Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beryll, miner., ett aluminium- och berylliumsilikat - Beryllium, kem., ett grundämne - Beryllos, biskop i Bostra i Arabien. Se Antitrinitarier - Berytos, stad. Se Beirut - Beryx, zool., typ för den till de taggfenstråliga fiskarna hörande familjen Berycidæ - Berzelia Brongn., bot., växtsläkte af fam. Bruniaceæ - Berzelianit Dana, miner. Se Selenkoppar - Berzelianska stipendiet. Se Vetenskapsakademien - Berzelii park, en liten vacker parkanläggning i Stockholm - Berzelius, Jöns Jakob, kemist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett af aluminium- och berylliumsilikat sammansatt
mineral. Beryllen bildar sexsidiga, prismatiska
kristaller af stor hårdhet och 2,7 egentl.
vikt, angripes ej af syror och smälter endast i
strängaste hetta. Den är sällan färglös, vanligen
grön. Genomskinliga och gräs- eller äpple-gröna
varieteter kallas smaragder och räknas till de
dyrbaraste ädelstenarna; de blåaktigt gröna kallas
akvamariner. De orena, ej genomskinliga varieteterna,
som ofta uppnå en kolossal storlek, kallas beryller.
Den ädla smaragden träffas i Sibirien och
vid Muso i Boyaca (Columbia, ej långt från Santa Fé
de Bogotà) m. fl. ställen. Vanlig beryll är mindre
sällsynt och träffas i granitgångar. Detta mineral
förekommer i närheten af Falun, vid Brodbo, Finbo,
Färnebo m. fl. ställen, vid Limoges (Frankrike),
i Nord-Amerika o. s. v.
P. T. C.*
Beryllium, kem., ett i beryll, smaragd och några
andra sällsynta mineral förekommande grundämne. Dess
oxid upptäcktes af Vauquelin 1794. Själfva metallen
framställdes af Wöhler 1828 i form af ett grått
pulver, sedermera i kompakt form af Debray. Metallen
är mycket lätt (dess egentl. vikt ej mer än 2,1); den
är smidig och smälter lättare än silfver. Atomvikten,
som tecknas Be, är 9,1 (då syre = 16). Berylliums
föreningar äro i allmänhet färglösa; de lösliga
utmärkas af söt smak – däraf det forna namnet glycium
(af grek. glyky’s, söt), hvilket är synonymt med
beryllium. Beryllium-oxiden är ett hvitt, i vatten
olösligt pulver. I sina kemiska förhållanden
visar beryllium största likheten med magnesium.
P. T. C.*
Beryllos, biskop i Bostra i Arabien. Se Antitrinitarier.
Berytos, stad. Se Beirut.
Beryx, zool., typ för den till de taggfenstråliga
fiskarna hörande familjen Berycidæ, utmärker sig
i zoologiskt hänseende genom sina starkt tandade
fjäll och gällockens starka tandbeväpning samt den
för benfiskarna eljest ovanliga oregelbundenheten
i bukfenornas strålantal. I geologiskt afseende
utmärker sig denna familj genom sin höga ålder:
släkten, som voro föga olika Beryx, lefde redan
i kritperioden, då de taggfenstråliga fiskarna
eljest knappt hunnit framträda eller åtminstone
voro mycket sällsynta. I nutiden lefva blott få
representanter af denna familj, och de flesta
tillhöra de tropiska hafven. En art, B. borealis,
30–40 cm. lång och däröfver, förekommer inom den
skandinaviska faunans hafsområde, men såsom en af våra
största sällsyntheter, känd endast i tre exemplar,
hvilka anträffats i trakten af Bergen. Liksom öfriga
Beryx-arter är denna en djupvattensform med stora
ögon, som påminna om kungsfiskens, hvilken den
också rätt mycket liknar i sin högröda, på buken
silfverglänsande färg. Oafsedt andra karaktärer
igenkännes den emellertid lätt på byggnaden af sina
bukfenor, som hafva 10 mjuka strålar. Svårare är att
afgöra om den verkligen är till arten skild från
en Beryx-form, som lefver i djupet vid Madeira.
F. A. S. (L–e.)
Berzelia Brongn., bot., växtsläkte af
fam. Bruniaceæ, innefattar Erica-liknande
buskar, som bära en stor mängd små, tätt
sittande blad och obetydliga, i små, rundade
hufvud sittande blommor. Till detta släkte höra
bl. a. B. lanuginosa Brongn. och B. squarrosa Sond.,
som stundom odlas som prydnadsväxter. Släktet
är uppkalladt efter J. J. Berzelius.
Ldt. (G. L–m.)
Berzelianit Dana, miner. Se Selenkoppar.
Berzelianska stipendiet. Se Vetenskapsakademien.
Berzelii park, en liten vacker parkanläggning
i Stockholm, belägen mellan Nybron, Hamngatan
och Berns salonger samt uppkallad efter den
store kemisten Berzelius, hvars af Qvarnström
modellerade, 1858 resta bronsstaty behärskar parkens
midt. Anläggningens mark har liksom Nybrohamnen
vunnits genom utfyllning. Ännu på 1700-talet gick
nämligen Ladugårdslandsvikens (Nybrovikens) inre
del ända fram till Packartorget (nu Norrmalmstorg)
och nuv. Kungsträdgårdsgatan, men hamnen igenfylldes
alltmera från midten af 1700-talet till början af
1800-talet, så att den bildade en stinkande pöl,
benämnd "Katthafvet", tills denna i början af
1850-talet igenfylldes och af trädgårdsarkitekten
Knut Forsberg (f. i Stockholm 1827, d. i Brooklyn,
Nord-Amerika, 1895) omskapades till en park (1852-53).
[Porträtt av Berzelius, J. J.]
Berzelius, Jöns Jakob, kemist, en af förra
århundradets förnämste vetenskapsmän, f. 20 aug. 1779
i Väfversunda socken i Östergötland. (Namnet,
urspr, skrifvet Bergselius, togs af hans
farfars far efter frälsesäteriet Bergsäter i Motala
socken.) Efter sina föräldrars död upptogs han
af en morbroder, i hvars hus hans håg väcktes för
entomologiens studium. 1793 intogs han på Linköpings
gymnasium. Där ansåg han sig så mycket mer kunna få
tillfredsställa sin böjelse för naturvetenskaperna,
som han redan vid inträdet egde kunskaper, hvilka
voro fullt tillräckliga för studentexamen. För denna
sin böjelses skull blef han emellertid (liksom det
förut af enahanda anledning händt Linné) misskänd af
lärarna, och i afgångsbetyget betecknades han såsom
"en yngling af tvetydigt hopp". Vid universitetet
i Uppsala, där han blef inskrifven 1796 och där
han till en början måste uppehålla sig genom att
undervisa andra, egnade han sig genast med ifver åt
läkarkonsten. 1799 tjänstgjorde han vid Medevi såsom
biträde åt brunnsläkaren. Äfven tillbragte han någon
tid på Vadstena apotek, och denna vistelse var af
stor betydelse för de förbättringar han sedermera
åvägabragte i metoden för läkemedlens beredning –
förbättringar, som vunno insteg icke endast i den
svenska, utan äfven i utländska farmakopéer. Samtidigt
lärde B. af en kringresande italienare, Vaccano,
hvilken sålde termometrar och barometrar, de för
glasblåsning erforderliga handgreppen. Under
anställningen i Medevi började han studera de
verkningar, som Voltas stapel utöfvade på sjuka
och lama, hvarvid han nyttjade en af honom själf
förfärdigad stapel af kopparslantar och gjutna
zinkbrickor. Äfven anställde han analyser af
Medevi-vattnet och utgaf 1800 såsom resultat däraf
sin disputation pro exercitio, Nova analysis aquarum
medeviensium. 1801 aflade han medicine-kandidat-examen
och året därpå licentiat-examen, för hvilken
han författat och ventilerat en afhandling De
electricitatis galvanicæ cel. Volta excitæ in
corpora organica effectu. Därefter flyttade han till
Stockholm och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
