”Jag skrev en egen barnbok om mörkhyade”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-04-13

Anna tröttnade på alla blonda och blåögda sagofigurer

När hon växte upp var kurre­dutterna i Pippi de enda barnboksfigurer som liknade henne själv.

När Anna Munyua själv blev mamma upptäckte hon till sin fasa att nästan inget hänt:

– Då bestämde jag mig för att själv göra en barnbok som visar att barn som inte har ett traditionellt svenskt utseende visst kan leva ett Svensson-liv.

Anna Munyua och hennes familj, en sambo och barnen Melvin, 6, och Matilda, 4, bor i centrala Luleå i en lägenhet och som hos vilken småbarnsfamilj som helst är rummen delvis fyllda med lagom dos leksaker och barnböcker. Sambon jobbar som jurist, barnen går på dagis och de lever på det hela taget ett avslappnat alldagligt liv.

– Ja, riktiga grå-Svenssons (skratt!), säger Anna Munya som är aktuell med sin barnboksdebut ”Melvin – viktigast i världen”. En bok som kom till av en väldigt speciell orsak.

– Min mamma läste jättemycket böcker för oss. Jag är uppvuxen på 70-talet i Uppsala och på 80-talet i Boden. Och det var en självklarhet att ingen skulle se ut som jag i böckerna då. Men jag reagerade jättestarkt när jag såg någon som såg ut som jag. Och de enda jag såg var kurredutterna i Pippi Långstrump-böckerna.

”Det kändes som fantasifigurer”

Hon skakar leende på huvudet och fortsätter:

– Jag tyckte det kändes så konstigt, jag hade ju bott i Kenya när jag var sex år och jag hade inga minnen av ananasfrisyrer och bastkjol. Det kändes som några fantasifigurer, så jag kunde egentligen inte relatera till dem. Men jag älskade Pippi-böckerna, så jag vill inte klanka ner på Astrid. Hon vidgade ändå vyerna, hon förde in en värld utanför våra gränser in i sin småländska sagovärld.

– Sedan fanns det väl en del böcker som jag skulle kalla för invandrarlitteratur. Där handlade det uteslutande om ett utanförskap. När jag var liten och kom till Sverige var det som att alla andra barn trodde att jag varit utsatt för något, att mina föräldrar var döda, att jag var flykting. Att jag kunde vara född i Sverige fanns inte.

– Det var mer ”din mamma är nog inte din riktiga mamma”.

”Det finns Svensson-liv i Kenya också”

Anna Munyuas pappa invandrade på 70-talet från Kenya och är professor i kemi. Mamman är utbildad lärare, men har jobbat på SAS. Så rollen som ”flyktingbarn” eller ”adoptivbarn” var svår att relatera till.

– Jag har bott i Los Angeles, i Nairobi som liten och rest väldigt mycket. Jag har upplevt många kulturer och jag har andra referenser än de svenska. Jag vet att det finns ett ”Svensson-liv” i Kenya också. I Kenya har jag förresten det omvända problemet, där är jag inte svart nog. En afrikansk man kom fram till mig och sa ”jag har också vita barn, min fru är indiska”. Det säger rätt mycket om hur vi sitter fast i ”normerna”, säger Anna Munyua, och berättar hur hon till slut formulerade sin egen lösning:

– Vi ska inte underskatta barnlitteraturens makt, den påverkar väldigt mycket hur barnen präglas. Det tror jag inte så många tänker på. Min poäng är att det ska finnas mörkhyade karaktärer i barnlitteraturen, men som skildrar ett liv här. Jag vill ha böcker som skildrar barn med ett annat utseende än det traditionellt svenska som lever ett vanligt Svensson-liv. Där det inte är en utpekad särart, något som är ett problem. Ett svenskt barn kan ju se ut hur som helst i dag.

Problem med mediernas fokus

Hon vänder sig emot att medierna ofta fokuserar på den problemfyllda förorten när etniska minoriteter ska skildras, att det finns fler verkligheter att skildra.

– Jag har jobbat ute i Stockholms förorter som lärare och jag såg att många människor med invandrarbakgrund inte upplevde sig som riktigt välkomna, inte riktigt svenska. Jag är själv uppvuxen i Boden och har inte haft den känslan. Jag menar, att människor byter namn för att passa in, det känns helt fel.

Finns det några branscher där det ”ser bättre ut”?

– Det kan slå mig hur häftigt jag tyckte det var att se Sharon Dyall i ”Varuhuset”, i dag är det ganska självklart med mångfald inom kulturen. I musik, teater och film. Men i många andra delar av samhället så ser det inte ut likadant…

Och barnböckerna var ett område som fick dig att tända till.

– Jag hade inte läst barnbilderböcker på väldigt länge. Och jag hade stora förväntningar när jag väntade Melvin. Jag tänkte mig att mina barn skulle minsann få en helt annan bild, men… Så ser jag att nästan ingenting hänt. Jag påbörjade en C-uppsats i ämnet och började gå igenom alla barnböcker. Jag var så frustrerad. Och då kände jag ”är det det här mitt barn ska läsa, om adopterade barn?”

– Till slut tänkte jag, jag får skriva en bok själv. Jag drömde inte om att skriva böcker, inte alls, men jag kände att jag ville fylla det tomrummet. Jag tänkte, hur svårt kan det vara. Så då föddes en Melvin.

Hur blev boken till?

– Jag lät olika illustratörer testa att rita karaktärer och lät sedan barn få välja. Och de valde den här Melvin. Som i stilen är rätt naiv, men söt. Men vuxna har starka känslor om vad som är en ”bra” barnbok. Det lustiga är att de vuxna i barnbilderboksbranschen som tyckt till om boken tycker att den är för naivistiskt illustrerad, för barnsligt, för mycket färg. Det stämmer, men det är ju medvetet, för det är det som barnen vill ha.

De flesta adoptivbarnen i Sverige är födda i Kina

Drygt 15 000 barn mellan 0 och 17 år är adopterade från länder ­utanför Sverige.

Av dessa barn är 56 procent flickor och 44 procent pojkar. Kina är det vanligaste ursprungslandet för utländska adoptivbarn. Över 3 000 av adoptivbarnen kommer från Kina varav 92 procent är flickor. De vanligaste adoptivländerna för pojkar är Sydkorea och Colombia. Från Vietnam kommer också en stor del av adoptivbarnen, både pojkar och flickor.

De flesta som är adopterade från utlandet är i åldrarna 6–12 år.

Källa: Statistiska centralbyrån

Följ ämnen i artikeln