Den Förseglade Nektarn

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
DEN FÖRSEGLADE NEKTARN 
en biografi av profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
av: Dr. Safi‐ur Rahman al‐Mubarakpuri 
 
OBS! Detta är en översättning till svenska av den engelska "The Seald Nectar" och innehåller mycket som inte finns med i 
originalet "ArRaheeq AlMakhtum" på arabiska. Tänk på att en översättning aldrig är lika bra som originalet, man måste lära 
 
sig språket (arabiska) för att få den korrekta versionen och uppfattningen av denna bok. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Innehållsförteckning 
 
 
Arabiska stammars kännetecken och geografiska hemvist      8 
  Arabernas geografiska hemvist            8 
  Arabiska stammar                8 
Styres och fursteskick bland araberna           13 
  Styresskick i Jemen                13 
  Styresskick i Hîrah                15 
  Styresskick i det geografiska Syrien          17 
Styresskick i Hijâz                17 
  Styresskick i Panarabien              21 
  Den politiska situationen              21 
 
Arabernas religioner                22 
  Den religiösa situationen              28 
Aspekter av det förislamiska samhället           29 
  Arabernas sociala liv               29 
  Den ekonomiska situationen            31 
  Etik                    31 
Muhammads härstamning och familj            34 
  Den profetiska familjen              35 
Muhammads födelse och de fyrtio åren före Profetskapet      40 
  Hans födelse                  40 
  Tidig barndom                40 
  Tillbaka till sin passionerade mor            42 
  Till sin medlidsamme farfar             42 
  Bahîrâ, munken                43 
  De ”vanhelgade” krigen              44 
  Al‐Fudoul‐konfederationen              44 
  Muhammads tidiga arbete              45 
  Äktenskapet med Khadijah              45 
  Al‐Ka’bahs återuppbyggnad och medlingsfråga        45 
  En snabb genomgång av Muhammads biografi innan han anförtroddes 
  Profetskapet                  47 
I skuggan av Budskapet och Profetskapet          49 
  I Hirâ’s grotta                 49 
  Jibrîl (Gabriel) förmedlar Uppenbarelsen          49 
  Uppehåll i Uppenbarelsen              52 
  Jibrîl (Gabriel) förmedlar åter Allâhs Uppenbarelse      52 
  De olika sätt på vilka Uppenbarelsen nedkom        53 
Tillkännargivandet av Allâh, Den Upphöjde, och de närmsta föreliggande 
delarna i Budskapet                55 
  Kallelsens faser och stadier              57 
  2 
Det första stadiet: Kamp på Kallelsens Väg          58 
  Tre års hemlig Kallelse              58 
  De tidiga konvertiterna              58 
  As‐Salât (Bönen)                59 
  Quraishs folk får höra talas om Kallelsen          60 
Det andra stadiet: Öppen förkunnelse            61 
  Den första Uppenbarelsen om Förkunnelsen        61 
  Kallelse till de närmaste stamfäderna          61 
  På berget as‐Safa                62 
  Sanningens förkunnande och polyteisternas reaktion      63 
  En rådsförsamling för att hålla pilgrimer borta från –  
             Muhammads Kallelse               64 
  Försök att hejda Islams Marsch Framåt          65 
  Förföljelser                  69 
  Den första utvandringen till Abessinien (Etiopien)      74 
  Quraishs ränker mot utvandrarna            77 
  Quraish kontaktar Abu Talib ännu en gång        78 
  Tyrannernas beslut om att mörda Profeten        79  
  Hamza bin ’Abdul‐Muttalibs omvändelse          81 
  ’Umar bin al‐Khattabs omvändelse           82 
  Quraishs representant förhandlar med Allâhs Sändebud     85  
  Abu Talib kallar samman Bani Hashim och Bani al‐Muttalib    87 
Allmän social bojkott                88 
  En orättvisans och aggressionens pakt          88 
Den sista fasen i förhandlingsdiplomatin          91 
Sorgens år                    93 
  Abu Talibs död                93 
  Khadijah går bort till Allâhs barmhärtighet        94 
  Äktenskapet med Sawdah i månaden Shawwal under Profetskapets 
  tionde år                  95 
Faktorer som inspirerar till tålamod och ståndaktighet      96 
Det tredje stadiet: Kallelse till Islam utanför Mecka                  103 
Islâm introduceras för arabiska stammar och enskilda                107 
  Hoppingivande fläktar från medinensarna                   110 
  Profetens giftermål med ’Aishah                      111 
AlIsra’ och alMi’raj                          112 
Den första utfästelsen vid al’Aqabah                      117 
  Muslimernas envoyé i Medina                      117 
Den andra utfästelsen vid al’Aqabah                      119 
Utvandringens förtrupp                          124 
I anNadwah (Rådhuset) Quraishs parlament                    127 
  3 
Profetens utvandring                          129 
  Tillvaron i Medina                             136 
Den första fasen: Tillståndet i Medina vid tiden för utvandringen              137 
Ett nytt samhälle byggs upp                        142 
  En deklaration om islamisk allians                         144 
En samarbets och icke aggressionspakt med judarna                149 
Profeten på slagfältet                          151 
  Expeditioner och invasioner före Badr                    153 
Slaget vid Badr – det första avgörande slaget i Islams historia              158 
  Orsaker till slaget                          158 
  Några betydelsefulla exempel på hängivenhet i detta slaget              168 
  Reaktionen i Mecka                          170 
  Medina mottar nyheterna om seger                    170 
  Slaget vid Badr i sitt quraniska sammanhang                  173 
De militära aktiviteterna mellan Badr och Uhud                  175 
  Tillslaget vid al‐Kudr                         175 
  Ett mordförsök på Profeten                       176 
              Tillslaget mot Bani Qainuqa’                      177 
  Qainuqa’s judar bryter förbudet                           178 
  As‐Sawiq‐tillslaget                          179 
  Attacken vid Dhi Amr under Muharram år 3 A.H.                  180 
  Ka’b bin al‐Ashrafs död                        180 
  Burhan‐expeditionen                        182 
  Zaid bin Harithah leder en expedition mot Quraishs handelsrutter       182 
Slaget vid Uhud                            184 
  Ett konsultativt möte om en försvarsplan                            185 
  Den islamiska armén delas upp i dalanger och ger sig av mot slagfältet           186 
  Nattlägret mellan Medina och Uhud                    188 
  ’Abdullah bin Ubai och hans anhängares uppror                  188 
  Återstoden av den islamiska armén beger sig mot Uhud                189 
  Försvarsplanen                          189 
  Allâhs Sändebud ingjuter tapperhetens ande hos sina väpnade styrkor          191 
  Rekrytering av den meckanska armén                    191 
  Quraishs politiska manövrar                      192 
  De quraishitiska kvinnornas försök att elda upp männen               192 
  Striden                            192 
  Mordet Hamzah bin ’Abdul Muttalib                    195 
  Ta kontroll över situationen                        195 
  Från hustruns knä till svärdsstrider och sorg                  196 
  Bågskytteenhetens bidrag till slaget                    196 
Bågskyttarnas fatala misstag                      197 
  Den mest kritiska stunden i Sändebudets liv                  200 
  Matyrerna stympas                          207 
  Matyrerna begravs                          211 
  4 
  Expeditionen till hamrâ’ al‐Asad                      214 
  Den Heliga Quranens iakttagelser om slaget vid Uhud                218 
  Erfarenheter och lärdomar                        219 
Militära uppdrag och expeditioner mellan slaget vid Uhud och de 
Sammansvurnas angrepp                          220 
  Abi Salamahs expedition                        220 
  Ett uppdrag under ’Abdullah bin Unais ledning                  221 
  Händelsen vid ar‐Raji’                        221 
  Tragedin bid Ma’unas källa                        222 
  Angreppet på Bani an‐Nadîr                       224 
  Invasionen av Najd                          227 
  Den andra Badr‐Expeditionen                      227 
  Invasionen av Doumat al‐Jandal                      228 
AlAhzabs (de Sammansvurnas) angrepp                    230 
Banu Quraitha invaderas                          237 
Fortsatta militära aktiviteter                        241 
  Angreppet på Bani Lihyan                        242 
  Fortsatta expeditioner och delegationer                    243 
Ghazwahn mot Bani alMustaliq (Muraist’)                    245 
  De icketroendes subversiva roll före ghazwahn mot Bani al‐Mustaliq  245 
  Deras kamliga roll under ghazwahn mot Bani al‐Mustaliq              247 
  Baktaleriet                            248 
Delegationer och expeditioner efter ghazwahn mot alMuraisi’              250 
AlHudaibiyahfördraget (dhul qa’dah år 6 A.H.)                  252 
  Al‐Hudaibiyah‐fördraget – dess sociopolitiska betydelse               257 
Den andra fasen: Ett nytt stadie av islamisk handling                260 
Profetens planer på att sprida Islams budskap bortom Arabien              261 
  En deputation till Abessinien (Etiopien)                    261 
  Brev till Egyptens ståthållare, kallad Muqawqas                  263 
  Brev till Chosroes, Persiend härskare                    264 
  Budet till Herakleios, Bysans härskare                    265 
  Brev till Mundhir bin Sawa, Bahrains härskare                  267 
  Brev till Haudha bin ’Ali, Yamamas härskare                  268 
  Brevet till Harith bin Abi Shamir al‐Ghassani, Damaskus härskare         268 
  Brev till Jaifer, ’Omans kung, och dennes bror ’Abd al‐Jalandi              268 
Stridigheter efter Hudaibiyah                        272 
  Invasionen av Dhi Qarad (skogen)                      272 
Erövningen av khaibar (muharram år 7 A.H.)                    274 
  De egentliga operationerna börjar                      277 
  Khaibars andra del erövras                        278 
  5 
  Förhandlingar                          278 
  Distribution av krigsbyte                        279 
Enstaka invasioner                           282 
  Den expedition som kallas Dhat‐ur‐Riqa’                    282 
Den ersättande ’Umrah                          285 
Slaget vid Mu’tah                            287 
  Expeditionen till Dhat as‐Salasil                      289 
  Expeditionen till Khadrah                        290 
Erövringen av Mecka                          291 
  Händelser före erövringen                        291 
  Förberedelser för angreppet på Mecka och Profetens försök att framkalla  
  ett nyhetsstopp                          292 
Den tredje fasen                            301 
Hunainghazwahn                            302 
  Fiendens marsch och deras läger vid Awtas                  302 
  Sondera Allâhs Sändebuds vapen                      303 
  Sondera fiendernas vapen                        303 
  Allâhs Sändebud lämnar Mecka för Hunain                  303 
  Den islamiska armén överraskas av bågskyttarna och angriparna         304 
  Muslimernas återvändande till slagfältet och stridens intensitet             304 
  Lyckan vänder och fiende besegras slutgiltigt                  305 
  Intensiv jakt på fienden                        305 
  Fälttåget mot Ta’if                          306 
  Fördelningen av bytet vid al‐Ji’ranah                    307 
  Hjälparna (al‐Ansâr) är rasande på Allâhs Sändebud                308 
  Hawazin‐delegationens ankomst                      310 
  Den mindre vallfärden (al‐’Umrah) till Mecka och avfärd mot Medina  310 
Delegationer och expeditioner efter erövringen                  312 
  De militära expeditionerna                        313 
Invasionen av Tabuk i rajab år 9 A.H.                      316 
  De bakomliggande skälen                        316 
  Allmänna nyheter om de bysantinska och ghassanidiska förberedelserna 
  för krig                            316 
  Särskilda nyheter om de bysantinska och ghassanidiska förberedelserna 
  för krig                            318 
  Den muslimska armén ger sig av mot Tabuk                  319 
  Islams armé vid Tabuk                        321 
  Åter till Medina                          322 
  De som sackade efter                        323 
  Expeditionen till Tabuk och dess långtgående konsekvenser              324 
  Quraniska verser relaterade till expeditionen                  325 
  Några betydelsefulla händelser under det året                  325 
Abu Bakr genomför vallfärden                        326 
  6 
Reflektioner över Ghazawat                        327 
Folk antar Allâhs Religion i massor                      330 
  Delegationerna                           330 
Kallelsens framgång och betydelse                      342 
Avskedsvallfärden                            345 
  De sista expeditionerna                        350 
Resan till Allâh – Den Upphöjde                        351 
  Symptom på avsked                          351 
  Sjukdomens inledande fas                        351 
  Den sista veckan                          352 
  Fem dagar före hans död                        352 
  Fyra dagar före hans död                        353 
  En eller ett par dagar innan döden                      354 
  En dag före hans död                         354 
  Den sista dagen i livet                        355 
  Profeten drar sitt sista andetag                      356 
  Följeslagarnas oro över Profetens död                    356 
  Begravning och förberedelser för avsked av hans ärbara kropp              358 
Profetens hushåll                            359 
Profetens egenskaper och uppträdande                    366 
  Skapelsens skönhet                          366 
  Själens och förfiningens fullkomnad                    369 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  7 
 
Arabiska stammars  
kännetecken och geografiska hemvist 
 
BIOGRAFIN  ÖVER  PROFETEN  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  representerar  utan  tvekan  ett  uttömmande  förkroppsligande  av 
det  upphöjda  Gudomliga  Budskapet  vilket  han  förmedlade  i  syfte  att  leda  den 
mänskliga  rasen  från  mörkrets  och  polyteismens  träsk  till  ljusets  och 
monoteismens paradis. En både autentisk och allsidig blid av detta Budskap kan 
därför endast bli åtkomligt via en noggrann och genomgripande analys av såväl 
teman 18 som förutsättningar och omständigheter för en sådan biografi. I ljuset 
av detta ägnas här ett helt kapitel åt såväl arabiska stammars kännetecken och 
geografiska  hemvist  före  Islam  som  den  av  omständigheterna  bestämda  miljö 
vilken inneslöt Profetens uppdrag. 
 
ARABERNAS GEOGRAFISKA HEMVIST 
Lingvistiskt  sett  betyder  ordet  ”arab”  öken  och  karg,  ofruktbar  mark  i  det 
närmaste  utan  vatten  och  växtlighet.  Sedan  urminnes  tider  har  den  arabiska 
halvön och dess folk kallats så. 
 
Den arabiska halvön omsluts i väster av Röda Havet och Sinai, i öster av Persiska 
Viken, i söder av Arabiska Havet som är en förlängning av Indiska Oceanen, samt 
i norr av det gamla Syrien och delar av Irak. Arealen uppskattas till mellan en och 
en  och  en  halv  miljon  engelska  kvadratmil.  Tack  vare  sitt  geografiska  läge  har 
halvön  alltid  bibehållit  en  stor  betydelse.  Dess  inre  struktur  med  mestadels 
öknar  och  torra  sandområden  har  trots  närvaron  av  två  angränsande  mäktiga 
imperier  gjort  den  otillgänglig  för  främlingar  och  inkräktare  och  genom 
århundraden givit dess dolk fullständig frihet och oberoende. 
 
Dess yttre läge gjorde å andra sidan den till den gamla världens centrum och gav 
den  land‐  och  sjöförbindelser  med  de  flesta  av  den  tidens  statsbildningar.  Tack 
vara detta strategiska läge blev den arabiska halvön centrum för handel, kultur, 
religion och konst. 
 
ARABISKA STAMMAR: 
Arabiska släkter har efter härkomst delats in i tre grupper: 
 
1. Avtynande  araber:  De  forntida  araberna  om  vilkas  historia  lite  är  känt 
och som inbegrep ’Ad, Thamûd, Tasam, Jadis, Emlaq och andra. 
 
2. Rena  araber:  De  som  hade  sitt  ursprung  hos  de  efterkommande  till 
Ya’rub bin Yashjub bin Qahtan. De kallades också qahtaniska araber. 
 
3. Arabiserande araber: De som hade sitt ursprung hos de efterkommande 
till Ismâ’îl. De kallades också ’adnaniska araber. 
  8 
De  rena  araberna  –  Qahtans  folk  –  levde  ursprungligen  i  Jemen  och  utgjorde 
många stammar av vilka två var mycket berömda. 
 
1. Himyar: I vilken de mest kända klanerna var Zaid al‐Jamhur, Quda’a och 
Sakasic. 
 
2. Kahlân:  I  vilken  de  mest  kända  klanerna  var  Hamdan,  Anmar,  Tai’, 
Mudhhij,  Kinda,  Lakhm,  Judham,  Azd,  Aws,  Khazraj  och  ättlingarna  till 
Jafna – kungarna i det gamla Syrien. 
 
På grund av handelns nedgång under det romerska tryck på och herravälde över 
både  land‐  och  sjöhandelsvägar  som  följde  på  den  romerska  ockupationen  av 
Egypten och Syrien emigrerade klaner ur Kahlans stam från Jemen för att slå sig 
ner  i  de  olika  delar  av  den  arabiska  halvön  som  var  äldre  än  den  Stora  Floden 
(Sail al‐’Arim i Ma’ribdammen). 
 
Konkurrens  mellan  Kahlan  och  Himyar  ledde  naturligt  nog  till  den  förras 
utflyttning och den senares bosättning i Jemen. 
 
De emigrerade Kahlan klanerna kan delas in i fyra grupper: 
 
1. Azd:  Som  under  ’Imran  bin  ’Amr  Muzaiqbâ’  ledarskap  vandrade  in  i 
Jemen  och  slutligen  gav  sig  norrut.  Detaljerna  i  deras  emigration  kan 
summeras som följande: 
 
Tha’labah  bin  ’Amr  lämnade  sin  stam  al‐Azd  för  Hijâz  och  slog  sig  ner 
mellan  Tha’labiyah  och  Dhi  Qar.  När  han  skaffat  sig  styrka  gav  Aws  och 
Khazraj, söner av Haritha bin Tha’labah. 
 
Haritha bin ’Amr, känd som Khuza’a, vadrade med sitt folk i Hijâz tills de 
nådde  Mar  al‐Thahran.  Senare  erövrade  de  al‐Haram  och  slog  sig  ner  i 
Mecka efter att ha fördrivit dess invånare stammen Jurhum. 
 
’Imran  bin  ’Amr  begav  sig  med  sitt  folk  till  ’Oman  där  de  etablerade 
stammen Azd vilkens barn befolkade Tihama och var kända som Shanu’a‐
Azd. 
 
Jafna bin ’Amr och hans familj, på väg till Syrien där han skulle komma att 
grunda  kungadömet  Ghassan  som  kommer  att  kallas  så  efter  en  källa, 
stannad i Hijâz på vägen. 
 
2. Lakham och Judham: Från vilka kom Nasr bin Rabi’a, far till Manadhira, 
kungar över Hîrah. 
 
3. Banu  Tai’:  Som  också  emigrerade  norrut  för  att  slå  sig  ner  vid  de  så 
kallade Aja‐ och Salmaberget vilka konsekvent kom att kallas Tai’bergen. 
 
  9 
4. Kinda: Som levde i Bahrain men blev förvisade till Hadramout och Najd 
där  de  upprättade  en  mäktig  regim  som  emellertid  blev  kortvarig 
eftersom hela stammen snart tynade bort. 
 
En annan stam från Himyar, känd som Quda’a, lämnade också Jemen och 
slog sig ner i Samawas halvöken vid gränsen till Irak. 
 
De  arabiserade  araberna  går  i  härkomst  tillbaka  till  sin  förfader  Ibrâhîm 
(Abraham)  från  staden  ”Ar”  nära  Kufa  på  Eufrats  västra  stränder  i  Irak. 
Utgrävningar  har  spridit  ljus  över  viktiga  detaljer  om  staden,  Ibrâhîms 
(Abraham)  familj  samt  över  de  förhärskande  religiösa  och  sociala 
förhållandena.1  
 
Det  är  känt  att  Ibrâhîm  (Abraham)  lämnade  Ar  för  att  bege  sig  till  Harran  och 
sedan  till  Palestina  vilket  han  gjorde  till  högkvarter  för  sitt  Budskap.  Han 
vandrade överallt i regionen. När han begav sig till Egypten försökte faraon där 
skada  hans  hustru  Sara  men  Allâh  räddade  henne  och  faraos  ondskefulla  plan 
rekylerade på honom själv. Farao kom då att inse Saras starka bindning till Allâh 
och som ett erkännande av hennes grace gav han sin dotter Hagar i Saras tjänst. 
Sara gav henne emellertid som hustru till Ibrâhîm (Abraham).2 
 
Ibrâhîm  (Abraham)  återvände  till  Palestina  där  Hagar  födde  Ismâ’îl  (Ismael). 
Sara  blev  så  svartsjuk  på  Hagar  att  hon  tvingade  Ibrâhîm  (Abraham)  att  skicka 
bort Hagar och hennes nyfödde till en ofruktbar dal vid en liten höjd i Hijâz vid 
Helgedomen, utsatt för påfrestande översvämningar från höger och vänster. Han 
valde åt dem en plats under ett ståtligt träd ovan Zamzam nära den övre sidan av 
moskén  i  Mecka  där  varken  människor  eller  vatten  fanns,  och  återvände  till 
Palestina  efter  att  his  sin  hustru  och  nyfödde  ha  lämnat  en  läderpåse  med  lite 
daldar och ett krus vatten i. Mycket snart tog både mat och vatten slut men tack 
vara Allâhs nåd forsade vatten fram och försörjde dem en tid. Hela historien om 
Zamzamkällan är redan allmänt känd.3 
 
En annan jemenitisk stam – den andra Jurhum – kom med Hagars tillåtelse och 
slog  sig  ner  i  Mecka  efter  att  som  det  sägs  ha  levt  i  dalarna  runt  staden.  Det 
nämns  i  Sahih  al‐Bukhari  att  denna  stam  kom  till  Mecka  innan  Ismâ’îl  (Ismael) 
var  en  vuxen  man  men  att  de  hade  färdats  genom  dalen  långt  innan  denna 
tilldragelse. 
 
Allâh,  den  Högste,  säger  i  den  Heliga  Quranen  att  Han  gjorde  så  att  Ibrâhîm 
(Abraham)  i  en  dröm  såg  att  han  slaktade  sin  son  Ismâ’îl  (Ismael)  och  därför 
gjorde sig redo att uppfylla Hans befallning: 
 
”Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Allâhs vilja och [Abraham] 
hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, ropade Vi till honom: ”Abraham 
                                                        
1 Tafhîm‐ul‐Qur’ân, 1/553. 
2 Sahih al‐Bukhari, 1/474. 
  10 
[hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!” Så 
belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; detta var klart och tydligt en 
prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur.” 
(Quranen 37:103‐107) 
 
I  Första  Moseboken  nämns  att  Ismâ’îl  var  tretton  år  äldre  än  sin  bror  Ishâq. 
Avsnittet ur berättelsen om offrandet av Ismâ’îl visar att detta faktiskt inträffade 
före Ishâqs födelse och att Allâhs Löfte om att ge Ibrâhîm (Abraham) ytterligare 
en  son,  Ishâq,  kom  efter  att  hela  berättelsen  återgivits.  Berättelsen  talade  om 
åtminstone  en  resa  innan  Ismâ’îl  blev  en  vuxen  man.  Al‐Bukhari  rapporterade 
med  hänvisning  till  Ibn  ’Abbas  de  andra  tre  resorna.  En  summering  lyder  som 
följer: 
 
När  Ismâ’îl  blev  en  ung  man  lärde  han  sig  arabiska  av  stammen  Jurhum  vilken 
med stor beundran älskade honom och strax efter att hans mor dog gav honom 
en  av  sina  kvinnor  till  hustru.  Ibrâhîm  som  velat  träffa  sin  hustru  och  son  igen 
kom  till  Mecka  efter  Ismâ’îls  bröllop  men  fann  honom  dock  inte  hemma.  Han 
frågade  Ismâ’îls  hustru  om  hennes  man  och  om  hur  de  hade  det.  Hon  klagade 
över fattigdom så han bad henne att säga till Ismâ’îl att byta farstutrappa. Denne 
förstod  budskapet,  skilde  sig  från  sin  hustru  och  äktade  dottern  till  Mudad  bin 
’Amr, Jurhums ledare.4 
 
Ännu  en  gång  kom  Ibrâhîm  för  att  träffa  sin  son  och  ännu  en  gång  fann  han 
honom  inte  hemma.  Han  ställde  samma  frågor  som  tidigare  till  sonens  nya 
hustru på vilka hon svarade med att tacka Allâh. Ibrâhîm (Abraham) bad henne 
att säga till Ismâ’îl (Ismael) att behålla sin farstutrappa (dvs. behålla henne som 
hustru) och återvände till Palestina. 
 
En tredje gång kom Ibrâhîm (Abraham) till Mecka och fann sin son vässa en pil 
under  ett  ståtligt  träd  i  närheten  av  Zamzam.  Efter  en  så  lång  separation  blev 
motet för en så kärleksfull far och en så plikttrogen och rättskaffens son oerhört 
känslofyllt.  Denna  gång  byggde  far  och  son  al‐Ka’bah  och  reste  dess  pelare  och 
Ibrâhîm (Abraham) uppmanade i enlighet med Allâhs Befallning folk att vallfärda 
dit. 
 
Genom  Allâhs  nåd  hade  Ismâ’îl  (Ismael)  tolv  sönder  från  Mudads  dotter  vilkas 
namn var Nabet, Qidar, Edbael, Mebsham, Mishma’, Duma, Micha, Hudud, Yetma, 
Yetour,  Nafis  och  Qidman  och  vilka  så  småningom  kom  att  bilda  tolv  stammar 
som  var  bosatta  i  Mecka  och  handlade  med  Jemen,  det  geografiska  Syrien  och 
Egypten.  Senare  spreds  de  över  hela  halvön  och  också  utanför  den.  Förutom 
ättlingarna  till  Nabet  och  Qidar  föll  alla  uppgifter  om  dem  så  småningom  i 
glömska. 
 
Nabetenerna – Nabets ättlingar – etablerade en blomstrande civilisation i norra 
Hijâz där de gjorde Petra till sin huvudstad och grundade ett mäktigt styre vars 
inflytande  spred  sig  till  alla  närliggande  stammar.  Ingen  vågade  utmana  dem 
                                                        
4 Qalb Jazîrat al‐Arab, s 230. 
  11 
förrän romarna kom och lyckades eliminera deras kungarike. Salaiman an‐Nadwi 
drog efter en omfattande forskning och omsorgsfull utredning slutsatsen att de 
ghassanidiska  kungarna  tillsammans  med  Aws  och  Khazraj  troligen  inte  var 
qahtanier utan nabetener.5 
 
Ättlingar  till  Ismâ’îls  (Ismael)  son  Qidar  levde  länge  i  Mecka  och  ökade  i  antal. 
Från dem härstammar ’Adnan och sonen Ma’ad till vilka de adnaniska araberna 
härleder sitt ursprung. ’Adnan är den tjugoförsta förfadern i serien av profetiskt 
förfaderskap. Det  sades  att Profeten  Muhammad  – över honom vare Allâhs  frid 
och  välsignelser  ‐  närhelst  han  talade  om  sitt  ursprung  brukade  stanna  vid 
’Adnan och säga: ”Genealoger kommer med lögner” och aldrig gå längre tillbaka 
än  honom.  En  grupp  lärda  talade  emellertid  till  förmån  för  möjligheten  att  gå 
längre  bakåt  än  till  ’Adnan  och  lade  ingen  vikt  vid  den  nämnda  profetiska 
hadithen.  De  gick  vidare  och  hävdade  att  det  mellan  ’Adnan  och  Ibrâhîm 
(Abraham) fanns precis fyrtio förfäder.6 
 
Nizar, Ma’ads ende son, hade fyra söner som gav upphov till fyra framträdande 
stammar  –  Eyad,  Anmar,  Rabi’a  och  Mudar.  De  två  sistnämnda  förgrenade  sig  i 
ett  flertal  klaner.  Rabi’a  fostrade  Asad,  ’Anazah,  ’Abdul  Qais,  Wa’ils  två  söner 
Bakr och Taghlib, Hanifa och många andra. 
 
Stammar härstammande från Mudar förgrenade sig i två huvudavdelningar: 
Qais ’Ailan bin Mudar samt stammar härstammande från Elias bin Mudar. Från 
Qais  ’Ailan  fanns  Banu  Salim,  Banu  Hawazin  och  Banu  Ghatafan  från  vilka 
härstammande ’Abs, Thubyan, Ashja’ och Ghani bin A’sur. Från Elias bin Mudar 
fanns  Tamim  bin  Murra,  Hudhail  bin  Mudrika,  Banu  Asad  bin  Khuzaimah,  samt 
klaner  tillhörande  Kinana  bin  Khuzaimah  från  vilka  härstammade  Quraish, 
ättlingarna till Fahr bin Malik bin an‐Nadr bin Kinana. 
 
Quraish  förgrenade  sig  i  ett  flertal  stammar  av  vilka  de  mest  kända  var  Taim, 
Jumah,  Sahm,  ’Adi,  Makhzum,  Zahra  och  de  tre  klanerna  från  Qusai  bin  Kilab: 
’Abd ad‐Darbin Qusai, Asad bin ’Abdul ’Uzza bin Qusai och ’Abd Manaf bin Qusai. 
 
’Abd  Manaf  förgrenar  sig  i  fyra  stammar:  ’Abd  Shams,  Nawfal,  Muttalib  och 
Hashim.  Det  är  från  Hashim  som  Allâh  utvalde  Profeten  Muhammad  bin 
’Abdullah  bin  ’Abdul‐Muttalib  bin  Hashim  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser. 
 
Profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: 
 
”Allâh valde Ismâ’îl (Ismael) från Ibrâhîms (Abraham) söner, Kinan från Ismâ’îls 
(Ismael) söner Quraish från Kinanas söner, Hashim från Quraishs söner och Han 
valde mig från Hashims söner.” 7 
 
                                                        
5 Tarikh Ard al‐Qur’ân, 2/78‐86. 
6 Rahmat‐ul‐li’âlamîn, 2/7‐17 
7 Sahih Muslim, 2/245; Trimidhi, 2/201. 
  12 
Al’Abbas bin ’Abdul‐Muttalib citerade Allâhs Sändebud: 
 
”Allâh skapade mänskligheten och valde mig från de bästa därav, och från de två 
bästa grupperna, Han valde stammarna och utsåg mig från de bästa därav; och 
Han valde familjer och utsåg mig från de bästa därav. Jag är den bäst lämpade av 
person och familj.” 8 
 
’Adnans barn hade ökat i antal och i jakt på betesmarker och vatten spred de sig 
till olika delar av Arabien. 
 
’Abdul  Qais  stam  tillsammans  med  några  klaner  ur  Bakr  bin  Wa’il  och  Tamim 
utvandrade till Bahrain där de bosatte sig. 
 
Banu  Hanifa  bin  Sa’b  bin  Ali  bin  Bakr  gav  sig  av  för  att  slå  sig  ner  i  Hijr, 
huvudstad  i  Yamama.  Alla  stammar  från  Bakr  bin  Wa’il  levde  i  ett  område  som 
bestod av Yamama, Bahrain, Safi Kazima, havskusten, de yttersta gränsområdena 
i Irak, Ablah och Hait. 
 
De  flesta  från  Taghlib  bodde  i  området  kring  Eufrat  medan  vissa  av  dem  levde 
tillsammans med Bakr. 
 
Banu Tamim levde i Basras halvöken. 
 
Banu Salîm levde i Medinas omgivningar på det land som sträckte sig från Wadi 
al‐Quran till Khaibar och vidare till de östra bergområdena och Jarrah. 
 
Thaqif levde i Ta’if och Hawazin öster om Mecka nära Autas på vägen från Mecka 
till Basra. 
 
Banu  Asad  levde  i  området  öster  om  Taimâ’  och  väster  om  Kufa  medan  Tai’ 
uppehöll sig mellan Banu Asad och Taimâ’ fem dagars fotvandring från Kufa. 
 
Zubyan bebodde plätten i och mellan Taimâ’ och Hawran. 
 
Några stammar från Kinana levde i Tihama medan stammar från Quraish levde i 
Mecka  och  dess  omgivningar.  Quraish  förblev  helt  splittrade  fram  till  dess  att 
Qusai bin Kilab lyckades samla dem på värdiga villkor och ge dem en betydande 
och framskjuten vikt och status.9 
 
 
 
 
 
                                                        
8 Trimidhi, 2/201. 
9 Muhadrat Tarîkh al‐Umam al‐Islamiyah, 1/15, 16. 
  13 
 
Styres och fursteskick bland araberna 
 
 
DÅ VI TALAR OM DE förislamiska araberna och för att möjliggöra en förståelse 
av  framträngande  förhållande  vid tiden för  islams  framträdande ser vi det som 
nödvändigt  att  teckna  en  minibild  av  styresskick,  fursteskick,  sekterism  och 
religiös inriktning hos araberna. 
 
Då Islams sol steg mot himlen fanns två typer av arabiska ledare – krönta kungar 
vilka  i  praktiken  inte  vara  oberoende  samt  stam‐  och  klanledare  vilka  åtnjöt 
samma typ av auktoritet och privilegier som krönta kungar och i huvudsak var 
oberoende även om en del kunde uppvisa en viss underdånighet inför en krönt 
kung. Krönta kungar fanns bara i Jemen, Hirah och Ghassan. Alla andra araviska 
ledare var okrönta. 
 
STYRESSKICK I JEMEN 
Människorna från Saba utgjorde ett av de äldsta folken bland de rena araberna 
och  levde  i  Jemen.  Utgrävningar  vid  ”Or”  bringade  ljus  över  deras  existens 
tjugofem århundraden f.Kr. Deras civilisation blomstrade och deras inflytelsesfär 
bredde ut sig elva århundraden f.Kr. 
 
Det är möjlighet att dela in epoken enligt följande uppskattning: 
 
1. Århundradena  före  650  f.Kr.  under  vilka  kungarna  kallades  ”Makrib 
Saba”.  Huvudstaden  var  Sarwah,  också  känd  som  Khriba,  vars  ruiner 
ligger  på  en  plats  en  dags  fotvandring  från  Ma’ribs  västra  sida.  Under 
denna  period  påbörjades  bygget  av  ”Ma’ribdammen”  vilken  kom  att  få 
stor  betydelse  i  Jemens  historia.  Saba  sades  också  ha  haft  så  stor 
inflytelsesfär att de hade kolonier inne i och utanför Arabien. 
 
2. Från  650  f.Kr.  till  115  f.Kr..  Under  denna  tid  övergav  man  benämningen 
”Makrib”  och  antog  beteckningen  ”Kungar  av  Saba”.  Man  gjorde  också 
Ma’rib  till  huvudstad  istället  för  Sarwah.  Ma’ribs  ruiner  ligger  på  ett 
avstånd av sextio engelska mil öster om San’a. 
 
3. Från  115  f.Kr.  till  300  e.Kr..  Under  denna  period  erövrade  stammen 
Himyar  Sabas  kungadöme  och  gjorde  Redan  till  huvudstad  istället  för 
Ma’rib. Redan kom senare att kallas ”Zifar”. Dess ruiner ligger fortfarande 
på  berget  Mudawwar  nära  staden  Qarim.  Under  denna  period  inleddes 
Sabas nedgång och fall. Handeln misslyckades i stor utsträckning, för det 
första på grund av nabatenernas dominans i norra Hijâz; för det andra på 
grund  av  den  romerska  överhögheten  över  de  vattenburna 
handelslederna  efter  den  romerska  erövringen  av  Egypten,  Syrien  och 
norra Hijâz; samt för det tredje på grund av interna stamstridigheter. På 
  14 
grund  av  de  tre  nämnda  faktorerna  splittrades  Qahtans  familjer  och 
spreds ut. 
 
4. Från 300 e.Kr. till det att Islam grydde över Jemen. Denna period fick se 
mycket  oordning  och  turbulens.  De  oerhört  många  inbördes  krigen 
lämnade Jemens folk utsatt för utländskt betvingande och sålunda förlust 
av  oberoende.  Under  denna  era  erövrade  romarna  ’Adn  och  hjälpte  till 
och med genom att utnyttja de ständiga interna stamkonflikterna mellan 
Hamdan  och  Himyar  abessinierna  (etiopierna)  att  år  340  e.Kr.  för  första 
gången ockuperar Jemen. Den abessinska ockupationen av Jemen varade 
till  år  378  e.Kr.  varefter  Jemen  återfick  sitt  oberoende.  Senare  började 
sprickor  synas  i  Ma’ribdammen,  något  som  ledde  till  den  Stora 
Översvämningen (450 eller 451 e.Kr.) som också nämns i Quranen. Detta 
var en viktig händelse som orsakade hela den jemenitiska civilisationens 
fall och skingrandet av de folk som levde inom den. 
 
År  523  e.Kr.  ledde  en  jude,  Dhu  Nawas,  ut  en  stor  expedition  mot  de  kristna  i 
Najran för att tvinga dem att konvertera till judendomen. Då de vägrade kastades 
de  levande  i  ett  stort  dike  där  en  väldig  eld  hade  tänts.  Quranen  hänvisade  till 
den händelsen: 
 
”Allâhs förbannelse över dem [som grävde] en grav [för de troende].” 
(Quranen 85:4) 
 
Detta  gav  upphov  till  stor  vrede  bland  de  kristna  och  särskilt  de  romerska 
kejsarna som inte bara uppviglade abessinierna mot araber utan också samlade 
en  stor  flotta  vilken  bistod  den  abessinska  armén  på  sjuttio  tusen  krigare  att 
under Eriats ledarskap år 525 e.Kr. genomföra en andra erövring av Jemen. Eriat 
gavs  makten  över  Jemen,  en  position  han  behöll  fram  till  det  att  han 
lönnmördades  av  en  av  sina  officerare.  Abraha,  som  mördaren  hette,  tog  efter 
förlikning med den abessinske kungen över styret av Jemen. Senare försökte han 
få  sina  soldater  att  förstöra  al‐Ka’bah,  därmed  blev  han  och  soldaterna  kända 
som ”elefantmännen”. 
 
Efter  ”elefanthändelsen”  revolterade  Jemens  folk  under  ledning  av  Ma’dyakarib 
bin Saif Dhu Yazin al‐Himyari och med assistans från Persien mot de abessinska 
inkräktarna,  återställde  oberoendet  och  utsåg  Ma’dikarib  till  kung.  Denne  blev 
emellertid mördad av en abessinier som han brukade ha nära sig för service och 
skydd. Familjen Dhu Yazin berövandes sålunda sin kungliga status för all evighet. 
Den persiske härskaren Kisra uttsåg Persiska härskare bibehöll härskarrätt över 
Jemen fram till att Badhan, den siste av dem, är 638 e.Kr. gick över till Islam och 
därmed gjorde slut på persisk överhöghet i Jemen. 
 
STYRESSKICK I HÎRAH 
Ända sedan Chosroes den store (557‐529 f.Kr.) enade perserna hade dessa styrt 
Irak  och  närliggande  områden.  Inte  förrän  Alexander  den  store  år  326  f.Kr. 
besegrade  deras  kung  Dareios  och  därmed  betvingade  perserna  kunde  någon 
skaka  om  deras  styre.  Från  och  med  nu  utsattes  de  persiska  områdena  för 
  15 
delning  och  styrdes  fram  till  år  230  e.Kr.  av  kungar  kända  under  epitetet 
”Sektkungarna”. 
 
År  226  e.Kr.  etablerade  Ardashir  det  sassanidiska  riket  och  under  honom 
återskapade  perserna  tillräcklig  enhet  och  styrka  för  att  underkuva  de  araber 
som  levde  i  kungarikets  utkanter.  Quda’a  tvingades  ge  sig  av  till  Syrien  medan 
folken i Hîrah och Anbar hamnade under persisk överhöghet. 
 
Under Ardashirs tid fungerade Juthaima Alwaddah som regent över Hîrah, Rabi’a 
och Mudar, samt över Mesopotamien. Ardashir hade insett att det vore omöjligt 
för  honom  att  styra  direkt  över  araberna  och  hindra  dem  att  angripa  hans 
gränser om han inte till kung utsåg en av dem som inom sin stam åtnjöt stöd och 
makt.  Ardashir  insåg  också  att  han  kunde  ha  nytta  av  araberna  mot  de 
bysantinska  kungar  som  alltid  brukade  besvära  honom.  På  samma  gång  kunde 
de  irakiska  araberna  möta  de  av  bysantinska  kungar  styrda  syrianska.  Han  såg 
det dock som lämpligt att hålla en persisk bataljon under befäl av kungen i Hîrah 
för att sättas in mot de araber som eventuellt gjorde uppror mot honom. 
 
Efter Juzaimas död omkring år 268 e.Kr. utsågs ’Amr bin ’Adi bin Nasr al‐Lakhmi 
till kung av den persiske kungen Sabour bin Ardashir. ’Amr var den förste av de 
lakhmidiska kungar som styrde Hîrah fram till dess att perserna utsåg Qabaz bin 
Fairuz  under  vars  styre  det  uppträdde  en  person  vid  namn  Mazdak  som 
förespråkade  ett  utsvävande  socialt  liv.  Tillsammans  med  många  av  sina 
undersåtar  tog  Qabaz  till  sig  Mazdaks  religion  och  uppmanade  till  och  med 
Hîrahs  kung  al‐Munzir  bin  Ma’  as‐Sama’  att  följa  exemplet.  Då  den  senare  på 
grund  av  sin  stolthet  och  självrespekt  vägrade  avsatte  Qabaz  honom  och  utsåg 
Harith bin ’Amr bin Hajar al‐Kindi som hade accepterat den mazdakiska läran. 
 
Kisra Anu Shairwan hann inte mer än efterträda Qabaz innan han till följd av sin 
avsky  för  Mazdaks  filosofi  dödade  Mazdak  och  många  av  dennes  anhängare, 
återinsatte Munzir på Hîras tron och gav order om arrestering av Harith som då 
sökte skydd hos al‐Kalbs stam där han tillbringade resten av sitt liv. 
 
Söner  till  al‐Munthir  bin  Ma’  as‐Sama’  behöll  länge  troende  fram  till  det  att  an‐
Nu’man bin al‐Munthir tog över. En smädelse från Zaid bin ’Adi al‐’Abbadis sida 
frambringade den persiske konungens vrede över an‐Nu’man som blev kallad till 
konungens  palats.  I  hemlighet  begav  sig  an‐Nu’man  till  ledaren  för  Shaibans 
stam,  Hani  bin  Mas’ud,  och  överlämnade  i  dennes  vård  sin  egendom  och  sin 
familj och inställde sig sedan honom den persiske konungen. 
 
Han blev omedelbart kastad i fängelse där han förgicks. Kisrah utnämnde sedan 
Eyas  bin  Qubaisa  at‐Ta’  till  kung  av  Hîrah.  Eyas  beordrades  att  ge  Hani  bin 
Mas’ud  uppdraget  att  framföra  an‐Nu’mans  beskyllan  till  Kisra.  Så  fort  den 
persiske  kungen  hade  mottagit  det  fanatiskt  motiverande  avvisandet  från  den 
arabiske  ledaren  förklarade  han  krig  mot  Shaibans  stam.  Under  kung  Eyas 
ledning samlade han sina trupper och krigare vid en plats med namnet Dhî Qar, 
vilken  fick  bevittna  en  resande  strid  i  vilken  perserna  för  första  gången  i 
historien led ett allvarligt nedslag mot araberna.  Detta inträffade inte långt efter 
  16 
Profeten  Muhammads  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  födelse 
åtta månader efter Eyas bin Qubaisahs tillträde till makten i Hîrah. 
 
Efter  Eyas  utsågs  en  persisk  regent  i  Hîrah  men  år  632  återvände  makten  till 
familjen  Lukhm  då  al‐Munthir  al‐Ma’rut  tog  över.  Dennes  regering  hade  bara 
varat  i  åtta  månader  då  Khalid  bin  al‐Walîd  angrep  honom  med  muslimska 
soldater.10 
 
STYRESSKICK I DET GEOFRAFISKA SYRIEN 
Under  stamutvandringsprocessen  nådde  vissa  av  Quda’as  stammar  Syriens 
gränser  där  de  slog  sig  ner.  De  tillhörde  Sulaih  bin  Halwans  familj  från  vilken 
härstammar  sönerna  till  Duj’am  bin  Sulaih,  känd  som  ad‐Duja’ima.  Sådana 
stammar  användes  av  bysantinerna  i  försvaret  av  Bysans  gränser  mot  både 
perser  och  arabiska  beduinrazzior,  och  åtnjöt  under  avsevärd  tid  en  autonomi 
som sägs ha varat hela det andra århundradet e.Kr.. En av deras mest berömda 
kungar  var  Zyiad  bin  al‐Habula.  Deras  makt  fick  emellertid  ett  slut  då 
ghassaniderna besegrade dem. Som en konsekvens tillerkändes som högkvarter, 
ett styre som varade fram till slaget vid Yarmuk år 13 e.H. Deras sista kung Jabala 
bin  al‐Aihum  blev  muslim  under  de  Troendes  Ledare  ’Umar  bin  al‐Khattabs 
regering. 
 
STYRESSKICK I HIJÂZ 
 Ismâ’îl  skötte  under  hela  sin  levnad  såväl  styret  i  Mecka  som  tillsynes  av 
Helgedomen.  Då  han  dog  137  år  gammal  efterträdde  två  av  hans  söner,  Nabet 
och Qidar, honom. Senare tog deras morfar Mudad bin ’Amr al‐Jurhumi över och 
förflyttade  därmed  makten  över  Mecka  till  Jurhums  stam.  På  grund  av  faderns 
persistioner  i  bygget  av  Helgedomen  bevarades  en  vördnadsvärd  posision  men 
mycket lite makt åt Ismâ’îls söner, en position de behöll fram till Jurhams stams 
nedgång strax före Bukhtnassars framträdande.11 
 
Adnanidernas politiska roll hade börjat bli starkare i Mecka vilket det fakrum att 
den arabiske ledaren i ’Dhati ’Irq’ under Bukhtanassars första invasion inte var 
från Jurhum bar tydligt vittne om.12 
 
Under  Bukhtanassars  andra  invasion  år  587  f.Kr.  skrämdes  dock  adnaniderna 
iväg  till  Jemen  medan  Burmia  an‐Nabi  flydde  till  Syrien  med  Ma’ad.  När 
Bukhtanassars tryck lättade återvände emellertid Ma’ad till Mecka men fann där 
inte någon från Jurhum förutom Jursham bin Jalhamah, vars dotter Mu’ana gavs 
som hustru till Ma’ad. Senare fick de en son som gavs namnet Nizar.13 
Som en följd av förhärskande svåra levnadsförhållanden och nöd i Mecka började 
Jurhums  stam  behandla  Helgedomens  besökare  illa  och  tära  på  dess  tillgångar. 
Detta gav upphov till förbittring och harm hos adnaniderna (söner till Bakr bin 
’Abd  Manaf  bin  Kinana)  vilka  med  hjälp  av  den  i  det  närbelägna  området  Marr 
                                                        
10 Muhadrat Tarîkh al‐Umam al‐Islamiyah, 1/29‐32. 
11 Muhadrat Tarîkh al‐Umam al‐Islamiyah, 1/34; Tarîkh Ard al‐Qur’ân, 2/80‐82. 
13 Rahmat‐ul‐lil’âlamîn, 2/48. 
  17 
az‐thahran  bosatta  stammen  Khuza’a  angrep  Jurhum  och  körde  bort  dem  från 
Mecka.  Resultatet  blev  att  makten  i  Mecka  i  mitten  av  det  andra  århundradet 
e.Kr. kom i Quda’as händer. 
 
I samband med att Jurhums stam lämnade mecka fyllde de igen Zamzams källa, 
jämnade ut marken och grävde ner en mängd föremål. Den välkände historikern 
Ibn  Ishaq  rapporterade  att  ’Amr  bin  al‐Harith  bin  Mudad  al‐Jurhumi  i  Zamzam 
innan deras sorgliga flykt till Jemen grävde ner de två guldhjortarna tillsammans 
med den Svarta Stenen samt en mängd smycken och svärd.14 
 
Ismâ’îls (Ismael) epok beräknas ha varat tjugo århundraden f.Kr. vilket betyder 
att  Jurhums  stam  fanns  i  Mecka  under  tjugoen  århundraden  och  innehade 
makten  omkring  tjugo  århundraden.  Då  Jurhum  besegrades  monopoliserade 
Khuza’as stam styret i Mecka. Stammar av Mudar åtnjöt dock tre privilegier: 
 
1. Det första: Att leda pilgrimer från ’Arafat till Muzdalifah och sedan från 
Mina till ’Aqabahs Steningspelare, något som al‐Ghawth bin Murra, en av 
Elias  bin  Mudars  klaner  som  kallades  ”Sofa”,  hade  myndighet  över. 
Privilegiet  innebar  att  ingen  pilgrim  var  tillåten  att  kasta  sten  på  al‐
’Aqabah förrän en av Sofas män gjorde det. När de hade slutfört steningen 
och ville lämna Minadalen stod Sofas män på al‐’Aqabahs båda sidor och 
ingen passerade där förbi innan Sofas män hade gjort det och skapat väg 
för  pilgrimerna.  Då  Sofa  gick  under  tog  Sa’d  bin  Zaid  Manats  familj  från 
Tamim över. 
 
2. Det  andra:  Al‐Ifadah  (att  de  sig  av  mot  Mina  efter  Muzdalifah)  på 
offermorgonen, vilket var Adwans familjs ansvar. 
 
3. Det tredje: Iakttagande av de helgade månaderna, ett ansvar som låg på 
Tamim bin ’Adis familj från Bani Kinana. 
 
Khuza’as styre i Mecka varade i trehundra år under vilka adnaniderna spred sig 
över  hela  Najd  och  i  ytterområdena  i  Bahrain  och  Irak  medan  små  klaner  från 
Quraish  blev  kvar  i  områdena  runt  Mecka.  Dessa  var  Haloul,  Harum  och  en  del 
familjer från Kinana. De åtnjöt inga privilegier i Mecka eller i Helgedomen förrän 
Qusai bin Kilab, vars far sägs ha dött när Qusai ännu var ett spädbarn och vars 
mor  sedermera  gifte  sig  med  Rabi’a  bin  Haram  från  Bani  ’Udhras  stam, 
uppträdde.  Rabi’a  tog  sin  hustru  och  hennes  barn  till  sina  hemtrakter  i 
gränsområdena mot Syrien. Då Qusai blev en ung man återvände han till Mecka 
som nu styrdes av Halil bin Habsha från ett krig mellan Khuza’a och Quraish ut 
och resulterade i att Qusai tog över Mecka och Helgedomen.15 
Orsakerna till kriget har framställts i tre versioner: 
 
1. Den  första:  Efter  att  ha  noterat  sina  barns  spridning,  ökningen  av  sin 
egendom samt tillväxten av sitt anseende efter Halils död fann Qusai sig 
                                                        
14 Ibn Hisham, 1/114, 115. 
15 Ibn Hisham, 1/117. 
  18 
själv  mer  berättigad  än  Khuza’as  och  Bani  Bakrs  stammar  att  axla 
styresansvar över Mecka och tillsyn av Helgedomen. Han förfäktade också 
Quraish  som  ledande  bland  Ismâ’îls  (Ismael)  ättlingar.  Qusai  rådgjorde 
därför  med  män  från  Quraish  och  Kinana  angående  sin  önskan  att  driva 
bort  Khuza’a  och  Bani  Bakr  från  Mecka.  De  instämde  med  honom  och 
stödde honom.16 
 
2. Den andra: Khuza’a hävdade att Halil bad Qusai att ta tillsynsansvar över 
al‐Ka’bah och styresansvar över Mecka efter sin död. 
 
3. Den tredje: Halil gav rätten över al‐Ka’bah till sin dotter Hobba och utsåg 
Abu  Ghabshan  al‐Khuza’i  att  fungera  som  hennes  agent  häri.  Vid  Halils 
död köpte Qusai denna rätt för en läderväska vin, något som gav upphov 
till  besvikelse  hos  Khuza’as  män  vilka  då  försökte  hålla  tillsynsansvaret 
över  Helgedomen  borta  från  Qusai.  Den  senare  lyckades  emellertid  med 
hjälp  av  Quraish  och  Kinana  ta  över  och  också  fullständigt  fördriva 
Khuza’a från Mecka.17 
 
Hur  det  än  var  med  den  saken  resulterade  hela  affären  i  att  Sofa,  som  tidigare 
nämnts, berövades sina privilegier, att Khuza’a och Bakr fördrevs från Mecka och 
att  makten  i  Mecka  och  tillsynen  över  Helgedomen  hamnade  i  Qusais  händer. 
Efter våldsamma krig mellan Qusai och Khuza’a som orsakade svåra förluster på 
båda  sidor  skedde  förlikning  och  medling  med  hjälp  av  Ya’mur  bin  ’Awf  från 
Bakrs  stam.  Hans  domslut  innebar  att  Qusais  position  som  regent  i  Mecka  och 
ansvarig för tillsyn av Helgedomen godtogs, att Qusai inte ar ansvar för Khuza’as 
blodspillan  samt  att  den  sistnämnde  pålades  blodspengar.  Qusais  regering  i 
Mecka  och  över  Helgedomen  började  år  440  e.Kr.  och  gav  honom  och  senare 
Quraish  absolut  makt  över  Mecka  och  oomtvistad  tillsyn  över  Helgedomen  till 
vilken araber från hela Arabien kom för att betyga sin vördnad. 
Qusai tog sina stamfränder till Mecka och fördelade det bland dem varav en del 
gick  till  Quraish.  Familjerna  från  Safwan,  Adwan  och  murra  bin  ’Awf  behöll 
samma rättigheter som de hade före hans ankomst.18 
En betydande insats som tillskrivs Qusai var iordningställandet av an‐Nadwa (en 
möteslokal)  på  al‐Ka’bah‐moskéns  norra  sida  som  kom  att  fungera  som  en 
mötesplats för Quraish. Huset betydde mycket för Quraish eftersom det säkrade 
en  åsiktskonsensus  bland  dem  samt  gav  möjlighet  till  gynnsamma  lösningar  på 
deras problem.19 
 
Qusai åtnjöt emellertid följande heders‐ och ledarskapsprivilegier: 
 
1. Leda  mötena  i  anNadwahuset  i  vilket  överläggningar  kring  viktiga 
frågor hölls samt äktenskapskontrakt tillkännargavs. 
 
                                                        
17 Rahmat‐ul‐lil’âlamîn, 2/55. 
19 Ibn Hisham, 1/125; Akhbar al‐Kiram, s 152. 
  19 
2. Fanan:  Han  bestämde  ensa  i  frågor  som  var  relevanta  för  krigföring. 
 
3. AlKa’bahs dörrvakt: Han var den ende som var tillåten att öppna dess 
port, och han var ansvarig för dess underhåll och beskydd. 
 
4. Tillhandahålla vatten åt pilgrimerna: Det innebär att han brukade fylla 
skålar sötade med dadlar och russin för pilgrimerna att dricka ur. 
 
5. Utspisa pilgrimerna: Det innebär att tillhandahålla mat för de pilgrimer 
som  själva  inte  hade  råd  med  det.  Qusai  ålade  också  Quraish  en  årlig 
markskatt som skulle betalas vid varje pilgrimssäsong just i detta syfte. 
 
Värt  att  noter  är  att  Qusai  valde  ut  en  av  sina  söner,  ’Abd  Manaf,  till  ära  och 
prestige  trots  att  han  inte  var  den  äldste  sonen  (det  var  ’Abd  ad‐Dar),  och 
anförtrodde honom sådana uppdrag som att leda an‐Nadwa‐mötena, ta hand om 
portarna till al‐Ka’bah samt förse pilgrimerna med mat och vatten. På grund av 
att Qusais handlingar sågs som odiskutabla och hans order som okränkbara gav 
hans  död  inte  upphov  till  några  konflikter  bland  sönerna,  däremot  bland 
barnbarnen.  ’Abd  Manaf  hann  knappt  dö  innan  hans  söner  började  bråka  med 
sina kusiner – ’Abd ad‐Dars söner – vilket skulle ha givit upphov till oenighet och 
stridigheter inom hela Quraishs stam om det inte hade varit för ett fredsavtal, via 
vilket  befattningar  omfördelades  och  bevarade  utfodringen  av  pilgrimerna  för 
’Abd  Manafs  söner  medan  an‐Nadwa‐huset,  flaggan  och  al‐Ka’bahs  portar 
bibehölls  för  ’Abd  ad‐Dars  söner.  ’Abd  Manafs  söner  drog  likväl  lott  om  sitt 
uppdrag och gav således uppdraget att tillhandahålla mat och vatten till Hashim 
bin  ’Abd  Manaf.  Vid  Hashims  död  tog  en  av  hans  bröder,  al‐Muttalib  bin  ’Abd 
Manaf,  över  uppdraget  och  efter  honom  Profetens  farfar  ’Abd  al‐Muttalib  bin 
Hashim  vars  söner  innehade  den  positionen  fram  till  Islams  ankomst  under 
vilken ’Abbad bin ’Abdul‐Muttalib hade ansvaret.20 
 
Många  andra  befattningar  distribuerades  bland  Quraishs  folk  för  att  etablera 
grundstenarna  i  en  ny  demokratisk  ministat  innehållande  regeringsorgan  och 
rådsförsamlingar liknade dagens. Nedan listas några av dessa befattningar. 
 
1. AlÎsâr: Lottkastning för avgudarbilderna tilldelades Bani Jumah. 
 
2. AtTahdjîr:  Protokollföring  över  offer  och  offergåvor,  biläggning  av 
dispyter och relevanta ärende kom att ligga på Bani Sahm. 
 
3. AshShûrah: Rådplägning till till Bani Asad. 
 
4. AlIshnâq: Organisering av blodspengar och böter låg på Bani Tayim. 
 
5. Al’Iqâb: Ärandet av nationsbaneret låg på Bani Omaiyah. 
 
                                                        
20 Ibn Hisham, 1/129‐179. 
  20 
6. AlQubbah:  Den  militära  apparaten,  fotsoldater  och  kavalleri  blev  Bani 
Makhzums ansvarsområde. 
 
7. AsSafârah: Bani ’Adi kom att ha hand om utrikesaffärer. 
 
STYRESSKICK I PANARABIEN 
Vi  har  tidigare  nämnt  de  qahtaniska  och  adnaniska  utvandringarna  och 
uppdelningen  av  Arabien  mellan  dessa  två.  De  stammar  som  levde  i  Hîrahs 
närhet  var  underordnade  den  arabiske  kungen  där  medan  de  som  levde  i  den 
syriska  halvöknen  lydde  under  den  arabiske  ghassanidiske  kungen,  en  typ  av 
beroende som i praktiken var mer formellt än faktiskt. De som levde i de bortre 
öknarna åtnjöt full autonomi. Dessa stammar hade faktiskt ledare valda av hela 
stammen  och  fungerade  som  en  regering  baserad  på  stamsolidaritet  och 
gemensamma  intressen  av  att  försvara  mark  och  egendom.  Stamledare  åtnjöt 
bestämmandeprivilegier  liknande  de  som  kungarna  hade  och  visades  total 
lydnad och underordning i krig såväl som i fred. Inte desto mindre drev rivalitet 
över  makten  ofta  kusiner  att  överglänsa  varandra  i  gästfrihet,  generositet, 
visdom  och  höviskhet  med  det  enda  syftet  att  överträffa  rivalerna  och  uppnå 
ryktbarhet  bland  människor,  och  då  särskilt  hos  poeterna  vilka  fungerade  som 
tidens officiella språkrör. Stamledare och andra herrar hade särskilda rättigheter 
över krigsbyte som t.ex. en fjärdedel av bytet, vadhelst han valde ut åt sig själv, 
eller hittade på vägen tillbaka eller till och med det återstående odelbara bytet. 
 
DEN POLITISKA SITUATIONEN 
De  tre  arabiska  områden  som  var  belägna  i  anslutning  till  främmande  folk 
plågades  av  stor  svaghet  och  underlägsenhet.  Folken  där  var  antingen  herrar 
eller slavar, härskare eller underordnade. Herrar, särskilt de främmande folken, 
hade  rätt  till  alla  fördelar  medan  slavar  inte  hade  någonting  annat  än 
skuldigheter  att  axla.  Egenmäktigt  och  autokratiskt  styre  förde  med  andra  ord 
med sig okunskap, förtryck, orättfärdighet, orättvisa, umbäranden och övergrepp 
på de underlydandes rättigheter och gjorde dem till folk som famlade i mörker 
och okunskap, medan bördigt land hembar sina gåvor till härskarna och maktens 
män till att överdådigt förslösa på sina nöjen och njutningar, nycker och begär, 
på  tyranni  och  aggression.  De  stammar  som  bodde  nära  dessa  områden  var 
rörliga mellan Syrien och Irak medan de som bodde i Arabien var splittrade och 
styrd av stammässiga konflikter samt dispyter av rasmässig och religiös art. De 
hade  varken  en  kung  som  kunde  upprätthålla  deras  oberoende  eller  en 
anhängare att rådfråga eller förlita sig på i svåra tider. 
 
Härskarna  i  Hijâz  var  emellertid  högt  sedda  och  respekterade  av  araberna  och 
uppfattades som de religiösa centrens härskare och tjänare. Styresformen i Hijâz 
var  faktiskt  en  blandning  av  sekulärt  och  officiellt  företräde  såväl  som  religiöst 
ledarskap.  De  regerade  bland  araberna  i  namn  av  religiöst  ledarskap  och 
monopoliserade alltid tillsynen av Helgedomen och närliggande områden. De såg 
till al‐Ka’bahs besökares intressen och hade ansvar för att Ibrâhîms (Abraham) 
kodex  tillämpades.  De  hade  till  och  med  sådana  befattningar  och  organ  som  i 
dagens  parlamentiska  system.  Likväl  var  de  för  svaga  för  att  kunna  klara  den 
tunga  bördan  vilket  också  kom  i  uppenbara  dagar  under  den  abessinska 
invasionen. 
  21 
 
Arabernas religioner 
 
 
DE FLESTA AV ARABERNA hade följt Ismâ’îls (Ismael) kallelse och bekände sig 
till  dennes  fader  Ibrâhîms  (Abraham)  religion.  De  hade  tillbett  Allâh,  bekänt 
Hans Enhet och följt Hans Religion under en lång tid tills de glömde delar av det 
de  hade  blivit  påminda  om.  De  bibehöll  dock  fundamentala  trossatser  såsom 
monoteism  och  en  del  andra  aspekter  av  Ibrâhîms  (Abraham)  religion  fram  till 
det  att  ’Amr  bin  Luhai,  en  ledare  från  Khuza’as  stam  känd  för  rättfärdighet, 
välgörenhet  samt  vördnad  för  och  omsorg  om  religion  och  som  från  sina 
stamfränder  var  föremål  för  oreserverad  kärlek  och  lydnad,  återvände  från  en 
resa  till  Syrien.  Här  hade  han  sett  människor  tillbe  avbildningar  av  sina  gudar, 
något  som  han  gav  sitt  gillande  och  trodde  var  rätt  eftersom  Syrien  var  det 
särskilda  området  för  Budbärares  och  Skrifters  framträdande.  ’Amr  bin  Luhai 
förde  med  sig  en  avbild  (Hubal)  vilken  han  placerade  i  al‐Ka’bahs  mitt  och 
uppmanade  människor  att  tillbe  den.  Hedendom  spreds  tämligen  lätt  över  hela 
Mecka  och  sedan  också  till  Hijâz  eftersom  Meckas  folk  hade  tillsynen  över  inte 
bara  Helgedomen  utan  över  hela  Haram.  Ett  stort  antal  avbilder  som  bar  olika 
namn introducerades i området.21 
 
En avbild med namnet ”Manat” till exempel tillbads på en plats med namnet al‐
Mushallal nära Qadid vid Röda Havet. En annan, ”al‐Lat”, tillbads i Ta’if, en tredje, 
”al‐’Uzza”,  tillbads  i  Nakhlahdalen,  osv.  Polyteism  var  förhärskande  och  antalet 
avbilder  ökade  överallt  i  Hijâz.  Det  sades  till  och  med  att  ’Amr  bin  Luhai,  med 
hjälp av en djinnföljeslagare som berättade för honom att avbilder av Nûhs (Noa) 
folk  –  Wadd,  Suwa,  Yaguth,  dem  till  Tihama.  I  vallfärdstider  distribuerades 
avbilderna bland stammarna för att ta med sig hem.22 Varje stam, och hem, hade 
sina  egna  avbilder  och  Helgedomen  svämmade  över  av  dem.  Vid  tiden  för 
Profetens  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  erövring  av  Mecka 
fann  man  360  avbilder  kring  al‐Ka’bah.  Han  rev  ner  dem  och  lät  ta  bort  och 
bränna dem.23 
 
Polyteism  och  avbildstillbedjan  blev  trots  anförd  bekännelse  till  Ibrâhîms 
(Abraham)  religion  det  mest  framträdande  inslaget  i  förislamiska  arabers 
religion. 
 
Traditioner  och  ceremonier  knutna  till  deras  avbildstillbedjan  hade  i  huvudsak 
skapats  av  ’Amr  bin  Luhai  och  bedömdes  vara  goda  innovationer  snarare  än 
avvikelser från Ibrâhîms (Abraham) religion.  
 
                                                        
21 Mukhtasar Sîrat‐ar‐Rasûl, s 12. 
23 Mukhtasar Sîrat‐ar‐Rasûl, s 13‐54. 
  22 
Några inslag i deras avbildstillbedjan var: 
 
• Man  visade  hängivenhet  för  avbilderna,  man  sökte  skydd  hos  dem,  man 
ropade  bifall  åt  deras  namn,  man  bad  om  deras  hjälp  i  svårigheter,  och 
man  åkallade  dem  för  att  uppfylla  önskningar  och  hoppades  att 
avbilderna, dvs. hedniska gudar, skulle kommunicera med Allâh för att få 
människors önskningar uppfyllda. 
 
• Man  vallfärdade  till  avbilderna,  man  cirkulerade  kring  dem,  man 
ödmjukade sig och gjorde till och med prostration framför dem. 
 
• Man sökte avbilders välvilja genom olika typer av offer, något som nämns 
i Quranen: 
 
”… och djur som slaktas på hedniska offeraltare” 
(Quranen 5:3) 
 
Allâh säger också: 
 
”Och ät inte av det som Allâhs namn inte har uttalats över.” 
(Quranen 6:121) 
 
• Man  helgade  viss  mat,  dryck,  boskap  och  grödor  till  avbilder. 
Överraskande  nog  helgades  vissa  delar  också  till  Allâh  Själv  men  folk 
hittade  ofta  anledningar  att  föra  över  delar  av  Allâhs  andel  till  avbilder. 
Det motsatta inträffade emellertid aldrig. Om detta säger Quranen: 
 
”Av grödan som Allâh låter mogna och av boskapen som Han låter föröka 
sig tar de undan en del åt Allâh och säger: ”Detta tillhör Allâh” – det påstår 
de – ”och detta är Allâhs medhjälpares [andel]”. Men det som är avsett för 
Allâhs [förmenta] medhjälpare når inte Allâh och det som är avsett för 
Allâh kommer medhjälparna till godo; hur dåligt är inte deras omdöme!” 
 
• Man ställde sig in hos dessa avbilder genom offergåvor i form av grödor 
och boskap om vilket Quranen säger: 
 
”Och de säger: ”Denna boskap och denna gröda är fredade; ingen utom den 
som vi vill får äta av detta” – så säger de. Och [om andra] djur [heter det 
att] de inte får användas som dragare eller lastdjur, och [det finns] djur som 
Allâhs namn inte uttalas över [när de slaktas]. De påstår lögnaktigt att allt 
detta är Hans [påbud]; [Allâh] skall straffa dem för deras lögner.” 
 
• Man  tillägnade  avbilderna  vissa  djur  (till  exempel  Bahira,  Sa’ba,  Wasila 
och Hami) vilket betydde att sådana djur för dessa hedniska gudars skull 
besparades  arbete.  Bahira  var,  såsom  rapporterats  av  den  välkände 
historikern Ibn Ishaq, dotter till Sa’Ba vilken var en kamelhona som födde 
tio  hondjur  men  inga  handjur.  Hon  släpptes  fri  och  man  förbjöds  att 
  23 
tjudra  henne,  lasta  henne,  klippa  av  hennes  ull  eller  mjölka  henne 
(förutom för gäster att dricka). Allt detta kom också att gälla alla hennes 
avkomma  som  efter  att  ha  skårats  i  öronen  gavs  namnet  Bahira.  Wasila 
var  en  fårtacka  som  fick  tio  på  varandra  följande  hondjur  under  fem 
graviditeter.  Nya  födslar  från  denna  Wasila  anvisades  enbart  manliga 
personer.  Hami  var  en  kamelhanne  som  producerade  tio  på  varandra 
följande hondjur och omgavs därefter av liknande förbud. Quranen säger 
med hänvisning till detta: 
 
”Allâh har inte gett föreskrifter om någon Bahira (En kamelhona vars mjölk 
reserverades för avbilderna och ingen fick dricka av) eller Sa’ba (en 
kamelhona lössläppt till fritt bete för de falska gudarna, dvs. avbilderna, 
som inte tilläts lastas med något) eller Wasila (en kamelhona frisläppt för 
avbilder därför att den vid första födseln födde ett hondjur och sedan igen 
vid andra födseln också födde ett hondjur) eller Hami (en kamelhanne som 
efter att ha genomfört ett antal kopulationer som den tilldelats, för 
avbilderna befriats från arbete – alla dessa djur släpptes fria till 
avbildernas ära såsom praktiserades av hedniska araber i den förislamiska 
perioden); men förnekarna av sanningen sätter ihop lögner om Allâh och de 
flesta av dem använder inte sitt förstånd.” 
 
Allâh säger också: 
 
”De säger också: ’Det som dessa djur föder fram är tillåtet som 
 föda för våra män och våra söner, men förbjudet för våra hustrur;  
men om det är dödfött får de också äta av det… ‘” 
 
Det  finns  säkerställda  rapporter  om  att  sådana  vidskepelser  först 
initierades av ’Amr bin Lubai.24 
 
Araberna trodde att sådana avbilder eller hedniska gudar skulle föra dem 
närmare Allâh, leda dem till honom och föra deras talan inför Honom. Om 
detta säger Quranen: 
 
”Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.” 
(Quranen 39:3) 
 
och 
 
”Vid sidan av Allâh dyrkar de vad som varken kan skada 
eller gagna dem och säger: ’De är våra talesmän inför Allâh.’” 
 
                                                        
  24 
En  annan  divinatorisk  tradition  bland  araberna  var  kastande  av  Azlam  (dvs. 
fjäderlösa  pilar  av  tre  typer:  en  som  visade  ”ja”,  en  som  visade  ”nej”  samt  en 
tredje som visade blankt) vilket man brukade tillgripa vid viktiga angelägenheter 
såsom  resande,  giftermål  och  liknande.  Om  lotten  visade  ”ja”  genomförde  man 
det man planerat men om den visade ”nej” sköt man upp det till nästa år. Andra 
typer av Azlam kastades om vatten, blodspengar eller visade ”från dig”, ”inte från 
dig”  eller  ”Mulsaq”  (blankt).  I  händelse  av  oklarheter  ifråga  om  släktskap  och 
härkomst tog man sin tillflykt till avbilden Hubal med en gåva på hundra kameler 
för  pilkastaren.  Pilarna  enbart  kom  sedan  att  avgöra  saken.  Visade  pilen  ”från 
dig”  bestämdes  att  barnet  tillhörde  stammen;  visade  den  ”från  andra”  kom 
vederbörande  att  betraktas  som  en  allierad,  men  om  ”Mulsaq”  visades  behöll 
personen sin ställning men utan stamtavla eller allianskontrakt. Det här liknade 
mycket  hasardspel  och  ett  särkilt  sätt  genom  vilket  de  hade  för  varan  att  dela 
upp köttet från de kameler de slaktade i enlighet med denna tradition. 
 
Dessutom  hade  de  vanligen  en  djup  tro  på  de  budskap  som  siare,  spåmän  och 
astrologer tillhandahöll. En siare sysslade med att förutsäga framtida händelser, 
hävdade sig ha kunskap om privata hemligheter och att ha djinner underställda 
sig som förmedlade informationen. Vissa siare hävdade att de kunde avslöja det 
okända  med  hjälp  av  en  skänkt  kraft  medan  andra  spåmän  ståtade  med  att  de 
kunde röja hemligheterna via en orask‐verkan‐induktiv process som skulle leda 
till att spåra ett stulet gods, platsen för en stöld, ett djur på drift etc. Astrologen 
tillhörde  en  tredje  kategori  som  iakttog  stjärnorna  och  beräknade  deras 
rörelsemönster  och  omloppsbannor  för  att  utifrån  detta  förutsäga  framtiden.25 
Att  skänka  tilltro  till  denna  nyhet  utgjorde  en  nyckel  till  den  deras  övertygelse 
som vad gäller regn tillräknade vissa stjärnors rörelser särskild betydelse.26 
Tron på att tecken vittnade om framtida händelser var naturligtvis vanlig bland 
araberna.  Vissa  dagar  och  månader  samt  speciella  djur  sågs  som  ominösa.  De 
trodde  också  att  en  mördad  persons  själ  flög  omkring  och  inte  vilade  förrän 
hämnd  tagits.  Vidskepelse  grep  omkring  sig.  Om  en  hjort  eller  en  fågel  då  den 
släpptes  vände  åt  höger  kom  den  förstående  aktiviteten  att  betraktas  som 
gynnsam. I annat fall blev man pessimistisk och avstod från att fullfölja den.27 
Oaktat att den förislamiska periodens människor var djupt vidskepliga bevarade 
de fortfarande några av de abrahamitiska traditionerna såsom hänggivenhet för 
Helgedomen,  cirkulering  kring  den,  iakttagande  av  vallfärden,  gudstjänsten  på 
’Arafah och offer. Alla iakttogs till fullo trots en del innovationer som blandades 
in  i  deras  heliga  ritualer.  Quraish  till  exempel  brukade,  på  grund  av  arrogans, 
känsla  av  överlägsenhet  gentemot  andra  stammar  och  stolthet  över  sin 
tillsynsmyndighet  över  Helgedomen,  avstå  från  att  bege  sig  till  ’Arafah 
tillsammans med massan och istället stanna vid Muzdalifah. Den Heliga Quranen 
tillrättavisar dem och säger: 
 
”Gå därför vidare med människoströmmen och 
be om Allâhs förlåtelse för era synder.” 
                                                        
25 Mirqat al‐Madatîh, 2/2, 3. 
26 Sahih Muslim med an‐Nawawi, 1/59. 
27 Sahih al‐Bukhari med fotnoter av Ahmad Ali Saharanpuri, 2/851, 857. 
  25 
(Quranen 2:199)28 
 
En  annan  i  deras  sociala  tradition  djupt  etablerad  irrlära  föreskrev  att  de  så 
länge de var upptagna med vallfärden inte skulle äta torkad yoghurt eller tillagat 
fett, och inte heller gå in i ett tält gjort av kamelhår eller söka skydd annat än i ett 
hus  byggt  av  soltorkat  tegel.  Utifrån  en  djupt  rotad  missuppfattning  nekade  de 
också pilgrimer som inte var från Mecka tillgång till den mat de tog med sig då de 
ville göra pilgrimsfärden eller den mindre pilgrimsfärden. 
 
De  beordrade  pilgrimer  som  kom  från  utanför  Mecka  att  cirkulera  kring  al‐
Ka’bah i Quraishs enhetliga klädsel. Om de inte hade råd med detta fick männen 
gå  i  naket  tillstånd  och  kvinnor  med  endast  ett  tygstycke  för  att  dölja  skrevet. 
Med hänvisning till detta säger Allâh: 
 
”Söner av Adam! Anlägg vårdad klädsel var gång ni går till bön.” 
(Quranen 7:31) 
 
Om män eller kvinnor var generösa nog att gå runt al‐Ka’bah i sina kläder var de 
efteråt tvungna att kassera dem för gott.29 
 
Då meckaborna befann sig i ett vallfärdshelgande tillstånd gick de inte in i sina 
hem  genom  dörrarna  utan  genom  hål  som  de  vanligen  grävde  i  de  bakre 
väggarna.  Ett  sådant  beteende  betraktade  de  som  gudfruktigt  och  fromt 
handlande. Bruket förbjöds av Quranen: 
 
”Det är inte fromhet att stiga in i ett hur genom [en dörr på] dess baksida; nej, 
fromhet visar den som fruktar Allâh. Stig därför in i huset genom [den främre] 
dörren och frukta Allâh – kanske skall det gå er väl i händer.” 
 
Sådant  var  det  religiösa  livet  i  Arabien  –  polyteism,  avgudadyrkan  och 
vidskepelse. 
 
Judendom, kristendom, mazdeism och sabeisk religion fann emellertid sina vägar 
till Arabien utan några problem. 
 
Judarnas  utflyttning  från  Palestina  till  Arabien  genomgick  två  faser:  Den  första 
inföll som en följd av det tryck de utsattes för av kung Bukhtanassar vilket ledde 
till  förstörelsen  av  deras  tempel  och  fångenskapen  i  Babylon.    År  587  f.Kr. 
lämnade  några  judar  Palestina  och  begav  sig  till  Hijâz  där  de  slog  sig  ner  i  de 
norra  delarna.  Den  andra  fasen  inleddes  med  den  romerska  ockupationen  av 
Palestina  år  70  e.Kr.  under  ledning  av  de  Roman  Buts  vilken  resulterade  i  en 
tidvattensvåg  av  judisk  invandring  till  i  synnerhet  Hijâz  och  Yathrib,  samt 
Khaibar  och  Taima’.  Här  omvände  man  ett  flertal  stammar,  byggde  borgar  och 
slott och bosatte sig i byar. Judendomen kom att spela en viktig roll i förislamiskt 
                                                        
28 Ibn Hisham, 1/199; Sahih al‐Bukhari, 1/226. 
29 Sahih al‐Bukhari, 1/226; Ibn Hisham, 1/202. 
  26 
politiskt  liv.  Vid  tiden  för  Islams  framkomst  på  denna  mark  hade  det  redan 
funnits  ett  flertal  ryktbara  judiska  stammar  –  Khabîr,  al‐Mustaliq,  an‐Nadîr, 
Quraithah och Qainuqa’. I vissa återgivningar räknades de judiska stammarna till 
så många som tjugo.30 
 
Judendomen introducerades i Jemen av en person vid namn As’ad Abi Karb. Han 
hade slagits i Yathrib och där blivit judisk proselyt. Vid sin återresa tog han med 
sig  två  rabbiner  från  Bani  Quraithah  för  att  instruera  jemeniterna  i  denna  nya 
religion.  Judedomen  fann  här  fruktbar  mark  för  att  propagera  och  vinna 
anhängare.  Efter  As’ad  Abi  Karbs  död  kom  hans  son  Yusuf  Dhu  Nawas  till 
makten.  Han  angrep  den  kristna  kommuniteten  i  Najran  och  beordrade  den att 
gå över till judendomen. Då de vägrade gav han order om att en eldgrop skulle 
grävas  och  om  att  alla  kristna  utan  undantag  skulle  kastas  för  att  brinna  däri. 
Uppskattningar  gör  gällande  att  mellan  tjugotusen  och  fyrtiotusen  kristna 
dödades  i  den  mänskliga  massakern.  Quranen  berättar  delar  av  den  historien  i 
al‐Buruj (stjärnbilderna).31 
 
Kristendomen  hade  gjort  sitt  första  framträdande  i  Arabien  i  samband  med 
abessinska  (etiopiska)  och  romerska  kolonisters  intåg.  De  abessinska  koloniala 
styrkorna i koalition med kristen mission gick i en vedergällningsaktion för Dhu 
Nawas orättvisor in i Jemen och började häftigt och lidelsefullt propagera för sin 
tro. De byggde till och med en kyrka och kallade den Yemeni al‐Ka’bah i syfte att 
rikta de arabiska pilgrimskaravanerna till Jemen. De gjorde sedan ett försök att 
riva Helgedomen i Mecka. Allâh, den Allsmäktige, straffade dem dock och gjorde 
dem till ett exempel – här och för alltid.32 
 
En kristen missionär vid namn Fimion, känd för sitt asketiska beteende och sina 
mirakler,  hade  också  infiltrerat  Najran  där  han  kallade  människor  till 
kristendomen. I kraft av sin uppriktighet och sin sanna hängivenhet lyckades han 
få dem att reagera positivt på hans inbjudan och gå över till kristendomen. 
 
De  främsta  stammar som  gick  över  till kristendomen var Ghassan,  Taghlib,  Tai’ 
och  några  himyaritiska  kungar  liksom  andra  stammar  som  var  bosatta  längs 
gränserna mot det romerska riket. 
 
Magianism (Zoroasterisme) var också populär bland de araber som var bosatta i 
gränsområdena  mot  Persien,  Irak,  Bahrain,  al‐Ahsâ’  och  en  del  andra  områden 
längs den Arabiska vikens kust. Vissa jemeniter rapporteras också ha bekänt sig 
till magianismen under den persiska ockupationen. 
 
Utgrävningar i Irak har avslöjat att sabeisk religion var populär bland kaldéiska 
folk, syrier och jemeniter. Men judendomen och kristendomens ankomst började 
emellertid  den  sabeiska  tron  att  ge  vika  för  de  nya  religionerna  även  om  den 
                                                        
31 Tafhîm‐ul‐Qur’an, 6/297; Ibn Hisham 1/20‐36. 
32 Tafhîm‐ul‐Qur’an, 6/297; Ibn Hisham 1/20‐36. 
  27 
behöll en del anhängare blandade med eller angränsande till magianerna i Irak 
och vid den Arabiska viken.33 
 
DEN RELIGÖSA SITUATIONEN 
Sådant  var  arabernas  religiösa  liv  före  Islams  ankomst.  Den  roll  som  de 
vedertagna  religionerna  spelade  var  så  marginell  att  den  praktiskt  taget  inte 
existerade.  Polyteisterna  som  förfalskade  abrahamismen  var  så  långt  avskilda 
från  dess  bud  och  hade  så  fullständigt  glömt  dess  inneboende  goda  seder  och 
bruk.  De  störtade  sig  in  i  olydnad  och  ogudaktighet  och  utvecklade  särskilda 
religiösa  vidskepligheter  som  lämnade  djupa  avtryck  i  det  religiösa  och  socio‐ 
politiska livet i hela Arabien. 
 
Judendomen  blev  i  takt  med  sin  dominans  vederstyggligt  hycklande.  Rabbiner 
förbyttes  och  blev  herrar  med  uteslutande  av  Herren.  De  började  utöva 
diktatoriskt  undertryckande  av  människor  och  ställde  sina  underlydande  till 
svars  för  minsta  ord  eller  tanke.  Deras  enda  mål  blev  förvärvande  av  rikedom 
och  makt  även  om  det  äventyrade  deras  religion  eller  innebar  en  risk  för 
uppkomsten av ateism och otro. 
 
På liknande sätt öppnade kristendomen sina dörrar för polyteism och blev alltför 
svår att förstå som en himmelsk religion. Som en religiös praktik utvecklade den 
en slags märklig blandning av människa och Gud. Den hade helt enkelt ingen som 
helst  inverkan  på  själarna  hos  de  araber  som  bekände  den  därför  att  den  var 
främmande  för  deras  livsstil  och  inte  hade  den  minsta  relevans  för  deras 
praktiska liv. 
 
Människor med andra religioner liknade polyteisterna vad gäller tycken, dogmer, 
seder och traditioner. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
33 Tarîkh Ard al‐Qur’ân, 2/193‐208. 
  28 
 
Aspekter av det förislamiska samhället 
 
 
EFTER  DE  EFTERFORSKNINGAR  vi  har  gjort  om  religiöst  och  politiskt  liv  i 
Arabien  är  det  nu  lämpligt  att  kort  tala  om  de  sociala,  ekonomiska  och  etiska 
förhållanden som var förhärskande. 
 
ARABERNAS SOCIALA LIV 
Det arabiska samhället uppvisade en social brokighet med olika och heterogena 
sociala  skikt.  Kvinnans  status  inom  aristokratin  utmärktes  av  en  avsevärd  grad 
av aktning. Hon åtnjöt en betydande andel fri vilja och hennes beslut sattes allt 
som  oftast  i  verket.  Hon  var  så  högt  omhuldad  att  det  mycket  lätt  kom  till 
blodspillan  då  det  gällde  att  försvara  hennes  ära.  Hon  var  i  själva  verket  den 
mest  avgörande  faktorn  för  blodig  strid  eller  vänskaplig  fred.  Dessa  privilegier 
oaktat var familjesystemet i Arabien helt och fullt patriarkalt.  
Äktenskapskontraktet låg helt i händerna på kvinnans juridiska förmyndare vars 
ord när det gällde hennes äktenskapliga status aldrig kunde ifrågasättas. 
 
Å andra sidan fanns sociala skikt där prostitution och oanständighet grasserade 
och  var  i  full  verksamhet.  Abu  Da'ûd  rapporterade  med  stöd  hos  'Aishah  fyra 
typer  av  äktenskap  i  det  förislamiska  Arabien:  Den  första  liknade  nutida 
äktenskapliga  procedurer  under  vilka  en  man  ger  sin  dotter  i  äktenskap  till  en 
annan  man  efter  att  man  har  kommit  överens  om  en  hemgift.  Den  andra  typen 
innebar  att  den  äkta  mannen  efter  sin  hustrus  menstruationsperiod  skickade 
henne  att  sammanbo  med  en  annan  man  i  syfte  att  bli  havande.  Efter 
befruktningen  kunde  mannen  om  han  så  önskade  ha  sexuellt  umgänge  med 
henne. En tredje typ gick till så att en grupp på mindre än tio män hade sexuellt 
umgänge med en kvinna. Skulle hon bli havande och föda ett barn skickade hon 
efter  dessa  män  och  ingen  tilläts  vara  frånvarande.  De  anlände  tillsammans  till 
hennes hem. Kvinnan sa: "Ni vet vad ni har gjort. Jag har fött ett barn och det är 
ditt"  (här  pekade  hon  ut  en  av  dem).  Den  utpekade  mannen  var  tvungen  att 
acceptera detta. I den fjärde typen hade en mängd män sexuellt umgänge med en 
viss  kvinna  (en  prostituerad).  Hon  hindrade  ingen.  Sådana  kvinnor  placerade 
vanligen  en  speciell  flagga  vid  sina  portar  för  att  bjuda  in  den  som  så  önskade. 
Skulle denna kvinna bli gravid och föra ett barn samlade hon ihop männen och 
en sierska berättade vems barnet var. Den utnämnde fadern tog emot barnet och 
förklarade det som sitt eget. Då profeten Muhammad ‐ över honom vare Allâhs 
frid och välsignelse ‐ förkunnade Islam i Arabien ogiltigförklarade han alla dessa 
former  av  sexuell  kontakt  med  undantag  för  det  nu  gällande  muslimska 
äktenskapet.34 
 
                                                        
34 Abu Da’ûd, The book of marriage. 
  29 
Kvinnor  följer  alltid  sina  män  i  krig.  Segrarna  hade  fritt  sexuellt  umgänge  med 
sådana  kvinnor  men  för  de  barn  som  blev  resultatet  följde  livslång  vanära. 
Förislamiska araber hade ingen begränsning för antalet hustrur. De kunde äkta 
två  systrar  på  samma  gång  eller  till  och  med  sina  fäders  hustrur  såvida  de  var 
frånskilda  eller  änkor.  Skilsmässa  låg  i  mycket  stor  utsträckning  i  händerna  på 
den äkta mannen.35 
 
Utomäktenskapliga förbindelser var vanliga inom i stort sett alla sociala klasser 
med undantag för ett fåtal män och kvinnor vilkas självrespekt förhindrade dem 
att begå en sådan handling. Förhållandena för fria kvinnor vad långt bättre än för 
slavinnor  vilket  utgjorde  den  största  katastrofen.  Det  förefaller  som  om  den 
stora  majoriteten  av  förislamiska  araber  inte  kände  sig  förlägna  över  att  begå 
denna obscenitet.  
 
Abu Da'ûd rapporterade:  
 
En  man  ställde  sig  upp  framför  Profeten  Muhammad  ‐  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelse ‐ och sade:  
 
"O, Allâhs profet! Den pojken är min son. Jag hade sexuellt umgänge med hans mor 
under den förislamiska perioden." 
 
Profeten ‐ över honom vare Allâhs fris och välsignelse ‐ sade:  
 
"I Islam står ingen till svars för förislamiska händelser. Barnet tillhör den på vars 
säng det föddes och stening är äktenskapsbrytarens lott."36 
 
Vi  kan  se  att  tillvaron  i  Arabien  med  avseende  på  den  förislamiska  arabens 
förhållande  till  sin  avkomma  var  paradoxal  och  visade  upp  en  dyster  bild  av 
kontraster.  Under  det  att  vissa  araber  höll  barnen  varmt  om  hjärtat  och  ömt 
vårdade dem begravde andra sina döttrar levande på grund av att en bedräglig 
fruktan  för  fattigdom  och  skam  hängde  tungt  över  dem.  På  grund  av  det 
trängande  behovet  av  manlig  avkomma  för  att  skydda  mot  fiender  kan 
förekomsten av barnamord emellertid inte ses som oåterkalleligen grasserande. 
 
En annan aspekt av arabens tillvara som förtjänar att nämnas är beduinens djupt 
rotade  känslomässiga  bindning  till  sin  klan.  Familjer  eller  kanske  hellre 
stamheder  var  en  av  de  starkaste  passionerna  inom  honom.  Doktrinen  om 
blodsenhet  som  den  princip  som  knöt  araberna  samman  i  en  social  enhet 
formades och understöddes av stamhedern.  
 
Det  obestridda  mottot  var:  "Stöd  din  broder  oavsett  om  han  är  en  förtryckande 
eller en förtryckt." 
 
                                                        
35 Abu Da’ûd, The book of marriage. 
36 Abu Da’ûd, kapitel ”The child is to be to the one on whose bed it was born”. 
  30 
De beaktade inte det islamiska tillägg vilket slår fast att stöd till en förtryckande 
broder handlar om att hindra honom från synd. Hunger efter ledande positioner 
och en passionerad känsla för ädel tävlan resulterade trots härstamning från en 
gemensam  förfader  ofta  i  bitter  krigföring  mellan  stammar.  I  detta  avseende 
utgör  de  fortsatta  blodiga  konflikterna  mellan  Aws  och  Khazraj,  ’Abs  och 
Dhubyan, Bakr och Taghlib etc. slående exempel. 
 
Beroende  på  ständigt  återkommande  utnötningskrig  mellan  stammar  var 
relationerna  dem  emellan  bräckliga  och  svaga.  Djup  hängivenhet  för  religiösa 
vidskepelser  och  vissa  högt  respekterade  seder  tyglade  emellertid  deras 
impulsiva  tendens  att  stilla  sin  blodtörst.  I  andra  fall  var  det  motiven  till  och 
respekten för allianser, lojalitet och beroende som lyckosamt kunde frambringa 
en  anda  av  nära  förbindelser  och  undanröja  grundlösa  orsaker  till  dispyt.  En 
hävdvunnen  sed  att  inställa  fientligheter  under  de  förbjudna  månaderna 
(Muharram, Rajab, Bhul‐Qa'dah och Dhul‐Hijjah) fungerade bra och tillhandahöll 
en mojlighet att tjäna ett levebröd och samexistera i fred. 
 
Vi  kan  sammanfatta  den  sociala  situationen  i  Arabien  genom  att  säga  att  den 
förislamiska  periodens araber famlade  i mörker  och okunskap, intrasslade  i  ett 
nät  av  vidskepelser  som  förlamade  deras  sinne  och  drev  dem  att  framleva 
djuriska  liv.  Kvinnan  var  en  handelsvara  och  betraktades  som  ett  stycke  själlös 
egendom. Relationer mellan stammar var bräckliga. Girigheten efter rikedom och 
förande  av  gagnlösa  krig  var  de  huvudsakliga  mål  som  styrde  ledarnas 
självcentrerade strategier. 
 
DEN EKONOMISKA SITUATIONEN 
Den  ekonomiska  situationen  löpte  i  linje  med  den  sociala  atmosfären.  De 
arabiska levnadssätten illustrerar detta fenomen tämligen klart. Handel var det 
vanligaste medlet för att säkra livets behov. Handelsresorna kunde inte fullföljas 
såvida inte karavanvägarnas säkerhet och stammarnas fredliga samexistens var 
tryggade ‐ två oavvisliga krav som i Arabien olyckligtvis inte var uppfyllda annat 
än  under  de  förbjudna  månaderna  under  vilka  araberna  höll  sina 
sammankomster i 'Ukaz, Dhil‐Majz, Mijannah och på andra ställe. 
 
Industriliknande verksamhet var främmande för det arabiska psyket. Det mesta 
var  den  tillgängliga  sticknings‐  och  garvningsindustrin  i  Arabien  utfördes  av 
människor från Jemen, Hîrah och gränsområdena mot Syrien. I Arabien förekom 
en  del  jordbruk  och  boskapsskötsel.  I  stort  sett  alla  arabiska  kvinnor  var 
sysselsatta  med  garnspinning  men  också  den  hotades  ständigt  av  krig.  På  det 
stora  hela  var  fattigdom,  hunger  och  otillräcklig  klädsel  de  ur  ekonomisk 
synvinkel förhärskande kännetecknen i Arabien. 
 
ETIK 
Vi kan inte förneka att de förislamiska araberna hade en sådan stor volym gissel. 
Det  måste  medges  att  brister  och  missförhållanden,  i  högsta  grad  avvisade  av 
förnuftet,  grasserade  bland  de  förislamiska  araberna.  Detta  förhållande  kan 
likväl  inte  skrämma  av  den  överraskande  förekomsten  av  högst  berömvärda 
dygder av vilka vi kan anföra följande: 
 
  31 
Gästfrihet 
Man  brukade  försöka  överträffa  varandra  i  gästfrihet  och  såg  den  yttersta 
stoltheten i detta. Nästan hälften av det poetiska arvet tillägnades den förtjänst 
och  den  ädelhet  som  man  förband  med  att  ta  väl  hand  om  en  gäst.  Man  var 
generös och gästfri när det gällde misstag. Man offrade sitt eget uppehälle för en 
frusen  eller  hungrig  gäst.  Man  tvekade  inte  att  ådra  sig  tunga  blodspengar  och 
relevanta  bördor  enbart  för  att  stoppa  blodsutgjutelse  och  följaktligen  göra  sig 
förtjänt av lovord och beröm. I anknytning till gästfrihet dyker också den spridda 
vanan  att  dricka  vin  upp,  något  som  ansågs  springa  ur  generositet  och 
uppvisande  av  gästfrihet.  Vindrickande  var  en  äkta  källa  till  stolthet  för  den 
förislamiska tidens araber. Den erans stora poeter glömde aldrig att i sina dikter 
inkludera  de  mest  sirliga  rader  fyllda  av  skrävel  och  lovtal  även  dryckesorgier. 
Det är till och med så att ordet "druvor" på arabiska både i uttal och stavning är 
identiskt  med  "generositet".  Hasardspel  var  en  annan  sysselsättning  som  också 
nära  förbands  med  generositet  eftersom  intäkterna  alltid  gick  till  välgörenhet. 
Inte  förnekar  heller  den  Ädla  Quranen  de  fördelar  som  kan  erhållas  ur 
vindruckande och spel men säger också:  
 
"Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge." 
 
Hålla ett fördrag 
Att ge ett löfte innebar för araben att sätta sig i skuld. Han skulle aldrig beklaga 
sig över sitt barns död eller sitt hushålls sammanbrott bara för att upprätthålla 
den  djupt  rotade  traditionen  att  hålla  fördrag.  Periodens  litteratur  är  rik  på 
historier som belyser den förtjänsten. 
 
Känsla för heder och förkastande av orättvisa 
Detta  attribut  stammade  huvudsakligen  från  ett  överskott  på  mod,  lidelsefull 
känsla  för  självaktning  och  impulsivitet.  Araben  reste  sig  alltid  mot  minsta 
antydan  till  förödmjukelse.  Han  tvekade  aldrig  att  offra  sig  själv  för  att 
upprätthålla sin evigt skärpta känsla för självrespekt. 
 
Fast vilja och beslutsamhet 
En arab avstod aldrig från en väg befrämjande för en ädel sak även om det skulle 
kosta honom livet. 
 
Fördragsamhet, ståndaktighet och mildhet 
Araben såg inte oväntat på deras egenskaper med stor beundran eftersom hans 
impulsivitet och modbaserade liv var i sorgligt behov av dem. 
 
Äkta och enkelt beduinliv 
Ännu obefläckat av bedrägliga urbana företeelser, var en drivande orsak till hans 
sannfärdiga och uppriktiga natur och oförmåga till ränksmideri och svek. Sådana 
ovärderliga  etiska  normer  tillsammans  med  Arabiens  gynnsamma  geografiska 
belägenhet utgjorde i själva verket de faktorer som låg bakom valet av araberna 
för att bära bördan att förmedla Budskapet (om islam) och leda mänskligheten i 
en ny riktning. Trots att den i vissa områden var till förfång och vissa avseenden i 
  32 
behov  av  korrigering  var  denna  etik  per  se  ovärderlig  för  det  mänskliga 
samhällets grundläggande välfärd, och islam fullkomligare den. 
 
Den  näst  fördragshållande  mest  ovärderliga  etiken  var  tveklöst  känslan  för 
självaktning  och  den  starka  beslutsamheten,  vilka  utgör  två  oundgängliga 
mänskliga  egenskaper  för  att  å  ena  sidan  bekämpa  ondska  och  eliminera 
moraliskt  fördärv  och  å  den  andra  upprätta  ett  gott  och  rättviseorienterat 
samhälle. Arabernas tillvaro i den förislamiska perioden var i själva verket rik på 
andra oräkneliga dygder som det för tillfälligt inte är nödvändigt att räkna upp. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  33 
 
Muhammads  
‐ över honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐ 
härstamning och familj 
 
 
DET  EXISTERAR  TRE  VERSIONER  av  profeten  Muhammads  ‐  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser ‐ härstamning. Den första har bestyrkts av biografer 
och genealoger och slår fast att Muhammads ‐ över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser ‐ stamtavla spåras till 'Adnan. Den andra är föremål för debatt och 
tvivel  och  spårar  hans  härstamning  bortom  'Adnan  tillbaka  till  Ibrâhîm 
(Abraham).  Den  tredje  versionen  i  vilken  vissa  delar  utan  tvekan  är  inkorrekta 
spårar  hans  härstamning  bortom  Ibrâhîm  (Abraham)  tillbaka  till  Adam  ‐  över 
honom vare frid. 
 
Efter  denna  hastiga  överblick  torde  det  vara  lämpligt  med  en  mer  detaljerad 
redovisning. 
 
1. Den  första  delen:  Muhammad  bin  'Abdullah  bin  'Abdul‐Muttalib  (som 
kallades  Shaiba)  bin  Hashim,  (kallad  'Amr  bin  'Abd  Manaf  (kallad  al‐
Mughrîa)  bin  Qusai  (också  kallad  Zaid)  bin  Kilab  bin  Murra  bin  Ka'b  bin 
Lo'i bin Ghalib bin Fahr (som kallades Quraish och vars stam gavs namn 
efter  honom)  bin  Malik  bin  an‐Nadr  (så  kallad  Qais)  bin  Kinana  bin 
Khuzaiman  bin  Mudrikah  (som  kallades  'Amir)  bin  Elias  bin  Mudar  bin 
Nizar bin Ma'ad bin 'Adnan.37 
 
2. Den andra delen: 'Adnan bin Add bin Humaisi' bin Salaman bin Aws bin 
Buz  bin  Qamwal  bin  Obai  bin  'Awwam  Nashid  bin  Haza  bin  Bildas  bin 
Yadlaf bin Tabikh bin Jahim bin Nashih bin Makhi bin Aid bin 'Abqar bin 
'Ubaid  bin  ad‐Da'a  bin  Hamdan  bin  Sanbir  bin  Yathrabi  bin  Yahzin  bin 
Yalhan bin Ar'awi bin Aid bin Deshan bin Aisar bin Afnad bin Aiham bin 
Muksar bin Nahith bin Zarih bin Sami bin Mazzi bin 'Awda bin Aram bin 
Qaidar bin Ismâ'il (Ismael), son till Ibrâhîm (Abraham) ‐ över honom vare 
frid.38 
 
3. Den tredje delen: Bortom Ibrâhîm (Abraham) (alayhi salâm) ‐ Ibn Tarih 
(Azar)  bin  Nahur  bin  Saru'  bin  Ra'u  bin  Falikh  bin  Abir  bin  Shalikh  bin 
Arfakhshad bin Sam bin Nûh (Noa) ‐ över honom vare frid ‐ bin Lamik bin 
Mutwashlack bin Akhnukh [som sades vara profeten Idris (Hanok) ‐ över 
honom vare frid] bin Yarid bin Mahla'il bin Qainan bin Anusha bin Shith 
bin Adam ‐ över honom vare frid.39 
                                                        
37 Ibn Hisham, 1/1, 2; Talqeeh Fuhoom Ahl al‐Arhar, s 5, 6; Rahmat‐ul‐
lil’alameen, 2/11‐14, 52. 
38 Rahmat‐ul‐lil’alameen, 2/14‐17. 
39 Ibn Hisham, 1/2‐4; Rahmat‐ul‐lil’alameen, 2/18; Khulasat as‐Siyar, s 6. 
  34 
DEN PROFETISKA FAMILJEN 
Profeten  Muhammads  ‐  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  ‐  familj 
kallas den hashimitiska familjen efter hans farfar Hashim bin 'Abd Manaf. Låt oss 
nu tala lite om Hashim och hans ättlingar. 
 
Hashim 
Som  vi  tidigare  har  nämnt  var  han  den  som  ansvarade  för  att  pilgrimerna  fick 
mat  och  vatten.  Detta  hade  blivit  hans  uppgift  när  sönerna  till  'Abd  Manaf 
respektive 'Abd ad‐Dar kompromissade och delade upp åliggandena mellan sig. 
Hashim  var  välbärgad  och  rättskaffens.  Han  var  den  förste  att  erbjuda 
pilgrimerna  bröd  doppat  i  buljong.  Hans  förnamn  var  'Amr  men  eftersom  han 
hade sysslat med att smula sönder bröd åt pilgrimerna kallades han Hashim. Han 
var också den förste som började företa Quraishs två sommar‐ och vinterresor. 
Det  rapporterades  att  han  i  egenskap  av  handelsman  begav  sig  till  Syrien.  I 
Medina  äktade  han  Salma,  dotter  till  'Amr  från  Bani  'Adi  bin  an‐Najjar.  Han 
tillbringade  en  tid  med  henne  i  Medina  för  att  sedan  åter  bege  sig  till  Syrien 
medan hon var havande. Han dog i Ghazza i Palestina år 497 e.Kr. Senare födde 
hans hustru 'Abdul‐Muttalib och gav honom namnet Shaiba för det vita håret på 
hans huvud.40 Hon fostrade honom i sin faders hus i Medina. Ingen i hans familj i 
Mecka fick kännedom om hans födelse. Hashim fick fyra söner ‐ Asad, Abu Saifi, 
Nadla och 'Abdul‐Muttalib ‐ och fem döttrar ‐ Ash‐Shifa, Khalida, Da'ifa, Ruqyah 
och Jannah.41 
 
'AbdulMuttalib 
Vi  vet  redan  att  ansvaret  för  mat  och  vatten  till  pilgrimerna  efter  Hashims  död 
övertagits  av  hans  broder  Al‐Muttalib  bin  'Abd  Manaf  (som  var  rättskaffens, 
generös  och  pålitlig).  När  'Abdul‐Muttalib  var  en  ung  pojke  hörde  hans  farbror 
Al‐Muttalibs ögon fylldes av tårar som rullade nerför hans kinder då han såg sin 
brorson  och  han  omfamnade  honom  och  tog  upp  honom  på  sin  kamel.  Pojken 
ville  emellertid  inte  följa  med  till  Mecka  innan  han  fått  sin  mors  samtycke.  Al‐
Muttalib bad henne att låta pojken resa med honom till Mecka men hon vägrade. 
Han  lyckades  övertyga  henne  genom  att  säga:  "Din  son  reser  till  Mecka  för  att 
återställa sin fars myndighet och för att leva i Helgedomens närhet." 
 
Väl i Mecka stod folk frågande då de såg 'Abdul‐Muttalib och betraktade honom 
som Al‐Muttalibs slav. Al‐Muttalib sa: "Han är min brorson, sonen till min broder 
Hashim." Pojken fostrades i Al‐Muttalibs hushåll. Då Al‐Muttalib dog i Bardman i 
Jemen  tog  'Abdul‐Muttalib  över  och  lyckades  bevara  sitt  folks  anseende  och 
genom  sitt  hedervärda  sätt  överträffa  sina  farfäder,  något  som  tillvann  honom 
Meckas djupa kärlek och höga uppskattning.42 
 
Vid  Al‐Muttalibs  död  tillskansade  sig  Nawfal  'Abdul‐Muttalibs  uppdrag.  Den 
senare  bad  då  Quraish  om  hjälp  men  de  avböjde  att  ge  någon  av  parterna  sitt 
stöd. 'Abdul‐Muttalib kontaktade därför sina morbröder från Bani an‐Najjar och 
                                                        
40 Ibn Hisham, 1/137; Rahmat‐ul‐lil’alameen, 1/26, 2/24. 
42 Ibn Hisham, 1/137, 138. 
  35 
bad  dem  om  hjälp.  Hans  morbror  Abu  Sa'd  bin  'Adi  marscherade  till  Mecka  i 
spetsen för åttio ryttare och slog läger i Abtah i Mecka.  
 
'Abdul‐Muttalib tog emot mannen och bjöd in dem till sitt hem men Abu Sa'd sa: 
"Inte förrän jag har träffat Nawfal." 
 
Han  fann  Nawfal  sittande  tillsammans  med  några  äldre  män  från  Quraish  i 
skuggan av al‐Ka'bah.  
 
Abu  Sa'd  drog  sitt  svärd  och  sa:  "Jag  svär  vid  Allâh  att  jag  om  du  inte  till  min 
brorson  återbördar  det  som  du  har  tagit  kommer  att  döda  dig  med  det  här 
svärdet." 
 
Nawfal tvingades således att ge upp det som han hade tillvällt sig och Quraishs 
främsta blev vittnen till hans ord. Abu Sa'd begav sig sedan till 'Abdul‐Muttalibs 
hem där han stannade tre nätter, gjorde 'Umra och återvände till Medina. Nawfal 
gick senare i allians med Bani 'Abd Shams bin 'Abd Manaf mot Bani Hashim. När 
stammen Khuza'a såg Bani an‐Najjars stöd till 'Abdul‐Muttalib sa de: "Han är vår 
son liksom han är er. Vi har fler anledningar att stödja honom än ni." 
 
'Abd Manafs mor var en av dem. De gick in i an‐Nadwa och slöt en allians med 
Bani  Hashim  mot  Bani  äAbd  Shams  och  Nawfal.  Det  var  en  allians  som  senare 
skulle komma att bli den huvudsakliga orsaken till erövringen av Mecka. 'Abdul‐
Muttalib  fick  under  sin  livstid  uppleva  två  betydelsefulla  händelser  ‐ 
framgrävandet av Zamzams källa och Elefanträden.43 
 
Det gick i korthet till så att 'Abdul‐Muttalib i en dröm mottog en uppmaning att 
gräva  fram  Zamzam  på  en  viss  plats.  Han  gjorde  så  och  fann  de  föremål  som 
Jurhums  folk  hade  begravt  där  då  de  hade  tvingats  överge  Mecka.  Han  fann 
svärden,  rustningarna  och  de  två  guldhjortarna.  Al‐Ka'bahs  port  gjordes  med 
hjälp av guldsvärden och de två hjortarna och sedan etablerades traditionen att 
tillhandahålla  Zamzam‐vatten  åt  pilgrimerna.  Då  vattnet  åter  forsade  ut 
Zamzams  källa  hävdade  Quraish  sin  rätt  till  delaktighet  i  verksamheten  men 
'Abdul‐Muttalib avvisade kraven med hänvisning till att Allâh hade valt ut honom 
och endast honom för denna hedersamma syssla. För att avgöra tvisten kom de 
överens om att konsultera Bani Sa'ds spåman. På vägen visade Allâh Sina tecken 
vilka  bekräftade  'Abdul‐Muttalibs  företrädesrätt  vad  angår  den  heliga  källan. 
Först då gav 'Abdul‐Muttalib ett högtidligt löfte att offra ett av sina vuxna barn 
till al‐Ka'bah om han skulle få tio. 
 
I  den  andra  viktiga  händelsens  centrum  stod  den  abessinske  (etiopiske) 
vicekungen  i  Jemen  Abraha  as‐Sabah  al‐Habashi.  Han  hade  sett  att  arabernas 
pilgrimsfärd gick till al‐Ka'bah och byggde då en stor kyrka i San'a i syfte att på 
Meckas bekostnad locka de arabiska pilgrimerna dit. En man från Kinanas stam 
förstod syftet med det hela och smög sig därför en natt in i kyrkan och smetade 
in dess främre väggar med exkrement. Då Abraha fick vetskap om detta blev han 
                                                        
43 Mukhtasar Seerat Ar‐Rasool, s. 41, 42; Ibn Hisham, 1/142‐147. 
  36 
mycket arg och ledde en enorm armé på sextiotusen krigare för att förstöra al‐
Ka'bah. Hans armé innehöll nio eller tretton elefanter och han valde den största 
för  sig  själv.  Han  marscherade  tills  han  nådde  en  plats  kallad  al‐Magmas.  Där 
mobiliserade han sin armé, förberedde sina elefanter och gjorde sig klara att tåga 
in  i  Mecka.  När  han  kom  fram  till  Muhassardalen  mellan  Muzdalifah  och  Mina 
satte  sig  elefanten  ner  och  vägrade  fortsätta.  Närhelst  den  dirigerades  norrut, 
söderut eller österut förflyttade den sig snabbt med styrd västerut mot al‐Ka'bah 
satte den sig ner. Under tiden släppte Allâh lös fåglar i flykt som vräkte stenar av 
bränd  lera  över  dem  och  gjorde  så  att  de  liknade  förbrända  gröna  strån.  Dessa 
fåglar var någonting liknande svalor och sparvar som var och en bar med sig tre 
stenar ‐ en i näbben och två i sina klor. Stenarna träffade Abrahas soldater och 
högg  av  deras  lemmar  och  dödade  dem.  Ett  stort  antal  av  Abrahas  krigare 
dödades på detta sätt och resten flydde huller om buller och dog överallt. Abraha 
själv fick en infektion som amputerade hans fingertoppar. När han nådde San'a 
var han i ett erbarmligt skick och dog kort därefter. Quraishs folk hade för sin del 
flytt  för  sina  liv  till  kullarna  och  bergstopparna.  Då  fienden  så  hade  sänts  bort 
återvände de hem i säkerhet.44 
 
Elefantincidenten  inträffade  i  månaden  al‐Muharram  femtio  eller  femtiofem 
dagar före Profeten Muhammads ‐ över honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐ 
födelse, vilket motsvarar sent i februari eller tidigt i mars år 571 e.Kr. Det var en 
gåva  från  Allâh  till  Sin  Profet  och  dennes  familj  och  kunde  i  själva  verket 
betraktas  som  ett  Gudomligt  glädjande  förebud  om  det  ljus  som  skulle  komma 
och  beledsaga  ankomsten  av  Profeten  ‐  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser ‐ och hans familj. Som kontrast kan nämnas att Jerusalem hade lidit 
under Allâhs fienders ogärningars ok. Här kan vi erinra oss Bukhtanassar år 587 
f.Kr.  och  romarna  år  70  e.Kr.  Genom  Gudomlig  Nåd  kom  al‐Ka'bah  aldrig  i 
händerna  på  de  kristna  ‐  den  tidens  muslimer  ‐  trots  att  Mecka  befolkades  av 
polyteister. 
 
Nyheten  om  Elefantincidenten  nådde  de  mest  avlägsna  hörnen  i  den  då 
civiliserade  världen.  Abessinien  (Etiopien)  bibehöll  starka  band  till  romarna 
medan perserna å sin sida var på sin vakt mot alla strategiska förändringar som 
tornade upp sig vid horisonten och kom snart att ockupera Jemen. För övrigt var 
det de romerska och persiska imperierna som stod för den mäktiga civiliserade 
världen  vid  den  tiden.  Elefantincidenten  drog  världens  uppmärksamhet  till 
helgden  hos  Allâhs  Helgedom  och  visade  att  den  av  Allâh  hade  utvalts  för  sin 
helighet. Därav följer att om någon ur dess folk gjorde anspråk på profetskap så 
skulle det vara i överensstämmelse med utfallet av Elefantincidenten, och på ett 
sätt som transcenderar orsak‐verkan‐formeln tillhandahålla en rimlig förklaring 
till den Gudomliga Visdom som låg bakom stödet till polyteister mot kristna. 
'Abdul‐Muttalib  hade  tio  söner:  al‐Harith,  az‐Zubair,  Abu  Talib,  'Abdullah, 
Hamzah, Abu Lahab, Ghidaq, Maqwam, Safar och al‐'Abbas. Han hade också sex 
döttrar vilka var Umm al‐Jakim (den enda vita), Barrah, 'Atikah, Safiya, Arwa och 
Omaima.45 
                                                        
44 Ibn Hisham, 1/43‐56; Tafheemul‐Qur’ân, 6/462‐469. 
45 Rahmat‐ul‐lil’alameen, 2/56, 66; Talqeeh Fuhoom Ahl al‐Arhar, s. 8, 9. 
  37 
'Abdullah 
var  Muhammads  ‐  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  ‐  far.  Fatima, 
dotter  till  'Amr  bin  'A'idh  bin  'Imran  bin  Makhzum  bin  Yaqdha  bin  Murra,  var 
hans  mor.  'Abdullah  var  den  klipskaste  av  'Abdul‐Muttalibs  söner,  den  renaste 
och  den  mest  älskade.  Han  var  också  den  som  divinationspilarna  pekade  ut  för 
slakt  som  ett  offer  till  al‐Ka'bah.  Då  'Abdul‐Muttalib  hade  tio  sönder  och  de 
nådde  mogen  ålder  yppade  han  detta  hemliga  löfte  för  dem  vilket  de  stillsamt 
och lydigt fann sig i. Deras namn skrevs ner på divinationspilar och drogs. En pil 
visade  att  'Abdullah  skulle  offras.  'Abdul‐Muttalib  tog  då  pojken  till  al‐Ka'bah 
med  en  rakkniv  för  att  slakta  honom.  Quraish,  'Abdul‐Muttalibs  farbröder  från 
Makhzums stam och hans bror Abu Talib försökte emellertid avråda honom från 
att fullgöra sin avsikt. Han sökte då deras råd i frågan. De förslog att han skulle 
tillkalla en spåkvinna för att sia därom. Hon gav order om att divinationspilarna 
skulle  dras  om  'Abdullah  och  tio  kameler.  Hon  tillade  att  dragningen  skulle 
upprepas  med  ytterligare  tio  kameler  varje  gång  pilen  visade  'Abdullah. 
Operationen upprepades så tills antalet kameler uppgick till etthundra. Då visade 
pilen på kamelerna som följaktligen alla slaktades (till Hubals tillfredsställelse) i 
'Abdullahs  ställe.  De  slaktade  kamelerna  lämnades  till  den  som  ville  äta, 
människa eller djur. 
 
Incidenten  frambragte  en  förändring  av  den  summa  blodspengar  som  vanligen 
godtogs i Arabien. Den hade varit tio kameler men ökades nu till etthundra. Islam 
godkände senare detta. Någonting annat och nära relaterat till det ovan omtalade 
handlar om att Profeten ‐ över honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐ en gång 
sa:  
 
"Jag är ättling till de två slaktade [dvs. Ismâ'îl (Ismael) och 'Abdullah].”46 
 
 
'Abdul‐Muttalib  valde  Amina,  dotter  till  Wahab  bin  'Abd  Manaf  bin  Zahra  bin 
Kilab, som hustru till sin son 'Abdullah. I ljuset av denna härstamning stod hon 
sålunda högt ansedd i fråga om nobless med hänsyn till position och härkomst. 
Hennes far var ledare för Bani Zahra vilken stod högt i aktning. 
 
De båda gifte sig i Mecka och inte långt senare skickades 'Abdullah av sin far för 
att  köpa  dadlar  i  Medina  där  han  dog.  I  en  annan  version  reste  'Abdullah  till 
Syrien  på  en  handelsresa  och  dog  i  Medina  på  hemvägen.  Han  begravdes  i  an‐
Nabigha al‐Ju'dis hem i Medina och var tjugofem år gammal vid sin död. De flesta 
historiker  säger  att  hans  död  inträffade  två  månader  innan  Muhammads  ‐  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐ födelse. Vissa andra påstår att hans död 
inträffade  två  månader  efter  Profetens  ‐  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  ‐  födelse.  Då  Amina  fick  vetskap  om  sin  mans  död  firade  hon  hans 
minne i en ytters hjärtknipande elegi.47 
 
'Abdullah efterlämnade mycket lite rikedom ‐ fem kameler, ett litet antal getter 
                                                        
46 Ibn Hisham, 1/151‐155; Rahmat‐ul‐lil’alameen, 2/89, 90. 
47 Ibn Hisham, 1/156‐158; Fiqh As‐Seerah, s. 45. 
  38 
och  en  tjänarinna  vid  namn  Barakah  (Umm  Aiman)  som  senare  skulle  fungera 
som Profetens ‐ över honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐ barnjungfru.48 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
48 Sahih Muslim, 2/96; Talqeeh Fuhoom Ahl Al‐Athar, s. 4; Mukhtasar Seerat Ar‐
Rasool, s. 12. 
  39 
 
Muhammads födelse  
och de fyrtio åren före Profetskapet 
 
 
HANS FÖDELSE 
Enligt  forskaren  Muhammad  Sulaimân  al‐Mansourpuri  och  astrologen  Mahmûd 
Pasha  föddes  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  den 
främste  bland  profeter,  i  Bani  Hashims  kvarter  i  Mecka  måndag  morgon  den 
nionde  i  månaden  Rabi’  al‐Awwal  samma  år  som  Elefantincidenten  och  det 
fyrtionde  året  av  Kisras  (Khosru  Nushirwan)  styre,  dvs.  den  tjugonde  eller 
tjugoandra april år 571 e.Kr.49 
 
Ibn Sa’d rapporterade att Muhammads mor sa: ”Då han föddes strömmade ett ljus 
ut från mitt pudendum och tände Syriens palats.” Ahmad rapporterade med stöd 
hos ’Arbadh bin Sariya något liknande.50 
 
I samband med födelsen rapporterades betydande förebud. Fjorton balkonger i 
Kisras  palats  sprack  och  rasade  ner,  zoroasternas  heliga  eld  dog  ut  och  en  del 
kyrkor vid sjön Sawa sjönk och rasade samman.51 
 
Hans mor sände omedelbart bud för att informera sonens farfar ’Abdul‐Muttalib 
om  den  glädjande  tilldragelsen.  Lycklig  kom  han  till  henne,  tog  barnet  till  al‐
Ka’bah,  bad  till  Allâh  och  tackade  Honom.  ’Abdul‐Muttalib  kallade  pojken 
Muhammad, ett namn som vid den här tiden inte var vanligt bland araberna. Han 
omskar sonsonen på dennes sjunde dag såsom sedan var bland araberna.52 
 
Abu  Lahabs  konkubin  Thuyebah  var  den  första  kvinna  efter  Muhammads  mor 
som,  tillsammans  med  sin  egen  som  Masrouh,  ammade  honom.  Hon  hade 
tidigare  ammat  Hamzah  bin  ’Abdul‐Muttalib  och  kom  senare  att  amma  Abu 
Salamah bin ’Abd al‐Asad al‐Makhzumi.53 
 
TIDIG BARNDOM 
Det  var  en  vanlig  sed  bland  de  araber  som  bodde  i  städer  att  skicka  bort  sina 
barn till beduinammor för att de skulle få växa upp i öknens fria och hälsosamma 
miljö.  Härigenom  förväntades  de  utveckla  en  robust  kropp  och  förvärva  det 
ofördärvade tal och sätt som kännetecknade beduinen vilken var känd både för 
                                                        
49 Muhadarat Tareekh Al‐Uman Al‐Islamiyah, 1/62; Rahmat‐ul‐lil’alameen, 1/38, 
39. 
50 Mukhtasar Seerat Ar‐Rasool, s. 12; Tabaqat Ibn Sa’d, 1/63. 
51 Rapporterades av al‐Baihaqi men al‐Ghazzali hade invändningar. Se Fiqh‐us‐
Seerah, s. 46. 
52 Ibn Hisham, 1/159, 160; Zâd al‐Ma’ad, 1/18; Muhadarat Tareekh Al‐Uman Al‐
Islamiyah, 1/62. 
53 Talqeeh Fuhoom Ahl Al‐Athar, s. 4; Mukhtasar Seerat Ar‐Rasool, s. 13. 
  40 
språklig  renhet  och  för  att  vara  fri  från  de  olater  som  vanligen  utvecklades  i 
bofasta samhällen. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – anförtroddes senare åt 
Halimah  bint  Abi  Dhuaib  från  Bani  Sa’d  bin  Bakr.  Al‐Harith  bin  ’Abdul  ’Uzza 
kallad Abi Kabshah från samma stam var hennes man. 
 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  flera 
fosterbröder  och  fostersystrar;  ’Abdullah  bin  al‐Harith,  Anisah  bint  al‐Harith, 
Hudhafah  eller  Judhamah  bint  al‐Harith  (känd  som  ash‐Shayma’)  som  brukade 
pyssla  om  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  samt  hans 
kusin Abu Sufyan bin al‐Harith bin ’Abdul‐Muttalib. Profetens fabror Hamzah bin 
’Abdul‐Muttalib  ammades  av  samma  två  ammor,  Thuyeba  och  Halimah  as‐
Sa’diyah, som ammade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
 
Traditioner  omtalar  hänförande  hur  Halimah  och  hela  hennes  hushåll 
välsignades  med  uppredade  fördelaktiga  händelser  medan  Muhammad  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – var i hennes vård. Ibn Ishaq upplyser 
om  att  Halimah  berättade  att  hon  tillsammans  med  sin  man  och  ett  ammande 
barn  lämnade  byn  i  sällskap  med  några  kvinnor  från  sin  klan  i  jakt  på  barn  att 
amma. Hon sa: 
 
”Det var ett torkans och hungersnödens år och vi hade ingenting att äta. Jag red på 
en brun åsninna. Vi hade också med oss en gammal kamelhona. Vi kunde vid Allâh 
inte  få  en  enda  droppe  mjölk  och  vi  fick  inte  en  blund  i  ögonen  därför  att  barnet 
skrek  av  hunger.  Det  fanns  inte  tillräckligt  med  mjölk  i  mitt  bröst  och  inte  ens 
kamelhonan  hade  någonting  att  ge  honom.  Vi  bad  oupphörligt  om  regn  och 
omedelbar  hjälp.  Slutligen  nådde  vi  Mecka  och  sökte  efter  barn  att  amma.  Inte 
någon kvinna bland oss ville ta sig an Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – då han erbjöds oss. Så fort vi fick veta att han var faderlös 
nekade  vi.  Vi  var  fokuserade  på  den  ersättning  vi  skulle  få  av  barnets  far.  En 
faderlös!  Vad  skulle  hans  farfar  och  mor  kunna  göra?  Så  vi  försmådde  honom  på 
grund av det. Varje kvinna som kom med mig fick tag i ett dibarn och när vi var i 
färd  att  ge  oss  av  sa  jag  till  min  man:  ”Vid  Allâh,  jag  vill  inte  gå  tillbaka 
tillsammans med de andra kvinnorna utan ett barn. Jag måste gå till den faderlöse 
och  jag  måste  ta  mig  an  honom.”  Han  sa:  ”Det  ligger  inget  fel  i  att  göra  så  och 
kanske välsignar Allâh oss genom honom.” Så jag gick och hämtade honom ty det 
fanns helt enkelt inget alternativ kvar för mig annat än att göra så. Jag lyfte upp 
honom  i  mina  armar,  återvände  till  min  plats,  satte  honom  till  mitt  bröst  och 
upptäckte till min stora förvåning att jag nu hade tillräckligt med mjölk däri. Han 
drack sig nöjd liksom hans fosterbror och sedan föll båda i sömn trots att mitt barn 
inte  hade  kunnat  sova  föregående  natt.  Min  man  gick  sedan  för  att  mjölka 
kamelhonan och till hans häpnad fann han nu mycket mjölk hos den. Han mjölkade 
den  och  vi  drack  oss  nöjda  och  fick  njuta  av  en  god  sömn  den  natten.  Följande 
morgon sa min man: ”Vid Allâh, Halimah, du måste förstå att du har fått tag på ett 
välsignat barn.” Och jag svarade: ”Genom Allâhs nåd hoppas jag att det är så.” 
 
Traditionen är  entydig  i att Halimahs återresa  och hennes  därpå följande liv så 
länge Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var med henne 
  41 
kantades  av  en  rad  lyckliga  tilldragelser  och  omständigheter.  Den  åsna  som 
Halimah  red  då  hon  kom  till  Mecka  och  som  var  mager  och  i  det  närmaste 
slutkörd  återhämtade  sig  till  Halimahs  medresenärers  stora  förundran  snabbt. 
Då  de  nådde  lägerplatserna  i  klanen  Sa’ds  område  fann  de  att  lyckans  vindar 
hade börjat blåsa i deras riktning. Frodigt gräs sköt i höjden på den karga jorden 
och djur kom nöjda och fulla av mjölk tillbaka till dem. Muhammad – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  stannade  hos  Halimah  under  två  år  tills  han 
var avvänjd, som Halimah sa: 
 
”Vi tog honom sedan tillbaka till sin mor och bad henne enträget att låta honom bo 
hos oss och dra nytta av den goda lycka och de välsignelser som han hade bringat 
till oss. Vi var ihärdiga i vår begäran som vi gav tyngd genom vår oro för att barnet 
skulle dra på sig en speciell infektion typisk för Mecka.54 Slutligen bifölls vår önskan 
och Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bodde med oss tills 
han var fyra eller fem år gammal.” 
 
Då Jibrîl (Gabriel), såsom återges av Anas i Sahih Muslim, kom ner och slet upp 
Profetens bröst och tog ur hjärtat drog han ut en blodklump ur det och sa: ”Det 
var Satans del i dig.” 
 
Sedan tvättade han det i en guldskål med vatten från Zamzam. Därefter fogades 
hjärtat  samman  och  återbördades  till  dess  plats.  Pojkarna  och  lekkamraterna 
kom rusande till hans mor, dvs. hans amma, och sa: ”Sannerligen, Muhammad – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – har blivit mördad.” 
 
De  rusade  alla  i  riktning  mot  honom  och  fann  honom  i  normalt  skick  med 
undantag för ansiktet som var vitt.55 
 
TILLBAKA TILL SIN PASSIONERADE MOR 
Efter den händelsen blev Halimah orolig för pojken och återbördade honom till 
hans mor där han stannade tills han var sex år gammal.56 
 
För att hedra sin mans minne beslutade sig Amina för att besöka dennes grav i 
Yathrib  (Medina).  Hon  gav  sig  tillsammans  med  sin  faderlöse  pojke,  sin 
tjänarinna  Umm  Ayman  och  sin  svärfar  ’Abdul‐Muttalib  ut  på  en  resa  på 
femhundra kilometer. I Yathrib tillbringade hon en månad och gav sig sedan iväg 
tillbaka  till  Mecka.  Under  resan  drog  hon  på  sig  en  allvarlig  sjukdom  och  dog  i 
Abwa på vägen mellan Mecka och Medina.57 
 
TILL SIN MEDLIDSAMMA FARFAR 
’Abdul‐Muttalib  tog  pojken  med  sig  till  Mecka.  Han  hade  starka  känslor  för  sin 
föräldralöse  sonson  vars  senaste  sorg  (moderns  död)  ytterligare  byggde  på  det 
förflutnas  smärtor.  ’Abdul‐Muttalib  var  mer  känslosam  i  umgänget  med  sin 
                                                        
54 Ibn Hisham, 1/162‐164. 
55 Sahih Muslim, 1/92. 
56 Talqeeh Fuhoom Ahl Al‐Athar, s. 7; Ibn Hisham, 1/168. 
57 Ibn Hisham, 1/168; Talqeeh Fuhoom Ahl Al‐Athar, s. 7. 
  42 
sonson än med sina egna barn. Han lät aldrig pojken bli offer för ensamhet utan 
föredrog  alltid  honom  framför  sina  egna  barn.  Ibn  Hisham  rapporterade:  En 
madrass  för  ’Abdul‐Muttalib  hade  placerats  i  skuggan  av  al‐Ka’bah.  Runt  den 
brukade hans barn i respekt för fadern sitta med Muhammad – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – brukade sitta på den. Hans farbröder brukade då ta 
honom tillbaka men om ’Abdul‐Muttalib var närvarande brukade han säga: ”Låt 
min  sonson  vara  här.  Jag  svär  vid  Allâh  att  den  här  pojken  kommer  att  få  en 
betydelsegull ställning.” Han brukade sätta pojken på madrassen, klappa honom 
på ryggen och han var alltid nöjd med vad pojken tog sig för.58 
 
Då Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var åtta år, två 
månader  och  tio  dagar  gammal  gick  hans  farfar  ’Abdul‐Muttalib  bort  i  Mecka. 
Förmyndarskapet över Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
överlämnades nu till hans farbror Abu Talib. 
 
Abu  Talib  tog  hand  om  sin  brorson  på  bästa  sätt.  Han  placerade  honom  bland 
sina  egna  barn  och  föredrog  honom  framför  dem.  Med  stor  respekt  och  hög 
aktning skilde han ut pojken. Under fyrtio års tid fortsatte Abu Talib att hålla sin 
brorson kär och ge honom allt möjligt skydd och stöd. Hans förhållande till andra 
bestämdes i ljuset av den behandling de gav Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser. 
 
Ibn ’Asakir rapporterade med söd hos Jalhamah bin ’Arfuta som sa: ”Jag kom till 
Mecka  ett  regnlöst  år  och  Qurasish  sa:  ”Abu  Talib,  dalen  har  blivit  lövlös  och 
barnen  hungriga.  Låt  oss  gå  för  att  bedja  om  regn”.  Abu  Talib  gick  till  alKa’bah 
tillsammans  med  en  ung  pojke  som  var  vacker  som  solen  och  ett  svart  moln  var 
ovan hans huvud. Abu Talib och pojken stod vid alKa’bahs mur och bad en bön för 
regn.  Moln  från  alla  håll  samlades  omedelbart  och  regn  föll  ymnigt  och  källor 
sprang fram och växter grodde i staden och på landsbygden.”59 
 
BAHÎRÂ, MUNKEN 
Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var tolv år 
gammal  följde  han  sin  farbror  Abu  Talib  på  en  handelsresa  till  Syrien.  Då  de 
nådde  Busra  (vilket  var  en  del  av  Syrien  i  närheten  av  Howran  på  romerskt 
område)  stötte  de  på  en  munk  som  kallades  Bahîrâ  (hans  verkliga  namn  var 
Georges)  som  visade  stor  vänlighet  och  underhöll  dem  överdådligt.  Han  hade 
aldrig  tidigare  haft  för  vana  att  ta  emot  eller  underhålla  dem.  Han  kände  med 
lätthet  ingen  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  sa 
medan  han  tog  hans  hand:  ”Detta  är  alla  människors  herre.  Allâh  kommer  att 
sända honom med ett Budskap som blir en nåd för alla väsen.” 
Abu Talib frågade: ”Hur vet du det?” 
 
Munken  genmälde:  ”Då  ni  blev  synliga  från  ’Aqabahs  håll  gjorde  alla  stenar  och 
träd  prostration,  något  som  de  bara  gör  för  en  profet.  Jag  känner  också  igen 
                                                        
59 Mukhtasar Seerat‐ur‐Rasool, s. 15, 16. 
  43 
honom  på  Profetskapets  sigill  som  finns  nedanför  hans  skuldra  som  ett  äpple.  Vi 
har kommit att lära detta från våra böcker.”  
Av  rädsla  för  judarna  bad  han  också  Abu  Talib  att  skicka  pojken  tillbaka  till 
Mecka och inte ta honom till Syrien. Abu Talib åtlydde rådet och skickade honom 
tillbaka till Mecka tillsammans med några av sina manliga tjänare.60 
 
DE ”VANHELGANDE” KRIGEN 
Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var bara femton år 
gammal  när  de  ”vanhelgande”  krigen  (vilka  med  skriftande  krigslycka  och 
avsevärda  förluster  i  människoliv  pågick  under  ett  antal  år)  bröt  ut  mellan 
Quraish  och  Banu  Kinana  på  en  sida  och  Qais  ’Ailans  stam  på  den  andra.  De 
kallades  så  därför  att  det  okränkbara  kränktes,  inklusive  de  heliga  månaderna. 
Harb bin Omaiyah brukade på grund av sin enastående position och ärevördiga 
härkomst  leda  Quraish  och  dess  allierande.  Under  en  av  striderna  bistod 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sina farbröder men tog 
inte  till  vapen  mot  deras  motståndare.  Hans  insats  begränsades  till  att  plocka 
upp fiendernas pilar då de stupade och överlämna dem till sina farbröder.61 
 
AL‐FUDOUL‐KONFEDERATIONEN 
Då fred var upprättad efter dessa krig kände människor ett behov av att bilda en 
konfederation  i  Mecka  i  syfte  att  bekämpa  våld  och  orättvisor  och  försvara  de 
svagas  och  de  nödlidandes  rättigheter.  Representanter  för  Banu  Hashim,  Banu 
al‐Muttalib, Asad bin ’Abd al‐’Uzza, Zahrah bin Kilab och Taim bin Murra kallades 
till möte hemma hos en ärevördig äldre man vid namn ’Abdullah bin Jada’an at‐
Taimy  i  syfte  att  bilda  en  konfederation  som  skulle  sörja  för  ovan  nämnda 
önskemål.  Kort  efter  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  hade  förärats  Profetskapet  bar  han  vittne  om  detta  förbud  och 
kommenterade det i mycket positiva ordalag: ”Jag blev vittne till en konfederation 
i  ’Abdullah  bin  Jada’ans  hem.  Det  var  för  mig  mer  tilltalande  än  boskapshjordar. 
Jag skulle också nu under islams epok se positivt på att närvara vid ett sådant möte 
om jag skulle bli inbjuden.”62 
 
Konfederationens  anda  och  inriktningen  på  de  betänkande  som  den  byggde  på 
markerade faktiskt en helomvändning bort från den förislamiska stamstoltheten. 
Historien som ledde till avtalet berättar att en man från Zubaids klan kom som 
köpman till Mecka där han sålde varor till al‐’As bin Wa’il as‐Sahmy. Den senare 
försökte  på  alla  sätt  undgå  att  betala  för  varorna.  Försäljaren  sökte  hjälp  hos 
Quraishs  olika  klaner  men  de  fäste  inget  avseende  vid  hans  enträgna  vädjande. 
Han  tog  då  sin  tillflykt  till  en  bergstopp  och  började  med  högsta  röst  recitera 
klagoverser  som  redogjorde  för  de  orättvisor  han  fick  uthärda.  Az‐Zubair  bin 
’Abdul‐Muttalib hörde om honom och gjorde förfrågningar i saken. Som en följd 
samlades parterna i den tidigare nämnda konfederationen till möte och lyckades 
tvinga az‐Zubaidys pengar från al‐’As bin Wa’il.63 
                                                        
60 Ibn Hisham, 1/180‐183; Zâd al‐Ma’ad, 117. 
61 Ibn Hisham, 1/184‐187; Qalb Jazeerat Al‐Arab, s. 260. 
62 Ibn Hisham, 1/113, 135. 
63 Mukhtasar Seerat‐ur‐Rasool, s. 30, 31. 
  44 
MUHAMMADS TIDIGA ARBETE 
Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade inget speciellt 
arbete i sin tidiga ungdom men det har rapporterats att han arbetade som herde 
för  Bani  Sa’d  och  i  Mecka.  Vid  tjugofem  års  ålder  begav  han  sig  till  Syrien  som 
handelsman  för  Khadijah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne.  Ibn  Ishaq 
rapporterade  att  Khadijah,  dotter  till  Khwailid,  var  en  framgångsrik  och  högt 
ansedd affärskvinna. Hon brukade anlita män för att för en del av vinsterna göra 
affärer  för  hennes  räkning.  Quraishs  folk  var  i  huvudsak  handelsmän  så  när 
Khadijah  fick  höra  talas  om  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  ‐,  hans  sannfärdighet,  stora  ärlighet  och  milda  sätt  skickade  hon 
efter honom. Hon erbjöd honom att för en högre ersättning än de andra bege sig 
till  Syrien  för  att  sköta  hennes  affärer.  Hon  skickade  också  sin  tjänstepojke 
Maisarah  med  honom.  Han  samtyckte  och  begav  sig  tillsammans  med  hennes 
tjänare till Syrien för handel.64 
 
ÄKTENSKAPET MED KHADIJAH 
Då  han  återvände  till  Mecka  lade  Khadijah  i  vinsten  märke  till  en  högre 
välsignelse  än  hon  var  van  vid.  Hennes  tjänare  berättade  också  för  henne  om 
Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – goda sätt, ärlighet, 
djupa  eftertanke,  uppriktighet  och  tro.  Hon  insåg  att  hon  hittat  det  hon  sökte. 
Många framstående män hade bett om hennes hand i äktenskap men hon hade 
alltid avvisat deras närmanden. Hon avslöjade sin önskan för sin väninna Nafisa, 
Maniyas  dotter,  som  genast  gick  till  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – och förmedlade de glada nyheterna till honom. Han samtyckte 
och  bad  sina  farbröder  att  söka  upp  Khadijahs  farbror  för  att  diskutera  saken. 
Därefter  gifte  de  sig.  Äktenskapskontraktet  bevittnades  av  Bani  Hashim  och 
Mudars ledare. Detta inträffade efter Profetens – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – återkomst från Syrien. Han gav Khadijah tjugo kameler i hemgift. 
Hon  var  då  fyrtio  år  gammal  och  betraktades  som  den  i  hennes  släkt  främsta 
kvinnan  med  avseende  på  härkomst,  framgång  och  visdom.  Hon  var  den  första 
kvinna  som  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
gifte sig med. Han äktade ingen annan förrän Khadijah hade avlidit.65 
 
Khadijah  födde  alla  hans  barn  utom  Ibrahim,  al‐Qasim,  Zainab,  Ruqaiyah,  Umm 
Kulthum, Fatimah och ’Abdullah som kom att kallas Taiyib och Tahir. Alla hans 
söner dog under barnaåren och alla döttrar utom Fatimah dog under hans livstid. 
Fatimah  dog  sex  månader  efter  hans  död.  Alla  hans  döttrar  kom  att  uppleva 
Islam, ta tron till sig och utvandra till Medina.66 
 
AL‐KA’BAHS ÅTERUPPBYGGNAD OCH MEDLINGSFRÅGAN 
Då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var 
trettiofem  år  gammal  började  Quraish  återuppbygga  al‐Ka’bah  som  sedan 
Ismâ’îls  (Ismael)  dagar  utgjorde  en  låg  byggnad  av  vita  stenar,  inte  mer  än  sex 
och  en  halv  meter  hög.  Den  hade  heller  inget  tak  vilket  betydde  att  tjuvar  med 
                                                        
64 Ibn Hisham, 1/187, 188. 
65 Ibn Hisham, 1/189; Fiqh As‐Seerah, s. 59; Talqeeh Fuhoom Ahl Al‐Athar, s. 7. 
66 Ibn Hisham, 1/190; Fath Al‐Bari, 7/507. 
  45 
lätthet  kunde få tillträde till  skatterna på insidan. Som följd  av sin ålder var al‐
Ka’bah  också  utsatt  för  naturens  och  tidens  tand  vilka  försvagade  och  bröt  ner 
dess  murar.  Fem  år  före  Profetskapets  början  drabbades  Mecka  av  en 
omfattande översvämning som svepte fram över al‐Ka’bah och nästan utplånade 
den. Quraish var förpliktigade att återuppbygga den för att skydda dess helighet 
och position och stammens ledare bestämde att endast lovliga medel härvid fick 
användas.  Alla  pengar  som  tjänats  på  otukt,  ocker  eller  orättvisa  metoder 
exkluderades.  De  var  till  en  början  alltför  fyllda  av  fruktan  för  att  riva  ner 
murarna  men  al‐Walîd  bin  al‐Mughîrah  al‐Mukhzumi  inledde  insatsen.  Då  de 
andra såg att ingenting ont drabbade honom tog de del i rivandet av murarna ner 
till  den  grund  som  lagts  av  Ibrâhîm  (Abraham).  Arbetet  med  att  återuppbygga 
dem  fördelades  mellan  stammarna.  Varje  stam  blev  ansvarig  för  en  del  och  de 
samlade  stenar  och  påbörjade  arbetet.  Den  man  som  gjorde  i  ordning  stenarna 
var en romersk stenhuggare vid namn Baqum. Arbetet förflöt smärtfritt fram till 
dess  att  den  heliga  Svarta  Stenen  skulle  placeras  på  sin  rätta  plats.  Då  bröt 
konflikter som varade i fyra eller fem dagar ut mellan ledarna som stred om äran 
av  att  få  lägga  stenen  på  plats.  Dolkar  var  på  randen  till  att  dras  och  stor 
blodspillan  föreföll  oundviklig.  Lyckligtvis  lade  den  äldste  bland  ledarna,  Abu 
Omaiyah  bin  Mughîrah  al‐Makhzumi,  fram  ett  förslag  som  accepterades  av  alla. 
Han sa: ”Låt honom som först av alla stiger in i Helgedomen fatta beslut i frågan.” 
 
Det  var  då  Allâhs  Vilja  att  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  skulle  bli  den  förste  att  stiga  in  i  Moskén.  Då  de  såg  honom 
utropade alla de närvarande med en röst: ”alAmîn (den pålitlige) har kommit. Vi 
är nöjda med att rätta oss efter hans beslut.” 
 
Lugn  och  behärskad  tog  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser ‐ emot förtroendet och beslutade sig genast för en lösning som kom 
dem alla att försonas. Han bad om en mantel, bredde ut den på marken och lade 
stenen i dess mitt. Han bad sedan representanterna för de olika klanerna att lyfta 
stenen tillsammans. Då den hade nått fram till sin rätta plats lade Muhammad – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  den  på  plats  med  sina  egna 
händer.  På  detta  sätt  lugnades  en  mycket  spänd  situation  ner  och  en  mycket 
allvarlig  fara  undanröjdes  genom  Profetens  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – visdom. 
 
Då Quraish fick slut på sina lovliga medel tog de bort några kvadratmeters yta på 
al‐Ka’bahs  norra  sida  vilken  kallas  al‐Hijr  eller  al‐Hatîm.  I  syfte  att  kunna 
kontrollera  vilka  de  släppte  in  höjde  de  upp  dörröppningen  två  meter  från 
marknivå.  När  byggnaden  hade  nått  femton  meters  höjd  reste  de  taket  vilket 
vilade på sex stycken pelare. 
 
Då bygget var slutfört hade al‐Ka’bah fått en femton meter hög kvadratisk form. 
Sidan med den Svarta Stenen och den mitt emot var vardera tio meter långa. Den 
Svarta  Stenen  var  placerad  en  och  en  halv  meter  över  den  marknivå  som 
användes för cirkulering. De två andra sidorna var var och en tolv meter långa. 
Dörren låg två meter över marknivå. En byggnadskonstruktion som i genomsnitt 
var  en  kvarts  meter  hög  och  en  tredjedels  meter  bred  omgav  al‐Ka’bah.  Den 
  46 
kallades  ash‐Shadherwan  och  hade  ursprungligen  varit  en  integrerad  del  av 
Helgedomen med Quraish placerade den utanför.67 
 
EN  SNABB  GENOMGÅNG  AV  MUHAMMADS  INNAN  HAN  ANFÖRTRODDES 
PROFETSKAPET 
Profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utgjorde i 
sin  ungdom  en  kombination  av  de  bästa  sociala  kännetecknen.  Han  var  en 
exemplarisk man med allvarligt sinne och oklanderlig klarsyn. Han var begåvad 
med intelligens, unikt tänkande och förmåga att välja lämpliga medel som leder 
till lämpliga mål. Hans långa tysthet var nyttig för hans vana att meditera och på 
djupet  begrunda  sanningen.  Hans  levande  sinne  och  rena  natur  var  honom 
behjälpliga i att ta till sig och förstå människors och folks olika sätt, såväl på ett 
individuellt som på ett samhälleligt plan. Han undvek vidskepliga bruk men tog 
aktiv del i konstruktiva och nyttiga uppgörelser. För övrigt tog han sin tillflykt i 
sin avskildhet. Han höll sig undan från att dricka vin, från att äta kött som slaktas 
på  stenaltare  och  från  att  delta  i  festivaler  i  avgudars  namn.  Han  kända  en 
oerhörd avsky och avoghet gentemot avgudabilderna och kunde aldrig tolerera 
att någon svor vid al‐Lat och al‐’Uzza. Utan tvekan var det Allâhs försyn som höll 
honom borta från alla förhatliga och onda bruk. Också då han försökte följa sin 
instinkt  och  njuta  något  världsligt  nöje  eller  följa  någon  respektlös  tradition 
ingrep  Allâhs  försyn  och  hindrade  varje  steg  i  en  sådan  riktning.  Ibn  al‐Athîr 
rapporterade att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: 
 
”Jag  har  aldrig  försökt  göra  det  som  mitt  folk  gör  utom  två  gånger.  Varje  gång 
ingrep Allâh och hindrade mig från att göra det och jag gjorde det aldrig igen. En 
gång bad jag min medherde att ta hand om mina får när vi var i Meckas övre del. 
Jag ville gå ner till Mecka och roa mig såsom de unga männen gjorde. Jag gick ner 
till det första huset i Mecka där jag hörde musik. Jag steg in och frågade: ”Vad är 
det  här?”  Någon  svarade:  ”Det  är  en  bröllopsfest.”  Jag  satt  ner  och  lyssnade  men 
föll  snart  i  djup  sömn.  Jag  väcktes  av  hettan  från  solen.  Jag  gick  tillbaka  till  min 
medherde och berättade vad som hade hänt mig. Jag har aldrig försökt det igen.” 
 
Al‐Bukhari rapporterade med stöd hos Jabir bin ’Abdullah att han sa: 
 
”Medan folk höll på att återuppbygga alKa’bah gick Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  med  ’Abbas  för  att  bära  sten.  ’Abbas  sa:  ”Sätt  ditt 
höftskynke  runt  nacken  som  skydd  gör  stenarna.”  Medan  han  gjorde  det  föll 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till marken och hans ögon 
riktades mot himlen. Lite senare vaknade han och ropade: ”Mitt höftskynke… mitt 
höftskynke.” Han virade in sig i sitt höftskynke.” 
 
Och i en annan rapport: ”Hans länder syntes aldrig mer.”68 
Auktoriteterna  är  överens  i  att  tillskriva  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  ungdom  anständigt  uppträdande,  rättskaffens  beteende 
och  värdigt  sätt.  Han  visade  sig  vara  ett  ideal  för  manlighet  och  besitta  en 
                                                        
67 Sahih al‐Bukhari, 1/215; Fiqh As‐Seerah, s. 62, 63; Ibn Hisham, 2/192‐197. 
68 Sahih al‐Bukhari, Kapitel: The buildning of Al‐Ka’bah, 1/540. 
  47 
klanderfri  karaktär.  Han  var  den  mest  tillmötesgående  mot  sina  landsmän,  den 
mest  uppriktige  i  sitt  tal  och  den  mildaste  i  temperament.  Han  var  den  mest 
godhjärtade, kyske, gästvänlige och imponerande ständigt på människor med sin 
av fromhet inspirerade lugna fattningar. Han var den mest sannfärdige och den 
främste  i  att  hålla  fördrag.  Hans  landsmän  gav  honom  samstämmigt  titeln  al‐
’Amîn  (den  pålitlige).  De  troendes  Moder,  Khadijah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med 
henne – sa en gång:  
 
”Han förenar halvsyskon, han hjälper de fattiga och de behövande, han underhåller 
gästerna och uthärdar umbäranden på sannfärdighetens väg.” 69 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
  48 
 
I skuggan av Budskapet och Profetskap 
 
 
I HIRÂ’S GROTTA 
Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var närmare fyrtio 
år  gammal  hade  han  för  vana  att  tillbringa  många  timmar  i  avskildhet  och 
fundera  över  och  begrunda  alla  aspekter  av  skapelsen  omkring  honom.  Detta 
meditativa sinnelag bidrog till att vidga den mentala klyftan mellan honom och 
hans  landsmän.  Han  brukade  förse  sig  med  Sawiq  (korngröt)  och  vatten  och 
sedan genast ge sig av mot bergen och ravinerna i Meckas omgivningar. Särskilt 
en  av  dessa,  en  grotta  på  berget  an‐Nour  kallad  Hira’,  utgjorde  hans 
favorittillhåll. Det var en liten grotta, cirka fyra meter lång och drygt en och en 
halv meter bred, som låg på bara tre kilometers avstånd från Mecka. Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  brukade  alltid  gå  dit  och  bjuda 
vandrare att dela hans enkla matsäck med honom. Han ägnade den största delen 
av  sin  tid  och  i  synnerhet  Ramadan  åt  dyrkan  och  begrundan  över  universum 
omkring  honom.  Hans  hjärta  var  oroat  över  de  moraliska  gissel  och  den 
avgudardyrkan  som  grasserade  bland  hans  folk,  men  han  var  fortfarande 
hjälplös  eftersom  ingen  bestämd  inriktning  eller  något  speciellt  synsätt  hade 
funnits  tillgängligt  för  honom  att  följa  dör  att  rätta  till  de  fördärvliga  skick  och 
bruk som var för handen i hans omgivning. Denna ensamhet åtföljd av en sådan 
typ  av  kontemplativt  närmande  måste  förstås  i  sitt  Gudomliga  perspektiv.  Det 
rörde  sig  om  ett  förstadium  till  den  period  fylld  av  tungt  ansvar  vilket  han 
mycket snart skulle komma att axla.70 
 
Avskildhet och ett lösgörande från livets orena inslag utgjorde två oundgängliga 
förutsättningar  för  att  Profetens  själ  skulle  komma  i  nära  kontakt  med  den 
Osedda  Makt  som  ligger  bakom  alla  tillvarons  aspekter  i  detta  ändlösa 
universum. Det var en rik period av avskildhet som varade i tre år och som ledde 
in i en ny era av oupplöslig kontrakt med den Makten. 
 
JIBRÎL (GABRIEL) FÖRMEDLAR UPPENBARELSEN 
Då  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  fyrtio  år 
gammal,  dvs.  i  den  ålder  av  fullständig  perfektion  vid  vilken  profeter  alltid 
beordrades  att  tillkännage  sitt  Budskap,  började  tecken  på  hans  Profetskap  att 
visa sig och gnistra vid livets horisonter – det var de sanna visioner han kom att 
erfara  under  sex  månader.  Profetskapet  varade  tjugotre  år  och  dessa  sex 
månader av sanna visioner utgjorde en integrerad del av Profetskapets fyrtiosex 
delar. I månaden Ramadan under hans tredje år av ensamhet i Hira’s grotta lät 
Allâhs Vilja Hans Nåd flöda på jorden och Muhammad – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  förärades  Profetskap  och  Uppenbarelsens  ljus  bröt  fram 
över honom med några verser ur den Heliga Quranen.71 
                                                        
70 Rahmat‐Al‐lil’alameen, 1/47; Ibn Hisham, 1/235, 236 
71 Fath Al‐Bari, 1/27. 
  49 
 
Vad gäller frågan om den exakta tidpunkten pekar noggranna undersökningar av 
till omständigheterna bundna belägg och tillämpliga ledtrådar direkt på måndag 
kväll  den  tjugoförsta  Ramadan,  dvs.  den  tionden  augusti  år  610  e.Kr.  Profeten 
Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var då exakt fyrtio 
år, sex månader och tolv dagar gammal, dvs. 39 gregorianska år, tre månader och 
tjugotvå dagar.72 
 
’Aishah,  den  sannfärdiga,  gav  följande  redogörelse  för  denna  ytterst  betydande 
händelse  som  frambringade  det  Gudomliga  ljus  som  skulle  komma  att  skingra 
och fördriva otrons och okunskapens mörker. Det förde livet in på en ny väg och 
producerade den mest betydande förändringen i mänsklighetens historia. 
 
Förelöpare  till  Uppenbarelsen  antog  formen  av  sanna  visioner  som  på  ett 
frapperande sätt hela tiden förverkligades. Efter detta blev ensamheten Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kär och han kom att bege sig till 
Hira’s  grotta,  hänge  sig  åt  Tahannuth  (gudsdyrkan  och  andakt)  under  ett  antal 
nätter  innan  han  återvände  till  sin  familj,  och  sedan  vända  tillbaka  för  att 
förbereda en liknande vistelse. Slutligen och oväntat kom ängeln till honom med 
Sanningen  och  sa:  ”Läs”.  ”Jag  kan  inte  läsa”,  sa  han  (Muhammad  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser).  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – beskrev sedan det som hände:  
 
”Då tog han tag i mig och pressade mig våldsamt mot sig för att sedan släppa mig 
och upprepa befallningen ”Läs”. ”Jag kan inte läsa”, sa jag och än en gång pressade 
han  mig  intill  sig  till  utmattning.  Sedan  sa  han:  ”Läs”.  Jag  sa:  ”Jag  kan  inte  läsa.” 
Han pressade mig intill sig en tredje gång och sa: 
 
”Läs! I din Herres namn, Han som har skapat, skapat människan av en grodd som 
sätter sig fast. Läs! Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt [människan] 
pennans bruk, lärt människan vad hon inte visste.” 
(Quranen 96:1‐5) 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  upprepade  dessa 
verser. Han skakade av fruktan. I detta skede återvände han hem till sin hustru 
Khadijah och sa, ”täck över mig… täck över mig”. De täckte över honom tills han 
hade återställt sitt lugn. Han berättade för Khadijah om händelsen i grottan och 
tillade  att  han  var  skräckslagen.  Hans  hustru  försökte  lugna  honom  och  gav 
honom ny tillförsikt genom att säga:  
”Allâh  skulle  aldrig  vanhedra  dig.  Du  återförenar  halvsyskon,  du  bär  de  svagas 
börda, du hjälper de fattiga och de behövande, du tar hand om gäster och du utstår 
umbäranden på sannfärdighetens väg.” 
 
                                                        
72 Det råder viss oenighet mellan forskare angående den exakta dagen för 
Uppenbarelsens början men jag har här återgett den som förefaller vara den 
rätta. För detaljer se Sahih Muslim, Musnad Ahmad, Rahmat‐Al‐lil’alameen, Al‐
Hakim, Al‐Baihaqi etc. 
  50 
Hon  begav  sig  tillsammans  med  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  till  sin  kusin  Waraqa  bin  Nawfal  bin  Asad  bin  ’Abd  al‐’Uzza,  en 
blind  gammal  man  som  under  den  förislamiska  perioden  hade  antagit 
kristendomen  och  var  sysselsatt  med  att  skriva  Bibeln  på  hebreiska.    Khadijah 
sa:  ”Min  kusin!  Lyssna  på  din  svåger!”  Waraqa  sa:  ”Min  svåger!  Vad  var  det  du 
såg?” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – berättade 
vad som hade hänt honom. Waraqa svarade: ”Detta är Namus (dvs. den ängel som 
är betrodd med Gudomliga Hemligheter) som Allâh skickade till Mûsâ (Moses). Jag 
önskar  att  jag  vore  yngre.  Jag  önskar  att  jag  kunde  leva  till  den  tid  då  ditt  folk 
vänder sig från dig.” Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
frågade: ”Kommer de att driva bort mig?” Waraqa svarade jakande och sa: ”Vem 
som än kommit med något som liknar det du har fört med dig behandlades fientligt 
och  om  jag  skulle  leva  den  dagen  skulle  jag  till  fullo  stödja  dig.”  Några  dagar 
senare dog Waraqa och uppenbarelsen ebbade också ut.73 
 
At‐Tabari och Ibn Hisham rapporterade att Allâhs Sändebud – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – efter att ha överraskats av Uppenbarelsen lämnade 
Hira’s  grotta  men  att  han  i  ett  senare  skede  återvände  och  återupptog  sin 
ensamhet.  Han  kom  sedan  tillbaka  till  Mecka  och  at‐Tabari  berättade  om  den 
tilldragelsen: 
 
”Efter  att  ha  nämnt  Uppenbarelsens  ankomst  sa  Allâhs  Sändebud  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser: ”Jag har aldrig avskytt någon mer än en poet eller 
en  galen  man.  Jag  förmår  inte  titta  på  någon  av  dem.  Jag  ska  aldrig  berätta  för 
någon  i  Quraish  om  min  Uppenbarelse.  Jag  ska  klättra  upp  på  ett  berg  och  kasta 
mig ner och dö. Det kommer att befria mig. Jag gick gör att göra det men halvvägs 
upp  på  berget  hörde  jag  en  röst  från  skyn  som  sa:  ”Muhammad!  Du  är  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  jag  är  Jibrîl 
(Gabriel)”.  Jag  tittade  upp  och  såg  Jibrîl  (Gabriel)  i  formen  av  en  man  som 
placerade sina ben på horisonten. Han sa: ”Muhammad! Du är Allâhs Sändebud – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  jag  är  Jibrîl  (Gabriel).”  Jag 
stannade och såg på honom. Hans åsyn drog min uppmärksamhet bort från det jag 
hade avsett att göra. Jag stod som förstenad på min plats. Jag försökte rikta mina 
ögon bort från honom men varhelst jag tittade fanns han där. Jag stannade orörlig 
på stället till Khadijah skickade någon för att leta efter mig. Denne person gick ner 
till Mecka och tillbaka medan jag stod kvar på samma ställe. Sedan gav sig Jibrîl 
(Gabriel) iväg och jag gick tillbaka hem. Khadijah var hemma när jag kom och jag 
satte mig tätt intill henne. Hon frågade: ”Fader till AlQasim! Var har du varit? Jag 
skickade  någon  för  att  leta  efter  dig.  Han  gick  till  Mecka  och  återvände  till  mig.” 
Jag berättade för henne vad jag hade sett. Hon svarade: ”Det är gynnsamt tecken, o 
make. Ta dig samman, jag svär vid Allâh att du är ett Sändebud för detta folk.” Hon 
stod  upp  och gick  till  Waraqa för  att informera honom. Waraqa sa:  ”Jag  svär vid 
Allâh att han har tagit emot den samma Namus, dvs. ängeln som sändes till Mûsâ 
(Moses).  Han  är  detta  folks  Profet.  Säg  till  honom  att  vara  tålmodig.”  Hon 
återvände till honom och berättade vad Waraqa hade sagt. När Allâhs Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – avslutade sin vistelse i ensamhet och 
                                                        
73 Sahih Al‐Bukhari, 1/2, 3. 
  51 
återvände  till  Mecka  gick  han  till  Waraqa  som  sa  till  honom:  ”Du  är  detta  folks 
Profet. Jag svär vid Allâh att du har tagit emot samma ängel som sändes till Mûsâ 
(Moses).” 74  
 
UPPEHÅLL I UPPENBARELSEN 
Ibn  Sa’d  rapporterade  med  stod  hos  Ibn  ’Abbas  att  Uppenbarelsen  gjorde 
uppehåll under några dagar.75 Detta förefaller efter noggrann undersökning vara 
det troligaste. Att som en del lärda påstå att den varade i tre och ett halvt år är 
inte korrekt, men det finns inte utrymme att gå in på detaljer här. 
 
Under tiden fastnade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i 
en  slags  depression  i  förening  med  förvåning  och  bryderi.  Al‐Bukhari 
rapporterade:  
 
”Den Gudomliga ingivelsen gjorde uppehåll och Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – blev så beklämd att, som vi har hört, han flera gånger avsåg 
att  kasta  sig  ut  från  höga  bergs  toppar,  och  att  Jibrîl  (Gabriel)  varje  gång  han 
klättrade  upp  på  en  bergstopp  för  att  kasta  sig  ner  visade  sig  för  honom  och  sa: 
”Muhammad!  Förvisso  är  du  Allâhs  Sändebud  i  sanning”,  varpå  hans  hjärta  blev 
stilla och han lugnade sig och återvände hem. Närhelst väntan på Uppenbarelsen 
blev lång gjorde han på detta sätt men Jibrîl (Gabriel) visade sig då åter för honom 
och sa till honom detsamma som tidigare.” 76 
 
JIBRÎL (GABRIEL) FÖRMEDLAR ÅTER ALLÂHS UPPENBARELSE 
Ibn Hajar sa: ”Uppehållet i Uppenbarelsen under några dagar kom att befria Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  från  den  fruktan  han 
erfor och få honom att längta efter Uppenbarelsen.” 
 
När villrådighetens dunkel gav vika och sanningens fanor hissades visste Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med säkerhet att han 
hade blivit Den Högstes Sändebud. Han var också säger på att det som kommit 
till  honom  inte  var  någonting  annat  än  Ingivelsens  sändebud.  Hans  väntan  och 
längtan  efter  Uppenbarelsens  ankomst  utgjorde  en  god  anledning  till  hans 
ståndaktighet  och  självbehärskning  då  Allâhs  Ingivelse  kom  till  honom.  Al‐
Bukhari  rapporterade  med  stöd  hos  Jabir  bin  ’Abdullah  att  denne  hade  hört 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tala  om 
uppehållet på följande viss:  
 
”Medan jag var ute och gick fick jag höra en röst från skyn. Jag såg upp och det var 
utan  någon  som  helst  tvekan  samme  ängel  som  hade  kommit  till  mig  i  Hira’s 
grotta.  Han  satt  på  en  stol  mellan  himlen  och  jorden.  Jag  var  oerhört  rädd  för 
honom och knäböjde på marken. Jag återvände hem och sa: ”Täck över mig…, täck 
över mig…”. Allâh uppenbarade för mig verserna: 
 
                                                        
74 At‐Tabari, 2/207; Ibn Hisham, 1/237, 238. 
75 Fath Al‐Bari, 1/27, 12/360. 
76 Sahih Al‐Bukhari, 2/340. 
  52 
”Du Som sveper in dig! Stå upp och varna! Och prisa din Herres majestät! Och rena 
ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta!” 
 
Efter det började Uppenbarelsen komma kraftfullt, regelbundet och ofta.77 
 
DE OLIKA SÄTT PÅ VILKA UPPENBARELSEN NEDKOM 
Innan  vi  ger  oss  in  på  detaljer  i  den  period  då  Budskapet  och  Profetskapet 
förmedlades  ska  vi  bekanta  oss  med  de  olika  sätt  på  vilka  Uppenbarelsen 
nedkom. Ibn al‐Qayyim säger följande om dessa: 
 
1. Det  första:  Den  sanna  uppenbarelsens  period  (alroaja  alhaq).  Detta 
utgjorde  startpunkten  för  Uppenbarelsen  till  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
 
2. Det  andra:  Det  som  ängeln  omärkligt  delgav  Profetens  hjärta  och 
medvetande.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  sa:  ”Den  Heliga  Anden  avslöjade  för  mig  att  ingen  själ 
kommer  att  förgås  förrän  den  har  levt  sin  utmätta  tid,  så  frukta  olydnad. 
Det som Allâh har kan aldrig erhållas förutom via lydnad mot Honom.” 
 
3. Det  tredje:  Ängeln  kom  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – i en människas form och talade direkt till honom. 
Det gjorde det möjligt för honom att till fullo förstå vad ängeln sa. Ängeln 
kom ibland att ses i denna form av Profetens Följeslagare. 
 
4. Det  fjärde:  Ängeln  kom  till  honom  som  ett  klockslag.  Detta  var  den 
svåraste  formen  eftersom  ängeln  brukade  gripa  tag  i  honom  hårt  så  att 
svett också den kallaste av dagar trängde fram i hans panna. Om Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – satt på sin kamel kunde 
den  inte  bära  tyngden  utan  gick  omedelbart  ner  på  knä  på  marken. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick en gång en 
sådan uppenbarelse då han satt ner med låret på Zaids lår, och Zaid kände 
att trycket nästan skadade hans lår. 
 
5. Det femte: Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg 
ängeln i sin verkliga form. Ängeln uppenbarade för honom det som Allâh 
hade befallt honom att uppenbara. Detta som inträffade två gånger nämns 
i Quranens femtiotredje kapitel Sûrat an‐Najm (Stjärnan). 
 
6. Det sjätte: Det som Allâh själv uppenbarade för honom i himlen, dvs. då 
han steg upp till himlen och mottog Allâhs påbud om Salât (bönen). 
 
7. Det  sjunde:  Allâhs  direkta  Ord  till  Sin  Budbärare  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  utan  en  förmedlande  ängel.  Det  var  ett 
privilegium som Mûsâ (Moses) – över honom vare frid – hade åtnjutit och 
                                                        
77 Sahih Al‐Bukhari, The Book of Tadseer, 2/733. 
  53 
som klart och tydligt omvittnas i Quranen, liksom det också omvittnas för 
vår  Profet  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  i  Quranens 
sjuttonde kapitel Sûrat al‐Isrâ’ (Den nattliga resan). 
 
Vissa religiösa lärda lade till ett kontroversiellt åttonde stadium i vilket de påstår 
att Allâh talar direkt till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
utan  ett  förhänge  emellan.  Det  här  är  hur  som  helst  ännu  ett  obekräftat 
påstående.78 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
78 Zâd Al‐Ma’ad, 1/18. 
  54 
 
Tillkännagivandet av Allâh Den Upphöjde,  
och de närmast föreliggande delarna i Budskapet 
 
 
DEN  FÖRSTA  UPPENBARELSEN  som  sändes  till  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – förde med sig ett antal föreskrifter som var enkla i 
form  men  synnerligen  effektiva  och  med  allvarliga  och  långtgående  utlöpare. 
Ängeln förmedlade ett tydligt Budskap till honom som löd: 
 
”Du som sveper in dig! Stå upp och varna! Och prisa den Herres majestät! Och rena 
ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta! [När du ger] ge inte för att få något 
tillbaka!79 Och ha tålamod och fördrag [med allt] för din Herres skull!” 
 
För  att  underlätta  förståelsen  och  göra  Budskapet  mer  lätthanterligt  spaltar  vi 
upp det i dess närmast föreliggande beståndsdelar. 
 
• Det  primära  syftet  med  att  varna  är  att  säkerställa  att  ingen  i  hela 
universum  som  bryter  mot  Allâhs  önskan  är  ovetande  om  de  allvarliga 
konsekvenser  som  handlandet  för  med  sig,  och  att  skapa  en  slags 
exempellös chock i förövarens hjärta och medvetande. 
 
• ”Prisa din Herres majestät” föreskriver uttryckligen att den enda ära som 
med uteslutande av alla andra är tillåten att odla på jorden är Allâhs. 
 
• ”Att rena sig och undervika alla aspekter av vederstygglighet” pekar, vid 
sidan av villkoret att helga själen och ge den en stark motståndskraft mot 
olika  typer  av  befläckelser  och  förorenande  källor,  direkt  på  det 
oundgängliga  behovet  av  att  hålla  såväl  det  yttre  som  det  inte 
exceptionellt rent och fläckfritt. Endast via denna väg kan Profetens själ – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – nå ett idealt tillstånd och 
bli  kvalificerade  för  att  åtnjuta  Allâhs  vårdande  barmhärtighet  och  Hans 
beskydd,  trygghet,  vägledning  och  för  evigt  strålande  ljus,  och  sålunda 
kunna  bli  det  mänskliga  samfundets  bästa  exempel,  dra  till  sig  de  friska 
själarna och i de vilsegångna plantera fruktan och vördnad på ett sådant 
sätt att hela världen, i samtycke eller oenighet, rör sig mot det och tar det 
som utgångspunkt i alla aspekter av sin välgång. 
 
• Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ska  inte 
betrakta sin strävan på Allâhs väg som en nådehandling som ger honom 
rätt till en stor belöning. Tvärtom måste han utan någon som helst känsla 
av  stolthet  över  sina  gärningar  eller  offer  anstränga  en  andra  av 
                                                        
79 Dvs. betrakta inte dina gärningar i lydnad inför Allâh som en tjänst år Allâh. 
  55 
självförglömmande  insvept  i  en  allestädes  närvarande  medvetenhet  om 
Allâh. 
 
• Den  sista  för  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
uppenbarade  versen  åsyftar  de  fientliga  attityderna  hos  de  förhärdade 
otrogna  som  skulle  komma  att  håna  honom  och  hans  följeslagare.  De 
förväntas  ringakta  honom  och  trappa  upp  sin  illvilja  till  en  punkt  då  de 
kommer att smida ränker mot hans liv och också mot alla troende kring 
honom och deras liv. I det skedet måste han vara tålmodig och förväntas 
att med enda syfte att nå Allâhs gillande uthärda och uppvisa den högsta 
grad av uthållighet. 
 
Detta  var  de  grundläggande  förberedelser  som  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  skulle  iaktta;  anvisningar  som  var  mycket  enkla  i 
sin  utformning,  oerhört  fascinerande  i  sin  lugna  rytm,  och  enormt  effektiva  i 
praktiken.  De  utgjorde  den  utlösande  faktor  som  orsakade  en  vittomfattande 
storm i alla världens hörn. 
 
Verserna innefattar komponenterna i den nya kallelsen och spridningen av den 
nya  tron.  En  varning  antyder  logiskt  sett  att  det  förekommer  försyndelser  vars 
förövare  kommer  att  ådra  sig  smärtsamma  påföljder.  Eftersom  jordelivet  inte 
nödvändigtvis utgör den enda ramen inom vilken människor kan ställas till svars 
för sina ogärningar eller en del av dem så betyder varningen med nödvändighet 
att människor kallas till ansvar en annan dag, dvs. den Yttersta dagen, vilket per 
se  ger  en  vink  om  existensen  av  ett  annat  liv  än  det  vi  lever  just  nu.  Alla  den 
Heliga Quranens verser kallar människor att uttryckligen vittna om Allâhs Enhet, 
att  ägna  alla  sin  verksamhet  åt  Allâh,  den  Upphöjde,  och  att  underställa  jagets 
och  Allâhs  tjänares  begär  vinnandet  av  Allâhs  Nåd.  De  komponenter  som 
kallelsen till islam består av kan i korthet beskrivas enligt följande: 
 
• Vittnesmål om Allâhs Enhet. 
 
• Tro på domedagen. 
 
• Helga  själen  och  höja  den  högt  över  det  onda  och  de  vederstyggligheter 
som leder till ohyggliga efterräkningar. Det finns ett trängande behov av 
dygdigt  och  föredömligt  uppträdande  parat  med  en  tillvänjning  i  att 
handla rättskaffens.  
 
• Ägna all sin verksamhet åt Allâh, den Upphöjde. 
 
• Allt  detta  bör  komma  som  en  naturlig  följd  av  en  orubblig  tro  på 
Muhammads  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  Budskap 
och  ett  fasthållande  vid  hans  upphöjda  ledarskap  och  rättfärdiga 
vägledning. 
 
Verserna  hade  föregåtts  av  en  himmelsk  kallelse  från  den  Högste  som 
bemyndigar Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att ta på 
sig  detta  ohyggligt  tunga  ansvar  (att  kalla  människor  till  Allâh).  Versernas 
  56 
funktion  var  att  tvinga  upp  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – ur sin sömn, avklädde honom hans mantel och avskilja honom från 
det  lugna  och  bekväma  livet  för  att  sedan  föra  honom  i  en  ny  riktning  kantad 
med  oräkneliga  umbäranden  och  med  krav  på  en  avsevärd  del  kamp  på  Allâhs 
väg: 
 
”Du som sveper in dig! Stå upp och varna” 
 
Att leva för sin egen skull är tämligen lätt men det har bestämts att du ska axla 
denna  tunga  börda  och  följaktligen  är  sådana  saker  som  sömn,  bekvämlighet 
eller  en  varm  säng  förklarade  obekanta  i  ditt  livs  vokabulär.  Muhammad,  stå 
hastigt upp för den kamp och det slit som väntar dig. Det finns ingen tid för sömn 
och  annat  angenämt.  Tunga  plikter  som,  för  att  utveckla  en  ny  sorts  bräcklig 
närhet  till  människors  medvetande  och  livets  realiteter,  driver  dig  rakt  in  i 
tillvarons virrvarr har enligt Gudomlig bestämmelse fallit på din lott. 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  lyckades  tämligen 
gramgångsrikt komma på fötter och visa sig vuxen den nya uppgiften. Han satte 
igång i en anda av fullständigt oegennytta och strävade utan att någonsin slå av 
på takten obevekligt med att bära det viktiga Förtroendets börda, dvs. bördan av 
att  upplysa  mänskligheten  och  tyngden  av  den  nya  tron  och  den  över  tjugo  år 
långa kampen då ingenting kunde avleda hans uppmärksamhet från det väldiga 
uppdraget. Må Allâh för oss och hela mänskligheten belöna honom med det bästa 
av slut. Föreliggande arbete ger en redogörelse i miniatyr för hans långa strävan 
och den oavbrutna kamp han förde efter att ha mottagit Profetskapets uppdrag. 
 
KALLELSENS FASER OCH STADIER 
Den Profetiska Kallelsen kan delas in i två klart avgränsade faser: 
 
1. Den meckanska fasen som varade nära tretton år. 
 
2. Den medinesiska fasen som pågick i tio hela år. 
 
Var och en av de två faserna innehöll utpräglade kännetecken lätt urskiljbara via 
noggrann granskning av de omständigheter som utmärkte var och en. 
 
Den meckanska fasen kan delas in i tre stadier: 
 
1. Den hemliga Kallelsen som varade tre år. 
 
2. Proklamation  av  kallelsen  i  Mecka  vilken  pågick  från  början  av 
Profetskapets fjärde år till slutet av det tionde året. 
 
3. Spridningen  av  Kallelsen  till  islam  utanför  Mecka.  Detta  stadium  varade 
från slutet av Profetskapets tionde år fram till det att Muhammad – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – emigrerade till Medina. 
 
Den medinensiska fasen återkommer vi till i sinom tid. 
  57 
 
Det första stadiet Kamp på Kallelsens Väg 
 
 
TRE ÅRS HEMLIG KALLELSE 
Som väl känt var Mecka arabernas centrum och härbärgerade också de som hade 
tillsyn  över  al‐Ka’bah.  Meckaborna  stod  för  beskydd  av  och  kontroll  över  de 
idoler och stensnidade bilder som vördades av alla araber. Härav ursprunget till 
svårigheter  att  uppnå  förändring  och  rättrådighet  på  en  plats  som  sågs  som 
idoldyrkans näste. Att verka i en sådan atmosfär krävde tvivelsutan en orubblig 
vilja och molmedvetenhet och kallelsen till islam tog sig därför en fördold form 
för att undvika att den oväntade överraskningen skulle reta upp meckaborna. 
 
DE TIDIGA KONVERTITERNA 
Det  var  naturligt  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
inledde  sitt  helgade  uppdrag  i  sitt  eget  hem  för  att  sedan  rikta  sig  mot  de 
människor som stod honom närmast. Till islam kallade han vem han än trodde 
skulle bekräfta den sanning som hade kommit från hans Herre. Faktum var att en 
mängd  människor  som  inte  hyste  några  som  helst  tvivel  på  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  omedelbart  reagerade  och  tämligen 
beredvilligt antog den nya tron. I den islamiska litteraturen är de kända som de 
tidiga konvertiterna. 
 
Profetens  hustru  Khadijah,  ”de  troendes  moder”,  var  den  första  som  tog  plats  i 
den  islamiska  församlingen,  tätt  följd  av  Profetens  frigivne  slav  Zaid  bin 
Harithah,  hans  kusin  ’Ali  bin  Abi  Talib  som  hade  levt  i  hans  närhet  sedan  tidig 
barndom,  samt  Profetens  nära  vän  Abu  Bakr  as‐Siddiq  (Abu  Bakr 
sanningsbekräftaren). Alla dessa bekände sig till islam på kallelsens allra första 
dag.80 Abu Bakr visade sig från sin första dag som muslim vara en energisk och 
mycket ambitiös aktivist. Han var välbärgad, tjänstvillig, vänlig och rättskaffens. 
Människor  samlades  i  hans  hem  och  drogs  till  honom  för  hans  kunskap,  en 
atmosfär  av  samhörighet,  trevligt  sällskap  och  affärer.  Han  bjöd  alla  han  hade 
förtroende för till islam och som en frukt av hans personliga ansträngning antog 
en mängd människor islam, bland andra ’Uthman bin ’Affan al‐Umawi, az‐Zubair 
bin  ’Awwam  al‐Asadi,  ’Abdur  Rahman  bin  ’Awf,  Sa’d  bin  Abi  Waqqas,  az‐Zuhri 
och Talhah bin ’Ubaidullah at‐Tamimy. Dessa åtta män utgjorde föregångare och 
den nya trons förtrupp i Arabien. Bland de tidiga muslimerna återfinns Bilal bin 
Rabah  (abessiniern),  Abu  ’Ubaidah  bin  al‐Jarrah  från  Bani  Harith  bin  Fahr  (det 
mest pålitliga av de muslimska folken), Abu Salamah bin Abd al‐Asad, al‐Arqam 
bin  Abi  al‐Arqam  från  Mekhzums  stam,  ’Uthman  bin  Maz’oun  och  hans  två 
bröder  Qudama  och  ’Abdullah,  ’Ubaidah  bin  al‐Harith  bin  al‐Muttalib  bin  ’Abd 
Manaf, Sa’id bin Zaid al‐’Adawi och hans hustru Fatimah – dotter till al‐Khattab 
(’Umar  bin  al‐Khattabs  syster),  Khabbab  bin  al‐Aratt,  ’Abdullâh  bin  Mas’ud  al‐
Hadhali  och  många  andra.  Dessa  var  de  muslimska  föregångarna  och  kom  från 
                                                        
80 Rahmat‐Al‐lil’alameen, 1/50. 
  58 
olika  klaner  ur  Quraish.  Biografen  Ibn  Hisham  räknade  dem  till  över  fyrtio 
stycken.81 
 
Ibn Ishaq sa: ”Sedan anslöt sig folk i mängd till den islamiska församlingen, män 
och kvinnor och den nya tron kunde inte längre hållas hemlig.”82 
 
Eftersom  kallelsen  till  islam  fortfarande  sköttes  individuellt  och  i  hemlighet 
träffade och undervisade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  de  nya  anhängarna  i  sin  religion  i  avskildhet.  Uppenbarelsen  fortsatte  och 
accelererade  efter  de  första  verserna.  De  verserna  och  delar  av  sûror  (kapitel) 
som  uppenbarades  vi  denna  tid  var  korta  med  starkt  betonade  pauser  och 
fascinerande  rytmer  i  full  harmoni  med  den  grannlaga  och  hemlighetsfulla 
miljön.  Det  centrala  tema  som  genomsyrar  dem  fokuserar  på  själens  helgande 
och på att förhindra muslimerna att falla offer för tillvarans bedrägliga glans. De 
tidiga  verserna  ger  också  en  noggrann  redogörelse  för  Helvetet  och  Paradiset 
och leder de troende i en ny riktning diametralt motsatt de fördärvliga bruk som 
florerade bland deras landsmän. 
 
AS‐SALÂT (BÖNEN) 
Muqatil  bin  Sulaiman  sa:  ”Salât  (bön)  etablerades  på  ett  tidigt  stadium  av  den 
islamiska Kallelsen som en obligatorisk ritual med en två rak’ah (bönecykel) lång 
salât på morgonen och en likadan på kvällen: 
 
”Och lov och prisa din Herre morgon och afton.” 
 
Ibn  Hijar  sa:  ”Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade 
absolut börjat förrätta bön innan ”Den Nattliga Resan”, men det råder fortfarande 
delade  meningar  om  huruvida  bönen  var  etablerad  som  en  obligatorisk  ritual 
innan  föreskrifterna  om  de  vanliga  fem  dagliga  bönerna  kom.  Det  finns  återgivet 
att  obligatorisk  bön  infördes  två  gånger  om  dagen,  på  morgonen  före 
soluppgången och på kvällen efter solnedgången.” 
 
Via en kedja av berättare rapporterades att ängeln Jibrîl (Gabriel) så Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – mottog den första Uppenbarelsen 
lärde  honom  att  göra  wudu  (tvagning).  Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – var färdig tog han en handfull vatten och stänkte över sina 
länder.83 
 
Ibn Hisham rapporterade att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  och  hans  Följeslagare  då  det  var  tid  för  bön  begav  sig  till  en 
dalgång  för  att  förrätta  bönen  i  hemlighet.  Abu  Talib  såg  en  gång  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och Ali förrätta bön 
                                                        
81 Ibn Hisham, 1/245‐262. 
83 Mukhtasar Seerat‐ur‐Rasool, s. 88. 
  59 
och  frågade  dem  var  de  sysslade  med.  Då  han  fick  veta  att  det  rörde  sig  om 
obligatorisk bön sa han till dem att vara ståndaktiga i sin utövning.84 
 
QURAISHS FOLK FÅR HÖRA TALAS OM KALLELSEN 
Trots att Kallelsen hade utövats i hemlighet och på en individbaserad nivå läckte 
i detta skede nyheten om den ut och drog till sig allmänt intresse i hela Mecka. 
Dess ledare brydde sig i ett inledningsskede inte särskilt mycket om Muhammad 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  fäste  inget  avseende  vis 
hans  läror.  De  trodde  först  att  han  liksom  Omaiyah  bin  Abi  as‐Salt,  Quss  bin 
Sa’idah,  ’Amr  bin  Nufail  och  deras  likar  bara  var  en  religiös  filosof  som 
filosoferade kring gudomlighet och religiösa plikter. Den här likgiltiga attityden 
förbyttes  emellertid  snabbt  i  reella  farhågor.  Quraishs  polyteister  började  i 
fruktan  för  att  Kallelsen  skulle  spridas  och  frambringa  en  förändring  i  den 
förhärskande  mentaliteten  närgånget  och  ängsligt  bevaka  Muhammads 
rörelser.85 
 
Från  tre  års  underjordisk  aktivism  framträdde  en  grupp  troende  präglade  av 
broderskap och samarbete och med ett bestämt mål för ögonen – att sprida och 
på djupet etablera kallelsen till islam. Under tre hela år hade Muhammad – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – nöjt sig med att undervisa i en tämligen 
snäv  krets.  Dock  hade  tiden  nu  kommit  för  att  öppet  predika  Allâhs  tro.  Jibrîl 
(Gabriel)  hade  förmedlat  ännu  en  Uppenbarelse  från  Allâhs  Vilja  för  att 
konfrontera hans folk, ogiltigförklara deras påhitt och krossa deras avguderi. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
85 Fiqh as‐Seerah, s. 76. 
  60 
 
Det andra stadiet Öppen förkunnelse 
 
 
DEN FÖRSTA UPPENBARELSEN OM FÖRKUNNELSEN 
 
”Och varna dem som står dig närmast.” 
 
Detta  var  den  första  vers  som  uppenbarades  angående  detta  och  ingår  i  Sûrah 
ash‐Shu’arâ (kapitel 26 – Poeterna). Suran berättar historien om Mûsâs (Moses) 
–  över  honom  vare  frid  –  tidiga  Profetskap  och  går  igenom  utvandringen  med 
Israels folk, flykten från Farao och om hur han och hans härskaror dränks. Den 
återger de olika stadier som Mûsâ (Moses) – över honom vare frid – gick igenom 
i  sin  kamp  med  Farao  och  i  uppdraget  att  kalla  sitt  folk  till  Allâh.  Dessutom 
innehåller  suran  berättelser  som  beskriver  de  ohyggliga  slut  som  ligger  i 
beredskap för de som handlar i strid med Budbärarna såsom till exempel Nûhs 
(Noa), ’Âds, Thamûds, Ibrâhîms (Abraham) och Lûts (Lot) folk samt ahl‐ul‐’Aikah 
(folket  i  al‐’Aikah  som  var  en  grupp  människor  som  dyrkade  ett  träd  som 
kallades ’Aikah). 
 
Kronologiskt  tillhör  denna  sura  mitten  av  Mecka‐perioden  –  en  tid  då 
Profetskapets ljus mätte sin kraft med Meckas hedniska kulturklimat under dess 
mest arroganta skede. Det Budskap som suran förmedlar kan sammanfattas med 
följande ord: ”Sanningen är oövervinnerlig. När Profetskapets anda sänkte sig över 
Mecka  mötte  den  motstånd  hos  det  ondas  förkämpar.  Sanningen  är  dock  till 
skillnad från lögnen bestämd att bestå medan lögnen sannerligen är förgänglig.” 
 
KALLELSE TILL DE NÄRMASTE STAMFRÄNDERNA 
I lydnad inför Allâhs befallningar kallade Muhammad – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  samman  sina  stamfränder  i  Bani  Hashim  och  en  grupp 
från Bani al‐Muttalib bin ’Abd Manaf. Församlingen uppgick till fyrtiofem män. 
 
Abu  Lahab  tog  omedelbart  initiativet  och  vände  sig  till  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser: ”Det är dina farbröder och kusiner. Tala öppet, 
men var medveten om att dina stamfränder inte har någon möjlighet att stå emot 
alla araber. En annan sak du bör hålla i minnet är att dina släktingar är nog för 
dig. Följer du deras tradition blir det lättare för dem än att möta Quraishs andra 
klaner  stödda  av  de  andra  araberna.  Sannerligen  har  jag  aldrig  hört  om  någon 
som  har  åsamkat  sina  stamfränder  mer  skada  än  du.”  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  höll  tyst  och  sa  ingenting  under  det 
mötet. 
 
Han bjöd in dem till ytterligare ett möte och lyckades få audiens. Han ställde sig 
upp  och  höll  ett  kort  anförande  och  förklarade  tämligen  övertygande  vad  som 
stod på spel. Han sa: ”Jag lovprisar Allâh, jag söker Hans hjälp, jag tror på Honom, 
  61 
jag förlitar mig på Honom, jag bär vittne om att det inte finns någon gud att dyrka 
förutom Allâh utan någon vid Sin sida. En vägvisare kan aldrig ljuga för sitt folk. 
Vid Allâh svär jag att det inte finns någon gud förutom Honom och att jag har sänts 
som Budbärare till er i synnerhet och till alla folk i allmänhet. Vid Allâh svär jag att 
ni kommer att dö som när ni för era gärningar. Det blir då antingen Helvetet för 
alltid eller Paradiset för alltid.” 
 
Abu Talib sa: ”Vi hjälper dig gärna, tar emot ditt råd och tror på dina ord. Detta är 
dina  stamfränder  som  du  har  samlat  och  jag  är  en  av  dem  men  jag  är  den 
snabbaste  att  göra  som  du  vill.  Gör  som  du  har  blivit  beordrad.  Jag  kommer  att 
skydda och försvara dig men jag kan inte lämna ’AbdulMuttalibs religion.” 
 
Abu  Lahab  sa  då  till  Abu  Talib:  ”Vid  Allâh  svär  jag  att  detta  inte  bådar  gott.  Du 
måste stoppa honom innan de andra gör det.”  
 
Abu  Talib  genmälde  dock:  ”Vid  Allâh  svär  jag  att  skydda  honom  så  länge  jag 
lever.” 86 
 
PÅ BERGET AS‐SAFA 
Då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  försäkrat 
sig  om  Abu  Talibs  genuina  vilja  att  ge  honom  skydd  medan  han  kallade 
människorna till Allâh ställde han sig en dag på berget as‐Safa och utropade med 
hög röst: ”Sabahah!”87 Klaner ut Quraish kom då till honom. Han manade dem att 
vittna om Allâhs Enhet och tro på hans eget Budbärarskap och på Domedagen.  
 
Al‐Bukhari  rapporterade  med  stöd  hos  Ibn  ’Abbas  –  må  Allâh  vara  nöjd  med 
honom – en del av denna händelse. Han sa: ”När följande vers uppenbarades: 
 
 
gick  Allâhs  Budbärare  upp  på  asSafa  och  utropade:  ”Bani  Fahr!  Bani  ’Adi!”88 
Många  människor  samlades  och  de  som  inte  kunde  närvara  skickade  någon  att 
rapportera till dem. Abu Lahab var också närvarande.  
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välesignelser – sa: ”Ni förstår, om jag 
skulle säga er att det i dalen fanns några ryttare som planerade att attackera er, 
skulle ni då tro mig?”  
 
De sa: ”Ja, vi har aldrig hört en lögn från dig.”  
 
Han sa: ”Jag är en varnare för er före en svår plåga.” 
 
                                                        
86 Fiqh as‐Seerah, s. 77, 78. 
87 Detta är ett arabiskt uttryck som används då man ber om hjälp eller gör andra 
uppmärksamma på fara. 
88 Två klaner ur Quraish. 
  62 
Abu  Lahab  svarade  omgående:  ”Måtte  du  förgås!  Har  du  samlat  oss  för  en  sådan 
sak? Omedelbart uppenbarades då följande verser:89 
 
”Måtte Abu Lahab förgås! Ja, måtte han [hel och hållen] förgås! Vad hjälper honom 
[nu] hans rikedomar och allt vad han har förvärvat? Han skall brinna i en Eld som 
blossar högt, och hans hustru, alltid på språng med illvilligt skvaller och förtal, 
skall bära ett tvinnat rep om sin hals.” 
(Quranen 111:1‐5) 
 
 
Muslim  rapporterade  med  stöd  hos  Abu  Hurairah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med 
honom  –  en  annan  del  av  denna  historia.  Han  sa:  ”När  följande  vers 
uppenbarades: 
 
(Quranens 26:214) 
 
kallade  Allâhs  Budbärare  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  alla 
Quraishs  människor.  De  samlades  och  han  gav  dem  en  allmän  varning.  Sedan 
vände han sig särskilt till vissa stammar och sa: ”Quraish, rädda er från Elden; Bani 
Ka’b,  rädda  er  från  Elden;  Fatimah,  dotter  till  Muhammad  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser, rädda dig från Elden. Jag har ingen makt att skydda er 
från Allâh, men jag kommer att upprätthålla förbindelsen med er.”90 
 
Det var sannerligen en kraftfull och talade Kallelse som för de närmaste entydigt 
slog fast att tro på hans Budskap utgjorde hörnstenen i några som helst framtida 
förhållande  mellan  honom  och  dem,  och  att  de  blodsband  på  vilka  hela  den 
arabiska tillvaron vilade i ljuset av detta Gudomliga ultimatum hade upphört att 
existera. 
 
SANNINGENS FÖRKUNNANDE OCH POLYTEISTERNAS REAKTION 
Profetens röst fortsatte att ljuda i Mecka tills följande vers uppenbarades: 
 
”Förkunna därför allt som du blir befalld [att förkunna] och håll dig borta från 
dem som sätter medhjälpare vid Allâhs sida.” 
 
Han  börjades  sedan  diskreditera  de  av  vidskepelse  fyllda  bruken  att  dyrka 
avbilder,  avslöjade  dess  värdelösa  verklighet  och  fullständiga  oförmåga  och 
tillhandahöll  konkreta  belägg  för  att  såväl  idoldyrkan  i  sig  som  bruket  att 
använda den som ett medel för att komma i kontakt med Allâh obestridligen inte 
är  giltig.  Bland  meckaborna  å  sin  sida  briserade  upprördhet  och  ogillade. 
Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ord orsakade ett 
åsknedslag som vände upp och ner på meckanernas hävdvunna livsstil. De kunde 
svårligen  lyssna  till  några  som  beskrev  polyteister  och  idoldyrkare  som 
                                                        
89 Sahih al‐Bukhari, 2/702; Sahih Muslim, 1/114. 
90 Sahih Muslim, 1/114; Sahih al‐Bukhari, 1/385, 2/702. 
  63 
vilsegångna. De började mobilisera sina resurser för att göra slut på saken, kväva 
den  marscherande  revolutionen  och  utdela  ett  preventivt  slag  mot  dess 
förkämpar  innan  den  uppslukade  och  krossade  deras  helgade  traditioner  och 
ärorika  förflutna.  Meckanerna  var  djupt  övertygade  om  att  ett  förnekande  av 
gudomlighet hos allt utom Allâh och en tro på det Gudomliga Budskapet och det 
Efterkommande Livet måste tolkas i termer av fullständig undfallenhet och totalt 
överlämnande, vilket i sin tur inte skulle lämna något utrymme för dem att göra 
anspråk  på  makt  över  sig  själva  eller  sina  tillgångar,  än  mindre  sina 
underlydande. Kort sagt skulle deras förmätna religionsbaserade överhöghet och 
egenmäktighet  inte  längre  gälla.  Deras  intresse  skulle  komma  att  bli 
underordnade  Allâhs  och  Hans  Sändebuds  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – intressen, de skulle bli tvungna att avhålla sig från att utsätta dem 
som  de  felaktigt  bedömde  som  svaga  för  orättvisor  och  göra  sig  skyldig  till 
rysliga synder i sin vardag. De var redan fullt medvetna om dessa saker vilket är 
orsaken  till  att  det  inte  var  bevekelsegrunder  baserade  på  värdighet  och  heder 
som  gjorde  att  deras  själar  inte  ville  nedlåta  sig  till  att  acceptera  denna 
”ovärdiga” position utan snarare det som uttrycks i följande vers: 
 
”Men människan vill fortsätta att leva sitt syndiga liv.” 
(Quranen 75:5) 
 
De var medvetna om alla dessa följder men de kunde inte göra någonting inför 
en ärlig och uppriktig man som utgjorde det bästa exempel på gott uppförande 
och  humana  värderingar.  De  kände  inte  till  något  liknande  fall  i  sina  släkters 
historia.  Vad  skulle  de  göra?  De  var  förbryllade  och  de  hade  anledning  att  vara 
det.  Efter  omsorgsfulla  överväganden  gjorde  de  det  enda  möjliga,  dvs.  de  tog 
kontakt med Sändebudets farbror Abu Talib och hemställde att han skulle agera 
och råda sin brorson att upphöra med sin verksamhet. I syfte att ge sitt krav en 
allvarlig  och  uppriktig  prägel  valde  de  att  beröra  det  arabiska  medvetandets 
mest känsliga område, dvs. den fäderneärvda stoltheten. De tilltalade Abu Talib 
på följande sätt: ”Abu Talib! Din brorson förbannar våra gudar, hittar fel i vårt sätt 
att  leva,  hånar  vår  religion  och  nedvärderar  våra  förfäder.  Du  måste  antingen 
stoppa honom eller låta oss ta hand om honom.” Abu Talib försökte dämpa deras 
vrede genom att ge dem ett artigt svar. Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  fortsatte  emellertid  obekymrad  över  alla  deras  desperata 
ansträngningar  och  illvilliga  avsikter  på  sin  väg  för  att  förkunna  Allâhs  religion 
och kalla människor dit.91 
 
EN  RÅDSFÖRSAMLING  FÖR  ATT  HÅLLA  PILGRIMER  BORTA  FRÅN 
MUHAMMADS KALLELSE 
I dessa tider hade Quraish också ett annat allvarligt problem. Proklamationen av 
Kallelsen var bara några få månader gammal då pilgrimssäsongen närmade sig. 
De arabiska representanterna var i antågande och Quraish enades om att det var 
nödvändigt att fundera över en plan för att fjärma de arabiska pilgrimerna från 
den nya tro som förkunnades av Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser. De begav sig till al‐Walîd bin al‐Mughîrah för att rådslå kring denna 
                                                        
  64 
fråga. Al‐Walîd bjöd dem att komma överens om en unison föresats som de alla 
kunde bifalla. Likväl var de oense. En del föreslog att de skulle beskriva honom 
som  Kahin,  dvs.  spåman,  men  förslaget  godkändes  inte  med  motiveringen  att 
hans ord inte var så rimmade. Andra föreslog Majnun, dvs. besatt av djinn, vilket 
emellertid  också  underkändes  med  motiveringen  att  ingenting  som 
kännetecknade  ett  sådant  sinnestillstånd  hade  upptäckts.  ”Varför  inte  säga  att 
han  är  poet?”  föreslog  någon.  Återigen  kunde  inte  en  gemensam  ståndpunkt 
intas  utan  det  anfördes  att  hans  ord  helt  låg  utanför  det  poetiskt  godtagbara. 
”Gott, låt oss anklaga honom för trolldom,” var ett fjärde förslag. Här ställde sig 
åter  al‐Walîd  tveksam  och  menade  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och  välsignelser  –  var  känd  för  att  aldrig  ha  varit  verksam  med  att  blåsa  på 
knutar,  och  medgav  att  hans  tal  var  tilltalande  och  genomgripande.  Likväl  fann 
han  trolldom  vara  den  mest  lämpliga  anklagelsen  man  kunde  rikta  mot 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Det  ogudaktiga 
sällskapet  gjorde  den  uppfattningen  till  sin  och  kom  överens  om  att  driva  en 
enhetlig formel som gick ut på att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – var en magiker som var så maktig och skicklig i sin konst att han 
lyckosamt kunde fjärma en son från sin far, en broder från sin broder, en hustru 
från sin äkta man och en man från sin klan.92 
 
Värt  att  notera  i  detta  sammanhang  är  att  Allâh  uppenbarade  sexton  verser 
angående  al‐Walîd  och  den  sluga  metod  han  övervägde  för  att  manipulera  de 
människor som väntades till Mecka för vallfärden. Allâh säger: 
 
”Han tänker skarpt och överväger [hur han skall angripa dessa budskap] – mått 
han förgås för dessa tankar, ja, måtte han förgås för dessa [onda] tankar.  
Så ser han sig omkring, rynkar pannan och antar en bister uppsyn.  
Till sist vänder han sig bort med överlägsen min och säger:  
’Det är bara vältalighet som bländar [åhöraren, ord] hämtade från  
[gamla sagor]; människors ord och ingenting annat!”  
(Quranen 74:18‐25) 
 
Den  uslaste  av  dem  var  islams  och  Muhammads  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – svurne fiende Abu Lahab som skymde Profetens – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – steg genom att högt ropa, ”människor, lyssna 
inte  till  honom  ty  han  är  en  lögnare;  han  är  en  avfälling.”  Muhammad  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  lyckades  likafullt  väcka  stor 
uppståndelse i hela området och också övertyga en del människor att acceptera 
hans Kallelse.93 
 
FÖRSÖK ATT HEJDA ISLAMS MARSCH FRAMÅT 
Då Quraish till fullo hade insett att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – aldrig skulle upphöra med sin Kallelse tog de i ett desperat försök 
att hindra Kallelsens tidvattensvåg till andra lumpna medel: 
 
                                                        
93 At‐Tirmidhi; Musnad Ahmad, 3/492, 4/341. 
  65 
De  hånade,  nedvärderade,  förlöjligade  och  framförde  beskyllningar  om 
motsägelsefullt  och  till  skratt  uppmanade  beteende,  allt  riktat  mot  de  nya 
konvertiterna  i  allmänhet  och  mot  Muhammads  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och  välsignelser  –  person  i  synnerhet  i  syfte  att  i  deras  kampvilja  ingjuta  en 
andra  av  misströstan  och  försvaga  deras  brinnande  entusiasm.  De  pekade  ut 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som en av djinn besatt 
person eller som en sinnessjuk: 
 
”De [som förnekar sanningen] säger: ’Du måste vara galen,  
du som [påstår att] denna Quran har uppenbarats för dig!’” 
(Quranen 15:6) 
 
eller en lögnare som utövar trolldom: 
 
”De förvånas över att [en man] ur deras egen krets kommer till dem för att varna 
dem, och förnekarna av sanningen säger: ’Hans vältalighet bländar oss,  
men han är bara en lögnare och trollkarl.’” 
(Quranen 38:4) 
 
Deras  ögon  försökte  också  se  på  den  gode  mannen  som  om  de  tänkte  ”äta  upp 
honom”, eller störa hans stabilitet och fasthet. De använde alla slags föraktfulla 
tillmälen såsom ”galning” eller ”en av en ond ande besatt person”. 
 
”[Ha tålamod] även om de som förnekar sanningen kastar så hätska blickar mot 
dig, när de får höra [stycken av] Quranen [att de så när de får dig att förlora 
fattningen] och säger: ’Han är sannerligen galen!’” 
 
Det  fanns  bland  de  tidiga  konvertiterna  en  grupp  som  olyckligtvis  inte  hade  en 
stark klan bakom sig som kunde backa upp dem. Dessa försvarslösa människor 
blev  ständigt  hånade  och  förlöjligade.  Med  hänvisning  till  sådana  människor 
vände  sig  Quraishs  högbrynta  aristokrater  under  gyckel  och  hån  upprepade 
gånger till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med frågan: 
 
”… Är det dessa som Allâh har skänkt Sina gåvor [med förbigående av oss]? Skulle 
inte Allâh veta bäst vilka de tacksamma är?” 
(Quranen 6:53) 
 
och Allâh sa: 
 
”Skulle inte Allâh veta bäst vilka de tacksamma är?” 
(Quranen 6:53) 
 
De orättfärdiga brukade på olika sätt skratta åt de rättfärdiga. 
 
• De  skrattade  invärtes  åt  deras  Tro  eftersom  de  såg  sig  själva  som  högre 
stående. 
 
  66 
• De  förolämpade  och  vinkade  åt  de  rättfärdiga  då  de  passerade  på 
offentliga platser. 
 
• De talade illa om dem i sina hem. 
 
• Varhelst och närhelst de såg dem bannade de dem och kallade dem dårar 
som kommit vilse. 
 
• I  det  Efterkommande  kommer  alla  dessa  påhitt  och  lögner  att  visas  för 
vad de verkligen är och rollerna kommer att vara ombytta. Allâh har sagt: 
 
”De som har slagit sig till ro med sin synd försöker göra de troende till 
åtlöje, och när de går förbi [någon av] dem utbyter de sinsemellan menade 
blickar, när de sedan återvänder till de sina [fortsätter de] med sina skämt. 
Och när de ser dem säger de: ’ De där [människorna] har sannerligen gått 
vilse!’ Men de hade inget uppdrag att vaka över de troende! 
(Quranen 83:29‐33) 
 
I  form  av  grundlösa  påståenden  om  Muhammads  läror,  person  och  karaktär 
förvrängde  de  hans  förkunnelse,  frambesvärjde  oklarheter  och  spred  falsk 
propaganda  och  gick  på  sådana  sätt  till  överdrifter  för  att  omintetgöra  allt 
utrymme för allmänheten att ordentligt begrunda det hela. Quranen berättar att 
de brukade påstå att de var: 
 
”De säger också: ’Det är bara sagor från förfädernas tid som han har låtit skriva 
ned och som han får upplästa för sig morgon och kväll.’” 
(Quranen 25:5) 
 
De orättfärdiga fortsatte oupphörligt att i människors öron inskärpa att Quranen 
inte var en sann Uppenbarelse: 
 
”Denna [Quran] är ingenting annat än [en härva av] osanningar,  
som han har satt samman med andra [människors] hjälp.” 
(Quranen 25:4) 
 
Hedingarna och de som var fientliga till islam och Allâhs Uppenbarelse kunde 
inte förstå hur så vackra verser kunde flöda från Profetens – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser ‐ tunga utan att någon fanns som lärde honom, och de 
hävdade: 
”Det är bara en människa som lär honom.” 
 
Det reste också en annan grundlös och ytlig invändning: 
 
”Vad slags sändebud är detta som äter [vanlig] föda och 
 besöker marknaderna [som vi andra]?” 
(Quranen 25:7) 
 
  67 
De var sorgligt okunniga och plågsamt förbryllande ty de kunde inte för sitt liv 
tänka sig att en mänsklighetens lärare skulle kunna vara en människa som delar 
deras natur, tar del i deras liv, känner till deras förehavanden och förstår deras 
sorger och glädjeämnen. 
 
Den Heliga Quranen har med kraft vederlagt deras beskyllningar och anklagelser 
och  har  klargjort  att  Profetens  yttrande  utgör  Herrens  Uppenbarelse  och  att 
deras karaktär och innehåll strå för en oförfärad utmaning mot dem som hänför 
hans  profetiska  yttranden  till  något  slags  världsligt  ursprung,  ibland  till  en 
drömmande reformators mentala våndor, en vanvettig poets utgjutelser eller en 
sinnessjuk mans osammanhängande pladder. 
 
De  ställde  Quranen  mot  den  gamla  mytologin  för  att  leda  människors  intresse 
bort  från  Allâhs  Ord.  an‐Nadr  bin  Harith  vände  sig  en  gång  till  Quraish  med 
följande ord:  
 
”Quraish! Ni har fått uppleva ett aldrig tidigare skådat fenomen inför vilket 
ni hittills har stått hjälplösa. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  växte  upp  här  bland  er  och  har  alltid  visat  sig  vara  ytterst 
tillmötesgående  och  en  högst  sannfärdig  och  pålitlig  ung  man.  Då  han 
senare  blev  en  vuxen  man  började  han  dock  predika  en  för  ett  samhälle 
främmande tro som inte föll er i smaken. Ni började då fördöma honom, ena 
gången som trollkarl, den andra som en spåman, poet eller till och med som 
en  galen  man.  Jag  svär  vis  Allâh  att  han  inte  är  något  utav  detta.  Han  är 
inte intresserad av att blåsa på knutar som magiker gör och hans ord tillhör 
inte  spåkonstens  värld.  Han  är  inte  heller  poet  eftersom  han  inte  har 
vandrarens  mentalitet,  och  han  är  inte  galen  då  han  aldrig  har  setts 
utveckla  någon  typ  av  hallucinationer  eller  andra  tecken  typiska  för 
vansinniga. Quraish! Det handlar verkligen om någonting allvarligt och jag 
råder er att ompröva er inställning.” 
 
Det  berättas  att  an‐Nadr  i  ett  senare  skede  begav  sig  till  Hîrah  och  där  blev 
bevandrad  i  de  persiska  konungarnas  traditioner  och  redogörelser  från 
människor  som  Rustum  och  Asphandiar.  Han  återvände  till  Mecka  och  kom  att 
alltid följa i Profetens spår varhelst denne predikade den nya tron och varnade 
människor  från  Allâhs  vrede.  an‐Nadr  följde  omedelbart  upp  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  förtalde  för  samma  åhörarskara 
långa  berättelser  om  människorna  i  Persien.  Han  bifogade  då  vanligen  i  sitt 
framförande  också  en  fråga  där  han  skickligt  kastade  fram  en  undran  om  han 
inte  överglänste  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.94 
Ibn  Abbas  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  honom  –  berättade  att  an‐Nadr  brukade 
köpa in sångerskor som genom sina kroppsliga attribut och sina sånger lockade 
människor  från  islam  och  från  att  utveckla  minsta  tycke  för  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser.95 Om detta säger Allâh: 
 
                                                        
94 Ibn Hisham, 1/299, 300, 358; Tafheem‐ul‐Qur’ân, 4/8, 9. 
95 Tafheem‐ul.Qur’ân, 4/9. 
  68 
”Men det finns människor som köper [eller byter till sig] tomt prat  
för att, utan kunskap, locka [andra att avvika] från Allâhs väg,  
och som [försöker] göra narr av [dem som följer] den…” 
(Quranen 31:6) 
 
I  ett  nytt  försök  att  förmå  Muhammad  ‐  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – att överge sin principiella position uppmanade Quraish honom att 
kompromissa lite med sina läror och ta till sig deras förislamiska bruk på så sätt 
att han gjorde lite avkall på sin religion och polyteisterna gjorde på samma sätt. 
Allâh, den Upphöjde säger: 
 
”De skulle vilja att du gick dem till mötes för att  
då visa sig tillmötesgående [mot dig].” 
(Quranen 68:9) 
 
Ibn  Jarîr  och  at‐Tabarani  rapporterar  att  belätesdyrkarna  erbjöd  Muhammad  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att dyrka hans Herre under ett år 
medan han dyrkade deras gudar under ett år. I en annan version säger de: ”Om 
du  accepterar  våra  gudar  ska  vi  dyrka  dina.”  Ibn  Ishaq  berättade  att  ett  antal 
inflytelserika  polyteister  –  al‐Aswad  bin  al‐Muttalib,  al‐Walîd  bin  al‐Mughîrah, 
Omaiyah  bin  Khalaf  och  al‐’As  bin  Wa’il  as‐Sahmy  –  hejdade  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  medan  han  cirkulerade  runt 
Helgedomen och föreslog att han skulle dyrka det som de dyrkade, och de skulle 
dyrka det som han dyrkade. På så sätt skulle de, enligt dem, kunna nå fram till en 
minsta  gemensamma  nämnare.  De  tillade:  ”Skulle  den  Herre  du  dyrkar  visa  sig 
vara bättre än våra blir det så mycket bättre för oss, men skulle våra gudar visa sig 
vara  bättre  än  dina  är  det  i  så  fall  till  nytta  för  dig.”  Allâh,  den  Upphöjde,  var 
omedelbart bestämd och uppenbarade följande Kapitel: 
 
”Säg: ’Ni som förnekar sanningen” Jag dyrkar inte vad ni dyrkar. Inte heller dyrkar 
ni vad jag dyrkar. Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, och ni kommer 
heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar. Ni har er tro – och jag har min tro!” 
(Quranen 109:1‐6) 
 
FÖRFÖLJELSER 
I  början  av  Kallelsens  fjärde  år  under  en  period  på  några  månader  begränsade 
polyteisterna sina trakasserier till de ovan beskrivna. Då de insåg det fruktlösa i 
dessa  manövrar  beslutade  de  sig  emellertid  för  att  organisera  en  fullskalig 
motståndskampanj. De sammankallade ett allmänt möte och valde en kommitté 
som bestod av tjugofem framstående man ur Quraish och med Profetens farbror 
Abu  Lahab  som  ledare.  Efter  långa  överläggningar  nådde  de  fram  till  ett 
avgörande  beslut  om  att  vidta  åtgärder  som  de  trodde  via  olika  kanaler  skulle 
sätta  stopp  för  Islams  tidvattensvåg.  De  var  fast  beslutna  att  inte  spara  någon 
kraft  i  att  bekämpa  den  nya  tron.  De  bestämde  sig  för  använda  alla  tillgångliga 
resurser  för  att  baktala  Allâhs  Sändebud  och  utsätta  de  nya  konvertiterna  för 
olika  typer  av  plågor.  Vad  gällde  de  nya  konvertiterna  som  förmodades  vara 
svaga  var  det  lätt  att  sätta  föresatserna  i  verket.  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – var det däremot inte lätt att baktala eftersom han 
hade  en  sådan  värdighet,  en  sådan  storsinthet  och  en  sådan  enastående  och 
  69 
fulländad  karaktär  att  det  avhöll  till  och  med  hans  fiender  från  att  begå  några 
dumheter  mot  honom.  Han  hade  också  sin  farbror  Abu  Talib  med  sin  ärorika 
bakgrund och en respektinjagande klan som stödde honom. Dessa förhållanden 
var  en  källa  till  stor  oro  för  de  otrogna  men  de  kände  att  de  inte  längre  kunde 
visa tålamod eller vara toleranta inför en formidabel kraft som taktfast trängde 
framåt för att utplåna deras religiösa funktion och världsliga auktoritet. 
 
Abu Lahab tog sig själv initiativet till den nya räckan förföljelser och började dela 
ut oräkneliga  typer  av  skadliga  handlingar, hat och  agg  mot Muhammad  – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Han  började  med  att  slunga  stenar  på 
honom, tvinga sina två söner att skilja sig från sina hustrur och tillika Profetens 
döttrar Ruqaiya och Umm Kulthum,96 visa skadeglädje över hans andra sons död 
och kalla honom ”mannen som har blivit av med sin avkomma”, och sedan kasta 
en  skugga  över  hans  steg  under  vallfärden  och  handelssäsongerna  för  att 
motsäga honom och locka bort beduinerna från honom och hans Kallelse.97 Hans 
hustru och tillika syster till Abu Sufyan, Umm Jamîl bint Harb, hade också sin del 
i  denna  skoningslösa  kampanj.  Hon  visade  att  hon  inte  stod  sin  man  efter  i 
fientlighet och hat mot Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. I 
syfte att åsamka Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fysisk 
skada brukade hon binda buntar av törnekvistar med rep tvinnade av fibrer från 
palmblad och strö ut dem på de stigar som han förväntades betrampa. Hon var 
en riktig argbigga med dåligt humör, grovt språk och besatt en stor skicklighet i 
ränksmideri och i att tända oenighetens och upproriskhetens eld. Hon fick i den 
Heliga  Quranen  välförtjänt  epitetet  ”den  som  bär  brasved”.  Då  hon  fick  höra 
detta begav hon sig omedelbart till Moskén med en handfull småsten att kasta på 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Allâh,  den  Störste,  tog 
ifrån henne synen och hon såg bara Abu Bakr som satt alldeles bredvid Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Hon vände sig då fräckt till Abu 
Bakr och hotade att krossa hans Följeslagares mun med sin handfull stenar och 
reciterade  en  vers  fylld  av  oförskämt  trots:  ”Vi  har  varit  olydiga  mot  den 
vanprisade, avvisat hans Kallelse och fjärmat oss från hans religion.” Då hon hade 
givit sig iväg vände sig Abu Bakr till Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  och  undrade  över  händelsen.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – försäkrade honom om att hon inte såg honom därför att 
Allâh hade tagit ifrån henne synen.98 
 
Abu  Lahab  och  hans  hushåll  vållade  dessa  skamliga  exempel  på  plågor  och 
trakasserier  trots  de  blodvand  som  fanns,  ty  han  var  Profetens  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – farbror och de bodde i angränsande hus. Det 
var  faktiskt  så  att  få  av  Profetens  grannar  avstod  från  att  baktala  honom.  De 
slängde till och med inälvor från en get på hans rygg då han förrättade sin bön. 
Han  beklagade  alltid  den  dåliga  grannsämjan  men  förgäves  eftersom  de  var 
alltför långt gångna i sina fel. 
 
                                                        
96 Tafheem‐ul‐Qur’ân, 6/522. 
97 At‐Tirmidhi. 
  70 
Med  stöd  hos  Ibn  Mas’ud  berättade  al‐Bukhari  att  Abu  Jahl  vid  ett  tillfälle  då 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gjorde prostration vid 
bön i al‐Ka’bah bad sina följeslagare att placera en kamelhonas smutsiga foster 
på  hans  rygg.  ’Uqbah  bin  Abi  Mu’ait  var  den  olydige  man  som  skyndade  sig  att 
utföra  detta  gemena  dåd  och  skallande  skrattsalvor  bröt  ut  bland  de  otrogna. 
Under  tiden  kom  det  sig  att  Profetens  dotter  Fatimah  passerade.  Hon  tog  bort 
smutsen  från  sin  fars  rygg.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – bad Allâh nedkalla sin vred över dem, särskilt Abu Jahl, ’Utbah bin 
Rabi’a, al‐Walîd bin ’Utbah, Omaiyah bin Khalaf och ’Uqbah bin Mu’ait. De har alla 
rapporterats döda i slaget vid Badr.99 
 
Skandalskvaller och förtal tillhörde också de förtryckarmedel som Meckas ledare 
i  allmänhet  och  Omaiyah  bin  Khalaf  i  synnerhet  tog  till  i  sin  allomfattande 
strävan efter att göra ont. Om detta säger Allâh: 
 
”Illa skall det gå den som försöker finna fel hos [andra] och baktala dem!” 
 
’Uqbah bin al‐Mu’ait närvarade en gång vid ett av Profetens framträdanden och 
lyssnade då han förkunnade Islam. En nära vän till honom, Ubai bin Khalaf, fick 
veta detta. Han tolererade inget sådant handlande så han tillrättavisade ’Uqbah 
och beordrade honom att spotta Profeten i ansiktet, vilket denne gjorde utan att 
skämmas.  Ubai  tog  till  alla  upptänkliga  sätt  att  förödmjuka  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  tog  till  och  med  gamla 
söndervittrade  ben  och  slängde  dammet  på  honom.  Al‐Akhnas  bin  Shuraique 
ath‐Thaqafi förringade Profetens karaktär i tid och otid. Som en direkt reaktion 
på  denne  mans  skändliga  handlande  tillskrev  Quranen  honom  nio  förhatliga 
drag: 
 
”Och lyssna inte till den som är färdig att svära på allt och springer med skvaller 
och illvilligt förtal, som motarbetar det goda, överträder alla förbud [och] syndar 
[av vana], grov i sättet och omåttlig [och] därtill av tvivelaktig härkomst.” 100 
(Quranen 68:10‐13) 
 
Abu  Jahls  arrogans  och  högdragenhet  blockerade  alla  vägar  som  skulle  kunna 
frambringa minsta ljus av tro i hans hjärta: 
 
”Men [denne man] hade ingen tro och han bad inte.” 
 
Han  ville  dessutom  stänga  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – ute från Helgedomen. Det hände en gång att Abu Jahl då Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  förrättade  bön  inom 
Helgedomens  område  hotfullt  gick  förbi  och  kastade  ur  sig  förolämpningar. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillrättavisade honom 
                                                        
100  Ibn Hisham, 1/356. 
  71 
skarpt  på  vilket  Abu  Jahl  utmanade  replikerade  att  han  var  den  mäktigaste  i 
Mecka. Allâh uppenbarade då: 
 
”Och låt honom då kalla på de äldstes råd.” 
 
Trots  tillrättavisningen  vaknade  Abu  Jahl  aldrig  till  och  han  insåg  aldrig  sitt 
dåraktiga  beteende.  Han  var  tvärtom  fast  besluten  att  gå  till  ytterligheter  och 
svor  att  slå  Budbärarens  ansikte  sönder  och  samman  och  krossa  honom.  Han 
hann  inte  mer  än  ta  ett  steg  framåt  för  att  utföra  sin  onda  avsikt  förrän  han 
vände  om  och  skyddade  sig  själv  med  händerna  (som  om  någon  förfärligt  var 
honom i hälarna). Hans följeslagare frågade honom hur det var fatt och han sa: 
”Jag förnam ett dike av brinnande eld och några vingar i luften.”  Profeten ‐ över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  kommenterade  snare  detta  med  att 
säga: ”Hade han fortsatt ytterligare skulle änglarna ha ryckt av honom lemmarna 
en efter en.” 101  
 
Sådan var den vanhedrande behandling som utmättes för Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  den  storslagne  mannen,  respekterad  som  han 
var av sina landsmän och med en inflytelserik man, sin farbror Abu Talib, bakom 
sig  som  stöd.  Om  situationen  var  sådan  för  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser, hur var det då med dem som bedömdes som svaga och inte 
hade någon klan som stödde dem? Låt oss ta en titt på deras situation i lite mer 
detalj. Närhelst Abu Jahl fick veta att en man av börd med mäktiga vänner hade 
konverterat försökte han nedvärdera dennes klokhet och intellekt och så tvivel 
om hans omdöme. Var den omvände en handelsman hotades han med allvarliga 
konsekvenser  och  var  den  nye  konvertiten  socialt  sett  svag  blev  han 
misshandlad och utsatt för obeskrivliga plågor.102 
 
’Uthman bin ’Affans farbror svepte in ’Uthman i en palmbladsmatta och tände en 
eld under honom. Då Umm Mus’ab bin ’Umair hörde om sin sons omvändelse lät 
hon honom svälta och körde honom sedan på porten. Han brukade tidigare njuta 
det  lättjefulla  livets  lyx  men  efter  alla  de  plågor  han  uthärdade  tärdes  hans  hy 
och han antog ett förfärligt utseende.103 
 
Omaiyah  bin  Khalafs  slav  Bilal  misshandlades  allvarligt  av  sin  herre  då  denne 
fick  kännedom  om  hans  omvändelse  till  Islam.  Det  hände  att  ett  rep  slogs  runt 
hans halls och att gatpojkar sedan fick släpa honom genom gatorna och till och 
med  över  Meckas  höjder.  Han  förvägrades  mat  och  dryck  under  långa  perioder 
och  ibland  bands  han  och  tvingades  ligga  ner  på  den  brännande  sanden  under 
stora  stenars  tyngd.  Andra  liknande  åtgärder  vidtogs  för  att  få  honom  att 
återkalla sin omvändelse. Allt detta visade sig vara förgäves. Han framhärdade i 
                                                        
101  Sahih Muslim. 
102  Ibn Hisham, 1/320.  
103  Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 1/57; Talqîh Fuhûm ahl‐al‐Athar, s. 60. 
  72 
sin tro på Allâhs Enhet. Vid ett sådant tillfälle passerade Abu Bakr som rördes av 
medlidande och friköpte Bilal ur slaveriet.104 
 
Ett annat offer för Quraishs maktfullkomlighet var ’Ammar bin Yasir som var en 
av Bani Makhzoum frigiven slav. Tillsammans med sin mor och sin far antog han 
Islam  i  ett  tidigt  skede.  De  tvingades  upprepade  gånger  ligga  i  den  brännheta 
sanden  och  misshandlades  brutalt.  ’Ammar  blev  vid  tillfällen  kastad  över 
glödande kolstycken. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
blev kolossalt rörd över de ogärningar som begicks mot ’Ammar och hans familj. 
Han tröstade dem alltid och höjde sin hand i bön och sa:  
 
”Var tålmodiga, ni kommer sannerligen ha er boning i Paradiset.” 
 
Fadern  Yasir  dog  som  följd  av  upprepad  tortyr  och  ’Ammars  mor  Sumaiyah 
stacks  ihjäl  av  Abu  Jahl  själv  och  blev  därmed  den  första  kvinnliga  martyren  i 
Islam.  ’Ammar  själv  utsattes  för  olika  typer  av  tortyr  och  hotades  ständigt  av 
djupt lidande om han inte hånade Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – och återgick till al‐Lat och ’Uzza. I ett svagt ögonblick yttrade han 
något som lät som ett återkallande men hans hjärta vacklade aldrig och han kom 
en  gång  tillbaka  till  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
som  tröstade  honom  för  hans  smärta  och  bekräftade  hans  tro.  I  omedelbar 
anslutning uppenbarades följande vers: 
 
”Den som förnekar Allâh efter att ha antagit tron –  
inte den som är utsatt för tvång fastän hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse,  
utan den som frivilligt öppnar sig för otron – sådana [människor] ådrar sig  
Allâhs vrede och ett hårt straff väntar dem.” 
 
Abu  Fakîh  som  var  en  av  Bani  ’Abd  al‐Dar  frigiven  slav  var  det  tredje  av  dessa 
hjälplösa  offer.  Förtryckarna  brukade  fästa  hans  fötter  i  ett  rep  och  dra  honom 
längs gatorna i Mecka.105  
 
Khabbab bin al‐Aratt var också ett lätt offer för liknande utbrott vid varje möjligt 
tillfälle. Han fick utstå avskräckande tortyr och dålig behandling. Polyteisterna i 
Mecka  brukade  dra  honom  i  håret  och  vrida  om  hans  nacke,  och  tvinga  honom 
att ligga på brinnande kol med en stor sten på bröstet som hinder för flykt. Vissa 
muslimer  av  förnämt  ursprung  blev  insvepta  i  färska  kamelhudar  och  iväg 
slängda  medan  andra  kläddes  i  rustning  och  kastades  i  brännande  sant  under 
Arabiens  stekheta  sol.106  Inte  heller  de  kvinnliga  konvertiterna  skonades  och 
listan  är  för  lång  för  att  alla  ska  få  plats  här.  Zanirah,  an‐Nahdiyah  och  hennes 
dotter,  Umm  ’Ubais  och  många  andra  fick  sin  beskärda  del  av  förföljelse  från 
förtryckarna – inklusive ’Umar bin al‐Khattab, naturligtvis före hans omvändelse 
                                                        
104  Ibn Hisham, 1/317‐318; Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 1/57. 
105  Eijaz at‐Tanzil, s. 53. 
106  Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 1/57; Talqîh Fuhûm ahl‐al‐Athar, s. 60. 
  73 
till  islam.107  Abu  Bakr  som  var  en  förmögen  troende  friköpte  några  av  dessa 
slavinnor precis som han gjorde med Bilal och ’Amir bin Fuheirah. 
 
AlArqams Hus 
I ljuset av dessa omänskliga förföljelser fann Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  det  klokaste  att  råda  sina  anhängare  att  i  både  ord  och 
handling dölja sin omvändelse. För att inte Quraish skulle få kännedom om hans 
avsikter  och  vidta  åtgärder  som  skulle  kunna  omintetgöra  hans  mål  beslöt  han 
att träffa dem i hemlighet. Eftersom en öppen konfrontation med polyteisterna i 
detta tidiga skede inte skulle gynna den nya Kallelsen som ännu var sårbar och 
inte  fullt  flygfärdig  hade  han  också  i  tankarna  att  undvika  allt  sådant.  Vid  ett 
tillfälle  under  Profetskapets  fjärde  år  då  muslimerna  var  på  väg  mot  höjderna 
runt Mecka för ett hemligt möte med Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  upptäckte  en  grupp  polyteister  deras  misstänkta  förflyttning  och 
började ansätta och bekämpa dem. Sa’d bin Abi Waqqas slog en polyteist blodig 
och antecknade därmed det första fallet av blodsutgjutelse i Islams historia.108 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  å  andra  sidan 
förkunnade öppet den islamiska tron med djup hängivenhet och trägen nit. Med 
tanke  på  de  nya  konvertiternas  välfärd  och  islams  strategiska  intressen  gjorde 
han under sitt uppdrags femte år Dar al‐Arqam i as‐Safas bergsområden till ett 
tillfälligt  center  för  att  kunna  träffa  sina  anhängare  i  hemlighet  och  undervisa 
dem i Quranen och islamisk lärdom. 
 
DEN FÖRSTA UTVANDRINGEN TILL ABESSINIEN (Etiopien) 
De  återkommande  förföljelserna  startade  sent  under  Profetskapets  fjärde  år.  I 
början var de inte så omfattande men de ökade och förvärrades stadigt dag för 
dag  och  månad  för  månad  tills  situationen  vid  mitten  av  det  femte  året  blev 
ytterst  allvarlig  och  inte  längre  godtagbar.  Muslimerna  började  då  på  allvar 
fundera  över  de  möjliga  vägar  som  fanns  tillgängliga  för  att  avvärja  de 
plågsamma lidanden som utmätts för dem. Det var i denna dystra och desperata 
tid som Quranens artonde sura al‐Kahf uppenbarades och tillhandahöll definitiva 
svar på de frågor med vilka Meckas polyteister oupphörligt tröttade Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  med.  Den  innehåller  tre 
berättelser i vilka återfinns synnerligen suggestiva liknelser för de troende att ta 
till  sig.  Berättelsen  om  männen  i  grottan  medför  implicit  vägledning  för  de 
troende  för  att  avlägsna  de  känsliga  punkter  i  otro  och  aggression  som  är  fylld 
med risken i lockelsen bort från den sanna religionen: 
 
”[Och sinsemellan sade de:] ’Sedan vi [nu] har dragit oss undan dem och allt vad de 
dyrkar i Allâhs ställe, låt oss fly till grottan! Allâh skall förbarma Sig över oss och 
ge oss vad vi behöver och hjälpa oss att bestå [provet].’” 
  (Quranen 18:16)   
 
                                                        
107  Ibn Hisham, 1/319. 
108  Ibn Hisham, 1/263. 
  74 
Sedan följer berättelsen om al‐Khidr (den arabiske läraren) och Mûsâ (Moses) – 
över  honom  vare  frid  –  som  är  en  tydlig  och  finstämd  hänvisning  till  livets 
växlingar.  Framtida  förhållanden  i  livet  är  inte  nödvändigtvis  produkter  av 
rådande omständigheter utan de kan stå i rak motsats till varandra. Det krig som 
fördes  mot  muslimerna  kunde  med  andra  ord  i  framtiden  ta  en  annorlunda 
vändning och de tyranniska förtryckarna skulle en dag kunna komma att lida på 
samma sätt och undergå samma plågor som muslimerna fått göra. Dessutom har 
vi berättelsen om Dhul‐Qarnain (den Tvåhornade), den mäktige härskaren över 
väst  och  öst.  Den  berättelsen  säger  uttryckligen  att  Allâh  låter  Sina  rättmätiga 
tjänare ärva jorden och allting som finns i den. Den säger också att Allâh då och 
då låter en rättfärdig man framgå för att skydda de svaga mot de starka. Sedan 
uppenbarades  Quranens  trettionionde  sura  az‐Zumar  som  direkt  pekade  på 
utvandring  och  slog  fast  att  jorden  är  tillräckligt  rymlig  och  att  de  troende  inte 
får låta tyranniets och det ondas krafter begränsa den: 
 
”… De som gör det goda i denna världen har gott att vänta [i nästa liv]. Allâhs jord 
är så vid [att ni kan lämna ondskans rike för att få dyrka Allâh i frihet]. Bara de 
som håller ut skall få sin [fulla] lön och mer därtill.” 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kände till att kungen 
över  Abessinien  Ashamah  Negus  var  en  rättvis  härskare  som  inte  behandlade 
någon  av  sina  undersåtar  med  orätt,  så  han  tillät  att  några  av  hans  anhängare 
sökte asyl i landet. I månaden Rajab i Profetskapets femte år gav sig en grupp på 
tolv  män  och  fyra  kvinnor  av  till  Abessinien.  Bland  utvandrarna  fanns  ’Uthman 
bin  ’Affan  och  hans  hustru  Ruqaiyah,  Profetens  dotter.  Om  dessa  två  sade 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: 
 
”De är de första att utvandra för Allâhs skull sedan Ibrâhîm (Abraham) och Lût 
(Lot) – över dem vara frid.” 
 
De  smög  ut  ur  Mecka  i  skydd  av  den  svarta  nattens  mörker  och  gav  sig  av  mot 
havet där det kom sig att två båtar skulle avsegla mot deras resmål Abessinien. 
Nyheter  om  deras  avvikande  nådde  Quraishs  öron  och  några  man  sändes 
skyndsamt efter dem. De troende hade emellertid redan avseglat från Shuaibah 
mot  sin  tillflyktsort  där  de  blev  varmt  mottagna  och  visade  vederbörlig 
gästfrihet.  Samma  år  under  Ramadhan  begav  sig  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  till  Helgedomen  där  också  en  stor  samling 
polyteister  inklusive  ett  antal  bemärkta  och  kända  personer  var  närvarande. 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  började  med  ens  att 
recitera  ur  Quranens  fyrtioförsta  sura  an‐Najm.  Allâhs  vördnadsbjudande  Ord 
sänkte  sig  oförmodat  över  dem  och  överväldigade  dem  omedelbart.  Det  var 
första  gången  de  hörde  den  sanna  Uppenbarelsen.  För  de  människor  som  ville 
skymfa  Uppenbarelsen  hade  det  förnämsta  tricket  då  den  lästes  upp  inte  bara 
varit  att  inte  lyssna  själva  utan  också  att  tala  högljutt  och  oförskämt  för  att 
hindra också de sanna lyssnarna att höra. De hade för sig att de dränkte Allâhs 
Röst men det enda de lyckades med var att samla ihop elände åt sig själva. Allâhs 
Röst kan aldrig tystas. 
 
  75 
”De som framhärdar i att förneka sanningen säger [till sina meningsfränder]: 
’Lyssna inte på uppläsningen av Quranen! Nej, [överrösta] den med rop [och skrik] 
så vinner ni kanske [överhanden]!’” 
 
Då de obeskrivligt fascinerade Orden från Allâh kom i direkt kontakt med deras 
hjärtan  blev  de  hänförda  och  omedvetna  om  den  materiella  världen  runt 
omkring dem, och fångades i en total uppmärksamhet på de gudomliga Orden i 
en  sådan  utsträckning  att  avgudardyrkarna  då  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – nådde det våldsamt gripande slutet: 
 
”Fall ned inför Allâh och tillbe [Honom]!” 
 
I  fullständig  gudsfruktan  och  obefläckad  hängivenhet  omedvetet  och  i  full 
medgörlighet  föll  de  ned  på  sina  ansikten.  Faktum  är  att  detta  var  Sanningens 
sagolika stund som banade sig väg genom de högmodigas förstockade själar och 
bespottarnas  attityder.  De  blev  bestörta  när  de  blev  varse  att  Allâhs  Ord  hade 
besegrat deras hjärtan och åstadkommit just det som de så ihärdigt hade försökt 
tillintetgöra  och  förinta.  Deras  kamrater  i  vantron  som  inte  hade  varit 
närvarande  klandrade  och  tillrättavisade  dem  strängt  och  de  började  därför 
finna  på  lögner  och  baktala  Profeten  ‐  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  och  påstå  att  han  hade  visat  stor  vördnad  för  deras  avbilder  och 
tillskrivit dem förbönens makt. Allt detta utgjorde desperata försök att hitta en 
godtagbar  förklaring  till  att  de  den  dagen  föll  ned  på  knä  tillsammans  med 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Detta  dåraktiga  och 
upprörande  ärekränkande  beteende var  naturligtvis  i linje  med deras  hängivna 
vana att ljuga och smida ränker. Nyheten om den händelsen nådde de muslimska 
utvandrarna  i  Abessinien  i  en  något  förvanskad  form.  De  fick  veta  att  hela 
Quraishs folk hade antagit islam och följaktligen gav de sig av hemåt. De anlände 
till Mecka i månaden Shawwal samma år. Först då de befann sig en timmes resta 
från  Mecka  fick  de  kännedom  om  de  verkliga  förhållandena.  Vissa  av  dem 
återvände  till  Abessinien  medan  andra  tog  sig  in  i  staden  i  hemlighet  eller 
offentligen under någon bemärkt persons beskydd. Meckaborna hade emellertid 
blivit  informerade  om  den  goda  gästfrihet  och  det  varma  välkomnande  som 
muslimerna hade åtnjutit i Abessinien vilket gjorde dem högeligen harmsna. De 
började  mäta  ut  än  mer  sträng  och  förfärlig  misshandel  och  tortyr  av 
muslimerna. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg det då 
som högprioriterat att låta dessa hjälplösa söka asyl i Abessinien en andra gång. 
Det var dock inte lika lätt denna gången eftersom Quraishs folk var synnerligen 
vaksamma på minsta misstänkta förflyttning från muslimernas sida. I sinom tid 
skötte de sina göromål alltför bra för att Quraishs folk skulle hinna omintetgöra 
deras flyktplaner. Gruppen av utvandrare bestod denna gång av åttiotre män och 
nitton – enligt vissa versioner arton – kvinnor. Huruvida ’Ammar var bland dem 
är fortfarande inte klarlagt.109 
                                                        
109  Tafhîm‐ul‐Qur’ân, 5/188; Zâd al‐Ma’ad, 1/24; Ibn Hisham, 1/364; Rahmat‐ul‐
lil’alamîn, 1/61. 
  76 
QURAISHS RÄNKER MOT UTVANDRARNA 
Quraish  kunde  inte  tolerera  utsikten  av  en  möjlig  tillflyktsort  för  muslimerna  i 
Abessinien så de skickade två pålitliga delegater – ’Amr bin al‐’As och ’Abdullah 
bin  Abi  Rabi’a  före  omvändelsen  till  islam  –  för  att  kräva  att  flyktingarna 
utlämnades.  De  förde  med  sig  dyra  gåvor  till  kungen  och  prästerna  och  hade 
lyckats vinna över en del hovfolk till sin sida. Den hedniska delegationen gjorde 
gällande  att  de  muslimska  flyktingarna  borde  utvisas  från  Abessinien  och 
utlämnas  till  dem.  Kravet  grundade  man  på  att  flyktingarna  hade  övergett  sina 
förfäders religion och på att deras ledare förkunnade en religion som skilde sig 
såväl från deras egen som från kungens. Kungen kallade då muslimerna till hovet 
och bad dem förklara sin religion. De muslimska utvandrarna hade beslutat sig 
för att berätta hela sanningen oavsett vilka konsekvenserna skulle bli. Ja’far bin 
Abi Talib ställde sig upp och talade till kungen i följande ordalag: 
 
”Konung! Vi var störtade i okunskapens och barbariets djup. Vi durkade avbilder, vi 
levde i oanständighet, vi åt dött kött, vi utsade vederstyggligheter, vi åsidosatte alla 
känslor av mänsklighet och gästfrihetens och grannsämjans plikter. Vi kände ingen 
annan lag än den starkes rätt då Allâh bland oss upphöjde en man om vars börd, 
sannfärdighet,  hederlighet  och  renhet  vi  alla  var  medvetna.  Han  kallade  oss  till 
Allâhs Enhet och lärde oss att inte sätta någonting vid Hans sida. Han förbjöd oss 
att  dyrka  avbilder  och  anbefallde  oss  att  tala  sanning,  att  vara  trogna  våra 
åligganden,  att  vara  barmhärtiga  och  att  beakta  grannens,  vänners  och 
släktingars rättigheter. Han förbjöd oss att tala illa om kvinnor och att nyttja det 
som  tillhör  de  föräldralösa.  Han  beordrade  oss  att  fly  synden  och  avstå  det  onda, 
att förrätta bön, ge allmosor och fasta. Vi tror honom och vi har accepterat hans 
läror och hans anbefallning att dyrka Allâh och inte sätta någonting vis Hans sida, 
och vi har tillåtit vad Han har tillåtit och vi har förbjudit vad Han har förbjudit. På 
grund av detta har vårt folk vänt sig mot oss och förföljt oss för att få oss att överge 
dyrkan av Allâh och återvända till att dyrka avbilder och andra vederstyggligheter. 
De har plågat och skadat oss och då vi inte kan känna någon säkerhet bland dem 
har vi kommit till ert land och hoppas att ni vill skydda oss från förtryck.” 
 
Kungen blev mycket imponerad av dessa ord och bad muslimerna återge något 
av Allâhs Uppenbarelse. Ja’far reciterade de inledande verserna i Sûrah Maryam 
(kapitel 19 – Maria) i vilka återfinns såväl berättelsen om Yahyâs (Johannes) och 
’Îsâs  (Jesus)  födelser  som  skildringen  av  hur  Maryam  (Maria)  mirakulöst  fick 
mat.  Konungen,  och  hans  biskopar,  rördes  då  till  tårar  som  rullade  nerför 
kunderna  och  till  och  med  blötte  ner  hans  skägg.  I  detta  ögonblick  utropade 
Negus  att  ”det  förefaller  som  om  dessa  ord  och  de  som  uppenbarades  för  ’Îsâ 
(Jesus) är strålar från ett ljus som har sitt ursprung i samma källa.” Han vände sig 
till de modefällda delegaterna från Quraish och sa: ”Jag är rädd att jag inte kan 
överlämna dessa flyktingar till er. De är fria att leva och utöva sin religion som de 
behagar i mitt rike.”  
 
Följande dag gick de två delegaterna åter till kungen och sa att Muhammad ‐ över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  hans  anhängare  smädade  ’Îsâ 
(Jesus).  Muslimerna  kallades  åter  och  frågades  vad  de  tänkte  om  ’Îsâ  (Jesus).  
Ja’far ställde sig återigen upp och svarade: ”Vi talar om ’Îsâ (Jesus) på det sätt som 
vår Profet – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – har lärt oss, dvs. att han 
  77 
är  Allâhs  tjänare,  Hans  sändebud,  Hans  ande  och  Hans  Ord  inandat  i  Maryam 
(Maria).” Konungen anmärkte genast att ”så tror vi också. Välsignad vare du och 
välsignad vare din lärare.” Sedan vände han sig mot de ogillande delegaterna och 
sina biskopar som blivit arga och sa: ”Ni kan rasa som ni vill men ’Îsâ (Jesus) är 
ingenting annat än det som Ja’far sa om honom.” Han försäkrade muslimerna om 
fullt skydd och vände sig sedan åter mot delegaterna från Quraish och de gåvor 
de fört med sig och skickade iväg dem. Muslimmerna kom oantastade att leva i 
Abessinien under ett antal år innan de återvände till Medina.110 Quraishs illvilliga 
avsikter slog på detta sätt tillbaka på dem själva och deras ränker misslyckades 
helt.  De  fick  tillfullo  veta  att  det  agg  de  hyste  mot  muslimerna  inte  kunde  få 
utlopp  annat  än  inom  deras  egen  inflytandesfär  i  Mecka.  De  började  nu 
konsekvent nära en fruktansvärd tanke om att på diverse brutala sätt en gång för 
alla tysta den nya Kallelsens sakförare, eller i västa fall mörda honom. En envis 
svårighet  som  normalt  stämde  alla  försök  i  den  riktningen  fanns  dock 
förkroppsligad  i  Profetens  farbror  Abu  Talib  och  det  mäktiga  sociala  anseende 
han  åtnjöt  som  gav  sin  brorson  fullt  beskydd  och  stöd.  Meckas  hedningar 
bestämde sig därför för att en andra gång ta kontakt med Abu Talib och insistera 
på att denne satte stopp för sin brorsons verksamhet, vilken om den fick fortgå 
okontrollerad  skulle,  som  de  sa,  blanda  in  honom  i  allvarliga  fientligheter.  Abu 
Talib  var  djupt  bekymrad  över  det  öppna  hotet,  brytningen  med  sitt  folk  och 
deras  fientlighet  men  han  hade  inte  råd  att  också  överge  Budbäraren  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Han  sände  bud  efter  sin  brorson, 
berättade  för  honom  vad  folket  hade  sagt  och  utbrast:  ”Skona  mig  och  dig  själv 
och lägg inte på mig en börda som jag inte kan bära.” Då Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – hörde detta trodde han att farbrodern skulle 
svika och inte längre ge honom sitt stöd och han svarade: 
 
”Farbror!  Vid  Allâh,  om  de  så  skulle  ge  mig  solen  i  min  högra  hand  och 
månen  i  min  vänstra  på  villkor  att  jag  övergav  den  väg  jag  valt  –  innan 
Allâh har gjort mig segerrik, eller jag förgås, överger jag den inte.” Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – reste sig och vänd sig om 
då hans farbror kallade på honom och sa: ”Kom tillbaka, min brorson”, och 
när  han  kom  tillbaka  sa  han,  ”gå  iväg  och  förkunna  det  du  vill,  ty  jag 
kommer vid Allâh aldrig att överge dig.” 
 
Han  reciterade  sedan  ett  par  rader  fyllda  med  innebörder  om  fullt  stöd  till 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  absolut 
tillfredsställelse med den väg som hans brorson hade stakat ut för Arabien.111 
 
QURAISH KONTAKTAR ABU TALIB ÄNNU EN GÅNG 
Quraish  förstod  att  Allâhs  Budbärare  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – fortfarande höll fast vid sin Kallelse och insåg att Abu Talib aldrig 
skulle  överge  sin  brorson  även  om  det  skulle  åsamka  honom  deras  fiendskap. 
Några  av  dem  sökte  åter  upp  honom  i  sällskap  med  en  ung  man  vid  namn 
’Amarah bin al‐Walîd bin al‐Mughîrah och sa: ”Abu Talib! Vi har till dig med oss en 
                                                        
110  Ibn Hisham, 1/334‐338. 
111  Ibn Hisham, 1/265. 
  78 
intelligent  pojke  i  sin  ungdoms  blom  för  att  du  ska  kunna  nyttja  hans  huvud  och 
hans styrka och ta honom som son i utbyte mot din brorson som har satt sig emot 
din  religion,  förorsakat  social  oro  och  funnit  fel  i  din  livsstil,  så  att  vi  kan  döda 
honom och befria dig från de ändlösa bekymmer han har förorsakat. En man mot 
en man.” Abu Talib svarade: ”Det är sannerligen en orättvis affär ni föreslår. Ni ger 
mig er son för att uppfostras och jag ger er min son för att dödas! Det är vid Allâh 
något häpnadsväckande!” En person i delegationen vid namn al‐Mut’im bin ’Adi 
avbröt och sa att Quraishs förslag var rimligt eftersom ”de endast ville hjälpa dig 
att  bli  av  med  källan  till  problemen,  men  som  jag  förstår  är  du  fast  besluten  att 
vägra  att  ta  emot  deras  tjänster.”  Abu  Talib  avböjde  naturligtvis  alla  deras 
erbjudanden  och  bjöd  dem  att  göra  vadhelst  de  önskade.112  Historiskt  material 
ger oss inte exakt datum för dessa två möten men de förefaller högst sannolikt 
ha ägt rum under Profetskapets sjätte år och med en kort tid emellan dem. 
 
TYRANNERNAS BESLUT OM ATT MÖRDA PROFETEN – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser. 
När nu alla Quraishs planer och konspirationer hade misslyckats återgick de till 
sin gamla metod att förfölja och plåga muslimerna än mer brutalt än tidigare. De 
började  också  nära  en  tanke  om  att  mörda  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser.  Tvärtemot  deras  förväntningar  bidrog  den  nya  metoden 
och  själva  tanken  till  att  konsolidera  Kallelsen  till  islam  och  till  att  stärka  den 
med  omvändelsen  av  två  av  Meckas  pålitliga  och  mäktiga  hjältar  –  Hamzah  bin 
’Abdul‐Muttalib och ’Umar bin al‐Khattab – må Allâh vara nöjd med dem. 
 
’Utaibah bin Abi Lahab närmade sig en gång Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – och skrek synnerligen utmanande och fräckt: ”Jag tror inte 
på ’vid den sjunkande stjärnan’ (Quranen 53:1) eller ’därefter närmade han113 sig 
(Quranen  53:8).’  Jag  tror  med  andra  ord  inte  på  Quranen.”  Därefter  började  han 
egenmäktigt attackera Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
och bar hand på honom, rev sönder hans skjorta och skickade iväg en spottloska 
som emellertid missade Profetens vördade ansikte. Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – åkallade då Allâhs vrede och bad: 
 
”Allâh! Skicka en av Dina hundar på honom.” 
 
Allâh svarade positivt på Muhammads bön och det skedde på följande sätt: Det 
kom sig en gång att ’Utaibah tillsammans med några landsmän från Quraish gav 
sig av mot Syrien och övernattade i az‐Zarqa’. Till ’Utaibahs stora fasa närmade 
sig där ett lejon gruppen och han erinrade sig genast Muhammads ord i sin bön 
och  utbrast:  ”Ve  dig  min  broder!  Detta  lejon  kommer  att  sluka  mig  precis  som 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bad  om.  Han  har 
förvisst  dödat  mig  i  Syrien  medan  han  är  i  Mecka.”  Lejonet  rusade  sannerligen 
fram som en blixt, nappade åt sig ’Utaibah och krossade hans skalle.114 
                                                        
112  Ibn Hisham, 1/266. 
113  Dvs. Jibrîl (Gabriel), Uppenbarelsens ängel. (övers. anm.) 
114  Tafhîm‐ul‐Qur’ân, 6/522; citerad från al‐Isti’ab, al‐Isaba, Dala’il an‐
Nubuwwah, etc. 
  79 
 
Det har också rapporterats att en hopplös avgudadyrkare från Quraish vid namn 
’Uqbah  bin  ’Abi  Mu’ait  en  gång  då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – föll ned på ansiktet i bön trampade på hans nacke tills ögonen stod 
ut.115 
 
Fler  uppgifter  rapporterade  av  Ibn  Ishaq  vittnar  om  tyrannernas  djupt 
förankrade  avsikt  att  mörda  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Islams  ärkefiende  Abu  Jahl  vände  sig  vid  ett  tillfälle  till  sina 
medbrottslingar med följande ord: 
 
”Quraish! Det förefaller som om Muhammad är fast besluten att fortsätta söka fel i 
vår religion, nedvärdera våra förfäder, misskreditera vårt sätt att leva och skymfa 
våra gudar. Vid vår gud vittnar jag om att jag för att en gång för alla göra er kvitt 
Muhammad ska ta en tung sten och släppa den på hans huvud då han ligger på sitt 
ansikte i bön. Jag fruktar inte vad hans klan Banu ’Abd Manaf kan ta sig till.” 
 
Det ohyggligt olyckliga auditoriet godkände planen och uppmuntrade honom att 
översätta den i en avgörande handling. 
 
På morgonen följande dag låg Abu Jahl och väntade på att Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – föll ned på sitt ansikte i bön närmade sig Abu 
Jahl med den stora stenen för att realisera sin onda avsikt. Han hann inte mer än 
närma  sig  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ett  stycke 
förrän stenen föll ur hans krampaktiga grepp och han vit i ansiktet och skakande 
ryggade tillbaka. De människor som bevittnade det hela skyndade därpå fram till 
honom och frågade hur det var fatt. Han svarade: ”När jag närmade mig gensköt 
en  till  storleken  onormal  kameltjur  med  fasansfulla  hörntänder  som  nästan 
förintade mig.” Ibn Ishaq rapporterade att Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  kommenterade  händelsen  med  följande  ord:  ”Det  var  Jibrîl 
(Gabriel) – över honom vare frid. Om Abu Jahl hade gått närmare hade han dödat 
honom.”116   Quraish  ville  inte  ta  till  sig  varningen  utan  tanken  om  att  mörda 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  närdes  tvärtom 
fortfarande  i  deras  orättfärdiga  hjärtan.  ’Abdullah  bin  ’Amr  bin  al‐’As 
rapporterade att några personer ur Quraish befann sig på en plats som kallades 
al‐Hijr och beklagade sig över att de hade varit alltför tålmodiga med Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  då  plötsligt  dök  upp  och 
började cirkulera på sitt vanliga sätt. De började vinka åt honom och framkasta 
sarkastiska  kommentarer  men  han  förblev  tyst  två  vändor.  Under  den  tredje 
stannade han och tilltalade de otrogna: 
 
”Quraish! Lyssna, jag svär vid Allâh i Vars Hand min själ ligger att ni en dag 
kommer  att  slaktas.”  Så  fort  Profeten  –  över  honom  var  Allâhs  frid  och 
välsignelser – hade yttrat sina ord om slakt blev de alla bestörta och bytte 
till en ny språkdräkt, som med en anstrykning av fruktan och även skräck 
                                                        
115  Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 113. 
116  Ibn Hisham, 1/298. 
  80 
försökte  stilla  hans  vrede  och  blidka  honom  genom  att  säga:  ”Du  kan  gå 
din väg Abul Qasim, ty du har aldrig varit dåraktig.”117 
 
’Urwa  bin  az‐Zubair  berättade:  Jag  bad  Abdullah  bin  ’Amr  bin  al‐’As  att  berätta 
för  mig  det  värsta  som  hedningarna  gjorde  mot  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser.  Han  sa:  ”Medan  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – bad i alHijr i alHa’bah kom ’Uqbah bin alMu’Ait och virade 
sin  klädnad  runt  Profetens  hals  och  drog  våldsamt  åt.  Abu  Bakr  tog  tag  i  honom 
och  knuffade  undan  honom  från  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – och sa: ’Vill du döda en man bara därför att han säger att hans Herre 
är Allâh?’”118 
 
HAMZA BIN ’ABDUL‐MUTTALIBS OMVÄNDELSE 
I  en  dyster  atmosfär  hemsökt  av  orättfärdighetens  och  tyranniets  mörka  moln 
sken  vid  horisonten  ett  lovande  ljus  för  de  förtryckta  –  Hamza  bin  ’Abdul‐
Muttalib  omvändelse  i  månaden  Dhul‐Hijjah  under  Profetskapets  sjätte  år.  Det 
rapporterades  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser –  en 
dag  satt  på  Safas  lilla  höjd  då  Abu  Jahl  kom  att  passera  och  klankade  på  den 
religion  som  han  förkunnade.  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  förblev  dock  tyst  och  yttrade  inte  ett  ord.  Abu  Jahl  fortsatte 
ohejdat,  tog  upp  en  sten  och  spräckte  huden  på  Profetens  huvud  som  började 
blöda. Angriparen gav med sig sedan av för att förena sig med Quraish på deras 
samlingsplats. Det hände sig så att Hamzah som var på hemväg efter en jakttur 
efter  en  kort  stund  med  sin  båge  på  axeln  passerade  samma  väg.  En  slavflicka 
tillhörande ’Abdullah bin Jada’an som hade bevittnat Abu Jahls tilltag berättade 
hela  historien  om  attacken  på  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – för honom. Då Hamzah hörde detta blev han djupt förorättade och 
skyndade  till  al‐Ka’bah  där  han  på  Helgedomens  gårdsplan  fann  Abu  Jahl 
sittande  tillsammans  med  ett  sällskap  från  Quraish.  Hamzah  rusade  på  honom 
och slog våldsamt bågen i hans huvud och sa: ”Ah! Du har skymfat Muhammad – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Också  jag  följer  hans  religion  och 
bekänner  det  han  förkunnar.”  Bani  Makhzums  män  skyndade  till  hjälp  och  män 
från Bani Hashim ville ingripa men Abu Jahl skickade iväg dem och sa: ”Låt Abu 
’Ummarah  vara,  jag  smädade  vid  Allâh  skamlöst  hans  brorson.”119  Hamzas 
omvändelse  hade  faktiskt  sin  grund  i  stoltheten  hos  en  man  som  inte  kunde 
acceptera  att  andra  förödmjukade  en  släkting  till  honom.  Allâh  renade  dock 
senare  hans  natur  och  han  lyckades  få  tag  i  det  mest  pålitliga  fästet  (Tron  på 
Allâh). Han kom att visa sig bli en källa till väldig styrka för den islamiska tron 
och dess anhängare.120 
 
 
 
                                                        
117  Ibn Hisham, 1/298. 
118  Sahih al‐Bukhari, 1/544. 
119  Ibn Hisham, 1/291; Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 1/68; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 
66. 
  81 
’UMAR BIN AL‐KHATTABS OMVÄNDELSE 
’Umar  bin  al‐Khattabs  omvändelse  i  månaden  Dhul‐Hijjah  under  Profetskapets 
sjätte  år  tre  dagar  efter  Hamzah  var  en  annan  avgörande  förstärkning  av  den 
islamiska styrkan.121 Han var en beslutsam man med oförfärat mod, fruktad och 
respekterad  i  Mecka  och  en  bitter  motståndare  till  den  nya  religionen. 
Traditionen avslöjar att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– en gång lyfte sina händer i bön och sa: 
 
”Allâh! Ge islam särskild styrka genom den du älskar mest av  
’Umar bin alKhattab och Abu Jahl bin Hisham.” 
 
Det blev uppenbarligen ’Umar som gick åtnjuta det privilegiet.122 
 
Ur en granskning av de åtskilliga versioner som talar om ’Umars omvändelse kan 
vi  med  säkerhet  dra  slutsatsen  att  ett  antal  motsägelsefulla  känslor  stred  med 
varandra i hans själ. Å ena sidan högaktade han sitt folks traditioner och hade för 
vara  att  delta  i  vinorgier.  Å  andra  sidan  beundrade  han  storligen  muslimernas 
karaktärsstyrka  och  oeftergivliga  hängivenhet  för  sin  tro.  Dessa  två  extremer 
skapade en slags skepticism i hans sinne och fick honom till och från att luta åt 
att de islamiska lärorna kunde ge livet ett bättre och mer helgat innehåll. Det var 
därför  som  han  ständigt  drabbades  av  ursinnesattacker  på  vilka  omedelbart 
följde  oväntad  kraftlöshet.123  Berättelserna  om  hans  omvändelse  är  på  det  hela 
taget  mycket  intressanta  och  föranleder  oss  att  göra  en  lite  mer  detaljerad 
granskning. 
En dag begav sig ’Umar bin al‐Khattab från sitt hem till Helgedomen där han fick 
se  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  förrätta  bön  och 
hörde  honom  recitera  den  Heliga  Quranens  Sûrah  al‐Hâqqah  (kapitel  69  – 
Sanningens  stund).  Allâhs  Ord  tilltalade  honom  och  rörde  vid  de  innersta 
cellerna  i  hans  hjärta.  Han  kände  att  de  härrörde  från  en  unik  förlaga  och  han 
började  ifrågasätta  sitt  folks  påstående  om  Quranen  som  mänskligt  författad 
poesi  eller  en  spåmans  ord.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – fortsatte sin recitation: 
 
”Förvisso är detta ett Ädelt Sändebuds ord, inte ord av en poet – få är de ting ni 
tror på! – Inte heller ord av en spåman – få är de ting nu ägnar eftertanke åt! 
[Detta] är en uppenbarelse från världarnas Herre!” 
(Quranen 69:40‐43) 
 
I  det  ögonblicket  genomträngde  islam  hans  hjärta.124  De  förislamiska 
tendensernas  mörka  lager,  den  djupt  rotade  traditionella  trångsyntheten  såväl 
som  den  blinda  förfadershedern  överskuggade  dock  essensen  i  den  mäktiga 
Sanning  som  sakta  men  säkert  började  finna  sin  väg  till  hans  hjärta.  Han 
framhärdade därför i sina illdåd mot islam och dess anhängare utan att tänka på 
                                                        
121  Tarîkh ’Umar bin al‐Khattab, s. 11. 
122  At‐Tirmidhi, 2/209. 
123  Fiqh as‐Sîrah, s. 92‐93. 
124  Tarîkh ’Umar bin al‐Khattab, s. 6. 
  82 
den  rena  och  mot  människans  natur  trogna  känsla  som  fanns  bakom  den 
förislamiska  okunskapens  och  mentalitetens  bräckliga  yta.  Hans  hetsiga  humör 
och  överdrivna  fientlighet  mot  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – fick honom en dag att lämna sitt hem med svärd i hand i avsikt att 
mörda Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han var rasande 
och vandrade i ursinne och vredesmod. Nu’aim bin ’Abdullah som var en vän till 
’Umar  träffade  honom  av  en  händelse  på  vägen.  Vad  hade  orsakat  så  mycket 
upprördhet  och  vem  skulle  den  drabba,  frågade  han  nonchalant.  ’Umar  sa 
rasande: ”Att förgöra Muhammad, den kättaren som har förstört Quraishs enhet, 
slagit hål på deras religion, funnit dårskap hos deras vise och hädat deras gudar.” 
 
”’Umar,  jag  försäkrar  dig,  din  själ  har  bedragit  dig,  tror  du  att  Banu  ’Abd  Manaf 
skulle låta dig vandra vidare på jorden om du slår ihjäl Muhammad? Varför tar du 
inte hand om din egen familj först och leder dem rätt?” 
 
”Vilka i min släkt?” frågade ’Umar argt. ”Din svåger och din syster har avfallit, dvs. 
de har blivit anhängare till Muhammad och övergett din religion.” 
 
’Umar  styrde  då  sina  steg  mot  systerns  hem.  Då  han  närmade  sig  hörde  han 
Khabbab  bin  Aratts  röst  som  läste  Quranens  Sûrah  Tâ‐Hâ  för  dem  båda.  Då 
Khabbab  hörde  ’Umars  fotsteg  drog  han  sig  undan  till  ett  annat  rum.  ’Umars 
syster  Fatimah  tog  bladet  och  gömde  det.  ’Umar  hade  dock  redan  hört  rösten. 
”Vad var det för ljud jag just hörde?” skrek Khattabs son medan han i vredesmod 
klev in. Både hans syster och hennes man svarade, ”Du hörde ingenting”. ”Nej,” sa 
han och svor vilt, ”jag har hört att ni har avfallit.” Han kastade sig över sin svåger 
och  misshandlade  honom  svårt  men  Fatimah  rusade  till  sin  mans  undsättning. 
’Umar vände sig då mot sin syster och slog henne i huvudet. Mannen och hustrun 
kunde  nu  inte  behärska  sig  utan  utropade  med  hög  röst:  ”Ja,  vi  är  muslimer,  vi 
tror  på  Allâh  och  Hans  Sändebud  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  så  gör  som  du  vill.”  När  ’Umar  såg  sin  kära  systers  ansikte  höljt  i 
blod  mjuknade  han  och  sa:  ”Låt  mig  se  vad  ni  läser  så  att  jag  kan  förstå  vad 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  har  fört  med  sig.” 
Fatimah  var  nöjd  med  försäkringen  men  sa:  ”Min  bror,  du  är  på  grund  av  din 
avgudadyrkan oren och ingen annan än de rena får röra vid det. Gå först och tvätta 
dig.”  Han  gjorde  så  och  tog  sedan  bladet  och  läste  Sûrah  Tâ‐Hâs  första  verser 
fram till: 
 
”Jag är Allâh. Ingen gudom finns utom Jag.  
Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig!” 
 
’Umar  läste  verserna  med  stort  intresse  och  blev  mycket  hänförd  av  dem.  ”Så 
enastående  det  är,  och  så  förfinat.  Var  snäll  och  led  mig  till  Muhammad  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  ”  sa  han.  Då  Khabbab  hörde  detta  kom 
han  fram  ur  sitt  gömställe  och  sa,  ”’Umar,  jag  hoppas  att  Allâh  har  svarat  på 
Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bön, ty jag hörde honom 
säga: ’Allâh! Ge islam styrka genom antingen ’Umar bin alKhattab eller Abu Jahl 
bin  Hisham’.”  ’Umar  begav  sig  sedan  till  ett  hus  i  Safa  där  Muhammad  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade hållit möte tillsammans med sina 
  83 
Följeslagar. ’Umar kom fram till platsen med svärdet i sin hand. Han knackade på 
dörren.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  Följeslagare 
tittade ut för att se vem inkräktaren var. En av dem kickade ut genom en springa 
i  dörren,  snubblade  bakåt  och  utbrast:  ”Det  är  ’Umar  med  sitt  svärd.”  Hamzah 
skingrade sina fränders fruktan genom att säga: ”Släpp in honom. Som en frände 
är han välkommen. Som en fiende kommer han att få sitt huvud avhugget med sitt 
eget  svärd.”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bad  sina 
Följeslagare att öppna dörren. In steg Khattabs son. Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  steg  fram  för  att  ta  emot  den  fruktansvärde 
besökaren,  tog  honom  vid  hans  kläder  och  svärdsskida  och  frågade  om 
anledningen till hans besök. På detta svarade ’Umar: ”Jag har kommit till dig för 
att tro på Allâh och Hans Sändebud och på det som han har överbringat från sin 
Herre.”  Fyllda  av  glädje  ropade  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – och hans Följeslagare ut: ”Allâhu Akbar (Allâh är Större)!”125 
 
’Umars omvändelse var en verklig triumf för islams sak. Så genomgripande och 
omedelbar  var  effekten  av  den  på  den  rådande  situationen  att  de  troende  som 
dittills  hade  dyrkat  Allâh  inom  fyra  väggar  i  hemlighet,  nu  samlades  och  öppet 
förrättade sin tillbedjan i Helgedomen själv. Detta förhöjde deras sinnesstämning 
samtidigt som fruktan och oron började lägra sig över Quraish. 
 
Med stöd hos ’Umar – må Allâh vara nöjd med honom – refererade Ibn Ishaq: ”Då 
jag hade antagit islam mindes jag Muhammads – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – ärkefiende Abu Jahl. Jag gav mig av och knackade på hans dörr. Då 
han kom ut för att träffa mig berättade jag genast att jag hade antagit islam. Han 
slängde  omedelbart  igen  dörren  och  stämplade  avvisande  min  handling  som 
avskyvärd och mitt ansikte som motbjudande.” 
 
’Umar  omvändelse  orsakade  en  hel  del  uppståndelse  i  Mecka  så  att  vissa 
stämplade  honom  som  en  avfälling.  Han  vacklade  likväl  aldrig  i  tron  utan 
framhärdade  tvärtom  i  sitt  ställningstagande  också  då  han  svävade  i  livsfara. 
Quraishs  polyteister  marscherade  en  gång  mot  hans  hem  i  avsikt  att  mörda 
honom. ’Abdullah bin ’Umar – må Allâh vara nöjd med honom – refererade: 
 
Då ’Umar i skräck befann sig i sitt hem kom al‐’As bin Wa’il as‐Sahmy Abu ’Amr 
iklädd en broderad mantel och en skjorta med sömmar i silke. Han tillhörde Bani 
Sahm  som  var  våra  allierade  under  okunskapens  förislamiska  period.  Al‐’As  sa 
till ’Umar: ”Vad är det med dig?” Han svarade: ”Ditt folk lovade att döda mig om 
jag  blir  muslim.”  al‐’As  sa:  ”Ingen  kommer  att  skada  dig  när  jag  har  givit  dig 
skydd.”  al‐’As  gick  så  ut  för  att  möta  allt  folk  som  flödade  i  hela  dalen.  Han  sa: 
”Vart är ni på väg?” De svarade: ”Vi vill ha alKhattabs son som har antagit islam.” 
al‐’As  sa:  ”Det  finns  inget  sätt  för  någon  att  röra  honom.”  Och  folket  drog  sig 
tillbaka.126 
 
                                                        
125  Tarîkh ’Umar bin al‐Khattab, s. 7‐11; Ibn Hisham, 1/343. 
126  Sahih al‐Bukhari, 1/545; Ibn Hisham, 1/349. 
  84 
I  förhållande  till  muslimerna  i  Mecka  fick  ’Umars  omvändelse  en  annan  enorm 
inverkan.  Med  stöd  hos  Ibn  al‐’Abbas  berättar  Mujahid  att  han  då  han  frågade 
’Umar  bin  al‐Khattab  varför  han  hade  givits  epitetet  al‐Farouq  (han  som  skiljer 
sanning  från  lögn)  fick  svaret:  ”Efter  att  jag  hade  antagit  islam  frågade  jag 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ’Är vi inte på rätt väg här 
och i det Efterkommande?’ Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– svarade: ’Visst är du det! Jag svär vid Allâh i Vars Hand min själ ligger att du är 
rätt i denna värld och i det Efterkommande.’ Jag frågade då Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser:  ’Varför  måste  vi  då  bedriva  lönnlig  verksamhet. 
Jag  svär  vid  Allâh  Som  har  sänt  dig  med  sanningen  att  vi  ska  lämna  våra 
gömställen  och  offentligt  förkunna  vår  helgade  sak.’  Vi  begav  oss  då  ut  i  två 
grupper med Hamzah som ledare för den ena och jag för den andra. Vi satte kurs 
mot Moskén i fullt dagsljus. Då Quraishs polyteister fick syn på oss bleknade deras 
ansikten  och  blev  mäkta  sorgsna  och  förbittrade.  Det  var  vid  det  tillfället  som 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  mig  epitetet  al
Farouq.”  Ibn  Mas’ud  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  honom  –  berättade  att  de 
(muslimerna)  aldrig  hade  kunnat  förrätta  sina  religiösa  plikter  inne  i 
Helgedomen innan ’Umar antog islam.127  
 
Suhaib bin Sinan – må Allâh vara nöjd med honom – sa i samma sammanhang att 
det var först efter ’Umars omvändelse som vi började förkunna Kallelsen och fritt 
samlas kring och cirkulera runt Helgedomen. Vi hade till och med mod att ge igen 
för  några  av  de  orättvisor  som  begåtts  mot  oss.  I  samma  sammanhang  sa  Ibn 
Mas’ud: ”Vi har stärkts oerhört sedan ’Umar antog islam.” 
 
QURAISHS REPRESENTANT FÖRHANDLAR MED ALLÂHS SÄNDEBUD 
Kort  efter  omvändelsen  av  dessa  två  kraftfulla  hjältar,  Hamzah  bin  ’Abdul‐
Muttalib  och  ’Umar  bin  al‐Khattab  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  dem,  började 
tyranniets och förtryckets moln skingras och polyteisterna insåg att de inte var 
någon god idé att mäta ut tortyr för muslimerna. De började följaktligen leda sin 
kampanj in på ett annat spår. De autentiska nedteckningarna av Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  biografi  visar  att  det  hade  slagit 
Meckas ledare att försöka vinna Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – genom hans ärelystnad. De ansatte honom därför då och då med 
lockelser. Några av de betydande männen i Mecka samlades en dag på al‐Ka’bahs 
område och ’Utbah bin Rabi’a, som var en av deras ledare, erbjöd sig att närma 
sig Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och sluta ett avtal 
med honom som gick ut på att de gav honom vadhelst han önskade av världslig 
rikedom  på  villkor  att  han  höll  tyst  och  slutade  förkunna  sin  nya  tro.  Quraishs 
folk gav bifall till hans förslag och uppdrog åt honom att utföra uppgiften. ’Utbah 
närmade  sig  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och 
tilltalade honom i följande ordalag: 
 
”Vi har inte sett någon annan arabisk man föra med sig en sådan olycka till ett folk 
som  du  har  gjort.  Du  har  grovt  förolämpat  våra  gudar  och  vår  religion,  beskyllt 
våra  förfäder  och  vise  för  gudlöshet  och  fel  och  sått  split  bland  oss.  Du  har  inte 
                                                        
127  Ibn Hisham; Tarîkh ’Umar bin al‐Khattab, s. 13; Mukhtasar as‐Sîrah, s. 103. 
  85 
sparat någon möda för att anstränga förhållandet mellan oss. Är det så att du gör 
allt  detta  i  utsikt  att  vinna  rikedom  går  vi  nu  samman  för  att  ge  dig  större 
rikedomar  än  hittills  någon  medlem  ur  Quraish  har  ägt.  Är  det  ärelystnad  som 
driver dig gör vi dig till vår ledare. Önskar du kungavärdighet ger vi dig det. Är det 
så att du är i en ond andes våld, en ande som tycks förfölja och behärska dig så att 
du inte kan skaka av dig dess ok, är vi beredda att låta kalla på skickliga läkare för 
att bota dig.” 
 
”Är  du  färdig?”  frågade  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – och då han fått det bekräftat sa han: 
 
”Hâ  mîm.  [Detta  är]  uppenbarat  av  den  Nåderike,  den  Barmhärtige  –  en 
Skrift  vars  budskap  är  avfattat  i  en  fast  och  klar  förkunnelse  på  arabiskt 
språk till nytta för de insiktsfulla, med varsel om hopp och glädje – och med 
ord  till  varning.  Men  de  flesta  [människor]  vänder  sig  bort  och  vill  inte 
lyssna [när de läses högt], och de säger: ’Våra hjärtan är övertäckta så att 
dina ord inte når fram, och våra öron har täppts till och ett hinder har rests 
mellan oss och dig. Handla nu [som du anser bäst]; vi skall handla [som vi 
anser bäst]!” (Quranen 41:1‐5) 
 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  fortsatte  att 
recitera  kapitlet  medan  ’Utbah  med  handen  bakom  ryggen  som  stöd  lyssnade 
uppmärksamt.  Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
nådde  den  vers  som  föreskriver  prostration  föll  han  ögonblickligen  ner  på  sitt 
ansikte. Därefter vände han sig till ’Utbah och sa: ”Ja, Abu alWalîd! Du har hört 
mitt svar och du är nu fri att göra vadhelst du önskar.” ’Utbah drog sig då tillbaka 
till sina stamfränder för att underrätta dem om Profetens inställning. Då de såg 
honom svor de på att hans anlete visade en helt annan fattning än det hade haft 
innan han mötte Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. ’Utbah 
redogjorde genast för detaljerna i det han hade sagt och det var han hade fått och 
tillade: 
 
”Jag har aldrig hört något som liknar det han reciterade. Det handlade absolut inte 
om  varken  poesi  eller  trolldom  och  inte  heller  om  spådomar.  Quraish!  Jag 
uppmanar er att beakta mitt råd och ge denne man full frihet att genomdriva sina 
syften, i vilket fall ni också lugnt kan lösgöra er från honom. Jag svär att hans ord 
bär  på  ett  unikt  Budskap.  Om  de  andra  araberna  gör  er  kvitt  honom  besparas  ni 
besväret. Om han å andra sidan kommer till makten över araberna kan ni sola er i 
hans kungavärdighet och dela hans makt.” 
 
Dessa  ord  föll  naturligtvis  för  döva  öron  och  tilltalade  inte  de  otrogna  som 
kastade glåpord efter honom och påstod att Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – hade förhäxat honom.128 
 
                                                        
128  Ibn Hisham, 1/293, 294. 
  86 
En annan version av samma händelse berättar att ’Utbah uppmärksamt lyssnar 
på  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tills  han  började 
recitera Allâhs Ord: 
 
”Men säg, om [lyssnarna] drar sig undan: ’Jag varnar er för en katastrof som den 
[som förintade stammarna] ’Ad och Thamûd!’” 
 
I detta ögonblick ställde sig ’Utbah upp i panik och chock och lade sin hand över 
Profetens mun och bönföll honom: ”I Allâhs namn och vid våra släktband ber jag 
dig  sluta  på  det  att  inte  katastrofen  ska  drabba  Quraishs  folk.”  Därpå  återvände 
han  skyndsamt  till  sina  stamfränder  och  gav  dem  besked  om  vad  han  hade 
hört.129 
 
ABU TALIB KALLAR SAMMAN BANI HASHIM OH BANI AL‐MUTTALIB 
De  nya  och  välkomna  förändringarna  till  trots  hade  Abu  Talib  fortfarande  en 
djup föraning om fara för sin bror son. Han tänkte noga över den tidigare serien 
av  incidenter  inklusive  ’Amarah  bin  al‐Walîds  förslag  till  bytesaffär,  Abu  Jahls 
sten,  ’Uqbahs  försök  att  strypa  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser,  och  slutligen  (före  omvändelsen)  ’Umars  avsikt  att  mörda 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Den  kloke  mannen 
förstod  att  allt  detta  otvetydigt  tydde  på  en  allvarlig  komplott  som  kokats  ihop 
för  att  ignorera  hans  position  som  beskyddare  av  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – och offentligt mörda den senare. Om ett sådant läge 
uppstod var Abu Talib fullt övertygad om att varken ’Umar eller Hamzah skulle 
vara till någon hjälp, deras sociala makt till trots.130 
 
Abu Talib hade rätt. Polyteisterna hade utverkat en väl genomtänkt plan för att 
mörda  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  gaddade 
ihop  sig  för  att  sätta  den  i  verket.  Han  kallade  därför  samman  sina  släktingar  i 
Bani  Hashim  och  Bani  al‐Muttalib,  dvs.  ’Abd  Manafs  ättlingar,  och  manade  dem 
att  immunisera  och  skydda  hans  brorson.  Alla  bland  dem,  troende  såväl  som 
icketroende,  reagerade  positivt  med  undantag  för  Abu  Talibs  bror  Abu  Lahab 
som lierade sig med avgudadyrkarna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
129  Tafsîr Ibn Kathir, 6/159‐161. 
130  Ibn Hisham, 1/269; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 106. 
  87 
 
Allmän social bojkott 
 
 
INOM  LOPPET  AV  MINDRE  ÄN  fyra  veckor  ägde  fyra  händelser  av  särskild 
betydelse rum – Hamzahs omvändelse, ’Umars omvändelse, Muhammads – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  vägran  att  gå  med  på  någon  slags 
kompromiss  och  till  sist  den  pakt  som  slöts  mellan  Banu  Muttalib  och  Banu 
Hashim för att göra Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
oåtkomlig  och  skydda  honom  från  alla  förrädiska  försök  att  mörda  honom. 
Polyteisterna  var  förbryllande  och  osäkra  på  hur  de  skulle  göra  för  att  bli  kvitt 
detta  envisa  och  obevekliga  hinder  som  hade  kommit  för  att  slå  deras 
traditionella tillvaro i spillror. De hade redan insett att ett mord på Muhammad – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  skulle  resultera  i  att  deras  eget 
blod också ymnigt skulle flytas i Meckas dalar och att de utplånades. Med hänsyn 
tagen till dessa fasliga utsikter tillgrep de motvilligt en annan orättfärdig strategi 
som inte inbegrep mord. 
 
EN ORRÄTTVISANS OCH AGGRESSIONENS PAKT 
Meckas hedningar sammankallade ett möte på en plats kallad Wadi al‐Muhassab 
och bildade en konfederation som var fientlig mot både Bani Hashim och Bani al‐
Muttalib.  De  fattade  beslut  om  att  inte  göra  några  affärer  eller  knyta  några 
äktenskapliga band med dem. Sociala kontakter, besök och alla former av verbal 
kommunikation med Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– och hans anhängare skulle avbrytas tills Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  överlämnades  till  dem  för  att  dödas.  Artiklarna  i  deras 
proklamation  som  uppmanade  till  skoningslösa  åtgärder  mot  Bani  Hashim 
skrevs ut av Baghîd bin ’Amir bin Hashim och hängdes upp i al‐Ka’bah. Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – åkallade Allâhs förbannelser över 
Baghîd vars hand senare blev förlamad.131 
 
Abu  Talib  analyserade  klokt  och  lugnt  situationen  och  bestämde  sig  för  att  dra 
sig tillbaka till en dal i Meckas östra utkanter. Banu Hashim och Banu al‐Muttalib 
som  anslöt  sig  fann  sig  sålunda  från  början  av  månaden  Muharram  under  det 
sjunde  året  av  Muhammads  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
uppdrag  dram  till  det  tionde  året,  dvs.  under  en  treårsperiod,  inträngda  i  ett 
smalt pass (Abu Talibs Shi’b). Det var en kvävande belägring.  
Livsmedelstillförseln  upphörde  i  stort  sett  helt  och  de  instängda  ställdes  inför 
väldiga  umbäranden.  Avgudadyrkarna  köpte  upp  alla  livsmedel  som  fördes  in  i 
Mecka så att de inte skulle nå människorna i ash‐Shi’b som var så pressade att de 
var tvungna att äta djurhudar och löv från träden. Skrik från små barn som led av 
hunger hördes regelbundet. Ingenting ärbart nådde fram till dem med undantag 
för vissa begränsade mängder mat som vid några enstaka tillfällen smugglades in 
av  medlidsamma  meckabor.  Under  ”de  förbjudna  månaderna”  då  fientligheten 
                                                        
131  Zâd al‐Ma’ad, 2/46. 
  88 
enligt tradition skulle upphöra lämnade de sin isolering och köpte livsmedel som 
kom utifrån Mecka. Maten var dock så orimligt dyr att deras finansiella situation 
gjorde det svårt att kunna få tillgång till den. 
 
Hakîm  bin  Hizam  var  en  gång  på  väg  för  att  smuggla  lite  vete  till  sin  faster 
Khadijah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne  –  då  Abu  Jahl  gensköt  honom  och 
försökte  hindra  honom.  Först  när  al‐Bukhtari  lade  sig  i  lyckades  Hakîm  nå  sitt 
mål.  Abu  Talib  var  oerhört  bekymrad  över  sin  brorsons  personliga  säkerhet. 
Närhelst folk drog sig tillbaka för att sova bad han Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – att lägga sig vid hans plats, men då de andra föll i 
sömn  beordrade  han  honom  att  byta  plats,  allt  för  att  lura  en  eventuell 
lönnmördare. 
 
Mot alla odds höll Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
fast  vid  sin  linje  och  hans  beslutsamhet  och  hans  mod  vacklade  aldrig.  Han 
fortsatte  att  gå  till  al‐Ka’bah  för  att  offentligt  förrätta  sin  bön.  Han  tog  varje 
tillfälle i akt för att predika för utomstående som besökte Mecka i affärer eller för 
vallfärd  under  de  helgade  månaderna  och  särskilda  perioder  för 
sammankomster. 
 
Situationen  gav  i  längden  upphov  till  split  mellan  de  olika  grupperna  i  Mecka 
vilka ju med blodsband var knutna till de belägrade. I månaden Muharram under 
Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – uppdrags tionde år 
sprack  pakten  efter  tre  års  belägring.  Hisham  bin  ’Amr,  som  brukade  smuggla 
mat  till  Bani  Hashim  under  nätterna,  gav  sig  iväg  för  att  träffa  Zuhair  bin  Abi 
Omaiyah  al‐Makhzoumy  och  förebrådde  honom  för  att  ha  gett  efter  för  den 
oacceptabla  behandling  som  hade  beståtts  hans  farbröder  i  exil.  Den  senare 
åberopade  maktlöshet  men  accepterade  att  arbeta  med  Hisham  och  bilda  en 
påtryckningsgrupp  som  skulle  åstadkomma  en  befrielse  av  de  belägrade.  Med 
familjeförbindelser  som  grundläggande  motivation  uppstod  en  grupp  på  fem 
personer vars mål var att upphäva pakten och förklara alla klausuler ogiltiga. De 
var  Hisham  bin  ’Amr,  Zuhair  bin  Abi  Omaiyah,  al‐Mut’im  bin  ’Adi,  Abu  al‐
Bukhtari  och  Zam’a  bin  al‐Aswad.  De  beslöt  att  träffas  på  sin  församlingsplats 
och  indela  sitt  självpåtagna  uppdrag  från  själva  Helgedomens  område.  Efter  att 
ha  cirkulerat  sju  gånger  närmade  sig  Zuhair  tillsammans  med  sina  kollegor 
värdfolket  där  och  klandrade  dem  för  att  hänge  sig  åt  livets  lockelser  medan 
deras släktingar i Bani Hashim försmäktade av svält och ekonomisk bojkott. De 
svor  att  inte  ge  tappt  förrän  det  dokument  som  föreskrev  bojkott  hade  tivits  i 
bitar och pakten var upplöst. Abu Jahl som befann sig i närheten svarade tvärt att 
det  aldrig  skulle  rivas  i  bitar.  Zam’a  blev  ursinnig  och  beskyllde  Abu  Jahl  för 
lögner, och tillade att pakten hade slutits och dokumentet skrivits utan att deras 
samtycke hade sökts. Al‐Bukhtari slöt upp vid Zam’a och stödde det han sa. Al‐
Mut’im  bin  ’Adi  och  Hisham  bin  ’Amr  intygade  sina  två  följeslagares 
sannfärdighet.  Abu  Jahl  svarade  i  ett  skickligt  försök  att  svalka  av  det  hetsiga 
meningsutbyte  som  inte  gynnade  hans  illvilliga  syfte  att  frågan  redan  hade 
avgjorts en gång tidigare på en annan plats. 
 
Abu  Talib  satt  under  tiden  på  en  annan  plats  i  Moskén.  Han  steg  nu  gram  och 
förmedlade till dem att en Uppenbarelse hade sänt till hans brorson, Profeten – 
  89 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  med  följden  att  deras 
proklamation, som hade en smak av orättvisa och aggression, med undantag för 
de  delar  som  innehöll  Allâhs  namn  hade  ätits  upp  av  myror.  Han  sa  sig  vara 
beredd att överlämna Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  till  dem  om  hans  ord  visade  sig  osanna.  Om  inte  skulle  de  återkalla  och 
upphäva sin bojkott. Meckaborna godtog det förnuftiga i förslaget. Al‐Mut’im gick 
för att titta på dokumentet och upptäckte då att det med undantag för de delar 
som innehöll Allâhs namn hade ätits av myror. 
 
Proklamationen  upphävdes  således  och  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  och  de  andra  människorna  tilläts  lämna  ash‐Shi’b  och 
återvände  hem.  I  samband  med  denna  prövning  som  muslimerna  utsattes  för 
hade  polyteisterna  ett  gyllene  tillfälle  att  uppleva  ett  slående  tecken  på 
Muhammads Profetskap (de vita myror som åt dokumentet) men till deras egen 
fasansfulla nackdel lät de bli och tilltog i otro. 
 
”Men om de [som förnekar sanningen] får se ett tecken, vänder de sig bort och 
säger: ’Alltid dessa trollkonster!’” 
(Quranen 54:2)132 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
132  Sahih al‐Bukhari (i flera kapitel); Zâd al‐Ma’ad, 2/46; Ibn Hisham, 1/350. 
  90 
 
Den sista fasen i förhandlingsdiplomatin 
 
 
ALLÂHS  SÄNDEBUD  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  lämnade 
belägringen  och  fortsatte  att  predika  sin  Tro  som  vanligt.  Quraish  upphävde 
bojkotten  men  fortsatte  med  sina  övergrepp  och  sitt  förtryck  mot  muslimerna. 
Den  över  åttio  år  gamla  Abu  Talib  var  fortfarande  mån  om  att  beskydda  sin 
brorson  men  på  grund  av  de  extraordinära  händelserna  och  fortgående 
lidandena började han utveckla en del tecken på svaghet. Han hade inte mer än 
klarat av den omänskliga bojkotten på ett lyckosamt sätt förrän han drabbades 
av  ihållande  sjukdom  och  fysisk  kraftlöshet.  Polyteisterna  i  Mecka  insåg  den 
allvarliga  situationen  och  då  de  fruktade  den  vanärans  skamfläck  som  andra 
araber skulle kunna tillskriva dem om de, när Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  hade  förlorat  sitt  främsta  stöd  Abu  Talib,  skulle  angripa 
honom, fattade beslut om att än en gång förhandla med Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  föreslå  ytterligare  eftergifter.  De  utsåg 
några  representanter  för  att  möta  Abu  Talib  och  diskutera  frågan  med  honom. 
Ibn Ishaq med flera berättade: 
 
Då en allvarlig sjukdom drabbade Abu Talib började Quraishs folk att rådslå och 
gå igenom periodens huvudkomponenter, dvs. ’Umars och Hamzahs omvändelse 
till  islam  tillsammans  med  den  oerhörda  uppståndelse  som  Muhammad  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  skapat  bland  alla  Quraishs 
stammar. De gjorde bedömningen att det var av yttersta vikt att före Abu Talibs 
död träffa honom och pressa hans brorson att förhandla fram en kompromiss på 
de  punkter  som  man  var  oense  om.  De  fruktade  att  de  andra  araberna  skulle 
beskylla dem för opportunism. 
 
Quraishs  delegation  bestod  av  tjugofem  personer  inklusive  bemärkta  män  som 
’Utbah bin Rabi’a, Shaibah bin Rabi’a, Abu Jahl bin Hisham, Omaiyah bin Khalaf 
och  Abu  Sufyan  bin  Harb.  De  gav  honom  först  sina  hyllningar  och  uttryckte  sin 
höga aktning för hans person och status bland dem. De bytte sedan till den nya 
”ge‐och‐ta‐strategin” som de påstod att de ville anamma. För att ge substans åt 
sin  linje  sa  de  sig  vilja  avstå  från  att  blanda  sig  i  hans  religion  om  han  gjorde 
likadant. 
 
Abu  Talib  kallade  sin  brorson  till  sig  och  underrättade  honom  om  mötet  med 
dem  och  sa:  ”Ja,  min  brorson,  här  är  ditt  folks  främste.  De  har  tagit  initiativ  till 
detta  möte  för  att  lägga  fram  ett  förslag  om  ömsesidiga  eftergifter  och  fredlig 
samexistens.” Allâhs Sändebud  – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
vände sig till dem och sa: 
 
”Jag ska visa er de vägar på vilka ni kan vinna suveränitet  
över både araber och ickearaber.” 
 
  91 
I  en  annan  version  vände  sig  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – till Abu Talib med följande ord: ”Farbror! Varför kallar du dem inte 
till något bättre?” Abu Talib frågade honom: ”Vad är det som du bjuder dem till?” 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  svarade:  ”Jag  bjuder 
dem  till  att  hålla  fast  vid  ett  Budskap  som  obestridligen  kommer  att  ge  dem 
kungavärdighet  över  araberna  och  ickearaberna”,  eller  hos  Ibn  Ishaq:  ”Det  är 
bara  ett  ord  som  kommer  att  ge  er  överhöghet  över  araber  och  ickearaber.”  De 
utsända  från  Mecka  togs  med  oerhörd  överraskning  och  började  undra  över 
vilken  typ  av  ord  det  kunde  vara  som  skulle  gynna  dem  så  till  den  milda  grad. 
Abu Jahl frågade: ”Vilket är ordet? Jag svär vid din far att vi sannerligen kommer 
att uppfylla din önskan följt av tio gånger så mycket.” Han sa: ”Jag vill att ni vittnar 
om  att  det  inte  finns  någon  gudom  som  är  värd  att  dyrka  utom  Allâh  och  sedan 
frigöra  er  från  all  typ  av  dyrkan  som  ni  reserverar  för  andra  än  Allâh.”  De 
klappade omedelbart sina händer i hånfullhet och sa: ”Hur kan du tro att vi skulle 
sätta  samman  alla  gudomar  till  en  Gud?  Det  är  sannerligen  något  oerhört.”  På 
vägen  därifrån  sa  de  till  varandra:  ”Denne  man  (Muhammad  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser)  låter  sig  vid  Allâh  aldrig  bevekas  och  kommer  aldrig 
gå  med  på  några  eftergifter.  Låt  oss  hålla  fast  vid  våra  förfäders  religion  så 
kommer  Allâh  i  sinom  tid  döma  och  bilägga  tvisten  mellan  honom  och  oss.”  Om 
denna händelse uppenbarade Allâh följande verser: 
 
”Sâd. Vid denna ärofulla Quran! De som förnekar sanningen av högmod och 
motsägelselusta [och förkastar dess budskap bör tänka på] hur många släkten Vi 
har låtit gå under före dem! [När de såg straffet] ropade de [på förskoning], men 
den tid då de hade kunnat rädda sig var förbi. De förvånas över att [en man] ur 
deras egen krets kommer till dem för att varna dem, och förnekarna av sanningen 
säger: ’Hans vältalighet bländar oss, men det är bara lögn. Han gör ju alla gudar 
till en gud? Det är högst märkligt!’ Och deras ledare sade till varandra när de bröt 
upp [från en överläggning:] ’Låt oss hålla fast vis våra gudar! Häri ligger säkert 
något bakom! Något liknande har vi inte hört från [de kristna]. 
 Nej, detta är bara [hans eget] påfund.” 
(Quranen 38:1‐7)133 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
133  Ibn Hisham, 1/417‐419; Tafhîm‐ul‐Qur’ân, 4/316; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, 
s. 91. 
  92 
 
Sorgens år 
 
 
ABU TALIBS DÖD 
I månaden Rajab under Profetskapets tionde år, sex månader efter fångenskap i 
ash‐Shi’ib, blev Abu Talib sjuk och gick bort. En annan version berättar att Abu 
Talib drog sitt sista andetag under Ramadan tre dagar före Khadijahs – må Allâh 
vara  nöjd  med  henne  –  bortgång.  Enligt  al‐Musaiyab134  klev  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  då  Abu  Talib  låg  i  sin  dödsbädd  in  i 
rummet  där  han  fann  Abu  Jahl  och  ’Abdullah  bin  Abi  Omaiyah.  Han  bad  sin 
farbror: 
 
”Farbror, vittna bara om att det inte finns någon sann gud utom Allâh, så ska jag 
vittna inför Allâh (om att du är en troende).” 
 
Abu Jahl och ’Abdullah bin Abi Omaiyah vände sig till honom och sa: ”Abu Talib, 
kommer  du  att  överge  ’AbdulMuttalibs  religion?”  Allâhs  Sändebud  bad  honom 
oupphörligt  (att  acceptera  hans  erbjudande)  och  (å  andra  sidan)  upprepades 
samma ord (av Abu Jahl och ’Abdullah bin Abi Omaiyah) – tills Abu Talib fattade 
sitt  slutliga  beslut  och  höll  fast  vid  ’Abdul‐Muttalibs  religion  och  vägrade  att 
vittna om att det inte finns någon sann gud utom Allâh. Allâhs Sändebud sa då:  
 
”Vid Allâh, jag kommer ihärdigt fortsätta att be om förlåtelse för dig tills jag 
förbjuds att göra det (av Allâh).” 
 
Det var då Allâh, den Härlige, den Högste, uppenbarade följande vers: 
 
”Det anstår inte Profeten och inte heller de troende att be om syndernas förlåtelse 
för avgudadyrkare, även om de hörde till deras nära anförvanter, sedan det 
klartgjorts för dem att Elden är sådana [människors] arvdel.” 
 
och till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sades: 
 
”Du kan inte leda dem du älskar [Muhammad]  
på rätt väg, men Allâh leder den Han vill.” 
 
Det  behöver  knappast  nämnas  att  Abu  Talib  var  mycket  fäst  vid  Muhammad  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Under fyrtio års tid hade Abu Talib 
varit  den  trogne  vännen  –  stödet  under  barndomen,  beskyddaren  under 
ungdomsåren  och  i  livets  senare  skede  en  försvarsklippa.  De  uppoffringar  som 
Abu Talib och hans familj, trots sin skepticism mot hans uppdrag, gjorde pekar 
                                                        
  93 
på en helt och hållet osjälvisk och högsint personlighet. Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – gjorde sitt bästa för att övertala sin åttioårige 
farbror att uttala sin bekännelse till den sanna tron, men han förblev förhärdad 
och höll fast vid sina förfäders hedendom och kunde således inte nå ända fram. 
Al‐’Abbas  bin  ’Abdul‐Muttalib  berättade  att  han  sa  till  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser: ”Du har inte varit till någon nytta för din farbror 
(Abu Talib) och ändå, vid Allâh, beskyddade han dig och vredgades å dina vägar.” 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa:  ”Han  är  i  en  liten 
eld,  och  hade  det  inte  varit  för  mig  hade  han  varit  på  botten  av  Elden  (i 
Helvetet).”135 
 
Abu Sa’id al‐Khudri berättade att han hörde Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – då hans farbror nämndes säga: ”Jag hoppas att min förbön 
är honom till nytta och han blir placerad i en liten eld som bara når honom till 
hälarna.”136 
 
KHADIJAH GÅR BORT TILL ALLÂHS BARMHÄRTIGHET 
Endast  två  månader  efter  farbroderns  död  led  Allâhs  Sändebud  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – en annan svår förlust då hans hustru Khadijah, 
de troende Moder, i Ramadan under Profetskapets tionde år gick bort. Hon var 
då sextiofem år gammal och han femtio.137 Khadijah var en välsignelse från Allâh 
för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Under tjugofem års 
tid  och  i  synnerhet  under  Profetskapets  första  tio  år  delade  hon  livets 
vedermödor  och  prövningar  med  honom.  Han  sörjde  djupt  hennes  död  och  en 
gång brast han ut i följande innerliga och känsloladdade ord: 
 
”Hon trodde på mig då ingen annan gjorde det. Hon antog islam då folk misstrodde 
mig och hon hjälpte och tröstade mig med sin person och sina tillgångar då ingen 
fanns som gav mig en hjälpande hand. Jag fick barn endast med henne.” 138 
 
Abu Hurairah rapporterade att Jibrîl (Gabriel) kom till Allâhs Budbärare – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – och sa: ”Allâhs Sändebud, se, Khadijah 
kommer  till  dig  med  ett  kärl  av  smakrik  mat  och  dryck.  Då  hon  kommer  till  dig, 
framför Herrens hälsningar till henne och ge henne glada nyheter om ett palats av 
ädelstenar i Paradiset i vilket inga störningar och inga vedermödor existerar.” 139 
 
Dessa två smärtfyllda händelser inträffade inom loppet av en kort tid och spädde 
ytterligare på hans sorg och lidande. Meckas invånare deklarerade nu öppet sin 
kampanj  av  förtryck  och  tortyr.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – tappade allt hopp om att kunna leda dem in på den rätta vägen och 
sökte en mer positiv atmosfär i al‐Ta’if. Där blev han emellertid också besviken 
                                                        
137  Talqîh Fuhûm ahl‐al‐Athar, s. 7; Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 2/164. 
138  Musnad Imam Ahmad, 6/118. 
  94 
och fick utstå outhärdlig tortyr och omild behandling som vida överträffade den 
eländiga situationen i hemstaden. 
 
Hans  Följeslagare  var  på  samma  sätt  föremål  för  obeskrivlig  tortyr  och 
outhärdligt  förtryck  i  en  sådan  omfattning  att  den  närmaste  vännen  Abu  Bakr 
flydde från Mecka för att komma undan trycket. Han hade också givit sig av till 
Abessinien  om  det  inte  hade  varit  för  Ibn  ad‐Daghanah  som  träffade  honom  i 
Bark  al‐Ghamad  och  lyckades  övertala  honom  att  inte  fullfölja  sin  flykt  och  tog 
honom med sig tillbaka under sitt beskydd.140 
 
Abu Talibs död lämnade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  sårbar  och  polyteisterna  utnyttjade  möjligheten  att  ge  fritt  utlopp  åt  sitt  hat 
och  sin  egenmäktighet  och  översatte  dem  i  förtryck  och  fysisk  tortyr.  En 
oförskämd  medlem  av  Quraish  hejdade  honom  en  gång  och  hällde  sand  över 
hans huvud. Då han kom hem tvättade en dotter bort sanden och grät. ”Gråt inte, 
min  dotter,  Allâh  kommer  i  sanning  att  beskydda  din  far”,  sa  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser.141 
 
Den snabba strömmen av olyckor gjorde Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – kom att kalla perioden för ”bedrövelsens och sorgens år”. Året 
fick hädanefter bära det namnet. 
 
ÄKTENSKAPET  MED  SAWDAH  I  MÅNADEN  SHAWWAL  UNDER 
PROFETSKAPETS TIONDE ÅR 
Khadijahs död lämnade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
ensam. Han föreslogs att äkta Sawdah vilket han accepterade. Denna kvinna hade 
lidit mycket för islams sak. Hon var en tidig konvertit till islam och det var hon 
som  övertalade  sin  man  att  göra  detsamma.  Vid  den  andra  utvandringen  till 
Abessinien  hade  Sawdah  gjort  sin  man  as‐Sakram  bin  ’Amr  sällskap.  Han  dog 
under återresan till Mecka och lämnade henne i ett fruktansvärt armod. Hon var 
den första kvinnan som Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
äktade  efter  Khadijahs  död.  Några  år  senare  överlät  hon  en  del  av  sin  tid  med 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  till  sin  medhustru 
’Aishah.142 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
141  Ibn Hisham, 1/416. 
142  Talqîh Fuhûm ahl‐al‐Athar, s. 10; Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 2/165. 
  95 
 
Faktorer som inspirerade  
till tålamod och ståndaktighet 
 
 
DET  BLIR  EN  NATURLIG  SAK  för  kloka  och  sansade  människor  att  djupt 
begrunda  de  faktorer  som  ingav  dessa  tidiga  muslimer  en  sådan  sällsam 
hängivenhet  och  ståndaktighet.  Det  är  fullt  normalt  att  undra  hur  dessa 
människor  klarade  av  att  uthärda  obeskrivliga  förföljelser  och  stå  stadigt  inför 
grym  tortyr.  Med  dessa  frågor  i  minnet  finner  vi  det  klokt  att  beröra  de 
underliggande skälen: 
 
En bergfast tro på Allâh 
Den första och den viktigaste faktorn är tveklöst en bergfast tro på Allâh Ensam, 
åtföljd av en enastående förståelse av Hans Attribut. En människa som har denna 
tro  djupt  inpräntad  i  sitt  hjärta  kommer  att  betrakta  de  förestående 
svårigheterna som bagatellartade och inte möjliga att ställa mot trons sötma. 
 
”Slammet och slaggen stöts bort och försvinner,  
men det som är till människornas nytta blir kvar på jorden.” 
 
Andra  underfaktorer  som  förgrenar  sig  ur  denna  tro  och  stärker  den  och 
befrämjar långvariga vänskapsförbindelser är: 
 
Helhjärtad kärlek för ledarskapet 
Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, den store ledaren för 
den  muslimska  gemenskapen  och  mänskligheten  i  stort,  var  i  sitt  exemplariska 
uppträdande  och  genom  sina  högsinta  egenskaper  en  föredömlig  människa. 
Ingen  kunde  mäta  sig  med  hans  storsinthet,  hederlighet,  pålitlighet  och 
återhållsamhet vilket också hans fiender enstämmigt och obestritt medgav. Abu 
Jahl själv, islams store fiende, sa vid åtskilliga tillfällen: ”Muhammad (över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser), vi har inte någon möjlighet att motbevisa dig. Vi 
misstror  bara  det  som  du  har  bibringat  oss  (islam).”  Det  har  berättats  att  tre 
personer från Quraish var och en på var sitt håll i hemlighet lyssnade till några 
verser  ur  den  Heliga  Quranen.  Hemligheten  uppdagades  och  en  person  ur 
Quraish frågade Abu Jahl (en av de tre) om vad han tyckte om det han fått höra 
från Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han svarade: ”Vi 
tävlade  med  Banu  ’Abd  Manaf  om  äran  av  ledarskap  och  generositet  och  delade 
lika  på  privilegierna.  Sedan  började  de  skryta  om  en  Profet  som  hade  stigit  fram 
ibland  dem  och  som  mottog  Uppenbarelse  från  himlarna.  Jag  svär  att  vi  aldrig 
kommer att tro på honom.”143  
 
 
                                                        
143  Ibn Hisham, 1/316. 
  96 
Så Allâh sa: 
 
”[…] det är inte dig de kallar för lögnare, nej,  
det är Allâhs budskap som de tar avstånd från, dessa orättfärdiga.” 
(Quranen 6:33) 
 
De vantroende i Quraish riktade en dag en cynisk anmärkning till Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tre  gånger.  Han  förblev  tyst  men  vid 
den tredje påpekade han: ”Quraish! Slakt kommer att bli er lott.” De blev tagna på 
sängen  och  en  fördold  fruktan  fyllde  deras  hjärtan  till  den  grad  att  de  mest 
fientliga  bland  dem  började  kompensera  sin  förolämpning  genom  det  mest 
vänskapliga sätt de kunde förmå sig till. När de slängde inälvorna från en kamel 
på honom medan han föll ned på ansiktet i bön, åkallade han Allâhs vrede över 
dem  och  de  hamnade  omedelbart  i  ett  obeskrivligt  orostillstånd  och  var  i  det 
närmaste övertygade om att de skulle förintas. Ubai bin Khalaf hotade alltid med 
att  döda  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  En  dag 
replikerade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  med  att 
säga  att  han  med  Allâhs  Vilja  skulle  döda  honom.  Då  Ubai  vid  Uhud  fick  en 
skråma  på  halsen  mindes  han  med  en  känsla  av  skräck  Profetens  ord  och 
utbrast:  ”Jag  är  övertygad  om  att  han  skulle  kunna  döda  mig  enbart  genom  att 
spotta  på  mig.”  144   I  Mecka  sa  Sa’d  bin  Mu’adh  till  Omaiyah  bin  Khalaf:  ”En  dag 
hörde  jag  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  säga 
att muslimerna utan tvivel kommer att döda dig.” Omaiyah greps av panik oh svor 
på att aldrig sätta sin fot utanför Mecka. Då Abu Jahl ålade honom att marschera 
med  dem  för  att  slåss  mot  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – vid Badr köpte han för att säkra sin flykt de bästa och snabbaste 
kameler som stod att finna i Mecka. Också hans hustru varnade honom för att ge 
sig av och påminde om Sa’ds ord och han sa till henne: ”Jag har vid Allâh ingen 
avsikt  att  rida  ut  med  Quraish  utan  jag  kommer  att  dra  mig  ur  efter  ett  kort 
stycke.” 145 
 
Sådan vad den känsla av skräck och fruktan som hemsökte hans fiender varthän 
de befann sig. Hans vänner och följeslagare höll honom å andra sidan kärast av 
allt och han tog plats i deras hjärtans allra innersta. De var ständigt beredda att 
med risk för sina egna liv försvara honom och garantera hans säkerhet. Abu Bakr 
bin  Abi  Quhafa  blev  en  dag  allvarligt  misshandlad  av  ’Utbah  bin  Rabi’a,  en  av 
polyteisterna. Stora delar av hans kropp blödde och han svävade mellan liv och 
död men då hans nära, upprörda över hans olycka, förde honom hem, svor han 
att  inte  äta  eller  dricka något förrän  de  hade berättat för honom  om  tillståndet 
för  hans  högsinte  följeslagare  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Sådan  var  den  andra  av  osjälviskhet  och  uppoffring  som  präglade 
dessa tidiga följeslagares uppträdande.146 
 
 
                                                        
144  Ibn Hisham, 2/84. 
146  al‐Bidayah wan‐Nihayah, 3/30. 
  97 
Ansvarskänsla 
De tidiga följeslagarna var fullt medvetna om det förskräckande ansvar som de 
förväntades  axla.  Av  fruktan  för  de  långtgående  följder  och  det  fruktansvärda 
genomslag  för  mänskligheten  som  skulle  bli  resultatet  om  de  smet  från  sina 
skyldigheter, var de också övertygade om att dessa åligganden trots förföljelser 
inte gick att undkomma. 
 
Orubblig Tro på det Efterkommandes realitet 
Detta  utgjorde  den  hörnsten  som  stärkte  deras  ansvarskänsla.  Via  religionens 
ljus  hade  en  djup  visshet  om  att  de  en  dag  skulle  återuppstå  på 
Återuppståndelsen  Dag  och  ställas  till  svars  för  alla  sina  gärningar  i  jordelivet, 
stora  som  små,  etablerats.  De  var  övertygade  om  att  deras  framtid  i  den  andra 
världen,  antingen  evigt  Paradis  eller  ständig  tuktan  i  Helvetet,  helt  och  hållet 
bestämdes  av  deras  agerande  i  det  kortvariga  livet  på  jorden.  Hela  deras  liv 
delades mellan hoppet om Allâhs barmhärtighet och fruktan för Hans straff. 
 
”… och som, när de ger sina gåvor,  
ängslas vid tanken på att de skall stå till svars inför sin Herre.” 
 
De  visste  redan  att  tillvaron  med  alla  dess  bekvämligheter  och  plågor  var  utan 
värde i jämförelse med det Efterkommande. Sådana djupa övertygelser gav inom 
dem  upphov  till  en  känsla  av  likgiltighet  inför  alla  de  svårigheter  och 
umbäranden som drabbade dem i livet. 
 
Quranen 
Den heliga Quranens verser och kapitel uppenbarades på ett tilltalande, kraftfullt 
och gynnsamt sätt vi detta dystra och kritiska stadie, och tillhandahöll argument 
för  sanningen  och  giltigheten  hos  islams  principer  runt  vilkas  axel  hela 
Muhammads  Kallelse  roterade.  De  utgjorde  den  resistenta  bad  på  vilken  det 
bästa  och  mest  lysande  gudomligt  påbjudna  samhälle  skulle  byggas.  Quranens 
verser  tjänade  också  till  att  framkalla  de  troendes  känslor,  stärka  deras  jag  på 
tålamodets  och  ihärdighetens  väg  och  göra  dem  bekanta  med  de  mest 
meningsfulla exemplen och tankeväckande anvisningarna. 
 
”Tror ni att ni skall få stiga in i paradiset utan att först ha gått igenom detsamma 
som de som levde före er? Olycka och motgång drabbade dem och skakade dem i 
grunden, så att sändebuden och de som följde honom i tron utropade: ”När skall 
hjälpen [komma] från Allâh? Men Allâhs hjälp är [alltid] nära!” 
 
”Alif lâm mîm. Tror människorna att de efter att ha förklarat ’Vi tror’ skall lämnas i 
fred utan att få utstå prövningar? Men vi satte deras föregångare på prov [och 
Allâh vägar kommer att förbli desamma]; Allâh vet vilka de sanna och uppriktiga 
är och Han vet vilka som ljuger.” 
 
Blott  en  läpparnas  bekännelse  av  Tron  är  inte  tillräcklig.  Den  måste  prövas  i 
tillvarons  verkliga  kaos.  Prövningen  kommer  att  tillämpas  i  alla  typer  av 
  98 
omständigheter,  i  det  personliga  livet  och  i  relation  till  omgivningen,  för  att 
utröna huruvida vi är förmögna att ständigt anstränga oss och sätta Herren före 
oss  själva.  Mycken  smärta,  sorg  och  självuppoffring  kan  vara  nödvändig,  inte 
därför att de är något gott i sig själv utan därför att de kommer att rena oss på 
samma  sätt  som  elden  då  den  användes  i  guldsmedens  smältdegel  rensar  ut 
slaggen. 
 
Dessa  verser  utgjorde  å  ena  sidan  ett  ovedersägligt  svar  på  de  icketroendes 
falska  beskyllningar,  och  ett  tydligt  ultimatum  som  visade  på  de  fruktansvärda 
konsekvenser  som  skulle  följa  om  de  framhärdade  i  sin  icketro.  Den  heliga 
Quranen ledde å andra sidan muslimerna till en ny värld och upplyste dem om 
dess  gestalt,  gudsherraväldets  skönhet  och  fullkomning,  betydelsen  av  välvilja 
och  barmhärtighet  samt  manifestationerna  av  längtan  efter  Allâhs  välbehag. 
Implicit  innebar  de  meningsfyllda  budskap  som  innehöll  glada  nyheter  om  en  i 
antågande Gudomlig Nåd som leder till evig salighet i ett sällt Paradis. På samma 
gång  förutsåg  de  slutet  för  företryckare  och  icketroende  som  skulle  komma  att 
ställas  inför  Gudomlig  Rättvisa  och  sedan  släpas  i  Elden  där  de  skulle  smaka 
Helvetet. 
 
Glada nyheter om framfång 
Ända  sedan  tiden  då  de  erfor  livets  motgångar  hade  muslimerna  varit 
övertygade om att inträda i islams fålla inte medförde svårigheter eller att man 
grävde  sin  egen  grav.  De  hade  varit  medvetna  om  att  den  islamiska  kallelsen 
hade  ett  mål  –  att  utrota  den  förislamiska  traditionen  och  förstöra  dess 
orättfärdiga system. Parallellt skulle dess inflytande utvidgas till hela jorden och 
den  internationella  politiska  situationen  bringas  under  kontroll  för  att  leda 
mänskligheten på en väg befrämjade för Allâhs Välbehag och tillräckligt komplett 
för  att  lotsa  människor  från  att  dyrka  Allâhs  tjänster  till  att  dyrka  Allâh  själv. 
Sådana  glada  nyheter  uppenbarades  på  det  sätt  som  situationen  krävde, 
uttryckligen eller underförstått. Vid de tillfällen då muslimerna vara tvungna att 
underkasta  sig  restriktioner  eller  då  deras  liv  var  föremål  för  ihållande  tvång, 
uppenbarades verser som berättade liknande historier om tidigare profeter och 
deras  folk  och  de  lidanden  och  plågor  de  hade  fått  genomgå.  Verserna  innehöll 
också  suggestiva  ledtrådar  till  de  tragiska  slut  som  väntade  de  icketroende  i 
Mecka och förutsåg deras slutliga undergång. På samma gång framförde de dock 
glada  nyheter  till  de  troende  och  lovade  de  sanna  tjänarna  till 
ställföreträdarskapet  på  jorden  absolut  framgång,  och  seger  för  den  islamiska 
kallelsen och dess anhängare. 
Här  kan  vi  anföra  några  verser  ur  denne  kategori  fylld  av  glada  nyheter  som 
hänvisar  till  den  slutliga  triumf  som  skulle  komma  att  kröna  muslimernas 
ståndaktighet och tålamod. 
 
”Vi har redan gett Vår tjänare, budbärarna, Vårt löfte att de skall få all hjälp och 
att Våra styrkor [av troende] skall hemföra segern. Håll dig nu en tid ifrån dem 
[Muhammad] men ha dem under uppsikt – [när lidandet drabbar dem] kommer de 
att inse [sanningen]. Vill de [verkligen] att Vårt straff kommer över dem med en 
gång? Då måste de bli ett dyster uppvaknande för dem när de ser [straffet] på 
planen framför sitt hus, de som inte lät sig varnas!”  
(Quranen 37:171‐177) 
  99 
 
I samma sammanhang sa Allâh till Sin Profet – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser: 
 
”[Nej,] skaran [av förnekare] skall besegras och skall tvingas göra helt om och fly.” 
 
Han sa också: 
 
”De är bara en liten skara som har gaddat sig samman  
[mot Profeten]: de är redan besegrade.” 
 
Till de muslimer som flydde till Abessinien riktades följande: 
 
”De som efter att ha lidit förföljelse överger ondskans rike för [att kämpa för] 
Allâhs sak, dem skall Vi låta inrätta sig på bästa sätt i denna världen,  
men en större belöning [väntar dem] i nästa liv – om ändå de [som tvekar inför 
detta steg] hade förstått [det].” 
 
I historien om Yûsuf (Josef) kan vi läsa: 
 
”I [berättelsen om] Josef och hans bröder ligger  
helt visst budskap till den som söker [sanningen].” 
(Quranen 12:7) 
 
Det  betyder  att  Meckas  invånare  kommer  att  möta  samma  öde  som  Yûsufs 
(Josef) bröder, dvs. misslyckande och kapitulation. På ett annat ställe talar Allâh 
om budbärarna: 
 
”Men de som förnekade sanningen sade till sändebuden: ’Vi kommer helt säkert att 
jaga bort er från vårt land, om ni inte återvänder till vår tro!’  
Deras Herre lät då sändebuden veta genom uppenbarelser: ’Vi skall förvisso 
förgöra de orättfärdiga människorna, men er skall Vi låta leva kvar på jorden när 
de är borta. Detta [lovar Jag] dem som bävar [vid tanken att de skall] föras fram 
inför Mig [för att dömas] och fruktar Min varning.” 
(Quranen 14:13‐14) 
 
Under  kriget  mellan  personerna  och  romarna  önskade  de  icketroende  innerligt 
at de förra skulle segra, eftersom de båda bekände sig till polyteism. Muslimerna 
bad  istället  om  en  romersk  seger  emedan  båda  parter  trodde  på  Allâh,  Hans 
sändebud, Hans böcker, Uppenbarelsen och det Efterkommande. 
 
Kriget  slutade  med  att  Persien  besegrade  Rom.  De  icketroende  var  som  sagt 
persienvänliga  och  i  sina  hjärtan  hoppades  de  att  den  gryende  islamiska 
rörelsen,  som  ur  en  världslig  synvinkel  vid  den  tiden  var  mycket  svag  och 
hjälplös,  skulle  gå  under  av  deras  förföljelse.  De  feltolkade  emellertid  tidens 
tecken och fick veta att deras beräkningar inom en snar framtid skulle göra dem 
  100 
besvikna.  Så  skedde  verkligen  också  då  Herakleios  fälttåg  trängde  djupt  in  i 
Persiens hjärta och quraishiternas från Mecka besegrades vid Badr. 
 
”Bysantinerna är slagna; [de har besegrats] i ett närbeläget land, 
 men efter detta nederlag skall de åter segra inom några få år. Avgörandet ligger 
hos Allâh – så har det [alltid] varit och så skall de förbli. Vid samma tid skall [även] 
de troende få glädjas åt Allâhs hjälp.” 
 
Under  handelssäsongen  på  ’Ukath  och  vid  andra  sådana  tillfällen  förmedlade 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  själv  inte  bara  glada 
nyheter  med  anknytning  till  Paradiset  utan  också  nyheter  om  lovande 
framtidsutsikter för de sanna troende. Han sa öppet till dem att de tveklöst skulle 
komma att blomstra, styra hela Arabien och betvinga Persien om de bekände den 
mest centrala av islams grunder, dvs. Allâhs Absoluta Enhet.147 
 
Khabbab bin al‐Aratt bad en gång enträget Budbäraren – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  att  åkalla  Allâh  för  att  skydda  honom  för  de  motgångar 
som  polyteisterna  åsamkade  honom.  Profetens  ansikte  mörknade  och  han 
påpekade att den sanne troende inte bör påskynda saker. Tvärtom åligger det en 
troende att genomgå livets motgångar i så stor utsträckning som möjligt och inte 
frukta  någon  annan  än  Allâh  fram  till  att  religionen  är  upprättad,  något  som 
tveklöst kommer att ske. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  hänvisade  i  detta  sammanhang  till  den  ståndaktighet  som  muslimerna  var 
tvungna  att  visa  och  de  umbäranden  de  var  tvungna  att  gå  igenom  för  att 
upprätta islams domän där fred och trygghet skulle härska. 
 
Glada nyheter om bättre utsikter för islam och muslimerna var inte begränsade 
till  Muhammads  efterföljare  utan  avslöjades  då  och  då  för  både  troende  och 
icketroende. Närhelst de båda parterna möttes kastade de senare glåpord och så 
hånfullt  ”Här  har  vi  jordens  kungar  som  kommer  att  besegra  Chosroes  och 
Herakleios”. I förväntan över den lysande och gudsorienterade framtiden höll de 
troende  emellertid  alltid  stånd  och  uthärdade  alla  slag  av  förföljelse  och 
förödmjukelse  på  samma  sätt  som  de  förhöll  sig  till  moln  som  snart  skulle 
skingras.148 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – å sin sida bar upp och 
bevarade  alltid  sina  efterföljares  själar  med  trons  ljus,  helgade  dem  genom  att 
inpränta  Quranens  visdom  i  deras  hjärtan  och  bearbetade  på  djupet  deras 
medvetande  med  islam  anda.  Detta  skulle  upphöja  dem  till  ett  tillstånd  av  äkta 
andlighet, renhjärtighet och en fullständig frihet från materialismens ok, samt en 
hög  moral  tillräckligt  kraftfull  för  att  motstå  världsliga  begär  och  som  en  följd 
leda  dem  från  mörkret  till  ljus.  Han  lärde  dem  ständigt  att  vara  toleranta, 
förlåtande  och  i  full  kontroll  av  sina  jag  för  att  kunna  bli  väl  orienterade  i  sin 
religion,  försmå  begäret  för  att  Allâh  skall  bli  nöjd  med  dem,  längta  efter 
                                                        
147  At‐Tirmidhi. 
148  Fiqh as‐Sîrah, s. 84. 
  101 
Paradiset, intressera sig för vetenskap som har med deras tro att göra, rannsaka 
sig själv, undertrycka plötsliga infall, ha full kontroll över alla händelser som kan 
uppamma vrede och slutligen iaktta nykterhet, tålamod och värdighet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  102 
 
Det tredje stadiet  
Kallelse till islam utanför Mecka 
 
 
I MÅNADEN SHAWWAL149 (slutet på maj eller början av juni år 619 e.Kr.) tio år 
efter att ha mottagit sitt uppdrag från sin Herre gav sig Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – i sällskap med en sina frigivna slavar, Zaid bin 
Haritha, av mot at‐Ta’if, som var beläget cirka sextio kilometer från Mecka, för att 
bjuda människor till Islam. Tvärtemot hans förväntningar var dock den allmänna 
stämningen  förfärande  fientlig.  Han  sökte  upp  ’Umairs  familj  som  tillhörde 
aristokratin  i  staden.  Till  hans  besvikelse  slog  de  alla  dövörat  till  och  talade  i 
förolämpande  ordalag  om  den  ädla  sak  som  han  kämpade  för.  Tre  bröder  från 
Thaqîfs  ledande  familjer  –  ’Abd  Yalîl,  Mas’ud  och  Habîb  –  söner  till  ’Amr  bin 
’Umair  ath‐Thaqafy,  mötte  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  som  bjöd  dem  att  anta  islam  och  dyrka  Allâh  men  de  hånade 
honom  oförskämt  och  avvisade  hans  inbjudan.  ”Han  talar  illa  om  alKa’bahs 
prästerskap; är det sant att Allâh har skickat dig som ett sändebud?” sa en av dem. 
”Har inte Allâh hittat någon annan att anförtro Sitt Budskap?” sa den andra. ”Vid 
Allâh  svär  jag  att  aldrig  ha  någon  kontakt  med  dig.  Om  du  verkligen  är  Allâhs 
Sändebud är du för allvarligt sinnad för at lämna något svar, och om du motsäger 
Allâh är det oeftergivligt att inte tala med dig.” sa en tredje. Då Allâhs Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – insåg att de var hopplösa fall reste 
han sig och lämnade dem med orden: ”Om ni fortsätter att ge er hän dessa vanor, 
avslöja dem aldrig för mig.” 
 
I tio dagar stannade han där och framförde sitt budskap till ett flertal personer 
en efter en, men förgäves. Uppviglade att påskynda den ovälkomne besökarens 
avresa  skrek  folk  åt  honom  i  gränderna,  bombarderade  honom  med  stenar  och 
tvingade honom att fly från staden förföljd av en obarmhärtig mobb. Blodet rann 
längs båda hans ben och Zaid som ansträngde sig för att skydda honom skadades 
i huvudet. Mobben gav sig inte förrän han hade jagats tre‐fyra kilometer över de 
sandiga slätterna till fots av de omgivande bergen. Utmattade och medtagen tog 
han  där  skydd  i  en  av  de  många  fruktodlingarna  och  vilade  mot  muren  till  en 
vingård.  Vid  en  tidpunkt  då  hela  världen  föreföll  att  ha  vänt  sig  emot  honom 
vände  sig  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  till  sin 
Herre  och  ägnade  sig  åt  bön.  Följande  gripande  ord  finns  fortfarande  bevarade 
som de genom vilka hans betryckta själv gav fritt utlopp åt sin bedrövelse. 
 
”Allâh!  För  Dig  ensam  beklagar  jag  mig  över  min  hjälplöshet,  mina 
bristfälliga  resurser  och  min  obetydlighet  för  mänskligheten.  Du  är  den 
mest Barmhärtige av barmhärtiga. Du är de hjälplösas och de svagas Herre. 
Min Herre! I vems händer skulle du lämna mig: händerna på en osympatisk 
avlägsen släkting som vresigt skulle rynka pannan åt mig, eller till fienden 
                                                        
149  Tarîkh‐e‐Islam, 1/122. 
  103 
som har givits kontroll över mina intressen? Men om Din vrede inte drabbar 
mig har jag ingenting att oroa mig för. 
 
Jag söker skydd i ljuset av Ditt Anlete, som lyser upp himlarna och fördriver 
mörker,  och  som  styr  allting  i  denna  världen  såväl  som  i  det 
Efterkommande. Låt det aldrig blir så att jag ådrar mig Din vrede, eller att 
Du  blir  vred  på  mig.  Och  det  finns  ingen  makt  eller  resurs,  förutom  Din 
ensam.” 
 
Då Rabi’as två söner som var välbärgade meckabor såg honom i detta hjälplösa 
tillstånd rördes de på grund av såväl släktskap som medlidande, och sände en av 
sina  kristna  tjänare  till  honom  med  ett  fat  druvor.  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – tog emot frukten med en from invokation: ”I Allâhs 
Namn.” Den kristne tjänaren som hette ’Addas tog djupt intryck av dessa ord och 
sa: ”Detta  är  ord  som  människor  i detta land  normalt inte använder.” Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – frågade honom varifrån han kom 
och  vilken  tro  han  bekände  sig  till.  ”Jag  bekänner  mig  till  den  kristna  tron  och 
kommer från Nineveh.” Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
sa  då:  ”Du  tillhör  den  rättfärdige  Yûnus  (Jona)  stad,  han  som  var  son  till  Matta.” 
’Addas  frågade  ängsligt  om  han  visste  något  om  Yûnus  (Jona).  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  påpekade  betecknande  nog:  ”Han  är 
min  broder.  Han  var  profet  liksom  jag.”  ’Addas  visade  därpå  Muhammad  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sin  vördnad  och  kysste  hans  händer. 
Hans husbönder bannade honom för detta men han svarade: ”Ingen på jorden är 
bättre  än  han  är.  Han  har  avslöjat  en  sanning  för  mig  som  endast  en  profet  kan 
göra.” De tillrättavisade honom åter och sa: ”Vi förvarnar dig om följderna av att 
överge dina förfäders tro. Den religion som du bekänner dig till är långt bättre än 
den du lutar mot.” 
 
Bedrövad och deprimerad gav sig Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  av  tillbaka  till  Mecka.  Då  han  nådde  Qarn  al‐Manazil  skickade 
Allâh, den Allsmäktige, Jibrîl (Gabriel) och bergens ängel till honom. Den senare 
bad om Profetens tillåtelse att begrava Mecka mellan al‐Akhsjabain – Abu Qubais 
och  Qu’ayga’ans  berg.  En  fullständig  redogörelse  för  denne  händelsen  gavs  av 
’Aishah (Profetens hustru) – må Allâh vara nöjd med henne. Hon sa: 
 
”Jag frågade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – om 
han någonsin hade upplevt en värre dag än Uhud. Han svarade att han hade 
utstått mycket från dessa människor (avgudadyrkarna) men att den värsta 
var ’Aqabah. Jag gick för att söka stöd från Ibn ’Abd Yalil bin ’Abd Kalal men 
han avvisade mig. Uttröttad och bedrövad gav jag mig utan att bry mig om 
någonting runt omkring mig av, tills jag plötsligt insåg att jag befann mig 
vid Qarn athTha’alib, kallat Qarn alManazil. Där tittade jag upp och såg 
ett moln som kastade sin skugga över mig och Jibrîl (Gabriel) som tilltalade 
mig: ”Allâh har hört ditt folks ord och sänt bergens ängel till din hjälp.” Den 
senare  påkallade  min  uppmärksamhet,  hälsade  mig  och  bad  om  min 
tillåtelse  att  begrava  Mecka  mellan  de  två  berg  som  inneslöt  staden.  Jag 
  104 
svarade  att  jag  skulle  föredra  att  det  fanns  någon  ur  deras  led  som  ville 
dyrka Allâh, den Allsmäktige, utan någon vid Hans sida.”150 
 
Detta var ett kort kärnfullt svar som fullständigt speglade Profetens exempellösa 
karaktär och omätbara storsinta sätt. 
 
Allâhs Sändebud kom då åter till sans och hans hjärta kom åter till ro i ljuset av 
den  osynliga  gudomligt  tillhandahållna  hjälpen.  Han  fortsatte  till  Wadi  Nakhlah 
där han stannade några dagar. 
 
Under vistelsen där sände Allâh en grupp djinner som lyssnade då han reciterade 
Quranen: 
 
”Och se, Vi lät en skara av osynliga väsen närma sig dig [Muhammad], så att de 
kunde höra [dig läsa ur] Quranen, och när de kom fram, sade de [till varandra]: 
’Lyssna nu noga!’ Och när läsningen var slut, vände de tillbaka till de sina som 
varnade och sade: ’Landsmän! Vi har lyssnat till en uppenbarelse, som 
[människorna] efter Moses [tid] har fått del av och som bekräftar det som ännu 
består [av äldre tiders uppenbarelser] och den leder [lyssnarna] till sanningen och 
till en rak väg. Landsmän” Hör den som kallar er till Allâh och tro på honom! 
[Allâh] skall ge er förlåtelse för era synder och skona er från ett plågsamt straff.’” 
(Quranen 46:29‐31) 
 
I Sûrah al‐Jinn hänvisas till samma händelse: 
 
”Säg [Muhammad]: ’Det har uppenbarats för mig att en skara av osynliga väsen 
fick lyssna till [Quranen], och [att] de sade [till de sina]: ’Vi har lyssnat till en 
märklig uppläsning, som leder [lyssnaren] till kunskap om rätt och orätt. Vi tror på 
dess [ord] och vi kall inte sätta gudar vid vår Herres sida.’” 
 
Från  sammanhanget  kring  dessa  verser  och  deras  relevanta  tolkningar  kan  vi 
med säkerhet slå fast att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  inte  vara  medveten  om  dessa  djinners  närvaro.  Först  då  Allâh  uppenbarade 
ovan citerade vers fick han kännedom om dem. Verserna bekräftar också att det 
var  första  gången  de  kom.  De  olika  versionerna  tycks  dock  ge  besked  om  att 
djinnerna senare upprepade sina besök. Närvaron av denne grupp djinner utgör 
i  ljuset  av  den  gudomliga  hjälp  som  gavs  till  Allâhs  Sändebud  ett  gynnsamt 
tecken på slutlig seger och framgång för islams Kallelse. Den tillhandahåller ett 
orubbligt  belägg  för  att  ingen  makt,  oavsett  förmåga,  kan  ändra  det  som  är 
format av Allâh. 
 
”Men den som lyssnar till honom kan inte trotsa [Allâhs Vilja] 
 på jorden och han kommer inte att finna en annan beskyddare än Allâh. Det är 
uppenbart att den människan har gått vilse.” 
                                                        
150  Sahih al‐Bukhari, 1/458; Sahih Muslim, 2/109. 
  105 
”Men vi har insett att vi inte kan trotsa Allâhs [Vilja] på jorden och inte heller 
komma undan den genom att fly.” 
 
Given denna hjälp och lyckobådande start försvann den misströstan, bestörtning 
och  sorg  som  hade  ansatt  honom  sedan  han  drevs  ut  ur  at‐Ta’if  och  han  vände 
sitt ansikte mot Mecka med en ny beslutsamhet att återuppta sin tidigare plan att 
med  stor  nit  och  exempellös  entusiasm  exponera  människor  för  islam  och 
förmedla sitt Budskap. 
 
Zaid  bin  Harithah,  en  av  hans  följeslagare,  frågade  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser:  ”Hur  vågar  du  återvända  till  Mecka  efter  att  de 
(Quraish)  har  förvisat  dig?”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – svarade: ”Hör på Zaid, Allâh kommer tveklöst att bistå oss och Han 
kommer förvisso att stödja Sin religion och Profet.” 
 
Då han befann sig ett litet stycke från Mecka drog han sig undan till Hira’s grotta. 
Härifrån skickade han iväg en man från Khuza’ahs stam som sökte hans beskydd 
till al‐Akhnas bin Shuraiq. Den senare svarade att han var en allierad till Quraish 
och inte kunde erbjuda något skydd. Han sände budbäraren till Suhail bin ’Amr, 
men  till  ingen  nytta.  Al‐Mut’im  bin  ’Adi  som  var  en  framstående  person  från 
Mecka erbjöd sig att svara på Profetens anhållan om beskydd. Han beordrade sitt 
folk  att  rusta  sig  i  full  beväpning  och  bad  sedan  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  att  bege  sig  in  i  staden  och  gå  raka  vägen  till 
Helgedomen. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐ förrättade 
en  två  rak’a  lång  bön  och  begav  sig  till  sitt  hem  under  beskydd  av  ’Adis  tungt 
rustade och vaksamma folk. 
 
Det  har  rapporterats  att  islam  ärkefiende  Abu  Jahl  frågade  Mut’im  om  hans 
uppträdande betydde att han antagit islam eller bara handlade om beskydd. Då 
Mut’im svarade att det endast var frågan om beskydd blev Abu Jahl lättad och sa 
att han skulle ge Muhammad beskydd för hans skull. 
 
Allâhs  Sändebud  glömde  aldrig  Mut’ims  tjänst.  Då  slaget  vid  Badr  var  över 
deklarerade  han  offentligt  att  om  Mut’im  hade  varit  i  livet  och  bett  om  att  de 
fångna  från  Quraishs  sida  skulle  släppas  hade  han  inte  nekat  honom  hans 
begäran.151 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
151  Ibn Hisham, 1/419‐422; Zâd al‐Ma’ad, 1/46; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 141; 
Rahmat‐al‐lil’alamîn, 1/71‐74; Tarîkh‐e‐Islam, 1/123. 
  106 
 
Islam introduceras  
för arabiska stammar och enskilda 
 
 
I  MÅNADEN  DHUL  QA’DAH  under  Profetskapets  tionde  år,  dvs.  i  juli  år  619, 
återvände  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  till  Mecka 
för  att  återuppta  sin  verksamhet.  Vallfärdssäsongen  var  i  antågande  så  han 
skyndade sig att presenter islam för såväl stammar som enskilda och på samma 
sätt som han gjorde sedan sitt Profetskaps fjärde år, uppmana dem att anta den. 
 
Med  hänvisning  till  az‐Zuhri  kan  vi  se  att  bland  de  stammar  som  avses  fanns 
Banu ’Amir bin Sa’sa’ah, Muharib bin Khasfa, Fazarah, Ghassan, Murrah, Hanîfah, 
Salîm,  ’Abs,  Banu  Nasr,  Banu  al‐Buka’,  Kindah,  Kalb,  al‐Harith  bin  Ka’b,  Udhrah 
och folk från Hadrmout. Islam presenterades inte för dem under ett och samma 
år utan successivt från det fjärde året fram till den sista vallfärdssäsongen före 
utvandringen.  De  förblev  dock  förhärdade  och  ingen  av  dem  reagerade 
positivt.152 
 
Nedan  följer  ett  sammandrag  av  aspekter  som  har  samband  med  Profetens 
uppmaningar angående den nya tro som han predikade: 
 
• Han  besökte  en  klan  från  Banu  Kalb  som  hette  Banu  ’Abdullah.  Han 
kallade dem till Allâhs Budskap och bad dem acceptera det för Allâhs skull 
Som ju hade valt ett vackert namn åt deras far, men förgäves. 
 
• Han  gästade  Banu  Hanîfah  i  deras  boning  men  fick  motta  mycket 
obehaglig behandling. 
 
• Han vände sig till Bani ’Amir bin Sa’sa’ah vid deras lägerplats och manade 
dem att överge idoldyrkan och slå följe med honom. En av dem vid namn 
Buhairah bin Firras gav honom svaret: ”Om vi svär dig trohet och Allâh ger 
dig  makt  över  dina  motståndare,  kommer  du  då  att  ge  oss  arvs  och 
successionsrätt efter dig?” Profeten svarade: ”Allting ligger i Händerna på 
Allâh. Han ger makten åt vemhelst Han önskar.” Mannen sa: ”Förväntar du 
dig  att  vi  ska  ådra  oss  arabernas  vrede  och  hämnd  utan  minsta  hopp  om 
ledarskap? Vi kan faktiskt avvara dina erbjudanden.” 
 
Då Banu ’Amir var tillbaka i sina boningar återgav de historien för en äldre man 
som på grund av sin ålder hade stannat kvar. De sa: ”En ung man från Quraishs 
Bani  ’Abdul  Muttalib  som  påstod  sig  vara  en  profet  tog  kontakt  med  oss,  bad  om 
stöd  och  bjöd  oss  att  anta  hans  religion.”  Den  gamle  blev  tagen  av  nyheten  och 
undrade  om  det  inte  fanns  något  sätt  att  kompensera  för  den  förlorade 
                                                        
152  At‐Tirmidhi; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 149; Tarîkh‐e‐Islam, 1/125. 
  107 
möjligheten  och  svor:  ”Han  är  verkligen  ismailit  (ättling  till  Ismâ’îl).  Han  är 
Sanningen (han är en verklig profet). Hur kunde ni felbedöma hans ord?” 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – nedslogs inte alls. Han 
framhärdade i sin nit att uppfylla det som han mot alla odds blivit anförtrodd att 
göra.  Hans  ansträngningar  begränsades  inte  till  stammarna  utan  han  adlade 
också  kontakt  med  enskilda  individer  av  vilka  vissa  gav  ett  positivt  gensvar. 
Senare  under  samma  tid  började  en  del  av  dessa  tro  på  hans  Profetskap  och 
trädde in i islams gemenskap. Följande lista inkluderar några av dem: 
 
Swaid bin Samit 
Han  var  intelligent  och  taktfull  poet  från  Yathrib  (Medina).  Under  sin  vistelse  i 
Mecka i samband med allfärden träffade han Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  som  bjöd  honom  att  anta  islam.  Vid  denna  inbjudan 
förlänade  Swaid  till  Profeten  några  kloka  ord  från  Luqmâns  visdom.  Profeten  – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  sitt  bifall  åt  den  visdomen 
men berättade för mannen att han hade något långt bättre. Han reciterade några 
verser ur Quranen. Mannen lyssnade tankfullt och orden grep hans ursprungliga 
rena natur och han tog omedelbart emot islam som sin tro. Han dödades i slaget 
vid Bu’ath. Det skedde i profetskapets elfte år.153  
 
Eyas bin Mu’adh 
Han  var  fortfarande  en  ungdom  från  Aws  stam.  Han  kom  som  medlem  av  en 
delegation  som  sökte  en  allians  med  Quraish  mot  al‐Khazraj,  en  annan 
rivaliserande  stam  i  Medina.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – träffade dem och gav dem rådet att slå in på en bättre väg än den 
de hade i sinnet. Han presenterade sig själv och islam för dem, gav dem besked 
om sitt uppdrag och återgav några verser ur den Heliga Quranen. Eyas hjärta sög 
omedelbart  in  det  Gudomliga  Budskapet  och  instämde  med  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser. Abul Haisar Anas bin Rafi’, en medlem 
av delegationen, ogillade pojkens beteende och tystade honom genom att slänga 
grus  i  ansiktet  på  honom.  Folket  lämnade  sedan  Mecka  efter  att  ha  misslyckats 
med att bygga en allians med Quraish. Kort efter framkomsten till Medina drog 
pojken  sitt  sista  andetag  och  proklamerade  Allâhs  Namn  och  lovprisade  hans 
Ära.154  
 
Abu Dhar alGhifari 
Han  bodde  i  Yathribs  utkanter.  Nyheter  om  Sawaid  bin  Samits  och  Eyas  bin 
Mu’adhs  islamisering  nådde  honom  och  blev  i  sig  en  vändpunkt  i  hans  liv.  Han 
skickade sin bror till Mecka efter flera detaljer om Profetens syften. Denne kom 
tillbaka och meddelade Abu Dhar att den ”nämnde mannen” anbefallde det goda 
och förbjöd det onda. Abu Dhar lät sig inte nöjas utan bestämde sig för att själv 
ge  sig  iväg  för  att  undersöka  saken.  Efter  några  försök  att  lokalisera  Profetens 
person  lyckades  han  träffa  honom,  dock  inte  utan  svårigheter  vilka  berodde  på 
den fientliga atmosfär i vilken förespråkarna av den nya tron försökte verka. Så 
                                                        
153  Ibn Hisham, 1/425; Rahamt‐al‐lil’alamîn, 1/74. 
154  Ibn Hisham, 1/424; Tarîkh‐e‐Islam, 1/126. 
  108 
fort Abu Dhar fick islams sanna natur klar för sig antog han den. Trots Profetens 
uppriktiga  vädjan  om  att  inte  avslöja  sitt  handlande  begav  sig  Abu  Dhar  raka 
vägen  till  Helgedomen  där  han  offentligt  deklarerade  att  han  hade  vittnat  om 
Allâhs Enhet och Muhammads Profetskap. Hedningarna på platsen skyndade till 
och  började  misshandla  honom.  Han  var  nästan  död  då  al‐’Abbas  ingrep  och 
varnade  för  att  döda  någon  vars  stam  hade  full  kontroll  över  de  strategiska 
karavanvägar  som  ledde  till  Mecka.  Händelseförloppet  upprepades  följande 
morgon med samma man som anlände till scenen och räddade Abu Dhar.155 
 
Tufail bin ’Amr adDausi 
Han var en ärlig och uppriktig poet, tillika ledare för ad‐Daus stam som bebodde 
ett område nära Jemen i södra Arabien. Han kom till Mecka i profetskapets elfte 
år och stora mottagningsceremonier hölls för honom vid hans ankomst. Meckas 
invånare började snart i hans öron inpränta all sorts antipati mot Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser. De beskyllde denne för att ha orakat den 
mest  förskräckliga  samhälleliga  schism  och  splittrat  allt  slags  socialt  liv.  Också 
familjbanden var enligt dem föremål för hans planer på att så split. De varnade 
till  och  med  Tufail  för  att  tala  med  eller  lyssna  på  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser. Överväldigad av dessa vädjanden följde Tufail deras 
uppmaningar. Han stoppade till och med bomull i öronen för att undvika att höra 
något av Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Då han en gång 
gick in i moskén och såg Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  förrätta  sin  bön  närmade  han  sig  dock  av  nyfikenhet  honom,  ty  det  var  en 
Gudomlig  Vilja  att  höra  Profetens  kloka  och  anslående  ord.  Frestelsen  att  höra 
mer var oemotståndlig så han följde Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – till dennes hem och berättade kort för honom om sin ankomst och 
om  allt  som  Quraishs  folk  hade  berättat  för  honom.  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – reciterade några verser ut Quranen och 
Tufail  fick  smaka  på  något  enastående  vackert  och  ana  den  sanning  som  låg 
latent däri. Han antog islam och vittnade om att det inte finns någon gud utom 
Allâh  och  att  Muhammad  är  Hans  Sändebud.  Sedan  sa  han  att  han  var  en 
inflytelserik  person  bland  sitt  folk  och  att  han  skulle  kalla  dem  att  anta  islam 
men  att  han  ville  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
skulle  utrusta  honom  med  ett  understödjande  tecken  för  att  underlätta  hans 
framtida  uppgift.  Det  var  i  själva  verket  ett  Gudomligt  givet  ljus  som  sporrade 
honom.  Han  kallade  sin  far  och  hustru  att  anta  islam  och  de  svarade  positivt. 
Hans  folk  var  lite  långsammare  men  han  manade  dem  entusiastiskt  och  var 
fullständigt lyckosam. Han och sjuttio eller åttio av hans anhängare emigrerade 
till Medina efter allgravsslaget. Han var fulländad kämpe på Allâhs väg och blev 
martyr under al‐Yamama‐händelserna. 
 
Dhumad alAzdi 
Han  kom  från  Azd  Shanu’a  i  Jemen  och  var  specialist  på  trollformler  och 
besvärjelser. Han anlände till Mecka för att höra dårarna där säga att Muhammad 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var från sina sinnen. Han beslöt 
sig  för  att  pröva  sin  konst  på  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
                                                        
155  Sahih al‐Bukhari, 1/449‐544. 
  109 
välsignelser  –  som  då  han  fick  syn  på  Dhumad  sa:  ”Lovad  vare  Allâh,  vi  prisar 
Honom och söker Hans hjälp. Vemhelst Allâh vägleder kommer inte att ledas vilse, 
och vemhelst Allâh leder vilse kommer inte at vägledas. Jag vittnar om att det inte 
finns  någon  gud  utom  Allâh  och  att  Muhammad  är  Hans  tjänare  och  Sändebud.” 
Dhumad  hörde  orden  och  vad  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – att uttala dem igen, och han gicks till mötes tre gånger. Då sa han: 
”Jag  har  hört  siarna,  spåmännen  och  poeterna,  men  aldrig  har  jag  upplevt  dina 
ords välljud.” Därpå gjorde han en utfästelse om en uppriktig omvändelse.156 
 
HOPPINGIVANDE FLÄKTAR FRÅN MEDINENSARNA 
Det  var  under  pilgrimssäsongen  i  Profetskapets  elfte  år  som  den  islamiska 
kallelsen  fann  de  rättfärdiga  frön  genom  vilka  den  skulle  komma  att  växa  till 
höga  träd  vars  löv  skulle  komma  befrämja  den  nya  tron  och  skydda  de  nya 
sårbara  konvertiterna  från  Quraishs  orättvisor  och  egenmäktighet.  Det  var 
Profetens kloka strategi att träffa delegater från de arabiska stammarna nattetid 
så att de fientliga meckanerna inte skulle hindra honom från att nå sina mål.157  I 
sällskap  med  sina  två  sanngärdiga  följeslagare  ’Ali  och  Abu  Bakr  hade  han  ett 
intressant  samtal  om  islamisering  med  Bani  Dhuhal  men  den  senare  avbröt 
konversationen.158  I  samma  ärende  passerade  Profeten  och  hans  följeslagare 
’Aqabat  Mina  där  de  hörde  folk  samtala.  De  fortsatte  tills  de  stötte  på  sex  män 
från Yathrib vilka alla tillhörde Khazrajs stam: As’ad bin Zurarah, ’Awf bin Harith, 
Rafi’ bin Malik, Qutbah bin ’Amir, ’Uqbah bin ’Amir och jabir bin ’Abdullah. 
 
Medinensarna  fick  ständigt  höra  judarna  säga  att  en  profet  var  på  väg  och  att 
tiden  för  en  ny  ordning  var  kommen.  Honom  skulle  de  följa  och  sedan  förgöra 
sina fiender såsom ’Ads barn hade förgjorts.159 
 
”Från vilken stam är ni?” frågade Profeten. ”Från Khazrajs stam,” svarade de. ”Är 
ni  judarnas  allierande?”  sporde  Profeten.  De  sa. ”Ja.”  ”Varför  då  inte  sitta  ner  en 
stund så jag får tala med er.” 
 
Muhammads rykte hade spritt sig till Medina och främlingarna var nyfikna på att 
se  mer  av  den  man  som  hade  orsakat  oro  i  hela  området,  så  erbjudandet 
accepterades  beredvilligt.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – gav dem en översikt över islam, förklarade dess konsekvenser och 
de skyldigheter som föll på dem som antog den. Då Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  avslutade  sitt  tal  utbytte  de  tankar  inbördes  som 
utmynnade  i  följande:  ”Detta  är  med  säkerhet  den  Profet  med  vilken  judarna 
ständigt hotar oss; låt oss därför hasta och bli de första att ansluta oss till honom.” 
 
De antog sålunda islam och sa till Profeten: ”Vi har lämnat vårt samhälle ty ingen 
stam  är  så  splittrad  av  hat  och  agg  som  den  är.  Allâh  kanske  stärker  våra  band 
                                                        
156  Mishkat al‐Masabîh, 2/525. 
157  Tarîkh‐e‐Islam, s. 129. 
159  Rahamt‐al‐lil’alamîn, 1/84; Ibn Hisham, 1/429; Zâd al‐Ma’ad, 2/50. 
  110 
genom dig. Så låt oss gå och bjuda dem till denna din religion; och om Allâh enar 
dem i den, kommer ingen man att vara kärare än du.” 
 
Denna  handfull  konvertiter  från  Medina  förblev  orubbliga  för  saken.  De 
predikade islam med odelad nit och hängivenhet och följden blev att de lyckades 
vinna anhängare av islam bland sina stamfränder. Det fanns knappast något hem 
i Medina där det inte nyfiket och entusiastiskt talades om Allâhs Sändebud – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser.160 
 
PROFETENS GIFTEMÅL MED ’AISHAH 
I månaden Shawwal samma år slöt Profeten ett äktenskapskontrakt med ’Aishah, 
”bekräftaren  av  sanning”  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne  –  då  hon  var  sex  år 
gammal, och fullföljde sitt äktenskap med henne i Medina i Shawwal år 1 e.H. då 
hon var nio.161 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
160  Ibn Hisham, 1/428‐430. 
161  Sahih al‐Bukhari, 1/551; Talqîh Fuhûm Ahl‐al‐Athar, s. 10. 
  111 
 
AlIsra’ och alMi’raj 
(Den mirakulösa Nattliga Resan från al‐Haram‐moskén i Mecka till  
al‐Aqsa‐moskén i Jerusalem, och Uppstigningen genom Himlarna) 
 
 
DE  SISTA  DAGARNA  av  den  meckanska  fasen  i  Profetens  liv  kännetecknas  av 
skriftande  öden  mellan  två  extremer:  gradvis  framgång  och  fortsatt  förföljelse. 
Glimtar  av  gynnsamt  ljus  syntes  emellertid  vid  den  avlägsna  horisonten  och 
materialiserade  sig  slutligen  i  Profetens  nattliga  färd  till  Jerusalem  och 
uppstigningen genom himlarna. 
 
Det  exakta  datumet  för  detta  skeende  är  ännu  oklart  och  ingen  konsensus  har 
nåtts om detta. De flesta jurister lutar likväl åt ett datum mellan sexton och tolv 
månader  före  utvandringen  till  Medina.  Det  följande  är  ett  koncentrat  av 
detaljerna  kring  denna  mirakulösa  händelse  berättade  med  stöd  hos  Ibn  al‐
Qayyim.162 
 
I sällskap med ärkeängeln Jibrîl (Gabriel) fördes Allâhs Sändebud – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – kroppsligen från den Heliga Moskén i Mecka 
till  Moskén  i  Jerusalem  på  en  häst  med  namnet  al‐Buraq.  Där  satt  han  av, 
tjudrade hästen vid en ring i porten till Moskén och ledde profeterna i bön. Sedan 
tog Jibrîl (Gabriel) honom till himlarna på samma häst. Då de nådde fram till den 
första  himlen  bad  Jibrîl  (Gabriel)  den  övervakande  ängeln  att  öppna  dörren  till 
himlen. Den öppnades och han såg Adam, mänsklighetens stamfader. Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hälsade  honom  och  den  andre 
välkomnade  honom  och  betygade  sin  tro  på  Muhammads  Profetskap.  Han  såg 
martyrernas själar på hans högra sida och de uslas på hans vänstra. 
 
Jibrîl (Gabriel) uppsteg sedan med Profeten till den andra himlen där han såg och 
hälsade  Yahyâ  (Johannes),  Sakarias  son  (Yahyâ  bin  Zakariyyâ)  och  ’Îsa  (Jesus), 
Marias  son.  De  besvarade  hans  hälsning,  välkomnade  honom  och  betygade  sin 
tro  på  hans  Profetskap.  Sedan  nådde  de  den  tredje  himlen  där  de  såg  Yûsuf 
(Josef) och hälsade honom. Den senare välkomnade Profeten och betygade tro på 
hans  Profetskap.  I  Jibrîls  (Gabriel)  sällskap  nådde  sedan  Profeten  den  fjärde 
himlen  där  han  träffade  profeten  Idris  (Hanok)  och  hälsade  honom.  Idris 
(Hanok)  besvarade  hälsningen  och  betygade  sin  tro  på  hans  Profetskap.  Sedan 
fördes han till den femte himlen där han träffade profeten Hârûn (Aron) Imrans 
son  och  hälsade  honom.  Den  senare  besvarade  hälsningen  och  betygade  tro  på 
hans  Profetskap.  I  den  sjätte  himlen  träffade  han  Mûsâ  (Moses)  och  hälsade 
honom. Den senare besvarade hälsningen och betygade tro på hans Profetskap. 
Då Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var på väg att ge 
sig  av  såg  han  att  Mûsâ  (Moses)  började  gråta.  Han  frågade  om  anledningen. 
Mûsâ (Moses) Imrans son svarade att han grät därför att han bevittnade en man 
                                                        
162  Zâd al‐Ma’ad, 2/49; Tarîkh‐e‐Islam, 1/124; Rahmat‐al‐lil’alamîn, 1/76. 
  112 
skickad  efter  honom  som  ett  Sändebud  som  kunde  leda  fler  ur  hans  folk  till 
Paradiset  än  han  själv  hade  gjort.  Sedan  nådde  Profeten  Muhammad  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – den sjunde himlen och mötte Ibrâhîm 
(Abraham) – över honom vare frid – och hälsade honom. Den senare besvarade 
hälsningen och betygade tro på hans Profetskap. Han fördes sedan till Sidrat‐al‐
Muntaha (det mest avlägsna trädet) och visades al‐Bait‐al‐Ma’mûr (det frekvent 
besökta  huset)  vilket  är  som  al‐Ka’bah  (Helgedomen)  och  dagligen  omgivet  av 
sjuttiotusen  änglar,  så  att  de  änglar  som  en  gång  omgivit  det  inte  får  göra  det 
igen  förrän  vid  Uppståndelsen.  Han  presenterades  sedan  för  den  Gudomliga 
Närvaron  och  upplevde  hänförelsen  av  att  bevittna  den  Gudomliga  Härligheten 
och  Manifestationen  på  närmast  möjliga  avstånd.  Där  uppenbarade  Herren  för 
Sin  tjänare  det  som  Han  uppenbarade  och  föreskrev  femtio  dagliga  böner  för 
honom. På återvägen talade han med Mûsâ (Moses) om att hans efterföljare blivit 
anbefallda  att  be  femtio  gånger  per  dag.  Mûsâ  (Moses)  sa  till  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser:  ”Dina  efterföljare  kan  inte  förrätta  så 
många  böner.  Gå  tillbaka  till  din  Herre  och  be  om  en  reduktion  av  antalet.” 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  vände  sig  till  Jibrîl 
(Gabriel)  som  om  han  gjorde  en  överläggning  med  honom.  Jibrîl  (Gabriel) 
nickade, ”Ja, om du så önskar”, och steg upp med honom till Allâhs Närvaro. Den 
Allsmäktige  Allâh,  Prisad  vare  Han,  gjorde  en  reduktion  på  tio  böner.  Profeten 
steg  då  ner  och  rapporterade  detta  till  Mûsâ  (Moses)  som  åter  uppmanade 
honom  att  be  om  ytterligare  reduktion.  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  bad  ännu  en  gång  sin  Herre  att  reducera  antalet  böner 
ännu mer. Han steg på Mûsâs (Moses) begäran upprepade gånger upp till Allâhs 
Närvaro för att be om reduktion av bönerna tills de var nere på endast fem. Mûsâ 
(Moses) bad honom åter att bönfalla om ytterligare reduktion men han sa: ”Jag 
skäms  nu  över  att  oupphörligen  be  min  Herre  om  reduktion.  Jag  accepterar  och 
underkastar  mig  Hans  Vilja.”  Då  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  gick  vidare  kunde  en  Kallare  höras  säga:  ”Jag  har  stadgat  Mitt 
Påbud och lindrat bördan för Mina tjänare.”163 
 
Det  råder  dock  viss  oenighet  i  frågan  om  huruvida  Profeten  såg  Allâh  med  sitt 
fysiska öga eller inte. Vissa uttolkare säger att det inte bekräftas att han såg Allâh 
med  blotta  ögat.  Ibn  ’Abbas  säger  å  andra  sidan  att  ordet  Ru’ya  såsom  det 
användes  i  Quranen  betecknar  observation  med  ögats  hjälp.  I  Sûrah  an‐Najm 
(kapitel 53 – Stjärnan) kan vi läsa: 
 
”Därefter närmade han sig till dess han stod [svävande i luften].” 
(Quranen 53:8) 
 
”Han”  refererar  här  till  ärkeängeln  Jibrîl  (Gabriel)  och  sammanhanget  är  helt 
olikt  det  som  återfinns  i  de  profetiska  traditionerna  om  Isra’  och  Mi’raj  i  vilka 
”närmandet” hänför sig till Herren, prisad vare Hans. 
 
Den Nattliga Resan kännetecknas av en del utmärkande händelser av vilka vi kan 
nämna: 
                                                        
163  Zad Al‐Maad, del 2 s. 47‐48. 
  113 
• Profetens  bröst  klövs  av  Jibrîl  (Gabriel)  och  hans  hjärta  togs  ut  och 
tvättades med vatten från Zamzam – den heliga källan i Mecka. 
 
• I  samma  sammanhang  fördes  två  guldkärl  fram  till  honom.  I  en  fanns 
mjölk  medan  den  andra  var  full  av  vin.  Han  ombads  välja  en  av  dem,  så 
han valde det kärl som innehöll mjöl och drack den. Han (ängeln) sa: ”Du 
har vägletts på alFitrah eller du har uppnått alFitrah. Hade du valt vinet 
hade  ditt  folk  letts  vilse.”  [Det  är  ett  symboliskt  sätt  att  säga  att  gott  och 
ont i form av mjölk och vin fördes fram till Profeten och att han instinktivt 
valde  det  goda.  Det  är  mycket  svårt  att  återge  den  arabiska  termen 
”Fitrah”  på  svenska.  Den  betecknar  den  ursprungliga  natur  och 
disposition med vilken ett barn kommer till denna världen, i kontrast till 
egenskaper  och  böjelser  som  erhållits  under  livets  gång.  Dessutom 
refererar den till den andliga benägenhet som finns nedärvd i människan i 
hennes ofördärvade tillstånd.] 
 
• Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa att han såg 
två manifesta floder – Nilen och Eufrat – och två dolda. Det förefaller som 
om  de  två  manifesta  floderna,  Nilen  och  Eufrat,  symboliskt  beskriver  de 
områden i vars bördiga dalar Muhammads Budskap skulle komma att slå 
rot,  och  vars  folk  alltid  skulle  komma  att  förbli  de  trogna  överbringarna 
av  den  islam  som  skulle  komma  att  överföras  från  generation  till 
generation.  De  kan  absolut  inte  syfta  på  att  de  strömmar  fram  ut 
Paradiset. 
 
• Han  fick  möjlighet  att  möta  Malik,  Helvetets  övervakare,  med  ett  bistert 
och  glädjelöst  ansikte.  Därinne  såg  han  Helvetets  invånare  bland  vilka 
fanns  de  som  utan  rätt  förslösade  de  föräldralösas  egendom.  De  hade 
hängkäftar liknande kamelers som svalde glödheta stenar som sedan kom 
ut  ur  deras  stjärtar.  Där  fanns  också  de  människor  som  tog  ocker  med 
magar  alltför  stora  för  att  kunna  röra  sig  fritt;  de  trampas  på  av  faraos 
folk  då  dessa  släpps  in  i  Helvetet.  I  samma  boning  såg  han 
äktenskapsbrytarna  som  erbjöds  smakrikt  saftigt  kött  och  ruttet 
stinkande,  och  valde  det  senare.  De  tygellösa  kvinnorna  fanns  också  där 
hängandes från sina bröst. 
 
• Den Nattliga Resen renderade en hel del uppståndelse bland folk och den 
skeptiska  publiken  ansatte  Muhammad  med  alla  typer  av  frågor.  Han 
berättade  för  dem  att  han  såg  de  meckanska  handelsmännens  kameler. 
Han ledde dem också till vissa av deras djur som hade sprungit iväg. Han 
informerade  dem  om  att  han  hade  druckit  en  del  av  deras  vatten  då  de 
legat och sovit och lämnat kärlen övertäckta. 
 
De  icketroende  fann  emellertid  detta  vara  ett  lämpligt  tillfälle  att  håna 
muslimerna och deras tro. De tjatade på Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – för att han skulle beskriva Moskén i Jerusalem där han aldrig 
tidigare varit. Till mångas häpnad innehöll Profetens svar i högsta grad korrekt 
information  om  staden,  Han  försåg  dem  med  alla  nyheter  om  deras  karavaner 
  114 
och deras kamelers rutter. Likväl stegrade detta inom dem ingenting annat än en 
flykt från Sanningen och de godtog ingenting annat än otro.164 
 
För  de  sanna  muslimerna  var  det  dock  inget  ovanligt  med  Den  Nattliga  Resan. 
Den  allsmäktige  Allâh  Som  är  mäktig  nog  att  ha  skapat  himlarna  och  jorden 
genom  en  viljeakt,  är  utan  tvivel  mäktig  nog  att  föra  Sitt  Sändebud  bortom 
himlarna  och  visa  honom  de  av  Sina  tecken  som  annars  inte  är  tillgängliga  för 
människan. De icketroende å sin sida vände sig till Abu Bakr för att få klarhet i 
det  inträffade,  och  han  svarade  raskt:  ”Ja,  jag  bekräftar  det.”  Det  är  denna 
händelse som ligger bakom hans tillnamn as‐Siddiq (sanningens bekräftare).165 
 
Den  mest  slående  och  koncisa  bekräftelsen  av  den  Nattliga  Färden  uttrycks  i 
Allâhs Ord: 
 
”… för att visa honom några av Våra tecken.” 
(Quranen 17:1) 
 
De gudomliga påbuden var gäller profeterna lyder som följer: 
 
”Vi visade nu Abraham [Vårt] herravälde över himlarna och jorden,  
för att han skulle bli fullt övertygad.” 
(Quranen 6:75) 
 
Till Mûsâ (Moses) sa Herren: 
 
”Vi har nämligen velat låta dig se några av Våra stora tecken.” 
 
Så att: 
 
”Han blir en av dem som har en säker tro.” 
(Quranen 6:75) 
 
Efter att ha sett Allâhs tecken baserar profeterna sin tro på en solid grund som är 
alltför  stark  för  att  kunna  slå  sönder.  De  är  kvalificerade  för  detta  gudomliga 
privilegium därför att de kommer att få bära bördor som är för tunga för vanligt 
folk.  Under  sitt  uppdrag  kommer  de  att  betrakta  alla  världsliga  plågor  och 
prövningar som alltför ringa för att bry sig om. 
 
Det finns rena fakta som härrör frän denna välsignade färd och som strömmar in 
i Profetens biografis blomstrande trädgård – över dess upphovsman Muhammad 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Berättelsen  om  den  Nattliga  Resan  i  Quranen 
sammanfattas i Sûrah Isra’s (kapitel 17 – Den Nattliga Resan) första vers. Sedan 
följer  ett  kort  avsnitt  som  avslöjar  judarnas  skamliga  handlingar  och  brott  följt 
av en förmaning som säger att Quranen vägleder till det som är mest rättvist och 
                                                        
164  Sahih al‐Bukhari, 2/684; Sahih Muslim, 1/96; Ibn Hisham, 1/402. 
165  Ibn Hisham, 1/399. 
  115 
riktigt. Denna uppläggning är i själva verket ingen tillfällighet. Jerusalem var den 
Nattliga Resans första anhalt och här ligger det budskap som är riktat till judarna 
och  som  uttryckligen  lät  förstå  att  de  skulle  komma  att  avlägsnas  från  sin 
ställning  som  mänsklighetens  ledare,  eftersom  de  brott  som  de  begått  innebar 
att de inte längre hade rätt till den positionen. Budskapet låter också uttryckligen 
förstå att ledarskapet skulle återinstiftas av Allâhs Sändebud – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  att  hans  kulle  kontrollera  båda  den 
abrahamitiska  trons  centra,  dvs.  Helgedomen  i  Mecka  och  Moskén  i  Jerusalem. 
Det  var  hög  tid  för  den  andliga  auktoriteten  att  överföras  från  ett  folk  vars 
historia hade för den andliga auktoriteten att överföras från ett folk vars historia 
hade  fyllts  av  förräderi,  förbundsbryteri  och  aggressivitet,  till  ett  folk  välsignat 
med  fromhet  och  plikttrogenhet  mot  Allâh,  ett  Sändebud  som  hade  fått  det 
privilegium  som  den  quraniska  uppenbarelsen  innebar  och  som  leder  till  det 
bästa och det rätta. 
 
Likafullt  återstår  en  avgörande  fråga  som  väntar  på  att  besvaras:  Hur  skulle 
denna  förväntade  överföring  av  makt  genomföras  medan  förkämpen  själv 
(Muhammad)  var  lämnad  övergiven  famlande  bland  höjderna  utanför  Mecka? 
Den  frågan  avtäcker  en  annan  aspekt  som  refererar  till  en  fas  i  den  islamiska 
kallelsen och uppkomsten av en ytterligare roll den skulle spela, annorlunda i sin 
inriktning  och  ädel  i  sina  ansatser.  Förelöparna  till  denna  nya  uppgift  tog  sig 
form  av  quraniska  verser  som  utmärks  av  direkta  och  otvetydiga  varningar 
följda av ett skarpt ultimatum till polyteisterna och deras likar: 
 
”Men när Vi har beslutat att låta ett folk gå under, varnar Vi dem i deras mitt som 
bara lever för nöjen och njutningar, och [om] de ändå [fortsätter] att trotsa Oss 
faller den ofrånkomliga domen över dem och Vi förintar dem alla. Hur många 
släkten har vi inte låtit gå under efter Noas tid! Ingen känner sina tjänares synder 
bättre, [ingen] ser dem klarare än din Herre.” 
(Quranen 17:16‐17) 
 
Tillsammans  med  dessa  verser  uppenbarades  andra  för  att  visa  muslimerna 
föreskrifterna och ingredienserna i den civilisation på vilken de kunde bygga sitt 
muslimska  samhälle,  och  ställa  i  utsikt  deras  ägande  av  ett  stycke  land,  deras 
fulla  kontroll  över  det  samt  deras  etablering  av  ett  fullständigt  samhälle  runt 
vars  axel  hela  mänskligheten  skulle  komma  att  rotera.  I  realiteten  förebådade 
den  verserna  bättre  utsikter  för  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – dvs. en säker plats att slå sig ner på och ett högkvarter tillräckligt 
säkert  för  att  ge  honom  möjligheten  och  modet  att  förmedla  sitt  budskap  till 
världen i stort. Detta var i själva verket den välsignade resans inre hemlighet. På 
grund av denna visdom ser vi det som riktigt att anta att den Nattliga Resan ägde 
rum  antingen  före  den  första  utfästelsen  vid  ’Aqabah  eller  mellan  de  två.  Allâh 
vet trots allt bäst. 
 
 
 
 
 
 
  116 
 
Den första utfästelsen vid al’Aqabah 
 
 
VI  HAR  REDAN  NÄMNT  sex  medinensare  som  antog  islam  under  pilgrims‐
säsongen i Profetskapets elfte år. De lovade att förmedla islam budskap till sina 
fränder. 
 
Vid tiden för vallfärden följande år kom en grupp på tolv adepter som var redo 
att  erkänna  Muhammad  som  sin  profet.  Gruppen  bestod  av  fem  av  de  sex  som 
hade träffat Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – året innan 
(den sjätte var Jabir bin ’Abdullah bin Reyab) och de sju andra var: 
 
1. Mu’adh bin al‐Harith bin ’Afra från Khazraj. 
 
2. Dhakwan bin ’Abd al‐Qais från Khazraj. 
 
3. ’Ubadah bin as‐Samit från Khazraj. 
 
4. Yazîd bin Tha’labah från Khazraj. 
 
5. ’Al‐’Abbas bin ’Ubadah bin Nadalah från Khazraj. 
 
6. Abdul Haitham bin at‐Taihan från Aws. 
 
7. ’Uwaim bin Sa’idah från Aws. 
 
De tillstod sin tro på Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  som  profeten  och  svor:  ”Vi  kommer  inte  att  dyrka  någon  förutom  Allâh;  vi 
kommer inte att stjäla; begå äktenskapsbrott; döda våra barn; baktala; avsiktligt 
förfalska sanningen och vi kommer inte att gå emot dig i någon rättfärdig sak.” Då 
de  hade  gjort  sin  utfästelse  sa  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser:  ”Den  som  uppfyller  det  kommer  Allâh  att  belöna,  och  den  som 
försummar något och plågas av det i denna världen, för den kan det bli en lösen för 
honom i det Efterkommande; och om synden förblir dold för människors ögon och 
ingen  sorg  kommer  över  honom,  då  ligger  hans  ärende  hos  Allâh.  Han  kanske 
förlåter honom eller Han kanske inte gör det.”166  
 
MUSLIMERNAS ENVOYÉ I MEDINA 
Efter  utfästelsen  (i  form  av  en  ed  som  svors)  skickade  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – Mus’ab bin ’Umair al‐’Abdari – må Allâh vara 
nöjd  med  honom  –  som  förste  muslimske  ambassadör  till  Medina  för  att 
undervisa  folket  där  om  islams  läror,  ge  dem  praktisk  vägledning  och  försöka 
sprida islam bland dem som ännu bekände sig till polyteism. As’ad bin Zurarah 
                                                        
166  Sahih al‐Bukhari, 1/550, 2/727; 2/1003. 
  117 
var  hans  värd  i  Medina.  Så  förberedd  var  marken  och  så  enträgen 
spridningsverksamheten att islam snabbt spreds från hus till hus och från stam 
till  stam.  Mus’abs  gärning  karaktäriserades  av  ett  antal  glädjande  och  lovande 
tecken  på  framgång.  En  dag  då  Mus’ab  och  As’ad  var  på  väg  till  Bani  ’Abd  al‐
Ashhals  och  Bani  Thafrs  boningar  satt  de  på  den  senare  klanens  område  ner  i 
konversation  med  några  nya  konvertiter.  De  båda  klanernas  ledare  Sa’d  bin 
Mu’adh  och  Usaid  bin  Hudair  fick  höra  talas  om  mötet,  och  Usaid  närmade  sig 
muslimerna med sin lans medan Sa’d ursäktade sig med att As’ad var hans kusin 
på  mödernet.  Usaid  närmade  sig  svärande  och  förbannande,  anklagad  de  båda 
männen för att förleda människor som var svaga i anden och beordrade dem att 
sluta med det. Mus’ab bad honom lugnt att sitta ner och sa, ”Om du blir tillfreds 
med våra ord kan du acceptera dem, men om du ser dem som förhatliga är du fri 
att  skydda  dig  från  det  du  avskyr.”  ”Det  är  rimligt”,  sa  Usaid,  stack  sin  lans  i 
sanden,  lyssnade  på  Mus’ab  och  fick  sedan  höra  några  verser  ur  den  Heliga 
Quranen.  Hans  ansikte  vittnade  om  tillfredsställelse  och  gillande  innan  han 
yttrade bifall. Han frågade de båda männen om de procedurer som var relevanta 
för  att  anta  islam.  De  bad  honom  att  tvätta  sig,  rengöra  sina  kläder,  vittna  om 
Sanningen och sedan förrätta två rak’at. Han gjorde exakt som han blev ombedd 
och sa sedan att det fanns en man (Sa’d bin Mu’adh) vars folk aldrig skulle tveka 
om han följde islam. Han gav sig sedan av för att söka upp Sa’d och hans folk. Sa’d 
kunde  genast  se  att  Usaid  hade  förändrats.  På  en  fråga  från  Sa’d  svarade  Usaid 
att de två männen var redo att foga sig efter de order de fick. Han arrangerade 
sedan  en  situation  som  möjliggjorde  för  de  båda  männen  att  tala  enskilt  med 
Sa´d. Usaid återvände och Sa´d antog islam. Han vände sig sedan till sitt folk och 
svor  att  han  aldrig  skulle  tala  med  dem  förrän  de  trodde  på  Allâh  och  Hans 
Sändebud. Innan kvällen var kommen den dagen hade alla män och kvinnor i den 
arabiska  stammen  antagit  islam  utom  en  person,  al‐Usairim,  som  tvekade  fram 
till  Uhud.  Den  dagen  antog  han  islam  och  kämpade  mot  polyteisterna  men 
dödades  till  sist  innan  han  hade  kunnat  förrätta  bönen.  Profeten  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  kommenterade  detta  med  orden:  ”Han  har 
gjort lite, men hans belöning är stor.” 
 
Mus’ab stannade i Medina och genomförde omsorgsfullt sitt uppdrag till dess att 
det  fanns  muslimska  element,  män  och  kvinnor,  i  alla  al‐Ansârs  (de  framtida 
Hjälparna) hus. Endast en familj förblev förhärdad inför islams da’wah (Kallelse). 
De stod under poeten Qais bin al‐Aslats inflytande och han lyckades hålla dem i 
schack och hålla islams kallelse borta från deras öron till år 5 e.H. 
 
Kort  före  följande  års  pilgrimssäsong,  dvs.  under  Profetskapets  trettonde  år, 
återvände Mus’ab bin ’Umair till Mecka och framförde till Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – glada nyheter om den nya fruktbara jord för 
islam  som  Medina  utgjorde,  om  de  goda  utsikterna  för  gott  i  dess  omgivningar 
samtom den makt och det skydd som staden skulle komma att ge islams sak.167 
 
 
 
                                                        
167  Ibn Hisham, 1/435; Zâd al‐Ma’ad, 2/51. 
  118 
 
Den andra utfästelsen vid al’Aqabah 
 
 
FÖLJANDE  ÅR,  PROFETSKAPETS  trettonde,  dvs.  år  622  e.Kr,  kom  över  sjuttio 
konvertiter  från  Medina  i  spåren  av  sina  polyteistiska  folk  för  att  genomföra 
vallfärdsritualerna  i  Mecka.  Den  ofta  upprepade  frågan  bland  dem  löd:  ”Är  det 
inte  hög  tid  för  oss  att  skydda  Muhammad  (över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser)  istället  för  att  lämna  honom  övergiven  famlande  bland  höjderna 
utanför Mecka?” 
 
Kort  efter  ankomsten  kontaktade  de  i  hemlighet  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  kom  överens  om  ett  hemligt  nattligt  möte 
under Tashrîq (elfte, tolfte och trettonde dagen i månaden Dhul Hijja) på en höjd 
vid al‐’Abaqah, föregående års mötesplats. 
 
En av ledarna för Ansâr (Hjälparna) vid namn Ka’b bin Malik al‐Ansâri – må Allâh 
vara  nöjd  med  honom  –  gav  en  redogörelse  för  det  historiska  möte  som  i 
grunden  förändrade  utvecklingen  av  kampen  mellan  islam  och  hedendom.  Han 
sa: 
 
”Vi  gav  oss  iväg  på  vallfärden  och  avtalade  ett  möte  under  Tashrîq.  Vi  hade 
sällskap av en av våra mest framstående män, ’Abdullah bin ’Amr bin Haram, som 
fortfarande  var  polyteist.  Vi  avslöjade  vår  avsikt  att  träffa  Muhammad  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  för  honom  och  uppmanade  honom  att 
sluta sig till oss och ge upp polyteismen för att slippa bli bränsle för Helvetet i det 
Efterkommande. Han antog genast islam och närvarade vid det viktiga mötet vid 
al’Aqabah.  
 
Följande natt sov vi med vårt folk i våra läger. Efter att en tredjedel av natten hade 
gått började vi obemärkt att ge oss av och träffades på en höjd i närheten. Vi var 
sjuttiotre  män  och  två  kvinnor,  Nusaibah  bint  Ka’b  från  Najjars  och  Asma’  bint 
’Amr från Bani Salamah. Vi väntade tills Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – kom i sällskap med sin farbror al’Abbas bin ’Abdul Muttalib 
som,  även  om  han  inte  var  muslim,  enträget  manade  oss  att  inte  frånta  hans 
brorson sina egnas beskydd såvida vi inte var fullkomligt redo att försvara honom 
med våra liv. Han var den första som talade:  
 
’Khazrajs folk (araberna kallade Ansâr för Khazraj oavsett om de var från Khazraj 
eller  Aws),  ni  känner  alla  till  vilken  ställning  Muhammad  har  hos  oss.  Vi  har 
skyddat honom från vårt folk så gott vi har kunnat. Han är ansedd och respekterad 
bland sitt folk. Han vägrar att ansluta sig till någon förutom er. Så om ni tror att ni 
kan  uppfylla  det  ni  lovar  då  ni  bjuder  honom  till  er  stad,  och  om  ni  kan  försvara 
honom mot fienden, axla då den börda ni har valt. Om ni däremot avser att förråda 
  119 
och  lämna  ut  honom  efter  att  ni  har  tagit  honom  med  er,  är  det  bättre  att  ni 
lämnar honom nu. Han är ansedd och väl skyddad hos sina egna.’” 168 
 
Ka’b svarade: ”Vi har lyssnat till dina ord, och nu, o Allâhs Sändebud, är det du som 
ska tala och avkräva oss den utfästelse som du vill ha angående din Herre och dig 
själv.” 
 
Det  var  ett  bestämt  ställningstagande  som  visade  total  beslutsamhet,  oräddhet 
och  djup  övertygelse  att  axla  det  föreskräckande  ansvaret  och  bära  dess 
allvarliga följder. 
 
Allâhs  Sändebud  förkunnade  sedan  Tron  och  utfästelsen  gjordes.  Al‐Imam 
Ahmad gav med stöd hos Jabir följande detaljer: 
 
Ansâr (Hjälparna) frågade Allâhs Sändebud om de principer om vilka de gjorde 
en utfästelse. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – svarade: 
 
• Att lyssna och lyda under alla omständigheter. 
 
• Att ge av sina tillgångar såväl i överflöd som i nöd. 
 
• Att påbjuda det goda och förbjuda det onda. 
 
• Att i Allâhs tjänst inte frukta fördömanden från någon. 
 
• Att  försvara  mig  om  jag  söker  er  hjälp,  och  uteslut  mig  från  allt  som  ni 
utesluter er själva, era hustrur och era barn från. Och om ni iakttar dessa 
bud väntar er Paradiset.169 
 
I en annan version återberättad av Ka’b sa han: 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – började tala, reciterade 
några  verser  ut  Quranen,  kallade  människor  till  Allâh,  uppmanade  dem  att 
komma till islam och avslutade med orden: ”Jag erbjuder er en utfästelse om att ni 
utesluter mig från allt som ni utesluter era hustrur och barn från.” al‐Bara’ fattade 
hans hand och sa: ”Ja, vi svär vid Allâh, Som sänt dig som Sanningens Profet, att vi 
ska  utesluta  dig  från  det  som  vi  itesluter  våra  kvinnor  från.  Lita  på  oss,  o  Allâhs 
Sändebud. Vi är vid Allâh fullfjädrade krigare och pålitliga i krig. Det är ett drag 
som är nedärvt från våra förfäder.” 
 
Ibn  ’Abul  Haitham  lade  sig  i  och  sa:  ”Allâhs  Sändebud!  Mellan  oss  och  judarna 
finns överenskommelser som vi då skulle bryta. Bör vi om Allâh beviljar dig makt 
och  ära  inte  förvänta  oss  att  du  lämnar  oss  och  ansluter  dig  till  ditt  folk  (dvs. 
Quraish)?”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  log  och 
svarade: 
                                                        
168  Ibn Hisham, 1/440‐442. 
169  Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 155; Ibn Hisham, 1/454. 
  120 
”Så kommer det aldrig att bli. Ert blod kommer att vara mitt blod. I liv och död 
kommer jag att vara med er och ni med mig. Jag kommer att kämpa mot dem ni 
kämpar, och jag kommer att sluta fred med dem ni slutar fred med.” 170 
 
Då  förhandlingarna  om  villkoren  för  lojalitet  var  avslutade  och  de  närvarande 
enhälligt  hade  enats  om  att  raticifera  dem,  reste  sig  två  män  ur  den  tidiga 
generation konvertiter som hade antaigt islam under det elfte och tolfte året. De 
uppmärksammade de andra på vilket långtgående steg de var i färd med att ta, så 
att  de  skulle  kunna  göra  sin  utfästelse  fullt  medvetna  om  hela  saken  och 
följaktligen  vara  redo  för  den  uppoffring  de  förväntades  göra.  Al‐’Abbas  bin 
Ubada bin Nadlah påpekade i detta sammanhang: 
 
”Khazrajs folk! Är ni medvetna om betydelsen av den pakt som ni ingår med denne 
man?  Ni  tillstår  faktiskt  att  ni  kommer  att  kämpa  mot  alla  och  envar.  Fruktar  ni 
att  er  egendom  kommer  att  sättas  på  spel  eller  att  era  ädlingars  liv  äventyras, 
lämn  honom  gå  genast.  Gör  ni  detta  efter  er  utfästelse  kommer  det  att  bli 
förödmjukande  för  er  både  i  denna  värld  och  i  den  som  ska  komma.  Tror  ni 
däremot att ni kan utföra det som ni kallas att göra trots förlust av durbara liv och 
egendomar, axla då detta tunga ansvar. Vid Allâh svär jag att häri ligger det goda i 
denna värld och i nästa.” 
 
De svarade: ”Vi har redan tagit i beaktande förlust av egendom och mord på våra 
ädlingar, och ändå förklarar vi oss lojala mot honom. Men vilken är vår belöning 
om vi iakttar alla delar i denna pakt?”  
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  svarade:  ”Paradiset 
ligger i beredskap för er.” De bad honom då sträcka ut sin hand och de sträckte 
alla  ut  sina  händer  och  gjorde  utfästelsen.  Först  vid  det  tillfället  kom  As’Ad  bin 
Zurarah till insikt om människors vilja till uppoffringar på Allâhs väg.171 
 
Och med stöd hos Jabir som sa: 
”Då  vi  började  visa  lojalitet  mot  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – ställde sig As’ad bin Zurarah upp och gav följande korta anförande: 
’Ta det lugnt, Yathribs folk! Vi har inte tillryggalagt den långa distansen förutom 
att vi har en djup tro på att han är Allâhs Sändebud. Vi vet redan att om vi följer 
honom  innebär det ett  avståndstagande från  de  hedniska araberna  också om det 
är med risk för våra liv. Om ni håller er på den vägen och håller fast vid den, ligger 
er stora belöning i Allâhs Händer. Om ni är drabbad ab fruktan förmanar jag er att 
ge upp omedelbart, så att ni kanske blir förlåten av Allâh.’” 172 
 
Med  de  två  kvinnorna  gjordes  utfästelsen  muntligt,  ty  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – slalade aldrig hand med en främmande dam.173 
 
                                                        
170  Ibn Hisham, 1/442. 
171  Ibhn Hisham, 1/446. 
172  Musnad Ahmad. 
173  Sahih Muslim, 2/131. 
  121 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bad sedan gruppen att 
utse tolv delegater för att förkunna islam för sina folk i Medina, axla ansvaret att 
implementera utfästelsens artiklar och vägleda människor i respektive stammar 
i  frågan  som  har  att  göra  med  sprodandet  av  islam.  De  delegater  som  utsågs 
bestod  av  nio  från  al‐Kazraj:  As’ad  bin  Zurarah  bin  ’Ads,  Sa’d  bin  ar‐Rabi’  bin 
’Amr, ’Abdullah bin Rawahah bin Tha’labah, Rafi’ bin Malik bin al‐’Ajlan, al‐Bara’ 
bin  Ma’rur  bin  Sakhr,  ’Abdullah  bin  ’Amr  bin  Haram,  ’Ubadah  bin  as‐Samit  bin 
Qais,  Sa’d  bin  ’Ubadah  bin  Dulaim  och  al‐Mundhir  bin  ’Amr  bin  Khunais.  Tre 
andra kom från al‐Aws: Usaid bin Hudair bin Sammak, Sa’d bin Khaithamah bin 
al‐Harith och Raifa’a bin ’Abdul Mundhir bin Zubair. Dessa tolv män edsvors att 
fungera som borgensmän för sina folks angelägenheter på samma sätt som Jesus 
lärjungar gjorde, och Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
skulle fungera som borgensman för sitt folk, dvs. alla muslimer. 
 
På  något  sätt  lävkte  nyheten  om  dessa  hemliga  ökensammankomser  med 
medinensarna  ut.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
visste  omedelbart  att  det  var  en  viss  knubbig  och  ful  djävul  bosatt  i  al‐’Aqabah 
som upptäckte deras möten, och han hotade med att inom en snar framtid göra 
upp räkningen med denne. 
 
Då  al‐’Abbas  fick  höra  detta  sa  han:  ”Vi  är  vid  Allâh  Som  har  sänt  dig  i  Sanning 
mäktiga  nog  att  möta  Minas  folk  (Quraish)  med  svärd  imorgon  om  du  så  vill.” 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa:  ”Vi  har  inte 
kommenderats att följa ett sådant spår. Återvänd nu till era läger.” De återvände 
för att sova till morgonen.174 
 
Knappt hade Quraish fått höra om detta fördrag förrän ett oroväckande tumult 
började sprida sig i alla riktningar. De insåg till fullo att en lojalitetspakt av detta 
slag  skulle  komma  att  utmynna  i  långtgående  förgreningar  med  en  direkt 
påverkan  på  deras  liv  och  tillgångar.  Påföljande  dag  gav  sig  en  stor  delegation 
bestående av Meckas ledare och ärkeskurkar av mot medinensarnas läger för att 
skarpt  protestera  mot  fördraget.  De  vände  sig  till  medinensarna:  ”O,  Khazrajs 
folk,  det  har  kommit  till  vår  kännedom  att  ni  har  kommit  hit  för  att  sluta  ett 
fördrag med denne man (Muhammad) och föra bort honom från Mecka. Vid Allâh 
fasar vi för alla slags konflikter mellan er och oss.” 175 
 
Medinas polyteister som inte visste något om den i hemlighet gjorda utfästelsen 
började  svära  vid  Allâh  och  svarade  i  god  tro  att  det  inte  låg  någon  sanning  i 
rapporterna. En av de medinensiska polyteisterna, ’Abdullah bin Ubai bin Salul, 
vederlade  deras  beskyllningar  och  stämplade  dem  som  av  noll  och  intet  värde, 
och  hävdade  att  hans  folk  aldrig  skulle  inleda  någonting  om  han  inte  gav  dem 
klara order. 
 
Medinas  muslimer  förblev  tysta  och  varken  bekräftade  eller  dementerade.  De 
quraishitiska ledarna föreföll nästan helt övertygade av de argument som fördes 
                                                        
174  Ibn Hisham, 1/448. 
175  Ibn Hisham, 1/448. 
  122 
fram  av  polyteisterna  och  återvände  frustrerade  hem.  De  lät  sig  dock  inte  helt 
nöjas med de ord de hade hört. De började skärskåda alla detaljer och spåra den 
minsta  nyhet  tills  det  utan  skugga  av  ett  tvivel  var  fastslaget  att  pakten  hade 
ingåtts.  Detta  var  emellertid  efter  de  medinensiska  pilgrimerna  hade  lämnat 
Mecka.  I  ett  anfall  av  ursinne  gav  de  sig  efter  dem  men  lyckades  inte  få  fatt  i 
någon  förutom  Sa’d  bin  ’Ubadah.  De  utsatte  honom  för  obeskrivlig  tortyr  men 
han räddades senare av al‐Mut’im bin ’Adi och Harith bin Harb bin Omaiya med 
vilka han hade handelsrelationer.176 
 
Detta  är  historien  om  det  andra  ’Aqabah‐fördraget,  senare  känt  som  det  stora 
’Aqabah‐fördraget,  som  åstadkoms  i  en  anda  av  kärlek,  lojalitet  och  omsesidigt 
stöd  mellan  medinensiska  troende  och  svaga  meckanska  muslimer.  Denna  nya 
anda av tillgivenhet, goda relationer och samarbete kan aldrig förklaras med ett 
flyende  vindspel,  utan  härrörde  tvärtom  från  en  redan  djupt  etablerad 
inställning, dvs. tron på Allâh, Hans Sändebud och Hans Skrift. Det var en tro så 
rotad i människornas inre att den lyckades förbli immun mot alla orättvisans pch 
aggressionens  krafter,  och  kunde  översättas  i  mirakler  i  handlingens  och  den 
ideologiska  strävans  praktiska  aspekter.  Den  sortens  tro  utgjorde  det  egentliga 
instrument  med  vars  hjälp  muslimerna  skrev  in  sig  i  historiens  annaler  om 
oöverträffade  genombrott.  Vi  är  också  övertygade  om  att  framtiden  alltid 
kommer  att  vara  i  avsaknad  av  sådana  imponerande  bedrifter  som  utfördes  av 
dessa storslagna män. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
176  Zâd al‐Ma’ad, 2/51, 52; Ibn Hisham, 1/448‐450. 
  123 
 
Utvandringens förtrupp 
 
 
EFTER  ATT  DET  ANDRA  ’Aqabah‐fördraget  hade  trätt  i  kraft  och  en  liten 
muslimsk stat hade upprättats i en vidsträckt öken där icketro och okunskap var 
vida  spridd  –  det  ur  islamisk  synpunkt  mest  betydelsefulla  åstadkommandet  ‐, 
gav  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  muslimerna  sitt 
tillstånd att utvandra till Medina, den muslimska staten i vardande. 
 
Ur det personliga perspektivet innebar en utvandring till Medina ingenting annat 
än  materiell  förlust  och  offrande  av  tillgångar  i  utbyte  mot  personlig  säkerhet. 
Dessutom  kunde  migranten  i  själva  verket  inte  förvänta  sig  en  fullständig 
säkerhet utan löpte risk att rånas eller till och med dödas under resan. Framtiden 
var dimmig och fylld av otaliga oförutsägbara sorger och bedrövelser. 
 
Med  allt  detta  i  minnet  började  muslimerna  utvandra  medan  polyteisterna  inte 
sparade någon möda för att hindra och stoppa dem, medvetna som de var om att 
ett  sådant  drag  inrymde  sanslösa  hot  och  kolossalt  förödande  faror  för  hela 
deras samhälle. 
 
Den  frste  som  utvandrade  var  Abu  Salamah,  ett  år  innan  ’Aqabah‐fördraget.  Då 
han  beslöt  sig  för  att  lämna  Mecka  höll  hans  ingifta  släktingar  i  ett  desperat 
försök  att  resa  hinder  kvar  hans  hustru,  kidnappade  hans  son  och  vred  hans 
hand ur led. Efter sin mans avfärd och förlusten av sin son grät och sörjde Umm 
Salamah  under  ett  år  i  ensamhet.  En  släkting  kände  till  sist  medlidande  med 
hennes  och  uppmanade  de  andra  att  släppa  hennes  son  och  låta  henne  förenas 
med sin man. Hon gav sig så ut på en femhundra kilometer lång resa utan någon 
som  helst  hjälp.  Vid  en  plats  kallade  at‐Tan’im  stötte  ’Uthman  bin  Talhah  på 
henne  och  erbjöd  henne  eskort  till  Medina.  Tillsammans  med  sin  som 
återförenades hon med Abu Salamah i byn Quba som låg i Medinas utkanter.177 
 
Suhaib  utgör  ett  annat  exempel  på  de  meckanska  polyteisternas  grymheter  i 
anslutning  till  utvandringen.  Denne  man  uttryckte  sin  önska  om  att  utvandra 
vilket naturligtvis var en källa till förtrycktelse bland de icketroende. De började 
förolämpa  honom  och  påstå  att  han  hade  kommit  till  Mecka  som  en  värdelös 
landstrykare.  På  grund  av  deras  stads  storsinne  och  tack  vare  dem  hade  han 
sedan lyckats tjäna mycket pengar och blivit välbärgad. De gav order om att han 
inte  skulle  ge  sig  av.  Då  han  förstod  detta  erbjöd  han  sig  att  ge  bort  all  sin 
rikedom  till  dem.  Till  sist  gick  de  med  på  att  släppa  honom  på  det  villkoret. 
Profeten hörde denna historia och kommenterade den genom att säga: 
 
”Suhaib är segraren, Suhaib är segraren, trots allt.”178  
                                                        
177  Ibn Hisham, 1/468. 
178  Ibn Hisham, 1/477. 
  124 
Vi  har  också  historien  om  ’Umar  bin  al‐Khattab,  ’Ayyash  bin  Abi  Rabi’a  och 
Hisham bin al‐’Asi som kom överens om att träffas på en viss plats en morgon för 
att  bege  sig  till  Medina.  ’Umar  och  ’Ayyash  kom  med  Hisham  hölls  kvar  av 
mevkanerna. 
 
Kort  därpå  kom  Abu  Jahl  och  hans  bror  al‐Harith  till  Medina  för  att  besöka  sin 
tredje  bror  ’Ayyash.  De  försökte  slugt  spela  på  människans  ömmaste  område, 
dvs. relationen till modern. De vände sig till honom och påstod att hans mor hade 
svurit att inte kamma sitt hår eller skydda sig från solen förrän hon hade träffat 
honom.  ’Ayyash  kände  medlidande  med  sin  mor  men  ’Umar  var  klok  nog  att 
förstå att de var ute efter att locka ’Ayyash bort från islam och varnade honom 
för deras knep och tillade: ”Din mor kommer att kamma sitt hår om hon besväras 
av  löss,  och  hon  kommer  att  skydda  sig  från  Meckas  sol  om  den  blir  för  het  för 
henne.” ’Ayyash var trots dessa ord besluten att ge sig iväg för att träffa sin mor. 
’Umar gav honom då sin lätthanterliga och fogliga kamel och gav honom rådet att 
hålla  sig  på  dess  rygg  eftersom  det  skulle  bli  en  räddning  för  honom  om  han 
uppfattade något misstänkt med sina följeslagare. Gruppen på tre gav sig så iväg 
mot  Mecka.  Så  snart  de  tillryggalagt  en  del  av  sträckan  beklagade  sig  Abu  Jahl 
över  sin  kamel  och  bad  ’Ayyash  om  tillåtelse  att  rida  bakom  honom  på  hans 
kamel. Då de gcik ner på knä på marken överföll de båda polyteisterna ’Ayyash 
och band honom. De red in i Mecka och ropade åt folk att följa ders exempel vad 
gäller ”dårar”.179 
 
Dessa  är  endast  tre  tydliga  exempel  på  meckanernas  reaktioner  mot  den  som 
avsåg att utvandra. De troende lyckades trots detta fly i omgångar och så snabbt 
att hela kvarter i Mecka inom två månader efter det andra ’Aqabah‐fördraget låg 
övergivna.  Förutom  Abu  Bakr,  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – själv samt de bemärkta själar som hade hållits kvar i förvar eller av 
någon  anledning  inte  kunde  fly,  hade  i  det  närmaste  alla  av  Muhammads 
efterföljare migrerat till sin nya hemvist. Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – hade tillsammans med Abu Bakr och ’Ali gjort alla nödvändiga 
förberedelser för utvandring men väntade på tillåtelse från sin Herre.180 
 
Värt  att  notera  är  att  de  flesta  av  de  muslimer  som  hade  utvandrat  till 
Abbessinien  nu  kom  tillbaka  till  Medina  för  att  förenas  med  resten  av 
muslimerna där. 
 
Situationen i Mecka var utan tvivel kritisk men Muhammad  – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – var inte alls oroad. Abu Bakr manade dock enträget 
Profeten  att  ge  sig  av  från  staden.  Han  väntade  också  ivrigt  på  en  möjlighet  att 
göra  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sällskap  på 
denna betydelsefulla resa. Profeten sa honom emellertid att tiden ännu inte var 
inne; Herren hade inte givit honom befallning om att utvandra. I väntan på Allâhs 
Befallning hade Abu Bakr gjort förberedelser inför resan. Han hade förvärvat två 
                                                        
179  Ibn Hisham, 1/474; Sahih al‐Bukhari, 1/558. 
180  Zâd al‐Ma’ad, 2/52. 
  125 
snabba kameler och hade utfodrat dem ordentligt under fyra månaders tid så att 
de skulle klara av den prövning som den långa ökenresan innebar.181 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
181  Sahih al‐Bukhari 1/553. 
  126 
 
I anNadwah (Rådhuset) 
Quraishs parlament 
 
 
POLYTEISTERNA  VAR  LAMSLAGNA  av  Muhammads  följeslagares  noggranna 
planering och snabba förflyttning mot sin nya hemvist i Medina. De fångades av 
en aldrig tidigare erfaren ängslan och oroades djupt över hela sin hedniska och 
ekonomiska  enhet.  De  uppfattade  redan  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâh 
frid  och  välsignelser  –  som  en  inflytelserik  ledare  och  hans  följeslagare  som 
målmevetna, ärbara och ständigt redo att offra allt de hade för Allâhs Sändebud – 
över  honom  vare  Allâhs  fird  och  välsignelser.  Al‐Aws  och  al‐Khazrajs  stammar, 
de  meckanska  muslimernas  blivande  värdar,  var  också  kända  i  Arabien  för  sin 
makt  och  styrka  i  krig  och  sin  omdömesgilla  och  förnuftiga  inställning  i  fred. 
Eftersom de själva hade erfarit bittra tider med inbördes krigföring var de avogt 
inställda till hätskhet och partiskhet. Det blivande högkvarteret för den ständigt 
växande  islamiska  rörelsen,  Medina  självt,  ägde  ett  mycket  strategiskt  läge. 
Staden  kontrollerade  de  kommersiella  rutter  som  ledde  till  Mecka,  vars  folk 
omsatte  varor  till  ett  värde  av  omkring  en  kvarts  miljon  gulddinarer  per  år. 
Säkerheten längs karavanvägarna var av avgörande betydelse för ett beständigt 
välmående  ekonomiskt  liv.  Med  alla  dessa  faktorer  i  åtanke  kände  sig 
polyteisterna vara i händerna på ett stort hot. De började därför söka den mest 
effektiva  metid  som  skulle  kunna  avvärja  denna  förestående  fara.  Två  och  en 
halv  månad  efter  det  andra  ’Aqabah‐fördraget,  dvs.  torsdagen  den  tjugosjätte 
Safar  i  profetskapets  fjortonde  år  eller  den  tolfte  september  år  622  e.Kr. 
sammankallade de ett möte.182 Den dagen höll ”Meckas parlament” sitt viktigaste 
möte  någonsin  med  en  enda  punkt  på  dagordningen:  Vilka  åtgärder  ska  vidtas 
för att effektivt kunna stoppa tidvattenvågen? Delegater som representerade alla 
Quraishs stammar var närvarande av vilka de mest kända var: 
 
1. Abu Jahl bin Hisham från Bani Makhzum. 
 
2. Jubair  bin  Mut’im,  Tuaima  bin  ’Adi  och  al‐Harith  bin  ’Amir  som 
representerade Bani Naufal bin ’Abd Manaf. 
 
3. Rabi’as  två  söner  Shaibah  och  ’Utbah  vid  sidan  av  Abu  Sufyan  bin  Harb 
från Bani ’Abd Shams bin ’Abd Manaf. 
 
4. an‐Nadr bin al‐Harith (som hade smetat ner Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – med djurtarmar) som talesman för Bani ’Abd 
ad‐Dar. 
 
5. Abdul Bukhtary bin Hisham, Zama’a bin al‐Aswad och Hakeem bin Hizam 
som representanter för Bani Asad bin ’Abd al‐’Uzza. 
                                                        
182  För detaljer se Rahmat‐al‐lil’alamîn, 1/95‐102. 
  127 
6. al‐Hajjajs två söner Nabih och Munbih från Bani Sahm. 
 
7. Omaiyah bin Khalaf från Bani Jumah. 
 
Vid  an‐Nadwah  avbröt  Iblis  (Satan),  i  skepnad  av  en  vördnadsvärde  äldre  man 
stående i dörren, deras konversation och presenterade sig som en man från Najd 
som önskade närvara vid mötet, lyssna till debatten och önska dem lycka i att nå 
fram till ett klokt ställningstagande. Han släpptes beredvilligt in. 
 
En lång debatt tog vid och ett flertal förslag lades fram. Ett av dem hemställde om 
och debatterade fördrivning från Mecka men avslogs till sist på grundval av att 
Muhammads fina och tilltalande ord kunde förleda de andra araberna att angripa 
dem i deras egen stad. Livstids fångenskap diskuterades också men förkastades 
även  det  av  rädsla  för  att  hans  följeslagare  kunde  öka  i  antal,  övermanna  dem 
och frita honom med våld. I det ögonblicket framkastade Meckas ärkebrottsling, 
Abu Jahl själv som föreslog att en grupp unga män, en från varje stam, samtidigt 
skulle  fälla  Muhammad  med  sina  svärd  så  att  blodspengarna  låg  över  dem  alla 
och  därför  inte  skulle  kunna  drivas  in.  Hans  folk  skulle  så  istället  söka  en 
ersättningsuppgörelse.  Det  skändliga  förslaget  accepterades  enhälligt  och 
representanterna  bröt  upp  från  mötet  och  återvände  hem  fast  beslutena  om 
omedelbar handling.183 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
183  Ibn Hisham, 1/480‐482. 
  128 
 
Profetens utvandring 
 
 
Då  det  upprörande  beslutet  hade  fattas  sändes  Jibrîl  (Gabriel)  ner  till 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  för  att  avslöja 
Quraishs sammansvärjning och ge honom hans Herres tillåtelse att lämna Mecka. 
Han bestämde tiden för utvandringen och bad honom att inte sova i sin vanliga 
säng den natten. Vid middagstid gick Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – för att träffa sin följeslagare Abu Bakr och med honom ordna allt 
inför den föresatta utvandringen. Abu Bakr var förvånad över att Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  maskerad  komma  för  att  besöka 
honom.  Han  fick  dock  snart  veta  att  Allâhs  befallning  hade  kommit  och  han 
föreslog  att  de  skulle  ge  sig  av  tillsammans  vilket  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – samtyckte till.184 
 
Meckas  ledare  hade  utvalt  elva  män  att  göra  nödvändiga  förberedelser  för  att 
deras djävulska plan skulle kunna implementeras. Männen var Abu Jahl, Hakam 
bin  Abil  al‐’As,  ’Uqbah  bin  Abi  Mu’at,  an‐Nadr  bin  Harith,  Omaiyah  bin  Khalaf, 
Zama’a bin al‐Aswad, Tu’aima bin ’Adi, Abu Lahab, Ubai bin Khalaf, Nabih bin al‐
Hajjaj  och  hans  bror  Munbih  bin  al‐Hajjaj.  Alla  var  redo.  Då  natten  föll  på 
placerade de ut lönnmördare runt Profetens hem. De vakade hela natten i väntan 
på att mörda honom i det ögonblick han gick hemifrån tidigt på morgonen, och 
kikade då och då in genom ett hål i dörren för att kontrollera att han fortfarande 
låg i sin säng. Islams store fiende Abu Jahl gick högdraget och arrogant omkring 
och  hånade  Muhammads  ord  och  sa  till  folket  runt  honom:  ”Muhammad  påstår 
att  han  om  ni  följer  honom  kommer  att  göra  er  till  härskare  över  araberna  och 
ickearaberna  och  att  er  belöning  i  det  Efterkommande  kommer  att  vara 
Trädgårdar liknande de vid Jordanien, och att han i annat fall kommer att slakta 
er och att ni efter döden kommer att brinna i eld.”185 Han var alltför övertygad om 
framgång  i  sin  djävulska  plan.  Allâh,  den  Allsmäktige,  i  Vars  Händer  ligger 
makten över himlarna och jorden, gör dock som Han önskar – Han kommer till 
undsättning och kan aldrig utmanövreras. Han gjorde exakt det som Han senare 
sa till sin Profet: 
 
”Och [minns, Muhammad] hur förnekarna av sanningen smidde onda planer mot 
dig; de ville ta dig till fånga eller döda dig eller driva bort dig. Ja, de smider sina 
planer, men Allâh smider [också] Sina planer och Allâh smider bättre planer än 
någon annan.” 
(Quranen 8:30) 
 
Vid den kritiska tidpunkten misslyckades Quraishs planer helt trots den strama 
belägring  de  utsatte  Profetens  hem  för.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
                                                        
185  Ibn Hisham, 1/483. 
  129 
och välsignelser – och ’Ali befann sig i huset. Profeten – över honom vare Allâhs 
fird  och  välsignelser  –  sa  till  ’Ali  att  sova  i  hans  säng  och  täcka  sig  med  hans 
gröna  mantel  och  försäkrade  honom  om  komplett  säkerhet  under  Allâhs 
beskydd.  Profeten  drog  sig  sedan  ut  ur  rummet,  kastade  en  handfull  damm  på 
lönnmördarna och lyckades ta sig förbi dem medan han reciterade ur den Heliga 
Quranen: 
 
”Och Vi har satt ett hinder framför dem och ett hinder bakom dem, och Vi har täckt 
över deras (ögon ansikten) så att de inte kan se.” 
(Quranen 36:9) 
 
Han styrde genast stegen mot Abu Bakrs hem. Denne gjorde honom omedelbart 
sällskap och båda gav sig av söderut, besteg Thawrs ståtliga topp och beslöt att 
ta skydd i en grotta.186 
 
De lönnmördare som belägrade huset väntade på timme noll då någon kom och 
gav dem besked om att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
redan hade gett sig av. De rusade in och fann till sin stora häpnad att den person 
som låg i Profetens säng var ’Ali och inte Muhammad – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser.  Händelsen  orsakade  stor  uppståndelse  i  hela  staden. 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  således  lämnat 
sitt  hem  den  tjugosjunde  Safa  under  Profetskapets  fjortonde  år,  dvs.  den  tolfte 
eller trettonde december år 622 e.Kr.187 
 
Väl  medveten  om  att  Quraish  skulle  uppbringa  alla  sina  krafter  för  att  hitta 
honom  spelade  han  dem  ett  spratt.  Istället  för  att  ta  vägen  till  Medina  norr  om 
Mecka  som  polyteisterna  skulle  anta,  gick  han  längs  en  inte  alls  förväntad  väg 
som låg söder om Mecka och ledde till Jemen. Han gick drygt sju kilometer tills 
han nådde fram till det olämpliga klippberget Thawr. Där var hans skor utslitna, 
och vissa säger att han hade gått på tårna för att inte lämna några spår efter sig. 
Abu  Bakr  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  honom  –  bar  honom  uppför  berget  till  en 
grotta som uppkallats efter berget och fått namnet Thawrs grotta. Abu Bakr gick 
in först för att utforska grottan och förvissa sig om att den var säker. Han täppte 
igen  alla  hål  med  bitar  rivna  från  sina  kläder,  städade  grottan  och  bad  sedan 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att stiga in. Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser –  gick  in  och  lade  omedelbart  sitt 
huvud i Abu Bakrs knä och somnade. Plötsligt blev Abu Bakr stungen i foten av 
en  giftig  insekt  och  det  gjorde  så  ont  att  hans  tårar  föll  på  Profetens  ansikte. 
Denne strök genast sin saliv på Abu Bakrs fot och smärtan försvann omedelbart. 
De  höll  sig  i  grottan  tre  nätter  –  fredag,  lördag  och  söndag.  Abu  Bakrs  son 
’Abdullah kom till dem efter skymningen och informerade dem om den senaste 
utvecklingen  i  Mecka.  Han  tillbringade  natten  i  grottan  och  gav  sig  sedan  av  i 
ottan för att beblanda sig som vanligt med Meckas befolkning och inte dra någon 
uppmärksamhet till sina hemliga aktiviterer. ’Amir bin Fuhairah, som i sällskap 
med  andra  herdar  från  Mecka  vallade  Abu  Bakrs  hjord,  smög  sig  varje  kväll 
                                                        
187  Rahmat‐al‐lil’alamîn, 1/95. 
  130 
osedd iväg med några getter till grottan och försåg dess invånare med ett rikligt 
förråd av mjölk.188 
 
Quraish blev å andra sidan skäligen förbluffade och förargade då nyheten om de 
båda  följeslagarnas  flykt  bekräftades.  De  förde  ’Ali  till  al‐Ka’bah,  misshandlade 
honom  brutalt  och  höll  kvar  honom  där  i  en  timme  i  ett  desperat  försök  att  få 
honom  att  röja  hemligheten  bakom  de  två  ”rymlingarnas”  försvinnande,  men 
utan resultat. De begav sig till Abu Bakrs dotter Asma’ men deras ansträngningar 
var också här förgäves. Abu Jahl slog till flickan så hårt att hennes örhänge gick 
itu.189 
 
Meckas  bemärkta  sammankallade  ett  krismöte  för  att  bestämma  inriktning  och 
utforska alla områden som skulle kunna bidra till att de två männen ingångades. 
De  beslöt  att  spärra  alla  vägar  som  ledde  ut  ur  Mecka  och  placerade  tungt 
beväpnad  bevakning  vid  alla  tänkbara  utfarter.  Ett  pris  på  etthundra  kameler 
sattes  på  deras  huvuden.190  Ryttare,  fotfolk  och  spårare  genomsökte  landet.  De 
var  också  vid  ett  tillfälle  vid  ingången  till  den  grotta  i  vilken  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  Abu  Bakr  gömde  sig.  Då  den 
sistnämnde  såg  fienden  på  så  kort  avstånd  viskade  han  till  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser:  ”Vad  händer  om  de  tittar  in  genom 
skrevan  och  upptäcker  oss?”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – svarade med sitt gudsinspirerade lugn: 
 
”Tyst, Abu Bakr! Vad tror du om de två med vilka Den tredje är Allâh?”191 
 
Det var sannerligen ett Gudomligt mirakel, ty förföljarna var endast några få steg 
från grottan. 
 
Under  tre  dagar  bodde  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  och  Abu  Bakr  i  grottan  och  Quraish  fortsatte  sina  frenetiska 
ansträngningar att få fatt i dem. 
 
En  person  vid  namn  ’Abdullah  bin  Uraiquit,  som  ännu  inte  hade  antagit  islam 
men som åtnjöt Abu Bakrs förtroende och som hade anlitats som vägvisare, kom 
enligt  en  plan  efter  tre  nätter  till  grottan  med  Abu  Bakrs  två  kameler.  Hans 
rapport övertygade de två distingerade ”flyktingarna” om att sökandet efter dem 
hade  minskat  i  intensitet.  Tiden för  att ge  sig  av var  kommen. Abu Bakr  erbjöd 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – det snabba djuret att 
rida på. Den senare accepterade på villko att han fick betala vad det var värt. De 
tog med sig de förnödenheter som Asma’, Abu Bakrs dotter, kom med och knöt 
ihop med en bit av sin gördel efter att hon delat den i två delar, en händelse som 
sedermera gav henne tillnamnet ”Asma’ med de två gördlarna”. Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐, Abu Bakr och ’Amir bin Fuhairah gav 
                                                        
189  Rahmat‐al‐lil’alamîn, 1/96; Ibn Hisham, 1/487. 
191  Sahih al‐Bukhari, 1/516; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 168. 
  131 
sig av och deras vägvisare ’Abdullah bin Uraiquit förde dem på sällan beträdda 
vägar längs kusten. Detta hände under Rabi’ al‐Awwal år 1 e.H, dvs. i september 
år  622  e.Kr.  Den  lilla  karavanen  reste  genom  många  byar  på  vägen  mot  Quba’, 
och  det  är  i  det  sammanhanget  relevant  att  redogöra  för  några  intressanta 
incidenter som präglade deras tröttsamma färd: 
 
En dag kunde de inte finna skydd mot den brännande hettan så Abu Bakr – må 
Allâh vara nöjd med honom – såg sig omkring och fann lite skydd vid en klippa. 
Han  rensade  marken,  bredde  ut  sin  mantel  för  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – att ligga på och gav sig sedan ut för att söka efter 
mat. Han stötte på en herde, en beduinpojke, som också letade efter skugga. Abu 
Bakr  bad  honom  om  lite  mjölk  och  tog  den  med  sig  till  Profeten  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  ‐,  kylde  den  med  lite  vatten  och  väntade  till 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – vaknade och släckte sin 
törst.192 
 
Till vemhelst som frågade Abu Bakr – må Allâh vara nöjd med honom – om hans 
ärade följeslagares identitet svarade han att det var en man som visade honom 
vägen.  Frågeställaren  trodde  då  att  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – var en vägvisare i geografisk mening, men Abu Bakr avsåg en 
vägvisare på rättfärdighetens väg.193 
 
Quraish  hade  som  vi  redan  har  nämnt  förklarat  att  vemhelst  som  grep 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  skulle  få  motta 
etthundra kameler i belöning. Dett hade sporrat många att pröva sin lycka. Bland 
dem  som  var  på  jakt  efter  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  och  hans  följeslagare  för  att  lägga  beslag  på  belöningen  fanns 
Maliks  son  Suraqah.  Då  han  fick  information  om  att  en  grupp  på  gyra  hade 
iakttagits på en viss rutt beslöt hans sig för att ta upp förföljandet i hemlighet så 
att han ensam skulle gå belöningen. Han satt upp på en snabb häst och gav sig ut 
på  jakt  efter  dem.  På  vägen  snubblade  hästan  och  han  föll  till  marken.  Såsom 
araberna  hade  för  vana  vid  sådana  tillfällen  kastade  han  lott  för  att  avgöra  om 
han  skulle  fortsätta  jakten  eller  inte.  Utsikterna  visade  sig  vara  ogynnsamma 
men begäret efter materiell rikedom förblindade honom helt och hållet och han 
återupptog jakten. Ännu en gång drabbade honom samma sak men han tog ingen 
notis om det. Han kastade sig åter upp i sadeln och red i halsbrytande hastighet 
tills  han  kom  förhållandevis  nära  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Abu  Bakr  hjärta  oroades  och  han  fortsatte  att  se  bakåt  medan 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  förblev  orubblig  och 
fortsatte att recitera verser ut Quranen. 
 
Suraqahs  hästs  upprepade  snavande  och  hans  egna  fall  gjorde  honom 
uppmärksam  å  situationen  och  han  insåg  att  det  handlade  om  en  upprepad 
varning från Allâh för hans onda anslag mot Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser. Han närmade sig de resande med ett ångerfullt hjärta och 
                                                        
  132 
bad  ödmjukt  om  Profetens  förlåtelse.  Han  vände  sig  till  Profeten  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  hans  följeslagare  och  sa:  ”Ditt  folk 
(Quraish)  har  utfäst  en  frikostig  belöning  till  den  som  ingångar  dig.”  Han  erbjöd 
dem  förnödenheter  som  de  dock  avböjde.  De  bad  honom  endast  om  att  dölja 
deras uppbrott och vilseleda polyteisterna. Sedan förlät Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  honom  och  bekräftade  det  med  ett  tecken 
nedskrivet av ’Amir bin Fuhairah på en bit pergament. Suraqah skyndade tillbaka 
till Mecka och försökte korsa planerna för dem som var på jakt efter Muhammad 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser –  och  hans  redbara  följeslagare. 
Den svurne fienden förvandlades till en uppriktig troende.194 
 
I  en  version  från  Abu  Bakr  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  honom  –  säger  han:  ”Vi 
emigrerade  medan  meckanerna  var  på  jakt  efter  oss.  Ingen  hann  upp  oss  med 
undantag för Suraqah bin Malik bin Ju’sham på en häst. Jag sa: ’Allâhs Sändebud, 
den  här  har  hunnit  upp  oss.’  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – svarade: ’Slås inte ned. Allâh är i sanning med oss.’” 
 
Gruppen  fortsatte  sin  resa  och  nådde  fram  till  ensliga  tält  som  tillhörde  en 
kvinna vid namn Umm Ma’bad al‐Khuza’iyah. Hon bar en vänlig dam som satt vid 
sin tältöppning med en matta utrullad för den eventuella resande som kunde ha 
vägarna  förbi.  Utmattade  och  törstiga  ville  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  och  hans  följeslagare  fräscha  upp  sig  med  mat  och  lite 
mjölk.  Damen  sa  dem  att  hjorden  var  ute  på  bete  och  att  den  get  som  stod  i 
närheten  nästan  inte  hade  någon  mjölk.  Det  var  ett  regnlöst  år.  Med  tillåtelse 
från kvinnan röde Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – vid 
getens juver, reviterade Allâhs namn över dem, och till deras stora glädje flödade 
mjölken ur dem. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – erbjöd 
den  först  till  husets  dam  och  delade  sedan  återstoden  med  gruppens 
medlemmar. Innan han gav sig av mjälkade han geten, fyllde kärlet och gav det 
till Umm Ma’bad. Senare återvände hennes make med magra getter som knappt 
hade någon mjölk alls i sina juver. Han häpnade över att det fanns mjölk i huset. 
Hans hustru berättade för honom att en välsignad man hade haft vägarna förbi, 
och  beskrev  sedan  hans  utseende  och  hans  sätt  att  tala.  Abu  Ma’bad  insåg 
omedelbart att mannen var den som Quraish letade efter och bad henne om en 
fullständig  beskrivning  av  honom.  Hon  gav  en  underbar  redogörelse  för  hans 
yttre och hans sätt, till vilkas detaljer vi återkommer senare i processen att tala 
om hans egenskaper och företräden. 
 
Efter att ha lyssnat till sin hustrus redogörelse uttryckte Abu Ma’bad en innerlig 
önskan  om  att  slå  följe  med  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  närhelst  det  var  möjligt.  Han  upprepade  sin  beundran  i  lyriska 
verser som gav eko i hela Mecka till en sådan grad att människor där trodde att 
det  var  en  djinn  som  inpräglade  ord  i  deras  öron.  Då  Abu  Bakrs  dotter  Asma’ 
hörde dessa verser förstod hon att de två följeslagarna var på väg mot Medina.195 
Det  korta  poemet  öppnade  med  tacksägelser  riktade  till  Allâh  för  att  han  gett 
                                                        
194  Sahih al‐Bukhari, 1/516, 1/554; Zâd al‐Ma’ad, 2/53. 
195  Zâd al‐Ma’ad, 2/54. 
  133 
dem (familjen Ma’bad) möjligheten att vara värd för Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  en  stund.  Det  beskrev  sedan  den  lycksalihet  som 
slog rot i Profetens följeslagare, oavsett vem han eller hon var; och den avslutade 
med  en  inbjudan  till  hela  mänskligheten  att  komma  för  att  själva  se  Umm 
Ma’bad,  hennes  get  och  kärlet  med  mjölk  som  alla  vittnade  om  Profetens 
sannfärdighet. 
 
På  vägen  mot  Medina  stötte  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  på  Abu  Buraidah  som  var  en  av  dem  som  drevs  av  begäret  efter 
Quraishs belöning. Knappt hade han kommit ansikte mot ansikte med Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och talat med honom förrän han 
och sjuttio av hans män hade antagit islam. Han tog av sin turban, fäste den runt 
sin lans och förde den med sig som ett tecken som vittnade om att trygghetens 
och  fridens  ängel  hade  kommit  för  att  genomsyra  världen  med  rättvisa  och 
oväld.196 
 
De två emigranterna återupptog sin resa. Det var under denna tid som de mötte 
az‐Zubair i spetsen för en karavan på väg tillbaka från Syrien. Varma hälsningar 
utväxlades  och  az‐Zubair  överlämnade  till  dem  två  vita  klädnader  som  de 
tacksamt  tog  emot.197  Måndag  den  åttonde  Rabi’  al‐Awwal  under  Profetskapets 
fjortonde år, dvs. den tjugotredje september år 622, anlände Allâhs Sändebud till 
Quba.198 
 
Så snart nyheten om Muhammads ankomst började sprida sig strömmade stora 
skaror  till  från  Medina.  De  kom  varje  morgon  och  väntade  ivrigt  på  hans 
framträdande tills den olidliga hettan tvingade dem att återvända. En dag då de 
som vanligt hade gått dit och efter en lång väntan och vakan var på väg tillbaka 
till staden, utropade en jude som hade fångat en glimt av tre resade klädda i vitt 
på väg mot Medina från toppen av en höjd: ”Arabiens folk! Er profet har kommit! 
Han  som  ni  så  ivrigt  har  väntat  på  har  kommit!”  Muslimerna  rusade  genast  till 
med sina vapen i beredskap (för att försvara honom).199 Den glädjande nyheten 
spreds snart i staden och folk gick åstad för att hälsa sin upphöjde gäst. 
 
Ibn  al‐Qayyim  sa:  Ropen  ’Allâhu  Akbar’  (Allâh  är  Stor)  genljöd  i  Banu  ’Amr  bin 
’Awf.  Muhammads  glädje  ökade  i  samma  takt  men  med  en  sällsynt  känsla  för 
timing och vad som passar sig gav han order om att de skulle upphöra. Stillhet 
omslöt honom och uppenbaraelsen nedsändes.200  
 
”… Allâh är hans Beskyddare och att därför också Gabriel och de främsta bland de 
troende och [alla] änglar står vid hans sida.” 
(Quranen 66:4)201 
                                                        
200  Zâd al‐Ma’ad, 2/54. 
201  Zâd al‐Ma’ad, 2/54; Ibn Hisham, 1/493. 
  134 
’Urwah bin az‐Zubair sa: De tog emot Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – och gick med dem till höger. Där tog Banu ’Amr bin ’Awf 
hand  om  honom.  Detta  var  på  måndag  i  Rabi’  al‐Awwal.  Han  satt  ned  i  tysthet 
och al‐Ansâr (Hjälparna), som inte hade haft möjlighet att träffa honom förr, kom 
in för att hälsa honom. Det sägs att solen blev så het att Abu Bakr ställde sig upp 
för  att  skydda  honom  från  de  varma  strålarna.202    Det  var  sannerligen  en  dag 
utan motstycke i Medina. Judarna kunde konkret uppfatta sanningshalten hos sin 
profet  Habquq  som  sa:  ”Allâh  har  kommit  från  atTaiman,  och  den  Helige  från 
berget Faran.” 
 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bodde  fyra  dagar 
(måndag,  tisdag,  onsdag  och  torsdag)  i  Quba’  med  Kulthum  bin  al‐Hadm,  ’Amr 
bin  ’Awfs  stams  gästvänlige  hövding.  Det  var  under  dessa  dagar  som  grunden 
lades till Qubamoskén, den första moské som byggdes av Profeten och på basis 
av gudsfruktan. ’Ali blev kvar i Mecka under tre dagar för att å Profetens vägnar 
lämna  tillbaka  det  som  anförtrotts  honom  till  deras  respektive  ägare.  Efter  det 
började han sin utvandringsresa tillfots för att förenas med honom i Quba’.203 
 
På  fredag  morgon  skickade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – efter sina morbröder i Bani an‐Najjar för att komma och eskortera 
honom och Abu Bakr till Medina. Han red mot det nya högkvarteret mitt ibland 
de  varma  hälsningarna  från  sina  medinsnsiska  efterföljare  som  kantade  vägen. 
Vid  en  plats  i  Banu  Salims  dal  gjorde  han  halt  och  förrättade  fredagsbönen 
tillsammans med ett hundratal andra.204 Under tiden strömmade stammarna och 
familjerna  i  Medina  (det  nya  namnet  på  staden  Yathrib  och  en  kortform  av 
”Sändebudets madinah (stad)”) till och tävlade med varandra om att bjuda den 
ärade  besökaren  till  sina  hem.  Medinensarnas  flickor  skanderade  vackra 
välkomsstrofer rika på alla innebörder av lydnad och plikttrogenhet mot det nya 
Sändebudet. 
 
Trots  att  de  inte  var  välbeställda  var  varje  Ansâr  (Hjälpare)  ivrigt  otålig  och 
angelägen  om  att  ta  emot  Sändebudet  i  sitt  hem.  Det  blev  sannerligen  en 
triumfartad procession. Runt Muhammads kamel och hans närmaste följeslagare 
red stadens ledare i sina bästa dräkter och blänkande rustningar, och de sa alla: 
”Sitt av här, o Allâhs Sändebud, stanna med oss.” Muhammad – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  svarade  dem  alla  hövligt  och  vänligt:  ”Den  här 
kamelen anförs av Allâh, och varhelst den stannar blir min vistelseort.” 
 
Kamelen  fortsatte  framåt  med  lösa  tyglar,  nådde  fram  till  platsen  för  Profetens 
Moské och satte sig ner. Profeten satt inte av förrän den hade rest sig igen, gått 
framåt,  vänt  om  och  sedan  återvänt  för  att  sätta  sig  ner  på  samma  plats  som 
tidigare. Här stannade hans hos Banu Najjar som var släkt med Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  på  mödernet.  Det  var  i  själva  verket 
också  hans  önskan  att  hedra  sina  morbröder  och  bo  bland  dem.  Med  gränslös 
                                                        
  135 
glädje  över  den  gudomliga  välsignelse  som  hade  beviljats  honom  klev  den 
lyckosamme  värden  Abu  Ayyub  al‐Ansâri  fram,  välkomnade  den  ärade  gästen 
och bad honom stiga in i sitt hem.205 
 
Några dagar senare anlände Profetens hustru Sawdah, hans två döttrar Fatimah 
och  Umm  Kulthum,  Usama  bin  Zaid,  Umm  Aimar  och  Abu  Bakrs  son  ’Abdullah 
med Abu Bakrs hushåll inklusive ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne. Zainab 
hade inte möjlighet att utvandra utan stannade hos sin man Abi al‐’As till slaget 
vid Badr.206  
 
’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – sa: 
 
”Då  Allâhs  Sändebud  anlände  till  Medina  blev  både  Abu  Bakr  och  Bilal 
sjuka.  Jag  brukade  se  till  dem.  Då  febern  fick  ett  fast  grepp  om  Abu  Bakr 
brukade  han  recitera  poesi  med  en  smak  av  nära  död.  Bilal  reciterade  då 
feberattackerna lättade också poesi som vittnad om tydlig hemlängtan.” 
 
Hon tillade: 
 
”Jag underrättade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
om deras allvarliga tillstånd och han svarade: ’Allâh, vi bönfaller Dig om att 
i våra hjärtan etablera en lika stark kärlek till Medina som den vi hade för 
Mecka, eller större. Allâh, välsigna och öka Medinas välstånd och vi ber Dig 
enträget  att  omvandla  dess  ofruktbara  gyttja  till  hälsobringande 
bördighet.’” 
 
TILLVARON I MEDINA 
Tiden i Medina kan delas in i tre faser: 
 
1. Den  första  fasen  kännetecknas  av  alltför  mycket  oro  och  oenighet  och 
allför  många  inre hinder,  tillsammans  med en fientlig yttre väg  vars mål 
var  den  växande  trons  fullständiga  utplånande.  Den  slutade  med 
fredsfördraget vid al‐Hudaibiyah i Dhul Qa’da år 6 e.H. 
 
2. Den  andra  fasen  präglas  av  en  vapenvila  med  det  hedniska  ledarskapet 
och  slutar  med  erövringen  av  Mecka  i  Ramadan  år  8  e.H.  Den  såg  också 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bjuda härskare 
bortanför Arabien att sluta in sig i islams led. 
 
3. Under  den  tredje  fasen  kom  människor  i  horder  för  att  anta  islam. 
Stammar och andra grupper kom till Medina för att hylla Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser. Den slutade med Profetens död i 
Rabi’ al‐Awwal år 11 e.H. 
 
 
                                                        
205  Zâd al‐Ma’ad, 2/55. 
  136 
 
Den första fasen 
Tillståndet i Medina vid tiden för utvandingen 
 
 
UTVANDRINGEN TILL MEDINA kan inte kopplas till försöken att fly från hån och 
förtryck enbart, utan utgjorde också en slags samverkan som syftade till att resa 
fundamenten  till  ett  nytt  samhälle  på  en  säker  plats.  Det  blev  sålunda  ett 
åtliggande  för  varje  duglig  muslim  att  bidra  till  att  bygga  detta  nya  hemland, 
immunisera det och stötta upp det. Som ledare och andlig vägvisare fanns utan 
tvekan Sändebudet – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, i vars händer 
alla avgöranden uteslutande låg. 
 
I Medina var Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tvungen 
att ta itu med tre helt olika kategorier människor med skiljaktiga problem: 
 
1. Följeslagarna,  den  storsinta  och  gudfruktiga  eliten  –  må  Allâh  vara  nöjd 
med dem. 
 
2. Helt  medinensiska  polyteistiska  stammar  som  fortfarande  var  avskilda 
från islam. 
 
3. Judarna. 
 
Följeslagarnas livsvillkor i Medina var helt olika de som varit för handen i Mecka. 
Därför  hade  de  arbetat  mot  ett  gemensamt  mål  men  fysiskt  sett  hade  de  varit 
splittrade,  underlägsna  och  övergivna.  De  hade  varit  hjälplösa  då  det  gällde  att 
driva  sin  nya  linje.  De  medel,  sociala  och  materiella,  som  de  hade  till  sitt 
förfogande  räckte  inte  till  för  att  upprätta  ett  nytt  muslimskt  samhälle.  I 
parallellitet  med  detta  var  den  Heliga  Quranens  meckanska  kapitel  begränsade 
till  att  skissera  de  islamiska  påbuden,  stadga  lagstiftning  för  de  troende  på  det 
individuella planet samt anbefalla godhet och gudfruktighet och förbjuda onska 
och synd. 
 
I  Medina  var  det  annorlunda  och  här  vilade  deras  livsangelägenheter  i  deras 
egna  händer.  De  kände  nu  ett  lugn  och  kunde  tämligen  tillitsfullt  ta  sig  an 
civiliseringens  utmaningar,  uppbyggnad,  livsuppehållande  verksamheter, 
ekonomi,  politik,  organiseringen  av  styret,  krig  och  fred,  kodifikation  av  frågor 
som rör det tillåtna och det förbjudna, dyrkan, etik och alla relevanta frågor. Kort 
sagt hade de i Medina full frihet att uppresa fundamenten för ett nytt islamiskt 
samhälle som inte bara var ytterligt olikt de förislamiska livskoderna, utan också 
utmärkande  i  världen  i  stort.  Det  var  ett  samhälle  som  kunde  stå  för  den 
islamiska kallelse för vars sak muslimerna hade utsatts för ohyggliga förföljelser 
under  tio  års  tid.  Det  råder  inget  tvivel  om  att  förfärdigandet  av  ett  samhälle  i 
linje med denna typ av etik inte kan åstadkommas över en natt eller på en månad 
eller ens ett år. Det kräver mycket tid under vilken lagstiftning och legalisering 
löper gradvis och parallellt med odling av det nya, fostran och utbildning. Allâh – 
  137 
den  Allvetande  –  tog  naturligtvis  hand  om  lagstiftning  och  Hans  Profet 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  skötte 
genomförandet och inriktningen. 
 
”Det är Han som har sänt ett Sändebud till de olärda ur deras egna led för att 
framföra Hans budskap till dem och [lära] dem renhet och undervisa dem i Skriften 
och [profeternas] visdom.” 
(Quranen 62:2) 
 
Profetens följeslagare – må Allâh vara nöjd med dem – rusade med stor iver till 
för att ta till sig dessa quraniska föreskrifter och glatt fylla sina hjärtan med dem. 
 
”Troende är enbart de som bävar i sina hjärtan då de hör Allâhs namn nämnas, och 
som känner sig stärkta i tron då de hör Hans budskap läsas upp,  
och som litar helt till sin Herre.” 
(Quranen 8:2) 
 
Den  uppgiften  utgjorde  Allâhs  Sändebuds  största  utmaning  vad  gällde 
muslimerna.  Faktum  är  att  detta  syfte  fanns  i  den  islamiska  kallelsens  och  det 
profetiska  uppdragets  själva  hjärta  –  det  var  aldrig  en  fråga  av  underordnad 
betydelse även om det fanns de ärenden som krävde omedelbara åtgärder. 
 
Muslimerna  i  Medina  bestod  i  realiteten  av  två  grupper.  Den  första  var  redan 
etablerad  på  platsen  med  mark  och  välstånd,  fyllda  av  lugn,  dock  med  frön  till 
tvedräkt  djupt  planerade  och  med  kroniska  regelbundet  uppblossande 
fientligheter – denna grupp var al‐Ansâr (Hjälparna). Den andra gruppen var al‐
Muhajirûn  (Utvandrarna)  som  var  hemlösa,  arbetslösa  och  medellösa.  Deras 
antal var inte litet, tvärtom, och efter att Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – hade givit grönt ljus för dem att ge sig av till Medina ökade det 
dag  för  dag,  Medinas  ekonomiska  struktur,  som  ursprungligen  inte  hade  varit 
särdeles  blomstrande,  började  visa  tecken  på  obalanser  som  också  förvärrades 
av  den  ekonomiska  bojkott  som  antiislamiska  grupper  lade  på  den,  och 
följaktligen minskade införseln av varor och levnadsförhållanden försämrades. 
 
De helt medinensiska polyteisterna utgjorde den andra sektor vilken Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – vad tvungen att ta itu med. Dessa 
människor  hade  inget  som  helst  kontroll  över  muslimer.  Vissa  av  dem  hyste 
inget agg mot muslimerna utan var relativt skeptiska till sina förfäders religiösa 
praktik, och utvecklade ett trevande tryck för islam och antog inom kort den nya 
tron och blev innerligt hängivna Allâh. Andra bar däremot på onda avsikter mot 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och hans följeslagare 
men  var  alltför  fega  för  att  visa  sitt  motstånd  offentligt.  Under  dessa  islamiskt 
sett  gynnsamma  förhållanden  blev  de  istället  tvungna  att  föregiva  välvilja  och 
vänlighet.  ’Abdullah  bin  Ubai,  som  i  kölvattnet  efter  Bu’ath‐kriget  mellan  al‐
Kazraj  och  al‐Aws  närmast  hade  tilldelats  ledarbefattningen  över  dessa  båda 
stammar,  ledde  denna  grupp  hycklare.  Profetens  ankomst  och  den  kraftfulla 
uppkomsten av islams nya anda omintetgjorde den inriktningen och tanken föll 
snart  i  glömska.  ’Abdullah  bin  Ubai  kunde  inte  blidkas  då  han  såg  en  annna, 
Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, komma och beröva 
  138 
honom  och  hans  representanter  framtida  världsliga  privilegier.  Med  en 
förskräckande otro djupt rotad i sitt hjärta gjorde han av allt överskuggande skäl 
anspråk  på  islam.  Han  utnyttjade  också  några  händelser  och  vekhjärtade  nya 
konvertiter för att illvilligt smida ränker mot de sanna troende. 
 
De  judar  (hebréer)  som  hade  migrerat  till  al‐Hijaz  från  Syrien  i  spåren  på  de 
bysantinska  och  assyriska  förföljelserna  utgjorde  den  tredje  existerande 
kategorin på Medinas demografiska arena. I sin nya hemvist antog klädsel, språk 
och  sätt  den  arabiska  prägeln  och  blandade  äktenskap  förekom,  även  om  de 
bibehöll  sin  etniska  partikularism  och  undvek  att  sammanblandas  med  den 
omedelbara  omgivningen.  De  ärade  sitt  judisk‐israelitiska  ursprung,  betraktade 
araberna  omkring  sig  med  förakt  och  beskrev  dem  som  brutala,  naiva  och 
efterblivna analfabeter. De ville att deras grannars tillgångar gjordes tillgängliga 
för dem så att de kunde tillägna sig dem som de ville. 
 
”… De påstår nämligen: ’Vi har inte blivit ålagda [att hålla våra löften], när det 
gäller dessa okunniga människor.’” 
(Quranen 3:75) 
 
Religöst  sett  visade  de  ingen  nit;  deras  mest  uppenbara  religiösa  praktiker  var 
spådomskonst,  häxkraft  och  de  hemliga  vetenskaperna  (blåsa  på  knutar),  för 
vilka de tillskrev sig själva vetenskapliga framsteg och andliga företräden. 
 
De  var  framstående  då  det  gällde  handel  och  att  tjäna  pengar.  De  hade  faktiskt 
monopol på handle med gryn, dadlar, vin och kläder, import och export. För de 
tjänster de erbjöd araberna betalade dessa dyrt. Penningutlåning mot ränta var 
en  spridd  syssla  bland  dem.  De  lånade  ut  stora  summor  till  arabiska  bemärkta 
som förslösades på krämarpoeter och utsiktslösa företag, och tog sedan tillbaka 
dem genom att konfiskera de bördiga landområden som givits som säkerhet. 
 
De  var  kickliga  på  att  korrumpera  och  intrigera.  De  sådde  split  och  tvedräkt 
mellan  närliggande  stammar  och  förledde  dem  att  smida  ränker  mot  varandra, 
av  vilket  naturligt  följde  upprepande  och  omfattande  blodiga  stridigheter. 
Närhelst  de  märkte  att  hatet  började  avta  närde  de  det  på  nya  sätt,  för  att 
ständigt  kunna  ha  övertaget  och  samtidigt  ta  ut  höga  räntor  på  lån  som 
finansierade krigföringen. 
 
Tre kända judiska stammar utgjorde den demografiska närvaron i Yathrib (nuv. 
Medina): 
 
1. Banû Qainuquâ’, som var allierade med al‐Khazraj. 
 
2. Banû An‐Nadîr och 
 
3. Banu  Quraithah,  som  var  knutna  till  al‐Aws  och  bebodde  Medinas 
utkanter. 
 
Det  var  naturligt  att  de  tog  emot  de  nya  förändringarna  med  avsky  och  var 
mycket hatfulla mot dem. Allâhs Sändebud tillhörde en annan etnisk grupp vilket 
  139 
i sig var alltför stötande för dem att förlika sig med. Islam kom dessutom för att 
bygga upp en anda av samverkan och goda relationer, göra slut på fiendskap och 
hat  samt  skapa  en  social  ordning  grundad  på  fördömelse  av  det  förbjudna  och 
befordran av det tillåtna. En anslutning till dessa livsnormer skulle innebära att 
vägen banades för en arabisk enhet som skulle kunna vara till förfång för judarna 
och deras intressen på såväl det sociala som det ekonomiska planet, eftersom de 
arabiska stammarna då skulle försöka återställa den rikedom och den mark som 
judarna genom sin ockerverksamhet hade förskingrat. 
 
Judaran  hade  naturligtviv  ända  sedan  de  fått  kännedom  om  att  den  islamiska 
kallelsen skulle försöka få fäste i Yathrib noga övervägt alla dessa saker, och det 
var  ingen  överraskning  att  de  hyste  största  illvilja  och  hat  mot  islam  och 
Sändebudet – över honom vare Allâhs frid och välsingelser – även om de till en 
början inte hade mod att röja sina känslor. 
 
Följande händelse visar tydligt den hemska antiparti som judarna hyste mot de 
nya  politiska  och  religiösa  förändringar  som  kom  att  prägla  tillvaron  i  Medina. 
Med  de  troendes  moder  Safiyah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne  –  som  källa 
berättade Ibn Ishaq att Huyayi bin Akhtabs dotter Safiyah sa:  
 
”Jag  var  det  barn  som  var  närmast  min  far  och  min  farbror  Abi  Yasirs 
hjärta.  Närhelst  de  såg  mig  med  ett  av  deras  barn  skämde  de  bort  mig  så 
ömt  med  uteslutande  av  alla  andra.  I  samband  med  Allâhs  Sändebuds 
ankomst och bosättning i Quba med Bani ’Amir bin ’Awf begav sig dock min 
far Huyayi bin Akhtab och min farbror Abu Yasir bin Akhtab för att träffa 
honom  och  var  inte  tillbaka  förrän  vid  solnedgången.  Då  de  med  slö  gång 
och  helt  modfällda  kom  tillbaka  skyndade  jag  som  vanligt  leende  dem  till 
mötes, men på grund av den sorg som gripit dem tog de ingen notis om mig. 
Jag  hörde  min  farbror  Abu  Yasir  säga  till  Ubain  och  Huyayi:  ’Är  det 
verkligen  han  (dvs.  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser)?’ Den förra sa: ’Det är han, det svär jag vid Allâh!’ ’Kände du 
verkligen igen honom?’ frågade de. Han svarade: ’Ja, och mitt hjärta brinner 
av illvilja mot honom.’” 207 
 
En intressant historia från den första dag då Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – trädde in i Mecka kan citeras för att illustrera det mentala 
tumult  och  den  djupa  oro  som  ansatte  judarna.  ’Abdullah  bin  Salam,  den  mest 
lärde  rabbinen  bland  judarna,  besökte  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – då han anlände och ställde särskilda frågor till honom för att 
fastställa  hans  profetskap.  Då  han  hörde  Profetens  var  antog  han  genast  islam, 
men  påpekade  att  hans  folk  om  de  fick  kännedom  om  hans  islamisering  skulle 
föra  fram  falska  argument  mot  honom.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – skickade efter några judar och frågade dem om ’Abdullah bin 
Salam.  De  vittnade  om  hans  vetenskapliga  begåvning  och  goda  anseende.  Här 
avslöjades  att  han  hade  antagit  islam  och  de  gav  då  kategoriska  och  motsatta 
vittnesmål  och  beskrev  honom  som  det  mest  onda  av  allt  ont.  I  en  annan 
                                                        
207  Ibn Hisham, 1/518, 519. 
  140 
återgivning säger ’Abdullah bin Salam, ”Judar! Frukta Allâh. Vid Allâh, den Ende, 
vet  ni  att  han  är  Allâhs  Sändebud  sänt  till  människorna  med  Sanningen.”  De 
genmälde, ”Du ljuger.” Detta var Profetens första erfarenhet av judarna.208 
 
Sådan var den demografisk‐politiska bilden i Medina. Femhundra kilometer bort, 
i  Mecka,  låg  fortfarande  källan  till  ett  annat  farligt  hot,  dvs.  islam  ärkefiende 
Quraish.  Under  tio  års  tid  medan  muslimerna  var  utlämnade  till  Quraishs 
barmhärtighet hade de utsatts för alla sorters terror, bojkotter, trakasserier och 
svält,  parat  med  ett  storskaligt  och  väl  utarberat  psykologiskt  krig  och  en 
aggressiv  organiserad  propaganda.  Då  de  utvandrade  till  Medina  konfiskerades 
deras  mark,  tillgångar  och  egendom,  deras  hustrur  hölls  kvar  och  socialt  lägst 
stående  torterades  brutalt.  Quraish  smed  också  ränker  mot  kallelsens  främste 
person, Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, och försökte 
ta  hans  liv.  På  grund  av  sitt  erkända  världsliga  ledarskap  och  sin  religiösa 
överhöghet över araberna som tillerkänt dem förvaltarskapet över Helgedomen, 
sparade  Quraish  ingen  möda  för  att  uppvigla  araberna  mot  Medina  och  socialt 
och  ekonomiskt  bojkotta  medinensarna.  För  att  citera  Muhammad  al‐Ghazali: 
”Det  rådde  praktiskt  taget  ett  krigstillstånd  mellan  Meckas  tyranner  och 
muslimerna på sitt håll. Det är dåraktigt att klandra muslimerna för de förfärliga 
konsekvenser som i ljuset av den mångåriga konflikten utan tvivel skulle följa.”209 
 
Muslimerna  i  Medina  var  således  fullt  berättigade  att  konfiskera  dessa 
förtryckares  tillgångar,  utmäta  lämpliga  straff  och  bibringa  dem  tvåfaldig 
vedergällning  för  att  avskräcka  dem  från  att  ta  sig  för  galenskaper  mot 
muslimerna och deras helgd. 
 
Detta var en resumé av de huvudsakliga problem som Muhammad – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  stod  inför  och  de  komplicerade  frågor  han 
förväntades lösa. 
 
Med  full  erkänsla  kan  vi  tryggt  säga  att  han  tämligen  uppriktigt  axlade 
sändebudskapets  skyldigheter  och  upphävde  förpliktelserna  för  både  det 
världsliga och det religiösa ledarskapet i Medina. Han medgav för var och en dess 
rätta andel av barmhärtighet eller bestraffning, där den förra vanligen mildrade 
den  senare  i  den  alltigenomgående  process  som  etablerade  islam  på  en  fast 
grund bland dess trogna efterföljare. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
209  Fiqh‐us‐Sîrah, s. 162. 
  141 
 
Ett nytt samhälle byggs upp 
 
 
VI  HAR  REDAN  NÄMNT  att  Allâh  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  anlände  till  Medina  fredagen  den  tolfte  Rabi’  al‐Awwal  år  1  e.H. 
(dvs.  den  tjugosjunde  september  år  622  e.Kr.),  och  tog  Abi  Ayyubs  hus 
nedervåning som tillfällig bostad. 
 
Den  första  uppgiften  som  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  fird  och 
välsignelser  –  tog  itu  med  vid  ankomsten  till  Medina  var  byggnationen  av  en 
moské  på  den  plats  där  hans  kamel  satte  sig  ner.  Marken  som  tillhörde  två 
föräldralösa  köptes.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
bidrog  själv  till  bygget  genom  att  bära  soltorkat  tegel  och  stenar  medan  han 
reciterade: 
 
”Allâh! Ingen lycka finns utom den i det efterkommande livet, jag ber Dig förlåta 
utvandrarna och hjälparna.” 
 
Marken  rensades  på  ogräs,  buskar,  palmar  och  skräp.  Polyteisternas  gravar 
grävdes upp, marken jämnades sedan ut och träden planterades runt om. Qiblah 
(den riktningen i vilken muslimerna vänder sina ansikten i bön) byggdes så att 
den  var  vänd  mot  Jerusalem  och  två  bjälkar  restes  för  att  hålla  taket  uppe. 
Byggnaden var kvadratisk, var sida mätte uppskattningsvis etthundra meter och 
de  tre  sidor  som  inte  vätte  mot  norr  hade  vardera  tre  portar.  I  anslutning 
uppfördes  kvarter  förbehållna  Profeters  hushåll  byggda  av  soltorkat  tegel  och 
sten  med  tak  av  palmblad.210  Norr  om  moskén  reserverades  plats  för  de 
muslimer  som  varken  hade  familj  eller  hem.  Adhân  (dvs.  det  utrop  som  kallar 
muslimerna till moskén för bön) introducerades i detta tidiga skede av perioden 
efter  utvandringen.  Moskén  var  inte  endast  en  plats  för  böneförrättande  utan 
snarare ett islamiskt förbund i vilket muslimerna undervisades i islam och dess 
läror.  Den  fungerade  som  en  mötesplats  där  olika  mot  varandra  stridande 
förislamiska trender förlikades, och var det högkvarter i vilket muslimernas alla 
angelägenheter administrerades och alla konsultativa och exekutiva möten hölls. 
 
På så sätt byggdes moskén upp och Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  ägnade  sedan  sin  uppmärksamhet  åt  att  befästa  banden  av 
ömsesidigt  broderskap  mellan  muslimerna  från  Medina,  al‐Ansâr  (Hjälparna), 
och  al‐Muhajirun  (Utvandrarna).  Detta  var  sannerligen  något  unikt  i 
världshistorien. En nittio man stark församling, varav hälften var Utvandrare och 
resten Hjälpare, samlades i Anas bin Maliks hem och Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – gav här broderskapsandan sin officiella välsignelse. 
Då  någon  av  två  personer  som  parats  ihop  som  bröder  avled  ärvdes  hans 
egendom  av  trosbrodern.  Bruket  fortsatte  fram  till  det  att  följande  vers 
                                                        
210  Sahih al‐Bukhari, 1/71, 555, 560; Zad al‐Ma’ad, 2/56. 
  142 
uppenbarades  vid  tiden  för  slaget  vid  Badr  och  den  normala  arvslagen  började 
gälla: 
 
”De som är knutna till varandra genom blodsband står dock enligt Allâhs beslut 
[ändå] närmare varandra.” 
(Quranen 8:75) 
 
”Innebörden av broderskapet i tron”, för att åter citera Muhammad al‐Ghazali, ”är 
att  låta  varje  ras  eller  släktskapsmässigt  särskiljande  komma  i  andra  hand,  och 
stödja  det  islamiska  rättesnöre  som  säger  att  ingen  står  högre  än  någon  annan 
annat än på grundval av formhet och gudsfruktan.” 211 
 
Till  detta  broderskap  kopplade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  ett  bindande  fördrag.  Det  var  inte  bara  meningslösa  ord  utan  en 
bindande  praktik  knuten  till  blodsband  och  förmögenhet  snarare  än  ett 
övergående vindspel i form av ett tillfälligt välkomnande. 
 
Atmosfären  av  broderskap  och  gemenskap  skapade  en  i  efterföljarnas  hjärtan 
djupt  ingjuten  anda  av  osjälviskhet  och  alstrade  mycket  goda  reslutat.  Ett 
exempel  är  en  Hjälpare  vid  namn  Sa’d  bin  ar‐Rabi’  som  till  sin  broder  ’Abdur 
Rahman bin ’Awf sa: ”Jag är den rikaste mannen bland Hjälparna. Jag är glad över 
att dela min egendom lika med dig. Jag har två hustrur och jag är beredd att skilja 
mig från den ena så att du efter att hennes ’’Iddah (den föreskrivna tid en frånskild 
kvinna  bör  vänta  innan  hon  gifter  om  sig)  är  förbi  kan  äkta  henne.”  ’Abdur 
Rahman  bin  ’Awf  var  emellertid  inte  redo  att  ta  emot  vare  sig  egendom  eller 
hem. Han välsignade sin broder och sa: ”Var vänlig och för mig till marknaden så 
att jag kan göra mig min kycka med mina egna händer.” Och via eget arbete blev 
han ingom kort både framgångsrik och gift.212 
 
Hjälparna  var  ytterligt  frikostiga  mot  sina  trosbröder.  Abu  Hurairah  berättade 
att de en gång kom till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
med begäran om att deras trädgårdar med palmer skulle fördelas rättvist mellan 
medinamuslimerna och deras bröder från Mecka. Profeten var dock tveksam till 
att lägga denna tunga börda på dem. Likafullt beslutades att Utvandrarna skulle 
arbeta  i  trädgårdarna  tillsammans  med  Hjälparna  och  att  skörden  skulle  delas 
lika mellan dem.213 
 
Sådana exempel pekar direkt på den anda av offervilja, altruism och hjärtlighet 
som  präglade  Hjälparna,  och  också  på  den  känsla  av  uppskattning,  tacksamhet 
och självrespekt som Utvandrarna höll varmt om sina hjärtan. De tog endast det 
som hjälpte dem att förtjäna ett drägligt uppehälle. Denna strategi av ömsesidigt 
broderskap var kort sagt så klokt och vältajmad att många envisa problem löstes 
på ett rimligt och tillfredsställande sätt. 
 
                                                        
211  Fiqh‐us‐Sîrah, s. 140, 141. 
  143 
EN DEKLARATION OM ISLAMISK ALLIANS 
Liksom Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade etablerat 
en  broderskapskodex  bland  de  troende  var  han  också  angelägen  om  att  bygga 
upp  vänskapliga  förbindelser  mellan  muslimerna  och  Arabiens  ickemuslimska 
stammar.  Han  upprättade  ett  slags  fördrag  vars  mål  var  att  utradera  all 
förislamisk  hätskhet  och  alla  konflikter  mellan  stammar.  Han  var  ytterligt 
noggrann så att det inte på något område skulle kunna smyga sig in förislamiska 
traditioner som kunde äventyra den nya miljön han ville etablera. Nedan tittar vi 
på några av dess stadgar. 
 
I  Allâhs,  Den  Nåderikes,  Den  Barmhärtiges  namn!  Detta  är  ett  dokument  från 
Muhammad, Allâhs Sändebud, som gäller Utvandrarna och Hjälparna, och de som 
följer dem och strävade med dem. 
 
1. De är ett folk (en nation) uteslutande andra människor. 
 
2. Utvandrarna  från  Quraish  enar  sig  och  ska  betala  blodspengar  inbördes 
och ska up ett hedervärt sätt betala lösen för sina fångar. Varje stam bland 
Hjälparna  enar  sig  som  de  var  från  början,  och  varje  enhet  bland  dem 
betalar lösen för att friköpa sina fångna stamfränder. 
 
3. Troende ska inte lämna någon bland sig nödlidande genom att inte betala 
in lösen eller blodspengar in natura. 
 
4. Vemhelst som är omstörtande eller söker sprida illvilja och upproriskhet 
ska  få  varje  gudfriktig  muslims  hand  emot  sig,  även  om  det  skulle  vara 
hans son. 
 
5. En  troende  ska  inte  döda  en  annan  troende,  och  ska  inte  heller  ge  en 
icketroende sitt stöd mot en troende. 
 
6. Allâhs beskydd är ett och är likvärdigt utsträckt till den ödmjukaste av de 
troende. 
 
7. De troende stöds av varandra. 
 
8. Vemhelst  av  judarna  som  följer  oss  ska  få  hjälp  och  bistånd;  de  ska  inte 
komma till skada och ingen fiende till dem ska ges stöd. 
 
9. De  troendes  fred  är  odelbar.  Ingen  separat  fred  kan  slutas  då  troende 
kämpar på Allâhs väg. Villkoren måste vara rättvisa och rimliga för alla. 
 
10. Det  är  inte  tillåtet  för  en  troende  som  håller  sig  till  innehållet  i  detta 
dokument och tror på Allâh och Domedagen att hjälpa en brottsling eller 
ge denne skydd. De som ger honom skydd och inte överlämnar honom ska 
på  Uppståndelsens  dag  drabbas  av  Allâhs  förbannelse  och  vrede.  Deras 
bot accepteras inte. 
 
  144 
11. Närhelst  ni  är  oense  om  något  måste  detta  lämnas  till  Allâh  och  till 
Muhammad.214 
 
12. Att  överlagt  döda  en  troende  utan  någon  god  anledning  medför  att 
mördaren dödas såvida inte målsägaren bedömer saken annorlunda. 
 
Det var enbart genom sin visdom och sin skicklighet som Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – reste det nya samhällets pelare. Detta fenomen 
lämnade tveklöst sina spår hos de rättskaffens muslimerna. Han utvildade dem i 
ljuset  av  den  islamiska  utbildningen,  han  rättfärdigade  deras  själv,  anbefallde 
dem att iaktta rättfärdighet och gott uppförande och var angelägen om att i dem 
ingjuta en etik av samförstånd, ära, heder, dyrkan samt först och främst lydnad 
inför Allâh och Hans Sändebud. 
 
Följande  är  en  samling  av  de  dygder  som  han  inskärpte  i  sina  efterföljares 
sinnen: 
 
En man frågade Allâh Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
vilken  förtjänst  som  är  främst  i  islam.  Han  (Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser) svarade: 
 
”Att du tullhandahåller mat och utväxlar hälsningar med den du känner och den 
du inte känner.” 215 
 
’Abdullah  bin  Salâm  sa:  Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – anlände till Medina begav jag mig för att träffa honom, och på hans 
drag såg jag genast att han aldrig skulle bli en lögnare. Det första han sa var: 
 
”Utväxla fridhälsningar med varandra, tillhandahåll mat för de behövande, vårda 
relationen till era släktingar, förrätta bön på natten då folk sover, och ni ska 
fridfullt träda in i Paradiset.” 216 
 
Han sa också: 
 
”Muslim är den från vars tunga och hand muslimerna är säkra.” 217 
 
och: 
 
”Ingen av er har en sann tro förrän han för sin broder önskar det samma som han 
själv älskar.” 218 
 
och: 
                                                        
214  Ibn Hisham, 1/502, 503. 
215  Sahih al‐Bukhari, 1/6, 9. 
216  Återberättad av at‐Tirmidhi; Mishkat al‐Masabih, 1/168. 
  145 
 
”Den vars granne inte är säker för hans kränkande uppförande kommer inte stiga 
in i Paradiset.” 219 
 
och: 
 
”En muslim är broder med en muslim; han vare sig förtrycker eller sviker honom. 
För vemhelst som avlägsnar en världslig plåga från en troende, kommer Allâh att 
avlägsna en av Domedagens plågor. Vemhelst som skyddar en muslim kommer 
Allâh att skydda på Uppståndelsens dag.” 220 
 
och: 
 
”Att skymfa en muslim är en illgärning och att bekämpa honom är otro.” 221 
 
och: 
 
”Att från vägen ta bort något skadligt är välgörenhet.” 222  
 
och: 
 
”Välgörenhet utplånar synd på samma sätt som vatten tillintetgör eld.” 223 
 
och: 
 
”Den är inte en god troende som går till sängs mätt och vet att hans granne är 
hungrig.” 224 
 
och: 
 
”Visa barmhärtighet mot människor på jorden för att Allâh ska vara barmhärtig 
mot dig i himlen.” 225 
 
och: 
 
”Skydda er från helveteselden om det så bara är med en halv dadel eller, om ni inte 
har det, genom att frambära ett gott ord.” 226  
 
och: 
                                                        
219  Återberättad av Muslim, Mishkat al‐Masabih, 2/422. 
220  Mishkat al‐Masabih, 2/422; Sahih al‐Bukhari; Sahih Muslim. 
222  Mishkat al‐Masabih, 1/12. 
225  Sunan Abu Da’ûd, 2/235. 
  146 
 
”Den muslim som klär en undermåligt klädd muslim, klär Allâh i en klädnad från 
Paradiset. Den muslim som föder en hungrig muslim, ger Allâh frukt från Paradiset. 
Den muslim som ger vatten till en törstig muslim, kommer Allâh att förse med 
dryck från ”den förseglade nektarn”. 227 
 
Han  brukade  också  uppmana  de  troende  att  vara  generösa  i  välgörenhet  och 
påminna dem om de dygder efter vilka hjärtat längtar. Han sa: 
 
”De troende är i sin ömsesidiga kärlek som människokroppen. 
Då ögat smärtar känner hela kroppen det onda,  
och då huvudet värker lider alla kroppens delar.” 228 
 
och: 
 
”Broderskapsbanden mellan två muslimer är som delarna av ett hus; en del 
förstärker och stöttar en annan.” 229 
 
och: 
 
”Hys inte agg mot en muslim; avundas inte andra muslimer; vänd dig inte mot en 
annan muslim och överge honom. Allâhs tjänare! Var som bröder med varandra. 
Det är inte tillåtet för en muslim att överge sin broder mer än tre dagar.” 230 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  introduverade  också 
bruket  att  avstå från att be andra  om hjälp så länge man inte  är  totalt hjälplös. 
Han pratade mycket med sina följeslagare om förtjänsterna, fördelarna och den 
gudomliga belöning som låg i att iaktta de föreskrivna ritualerna och vägarna att 
tjäna  Allâh.  För  att  fysiskt  och  andligt  länka  dem  till  den  till  honom  skickade 
Uppenbarelsen lade han alltid fram bekräftade belägg, och upplyste dem sålunda 
om  deras  skyldigheter  och  plikter  i  termer  av  den  islamiska  kallelsens 
konsekvenser.  Samtidigt  underströk  han  nödvändigheten  av  verklig  förståelse 
och begrundan. 
 
Detta var hans sätt att maximera deras moral och hos dem ingjuta höga värden 
och ideal så att de kunde bli förebilder för kommande generationer att imitera. 
 
’Abdullah bin Mas’ud – må Allâh vara nöjd med honom – sa en gång: 
 
”Den  som  är  villig  att  följa  ett  gott  exempel  har  en  resurs  i  den  avlidnes 
tradition.  De  levande  faller  sannorlikt  lätt  offer  för  förtryck  (så  att  de 
kanske  vacklar  i  tron).  Följ  i  Muhammads  följeslagares  fotspår.  De  var  de 
bästa  bland  detta  folk,  de  mest  fromma,  de  mest  lärda  och  de  minst 
                                                        
228  Återberättad av Muslim. 
  147 
pretentiösa. Allâh valde dem för att följa Profeten – övar honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  och  etablera  Hans  religion.  Det  är  därför  ett 
oavvisligt  krav  att  lära  känna  deras  grace,  följa  deras  redliga  väg  och  så 
mycket som möjligt hålla sig till deras sätt och införliva deras biografi. De 
höll  sig  alltid  på  den  ortodoxa  vägen.  Sedan  är  det  det  magnifika 
sändebudet från Allâh – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – vars 
synliga  moraliska  attribut,  aspekter  av  perfektion,  begåvningar,  dygder, 
högstående  sätt  och  berömvärda  gärningar  berättigar  honom  att  uppta 
våra hjärtans allra innersta och bli det käraste mål som jaget längtar efter. 
Kanppt  hade  han  yttrat  ett  ord  förrän  föleslagarna  rusade  till  för  att 
införliva det och verka i dess ljus.” 231 
 
Sådana var de attribut och kvaliteter på vars basis Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – ville bygga ett nytt samhälle – det mest underbara 
och ärofulla samhället i historien. På dessa grunder strävade han efter att lösa de 
mångåriga  problemen,  och  gav  senare  mänskligheten  chansen  att  dra  en 
lättnadens suck efter en lång och tröttande resa i mörker och på skumma vägar. 
En  sådan  sublim  moral  utgjorde  själva  grunden  för  att  skapa  ett  nytt  samhälle 
med  integrerande  delar  immuna  mot  tidens  alla  växlingar,  och  mäktigt  nog  att 
ändra hela mänslighetens kurs. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
  148 
 
En samarbets och icke 
Aggressionspakt med judarna 
 
 
SNART EFTER UTVANDRINGEN till Medina och efter att ha säkerställt att det nya 
islamiska samhällets pelare var väl förankrade i en stark grund av administrativ, 
politisk  och  ideologisk  enighet,  började  Profeten  upprätta  normala  och  tydligt 
definierade  relationer  till  ickemuslimer.  Alla  dessa  ansträngningar  gjordes  med 
det  enda  syftet  att  tillhandahålla  fred,  säkerhet  och  välstånd  för  mänskligheten 
över lag, samt att frambringa en anda av goda relationer och harmoni inom den 
egna regionen särskilt. 
 
Geografiskt var Medinas närmste folk judarna. De hyste onda avsikter och närde 
bittert agg men uppvisade inte minsta motstånd eller fientlighet. Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐ bestämde sig för att ratificera ett avtal 
med dem som innehöll klausuler som garanterade full frihet i tro och tillgångar. 
Han  hade  inga  som  helst  avsikter  att  föra  en  sträng  politik  som  inbegrep 
bannlysning, konfiskation av tillgångar och mark, eller fientlighet. 
 
Avtalet kom till i sammanhang med ett annat i större format som hade att göra 
med intramuslimska relationer, och de viktigaste stadgarna var följande: 
 
1. Judarna  från  Bani  ’Awf  är  ett  samfund  tillsammans  med  de  troende. 
Judarna bekänner sin religion och muslimerna sin. 
 
2. Judarna ansvarar för sina omkostnader och muslimerna för sina. 
 
3. Om  någon  attackeras  av  en  tredje  part  ska  var  och  en  komma  till  den 
andres undsättning. 
 
4. Varje  part  ska  rådgöra  med  den  andra.  Den  ömsesidiga  relationen  ska 
baseras på redlighet; synd är helt utesluten. 
 
5. Ingen ska begå synder till förfång för den andre. 
 
6. Den förfördelade parten ska bistås. 
 
7. Judarna ska dela krigskostnader så länge de kämpar vid de troendes sida. 
 
8. Medina ska förbli helgad och oantastlig för alla som ingår detta avtal. 
 
9. Om oenighet uppstår mellan avtalstecknarna ska Allâh – den Högste – och 
Hans sändebud lösa dispyten. 
 
  149 
10. Avtalstecknarna ska bojkotta Quraish handelsmässigt; de ska också avstå 
från att låna dem något som helst stöd. 
 
11. I  händelser  av  ett  angrepp  utifrån  ska  var  och  en  på  sina  respektive 
områden bistå i försvaret av Medina. 
 
12. Avtalet ska inte hindra någon part att söka laglig hämnd.232 
 
Efter  avtalets  ratificering  blev  Medina  och  dess  förorter  en  koalitionsstat  med 
det  egentliga  Medina  som  huvudstad  och  Muhammad  som  ”president”. 
Myndigheten  låg  främst  i  muslimernas  händer  och  följaktligen  var  Medina  en 
verklig huvudstad för islam. I syfte att utvidga freds‐ och säkerhetszonen började 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ingå  liknande  avtal 
med stammarna som levde i närheten av ”hans stat”. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
232  Ibn Hisham, 1/503‐504. 
  150 
 
Profeten på slagfältet 
 
 
QURAISHITERNA SOM VAR förtretade över Profetens flykt tillsammans med sina 
hängivna  följeslagare  och  avundsjuka  på  hans  växande  makt  i  Medina,  vakade 
strängt över de kvarvarande muslimerna och förföljde dem på alla möjliga sätt. 
De inledde också hemliga kontakter med ’Abdullah bin Uabi bin Salul, ledaren för 
de  medinensiska  polyteisterna  och  för  Profetens  utvandring  (Hidjrah)  det 
utpekade  överhuvudet  för  stammarna  ’Aws  och  Khazraj.  De  sände  honom  ett 
skarpt  formulerat  ultimatum  som  med  hot  om  att  iscensätta  en  omfattande 
militär  insats  som  skulle  utplåna  hans  folk  och  landsförvisa  hans  kvinnor 
beordrade honom att bekämpa och driva iväg Profeten.233 
 
Med  sårad  stolthet  och  en  förlorad  konungavärdighet  reagerade  ’Abdullah  bin 
Uabi  bin  Salul  först  positivt  på  sina  medpolyteister  från  Quraish.  Han 
mobiliserade  sina  anhängare  för  att  bekämpa  muslimerna.  Då  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick vetskap om den oheliga alliansen 
kallade han ’Abdullah till sig och förmanade honom att visa större förstånd och 
eftertänksamhet  och  varnade  hans  män  för  att  låta  sig  luras  av  illvilliga 
konstgrepp.234  Männen  lät  på  grund  av  feghet  eller  förstånd  idén  falla.  Deras 
ledare  som  till  synes  fogade  sig  förblev  dock  i  sitt  hjärta  en  illvillig  och 
oberäknelig  sammansvuren  till  Quraish  och  de  avundsamma  judarna. 
Skärmytslingar och provokationer började bana väg för en större konfrontation 
mellan  muslimer  och  polyteister.  Sa’d  bin  Mu’ad  som  var  en  framstående 
Hjälpare  annonserade  sin  avsikt  att  genomföra  ’Umrah  (den  mindre 
pilgrimsfärden)  och  gav  sig  av  till  Mecka.  Där  gav  Omaiya  bin  Khalaf  honom 
handledning för att iaktta det rituella cirkulerandet. Abu Jahl, islams ärkefiende, 
såg honom i Helgedomen och hotade med att han skulle ha dödat honom om han 
inte  hade  haft  sällskap  av  Omaiya.  Oförfärad  och  trotsig  utmanade  Sa’d  honom 
uppfordrande  att  begå  någon  dårskap  och  riskera  att  få  sina  karavaner 
avskurna.235 
 
Provokativa  handlingar  fortsatte  och  Quraish  skickade  bud  till  muslimerna  och 
hotade att slå ihjäl dem i deras eget hemland. Det rörde sig inte enbart om ord, ty 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  mottog  information 
från  tillförlitliga  källor  som  vittnade  om  att  verkliga  komplotter  och  ränker 
kokades ihop av islams fiender. Förebyggande åtgärder vidtogs och ett tillstånd 
av vaksamhet infördes, inklusive utplacering av säkerhetsvakter runt Profetens 
hem och vid strategiska knutpunkter. ’Aisha – må Allâh vara nöjd med henne – 
rapporterade att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  en  natt  vid  ankomsten  till  Medina  lade  sig  på  sängen  och  sa:  ”Finns  det  en 
                                                        
233  Återberättad av Abu Da’ûd. 
234  Återberättad av Abu Du’ûd. 
  151 
gudfruktig person bland mina följeslagare som ska vaka över mig under natten?” 
Hon (’Aisha – må Allâh vara nöjd med henne) sa: ”Vi befann oss i det tillståndet då 
vi hörde det skramlande ljudet av vapen.” Han (Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser) sa: ”Vem är det?” Han sa: ”Det här är Sa’d bin Abi Waqqas.” 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa till honom: 
”Vad  för  dig  hit?”  Då  sa  han:  ”Jag  hyste  fruktan  över  att  något  ont  skulle  drabba 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – så jag kom för att 
tjäna  som  din  vaktpost.”  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – nedkallade välsignelser över honom och sov sedan.236 
 
Denna vaksamhet fortsatte oupphörligt tills Allâhs Ord uppenbarades som sa: 
 
”… Allâh skall skydda dig mot människorna” 
(Quranen 5:67) 
 
I denna stund tittade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ut 
från sitt hem, bad folk att avlägsna sig och gjorde klart att Allâh nu tog hand om 
hans beskydd.237 
 
Det  var  inte  bara  Profetens  liv  som  var  mål  för  de  illasinnade  anslagen  utan 
också muslimernas liv och hela enheter. Då medinensarna försåg Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  följeslagarna  med  en  tillflyktsort 
började ökenbeduinerna bettrakta dem alla ur samma perspektiv och bannlyste 
muslimerna. Vid denna prekära tidpunkt med Quraish fast beslutet att sätta sina 
aggressiva och ondskefulla planer i verket gav Allâh – den Högste – muslimerna 
tillstånd att ta till vapen mot de icketroende: 
 
”Tillåtelse [att kämpa] har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs – och Allâh har 
makt att ge den stöd.” 
 
Versen  uppenbarades  i  ett  vidare  sammanhang  av  gudomliga  instruktioner  för 
att utradera alla aspekter av osanning och hålla Allâhs riter och symboler i ära: 
 
”De som, om Vi ger dem makt och myndighet på jorden, förrättar bönen och ger åt 
de fattiga och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt…” 
 
Tillståndet att slåss uppenbarades otvivelaktigt i Medina efter utvandringen, och 
inte i Mecka även om det exakta datumet står i tvivelsmål. 
 
Tillståndet  att  kämpa  fanns  redan,  men  i  ljuset  av  rådande  status  quo  var  det 
klokt för muslimerna att bringa de handelsrutter som ledde till Mecka under sin 
kontroll. För att realisera detta strategiska mål stod Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – inför två möjligheter: 
                                                        
236  Sahih Muslim, 2/280; Sahih al‐bukhari, 1/404. 
237  At‐Tirmidhi, 2/130. 
  152 
 
1. Ingå  icke  aggressionspakter  med  de  stammar  som  bevodde  antingen 
områdena  i  anslutning  till  rutterna  eller  mellan  dem  och  Medina.  Med 
tanke på denna handlingsstrategi hade Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – med judarna och andra grannstammar redan ingått 
den  tidigare  nämnda  pakt  som  syftade  till  samarbete  och  goda 
grannrelationer. 
 
2. Skicka  ut  regelbundna  militära  expeditioner  för  att  störa  de  strategiska 
handelsrutterna. 
 
EXPEDITIONER OCH INVASIONER FÖRE BADR 
I  syfte  att  implementera  dessa  planer  inledde  muslimerna  faktiska  militära 
aktiviteter. Till en början tog de sig form av rekognoseringspatruller utskickade 
för  att  utforska  de  geopolitiska  kännetecknen  hos  vägarna  runt  Medina  och 
andra som ledde till Mecka, samt bygga upp allianser med närboende stammar. 
Profeten ville för Medinas polyteister och judar såväl som för traktens beduiner 
visa att muslimerna hade besegrat sin gamla fruktan och varit för starka för att 
angripas  ostraffat.  Han  ville  också  förevisa  sina  anhängares  styrka  i  syfte  att 
avskräcka  Quraish  från  att  göra  sig  skyldig  till  några  militära  dårskaper  som 
kunde äventyra deras ekonomiska liv och sätt att tjäna sitt levebröd, samt sätta 
stopp för deras förföljelser av de hjälplösa muslimer som hölls kvar i Mecka. Han 
kom  således  att  begagna  sig  av  detta  tillfälle  och  återuppta  sitt  arbete  med  att 
fritt sprida den gudomliga kallelsen. 
 
Det följande är en resumé av dessa expeditioner och uppdrag: 
 
Safi alBahrs expedition 
Skickade under Ramadhan år 1 A.H, dvs. år 623 e.Kr., ledd av Hamzah bin ’Abdul 
Muttalib  och  bestående  av  trettio  utvandrare  med  uppgift  att  genskjutta  en  av 
Quraishs  karavaner.  Den  bestod  av  trehundra  personer,  däribland  Abu  Jahl  bin 
Hisham.  De  två  parterna  stötte  på  varandra  och  rättade  in  sig  i  vänta  på  strid. 
Majdi bin ’Amr som hade goda förbindelser med båda sidor råkade vara där och 
lyckades avstyra en hotande sammandrabbning. 
 
Vid  detta  tillfälle  ackrediterade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  den  första  flaggan  i  islams  historia.  Den  var  vit  och  anförtroddes 
till Kinax bin Husain al‐Ghanawi att bära. 
 
Râbeghs expeditionen 
I Shawwal år 1 A.H., dvs. april år 623 e.Kr., skickade Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – ut ’Ubaidah bin al‐Harith bin al‐Muttalib i spetsen 
för sextio ryttare från utvandrarna till en plats som kallades Batn Rabegh där de 
stötte  samman  med  Abu  Sufyan  som  ledde  en  karavan  på  tvåhundra  man.  Det 
sköts en del pilar men kom aldrig till någon egentlig strid. 
Intressant  att  notera  är  att  två  muslimer,  al‐Miqdad  bin  ’Amr  al‐Bahrani  och 
’Utbah  bin  Gazwan  al‐Mazini  avföll  från  Quraishs  karavan  och  slöt  sig  till 
’Ubaidahs led. Muslimerna hade en vit flagga som bars av Mistah bin Athatha bin 
al‐Muttalib bin ’Abd Manaf. 
  153 
Alkharrârs expedition 
Under Dhul Qa’dah år 1 A.H., dvs. maj år 623 e.Kr., sände Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ut  Sa’d  bin  Abi  Waqqas  i  ledningen  för  tjugo 
ryttare  och  instruerade  dem  att  inte  bege  sig  bortom  al‐Kharrar.  Efter  en 
femdagarsmarsch  nådde  de  platsen  för  att  upptäcka  att  Quraishs  kameler  hade 
gett sig av dagen innan. Deras flagga var, som vanligt, vit och bars av al‐Miqdad 
bin ’Amr. 
 
Ghazwa alAbwâ eller Waddân 
Under Safa år 2 A.H., dvs. år 623 e.Kr. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  gav  sig  själv  ut  i  ledningen  för  sjuttio  män,  i  huvudsak 
utvandrare, för att genskjuta en kamelkaravan tillhörande Quraish, och lämnade 
Sa’d bin ’Ubadah för att ta hand om göromålen i Medina. Då han nådde Waddan 
som låg mellan Mecka och Medina fann han inte någon där. 
 
Under  denna  expedition  ingick  han  en  icke  aggressionspakt  med  ’Amr  bin 
Makhshi ad‐Damari. Paktens villkor var som följande: 
 
Detta  är  ett  dokument  från  Muhammad,  Allâhs  Sändebud,  angående  Bani 
Damrah i vilket han förklarade dem trygga och säkra i sina liv och sina tillgångar. 
De  kan  förvänta  sig  stöd  från  muslimerna  såvida  de  inte  motarbetar  Allâhs 
religion. De förväntas också reagera positivt om Profeten söker deras hjälp.238 
 
Detta  var  den  första  expeditionen  under  ledning  av  Allâhs  Sändebud.  Den  tog 
femton dagar med en vit flagga buren av Hamzah bin ’Abdul Muttalib. 
 
Buwatexpeditionen Buwâtmissionen 
Den gick ut i Rabi’ al‐Awwal år 2 A.H., dvs. år 623 e.Kr. Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  marscherade  i  spetsen  för  tvåhundra 
följeslagare mot Buwat för att genskjuta en etthundra man (bland dem Omaiya 
bin  Khalaf)  och  tvåtusenfemhundra  kameler  stark  karavan  som  tillhörde 
Quraish.  Då  han  nådde  Buwat  hade  karavanen  gett  sig  av.  Innan  han  lämnade 
Medina  hade  han  uppdragit  åt  Sa’d  bin  Mu’adh  att  sköta  göromålen  tills  han 
återvände. 
 
Safwanmissionen 
Under Rabi’ al‐Awwal år 2 A.H., dvs. år 623 e.Kr., gjorde Karz bin Jabir i spetsen 
för  en  liten  grupp  polyteister  en  raid  på  Medinas  betesmarker  och  stal  en  del 
djur. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – lämnade Medina i 
ledningen för sjuttio man för att bekämpa angriparna. Han förföljde dem fram till 
en  plats  kallad  Safwan  i  närheten  av  Badr  men  lyckades  inte  hinna  upp  dem. 
Expeditionen  kom  att  bli  känd  som  den  första  Badrexpeditionen.  Under  sin 
bortavaro anförtrodde Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
Zaid bin Harithah ansvaret för Medinas angelägenheter. Fanan var vit till färgen 
och bars av ’Ali bin Abi Talib. 
 
                                                        
238  Al‐Mawahib al‐Ladunniyah, 1/75. 
  154 
Dhil’Ushairahmissionen 
Som  pågick  under  jumada‐al‐Ula  och  Jumada‐al‐Akhirah  år  2  A.H.,  dvs. 
november‐december  år  623  e.Kr.  I  spetsen  för  etthundrafemtio‐tvåhundra 
muslimska frivilliga och med trettio kameler som reds i skift gav sig Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  av  för  att  genskjuta  en 
quraishitisk karavan. Han nådde Dhil ’Ushairah men kamelerna hade gett sig av 
några  dagar  tidigare.  Dessa  kameler  var  desamma  som  han  gav  sig  iväg  för  att 
genskjuta  på  återresan  från  Syrien  och  var  den  direkta  orsaken  till  slaget  vid 
Badrs utbrott. Under denna expedition ingick Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsingelser  –  en  icke  aggressionspakt  med  Bani  Madlij  och  deras 
allierade Bani Dhumrah. Abu Salama bin ’Abd al‐Asad al‐Makhzumi uppdrogs att 
styra Medina under hans bortavaro. 
 
Nakhlahexpeditioen 
Den  gick  ut  under  Rajab  år  2  A.H.,  dvs.  januari  år  624  e.Kr.  Allâhs  Sändebud 
skickade ut ’Abdullah bin Jahsh Asadi till Nakhlah i spetsen för tolv utvandrare 
och sex kameler. ’Abdullah fick med sig ett brev från Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – men instruerades att läsa det först efter två dagar. 
Han följde instruktionerna och fann att han ombads fortsätta till en plats kallad 
Nakhlah mellan Mecka och at‐Ta’if, genskhuta en karavan till Quraish och skaffa 
information  om  deras  avsikter.  Han  avslöjade  brevets  innehåll  för  sina 
följeslagare  som  blint  följde  instruktionerna.  Vid  Nakhlah  passerade  karavanen 
lastad med russin, livsmedel och andra varor. Framstående polyteister var också 
där såsom ’Amr bin al‐Hadrami, ’Uthman och Naufal, söner till ’Abdullah bin al‐
Mughîrah och andra… Muslimerna överlade med varandra om att bekämpa dem 
med hänsyn tagen till att Rajab var en helgad månad (under vilken tillsammans 
med  Dhul  Hijja,  Dhul  Qa’da  och  Muharram  krigshandlingar  i  enlighet  med 
arabisk sed inställdes). Slutligen bestämde de sig för att gå till angrepp. ’Amr bin 
al‐Hadrami sköts till döds med en pil, ’Uthman och al‐Hakam tillfångatogs medan 
Naufal  undkom.  De  återvände  med  krigsbytet  och  de  två  fångarna,  avsatte  en 
femtedel  av  bytet  till  Allâh  och  Hans  sändebud  och  tog  resten.  Sändebudet  tog 
avstånd  från  handlingen  och  med  hänvisning  till  de  nämnda  förbjudna 
månaderna inställde han tills vidare alla åtgärder rörande kamelerna och de två 
fångarna.  Polyteisterna  å  sin  sida  utnyttjade  detta  gyllene  tillfälle  att  baktala 
muslimerna  och  anklaga  dem  för  att  ha  vanhelgat  det  som  är  gudomligen 
oantastligt.  Detta  tomma  prat  gav  Muhammads  följeslagare  en  smärtsam 
huvudvärk  fram  tills  de  slutligen  undsattes  genom  att  en  uppenbarelse 
nedsändes  och  gav  ett  avgårande  besked.  Den  slog  relativt  explicit  fast  att 
polyteisternas beteende i hela processen var oerhört mycket mer skändligt och 
långt allvarligare än muslimernas handligar: 
 
”De frågar dig om [det är tillåtet] att strida under den helgade månaden. Säg: ’Att 
strida under denna månad är en svår [synd]. Men inför Allâh är det en ännu 
svårare [synd] att spärra vägen till Allâh [för andra] och att förneka Honom och 
[att vägra människorna tillträde till] den heliga Moskén och att jaga bort de 
troende därifrån. Förtryck är ett värre ont än döden.’” 
 
  155 
Orden  från  Allâh  var  ganska  tydliga  och  sa  att  det  rabalder  som  polyteisterna 
hade  skapat  var  utan  grund.  De  heliga  och  okränkbara  helgderna  hade 
oupphörligt  vanhedrats  under  den  långa  perioden  av  kamp  mot  islam  och 
förföljelse av dess anhängare. Muslimernas tillgångar såväl som deras hem hade 
redan  attavkerats  och  deras  Profet  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – hade varit föremål för upprepade mordförsök. Kort sagt kunde den 
sortens propaganda välförtjänt beskrivas som oförskämdhet och prisgivande. 
 
Detta har varit en resumé över expeditioner före Badr. Ingen av dem gav prov på 
någon form av plundring eller dödande förutom då polyteisterna begick sådana 
brott under Karz bin Jabir al‐Fahris ledning. Det var i själva verket polyteisterna 
som hade initierat sådana handlingar. Det var inte att undra på eftersom sådant 
beteende var en del av deras naturliga disposition. 
 
Kort  därefter  frigavs  de  två  fångarna  och  blodspengar  betalades  ut  till  den 
mördade mannens far.239 
 
Efter denna händelse började Quraish inse den reella fara som Medina utgjorde. 
De  blev  varse  att  Medina  alltid  varit  på  sin  vakt  och  noga  observerat  deras 
handelskaravaner.  Det  var  nu  allmänt  känt  bland  dem  att  muslimerna  från  sin 
nya  hemvist  kunde  nå  och  utsträcka  sina  militära  aktiviteter  till  ett  område 
trehundra  engelska  mil  bort  och  skaffa  sig  full  kontroll  över  det.  Meckanerna 
kunde dock inte avskräckas och var alltför halsstarriga för att finna sig i islams 
nya  och  ökande  makt.  De  var  fast  bestlutna  att  med  sina  egna  händer  bringa 
muslimerna på fall och med denna envishet framkallade de det stora slaget vid 
Badr. Muslimerna å andra sidan beordrades av sin Herre att gå i krig i Sha’ban år 
2 A.H: 
 
”Kämpa för Allâhs sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första 
som  griper  till  vapen;  Allâh  älskar  sannerligen  inte  angripare.  Och  döda 
dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har 
fördrivit  er;  ja,  förtryck  är  ett  värre  ont  än  döden.  Kämpa  inte  mot  dem  i 
den  heliga  Moskéns  närhet,  om  de  inte  själva  tar  upp  striden  där;  men 
kämpar  de  mot  er  [där],  så  döda  dem.  De  är  förnekarnas  lön.  Men  om  de 
lägger ned vapen [skall de se att] Allâh är ständigt förlåtande, barmhärtig. 
Och  kämpa  mot  dem  tills  allt  förtryck  upphör  och  all  dyrkan  kan  ägnas 
Allâh. Om de då slutar [strida] skall alla fientligheter upphöra utom [mot] 
de orättfärdiga [som vill kämpa vidare].” (Quranen 2:190‐193) 
Inte  långt  senare  sände  Allâh  åter  en  annan  typ  av  verser  till  muslimerna  som 
undervisade  dem  om  olika  sätt  att  kämpa,  uppmanade  dem  att  gå  i  krig  samt 
förklarade vissa regler: 
 
”Då ni möter förnekarna [i strid], låt [svärden] falla över deras huvuden till 
dess  ni  har  tvingat  dem  på  knä;  tag  därefter  [de  överlevande]  till  fånga. 
Sedan  [kommer  den  tid]  då  ni  skall  ge  dem  fria,  godvilligt  eller  mot  lösen, 
                                                        
239  För detaljer se Zâd al‐Maad, 2/83‐85; Ibn Hisham, 1/605; Rahmat‐al‐
lil’alamîn, 1/115, 2/468. 
  156 
för att kriget skall lägga av sina bördor. Detta [är vad ni har att iaktta]. Om 
Allâh  ville  kunde  Han  helst  visst  slå  ned  dem  [utan  er  medverkan],  men 
genom att låta er kämpa mot varandra sätter Han er alla på prov. Och vad 
dem beträffar som stupar i kampen för Allâhs sak, skall Han inte låta deras 
handlingar bli förgäves; Han skall leda deras [steg] och ge dem sinnesstyrka 
och  inre  lugn  och  föra  dem  till  paradiset  som  Han  har  låtit  dem  veta. 
Troende!  Om  ni  ger  Allâh  er  hjälp  skall  Han  öka  [er  styrka]  och  göra  er 
stadiga på foten.” (Quranen 47:4‐7) 
 
Kort därpå började Allâh klandra hycklarna, de själssvaga och de fega elementen: 
 
”… Men när ett budskap med fasta och klara föreskrifter om krig uppenbaras, ser 
du [Muhammad] hur de som har tvivlets sjuka i sina hjärtan ser på dig med den 
slocknade blicken hos den som är nära döden…” 
 
De  rådande  kritiska  omständigheterna  tarvade  en  högsta  prioritet  att  egga 
muslimerna till att slåss. Vilken ledare som helst med djup insikt skulle ge sina 
soldater  order  om  att  förbereda  sig  på  alla  former  av  nödlägen,  så  också  den 
Allvetande och Upphöjde Herren, Som ständigt är allvetande om alltings minsta 
detaljer.  Skärmytslingen  med  polyteisterna  var  ett  tungt  bakslag  för  Quraishs 
heder och skapade en slags förfärlig rastlöshet hos dem. 
 
Ovan  citerade  verser  ur  Quranen  som  ålägger  muslimerna  att  verka  för  Allâhs 
sak avslöjade att blodiga sammantötningar som skulle krönas med en avgörande 
seger  för  muslimerna  och  slutligen  fördrivning  av  polyteister  från  den  heliga 
staden  Mecka  var  nära  förestående.  De  handlade  om  regleringar  relevanta  för 
behandling  av  fångar  och  strid  mot  hedniska  soldater  tills  kriget  var  över  och 
lade  av  sig  sina  bördor.  De  kunde  alla  spela  en  roll  som  nycklar  till  en  slutlig 
triumf som skulle komma att innesluta muslimernas strävan mot sina höga mål. 
 
Under samma månad, Sha’ban år 2 A.H., dvs. februari år 624 e.Kr., inträffade en 
annan  tilldragelse  av  stor  betydelse  i  form  av  en  gudomlig  föreskrift  om  att  al‐
Qiblah skulle ändras från Jerusalem till den Heliga Moskén i Mecka. Detta var till 
stor nytta för muslimerna på två nivåer. För det första förde det med sig en slags 
social  sållning,  i  den  meningen  att  den  sanna  naturen  och  inriktningen  hos 
hycklarna  bland  judarna  och  andra  själssvaga  avslöjades;  de  muslimska  leden 
rensades därmed från splitsående element. För det andra hänvisar en ny qiblah 
varemot man bör vända sig – den Heliga Moskén i Mecka – stilla till en ny roll för 
muslimerna  att  träda  in  i.  En  roll  som  skulle  starta  först  efter  muslimernas 
repatriering  till  Mecka,  ty  det  är  inte  logiskt  att  muslimerna  skulle  lämna  sin 
Qiblah  i  ickemuslimers  händer.  På  Allâhs  befallning  och  med  hänvisning  till 
dessa  gudomliga  nycklar  utvidgade  därför  muslimerna  sina  akriviteter  och 
intensifierade  ansatsen  att  verka  för  Allâhs  sak  och  möta  Hans  fiender  i  en 
avgörande strid.  
 
 
  157 
 
Slaget vid Badr 
 det första avgörande slaget i Islams historia 
 
 
ORSAKER TILL SLAGET 
Vi  har  redan  talat  om  al‐’Ushairah‐expeditionen  då  en  av  Quraishs  karavaner 
hade  undkommit  en  hotande  militär  sammandrabbning  med  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  hans  män.  Då  deras  återresa  till 
Syrien  var  i  antågande  skickade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – Talhah bin ’Ubaidullâh och Sa’id bin Zaid norrut för att speja efter 
rörelser  av  den  typen.  De  två  spanarna  uppehöll  sig  vid  al‐Hawra’  några  dagar 
tills  Abu  Sufyan,  ledaren  för  karavanen,  passerade.  De  återvände  då  skyndsamt 
till Medinah och rapporterade sina iakttagelser till Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser.  Omfattande  rikedomar  uppgående  till  femtiotusen 
gulddinarer  vaktade  av  fyrttio  män  som  rör  sig  i  relativ  närhet  till  Medina 
utgjorde ett lockande mål för den muslimska militären, och erbjöd ett potentiellt 
tungt  ekonomiskt,  politiskt  och  militärt  tillslag  som  skulle  skaka  om  de 
meckanska polyteisternas hela struktur. 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  uppmanade 
omedelbart muslimerna att skynda iväg för att hejda karavanen och kompensera 
för  den  egendom  och  förmögenhet  de  tvingats  ge  upp  i  Mecka.  Eftersom  han 
trodde att det rörde sig om en aktion i liten skala gav han inte order bindande för 
var och en, utan istället full frihet att följa med eller stanna hemma. 
 
Den  muslimska  armén  utgjordes  av  300‐317  man,  82‐86  utvandrare,  61  från 
Aws  och  170  från  Khazraj.  De  var  varken  särkilt  väl  rustade  eller  rimligt 
förberedda. De hade bara två hästar som tillhörde az‐Zubair bin al‐’Awwam och 
al‐Miqdad  bin  al‐Aswad  al‐Kindi,  samt  sjuttio  kameler,  en  per  två  eller  tre  man 
att rida i skift. Allâhs sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
själv,  ’Ali  och  Murthid  bin  Abi  Murthid  al‐Ghanawi  hade  bara  en  kamel. 
Handhavande  av  Medinas  angelägenheter  anförtroddes  Ibn  Umm  Maktum  och 
senare till Abu Lubabah bin ’Abdul Mundhir. Det övergripande ledarskapet gavs 
till  Mus’ab  bin  ’Umair  al‐Quraishi  al‐’Abdari  och  fanan  var  vit.  Den  lilla  armén 
delades upp i två bataljoner där utvandrarnas fana bars av ’Ali bin Abi Talib och 
hjälparnas  av  Sa’d  bin  Mu’adh.  az‐Zubair  bin  al‐’Awwam  utsågs  till  att  leda 
högerflanke, al‐Miqdad bin ’Amr ledde den vänstra och i eftertruppen förde Qais 
bin Abi Sa’sa’ah befäl. Överbefälhavare var givetvis Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser. 
 
I spetsen för sin armé marscherade Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – iväg längs de huvudvägar som ledde till Mecka. Vid Badr tog han 
vänster och när han nådde as‐Safrâ’ skickade han ut två spejare för att hålla utkik 
efter Quraishs kameler. 
 
  158 
Abu Sufyan var å sin sida ytterligt skärpt. Han var sedan tidigare medveten om 
att  den  led  han  färdades  längs  medförde  faror,  och  också  angelägen  om  att  få 
reda  på  Muhammads  rörelser.  Hans  spejare  gav  honom  rapporter  om  att 
muslimerna  hade  lagt  sig  i  bakhåll  för  hans  karavan.  För  säkerhets  skull  lejde 
han Damdam bin ’Amr al‐Ghifari för att förmedla ett bud om hjälp från Quraish. 
Budbäraren red snabbt och nådde Mecka i ett tillstånd av vilt vanvett. Fallande 
av sin kamel ställde han sig dramatiskt framför al‐Ka’bah, skar av kamelens nos 
och  öron,  vände  dess  sadel  upp  och  ner,  drog  sönder  sin  tröja  framifrån  och 
bakifrån  och  skrek:  ”Quraish!  Era  varor!  De  är  med  Abu  Sufyan.  Karavanen 
genskjuts  av  Muhammad  och hans  anhängare. Jag kan  inte  säga  vad som kan  ha 
hänt dem. Hjälp! Hjälp!” 
 
Effekten  av  detta  ramaskri  var  omedelbar.  Nyheten  drabbade  Quraish  som  ett 
klubbslag  och  de  mindes  genast  sin  sårade  stolthet  då  muslimerna  hade 
genskjutit  al‐Hadramis  karavan.  De  enrollerade  därför  hastigt  nästan  alla  sina 
styrkor  och  ingen  stannade  hemma  förutom  Abu  Lahab  som  delegerade  en 
person  som  var  skyldig  honom  pengar.  De  mobiliserade  också  några  arabiska 
stammar  för  att  delta  i  kriget  mot  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Alla  Quraishs  klaner  utom  Banu  ’Adi  samtyckte.  Snart  var  en 
larmande och uppjagad massa på 1300 krigsmän inklusive 100 ryttare och 600 
bepansrade  soldater  med  ett  stort  antal  kamelser  samlad  för  att  ge  sig  ut  och 
bekämpa muslimerna. Livsmedelsförsörjningen bestod av ett mellan nio och tio 
växlande  antal  kameler  som  slaktades  varje  dag.  På  grund  av  lång  och  djupt 
rotad fiendskap utgjorde Banu Bakr dock ett orosmoment och de var rädda för 
en  attack  mot  eftertrupperna.  I  denna  kritiska  stund  uppenbarade  sig  Iblis 
(Satan) för dem i skepnad av Bani Kinanas ledare Suraqa bin Malik bin Ju’sham 
al‐Mudlaji och sa: ”Jag garanterar att ingen skada kommer att ske bakifrån.” 
 
Fyllda  av  harm  och  motiverade  av  en  fruktansvärd  längtan  efter  hämnd  gav  de 
sig ut för att krossa var och en som äventyrade deras karavaner: 
 
”… de som lämnade sina hem i skrytsamt övermod för att ses [och beundras] av 
människorna. De ville hindra [andra] att följa Allâhs väg…” 
(Quranen 8:47) 
 
Eller som Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: 
 
”O Allâh, dessa är de högmodiga och inbilska; de har kommit för att trotsa Allâh 
och trotsa Hans Sändebud.” 
 
De  förflyttade  sig  rakt  norrut  mot  Badr.  Under  vägen  mottog  de  ytterligare  ett 
bud från Abu Sufyan i vilket han bad dem att återvända hem eftersom karavanen 
hade undkommit muslimerna. Händelsevis hade Abu Sufyan då han fått vetskap 
om muslimernas avsikter låtit karavanen lämna huvudvägarna och lett den mot 
Röda  Havet.  Genom  denna  manöver  lyckades  han  slippa  ur  det  medinensiska 
bakhållet och komma utom räckhåll för dem. 
 
Då den meckanska armén nåddes av Abu Sufyans meddelande ville de återvända 
hem. Abu Jahl insisterade dock högdraget och arrogant på att de skulle fortsätta 
  159 
till  Badr  och  stanna  där  tre  nätter  för  festligheter  (slakta  kameler,  äta,  dela  ut 
mat, dricka alkohol, och lyssna på sångerskorna). De ville nu straffa muslimerna, 
hindra  dem  från  att  hejda  deras  karavaner  och  visa  araberna  att  Quraish 
fortfarande hade övertaget och åtnjöt överhöghet i området. 
 
Abu  Jahls  hot  och  insisterande  till  trots  bröt  Banu  Zahrah  på  inrådan  av  al‐
Akhnas bin Shuraiq upp och återvände till Mecka. Alltifrån den tiden betraktades 
al‐Akhnas som ”en stor och respekterad man den välpolerade palmen inte med” 
för Bani Zahrah och åtlyddes blint i alla viktiga angelägenheter. 
 
Bani Hashim var också böjda att bryta upp med Abu Jahls hot fick dem att överge 
den  tanken.  Resten  av  armén  som  nu  uppgick  till  1000  aoldater  begav  sig  mot 
Badr och slog läger bortom en sanddyna vid al‐Udwat al‐Quswa. 
 
Den medinensiska arméns ”underrättelsetjänst” rapporterade till Profeten att en 
blodig uppgörelse med meckanerna var oundviklig, och att ett djärvt steg i detta 
sammanhang  var  tvunget  att  tas  om  inte  ondskans  krafter  skulle  kränka  det 
okränkbara  och  som  följd  underminera  islams  goda  sak  och  trampa  ner  dess 
trogna efterföljare. Muslimerna var rädda för att de hedniska meckanerna skulle 
marschera  till  Medina  och  inleda  krigshandlingarna  i  muslimernas  högkvarter. 
Ett  sådant  drag  skulle  naturligtvis  skada  och  ha  en  vanhedrande  inverkan  på 
muslimernas värdighet och ställning. 
 
Med  anledning  av  den  nya  allvarliga  utvecklingen  höll  Profeten  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ett  konsultativt  militärt  krismöte  för  att 
analysera den pågående utvecklingen och utbyta åsikter med de militära ledarna. 
I  sanningens  namn  var  det  så  att  vissa  muslimer  fruktade  den  hemska 
sammandrabbningen och deras mod började svikta. Om detta säger Allâh: 
 
”Liksom några av de troende inte ville [följa dig] när din Herre med sann 
[vägledning] ledde dig att lämna ditt hem [för att få ut till strid], vill de nu tvista 
med dig om vad som är sant, trots att sanningen blivit uppenbar – som om de med 
öppna ögon gördes ut att dö.” 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – underrättade sina män 
om situationens allvar och bad om deras råd. Abu Bakr var den förste som talade 
och försäkrade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – om den 
oreserverade  lydnaden  inför  hans  befäl.  ’Umar  var  näste  man  att  ställa  sig  upp 
och stödja sin noble frändes synpunkter. Sedan reste sig al‐Miqdad bin ’Amr och 
sa:  ”O  sändebud  från  Allâh!  Gå  dit  Allâh  leder  dig,  ty  vi  är  med  dig.  Vi  kommer 
inte att som Israels barn sa till Mûsâ (Moses) – över honom vare frid: 
 
”Gå du och din Herre och slåss så stannar vi här.” 
 
Istället kommer vi att säga: 
 
”Gå du och din Herre och slåss så kommer vi att slåss vid din sida. 
 
  160 
Vid Allâh! Om du så skulle ta oss till Bark al‐Ghimad skulle vi ändå kämpa resolut 
med dig mot dess försvarare tills du segrade.” Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – tackade och välsignade honom. 
 
De  tre  ledarna  som  talade  tillhörde  utvandrarna  som  bara  utgjorde  en  mindre 
del av armén. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ville av 
goda  skäl  höra  hjälparnas  åsikt,  eftersom  majoriteten  av  soldaterna  tillhörde 
dem  och  skulle  få  axla  en  stor  del  av  krigshandlingarna.  Dessutom  ålade  inte 
klausulerna i al‐’Aqabah‐fördraget dem att strida bortom sina territorier. 
 
Profeten sa sedan:  
 
”Ge mig råd, mina män” 
 
Och avsåg då främst hjälparna. Sa’d bin Mu’adh reste dig och sa: ”Vid Allâh tror 
jag att du vill att vi (hjälparna) ska tala.” Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – sa omedelbart: ”Ja!” Sa’d sa: ”O Allâhs Profet! Vi tror på dig och 
vi bär vittne om det som du har förunnat oss och vi förklarar entydigt att det som 
du har framburit är Sanningen. Vi ger dig vårt orubbliga löfte om lydnad och offer. 
Vi kommer frivilligt att lyda vadhelst du befaller oss och vid Allâh, Som har skickat 
dig med Sanningen, om du ber oss att kasta oss i havet kommer vi villigt att göra 
det och inte en enda av oss kommer att fly undan. Vi knorrar inte över tanken på en 
sammandrabbning med fienden. Vi har erfarenhet av krig och vi är pålitliga i strid. 
Vi  hoppas  att  Allâh  genom  våra  händer  visar  dig  de  tappra  gärningar  som 
tillfredsställer dina ögon. Vänligen led oss i Allâhs namn till slagfältet.” 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var imponerad av den 
trohet  och  den  offeranda  som  hans  följeslagare  gav  prov  på  i  denna  kritiska 
situation. Han sa till dem: 
 
”Framåt och förbli vid gott mod ty Allâh har lovat mig en av de två (ihdaa 
altaifatian det lukrativa att antingen ta bytet eller sträva på Allâhs väg mot 
polyteisterna),  och  vid  Allâh  är  det  som  om  jag  nu  såg  fienden  ligga 
besegrad på marken.” 
 
I  Badrs  omedelbara  närhet  företog  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  och  hans  kompanjon  från  grottan,  Abu  Bakr,  en  spejaroperation 
under vilken de lyckades lokalisera Quraishs läger. I närheten träffade de på en 
gammal  beduin  som  de  lyckades  påverka  till  at  ge  besked  om  polyteisternas 
armés  exakta  position.  På  kvällen  samma  dag  skickade  han  ut  tre  av 
utvandrarnas ledare, ’Ali bin Abi Talib, az‐Zubair bin al‐’Awwam och Sa’d bin Abi 
Waqqas för att spana efter nyheter om fienden. De såg två män hämta vatten åt 
den meckanska armén. Under förhör medgav dessa att de var vattenbärare och 
arbetade för Quraish. Svaret tillfredsställde emellertid inte en del av muslimerna 
och  de  misshandlade  de  två  gossarna  för  att  dra  ur  dem  ett  mer  utförligt  svar 
som, även om det inte var sant, hänsyftade på karavanen lastad med rikedomar. 
De  två  pojkarna  ljög  och  misshandeln  upphörde.  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – förargade sig över dessa män och kritiserade dem 
genom  att  säga:  ”Då de  sa  sanningen slog ni  dem, då  de ljög  slutade ni  slå  dem!” 
  161 
Han vände sig sedan till de två pojkarna och efter en stunds samtal med dem fick 
han en mängd upplysningar om fienden: antal soldater, deras exakta position och 
namnen på en del av deras ledare. Han vände sig sedan till muslimerna och sa: 
”Lyssna, Quraish har skickat er sina mest omhuldade.” 
 
Samma  natt  regnade  det  över  båda  parter.  För  polyteisterna  innebar  det  ett 
hinder  för  ytterligare  framskridande  medan  det  för  muslimerna  var  en 
välsignelse.  Det  renade  dem  och  avlägsnade  Satans  fläckar  från  dem.  Allâh 
skickade  regn  för  att  stärka  deras  hjärtan  och  plaerade  deras  fötter  i  stadigt 
samklang  därmed.  De  förflyttade  sig  en  liten  bit  framåt  och  slog  läger  i  dalens 
bortre  sluttning.  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
gjorde  halt  vid  Badrs  närmaste  källa.  Al‐Hubaib  bin  Mundhir  frågade  honom, 
”har Allâh väglett dig till just denna plats eller är det en krigslist och resultaten av 
överläggningar?”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignesler  – 
svarade:  ”Det  är  en  krigslist  och  resultaten  av  överläggningar.”  al‐Hubaib  sa  då: 
”Den  här  platsen  är  inte  bra;  låt  oss  fortsätta  och  slå  läger  vid  närmaste 
vattendrag, förfärdiga en reservoar full med vatten och sedan förstöra alla andra 
källor  så  att  de  får  brist  på  vatten.”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  godkände  denna  plan  och  dess  utförande,  och  vid  mindnatt 
genomfördes den. 
 
Sa’d  bin  Mu’adh  föreslog  att  ett  gallerverk  skulle  byggas  åt  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – för att fungera som högkvarter för den 
muslimska  armén  och  var  en  plats  som  gav  ett  rimligt  skydd  år  ledaren.  Sa’d 
började  motivera  sitt  förslag  och  menade  att  om  de  segrade  skulle  allting  vara 
tillfredsställande. I händelse av att de besegrades skulle Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  inte  skadas  och  kunde  återvända  till  Medina 
där det fanns mer folk som älskade honom och som skulle ha undsatt honom om 
de  känt  till  den  svåra  situation  han  befann  sig  i.  Han  kunde  då  återuppta  sitt 
arbete, rådgöra med dem och de skulle sträva på Allâhs väg med honom igen och 
igen. 
 
En  vaktstyrka  under  befäl  av  samma  man,  Sa’d  bin  Mu’adh,  utsågs  av  män  från 
hjälparna för att försvara Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– i hans högkvarter. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillbringade hela natten 
före  dagen  för  slaget  i  bön  och  åkallan.  Den  muslimska  armén,  uttröttad  av  sin 
långa marsh, fick njuta en god och stärkande sömn, ett tecken på gudomlig gunst 
och på deras ostörda sinnen. 
 
”[Minns hur] Han ingav er ett stort lugn och en känsla av trygghet och lät ett regn 
falla från himlen för att rena er och lossa Djävulens smutsiga [grepp] om era 
[sinnen], stärka ert mod och göra er stadiga på foten.” 
(Quranen 8:11) 
 
Detta var fredag natt den 17 Ramadan år 2 A.H. 
 
  162 
På morgonen kallade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
till sig sina män för att förrätta bönen och uppmanade dem sedan att kämpa på 
Allâhs väg. Samtidigt som solen gick upp över öknen samlade han sin lilla armé, 
och med en pil i handen organiserade han leden. 
 
Quraish  å  sin  sida  ställde upp sina styrkor vid  al‐’Udwat al‐Quswa mittemot de 
muslimska  linjerna.  Några  av  dem  närmade  sig  på  ett  provokativt  sätt  för  att 
hämta  vatten  från  Badrs  källor  men  de  sköts  alla  till  döds  utom  en,  Hakîm  bin 
Hizam,  som  senare  kom  att  bli  en  hängiven  muslim.  I  ett  försök  att  sondera 
muslimernas  styrka  gjorde  ’Umair  bin  Wahab  al‐Jumahi  en  spejarutflykt  och 
rapporterade  att  den  muslimska  armén  uppgick  till  åtminstone  300  män 
beredda att slåss till sista man. Under ett annat rekognoseringsuppdrag drog han 
slutsatsen  att  varken  förstärkningar  eller  bakhåll  var  att  vänta.  Han  förstod  att 
de  var  alltför  modiga  för  att  ge  upp  och  alltför  inriktade  på  att  genomföra  sina 
militära skyldigheter för att dra sig tillbaka utan att slå ihjäl största möjliga antal 
av  polyteisterna.  Denna  rapport  såväl  som  släktförhållanden  som  band  de  två 
krigförande  parterna  samman  minskade  lusten  att  slåss  bland  en  del  av 
quraishiterna. I syfte att motverka denna förnuftsbaserade opposition sakförd av 
’Utbah bin Rabi’a, en rival till Abu Jahl, inledde den senare en motkampanj som 
sökte  hämnd  på  Muhammads  följeslagare  för  de  quraishiter  som  dödades  vid 
Nakhlah. På detta sätt lyckades han omintetgöra den motsatta ståndpunkten och 
manipulerade folket att enbart se hans olycksbringande perspektiv. 
 
Då  de  båda  parterna  drog  sig  närmare  och  blev  synliga  för  varandra  började 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – åkalla Allâh: ”Allâh! De 
inbilska och högdragna quraishiterna är redan här och trotsar Dig och motsätter 
sig Ditt sändebud. Allâh! Jag emotser Din seger som Du har lovat mig. Jag bönfaller 
Dig Allâh att besegra dem (fienden).” 
 
Han  gav  också  strikta  order  om  att  hans  män  inte  skulle  börja  slåss  förrän  han 
gav dem sitt sista ord. Han anmodade dem att använda sina pilar sparsamt och 
inte ta till svärden annat än om fienden kom allför nära.240 
 
Abu  Jahl  bad  också  om  seger:  ”Vår  Herre!  Vemhelst  av  de  två  parterna  som  var 
minst god mot sina släktingar och bibringade oss det som vi inte vet – förgör dem 
imogron.” 
 
De  var  övertygade  om  att  deras  överlägsna  antal,  utrustningar  och  erfarenhet 
skulle  bli  avgörande.  Den  Heliga  Quranen  sa  dem  med  en  ordlek  att  tiden  för 
beslut och seger hade kommit – men inte på det sätt som de hade hoppats. 
 
”Om det var ett avgörande som ni [förnekare] sökte har ni nu fått ett avgörande 
tillstånd, och om ni upphör [att trotsa Allâh] är detta för ert eget bästa. Men om ni 
på nytt [griper till vapen], skall Vi på nytt [låta er besegras] och er armé skall vara 
er till ingen nytta, hur stark den än är – Allâh står på de troendes sida.” 
(Quranen 8:19) 
                                                        
240  Sahih al‐Bukhari, 2/586; Abu Da’ûd, 2/13. 
  163 
al‐’udwatul‐Quswa  (dalens  bortre  del),  till  Mecka,  till  Medina,  Quraishs  läger, 
palmträdgårdar,  gravplats  för  Badrs  martyrer,  al‐’udwatud‐Duniya  (dallens 
främre del), slott, platsen för Badrs by, beduinbostäder, islamiska arméns läger, 
allmän gravplats, al‐Asfal‐bergen (den lägre bergskedjan mot Mecka), vägen till 
Shâm, norr. 
 
Den förste icketroende att utlösa strid och bli det första offret var al‐Aswad bin 
’Abdul  Asad  al‐Makhzumi,  en  vildsint  och  hetlevrad  avgudadyrkare.  Han  klev 
fram  och  svor  att  han  skulle  dricka  från  muslimernas  vattenreservoar,  eller 
annars förstöra den eller dö för den. Han inlät sig i strid med Hamzah bin ’Abdul 
Muttalib som träffade hans ben med sitt svärd och sedan utdelade ytterligare ett 
hugg som tog honom av daga inne i reservoaren. 
 
Slaget  hade  nu  de  facto  inletts.  I  skydd  av  Ansâs  och  sköldar  klev  ’Utbah  bin 
Rabi’a fram ur Quraishs led mellan sin bror Shaibah och son al‐Walîd bin ’Utbah 
och  slungade  förbannelser  över  muslimerna.  Tre  unga  män  från  hjälparna  – 
Hariths  söner  ’Awf  och  Mu’wwidh  samt  ’Abdullah  bin  Rawaha  –  gick  ut  för  att 
möta dem. Meckanerna skrek att de inte hade någonting att göra med dem utan 
var  ute  efter  deras  kusiners  huvuden.  I  detta  ögonblick  bad  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – ’Ubaidah bin al‐Harith, Hamzah – hans 
farbror, samt hans kusin ’Ali – må Allâh vara nöj med honom – att gå ut i striden. 
De  tre  duellerna  gick  snabbt.  Hamzah  dödade  Shaibah  medan  ’Ali  dödade  al‐
Walîd.241  ’Ubaidah  blev  allvarligt  sårad  men  innan  han  föll  gav  sig  Hamzah  på 
’Utbah och högg med sitt svärd av honom huvudet. ’Ali och Hamzah bar tillbaka 
’Ubaidah  med  benet  avhugget.  Han  dog  fyra  eller  fem  dagar  senare  av  en 
sjukdom i gallgången. 
 
’Ali var besatt av en djup övertygelse om att Allâhs Ord uppenbarades: 
 
”Dessa är de två [grupperna] som tvistar med varandra om sin Herre…” 
 
Dessa  verser  uppenbarades  i  samband  med  troende  människor  som  bekänner 
sin Herre och söker utföra Hans Vilja (dvs. Muhammads efterföljare i slaget vid 
Badr), och människor som förnekar sin Herre och trotsar Honom (Quraishs folk). 
 
Duellen följdes av några fler men meckanerna led fruktansvärda förluster i alla 
drabbningar och förlorade några av sina mest värdefulla och kära. De var alltför 
förtvivlade och förbittrade och angrep muslimerna för att förgöra dem en gång 
för  alla.  Muslimerna  å  sin sida ålades  att,  efter att  ha  åkallat  sin  Herre och  bett 
Honom om assistans, hålla sina positioner och genomföra en defensiv krigsplan 
som  var  tillräckligt  framgångsrik  för  att  åsamka  angriparna  tunga  förluster. 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  för  vana  att 
oupphörligt  och  ihärdigt  dag  och  natt  be  till  sin  Herre  om  undsättning.  Då  den 
vildsinta striden blev för upphetsad började han åter åkalla sin Herre och säger: 
                                                        
241  Mishkat, 2/343. 
  164 
”Allâh! Om denna grupp (muslimer) besegras idag kommer Du inte längre att 
dyrkas”. 
 
Med utsträckta händer vänd mot al‐Qiblah fortsatte han att åkalla sin Herre tills 
manteln  föll  av  hans  axlar.  Sedan  kom  Abu  Bakr,  tog  upp  manteln,  satte  den 
tillbaka över hans axlar och sa: ”O Profet från Allâh! Du har ropat tillräckligt till 
din Herre. Han kommer säkerligen uppfylla det Han lovar dig.” 
 
Svaret från Allâh var omedelbart, och änglar sändes ner från himlen för att hjälpa 
och  bistå  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  hans 
följeslagare. Den Heliga Quranen noterar: 
 
”Och din Herre lät änglarna framföra [detta budskap till de troende]: ’Se, Jag är 
med er’ [och befallde dem att] inge de troende mod och tillförsikt [och låta dem 
veta]: ’Jag skall injaga skräck i förnekarnas hjärtan…” 
(Quranen 8:12) 
 
Allâh,  Den  Allsmäktige,  vägledde  också  Sitt  Sändebud  med  ytterligare  ett 
budskap: 
 
”… Jag skall sända tusen änglar till er i led efter led som förstärkning.” 
(Quranen 8:9) 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  dåsade  till  ett 
ögonblick i sitt gallerverk och lyfte sedan sitt huvud och ropade: ”Abu Bakr, det 
finns  glada  nyheter  för  dig  –  Allâhs  seger  närmar  sig,  och  jag  kan  se  Djibril 
(Gabriel) på sin häst i en sandstorms tjocka.” 
 
Han sprang sedan ut ropande: 
 
”… Skaran [av förnekare] skall besegras och skall tvingas göra helt om och fly.” 
 
Vid incidenten med Djibril (Gabroel) tog Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  en  handfull  sand  och  kastade  mot  fienden  och  sa:  ”Låt 
förvirring  gripa  deras  ansikten!”  Då  han  slängde  sanden  blåste  en  våldsam 
sandstorm som en tryckvåg in i fiendens ögon. Om detta säger Allâh: 
 
”Och då du [Muhammad] kastade, var det inte du som kastade; nej,  
det var Allâh som kastade…” 
(Quranen 8:17) 
 
Först i detta ögonblick gav han klara order om en kontraattack. Han ledde armén 
och  ingjöt  självförtroende  bland  sina  män  och  uppmanade  dem  att  kämpa 
mangrant för deras Herres sak genom att recitera Allâhs Ord: 
 
”Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis,  
lika vidsträckt som himlarna och jorden…” 
  165 
 
Den  glöd  han  ingjöt  i  sina  män  kunde  bevittnas  i  modet  hos  den  sextonårige 
’Umair  som  slängde  iväg  några  dadlar  som  han  åt  och  skrek:  ”Dessa  (dadlarna) 
håller  mig  borta  från  paradiset!”  Med  de  orden  kastade  han  sig  i  stridens  hetta 
och  dog  tappert  kämpande.  Enastående  tappra  gärningar,  djup  hängivelse  och 
total  lydnad  inför  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
förevisades  under  slaget.  De  trognas  armé  bars  fram  av  en  entusiasmens  kraft 
som  de  halvhjärtade  meckanska  krigarna  saknade.  Ett  stort  antal  polyteister 
dödades och de andra började vackla. Det var inte underligt eftersom Sanningens 
fanbärare gavs omedelbar hjälp, och övernaturliga krafter (änglarna) skickades 
till deras hjälp av deras Herre för att hjälpa dem att besegra onskans makt. 
 
Hadithlitteraturen berättar uttrycksfullt om det faktum att änglarna faktiskt dök 
upp den dagen och kämpade på muslimernas sida. Ibn Abbas har sagt: 
 
”På den dagen då en muslim jagade en icketroende hörde han ovanför sig 
en  piskas  vinande  och  en  ryttares  röst  som  sa:  ’Fortsätt,  Haizum.’  Han 
kastade en blick på polyteisten som nu hade fallit ner på sin rygg. Hjälparna 
berättade för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – om 
händelsen  och  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
svarade: ’Du har sagt sanningen. Det var hjälp från den tredje himlen.’”242  
 
En av hjälparna tillfångatog ’Abbas bin ’Abdul Muttalib som sa: ”Allâhs sändebud! 
Vid Allâh, den här mannen tog inte mig till fånga. Jag greps av en skallig man med 
det mest vackra ansikte som red en fläckig häst. Jag kan inte se honom bland folket 
här.” 
 
Hjälparen  avbröt:  ”Jag  grep  honom,  o  sändebud  från  Allâh.”  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  svarade:  ”Var  tyst.  Allâh  Den 
Allsmäktige stärkte dig med hjälp av en ädel ängel.” 
 
Då  Iblis,  ärkesatanen,  såg  änglar  arbeta  för  muslimerna  och  Quraish  snabbt 
förlora  mark  på  slagfältet,  drog  han  sig  i  skepnad  av  Suraqah  bin  Malik  vin 
Ju’sham  al‐Mudlaji  hastigt  tillbaka  trots  polyteisterna  vädjanden  om  att  stanna. 
Han sprang iväg och kastade sig i havet. 
 
Quraishs  led  började  ge  vika  och  deras  antal  bidrog  inte  med  något  annat  än 
förvirring. Muslimerna förföljde dem ivrigt och slog ihjäl eller grep alla som var 
inom räckhåll för dem. Tillbakadragandet förvandlades snart till en neslig flykt i 
panik  och  de  flyende  slängde  av  sig  Ansâr  och  övergav  lastdjur,  läger  och 
utrustning. 
 
Då den store tyrannen Abu Jahl såg den riktning slaget höll på att ta, försökte han 
emellertid  sätta  stopp  för  den  islamiska  segerns  tidvattensvåg  genom  att  med 
alla tillgängliga medel stärka modet hos polyteisterna och med al‐Lat, ’Uzza och 
alla  hedniska  symboler  uppmuntra  dem  att  rakryggade  stå  kvar  och  ge  igen. 
                                                        
  166 
Hans  ansträngningar  var  dock  förgäves,  deras  moral  hade  redan  drastiskt  gått 
ner  till  ingenting  och  deras  linjer  hade  brutit  samman.  Han  började  då  inse  sin 
arrogans  och  högdragenhets  realitet.  Ingen  fanns  kvar  runt  omkring  honom 
förutom  en  grupp  dömda  polyteister  vars  motstånd  också  hade  kuvats  av  en 
oemotståndlig islamisk storm av tapperhet baserad på sann hängivenhet och en 
islamorienterad strävan mot martyrskap. Abu Jahl övergavs och lämnades ensam 
på sin häst i väntan på döden genom två tappra gossar från hjälparna. 
 
’Abdur‐Rahman bin ’Awf återberättade följande i detta sammanhang intressanta 
historia: 
 
”Jag  befann  mig  i  stridens  vimmel  då  två  ynglingar  som  föreföll  ännu 
oerfarna i krigandets konst slöt upp på min högra och vänstra sida. En av 
dem talade med låg röst och bad mig peka ut Abu Jahl. Jag frågade om hans 
avsikt  på  vilket  han  replikerade  att  han  hörde  att  han  pratat  dumt  om 
profeten  han  närde  en  stark  önskan  att  inlåta  sig  i  strid  med  honom  tills 
antingen  den  ene  eller  den  andre  dödades.  Detta  var  för  mig  något 
ofattbart.  Jag  vände  mig  åt  vänster  och  den  andre  sa  någonting  liknande 
och  förevisade  samma  önska.  Jag  biföll  deras  franka  begäran  och  pekade 
rakt  mot  deras  mål.  De  skyndade  båda  hastigt  mot  platsen  och  utan  ett 
ögonblicks tvekan högg de honom samtidigt med sina svärd och tog honom 
av  daga.  De  återvände  till  Allâhs  sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – och påstod sig båda ensam ha dräpt Abu Jahl. Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  frågade  dem  om  de  hade 
torkat  av  blodet  från  sina  svärd  och  de  svarade  att  de  inte  hade  gjort  de. 
Han undersökte då båda svärden och försäkrade dem om att de båda hade 
dräpt  honom.243   Då  striden  var  över  gavs  krigsbytet  från  Abu  Jahl  till 
Mu’adh bin ’Amr bin alJumuh eftersom den andre, Mu’wwadh bin al’Afra’, 
dödades senare under slaget. Då slaget var över ville Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – leta upp dene islams ärkefiende Abu Jahl. 
’Abdullah  bin  Mas’ud  frann  honom  inne  på  sina  sista  andetag.  Han  ställde 
sig  på  hans  hals  och  sa:  ’Har  du  sett  hur  Allâh  har  förnedrat  dig?’  Islams 
fiende, ännu trotsig, svarade: ’Jag är inte förnedrad. Jag är inte mer än en 
man som dödats av sitt eget folk på slagfältet.’ Sedan frågade han: ’Vem har 
vunnit  slaget?’  Ibn  Mas’ud  svarade:  ’Allâh  och  Hans  sändebud.’  Med  ett 
hjärta fyllt av missunnsamhet sa Abu Jahl sedan: ’Du har följt svåra vägar, 
du herde!’ Ibn Mas’ud hade varit herde och arbetat för Mekas aristokrater. 
 
Ibn Mas’ud högg sedan av honom huvudet och tog det till Allâhs sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som då han såg det började 
prisa Allâh:  
 
’Allâh är störst, prisad vare Allâh som har uppfyllt Sitt löfte, bistått sina 
tjänare och ensam besegrat de sammansvurna.’ 
 
                                                        
243  Sahih al‐Bukhari, 1/444; Mishkat, 2/352. 
  167 
Han gav sig sedan ut för att titta på liket. Där sa han: ’Detta är detta folks 
Farao.’” 
 
NÅGRA BETYDELSEFULLA EXEMPEL PÅ HÄNGIVENHET I DETTA SLAG 
 
1. Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  rådde  sina 
följeslagare att skona liven på medlemmar ut Bani Hashim som hade tågat 
till Badr med polyteisterna motvilligt och på grund av att de hade fruktat 
klander  från  dem.  Bland  dem  hade  han  nämnt  al‐’Abbas  bin  ’Abdul 
Muttalib  och  Abu  Bukhtari  bin  Hisham.  Han  beordrade  muslimerna  att 
tillfångata dem utan att döda dem. Abu Hudhaifah bin ’Utbah förvånades 
storligen och fällde kommentaren: ”Vi dödar våra fäder, barn, bröder och 
klanmedlemmar,  och  ska  sedan  skona  al’Abbas?  Vid  Allâh!  Om  jag  ser 
honom  kommer  jag  helt  visst  att  låta  honom  smaka  mitt  svärd.”  Då 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hörde dessa ord 
sa  han  adresserande  ’Umar  bin  al‐Khattab:  ”Är  det  rätt  att  låta 
sändebudets  farbrors  ansikte  smaka  svärdet?”  ’Umar  förbittrades  och 
hotade  att  döda  Abu  Hudhaifah  –  som  senare  sa  att  en  enorm  fruktan 
hade  gripit  honom  och  känt  att  ingenting  utom  martyrskap  kunde  sona 
hans misstag. Han dödades också verkligen senare under händelserna vid 
al‐Yamamah. 
 
2. Abu  al‐Bukhtari  bin  Hisham  hade  redan  gjort  sitt  bästa  för  att  förhindra 
sitt folk, meckanerna, att begå dåraktiga handlingar riktade mot Profeten 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  medan  han  ännu  var  i 
Mecka.  Han  varken  skadade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – eller rapporteras ha yttrat något stötande om honom heller. 
Han hade också tillhört de som hade försökt häva den allians som infört 
bojkott  mot  Bani  Hashim  och  Banu  ’Abdul  Muttalib.  I  slaget  vid  Badr 
insisterade  han  emellertid  på  att  fortsätta  slåss  om  inte  hans 
stamförvanter  skonades.  Al‐Mujdhir  bin  Ziyad  al‐Balwi  som  han  var 
inlåten i strid med svarade att de andra inte var inkluderade i Profetens 
tillrådan. 
 
3. ’Abdur‐Rahman  bin  ’Awf  och  Omaiyah  bin  Khalaf  hade  under  den 
förislamiska  tiden  varit  nära  vänner.  Då  slaget  vid  Badr  var  över  såg 
’Abdur‐Rahman Omaiyah och hans son bland fångarna. Han slängde bort 
det Ansâr han hade som krigsbyte och förenade sig med dem båda. Bilal, 
Profetens böneutropare såg Omaiyah, och all den tortyr han blivit utsatt 
för  genom  den  mannens  händer  kom  snart  tillbaka  till  honom  och  han 
svor  att  ta  hämnd  på  Omaiyah.  ’Abdur‐Rahman  försökte  utan  framgång 
minska  spänningen  och  hantera  den  pinsamma  situationen  på  ett 
vänskapligt  sätt.  Muslimerna  samlades  och  högg  ner  Omaiyahs  son  med 
svärd.  I  det  läget  manade  ’Abdur‐Rahman  sin  gamle  vän  att  springa  för 
sitt  liv  men  han  svärdshöggs  av  olika  människor  och  föll  död  ner. 
Fullständigt  hjälplös  och  resignerad  sa  ’Abdur‐Rahman:  ”Må  Allâh  vara 
barmhärtig  mot  Bilal,  ty  han  berövade  mig  mitt  krigsbyte  och  jag  har 
drabbats av två av mina fångars död.” 
 
  168 
4. På  det  moraliska  planet  var  slaget  vid  Badr  en  ofrånkomlig  konflikt 
mellan  det  godas  och  det  ondas  krafter.  ’Umar  bin  al‐Khattab  skonade  i 
detta  sammanhang  inte  någon  polyteists  liv.  Inte  ens  sin  morbror  al‐’As 
bin Hisham bin al‐Mughîrah. 
 
5. Till sin son ’Abdur‐Rahman som var polyteist och slogs på den sidan skrek 
Abu Bakr: ”Var är min förmögenhet, din olycka till pojk?” Sonen svarade att 
den var borta med vinden. 
 
6. Då  slaget  var  över  började  muslimerna  hålla  en  del  polyteister  i 
fångenskap. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg 
i  Sa’d  bin  Mu’adhs  (ledaren  för  Profetens  vakt)  ansikte  att  denne  var 
avogt  inställd  till  att  hålla  fientliga  element  som  fångar.  Sa’d  instämde  i 
vad  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  och 
tillade att detta var muslimernas första seger över polyteismens styrkor, 
och att han föredrog att ta dem av daga än att skona deras liv. 
 
7. På dagen för Badr gick ’Ukashah bin Mihsan al‐Asdis svärd itu, så Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav honom en träpinne. 
Han  skakade  den  och  den  blev  omedelbart  ett  långt  starkt  vitt  svärd. 
’Ukashah  använde  det  svärdet  i  de  flesta  av  de  islamiska  erövringarna 
fram till sin död under avfällingskrigen. 
 
8. Då krigsaktiviteterna hade avslutats såg Mus’ab bin ’Umair al‐’Abdari sin 
bror  som  ännu  var  polyteist  bindas  till  händerna  av  en  hjälpare.  Mus’ab 
tillrådde hjälparna att dra åt knuten ty fångens mot var förmögen nog att 
betala  lösen  för  sin  son.  ’Abu  ’Aziz,  som  brodern  hette,  försökte  med 
hänvisning till familjeband vädja till sin bror men den senare replikerade 
orubbligt att hjälparen var mer kvalificerad för broderskap än brodern. 
 
9. Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  order 
om  att  polyteisternas  lik  skulle  släppas  ner  i  en  tom  brunn  såg  Abu 
Hadhaifah  bin  ’Utbah  sorgset  på  sin  döde  far  som  kämpat  på 
polyteisternas  sida.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – lade märke till det och frågade honom om det. Hudhaifah sa 
att han aldrig tvivlat det minsta på att fadern mötte sitt välförtjänta öde, 
men tillade att han önskade att han hade blivit ledd till islams väg och att 
det var därför han kände sig sorgsen. Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – viskade några tröstande ord i hans öra. 
 
Resultatet  av  slaget  var  som  tidigare  nämnts  ett  nesligt  nederlag  för 
polyteisterna  och  en  omisskännlig  triumf  för  muslimerna.  Fjorton  muslimer 
varav sex utvandrare och åtta hjälpare dödades. Polyteisterna led svåra förluster 
med sjuttio döda och ett liknande antal tillfångatagna. Många av Meckas ledande 
män och vissa av Muhammads bittraste motståndare fanns bland de dödade. Den 
förnämste av dessa var Abu Jahl. 
 
På den tredje dagen gav sig Allâhs sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – ut för att titta på de dödade polyteisterna. Han sa: 
  169 
 
”Vilken illasinnad stam ni var vad gäller er profet. Ni motsade mig medan de andra 
trodde mig, ni svek mig medan de andra stödde mig, ni förvisade mig medan de 
andra beskyddade mig.” 
 
Han  stod  vid  kropparna  av  tjugofyra  av  Quraishs  ledare  som  hade  kastats  i  en 
brunn, kallade dem vid deras och deras fäders namn och sa: ”Hade det inte varit 
mycket bättre för er om ni hade åtlytt Allâh och Hans sändebud? Ta er i akt, vi har 
funnit  att  vår  Herres  löften  blir  uppfyllda  –  har  ni  (också)  funnit  att  er  Herres 
löften  blev  uppfyllda?”  Härom  sa  ’Umar  bin  al‐Khattab:  ”Allâhs  sändebud!  Varför 
talar du till krippar som inte har några själar i sig?” Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – svarade: ”Vid Honom i Vars hand ligger Muhammads 
själ! Du hör inte bättre än vad de gör vad jag säger.” 
 
REAKTIONEN I MECKA 
Polyteisterna  som  hade  råkat  ut  för  en  rejäl  dos  av  ett  straffande  och  tungt 
nederlag flydde panikslagna huller om buller i dalarna och på kullarna på sin väg 
mot Mecka och var alltför skamsna för att träffa sitt folk. 
 
Ibn  Ishaq  återgav  att  de  dåliga  nyheternas  förste  härold  var  al‐Haisaman  bin 
’Abdullah  al‐Khuza’i.  Han  berättade  för  dem  hur  deras  bemärkta  blev  dödade. 
Först  trodde  folket  där  inte  honom  och  trodde  att  han  hade  blivit  galen,  men 
nyheterna bekräftades snart och ett tillstånd av oerhörd förvirring grep hela den 
meckanska  scenen.  Abu  Sufyan  bin  al‐Harith  gav  Abu  Lahab  en  fullständig 
redogörelse  för  massakerna  och  den  vanhedrande  flykt  de  fått  uthärda,  och 
betonade den roll som änglarna hade spelat för att driva fram det tragiska slutet. 
Abu Lahab kunde inte behärska sig utan gav utlopp för sina förbittrade känslor 
genom att misshandla, skymfa och förolämpa Abu Rafi’, en muslim förtegen om 
sin konversion, för att upprepa änglarnas roll. Umm al‐Fadl, en muslimsk kvinna, 
var ursinnig på Abu Lahab tanklösa beteende och slog honom med en trästock så 
att hans skalle spräcktes. Sju dagar senare dog han av den elakartade skadan och 
kämnades tre dagar utan att begravas. Av fruktan för skamliga rykten förde hans 
söner honom dock till en grop och på säkert avstånd kastade de stenar och jord 
på  honom.  Nederlaget  var  en  källa  till  stor  skam  och  sorg  för  meckanerna.  I 
nästan alla hem fälldes tysta tårar över de döda och tillfångatagna. De brann av 
förödmukelse  och  törstade  efter  hämnd.  Klagosånger,  jämmer  och  gråt  belades 
emellertid med strikt förbud på det att inte muslimerna skulle fröjdas över deras 
bedrövelse. 
 
MEDINA MOTTAR NYHETERNA OM SEGER 
Två  budbärare,  ’Abdullah  bin  Rawahah  och  Zaid  bin  Harithah,  sändes  iväg  till 
Medina för att till muslimerna där framföra de glädjande nyheterna om seger. 
 
Medinas  multietniska  och  ideologiskt  präglade  struktur  gav  upphov  till 
olikartade  reaktioner.  Ryktesspridare  bland  judarna  och  hycklarna  spred 
uppgifter om att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade 
dödats, och försökte styrka sitt felaktiga antagande med det faktum att Zaid bin 
Harithah red al‐Qaswâ´, Profetens kamelhona. Vid ankomsten vidarebefordrade 
de  två  budbärarna  de  glada  nyheterna  om  seger  till  muslimerna,  och  lämnade 
  170 
precis information om händelseförloppet för att i hjärtana på de oroliga men nu 
glada muslimerna framkalla en känsla av tillförsikt. De började omedelbart hylla 
Allâhs Namn och lova Hans pris på toppen av sina röster. Deras ledare begav sig 
från staden för att vänta och ta emot Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – på vägen mot Badr. 
 
Usamah bin Zaid återgav att de mottog nyheterna om den omisskännliga segern 
kort  efter  att  Ruqaiyah,  Profetens  dotter  och  ’Uthman  bin  ’Affans  hustru,  hade 
avlidit. Hon hade varit dödssjuk och Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – hade bett ’Uthman att stanna i Medina och ta hand om henne. 
 
På  grund  av  att  regleringar  angående  krigsbytesdistribution  ännu  inte  hade 
utformats uppstod en tvist om detta bland de muslimska krigarna innan de hade 
lämnat platsen för slaget. När oenigheten ökade sköt Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  upp  ett  beslut  i  väntan  på  att  en  uppenbarelse 
skulle sändas ner. 
 
’Ubadah  bin  as‐Samit  sa:  ”Vi  gick  ut  med  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och  välsignelser  –  och  jag  såg  Badr  tillsammans  med  honom.  Slaget  började  och 
Allâh,  Den  Upphöjde,  besegrade  fienden.  En  del  muslimer  sökte  upp  och  förföljde 
fienden,  vissa  ville  samla  ihop  byte  från  fiendelägret  och  andra  vakade  över 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  höll  sig  redo  för 
nödsituationer  eller  överraskningsattacker.  Då  natten  föll  på  och  muslimerna 
samlades tillsammans sa de som hade samlat ihop bytet: ’Vi samlade ihop det och 
ingen  annan  har  någon  rätt  till  det.’  De  som  hade  förföljt  fienden  sa:  ’Ni  har  inte 
mer rätt till det än vi; vi höll stånd mot fienden och besegrade dem.’ De män som 
hade vakat över Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gjorde 
liknande anspråk på krigsbytet.” 
 
”De frågar dig om krigsbytet. Säg: ’Allt krigsbyte tillhör Allâh och [Hans] 
Sändebud.’ Frukta Allâh, gör upp era tvister i godo, se till att broderlig sämja råda 
mellan er, och lyd Allâh och Hans Sändebud, om ni är sanna troende!’” 
(Quranen 8:1) 
 
Vid en stor sanddyn på vägen tillbaka till Medina delade Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – bytet lika mellan krigarna efter att han tagit al‐
Khums (en femtedel). Då de nådde as‐Safra’ gav han order om att två av fångarna 
skulle  dödas.  Det  handlade  om  an‐Nadr  bin  al‐Harith  och  ’Uqbah  bin  Abi  Muait 
och skälet var att de hade utsatt muslimerna i Mecka för förföljelser och hyste ett 
dupt  hat  mot  Allâh  och  Hans  sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  De  var  kort  sagt  krigsförbrytare  i  modern  mening  och  deras 
avrättning  utgjorde  en  formidabel  läxa  för  förtryckare.  ’Uqbah  glömde  sin 
stolthet  och  skrek  ut:  ”Vem  ska  ta  han  om  mina  barn,  o  Allâhs  sändebud?” 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – svarade: ”Elden (Från 
Helvetet).”244 Mindes inte ’Uqbah den dag då han hade slängt inälvorna från ett 
får  i  huvudet  på  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  då 
                                                        
244  Sunan Abu Da’ûd med ’Aun‐ul‐Ma’bood, 3/12. 
  171 
denne knäböjde i bön, och Fatimah hade kommit och tvättat bort det? Han hade 
också  närapå  strypt  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
med  sin  mantel  då  Abu  Bakr  hade  ingripit  och  frigjort  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser. De båda förbrytarnas huvuden höggs av av ’Ali 
bin Abi Talib. 
 
Vid  ar‐Rawhâ’  i  Medinas  utkanter  möttes  den  muslimska  armén  av  de  glada 
medinernsarna som hade kommit för att gratulera Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – till den klara segern som Allâh hade beviljat honom. 
Usaid bin Hudair agerade som språkrör för de andra sanna troende, och efter att 
ha sjungit Allâhs lov ursäktade han sig för att inte ha följt med med skälet att han 
antagit att Profetens aviskt endast hade varit att genskjuta en kamelkaravan. Han 
tillade att om det hade slagit honom att det skulle bli ett verkligt krig hade han 
aldrig stannat hemma. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
försäkrade Usaid om att han trodde honom. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – inträdde nu i Medina 
som en man att räkna med på ett nytt område – det militära. Som en konsekvens 
antog en betydande del av Medinas folk islam, vilket ökade den sanna religionens 
styrka, makt och moraliska status en hel del. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – uppmanade muslimern 
att behandla fångarna så väl i en sådan grad att infångarna gav fångarna sitt bröd 
(som  var  den  mer  uppskattade  delen  av  måltiden)  och  behöll  dadlarna  för  dig 
själva. 
 
Krigsfångar utgjorde ett problem som väntade på sin lösning, ty det var ett nytt 
fenomen  i  islams  historia.  Profeten  rådgjorde  med  Abu  Bakr  och  ’Umar  bin  al‐
Khattab om vad han skulle göra med fångarna. Abu Bakr föreslog att han skulle 
utlämna  dem  mot  lösen  och  sa,  ”de  är  när  allt  kommer  omkring  våra  släktingar 
och  pengarna  kommer  att  stärka  oss  mot  de  icketroende  och  dessutom  kanske 
Allâh kommer att leda dem till islam.” ’Umar tillrådde att de skulle dödas och sa, 
”de  är  ledare  för  Kufr  (icketro).”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – föredrog Abu Bakrs förslag framför ’Umars. Följande dag då ’Umar 
sökte  upp  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  Abu 
Bakr  fann  han  dem  gråtande.  Han  företedde  stor  häpenhet  och  bad  att  få  veta 
vad som stod på så att han kunde gråta om det var något värt att gråta för. Om 
inte skulle han simulera gråt. 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  att  en  quranvers 
hade  uppenbarats  som  tillrättavisade  dem  för  att  begära  lösen  för  fångarna 
snarare än döda dem: 
 
”En profet skall inte hålla fångar [som friges mot lösen] om inte kriget tagit stora 
proportioner. Ni står efter de osäkra vinster som ni kan uppnå i denna värld, men 
Allâh vill [att ni eftersträvar] det eviga [goda]. Allâh är allsmäktig, vis. Om inte 
Allâh redan hade beslutat [att överse med fel begångna under kamp för Allâhs sak] 
skulle ett hårt straff helt visst ha drabbat er för det [stora antal fångar] ni tog.” 
(Quranen 8:67‐68) 
  172 
 
Det tidigare gudomliga påbudet löd som följer: 
 
”… Sedan [kommer den tid] då ni skall ge dem fria, godvilligt eller mot lösen…” 
(Quranen 47:4) 
 
Här inkluderas alltså ett område som tillåter lösen och det var därför som inget 
straff  utmättes.  De  tillrättavisades  endast  för  att  de  tog  krigsfångar  innan  de 
hade  underkuvat  hela  det  icketroende  området.  Bortsett  från  detta  var  de 
polyteister  som  togs  till  Medina  inte  bara  krigsfångar  utan  snarare 
ärkekrigsförbrytare  vilka  en  modern  brottsbalk  för  till  rättvisan  för  att  motta 
sina vederbörliga straff i form av döden eller livstids fängelse. 
 
Lösen  för  fångarna  varierade  mellan  ettusen  och  fyratusen  dirham  och  var  i 
enlighet med respektive fånges finansiella situation. En annan slags lösen antog 
formen  av  utbildning;  till  skillnad  från  medinensarna  var  de  flesta  meckaner 
litterata  och  varje  fånge  som  inte  kunde  betala  sin  lösen  anförtroddes  tio  barn 
för att lära dem konsten att läsa och skriva. Så fort barnen var tillräckligt duktiga 
försattes instruktören på fri fot. En del andra fångar släpptes utan lösen därför 
att de hade det dåligt ställt. Profetens dotter Zainab betalade lösen för sin man 
Abul‐’As  med  ett  halsband.  Muslimerna  släppte  fången  och  återlämnade  av 
aktning för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – halsbandet 
på  villkor  att  Abul‐’As  tillät  Zainab  att  utvandra  till  Medina,  vilket  han  faktiskt 
gjorde.  I  fångenskap  fanns  också  en  vältalig  orator  vid  namn  Suhail  bin  ’Amr. 
’Umar  föreslog  att  man  skulle  dra  ut  hans  framtänder  för  att  göra  honom 
oförmögen att tala, men Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– nobbade hans förslag av å ena sidan en rädsla för att Quraish skulle svara med 
samma  mynt,  och  å  andra  sidan  en  rädsla  för  Allâhs  vrede  på  Uppståndelsens 
Dag. 
 
Sa’d  bin  an‐Nu’man,  en  pilgrim  som  hölls  krav  i  Mecka,  släpptes  mot  att  Abu 
Sufyans son gav friheten. 
 
SLAGET VID BADR I SITT QURANISKA SAMMANHANG 
Suran  al‐Anfâl  (krigsbyte)  uppenbarades  i  samband  med  slaget  vid  Badr  den 
sjuttonde Ramanda år 2 A.H. och utgör en unik gudomlig kommentar till slaget. 
 
Allâh,  den  Högste,  berör  här  centrala  frågor  som  är  relaterade  till  hela 
islamiseringsprocessen.  Han  fäster  muslimernas  uppmärksamhet  på  de  ännu 
kvardröjande etiska tillkortakommandena i deras karaktärer. Han vill att de ska 
bygga ett integrerat och renat samhälle. Han talar om den osynliga assistans som 
Han har nedsänt till sina lydiga tjänare för att sätta dem i stånd att uppnå sina 
ädla mål. Han vill att muslimerna ska göra sig av med alla spår av högmod och 
arrogans som kan smyga sig på. Han vill att de ska vända sig till Honom för att få 
hjälp,  och  lydda  Honom  och  Hans  sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser. 
 
  173 
Efter  det  skisserar  Han  de  ädla  mål  för  vilka  sändebudet  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  utkämpade  det  blodiga  slaget  och  vägledde  sina 
styrkor till de förtjänster och egenskaper som framkallade den stora segern. 
Polyteisterna, hycklarna, judarna och krigsfångar nämns också och förmanas att 
underkasta sig Sanningen och hålla fast endast vid den. 
 
Oklarheterna  kring  krigsbyte  löses  och  de  för  denna  fråga  principiella  och 
relevanta grunderna kungörs klart och tydligt. 
 
I  detta  framskridna  skede  av  den  islamiska  aktiviteten  lagfästs  och  kodifieras 
lagar och regler tillämpliga för krig och fred. Allâh vill att muslimerna ska följa en 
krigsetik  olik  de  förislamiska  vanorna.  Muslimerna  är  menade  att  överglänsa 
andra  då  det  gäller  etik,  värderingar  och  höga  ideal.  Allâh  vill  visa  världen  att 
islam  inte  bara  är  en  teoretisk  livsfilosofi  utan  snarare  handlar  om 
medvetandeutvecklingsorienterade  praktiska  principer.  I  detta  sammanhang 
etablerar han inomstatliga och mellanstatliga relationer. 
 
Fastan  under  Ramadan  inrättades  som  ett  obligatoriskt  bruk  under  det  andra 
året A.H., följt av plikten för muslimer att betala zakat (den religiösa skatten) för 
att lätta på de behövande utvandrarnas bördor. 
 
Ett  fantastiskt  och  slående  sammanträffande  utgjorde  inrättandet  av  Shawwal 
Eid  (den  högtid  som  infaller  vid  fastemånadens  slut)  direkt  efter  den  klara 
segern vid Badr. Det var faktiskt det finaste skådespel som dittills bevittnats med 
muslimer  som  lämnade  sina  hem  bedjande,  åkallande  Allâhs  Namn  och 
sjungande  Hans  lov  med  hög  röst  i  underkastelse  inför  Hans  Nåd  och  Majestät 
och, sist men inte minst, det bistånd Han gav dem och genom vilket sanningens 
trupper besegrade det ondas. 
 
”Kom ihåg den tid då ni var få och svaga och levde i rädsla för övergrepp från 
andras [sida]; då skänkte Han er en fristad, gav er hjälp och försörjde er med goda 
ting – kanske visar ni tacksamhet.” 
(Quranen 8:26) 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  174 
 
De militära 
 aktiviteterna mellan Badr och Uhud 
 
 
SLAGET  VID  BADR  var  den  första  väpnade  sammandrabbningen  mellan 
muslimerna  och  Quraish.  Det  utgjorde  i  själva  verket  en  avgörande  drabbning 
som gav muslimerna en historisk seger erkänd av alla adraber, och utdelade ett 
tungt slag mot polyteisternas religiösa och ekonomiska intressen. Också judarna 
betraktade  varje  muslimsk  framgång  som  ett  hårt  slag  mot  deras  ekonomisk‐
religösa  enhet.  Båda  dessa  grupper  brann  av  harm  och  ursinne  sedan 
muslimerna fått den stora framgången: 
 
”Helt visst skall du finna att bland alla människor är judarna och avgudadyrkarna 
de hätskaste fienderna till dem som tror [på denna Skrift]” 
(Quranen 5:82) 
 
Båda de förbittrade grupperna hade sina mycket mer uppbragta följen i form av 
hycklare  som  simulerade  islam  bara  för  att  rädda  sina  ansikten.  I  spetsen  för 
dem  fanns  ’Abdullah  bin  Ubai  och  hans  anhang.  De  ökenbeduiner  som  bodde  i 
tält  uppslagna  i  Medinas  utkanter  och  som  var  beroende  av  plundring  och  rov 
som ett sätt att försörja sig, var fullkomligt likgiltiga inför den axiella frågan om 
tro och icketro. Deras oro härrärde ur en ängslan att i händelse av att en mäktig 
muslimsk stat skulle uppstå och sätta stopp för sådana missförhållanden förlora 
sin  förvända  väg  till  utkomst;  härav  det  agg  de  hyste  gentemot  islam  och 
muslimer i allmänhet, och mot Muhammads person i synnerhet. 
 
Med fyra ursinniga grupperingar som var och en på sitt sätt lade sig i bakhåll för 
den  nya  religionen  stod  således  hela  trons  sak  på  spel.  Anspråk  på  islam 
inbäddade  i  konspirationer  och  provokativa  handlingar  inom  Medina  avslöjade 
vad gäller judarna och explicit fientlighet fylld av harm och ursinne, och i Mecka 
allmänna  och  ihärdiga  rop  efter  vedergällning  parade  med  öppna  avsikter  att 
mobilisera  alla  tillgängliga  resurser  för  att  en  gång  för  alla  tysta  islams  röst. 
Senare  tog  sig  detta  uttryck  i  militär  handling  i  form  av  slaget  vid  Uhud  som 
lämnade ett mycket dåligt avtryck på det goda namn och rykte som muslimerna 
flitigt arbetade för att förtjäna och bevara. 
 
Muslimerna var tvungna att ständigt hålla utkik efter fientliga förflyttningar och 
det var avgörande för dem att företa förebyggande tillslag i alla riktningar för att 
kunna upprätthålla en godtagbar grad av säkerhet i denna ofantliga och instabila 
ocean av oro. Följande är en lista på militära aktiviteter under tiden efter Badr. 
 
TILLSLAGET VID Al‐KUDR 
Medinas  spaningsenhet  rapporterade  att  Banu  Salîm  från  Ghatafan  var  i  färd 
med  att  uppbåda  trupper  för  att  angripa  muslimerna.  Profeten  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tog  själv  initiativet  och  iscensatte  en 
  175 
överraskningsattack  mot  dem  i  deras  egen  hemtrakt  vid  ett  vattenhål  som 
kallades  al‐Kudr.  Då  Banu  Salîm  nåddes  av  nyheterna  flydde  de  innan 
muslimerna anlände dit. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– stannade tre dagar, tog deras 500 kameler som byte och efter att ha avsatt den 
vanliga  femtedelen  distribuerade  han  dem  till  krigarna.  Var  och  en  fick  två 
kameler. 
 
Tillslaget ägde rum i Shawwal år 2 A.H. sju dagar efter händelserna vid Badr.245 
 
ETT MORDFÖRSÖK PÅ PROFETEN 
Effekten  av  nederlaget  vid  Badr  var  så  stor  att  meckanerna  började  brinna  av 
harm  och  förbittring  över  sina  fruktansvärda  förluster.  För  att  råda  bot  på 
situationen anmälde sig två polyteister frivilligt för att släcka sin törst och tysta 
källan  till  förödmjukelsen,  dvs.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser. 
 
’Umair  bin  Wahab  al‐Jumahi  och  Safwan  bin  Omaiyah  satt  tillsammans  i 
avskildhet  och  sörjde  sina  förluster  och  mindes  sina  döda  och  tillfångatagna. 
’Umair gav uttryck för en glödande önskan att döda Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – och frita sin fångna son i Medina, om det inte var 
för det ok av skulder han tyngdes under och den stora familj han var tvungen att 
försörja. Safwan hade också goda skäl att få Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  dödad  och  erbjöd  sig  att  betala  ’Umairs  skulder  och 
försörja hans familj om denne satte sin plan i verket. 
 
’Umair samtyckte och bad Safwan att vara förtegen om hela saken. Han gav sig av 
mot Medina med ett svärd som han smetat in med ett dödligt gift. ’Umar bin al‐
Khattab  fick  syn  på  honom  vid  ingången  till  Moskén  och  förstod  att  han  hade 
kommit  i  onda  avsikter.  Han  gick  omedelbart  in  i  Moskén  och  informerade 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. ’Umair släpptes in och 
hälsade  genom  att  säga  ”god  morgon”  på  vilket  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  svarade  att  Allâh  hade  varit  nåderik  och  lärt  dem 
den hälsning som paradisets invånare använder: ”Frid vare över dig!” På en fråga 
från Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – om hans ärende 
svarade ’Umair att han hade kommit för att försäkra sig om att hans fångne son 
behandlades väl. Angående svärdet som Profeten frågade honom om förbannade 
han det och sa att det inte gav dem någonting. Då han uppmanades att avslöja sitt 
verkliga  ärende  bibehöll  han  fattningen  och  röjde  inte  det  hemliga  mötet  med 
Safwan.  I  detta  ögonblick  blev  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – otålig och upplyste själv ’Umair om hans hemliga uppdrag. ’Umair 
togs med överraskning och vittnade omedelbart om Muhammads budbärarskap. 
Han  började  sedan  sjunga  Allâhs  lov  för  att  ha  blivit  ledd  till  den  ”raka  vägen”. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var nöjd och bad sina 
följeslagare  att  undervisa  ’Umair  i  islams  grunder,  recitera  den  heliga  Quranen 
för honom och släppa hans son ur fångenskapen. 
 
                                                        
245  Zâd al‐Ma’ad, 2/90; Ibn Hisham, 2/43,44; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 236. 
  176 
Samtidigt  gjorde  sig  Safwan  ännu  falska  föreställningar  om  en  annalkande 
återupprättelse  av  hedern  och  ett  förpassande  av  Badr  till  glömskan.  Han 
väntade  otåligt  på  nyheter  från  ’Umair  men  fick  till  sin  stora  förvåning  besked 
om  att  denne  hade  antagit  islam  och  blivit  en  hängiven  troende.  ’Umair 
återvände senare till Mecka där han började kalla människor till islam och också 
faktiskt lyckades omvända många meckaner.246 
 
TILLSLAGET MOT BANI QAINUQA’ 
Vi har redan talat om det fördrag som Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – slöt med judarna. Han var mycket noga med att följa det till punkt 
och  pricka,  och  muslimerna  gav  inte  prov  på  minsta  övertträdelse  av  någon  av 
dess  föreskrifter.  Judarna  däremot,  som  ofta  har  visat  sig  vara  benägna  till 
förräderi,  svek  och  förbundsbrott,  hade  inte  förmåga  att  bryta  den  traditionen 
utan  satte  igång  en  process  av  intrigerande  och  problemskapande  i  syfte  att 
frambringa  en  schism  i  de  växande  och  solida  muslimska  leden.  Följande 
beskriver  på  ett  relevant  sätt  deras  beteende:  Shas  bin  Qais,  som  var  en  äldre 
jude, en fruktansvärd icketroende och en på muslimerna högerligen avundsjuka 
man,  passerade  en  grupp  av  Muhammads  efterföljare  bland  Aws  och  Khazraj. 
Han  förnam  en  förhärskande  anda  av  förlikning  och  en  atmosfär  av  goda 
relationer  och  samförstånd  som  omslöt  hela  gruppen,  vilket  var  en  ovanlig 
situation  kategoriskt  i  konflikt  med  den  fientliga  och  hatfyllda  attityd  som 
präglat deras förislamiska beteende. Han skickade därför en av sina unga män att 
sitta  med  dem,  påminna  dem  om  Bu’athkriget  som  de  utkämpat  mot  varandra 
och citera några av de verser som de brukade författa för att håna varandra – allt 
med  avsikt  att  så  split  och  oenighet  och  underminera  de  nya  islamiskt 
orienterade  stamrelationerna.  Den  unge  mannen  lyckades  faktiskt  i  sitt  uppsåt 
och  de  två  grupperna  återkallade  omedelbart  gamla  tider,  vilket  ledde  till  att 
förislamisk stamfanatism kom i frontlinjen och frambringade ett krigstillstånd. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick rapport om detta 
och  gav  sig  i  spetsen  för  en  grupp  utvandrare  genast  iväg  för  att  ta  itu  med 
situationen.  Han  började  tillrättavisa  dem  på  det  sätt  som  anstår  en  stor  lärare 
och i den förstående vägvisarens toleranta anda. 
 
”Muslimer! Tar ni ännu till förislamiska argument efter att jag har sänts till er 
(som ett sändebud)? Minns att det inte är rätt för er att vända tillbaka efter att 
Allâh har lett er till den raka vägen, förlöst er från icketro och skapat samförstånd 
mellan er.” 
 
Muslimerna ingås raskt att det handlade om en satanisk nyck och en ränk smidd 
av  fienden.  De  omfamnade  genast  varandra  och  återvände  hem  nöjda  och  i  full 
lydnad inför Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.247 
 
Sådana var judarnas handlingar – problemskapande, splitsående, lögnfabrikation 
och  att  simulera  tro  på  dagen  och  praktisera  icketro  på  natten.  I  vardagslivet 
                                                        
246  Ibn Hisham, 1/661‐663. 
247  Ibn Hisham, 1/555, 556. 
  177 
brukade  de  dra  åt  tumskruvarna  då  det  gällde  finansiella  göranden  med 
muslimerna.  Om  de  händelsevis  var  skyldig  en  muslim  någonting  drog  de  sig 
undan  sina  skyldigheter  med  argumentet  att  borgenären  hade  antagit  en  ny 
religion  och  anförde  då  att  överenskommelsen  inte  längre  gällde.  Var 
förhållandet omvänt tröttades de aldrig i att dag och natt ansätta gäldenären för 
att  skulden  skulle  betalas.  Allt  detta  ingick  i  ett  deperat  försök  att  rasera  den 
storslagna  uppbyggnad  som  kännetecknade  den  nya  religion  som  i  rask  takt 
vann mark och tornade upp sig mot himlen. 
 
QAINUQA’S JUDAR BRYTER FÖRBUNDET 
Vid anblicken av muslimernas massiva närvaro i Medina och att Allâh bistod de 
troende och skänkte dem en klar seger, kunde judarna inte längre tiga eller dölja 
sin förbittring. De inledde öppet en rad provokativa och farliga aktioner. De mest 
illvilliga  av  dem  var  Banu  Qainuga’  som  bodde  i  kvarter  i  Medina  som  var 
uppkallade  efter  dem.  Deras  yrken  var  guldsmide,  grovsmide  och 
hushållshantverk vilket var ett skäl till att vapen fanns tillgängliga i stor kvantitet 
i  deras  hem.  De  uppgick  till  700  krigare  och  var  de  mest  oförskräckta  bland 
Arabiens  judar,  och  nu  också  de  första  att  bryta  mot  de  samarbets‐  och  icke 
aggressionsförbud  som  de  hade  slutit  med  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
fird  och  välsignelser.  Deras  beteende  blev  med  tiden  alltför  opolerat  och 
oacceptabelt. De inledde en process av allmänt problemskapande, gjorde narr av 
muslimerna,  angrep  dem  som  besökte  deras  basarer  och  terroriserade  också 
deras  kvinnor.  Sådana  saker  började  förvärra  situationen  och  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – samlade dem till ett möte, förmanade 
dem  och  uppmanade  dem  att  vara  rationella,  resonliga  och  varnade  för  fler 
överträdelser.  De  förblev  emellertid  förhärdade  och  fäste  inget  avseende  vid 
hans varning utan sa: ”Låt dig inte förledas av att ha besegrat några quraishiter 
oerfarna  i  krigets  konst.  Om  du  drar  in  oss  i  strid  kommer  du  bli  varse  att  vi  är 
genuina krigsexperter.” I detta sammanhang uppenbarades Allâhs Ord som sa: 
 
”Säg till förnekarna av sanningen: ’[En dag] skall ni bli besegrade och då skall ni 
föras samman i helvetet – en eländig rastplats!’ Ni har redan fått ett tecken i de två 
händerna, som möttes [på slagfältet], varav en stred för Allâhs sak och den andra 
[bestod av] dem som förnekade sanningen. De [troende] såg med egna ögon att de 
andra var två gånger så talrika som de. Men Allâh ger Sin hjälp åt den Han vill. I 
detta ligger helt visst en lärdom för de klarsynta.” 
(Quranen 3:12‐13)248 
 
Banu  Qainuqa’s  svar  var  detsamma  som  en  krigsförklaring.  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  undertryckte  sin  vrede  och  rådde 
muslimerna att vara tålmodiga och fördragsamma och vänta ut vad tiden skulle 
kunna utvisa. 
 
Judarna  gick  för  långt  i  sina  förseelser,  sitt  förmätna  beteende  och  sina  fräcka 
aktioner.  En  dag  provocerade  en  judisk  guldsmed  en  muslimsk  kvinna  vars 
genitalier  blottades  då  han  fäste  hennes  klädnad  på  hennes  rygg.  En  muslimsk 
                                                        
248  Sunan Abu Da’ûd med ’Aunul‐Ma’bûd, 3/115; Ibn Hisham, 1/552. 
  178 
man  som  råkade vara där  slog ihjäl mannen och  judarna svarade med att döda 
den muslimen. Mannens familj kallade på muslimernas hjälp och krig utbröt.249 
 
På  lördagen  den  femtonde  Shawwal  år  2  A.H.  marscherade  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – ut med sina soldater och Hamzah bin 
’Abdul Muttalib som fanbärare och belägrade judarnas fäste under femton dagar. 
Allâh lade fruktan i deras hjärtan och de tvingades att böja sig för Sändebudets 
dom över deras liv, rikedom, kvinnor och barn. Deras händer var bakbundna. 
 
I  detta  läge  inledde  ’Abdullah  bin  Ubai  Salul  sin  hycklande  roll  och  började  på 
grund  av  en  tidigare  allians  mellan  judarna  och  hans  egen  stam  Khazraj  medla 
intensivt  å  de  förras  vägnar.  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  bemötte  denne  man  som  en  muslim  –  han  hade  vid  den  tiden 
simulerat  islam  endast  en  månad  –  och  beviljade  honom  hans  önskan,  ty  islam 
accepterar människor för vad de är. Banu Qainuqa’ överlämnade allt material, all 
rikedom  och  all  krigsutrustning  till  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – som satte undan en femtedel och distribuerade resten bland sina 
män. Sedan förvisades Banu Qainuqa’ från Arabien till Syrien där de slig sig ner 
en tid för att snart avtyna. 
 
AS‐SAWIQ‐TILLSLAGET 
Fientliga  aktiviteter  på  två  oberoende  fronter  riktades  mot  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Intriger  och  ränker  smidda  av  Safwan 
bin Omaiyah, hycklarna och judarna å ena sidan pågick parallellt med att militära 
aktioner förbereddes av Abu Sufyan för att rädda ansiktet på hans folk och visa 
andra  araber  att  Quraish  ännu  var  en  militär  makt  att  räkna  med.  I 
efterdyningarna  till  Badr  brann  Abu  Sufyan  av  hämndbegär  och  avlade  ett 
högtidligt  läfte  om  att  inte  tvätta  bort  orenheter  förrän  han  hade  hämnats  på 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  dennes 
följeslagare. I spetsen för 200 man gav han sig iväg mot Medina men vågade inte 
angripa  i  fullt  dagsljus.  Han  hängav  sig  istället  åt  sjöröveri  som  utfördes  i 
mörkret. Han försökte infiltrera Profetens stad och besökte en gammal allierad, 
Huyai bin Akhtab, som dock var för feg för att släppa in honom, varpå han gick 
till  Salam  bin  Mashkam  som  var  den  judiska  Bani  Nadîrs  ledare.  Denne  gav 
honom en utförlig redogörelse för situationen. Senare under natten skickade han 
ut en grupp av sina män i en räd mot al‐’Uraid i Medinas utkanter. Där fällde de 
och brände palmerna, dödade två muslimer och tog sedan raskt till flykten. 
 
Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick reda på detta 
samlade han sina män och gav sig ut efter dem men lyckades inte få tag på dem. 
Muslimerna förde med sig tillbaka de förnödenheter (Sawiq, en slags korngröt) 
som  polyteisterna  hade  kastat  ifrån  sig  för  att  lätta  på  packningen  och 
påskyndade  sin  flykt  –  härav  namnet  på  denne  expedition  som  skedde  i  Dhul‐
Hijjah år 2 A.H., två månader efter Badr.250 
 
                                                        
249  Ibn Hisham, 2/47, 48. 
250  Zâd al‐Ma’ad, 2/90, 91; Ibn Hisham, 2/44, 45. 
  179 
 
ATTAVKEN VID DHI AMR UNDER MUHARRAM ÅR 3 A.H. 
Profetens  underrättelsetjänst  rapporterade  att  Banu  Tha’labah  och  Banu 
Muhârib  drog  samman  trupper  i  syfte  att  göra  raider  mot  Medinas  utkanter.  I 
ledningen  för  450  ryttare  och  fotsoldater  gav  sig  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs fird och välsignelser – ut för att möta denna nya situation och ’Uthman bin 
’Affan ombads sköta muslimernas angelägenheter i Medina. På vägen tillfångatog 
de en man som antog islam och fungerade som guide för armén. Då fienden fick 
vetskap om att muslimerna närmade sig skingrade de sig skyndsamt, gav sig upp 
i  bergen  och  försvann.  Muslimerna  slog  läger  vid  en  oas  som  kallades  Dhi  Amr 
under hela Muharram år 3 A.H. Profetens syfte var att i områdets ökenbeduiner 
inpränta  att  muslimerna  nu  var  tillräckligt  mäktiga  för  att  injaga  fruktan  och 
djup respekt i sina fienderas hjärtan.251  
 
KA’B BIN AL‐ASHRAFS DÖD 
Ka’b bin al‐Ashraf var den på islam och muslimerna mest förbittrade juden, den 
ivrigaste  att  tillfoga  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  skada  och  den  mest  nitiske  förespråkaren  för  krig  mot  honom. 
Hans  mor  var  från  Banu  Nadîr  men  själv  tillhörde  han  stammen  Tai’,  var  en 
förmögen man känd för sin elegans och en poet som levde i lyx i sitt fäste sydöst 
om Medina på gränsen till Banu Nadîrs områden. 
 
Då Ka’b bin al‐Ashraf fick höra nyheterna om Badr blev han ohyggligt förtvivlad 
och  svor  att  han  föredrog  döden  framför  livet  om  de  var  sanna.  Då  de  blev 
bekräftade  skrev  han  kväden  som  förhånade  Muhammad  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser ‐, lovprisade Quraish och hetsade dem mot Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Han  red  sedan  till  Mecka  och 
började nära krigsglöden och underblåsa hat mot muslimerna i Medina. Då Abu 
Sufyan frågade honom om vilken religion han lutade mest åt, meckanernas eller 
muslimernas, svarade han att hedningarna var bättre vägledda. Med hänvisning 
till denne situation uppenbarade Allâh sina Ord: 
 
”Har du inte lagt märke till hur de som [tidigare] fått ta emot något av 
uppenbarelsen nu tror på allehanda myterier och trolldom och hyllar ondskans 
makter? De säger att de som förnekar sanningen har fått bättre vägledningar än 
de troende.” 
(Quranen 4:51) 
 
Han  återvände  sedan  till  Medina  för  att  inleda  en  ny  kampanj  av  förtalande 
propagande i form av obscena sånger och erotiska sonnetter som syftade till att 
smäda muslimska kvinnor. 
 
Situationen  blev  i  detta  läge  ohållbar  och  omöjlig  att  tolerera.  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  samlade  sina  män  och  sa:  ”Vem  kan 
döda Ka’b bin alAshraf? Han har baktalat Allâh och Hans Sändebud.” Muhammad 
                                                        
  180 
bin Maslamah, ’Abbad bin Bishr, al‐Harith bin Aws, Abu ’Abs bin Hibr och Salkan 
bin Salamah (Ka’bs fosterbror) anmälde sig frivilligt. 
Muhammad  bin  Maslamah  sa:  ”O,  Allâhs  Sändebud,  vill  du  att  jag  ska  döda 
honom?” Han sa: ”Ja.” Han sa: ”Tillåt mig att tala (till honom på det sätt som jag 
finner lämpligt).” Han sa: ”Tala som du vill.” Så Muhammad bin Maslamah sökte 
upp Ka’b, talade med honom och sa: ”Denne man (dvs. Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser) har bestämt sig för att samla in välgörenhet (från oss) 
vilket har inneburit svåra umbäranden för oss.” Då Ka’b hörde detta sa han: ”Vid 
Allâh,  ni  kommer  att  utsättas  för  ytterligare  svårigheter  av  honom.”  Muhammad 
bin Maslamah svarade: ”Utan tvekan, men vi har nu blivit hans följeslagare och vi 
vill inte överge honom förrän vi ser vartåt hans projekt lutar. Jag skulle vilja be dig 
om ett lån.” Han sa: ”Vad vill du ha?” Den omoraliske och hjärtlöse juden krävde 
kvinnor och barn som säkerhet för lånet. Muhammad sa: ”Ska vi pantsätta våra 
kvinnor  då  du  är  den  stiligaste  bland  araber;  och  en  av  våra  söner  kan  bli 
förolämpad genom att säga att han pantsattes för två wasq dadlar (ett viktmått)? 
Vi kan dock ge dig vapen som pant.” Ka’b gick med på detta. Salkan bin Salamah 
(Abu  Na’ilah)  gick  vid  ett  annat  tillfälle  för  att  besöka  Ka’b  i  samma  syfte. 
Konversationen  förlöpte  på  ett  liknande  sätt  med  skillnaden  att  Abu  Na’ilah 
skulle komma med några män. Planen var lyckosam och gav alltså utrymme för 
närvaro av både män och vapen. På natten den fjortonde Rabi’ al‐Awwal år 3 A.H. 
tog gruppen farväl av Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
och  gav  sig  iväg  för  att  i  Allâhs  Namn  sätta  denne  noga  utarbetade  planen  i 
verket.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  stannade 
hemma  och  bad  för  dem  och  åkallade  Allâh  för  att  skänka  dem  framgång. 
Gruppen knackade samma natt på hos Ka’b. Denne kom ner trots att hans hustru 
varnade honom för att ta emot dem: ”Jag hör en röst som låter som mordets röst.” 
Han  sa:  ”Det  är  bara  Muhammad  bin  Maslamah  och  min  fosterbror  Abu  Na’ilah. 
Även om han skulle genomborras av ett spjut bör en gentleman som får besök på 
natten ta emot besöket.” Abu Na’ilah sa till sina följeslagare: ”Då han kommer ner 
sträcker  jag  ut  min  hand  mot  hans  huvud  för  att  lukta  och  när  jag  håller  fast 
honom måste ni göra det ni ska göra.” När Ka’b kom ner samspråkade de cirka en 
timme.  De  bjöd  honom  sedan  att  gå  ut  och  njuta  av  månskenet.  På  vägen  ut 
påpekade  Abu  Na’ilah:  ”Jag  kan  känna  den  finaste  parfymdoft  från  dig.”  Ka’b  sa: 
”Ja, jag har en älskarinna som är den mest välparfymerade av Arabiens kvinnor.” 
Abu Na’ilah sa: ”Tillåt mig att lukta på parfymdoften från ditt huvud.” Han sa: ”Ja, 
varsågod.” Så Abu Na’ilah tog i det och luktade. Sedan sa han: ”Tillåt mig att göra 
det  en  gång  till.”  Han  höll  sedan  Ka’bs  huvud  i  ett  fast  grepp  och  sa  till  sina 
följeslagare: ”Gör vad ni ska.” Och de slog ihjäl honom. Gruppen återvände sedan 
efter att ha fullgjort sitt uppdrag. En av dem, al‐Harith bin Aws, hade av misstag 
sårats av sina mäns svärd och blödde svårt. Då de nådde Baqî al‐Gharqad ropade 
de ”Allâh är stor”. Profeten hörde dem och insåg att de hade dödat Allâhs firende. 
Då  de  fick  syn  på  honom  sa  han:  ”De  glada  ansiktena  är  era.”  De  svarade:  ”Och 
ditt, o Sändebud från Allâh.” De överlämnade tyrannens huvud till honom och han 
sjöng  Allâhs  lov  för  deras  framgång.  Han  smorde  sedan  al‐Hariths  sår  med  sin 
saliv och läkningen var omedelbar.252 
                                                        
252  Ibn Hisham, 1/51‐57; Sahih al‐Bukhâri, 1/341, 425, 2/577; Zâd al‐Ma’ad 
2/91; Sunan Abû Da’ûd med ’Aun‐ul‐Ma’bûd, 2/42, 43. 
  181 
 
Då  judarna  fick  kännedom  om  Ka’bs  död  blev  de  rädda  och  till  och  med  deras 
stenliknande hjärtan greps av obeskrivlig panik. De insåg att Allâhs Sändebud – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hädanefter  inte  skulle  tveka  att 
använda våld om inte goda ord och förmaningar hjälpte. De förhöll sig tysta och 
undergivna och simulerade trohet mot förbunden. 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  nu  fri  att  samla 
sina tankar, koncentrera sig på att ta itu med utrikesproblemen och möta faror 
förda av fientlig vind som åter blåste från Mecka. 
 
BUHRAN‐EXPEDITIONEN 
I  Rabi’  ath‐Thani  år  3  A.H.  ledde  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – 300 krigare i en expedition till Buhran i al‐Furu’ och stannade där 
till  Jumada  al‐Ula  samma  år.  Det  förekom  inga  stridigheter  under  denna 
patrullerande expedition. 
 
ZAID BIN HARITHAH LEDER EN EXPEDITION MOT QURAISHS 
HANDELSRUTTER 
Detta var den mest framgångsrika expeditionen före slaget vid Uhud och skedde i 
Jumada ath‐Thaniyah år 3 A.H. 
 
Sommaren var i antågande och det var hög tid för Meckas handelskaravaner att 
ge  sig  av  mot  Syrien.  Quraishs  folk,  vars  liv  huvudsakligen  berodde  av  en 
handelsekonomi i form av sommarkaravanen till Syrien och vinterkaravaner till 
Abessinien,  var  villrådiga  om  vilken  rutt  de  skulle  välja  för  att  undvika  de 
påfrestande  militära  attacker  som  muslimerna  framgångsrikt  utsatte 
polyteisterna för. 
 
De hade ett möte för att diskutera möjligheterna att undkomma den ekonomiska 
blockaden  och  bestämde  sig  för  att  följa  en  handelsrutt  som  gick  via  Najd  till 
Irak.  Furat  bin  Haiyan  utsågs  till  vägvisare  för  karavanen  och  Safwan  bin 
Omaiyah  ledde  den.  Information  om  mötet  läckte  ut  via  Nu’im  bin  Mas’ud  al‐
Ashja’i  under  alkoholpåverkan,  och  färdades  med  hjälp  av  Sulit  bin  an‐Nu’man 
snabbt  till  Medina.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
mobiliserade  omedelbart  100  ryttare  under  befäl  av  Zaid  bin  Harithah  al‐Kalbi 
och  sände  iväg  dem  för  att  genskjuta  och  tog  infånga  karavanen.  De  hann  upp 
kamelerna vid en plats kallad al‐Qardah, tog polyteisterna med överrakning och 
tillfångatog  vägvisaren  och  två  andra.  Safwan  och  hans  vaktstyrka  flydde  utan 
minsta motstånd. Karavanen förde med sig silver och varor vars värde uppgick 
till  100  000  dirham.  Bytet  fördelades  bland  de  muslimska  krigarna  efter  att  en 
femtedel  avsatts  åt  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser. 
Furat bin Haiyan antog islam av egen fri vilja.253 
 
Ett  resultat  av  denna  händelse  var  att  muslimerna  kullkastade  Quraishs  planer 
på  att  finna  en  ny  handelsrutt.  Den  ekonomiska  belägringen  av  Mecka 
                                                        
253  Ibhn Hisham, 1/50, 51; Fiqh as‐Sîrah, s. 190; Rahamt‐ul‐lil’alamîn, 2/219. 
  182 
konsoliderades  sålunda  och  påverkade  i  väsentlig  grad  Meckas  på  handel 
baserade  ekonomi.  Meckanerna  var  oerhört  bekymrade  över  att  deras  framtid 
nu  stod  på  spel,  och  hade  egentligen  bara  två  mot  varandra  kontrasterande 
valmöjligheter  för  att  kunna  återupprätta  det  ekonomiska  livet  och  rädda  sitt 
forna  sociopolitiska  anseende  –  antingen  ge  upp  all  arrogans  och  allt  högmod 
genom  att  förlika  sig  med  den  nya  verkligheten  och  visa  fridsamhet  mot 
muslimerna,  eller  inleda  ett  avgörande  krig  i  syfte  att  krossa  Medinas  militära 
styrkor.  Utvecklingen  gjorde  det  uppenbart  att  Quraish  valt  det  senare 
alternativet.  Överallt  i  Mecka  hördes  högljudda  rop  som  krävde  omedelbar 
vedergällning  och  snabba  motåtgärder.  Dessa  förehavanden  på  alla  nivåer 
utgjorde de omedelbara upprinnelserna till slaget vid Uhud. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  183 
 
Slaget vid Uhud 
 
 
NEDERLAGET VID BADR var en resa som den quraishitiska stoltheten inte kunde 
låta vara utan att företa hämndaktioner. Vedergällning var därför ledordet i hela 
Mecka. För att muslimerna inte skulle inse den djupa grad av sorg och känsla av 
tragedi  som  de  upplevde,  förbjöd  meckanerna  till  och  med  sörjande  av  dödade 
anhöriga och friköp av tillfångatagna i slaget. 
 
I bakvattnet efter Badr var Quraish eniga och inledde nya förberedelser i syfte att 
börja  ett  fullskaligt  krig  mot  muslimerna  för  att  återupprätta  sin  illa  åtgångna 
prestige och sin sårade stolthet. De mest entusiastiska för att gå in i ett nytt krig 
var  ’Ikrimah  bin  Abi  Jahl,  Safwan  bin  Qmaiyah,  Abu  Sufyan  bin  Harb  och 
’Abdullah  bin  Abi  Rabi’a.  De  var  fast  beslutna  att  en  gång  för  alla  krossa  det 
islamiska samväldet, och emissarier skickades ut till alla stammar för att få dem 
att göra gemensam sak mot den uppstigande tron. Resultatet var att de vid sidan 
av  en  del  ökenbeduiner,  Ahabish,  lyckades  värva  stöd  från  de  två  välkända 
stammarna Kinana och Tihamah. Det beslutades också om att vinsten från den av 
Abu Suyan ledda karavan som undkommit och vars värde var 1000 kameler och 
50  000  dinarer,  skulle  användas  för  att  utrusta  armén.  Den  Heliga  Quranen 
alluderar på detta beslut i följande vers: 
 
”Med sina rikedomar försöker förnekarna hindra [människor] att följa Allâhs väg, 
och med det kommer de att fortsätta; men en dag skall de känna ånger och gräma 
sig [över dessa handlingar] och till sist skall de besegras.” 
(Quranen 8:36) 
 
De fann också på andra typer av rekryteringar som till exempel att anlita poeter 
för  att  förleda  stammar  till  att  bekämpa  muslimerna.  Safwan  bin  Omaiyah 
lockade  poeten  Abu  ’Azza  att  arbeta  på  detta  sätt  i  utbyte  mot  rikedomar  efter 
kriget eller försörjning av hans döttrar om han skulle bli dödad. Denne poet blev 
för  övrigt  i  samband  med  Badr  krigsfånge  hos  muslimerna  och  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – var då generös nog att släppa honom 
utan lösen på villkor att han inte skulle delta i strid mot muslimerna. 
 
Abu Sufyan hyste mycket stort agg mot muslimerna eftersom han hade förlorat 
det mesta av sina förråd under as‐Sawiq‐tillslaget, för att inte tala om de tunga 
ekonomiska förluster som Quraish lidit i efterdyningarna av Zaid bin Harithahs 
styrkors aktioner. 
 
I  ljuset  av  dessa  upprepade  misslyckanden  påskyndade  Quraish  sina 
förberedelser för en avgörande strid mot muslimerna och vid årsskiftet var allt 
klart  för  att  agera.  Meckanerna  bestämde  sig  också  för  att  ta  med  sig  sina 
kvinnor  för  att  de  eventuellt  också  skulle  kunna  delta  i  striden.  Sålunda 
marscherade  en  kontingent  på  tretusen  regelrätta  krigare,  varav  sjuhundra  var 
  184 
bepansrade och tvåhundra beridna,254 med tretusen kameler och femton kvinnor 
mot  Medina.  Överbefälhavare  var  Abu  Sufyan  bin  Harb,  kavalleriet  leddes  av 
Khalid bin al‐Walîd assisterad av ’Ikrimah bin Abi Jahl och fanan fördes av Bani 
’Abd ad‐Dar. 
 
Gamla  djupt  rotade  känslor  av  hat  och  bottenlöst  agg  omsvepte  hela  processen 
och  förebådade  en  bitter,  blodig  och  av  vedergällning  laddad  strid  mellan  de 
båda parterna. 
 
Al‐’Abbas  bin  ’Abdul  Muttalib  iakttog  under  tiden  noggrant  de  militära 
aktiviteterna  och  krigsförberedelserna  och  skickade  ett  brådskande  bud  till 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  tog  emot  det  i 
Qubâ’ moskén. Ubai bin Ka’b läste brevet för Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – som bad honom vara diskret med tanke på dess allvarliga 
innehåll.  Han  skyndade  tillbaka  till  Medina,  sammankallade  ett  möte  med 
hjälparna och utvandrarna och höll allvarliga överläggningar med dem angående 
vilka åtgärder som borde vidtas. 
 
Hela  Medina  försattes  i  högsta  beredskap  och  för  att  kunna  möta  alla 
nödsituationer  var  alla  män  tungt  beväpnade  också  under  bönen.  En  grupp 
hjälpare,  bland  dem  Sa’d  bin  Mu’adh,  Usaid  bin  Hudair  och  Sa’d  bin  ’Ubadah, 
anmälde  sig  som  frivilliga  för  att  vaka  över  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – och höll vakt hela nätterna vid hans dörr. För att undvika 
att bli överraskade började beväpnade medinensiska grupper patrullera infarter 
och  vägar  till  staden.  För  att  spana  efter  polyteisternas  aktiviteter  började 
muslimska enheter patrullera de färdvägar som kunde bli föremål för eventuella 
fientliga raider. 
 
Den  meckanska  armén  å  sin  sida  fortsatte  marschen  längs  den  vanliga  västliga 
vägen.  Då  de  nådde  fram  till  al‐Abwâ  föreslog  Abu  Sufyans  hustru  Hind  bint 
’Utbah  att  de  skulle  gräva  upp  Profetens  mors  grav,  men  av  rädsla  för 
konsekvenserna vägrade arméns ledare att göra detta. Armén följde sedan Wadi 
al‐’Aqîq  och  tog  höger  för  att  slå  läger  vid  en  plats  kallade  ’Ainain  nära  beget 
Uhud. Detta skedde fredagen den 6 Shawwal år 3 A.H. 
 
ETT KONSULTATIVT MÖTE OM EN FÖRSVARSPLAN 
Medinas spaningsgrupp förmedlade nyheter om den meckanska armén steg för 
steg.  Sedan  höll  Allâhs  Sändebud  ett  konsultativt  militärt  ledningsmöte  för  att 
utbyta tankar om situationen. Han berättade för deltagarna om en dröm han haft 
och sa: ”Vid Allâh, jag har drömt – och jag bönfaller Allâh om att den drömmen är 
en gåva – om slaktade kor och att det var en skåra i spetsen av mitt svård och att 
jag hade stuckit in min hand i en ogenomtränglig rustning.” 
 
Tolkningen  av  ”korna”  var  att  några  av  hans  män  hade  dödats  och  ”skåran  i 
spetsen  av  svärdet”  betydde  att  någon  i  hans  släkt  skulle  såras.  Rustningen 
betydde  Medina.  Han  föreslog  sedan  att  hans  följeslagare  inte  skulle  ge  sig 
                                                        
254  Zâd al‐Ma’ad, 2/92; Fath al‐Bari, 7/346. 
  185 
utanför Medina och att de skulle slå läger i staden. Han ansåg att fienden skulle 
lämnas ute i det fria för att trötta ut sig och för att muslimerna inte skulle riskera 
en  sammandrabbning  där.  Om  de  emellertid  funderade  på  att  angripa  Medina 
skulle  muslimska  män  vara  redo  att  bekämpa  dem  i  gatumynningarna  medan 
muslimska kvinnor skulle hjälpa till från hustaken. 
 
’Abdullah bin Ubai bin Salul  – ledaren för hycklarna som närvarade vid mötet i 
egenskap av al‐Khazrajs ledare – stödde Profetens plan. Hans stöd var dock inte 
grundat  på  planens  företräden  utan  på  personlig  vinning.  Han  ville  inte  slåss. 
Tvärtom  planerade  han  i  hemlighet  att  vara  långt  bort  från  stridens  hetta.  Det 
var icke desto mindre Allâhs vilja att han offentligt skulle avslöjas och vanhedras 
–  för  första  gången.  Det  var  Hans  vilja  att  det  draperi  som  dolde  deras  icketro 
skulle  dras  ifrån.  Allâhs  vilja  gjorde  det  möjligt  för  muslimerna  att  upptäcka 
realiteten  av  dessa  ormar  som  kröp  innanför  deras  klädnader  och  uppför 
ärmarna.  Tack  vare  Allâh  upptäckte  de  dem  i  ett  av  deras  livs  mest  kritiska 
ögonblick. 
 
Några av de bästa oh mest ärade följeslagarna som hade missat al‐Jihâd vid Badr 
föreslog att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skulle ge 
sig ut från Medina och tillrådde honom enträget att acceptera deras ståndpunkt. 
En  av  dem  sa:  ”O,  Sändebud  från  Allâh  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser , vi har länge sett fram emot den här dagen, och vi har bönfallit Allâh 
att göra en sådan dag nära. Tack vare Allâh är det tid att slåss. Så låt oss ge oss ut 
och bekämpa våra fiender på det att de inte ska tro att vi har förlorat modet och 
inte  törs  möta  dem.”  Hamza  bin  Abdul  Muttalib,  som  var  Profetens  farbror  och 
som  redan  i  slaget  vid  Badr  hade  dränkt  ornamenten  på  sitt  svärd  med 
avgudadyrkares blod, ledde dessa entusiaster som enträget uppmanade honom 
att  ge  sig  ut  och  möta  de  icketroende.  Han  sa  till  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser: ”Vid Allâh som har sänt Skriften till dig, jag kommer 
inte att smaka någon föda förrän jag med mitt svärd har bekämpat dem utanför 
Medina.”255 
 
Efter att noga ha vägt för och emot i frågan beslutades att motstånd mot fienden 
skulle göras utanför staden vid Uhud. 
 
DEN  ISLAMISKA  ARMÉN  DELAS  UPP  I  FALANGER  OCH  GER  SIG  AV  MOT 
SLAGFÄLTET 
Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  vid  fredagsbönen 
steg upp på pulpeten manade han i sin predikan folket att kämpa tappert. ”Om ni 
förblir ståndaktiga”, sa han, ”kommer ni få hjälp av den Allsmäktiges Kraft.” Sedan 
beordrade han sina män att göra sig redo för striden. De flesta jublade stort. 
 
Han  ledde  eftermiddagsbönen  för  mängder  av  människor  och  gick  sedan  hem  i 
sällskap med sina två vänner Abu Bakr och ’Umar. De hjälpte honom att klä sig 
och  ta  på  sin  huvudbonad.  Han  beväpnade  sig  med  sitt  svärd,  tog  på  två  Ansâr 
över varandra och gick sedan ut för att möta folket. 
                                                        
255  as‐Sîrah al‐Halabiyah, 2/14. 
  186 
De  väntade  otåligt  på  honom  och  Sa’d  bin  Mu’adh  och  Usaid  bin  Hudair 
klandrade  dem  för  att  stressa  honom.  De  sa:  ”Ni  har  tvingat  Allâhs  Sändebud  – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  att  bekämpa  fienden  utanför 
Medina.”  De  var  därför  fast  beslutna  att  överlämna  avgörandet  till  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och klandrade sig själva för vad 
de redan gjort. Då Profeten kom ut sa de: ”O, Sändebud från Allâh, vi skulle inte ha 
visat oss oeniga med dig. Du är fri att göra som du önskar. Föredrar du att stanna i 
Medina  stannar  vi  med  dig.”  Detta  kommenterade  Profeten  med  orden:  ”Det 
anstår inte en profet att när Ansâren en gång tagits på, ta av den innan Allâh har 
fastställt ett avgörande mellan honom och fienden.”256  
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  delade  upp  sina 
styrkor i tre bataljoner: 
 
1. Al‐Muhajirîn‐bataljinen under befäl av Mus’ab bin ’Umair al‐’Abdari, 
 
2. Al‐Ansâri‐Aws‐bataljonen under befäl av Usaid bin Hudair samt 
 
3. Al‐Ansâri‐Khazraj‐bataljonen  med  al‐Hubab  bin  al‐Mundhir  som 
befällhavare. 
 
Armén bestod av ettusen krigare varav etthundra var bepansrade och ytterligare 
femtio beridna.257 Profeten utsåg Ibn Umm Maktum att leda folket i bön i Medina. 
Avfärd annonserades och armén gav sig av norrut med de båda bepansrade Sa’d i 
täten. 
 
Då  de  färdades  längs  al‐Wada’‐bergens  led  såg  Profeten  en  välbeväpnad  styrka 
som inte tillhörde arméns huvuddel. Han frågade vilka de var och fick svaret att 
de  var  judar  och  allierade  till  al‐Khazraj  som  ville  hjälpa  till  i  kampen  mot 
avgudadyrkarna.  ”Har  de  antaigt  islam?”  frågade  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser. ”Nej”, svarade de. Han vägrade då att ta emot deras 
hjälp  och  sa  att  han  inte  skulle  söka  någon  hjälp  från  icketroende  mot 
avgudadyrkarna. 
 
Så fort han nådde fram till en plats kallad ash‐Shaikhan mönstrade han sin armé. 
Han sållade bort dem som han bedömde vara stridsodugliga eller för unga för att 
klara av striden. Bland dem märktes ’Abdullah bin ’Umar bin al‐Khattab, Usama 
bin Zaid, Usaid bin Zahîr, Zaid bin Thabit, Zaid bin Arqam, ’Araba bin Aws, ’Amr 
bin Hazm, Abu Sa’îd al‐Khudri, Zaid bin Haritha al‐Ansâri, Sa’d bin Habba och al‐
Barâ’ bin ’Azib. Sahih al‐Bukhari påpekade att al‐Barâ’ bin ’Azib deltog i striden 
den dagen. 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – lät både Rafi’ 
bin Khadaij och Samura bin Jundub ta plats i armén, trots att de var alltför unga. 
Den förre visade sig vara en skicklig bågskytt; den senare brottade ner den förre 
                                                        
256  Återberättat av Ahmad, Nasâ’i, Hakim och Ibn Ishaq. 
257  Al‐Huda, 2, 92. 
  187 
och  besegrade  honom.  Rafi’s  tillträde  fick  Samura  att  säga:  ”Jag  är  starkare  än 
honom och kan besegra honom.” Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  hörde  dessa  ord  gav  han  dem  order  att  brottas.  De  gjorde  så, 
Samura vann och togs också in. 
 
NATTLÄGRET MELLAN MEDINA OCH UHUD 
Då  natten  föll  på  där  förrättade  de  skymningsbönen  och  kvällsbönen  och 
tillbringade  också  natten  där.  Femtio  personer  utsågs  att  vakta  lägret  och 
cirkulera  runt  det.  Muhammad  bin  Maslama  al‐Ansâri  förde  befäl  över 
vaktstyrkan,  medan  Dhakwan  bin  ’Abd  Qais  belades  med  ansvar  att  vaka  över 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – särskilt. 
 
’ABDULLAH BIN UBAI OCH HANS ANHÄNGARES UPPROR 
Mot  slutet  av  natten  strax  innan  gryningen  gav  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – order om uppbrott och då han nådde fram till ash‐
Shawt förrättade han gryningsbönen. Han befann sig nu tillräckligt nära fienden 
för  att  de  skulle  kunna  urskilja  varandra.  Det  var  där  som  ’Abdullah  bin  Ubai  – 
hycklaren  –  gjorde  uppror  mot  muslimerna.  En  tredjedel  av  styrkan,  dvs. 
trehundra  krigare,  följde  honom.  Han  sa,  ”Vi  vet  inte  varför  vi  ska  störta  oss  i 
döden.” Han hävdade att hans avvikelse inte var något annat än en protest mot 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  redan  hade 
förkastat hans åsikt och godtagit andras. Detta var otvivelaktigt inte det verkliga 
skälet  till  hans  frånfälle.  Hade  det  varit  förkastandet  av  hans  åsikt  –  som  han 
påstod – låg ingen logik i att han anslöt sig till den profetiska armén. Hade fallet 
varit  så,  hade  han  redan  från  början  vägrat  ansluta  sig  till  marschen.  Hans 
verkliga  syfte  med  detta  uppror  i  form  av  avvikelse  i  ett  så  kritiskt  läge,  var  i 
själva  verket  att  framkalla  häpenhet,  sinnesförvirring  och  oordning  hos  den 
muslimska  armén,  eftersom  den  nu  var  inom  syn‐  och  hörhåll  från  den  fiende 
som  liksom  han  själv  skulle  glädjas  åt  att  bevittna  oenighet  bland  muslimerna. 
Han  ville  också  bryta  ner  de  troendes  höga  moral.  Allt  detta  trodde  man  skulle 
påskynda  ett  sammanbrott  för  Muhammad,  hans  följeslagare  och  islam  i  sin 
helhet och också leda till att allt detta förintades. Vägen skulle då vara banad för 
ett  återtagande  av  den  överhöghet  som  hycklaren  hade  mist  då  islam  kom  till 
Medina. 
 
Utan  Allähs  Omsorg  hade  listen  blivit  lyckosam.  Banu  Haritha  från  al‐Aws  och 
Banu  Salama  från  al‐Khazraj  tog  delvis  intryck  av  hycklarens  beteende.  Båda 
drabbades  av  förvirring  och  hade  nästan  inlett  ett  tillbakadragande  då  Allâhs 
Omsorg räddade dem från den vanäran. Om denne incident säger Allâh: 
 
”Två grupper bland dina män var nära att förlora modet, trots att de stod under 
Allâhs beskydd – det är till Allâh som de troende måste lita.” 
 
’Abdullah  bin  Haram,  far  till  Jabir  bin  ’Abdullah,  gjorde  ett  försök  att  stoppa 
deras avvikande. Han påminde förgäves hycklarna om deras plikt i en sådan här 
kritisk  och  avgörande  situation.  Han  földe  efter  dem,  förebrådde  dem  och 
uppmanade  dem  att  vända  tillbaka  med  orden:  ”Kom  och  kämpa  på  Allâhs  väg 
eller  ta  åtminstonde  plats  som  försvarare.”  De  sa:  ”Bara  vi  säkert  visste  att  det 
  188 
skulle bli strid, skulle vi gå med er.” Han gav upp hoppet om dem och sa: ”Må Allâh 
förskjuta  er,  ni  Hans  fiender.  Allâh  kommer  att  sörja  för  sin  Profet.”  Om  dessa 
hycklare säger Allâh: 
 
”Det som ni måste utstå den dag då de två härarna möttes, skedde enligt Allâhs 
vilja och för att det skulle stå klart vilka de sanna troende var, och stå klart vilka de 
var som hycklade tro. [När] de sistnämnda fick uppmaningen: ’Kom och kämpa för 
Allâhs sak!’ eller ’Försvara er!’ svarade de: ’Bara vi säkert visste [att det skulle bli] 
strid, skulle vi gå med er.’ Den dagen var de otron närmare än tron, när de yttrade 
ord som inte kom från hjärtat, fastän Allâh väl visste vad de ville dölja.” 
(Quranen 3:166‐167) 
 
ÅTERSTODEN AV DEN ISLAMISKA ARMÉN BEGER SIG MOT UHUD 
Allâhs  Sändebud  gav  sig  med  återstoden  av  krigarna  av  mot  fienden.  Efter 
hycklarnas  uppror  och  avvikelse  var  antalet  soldater  reducerat  till  endast 
sjuhundra. 
 
Avgudadyrkarnas läger var belägrat på en sådan plats att det blockerade i stort 
sett  alla  tillfartsvägar  till  Uhud.  Så  Allâh  Sändebud  sa  till  sina  män:  ”Vem  av  er 
kan  längs  en  kort  väg  som  inte  passerar  avgudadyrkarna  föra  oss  till  dem?”  Abu 
Khaithman sa: ”O Sändebud från Allâh, jag är mannen du söker.” Han ledde dem 
sedan på en kort väg mot Uhud längs Harrah Bani Harithah och deras gårdar, och 
med avgudadyrkarnas armé i väster. 
 
På vägen passerade de Marba’ bin Qaizis Ha’it (dvs. fält). Marba’ bin Qaizi var en 
blind hycklare som då han förnam att de var den profetiska armén började kasta 
jord på dem. Några rusade till för att slå ihjäl honom men Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – sa: ”Döda honom inte. Han är blind i hjärta och 
ögon.” 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fortsatte nerför 
Uhuds  kulle  fram  till  sluttningen  mot  dalen.  Där  slog  han  läger  med  Medina 
framför sig och Uhuds berg bakom sig. Fiendens armé stod alltså som en barriär 
mellan muslimerna och Medina. 
 
FÖRSVARSPLANEN 
Allâh  Sändebud  mobiliserade  sin  armé.  Han  ordnade  den  i  två  led,  valde  ut 
femtio skickliga bågskyttar att bilda en enhet under ’Abdullah bin Jubair bin an‐
Nu’man al‐Ansâri  al‐Awsi  al‐Badris befäl.  Han  gav  dem order  att stanna  på  den 
plats  de befann  sig –  dvs.  på  en bergssida på Qanat  al‐Wadis (en kanal  i dalen) 
södra strand, sydöst om muslimernas läger och cirka etthundrafemtio meter från 
den islamiska armén. Senare kom berget att kallas Bågskyttarnas berg. 
 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tydliggjorde 
denna  enhets  uppdrag  i  de  ord  som  han  riktade  till  dem.  Han  sa:  ”Driv  bort 
hästarna från oss med hjälp av pilar så att de inte angriper oss i ryggen. Vare sig vi 
  189 
segrar  eller  blir  besegrade  i  slaget;  stå  kvar  i  er  position  och  se  till  att  vi  inte 
angrips från ert håll.”258 Han tillade: 
”Försvara vår rygg! Om ni ser oss bli dödade – kom inte till vår undsättning om ni 
ser oss vinna mark – anslut er inte till oss.”259  
 
I en återgivning hos al‐Bukhâri säger Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser: 
 
”Om ni ser oss hackade i bitar av fåglar – lämna inte denna er position förrän jag 
skickar efter er. Och om ni ser att vi har besegrat fienden och tampat ner dem – 
överge inte er position förrän jag skickar efter er.”260 
 
I  och  med  denna  enhets  uppdrag,  dess  positionering  på  bergssidan  och 
utfärdandet  av  de  strikta  militära  ordena,  blockerade  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser –  den  enda  möjliga  väg  som  oförmärkt 
skulle kunna föra avgudadyrkarna till de muslimska styrkornas bakre led, och till 
och  med  kunna  möjliggöra  för  dem  att  inringa  dem  genom  en  kringgående 
rörelse. 
 
Tilldelningen  av  ställningar  och  uppgifter  för  resten  av  styrkan  gjordes  av 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  enligt  följande:  Befäl 
över  den  högra  flanken  gav  han  till  al‐Mundhir  bin  ’Amr.  På  den  vänstra  utsåg 
han  az‐Zubair  bin  al‐’Awwam  och  gjorde  al‐Miqdad  bin  al‐Aswad  till  dennes 
assistent. az‐Zubairs uppgift var att hålla stånd mot Khalid bin al‐Walîds ryttare. 
Allâhs Sändebud valde sedan ut de bästa och modigaste till att utgöra fronten. De 
utmärkte  sig  för  sin  målmedvetenhet,  sin  vakenhet  och  sitt  mod  och  räknades 
som likvärdiga tusentals män. 
 
Det  var  en  klok  och  noggrann  utarbetad  plan  som  vittnade  om  den  begåvade 
militära  ledarskapsförmåga  som  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  ägde.  Ingen  annan  ledare  kunde  ha  utarbetat  en  mer  tillämplig 
eller klok plan. Trots att han anlände till platsen senare än fienden lyckades han 
inta bättre positioner. Han gjorde så att den klippiga bergssidan kom att fungera 
som skydd för arméns bakre led och högra flank. Genom att täppa till den enda 
sårbara luckan på sidorna förmådde han också skydda den vänstra flanken och 
ytterligare  förstärka  skyddet  för  de  bakre  leden.  Av  fruktan  för  ett  möjligt 
nederlag  och  för  att  förhindra  muslimerna  att  fly,  i  vilket  fall  de  lätt  skulle  bli 
tillfångatagna  av  fienden,  valde  han  en  högt  belägen  lägerplats.  En  sådan 
strategisk placering skulle dessutom tillfoga polyteisterna svåra förluster om de 
kom  på  tanken  att  försöka  gå  till  attack  där.  Han  begränsade  också  fiendens 
valmöjligheter och tvingade dem att slå läger på geografiskt lågt belägna platser 
som  gav  dem  lite  fördel  i  händelse  av  seger,  samtidigt  som  de  vid  ett  nederlag 
hade  små  möjligheter  att  undkomma  muslimerna.  För  att  kompensera  det 
personella  numerära  underläget  placerade  han  en  handplockad  krigarelit  i 
                                                        
258  Ibn Hisham, 2/65, 66. 
259  Fath al‐Bari, 7/350. 
260  Sahih al‐Bukhari, Boken om jihad, 1/426. 
  190 
främsta ledet. Profetens armé var sålunda fullt mobiliserad den sjunde Shawwal 
år 3 A.H. 
 
ALLÂHS  SÄNDEBUD  INGJUTER  TAPPERHETENS  ANDA  HOS  SINA  VÄPNADE 
STYRKOR 
Allâh  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  förbjöd 
muslimerna att börja strida utan en order från honom. Sedan bepansrade han sig 
fram  och  bak.  Han  förmanade  sina  följeslagare  att  visa  uthållighet  och 
ståndaktighet i striden och började ingjuta en andra av djärvhet och mod i dem. I 
syfte att elda upp sina följeslagare och få dem att stå stadigt i striden tog han ett 
vasst svärt, höll det i sin hand och ropade till sina följeslagare: ”Vem är redo att ta 
detta  svärd  och  ge  det  dess  rätta  användning?”  Mången  man  ville  ha  det,  bland 
dem ’Ali Abi bib Talib, az‐Zubair bin al‐’Awwam och ’Umar bin al‐Khattab, men 
det  gavs  inte  till  någon  av  dem.  Abu  Dujana  Sammak  bin  Kharsha  frågade: 
”Sändebud  från  Allâh,  vad  är  dess  pris?”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – sa: ”Det är att hugga ner dienden tills det är böjt.” Abu Dujana 
sa då: ”Sändebud från Allâh, jag tar det för det priset.” Och han gavs svärdet. 
 
Abu  Dujana  var  en  modets  man  som  brukade  visa  mallighet  i  krigssituationer. 
Han  hade  ett  rött  band  som  han  bar  runt  huvudet  och  närhelst  det  var  fallet 
visste  alla  att  han  var  fast  besluten  att  slåss  till  döden.  Så  fort  Abu  Dujana  tog 
Profetens svärt knöt han bandet runt huvudet och började strutta omkring bland 
krigarna.  Profeten  betraktade  honom  och  sa:  ”Det  är  en  typ  av  gång  som  Allâh 
föraktar, utom i en sådan situation.” 
 
REKRYTERING AV DEN MEKANSKA ARMÉN 
Avgudadyrkarna  tillämpade  ett  system  av  led  i  sin  mobilisering  av  styrkor.  Det 
övergipande befälet över armén anförtroddes åt Abu Sufyan Sakhr bin Harb, som 
skulle hålla sig i mitten av den. Khalid bin al‐Walîd var på den högra flanken med 
Abu  Jahls  son  ’Ikrima  var  på  den  vänstra.  Safwan  bin  Omaiya  ledde  infanteriet 
medan  bågskyttarna  stod  under  ’Abdullah  bin  Abi  Rabi’as  befäl.  Ansvar  för  att 
bära  fanan  hade  en  patrull  från  Bani  ’Abd  ad‐Dar.  Sådan  var  distributionen  av 
uppgifter och befattningar i armén alltsedan ’Abd Manaf hade fördelat dem. Den 
fördelningen  hade  i  sin  tur  gått  i  arv  från  Qusai  bin  Kilab  –  som  vi  redan  har 
hänvisat till i ett tidigare avsnitt av boken – och ingen hade rätt att utmana någon 
om detta. Allt var i enlighet med de traditioner de bar med sig från sina förfäder. 
Överbefallhavaren  Abu  Sufyan  påminde  sina  män  fanbärarna  om  vad  som  hänt 
Quraish i slaget vid Badr då deras fanbärare an‐Nadr bin al‐Harith tillfångatogs. I 
ett försök att rikta deras ilska och fientlighet mot muslimerna sa han: ”Bani ’Abd 
adDar! Ni har blivit utsedda till att bära vår fana och ni vet att fanan är det första 
som fienden angriper. Skulle den falla faller vi också. Därför säger jag att antingen 
garanterar  ni  dess  säkerhet  eller  så  överlämnar  ni  den  till  oss.  Vi  kommer 
säkerligen att fullgöra det uppdraget.”  
 
Abu  Sufyans  initiativ  föreföll  ge  frukt,  ty  hans  ord  gjorde  Bani  ’Abd  ad‐Dar  så 
erhört  rasande  att  de  hotade  honom  och  nästan  attackerade  honom  för  dem. 
Vända till honom sa de: ”Du vill att vi ska överlämna ansvaret för fanan? I morgon 
när vi slåss mot dem ska du bli vittne till våra gärningar.” De slogs faktiskt också 
tappert och ståndaktigt för att försvara fanan tills de alla blev dödade. 
  191 
QURAISHS POLITISKA MANÖVRAR 
En  stund  innan  slaget  bröt  ut  gjorde  Quraish  vissa  ansträngningar  för  att  så 
splitens och oenighetens frön bland muslimerna. Först skickade Abu Sufyan ett 
meddelande till hjälparna som löd: ”Lämna oss att bekämpa våra släktingar och 
blanda er inte i. Om ni ställer er vid sidan kommer vi inte att bekämpa er, det är 
inte  ett  mål  för  oss.”  Försöket  visade  sig  dock  fruktlöst.  Vad  kunde  en  sådan 
illvillig  plan  göra  för  skada  hos  dem  vars  tro  var  fast  och  solid  som  berget? 
Hjälparnas  svar  var  utan  tvekan  en  besvikelse  och  tvärtemot  Abu  Sufyans 
förväntningar. 
 
Timme  noll  var  i  antågande  och  de  två  parterna  närmade  sig  varandra. 
Obekymrade  över  det  första  misslyckande  försöket  gjorde  Quraish  ett  nytt  i 
samma avsikt men nu med hjälp av en förrädare kallade Abu ’Amir al‐Fasiq vars 
verkliga  namn  var  ’Abd  ’Amr  bin  Saifi.  Han  kallades  för  en  munk  men  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  honom 
ökenamnet al‐Fâsiq (som betyder den fördärvade) Han var ledare för Aws under 
al‐Jahiliya och kunde inte tolerera islam då den kom utan deklarerade offentligt 
sin motvilja mot Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
Han  lämnade  Medina  för  quraishiterna  i  Mecka  för  att  samla  dem  mot  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och få dem att börja 
kampen mot honom. Han påstod sig vara åtlydd och högaktad av sitt folk och att 
de så fort de såg honom komma skulle förena sig med honom. 
 
Han var den förste blande Quraishs anhängare som gav prov på motstånd. Han 
kallade  på  sitt  folk,  upptäckte  dem  och  sa:  ”O  avkomlingar  av  Aws!  Jag  är  Abu 
’Amir.” Deras svar löd: ”Inte någons öga blir lugnat av att se dig, o Fasiq.” Då han 
hörde  dem  säga  så  sa  han:  ”Mitt  folk  måste  ha  drabbats  av  något  ont  efter  min 
avresa.”  När  striden  bört  ut  bekämpade  han  dem  därför  ursinnigt  och  kastade 
också sten på sitt folk. 
 
Sådant  var  Quraishs  andra  försök  att  så  splitens  frön  bland  trons  folk.  Det 
avslöjade  emellertid  den  oerhörda  skräck  quraishiterna  trots  sitt  överläge  vad 
gäller antal och utrutsning kände i sina hjärtan. 
 
DE QURAISHITISKA KVINNORNAS FÖRSÖK ATT ELDA UPP MÄNNEN 
Quraishkvinnor  deltog  i  slaget  under  ledning  av  Abu  Sufyans  hustru  Hind  bint 
’Utbah.  De  vandrade  omkring  bland  avgudadyrkarna,  slog  på  tamburiner, 
uppmanade  männen  att  kämpa,  eggade  upp  känslorna  hos  hjältar,  lansiärer, 
svärdsmän  och  modiga  krivare.  Vid  ett  tillfälle  vände  de  sig  till  fanbärarna:  ”O 
Bani ’Abd adDar! O Hemmets försvarare, Slå till med era skarpa svärd…” 
 
Vid  ett  annat  tillfälle  eldade  de  upp  folk  genom  att  sjunga:  ”Om  ni  kämpar 
(tappert)  kommer  vi  att  lägga  ut  mattor  för  att  välkomna  er.  Men  om  ni  flyr 
slagfältet kommer vi att lämna er, överge er och inte längre älska er.” 
 
STRIDEN 
De två parterna närmade sig och kom ytterst nära varandra. Striden startade och 
den förste kombattanten var fanbäraren Talha bin Abi Talha al‐’Abdari som var 
en  framstående  avgudadyrkare  och  en  av  de  modigaste  bland  Quraish. 
  192 
Muslimerna  gav  honom  öknamnet  ”Bataljonens  bagge”.  Han  kom  fram  ridande 
på  en  kamel  och  utmanade  muslimerna  på  en  envig.  Av  respekt  för  hans  mod 
avstod folk från att bekämpa honom, men az‐Zubair bin al‐’Awwam förberedde 
sig  för  evigen.  Han  gav  inte  ”baggen”  någon  möjlighet  att  slåss  utan  gav  sig  på 
honom som ett lejon på kamelens bakdel, drog ner honom på marken och högg 
ihjäl honom med sitt svärd. 
 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som 
betraktade den fantastiska händelsen utropade ”Allâhu Akbar”, dvs. ”Allâh är den 
störste”,  och  muslimerna  följde  hans  exempel.  Han  lovordade  az‐Zubair  då  han 
sa: ”Varje profet har en discipel och azZubair är en av mina disciplar.”261 
 
Snart  följde  den  stora  drabbningen.  Striden  mellan  de  båda  parterna  blev 
intensiv överallt på slagfältet och var centrerad kring fanbärarna. Efter att deras 
ledare  Talha  bin  Abi  Talha  dödades  växlade  Banu  ’Abd  ad‐Dar  kontinuerligt 
uppdraget mellan sig. Talhas bror ’Uthman rusade fram, fick fatt i fanan som låg 
vid sidan av hans brors livlösa kropp och skanderade: ”Fanbäraren har rätt att 
färga dess skaft i blod tills det slås ur hans hand.” Hamzah bin ’Abdul Muttalib gick 
då till attack och tillfogade honom ett hugg som klöv hans arm och skuldra ner 
till naveln så att lungan blottlades. 
 
Fanan restes åter av Abu Sa’d bin Abi Talha, men Sa’d bin Abi Waqqas träffade 
honom  med  en  dödsbringande  pil  i  halsen  som  fick  hans  tunga  att  hänga  ut  då 
han drog sin sista suck. En annan version förtjäljer att Abu Sa’d lyfte upp fanan 
och  uppmanade  muslimerna  att  angripa  honom.  ’Ali  bin  Abi  Talib  steg  då  fram 
och  de  utbytte  två  hugg.  ’Ali  utdelade  sedan  ett  avgörande  hugg  som  tog 
motståndaren av daga. 
 
Sedan hissade Musafi’ bin Talha bin Abi Talha fanan men träffades snart av en pil 
från  ’Asim  bin  Thabit  bin  Abi  al‐Aqlah.  Den  förres  bror  Kilab  bin  Talha  bin  Abi 
Talha  följde  honom  och  plockade  upp  fanan,  men  az‐Zubair  bin  al‐’Awwam 
angrep honom och lyckades döda honom. Deras bror al‐Jallas bin Talha bin Abi 
Talha  tog  upp  fanan  men  Talha  bin  ’Ubaidu‐Allâh  högg  honom  till  döds.  De  sa 
också  att  det  var  ’Asim  bin  Thabit  som  lyckades  tillfoga  honom  det  dödande 
hugget. 
 
Alla dessa sex personer som dödades runt och i försvar av fanan tillhörde en och 
samm ätt – Abi Talha ’Abdullah bin ’Uthman bin ’Abd ad‐Dars ätt. Ytterligare en 
man från Bani ’Abd ad‐Dar vid namn Artat bin Sharhabeel bar fanan, men också 
han dödades av ’Ali bin Abi Talib. Andra sa att det var Hamzah och inte ’Ali som 
dödade honom. Sedan var det också Shuraih bin Qariz som dödades av Quzman – 
en  hycklare  som  endast  slogs  för  presige  och  inte  för  islam.  Abu  Zaid  ’Amr  bin 
’Abd Manaf al‐’Abdari lyfte då upp fanan men också han dödades av Quzman. En 
son till Sharhabeel bin Hashim al‐’Abdari hissade den igen och dödades också av 
Quzman. 
 
                                                        
261  As‐Sîrah al‐Halabiyah, 2/18. 
  193 
Så vi ser att tio krigare från Bani ’Abd ad‐Dar – fanbärarna – oskadliggjordes. Då 
Sawab – en av deras slavar – såg att ingen av dem överlevde för att bära fanan 
kom  han  för  att  ta  han  om  den.  Slaven  gav  prov  på  ett  mer  beundervärt  sorts 
mod  och  ståndaktighet  än  sina  forna  herrar.  Sawab  slogs  tills  hans  hand  höggs 
av, och böjde sig då ner, omfamnade fanan, lutade den mot sitt bröst och nacke så 
att den inte skulle falla till marken. Han fortsatte envist och träget att slåss tills 
han  dödades.  Under  tiden  upprepade  han  oupphörligt:  ”Allâh,  har  jag  fått 
förlåtelse?” Efter Sawabs död föll fanan till marken och förblev där eftersom det 
inte fanns någon som kunde bära den. 
 
Slaget  ar  centrerat  kring  fanan,  men  intensiva  strider  pågick  överallt  på 
slagfältet.  Trons  inspiration  kom  över  de  muslimska  leden,  och  de  rusade 
omkring  bland  avgudadyrkarna  som  om  de  hade  varit  ett  utbrott  av  en 
destruktiv översvämning som flödade över och forcerade alla fördämningar och 
hinder i dess väg. ”Jag söker döden, jag söker döden” var deras uttalade motto på 
dagen för Uhud. 
 
Abu  Dujana,  som  kändes  igen  på  det  röda  bandet  runt  huvudet,  klev  fram  och 
slogs med Allâhs Sändebuds svärd. Han var fast besluten att betala dess pris. Han 
dödade alla avgudadyrkare som stod i hans väg för att splittra och skingra deras 
led. az‐Zubair bin al‐’Awwam sa: 
 
”Jag  kände  mig  vred  och  modfälld  då  Allâhs  Sändebud  inte  gav  mig  utan 
Abu  Dujana  svärdet.  Jag  sa  till  mig  själv:  ’Jag  är  hans  fars  kusin  –  hans 
faster Safiyas kusin – och quraishit. Jag var dessutom den förste som bad om 
det, och ändå föredrog han honom framför mig. Jag ska vid Allâh observera 
hur  han  kommer  att  använda  det.’  Så  jag  följde  honom  och  såg  honom  ta 
fram sitt röda band och knyta det runt huvudet. Då Hjälparna såg honom sa 
de:  ’Abu  Dujana  har  tagit  på  sig  dödend  band.’  Han  gav  sig  sedan  iväg 
medan han högljutt skanderade: ’Jag är den som min näre vän slöt gick ut 
på att jag inte skulle slåss på flanken utan heroiskt slåss i mitten med Allâhs 
och Hans Sändebuds svärd.’ Ingen stod i vägen för Abu Dujana utan att bli 
dödad.  Balnd  avgudadyrkarna  fanns  en  man  vars  enda  uppgift  var  att  slå 
ihjäl sårade muslimer. Abu Dujana närmade sig den mannen och jag bad då 
Allâh om att de skulle inlåta sig i strid med varandra. Så skedde också och 
de  utbytte  två  svärdshugg.  Avgudadyrkaren  gjorde  ett  utfall  mot  Abu 
Dujana som dock undkom hugget som istället trängde in i hans lädersköld. 
Avgudadyrkarens svärd satt nu fast i den och Abu Dujana kunde ta honom 
av daga med sitt svärd.262  I stridens vimmel riktade han sedan in sig på en 
person som uppeggade fienden att bekämpa muslimerna. Personen skrek då 
i högan sky och se, det var en kvinna! Abu Dujana sparade hennes liv och sa: 
’Jag  respekterar  Profetens  svärd  alltför  mycket  för  att  använda  det  på  en 
kvinna.’ Kvinnan var Hind bint ’Utbah.” 
 
Az‐Zubair bin al‐’Awwam beskrev samma incident genom att säga: ”Jag såg Abu 
Dujana höja ett svärt över Hind bint ’Utbahs huvud för att sedan sänka det. Jag sa 
                                                        
262  Ibn Hisham, 2/68, 69. 
  194 
till mig själv: ’Allâh och Hans Sändebud vet bäst (dvs. varför han agerade på detta 
sätt).’”263  
 
Hamzah  bin  ’Abdul  Muttalib  gav  mot  överväldigande  odds  prov  på  fantastisk 
tapperhet  som  var  utan  motstycke  och  skapade  förfäran  och  förvirring  hos  de 
icketroende  massorna.  Hjältar  skingrades  längs  hans  väg  som  vore  de  löv 
bortblåsta av en kraftig vind. Förutom sitt effektiva bidrag till oskadliggörandet 
av  de  avgudadyrkare  som  försvarade  fanan,  var  han  kanske  än  mer  nyttig  i 
kampen  mot  dödsföraktande  och  bemärkta  ryttare.  Det  var  Allâhs  vilja  att  han 
mördades  då  han  var  på  topp.  Han  dödades  inte  i  kamp  man  mot  man  på 
slagfältet – som var det normala sättet för hjältar att dö på – utan togs av daga i 
lönndom på det sätt som ädelmodiga och framstående män som var omöjliga att 
döda i en ärlig kamp vanligen togs av daga. 
 
MORDET PÅ ASADULLÂH (ALLÂHS LEJON) HAMZAH BIN ’ABDUL MUTTALIB 
Hamzahs baneman, Wahshi bin Harb, beskrev hur han dödade Hamzah:  
 
”Jag  var  en  slav  som  arbetade  åt  Jubair  bin  Mut’im  vars  farbror  Tu’aimah 
bin  ’Adi  sårades  i  slaget  vid  Badr.  Då  Quraish  marscherade  mot  Uhud  sa 
Jubair  till  mig:  ’Om  du  dödar  Muhammads  farbror  Hamzah  ska  du  i 
hemlighet bli frigiven.’  
 
Så  jag  marscherade  med  folket  mot  Uhud  (han  brukade  beskriva  sig  själv 
som ”en picadir bra på att kasta spjut”). Då de båda parterna stred gav jag 
mig  ut  för  att  söka  Hamzah.  Jag  fick  syn  på  honom  mitt  bland  stridande 
människor. Han var som en svart och vitrandig kamel och slog häftigt med 
sitt svärd och ingen kunde stå honom emot. Vid Allâh! Då jag, gömd bakom 
ibland ett träd och ibland en klippa i hopp om att han skulle komma inom 
kasthåll, var i färd med att finna rätt tillfälle att spetsa honom, såg jag Siba’ 
bin ’Abd al’Uzza närma sig honom. Då Hamza blev medveten om honom sa 
han:  ’Kom,  du  son  till  klitorisskärare’,  ty  hans  mor  var  en  omskärerska. 
Sedan måttade han ett hugg som knappast kunde missa Sibas huvud. 
 
Sedan balanderade jag och skakade mitt spjut tills jag var nöjd med det. Jag 
kastade det mot honom och det gick in genom hans mage och kom mellan 
hans ben. Han gjorde ett försök att närma sig mig men betvingades av sin 
skada. Jag lämnade honom där med spjutet i eitt innanmäte tills hans dog. 
Då kom jag tillbaka, drog ut mitt spjut och återvände till lägerplatsen. Jag 
stannade där och gick inte därifrån, ty han var den ende jag var ute efter. 
Jag dödade honom bara för att frigöra mig själv. Så snart jag kom tillbaka 
till Mecka blev jag en fri man.”264  
 
TA KONTROLL ÖVER SITUATIONEN 
Även om hädangången för Allâhs och Hans Sändebuds Asad (lejon) – Hamzah bin 
’Abdul  Muttalib  –  var  en  stor  förlust  behöll  muslimerna  full  kontroll  över  hela 
                                                        
263  Ibn Hisham, 2/69. 
264  Ibn Hisham, 2/69‐72; Sahih al‐Bukhari, 2/583. 
  195 
situationen  på  slagfältet.  Den  dagen  kämpade  Abu  Bakr,  ’Umar  bin  al‐Khattab, 
’Ali  bin  Abi  Talib,  az‐Zubair  bin  al‐’Awwam,  Mus’ab  bin  ’Umair,  Talha  bin 
’Ubaidullâh, ’Abdullah bin Jahsh, Sa’d bin ar‐Rabî’, Anas bin an‐Nadr och andra så 
vildsint och effektivt att de bröt ner avgudadyrkarnas starka vilja och skingrade 
dem. 
 
FRÅN HUSTRUNS KNÄ TILL SVÄRDSSTRIDER OCH SORG 
En  av  de  modiga  äverntyrarna  den  dagen  var  Hanthala  al‐Ghasîl  eller  Hanthala 
bin  Abi  ’Amir.  ’Amir  var  den  munk  som  fått  öknamnet  ”al‐Fâsiq”,  dvs.  ”den 
fördärvade”,  densamme  som  redan  är  omnämnd.  Hanthala,  som  var  nygift, 
lämnade i det ögonblick han fick höra om kallelsen till al‐Jihâd (Kamp på Allâhs 
Väg) sin hustrus säng. Då han mötte avgudadyrkarna på slagfältet banade han sig 
väg genom deras led ända fram till deras ledare Abu Sufyan Sakhr bin Harb och 
hade sånär dödat honom om det inte hade varit för att han var bestämd att bli 
martyr. Ty i samma ögonblick högg Shaddad bin al‐Aswad honom till döds. 
 
BÅGSKYTTEENHETENS BIDRAG TILL SLAGET 
Den  bågskytteenhet  som  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – hade placerat på Bågskyttarnas berg spelade en avgörande roll för 
att  styra  krigsutveckligen  i  den  muslimska  styrkans  favör.  De  meckanska 
ryttarna  –  anförda  av  Khalid  bin  al‐Walîd  och  Abu  ’Amir  al‐Fâsiq  –  hade  tre 
gånger angripit den muslimska arméns vänstra flank i syfte att bryta in i mitten 
och skapa förvirring och oordning i de muslimska leden. Tack vare bågskyttarnas 
skicklighet och omfattande insatser avvärjdes de tre attackerna.265 
 
De  intensiva  krigshandlingarna  fortgick  och  den  militära  utveckligen 
kontrollerades  helt  och  hållet  av  muslimerna  tills  avgudadyrkarna  slutligen 
sviktade,  drog  sig  tillbaka  och  lade  all  andragen  heder  och  konstlad  värdighet  i 
glömska.  Deras  fana  trampades  av  krigarnas  fötter  utan  att  någon  hade 
tillräckligt  mod  att  närma  sig  den.  Det  tycktes  som  om  de  tretusen 
avgudadyrkarna  hade  kämpat  mot  trettiotusen  muslimer  och  inte  blott  några 
hundra. 
 
Ibn Ishaq sa: ”Då sände Allâh ner Sin Hjälp till muslimerna och bekräftade Löftet 
till  dem.  De  jagade  avgudadyrkarna  och  körde  iväg  dem  från  deras  läger.  Utan 
tvekan  rörde  det  sig  om  ett  säkert  nederlag.”  I  en  verison  från  ’Abdullah  bin  az‐
Zubair berättas att hans far hade sagt: ”Vid Allâh, jag bevittnade Hind bint ’Utbahs 
och hennes väninnors tjänstefolk fly med sina kläder upplyfta. Det fanns ingen som 
hindrade oss från att fånga in dem.”266 
 
I en annan version av al‐Barâ bin ’Azib – nämnd i Sahih al‐Bukhâri – säger han: 
”Då vi slogs mot dem flydde de, och deras kvinnor kunde ses fly undan i bergen 
med  anklarna  och  nenen  blottade.”267  Muslimerna  förföljde  fienden  med  svärd 
och samlade in krigsbytet. 
                                                        
265  Fath al‐Bari, 7/346. 
266  Ibn Hisham, 2/77. 
  196 
BÅGSKYTTARNAS FATALA MISSTAG 
Medan den lilla islamiska styrkan noterade sin andra totala och klara seger över 
meckanerna  –  vilken  inte  var  mindre  storslagen  och  ärofull  än  den  första  vid 
Badr – begick majoriteten av bågskyttarna på bergssidan ett fatalt misstag som 
vände upp och ner på hela situationen, och utgjorde en källa till stora förluster 
bland muslimerna. Det höll på att leda till att Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  mördades  och  efterlämnade  ett  mycket  dåligt  intryck  på 
den berömmelse och ära som bågskyttarna hade förtjänat vid Badr. 
 
Vi  har  redan  talat  om  de  order  om  att  hur  än  krigsutveckligen  fortlöpte  stanna 
kvar på sina positioner som gavs till bågskyttarna. Trots dessa strikta order och 
deras  ledare  –  ’Abdullah  bin  Jubair  –  varning  övergav  fyrtio  bågskyttar  sina 
positioner,  förledda  av  såväl  det  alltför  tidiga  segervrålet  som  av  världslig 
lystnad efter krigsbyte.268 De andra däremot, nio stycken plus ledaren ’Abdullah, 
bestämde sig för att följa Profetens order och stanna där de var tills de antingen 
gavs  tillåtlese  att  ge  sig  därifrån  eller  dödades.  Klyftan  lämnade  således  den 
muslimska armén otillråckligt försvarad. 
 
Den  sluge  Khalid  bin  al‐Walîd  utnyttjade  detta  gyllene  tillfälle  för  att  hastigt  ta 
sig  runt  bakom  den  muslimska  hären  och  omringa  den.  Hans  styrka  utplånade 
Ibn  jubair  och  hans  grupp  och  föll  hastigt  den  muslimska  armén  i  ryggen. 
Ryttarna  utstötte  ett  rop  som  signalerade  den  nya  situationen  och 
avgudadyrkarna återvände för att göra ett motanfall. En kvinnlig avgudadyrkare 
vad  namn  ’Umra  bint  ’Alqama  al‐Harithiyah  rusade  fram  till  den  på  marken 
liggande  fanan,  tog  upp  den  och  hissade  den.  Avgudadyrkarna  samlades  runt 
fanan  och  kallade  på  varandra  tills  de  hade  omringat  muslimerna  och  stod 
beredda att slåss igen. Muslimerna blev således fångade mellan två eldar. 
 
Allâh Sändebud befann sig vid detta tillfälle i en liten grupp krigare på nio man i 
härens bakre led och var i färd med att iaktta händelseförloppet och mana på de 
muslimska  kämparna.  Khalid  och  dennes  män  tog  honom  med  fullständig 
övverraskning och ställde honom inför två möjligheter: 
 
1. Att fly för sitt liv och lämna sin armé åt ett säkert slut, eller 
2. Agera  och  riskera  sitt  eget  liv,  åter  samla  ihop  de  muslimska  leden  och 
arbeta sig fram över Uhuds höjder till den omringade hären. 
 
Allâhs Sändebuds geni och hans makalösa och oförlikneliga mod gjorde att han 
valde det andra alternativet. Han höjde rösten och ropade till sina Följeslagare: 
”Allâhs tjänare!” Han gjorde detta trots att han visste att avgudadyrkarna skulle 
höra  hans  höga  röst  innan  muslimerna  gjorde  det.  I  denna  kritiska  situation 
ropade  han  med  risk  för  sitt  eget  liv  till  dem.  Avgudadyrkarna  jände  mycket 
riktigt igen honom och nådde fram till hans position innan de andra muslimerna 
kunde göra det. 
 
                                                        
  197 
Inringningen  av  muslimerna  avslöjade  tre  kategorier  människor:  Den  första 
bestod av de som endast var intresserade av sig själva och som blev så hysteriska 
att de flydde. De lämnade slagfältet och visste inte vad som hände de andra. Vissa 
flydde så långt som till Medina medan andra begav sig upp i begen. 
 
Den  andra  var  de  som  återvände  till  striden  men  som  blandade  sig  med 
avgudadyrkarna  på  ett  sådant  sätt  att  de  inte  kunde  känna  igen  varandra. 
Följaktligen dödades några av dem av misstag. Bukhari rapporterar att ’Aishah – 
må  Allâh  vara  nöjd  med  henne  –  sa:  ”I  slaget  vid  Uhud  besegrades 
avgudadyrkarna grundligt. Satan ropade då: ’Allâhs tjänare! Se upp bakom er (dvs. 
fienden  närmar  sig  bakifrån).’  Så  de  som  befann  sig  i  täten  vände  om  och 
bekämpade de som var bakom.” 
 
Hudhaifah fick så syn på sin far ’al‐Yaman’ som var på väg att bli dödad av andra 
muslimer.  Han  sa  då:  ”Allâhs  tjänare!  Se  upp!  Det  är  min  far.  Det  är  min  far.” 
’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – sa: ”Men de lämnade honom inte förrän 
han var dödad.” Hudhaifah sa då: ”Må Allâh förlåta er.” Och ’Urwa sa: ”Vid Allâh, 
Hudhaifah  har  alltsedan  den  tiden  fram  till  sin  död  varit  välsignad  och 
välbeställd.”269 Detta kom sig av att han förlät dem, vägrade ta emot blodspengar 
för mordet på fadern utan ville att de skulle användas för välgörande ändamål. 
 
Denna muslimska grupp drabbades av stor förvirring, och oordning rådde bland 
dem.  Många  av  dem  kom  på  avvägar  och  visste  inte  vart  de  skulle  ta  vägen.  I 
denna  krisiska  stund  hörde  de  någon  ropa:  ”Muhammad  är  dödad!”  Nyheten 
gjorde  dem  än  mer  förvirrade  och  på  gränsen  till  vanvett.  Stridsmoralen  bröt 
mer eller mindre samman hos ett stort antal av dem. Vissa av dem slutade slåss, 
tappade modet och lade ner sina vapen. Andra funderade på att ta kontakt med 
’Abdullah  bin  Ubai  –  ledaren  för  hycklarna  –  och  söka  hans  hjälp  för  att  få  ett 
löfte om säkerhet från Abu Sufyan. 
 
Anas bin an‐Nadr nådde fram till dessa människor som skakade av fruktan och 
panik, och frågade: ”Vad väntar ni på?” De sa: ”Allâhs Sändebud – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – har blivit dödad.” Anas sa då: ”Vad lever ni för efter 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser?  Kom  och  dö  för  det 
som  Allâhs  Sändebud  dog  för.”  Sedan  sa  han:  ”Allâh,  jag  ber  om  ursäkt  för  vad 
dessa  människor  (dvs.  muslimerna)  har  gjort,  och  jag  frånsäger  mig  ansvaret  för 
vad avgudadyrkarna har gjort sig skyldiga till.” Han fortsatte sedan tills han stötte 
på  Sa’d  bin  Mu’adh  som  frågade:  ”Vart,  Abu  ’Umar?”  Anas  svarade:  ”Hur  god  är 
inte doften av Paradiset! Jag kan känna den här i Uhud.” Han fortsatte framåt och 
slogs  mot  avgudadyrkarna  tills  han  dödades.  Ingen  utom  hans  syster  kunde 
känna igen hans döda kropp som hade skurits och huggits av mer än åttio svärd, 
pilar och spjut. Det var hans fingertopp som hon efter slaget kände igen honom 
på.270  
 
                                                        
269  Sahih al‐Bukhari, 1/539; Farh al‐Bari, 7/351, 362, 363. 
270  Zâd al‐Ma’ad, 2/93, 96; Sahih al‐Bukhari, 2/579. 
  198 
Thabit bin ad‐Dahdah kallade på sitt folk och sa: ”O, ni Hjälparnas folk, även om 
Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – dödas är Allâh Evig 
och  dör  aldrig.  Kämpa  och  försvara  er  tro.  Allâh  kommer  att  hjälpa  er  och  ni 
kommer att segra.” 
En grupp Hjälpare anslöt sig till honom och de gav sig alla iväg för att angripa en 
av  Khalids  ryttarbataljoner.  Han  fortsatte  slåss  tills  han  och  hans  följeslagare 
dödades.271 
 
En  Utvandrare  passerade  förbi  en  Hjälpare  nersmetad  med  blod.  Han  sa: 
”Broder! Har du hört om mordet på Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser?” Hjälparen svarade: ”Om Muhammad – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  dödades  måste  han  ha  fullgjort  förmedlandet  av  Budskapet. 
Kämpa och försvara din religion!”272  
 
Sådan oförskräckthet och uppmuntran gjorde att muslimerna snart återfick sitt 
engagemang,  kom  till  sans  och  motstod  tanken  på  att  ge  upp  eller  kontakta 
hycklaren  ’Abdullah  bin  Ubai.  De  tog  åter  till  vapen,  återgick  till  att  slåss  och 
försöka  ta  sig  till  högkvarteret,  i  synnerhet  efter  att  ryktet  om  Profetens  död 
hade  dementerats.  Det  glada  beskedet  gav  dem  styrka  och  hjälpte  dem  att 
tämligen framgångsrikt bryta den militära blockaden, och samla sina styrkor på 
en  skyddad  plats  i  syfte  att  återuppta  en  obeveklig  och  vildsint  kamp  mot 
polyteisterna.  
 
Den tredje gruppen muslimer bestod av dem som inte brydde sig om någonting 
annat än Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. I ledningen för 
dem fanns framstående Följeslagare såsom Abu Bakr, ’Umar bin al‐Khattab, ’Ali 
bin Abi Talib och andra som i ojämförlig hängivenhet skyndade till för att skydda 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
 
Medan  dessa  grupper  av  muslimer  drabbades  av  avgudadyrkarnas  framstötar 
och enträget försvarade sig, flammade striden upp runt Allâhs Sändebud – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – som blott hade nio man med sig. Vi har 
redan  nämnt  att  endast  nio  personer  fanns  runt  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – då avgudadyrkarna började sin inringning, och att 
dessa  så  fort  han  ropade  ”Kom!  Jag  är  Allâhs  Sändebud”  till  muslimerna  hörde 
hans  röst  och  kände  igen  honom.  De  vände  då  tillbaka  och  angrep  honom  med 
full  kraft  innan  någon  av  hans  Följeslagare  kom  till  undsättning.  En  våldsam 
intensiv  kamp  bröt  ut  mellan  de  nio  muslimerna  och  avgudadyrkarna  under 
vilken  oförliknelig  kärlek,  självuppoffran,  ståndaktighet  och  hjältemod  kom  i 
dagen. 
 
Muslim  rapporterade  med  stöd  hos  Anas  bin  Malik  att  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillsammans med sju Hjälpare och två 
Utvandrare  fångades  i  en  fälla  när  avgudadyrkarna  angrep  honom.  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  då:  ”Den  som 
                                                        
272  Zâd al‐Ma’ad, 2/96. 
  199 
motar tillbaka dessa avgudadyrkare får sin boning i Paradiset” eller ”… blir min 
Följeslagare  i  Paradiset.”  En  av  hjälparna  steg  fram  och  slogs  mot 
avgudadyrkarna  för  att  försvara  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  tills  han  dödades.  De  angrep  då  åter  Sändebudet  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser. Skeendet upprepades åter och åter igen tills alla 
de sju Hjälparna var dödade. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – sa då till sina två quraishiska Följeslagare: ”Vi har inte gjort våra 
Följeslagare rättvisa.”273 
 
Den sista av dessa sju Hjälpare var ’Amara bin Yazîd bin as‐Sakan som slogs tills 
hans skador neutraliserade honom och han föll död ner.274 
 
DEN MEST KRITISKA STUNDEN I SÄNDEBUDETS LIV 
Efter  att  Ibn  as‐Sakan  stupat  fanns  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – ensam kvar med blott dessa två quraishiter. I en version 
från  Abu  ’Uthman  –  bekräftad  i  as‐Sahihaim  –  sa  han:  ”Vid  den  tidpunkten  var 
ingen tillsammans med Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
förutom  Talha  bin  ’Ubaidullâh  och  Sa’d  bin  Abi  Waqqas.”275   Detta  var  den  mest 
kritiska  och  farliga  stunden  för  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  och  samtidigt  en  gyllene  möjlighet  för  avgudadyrkarna  som  de 
beslutsamt utnyttjade. De koncentrerade sitt angrepp på Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – och såg fram emot att få döda honom. 
 
’Utbah bin Abi Waqqas överöste honom med stenar och en träffade hans ansikte. 
Hans  högra  underskärtand  Ruba’iya  (dvs.  den  tand  som  sitter  mellan  en 
hörntand  och  en  framtand)  och  hans  underläpp  skadades.  Han  attackerades 
också av ’Abdullah bin Shihab az‐Zuhri som högg honom i pannan. ’Abdullah bin 
Qami’a  (Qami’a  betyder  ”en  föröfmjukad  kvinna”),  en  styvsint  och  kraftfull 
ryttare,  träffade  honom  våldsamt  över  axeln  med  sitt  svärd;  ett  hugg  som  gav 
Allâhs Sändebud en månadslång skada även om det inte var kraftigt nog för att 
tränfa igenom hans två rustningar. Ibn Qami’a träffade också hans haka så hårt 
att två ringar i hans ringbeprydda hjälm trängde in. ”Ta emot detta slag från mig, 
jag  är  Ibn  Qami’a”,  sa  han  medan  han  högg  efter  Sändebudet  med  sitt  svärd. 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser –  torkade  bort 
blodet som flödade över hans ansikte och svarade: ”Jag ber Allâh att förödmjuka 
dig.”276  I al‐Bukhari slås det fast att hans skärtand bröts, hans huvud höggs och 
att han började torka bort blod från det och sa: ”(Jag undrar) hur kan människor 
som  hugger  sin  Profet  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  i  ansiktet 
och  bryter  hans  skärtand  –  han  som  kallar  dem  att  dyrka  Allâh.  Hur  kan  sådana 
människor  blomstra  eller  nå  framgång?”  Angående  denna  händelse  sände  Allâh, 
Ärad vare Han, ner en quranisk vers som löd: 
                                                        
274  Ibn Hisham, 2/81. 
275  Sahih al‐Bukhari, 1/527, 2/581. 
276  Fath al‐Bari, 7/373, 366. Allâh lyssnade på sitt Sändebud ”en dag begav sig 
Ibn Qami’a efter sina får, hittade dem i en bergstopp, då en av gethanne knuffade 
omkull honom och han föll ner alldeles söndersliten”. 
  200 
”Det ankommer inte på dig [Muhammad] att bestämma om [Allâh] skall ta emot 
deras ånger eller straffa dem – de är orättfärdiga människor.” 
(Quranen 3:128)277 
 
At‐Tabarani  rapporterar  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  sa:  ”Allâhs  Vrede  är  stor  över  dem  som  smutsar  Hans  Sändebuds 
ansikte”, iakttog en kort stunds tystnad och sedan sa: 
 
”Allâh, förlåt mitt folk ty de har ingen kunskap.”278  
 
I Sahih Muslim slås fast att Allâhs Sändebud sa: 
 
”Min Herre, förlåt mitt folk ty de har ingen kunskap.”279  
 
I  ash‐Shifa  –  en  bok  av  ’Ayad  al‐Qadi  –  återges  att  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – sa: 
 
”Allâh, vägled mitt folk ty de har ingen kunskap.”280 
 
Det  råder  ingen  tvivel  om  att  avgudadyrkarnas  primära  mål  var  att  döda 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  men  de  två 
quraishiterna, Sa’d bin Abi Waqqas och Talha bin ’Ubaidaullâh, visade prov på ett 
sådant  storslaget  och  sällsynt  mod  att  de,  trots  att  de  bara  var  två,  lyckades 
hindra dem från att nå sitt mål. De tillhörde de bästa och mest skickliga arabiska 
bågskyttarna  och  fortsatte  försvara  Allâhs  Sändebud  tills  hela  styrkan 
avgudadyrkare hade drivits iväg från honom. Allâh Sändebud – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – tömde sitt pilkoger och sa till Sa’d bin Abi Waqqas: 
”Skjut  en  pil,  Sa’d.  Må  min  fader  och  min  moder  offras  för  dig.”  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  aldrig  samlat  sina  föräldrar 
förutom i Sa’ds fall – ett privilegium förunnat honom för hans effektitivet.281 
 
I  en  version  från  Jabir  –  rapporterad  av  an‐Nasa’i  –  angående  Talha  bin 
’Ubaidaullâhs  hållning  då  avgudadyrkarna  flockades  kring  Allâhs  Sändebud  – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  då  endast  en  handfull  Hjälpare 
fanns med honom, sa han: ”Då avgudadyrkarna närmade sig sa Allâhs Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ’Vem är redo att svara på deras onska 
(dvs. slå tillbaka dem)?’ Talha sa: ’Jag.’” Jabir gav därefter en redogörelse liknande 
Muslims för hur Hjälparna steg fram för att slåss och hur de dödades en efter en. 
”Då  alla  Hjälparna  hade  dödadt  steg  Talha  fram  för  att  slåss  lika  mycket  som  de 
elva  andra  tills  hans  hand  skadades  och  fingrar  höggs  av.  Han  sa:  ’Låt  dem  vara 
avhuggna!’  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa:  ’Om  du 
hade  sagt  ’I  Allâhs  Namn’  hade  änglarna  lyft  upp  dig  inför  människornas  blotta 
                                                        
278  Fath al‐Bari, 3/373. 
280  Ash‐Shifa’, 1/81. 
281  Sahih al‐Bukhari, 1/407, 2/580‐81. 
  201 
ögon’.” Sedan sa han: ”Allâh drev bort avgudadyrkarna från dem.”282 I al‐Iklîl – en 
bok av Hakim – sägs det att Talha hade fått trettionio eller trettiofem sår och att 
hans fingrar (pekfingret och långfingret) blev förlamade.283 
 
I  en  version  från  Qais  bin  Abi  Hâzim  rapporterad  av  al‐Bukhari  säger  han:  ”Jag 
såg  Talhas  hand  förlamad.  Det  berodde  på  att  han  skyddade  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – med den i slaget vid Uhud.”284 
 
At‐Tirmidhi skriver att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
sedan  sa  om  Talha:  ”Den  som  önskar  se  en  levande  martyr,  låt  honom  titta  på 
Talha bin ’Ubaidullâh.”285 
 
Med stöd hos ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – sa Abu Da’ûd: ”Närhelst 
Uhud kom på tal brukade Abu Bakr säga: ’Det var Talhas dag (dvs. slag)’.”286 Abu 
Bakr deklamerade ett stycke poesi om honom: 
 
”O,  Talha  bin  ’Ubaidullâh!  Paradiset  tillkommer  dig  precis  som  vattenhålet 
tillkommer  hjorten  att  dricka  ur.”287  Under  de  mest  kritiska  och  besvärliga 
omständigheter sände Allâh, Ära tillkommer Honom, sin Hjälp. I en version från 
Sa’d  –  godkänd  och  återberättad  i  Sahih  al‐Bukhari  och  Muslim  –  sa  han:  ”Vid 
Uhud såg jag Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med 
två vitklädda män som vildsint försvarade honom. Varken före eller efter Uhud har 
jag sett något liknande dem.” I en annan version: ”Det han ville säga är att det var 
Djibrîl (Gabriel) och Mîkâl (Mikael).”288 
 
Alla  dessa  händelser  ägde  rum  snabbt.  Hade  Profetens  elitkompanjoner 
omedelbart insett situationens allvar hade de genast skyndat till och inte lämnat 
honom  för  att  drabbas  av  dessa  skador.  Olyckligtvis  kom  de  eftre  att  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade sårats och sex av 
hjälparna  dödats  medan  de  sjunde  vacklade  under  sina  skador  och  desperat 
kämpade  för  att  försvara  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser. Så fort de nådde fram inringade de emellertid Sändebudet med sina 
kroppar  och  vapen,  och  var  tillräckligt  snabba  i  vändningarna  för  att  hindra 
fienden att nå fram till honom. Den förste som återvände för att hjälpa var hans 
frände från grottan, Abu Bakr as‐Saddiq – må Allâh vara nöjd med honom. 
 
I  en  version  från  ’Aishah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne  –  återgiven  i  Ibn 
Hibbans Sahih, berättar hon att Abu Bakr sa: 
 
                                                        
282  Fath al‐Bari, 7/361; an‐Nasa’i, 2/52‐53. 
283  Fath al‐Bari, 7/361. 
284  Sahih al‐Bukhari, 1/527, 2/581. 
285  Mishkat, 2/566; Ibn Hisham, 2/86. 
286  Fath al‐Bari, 7/361. 
287  Mukhtasar Tarîkh Damishq, 7/82. 
  202 
”Vid Uhud och vid den tidpunkt då Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  hamnade  i  trångmål  var  jag  den  förste  som  vände 
tillbaka  och  fick  syn  på  honom.  Framför  honom  såg  jag  en  man  som  slogs 
för att skydda honom från fienden. Jag sa till mig själv: ’Jag önskar det vore 
Talha. Låt min fader och moder offras för dig. (O, Allâh) Låt det vara Talha! 
Låt  mina  föräldrar  offras  för  dig!’  På  vägen  blev  jag  upphunnen  av  Abu 
’Ubaidah  bin  alJarrah  som  då  rörde  sig  snabbt  som  en  fågel.  Vi  skyndade 
båda  fram  för  att  ta  hand  om  Profetens  skador.  Där  fann  vi  framför 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  Talha  som 
drabbats  av  allvarliga  skador.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  sa:  ’Ta  hand  om  er  broder.  Han  är  i  större  behov.’  Jag 
noterade  att  två  ringar  i  den  ringbeprydda  hjälmen  hade  trängt  in  i  hans 
kind. Jag var på väg att ta ut den då Abu ’Ubaidah krävde: ’Vid Allâh, o Abu 
Bakr – jag ber dig, låt mig göra det.’ Av rädsla för att skada Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – började han med munnen mycket 
långsamt  och  försiktigt  dra  ut  en  av  de  två  ringarna.  Sedan  drog  han  ut 
pilen med munnen också, och som en följd föll hans framtand av. Jag gjorde 
då en ansats för att dra ut den andra men Abu ’Ubaida bad mig att lämna 
den:  ’O,  Abu  Bakr,  vid  Allâh  uppmanar  jag  dig  att  låta  mig  göra  det.’  Han 
drog mycket försiktigt och långsamt också den andra ringen med munnen 
tills  de  åkte  ut.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – sa: ’Ta hand om er broder. Han har visat sig värdig en boning 
i  Paradiset.’  Vi  närmade oss  Talha  för  att hjälpa honom men fann att han 
hade  ett  tiotal  svärdhugg  i  sin  kropp  (Vilket  visar  hur  mycket  Talha  hade 
slagits och kämpat den dagen).”289  
 
I  dessa  svåra  stunder  den  dagen  samlades  en  grupp  muslimska  hjältar  kring 
Profeten – över honom vare Allâhs fird och välsignelser – och formade en sköld 
för  att  skydda  honom  från  avgudadyrkarna.  Bland  andra  syntes  Abu  Dujana, 
Mus’ab bin ’Umair, ’Ali bin Abi Talib, Sahl bin Hanîf, Malik bin Sînan – far till Abu 
Sa’îd  al‐Khudri  ‐,  Umm  ’Amara,  Nusaiba  bint  Ka’b  al‐Mâziniya,  Qataba  bin  an‐
Nu’man, ’Umar bin al‐Khattab, Hatib bin Abi Balta’a och Abu Talha. 
Antalet  avgudadyrkare  ökade  stadigt  och  deras  attacker  blev  givetvis  allt 
allvarligare. Trycket från dem hade ökat till den grad att Allâhs Sändebud – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  föll  ner  i  en  av  de  gropar  som  Abu 
’Amir al‐Fasiq grävt som fällor. Hans knä skrapades upp och ’Ali hjälpte honom 
genom att gripa efter hans hand. Talha bin ’Ubaidullâh tog honom i sitt knå tills 
han  kunde  stå  upprätt.  Nafi’  bin  Jubair  sa:  ”Jag  hörde  en  Utvandrare  säga:  ’Jag 
bevittnade slaget vid Uhud och såg hur pilar avfyrades från alla håll mot Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Ingen av dem träffade honom dock’.” 
’Abdullah bin Shihab az‐Zuhri sa: ”Led mig till Muhammad. Vi Allâh, om jag inte 
dödar honom kan jag inte hoppas på att leva.” Trots att Allâhs Sändebud – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – fanns ensam strax intill honom såg han 
honom  inte.  Safwan,  en  av  hans  medpolyteister,  klandrade  honom  (för  att  inte 
översätta sina ord i handling), men ’Abdullah svor på att han inte såg Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  och  tillade  att  han  kanske  var 
                                                        
289  Zâd al‐Ma’ad, 2/95. 
  203 
immun mot deras försök att ta hans liv. Han sa också att fyra av dem lovade att 
göra ett nytt försök att döda honom utan att lyckas.290 
 
Muslimerna  gav  prov  på  ett  sällsynt  och  aldrig  tidigare  skådat  hjältemod  och 
oerhårda  uppoffringar.  Abu  Talha  till  exempel  skyddade  Allâhs  Sändebud  med 
sin kropp och använde bröstet för att ta emot fiendens pilar. 
 
Anas  berättade  att  vi  Uhud  då  folk  skingrades  var  Abu  Talha  en  sådan  skicklig 
typ av bågskytt som avlossade pilar så snabbt att han bröt två eller tre bågar den 
dagen. Då en man kom em ett koger fullt av pilar sa Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser:  ”Ge  pilarna  till  Abu  Talha!”  Sedan  när  Profeten  såg 
folk skjuta sa Abu Talha: ”Jag offrar min moder och min fader för din säkerhet. Gå 
inte  för  nära  så  att  en  av  deras  pilar  kan  träffa  dig.  Jag  dör  hellre  än  ser  dig 
sårad.”291 
 
Abu  Dujana  stod  framför  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – och skyddade honom från pilarna med sin rygg. Hatib bin Balta’a 
följde  efter  ’Utbah  bin  Abi  Waqqas  (som  bröt  av  Profetens  skärtand),  högg 
honom med sitt svärd, spräckte hans skalle och tog hans häst och svärd. Sa’d bin 
Abi Waqqas var så ivrig att döda sin bror ’Utbah men kunde inte. Hatib, däremot, 
kunde. 
 
Sahl  bin  Hunaîf  –  en  hjältebågskytt  –  som  hade  lovat  att  dö  för  Allâhs  sak  – 
spelade också en framträdande roll i fientligheterna vid Uhud. 
 
Allâhs Sändebud själv – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – avlossade 
pilar.  I  en  verison  från  Qatadah  bin  an‐Nu’man  berättas  att  Allâhs  Sändebud  – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sköt  så  många  pilar  att  de  två 
ändarna  på  hans  båge  planades  ut.  Så  Qatadah  bin  an‐Nu’man  tog  den  för  att 
behålla den gör gott. Den dagen skadades hans öga så svårt att de föll ner på hans 
kind,  men  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
stoppade tillbaka det i dess håla med sin hand, och det blev det bättre och mer 
skarpögda av de två. 
 
Den dagen stred ’Abdur Rahman bin ’Awf så att hans mun skadades och sargades 
svårt. Han utstod mer än tjugo sår, varav några i benen som förlamade honom. 
 
Malik bin Sinan, fadern till Abu Sa’îd al‐Khudri, sög blodet ur Profetens kind till 
den var rengjord. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: 
”Spotta  ut  det!”  Malik  svarade:  ”Vid  Allâh,  jag  spottar  aldrig  ut  det!”  Sedan 
återgick han till striden. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  sa  då:  ”Den  som  vill  se  en  som  tillhör  Paradisets  folk,  ta  en  titt  på  denne  man.” 
Han  hade  inte  mer  än  återupptagit  stridandet  förrän  han  led  matyrdöden  i 
slagets tjocka. 
 
                                                        
290  Zâd al‐Ma’ad, 2/97. 
  204 
Umm ’Umarah deltog också hon i striden. Han mötte Ibn Qami’a i envig, fick ett 
lättare sår på axeln men träffade också honom med ett flertal svärdhugg som han 
dock  överlevde  tack  vara  två  Ansâr.  Hon  fortsatte  likafullt  att  slåss  tills  hennes 
skador  kunde  räknas  till  tio.  Mus’ab  bin  ’Umair  å  sin  sida  slogs  häftigt  och 
vildsint för att försvara Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
mot  angreppen  från  Ibn  Qami’a  och  hans  anhängare.  Han  bar  fanan  i  sin  högra 
hand. Under stridens gång blev den avkapad, och han tog då fanan i sin vänstra 
hand tills den också höggs av. Han böjde sig då ner och skyddade den med bröst 
och  nacke.  Ibn  Qami’a  tog  honom  av  daga  i  tron  att  det  var  Allâhs  Sändebud  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som var lik Mus’ab till utseendet. 
Först  då  ropade  Ibn  Qami’a  att  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  hade  dödats.292  Han  hade  inte  mer  än  yttrat  denna  illavarslande 
mening  förrän  bestörtningen  spreds  bland  Muhammads  efterföljare,  och  deras 
stridsmoral  sjönk  drastiskt.  Följden  blev  att  förvirring  och  en  eländig  oordning 
fick  överhanden  hos  dem.  Medan  ryktet  verkade  negativt  på  muslimerna, 
mildrade  det  också  häftigheteh  i  attackerna  från  avgudadyrkarna  som  kom  att 
tro att de verkligen var på väg att nå sitt slutliga mål, och sålunda istället började 
vanställa de döda kropparna. 
 
Då Mus’ab dödades överlämnade Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  fanan  till  ’Ali  bin  Abi  Talib.  Tillsammans  med  övriga 
Följeslagare  fortsatte  ’Ali  att  slåss  modigt  och  gav  lysande  prov  på  hjältemod, 
tapperhet  och  ståndaktighet  i  såväl  försvar  som  anfall.  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – tog sig då fram till sin inringade armé. 
Ka’b bin Malik, som var den förste att upptäcka den annalkande Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  skrek  så  högt  han  kunde.  ”Muslimer, 
tappa inte hoppet! Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  är  här.”  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
tecknade dock åt honom att tystna så att nyheten om hans position inte skulle nå 
avgudadyrkarna. Då muslimerna hörde ropet skyndade de omedelbart mot dess 
källa  och  snart  hade  omkring  trettio  Följeslagare  samlats  runt  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Med  detta  antal  samlade  av  sina 
Följeslagare  började  Allâhs  Sändebud  planera  en  ordnad  reträtt  till  de 
närliggande kullarna. 
 
Fiendens  krigsaktiviterer  växte  sig  intensivare  än  någonsin  och  syftade  till  att 
kullkasta  muslimerna  reträttplan.  På  grund  av  de  muslimska  lejonens 
hjältemodiga  ståndaktighet  visade  sig  dock  deras  ansträngningar  fruktlösa. 
’Uthman bin ’Abdullah bin al‐Mughîrah – en av de fientliga ryttarna – avancerade 
mot  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  medan 
han sa: ”Antingen dödar jag honom (dvs. Muhammad – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser)  eller  blir  jag  dödad.”  Allâhs  Sändebud  begav  sig  för  att  möta 
honom med hans häst snubblade över några hål. Al‐Harith bin as‐Simma började 
då slåss med fienden, träffade honom över benen så att han blev lytt tog honom 
sedan av daga, tog hans vapen och hann upp Allâhs Sändebud – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser. 
                                                        
292  Ibn Hisham, 2/73, 80‐83; Zâd al‐Ma’ad, 2/97. 
  205 
 
Det muslimska militärlägret, Uhudberget, Den väg Profeten tog för att nå dalen, 
den  plats  där  Profeten  sårades,  den  första  platsen  för  Slaget,  Här  inringade  Ibn 
Qami’a  och  hans  anhängare  Profeten,  Khalids  ryttare,  muslimernas  väg, 
Bågskyttarnas  berg,  det  meckanska  militärlägret,  Khalid  bin  al‐Walids  ryttares 
väg. 
 
• Den väg han tog för att nå Profeten. 
• Den väg de besegrade sprang till Uhudbergens fot efter sammanbrottet. 
• Den väg de besegrade tog mot al‐Madinah efter sammanbrottet. 
 
Senare angrerps al‐Harith bin as‐Simma av en annan meckansk ryttare vid namn 
’Abdullah bin Jabir, som högg honom i axeln med sitt svärd. Al‐Harith fördes till 
muslimernas  läger  med  svåra  skador.  Hursomhelst  undkom  inte  denne 
avgudadyrkare döden, ty Abu Dujana, den med rött huvudband försedda hjälten 
och  aventyraren,  träffade  honom  tungt  och  högg  av  honom  huvudet.  Under 
denna  bittra  strid  överväldigades  muslimerna  av  en  stark  drift  att  sova  –  det 
handlade om en säkerhet och stillhet för att hjälpa Sina tjänande muslimer som 
Quranens sa i detta sammanhang. Abu Talha sa: ”Jag var en av dem som vid Uhud 
fångades  av  en  drift  att  sova.  Den  dagen  tappade  min  hand  flera  gånger  greppet 
om svärdet. Om och om igen föll det till marken och om och om igen plockade jag 
upp det.”293 
 
Genom  en  normal  reträtt  och  med  stort  mod  och  beslutsamhet  drog  sig 
muslimerna  slutligen  tillbaka  till  Uhudbergens  skydd.  Sedan  följde  resten  av 
styrkan efter dem till denna säkra position. På detta sätt besegrade Muhammads 
begåvning Khalid bin al‐Walîds. 
 
Ibn Ishaq berättade att: 
 
”Då Allâhs Sändebud klättrade upp för kullen följdes han av Ubai bin Khalaf 
som sa: ’Var är Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser? 
Antingen  dödar  jag  honom  eller  blir  jag  dödad.’  Muhammads  Följeslagare 
sa: ’Allâhs Sändebud, har du något emot att någon av oss slåss mot honom?’ 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa:  ’Låt 
honom  vara!’  Då  han  närmade  sig  tog  Allâhs  Sändebud  spjutet  från  al
Harith bin alSimma. Han skakade våldsamt på ett sådant sätt som fick dem 
alla  att  hastigt  och  impulsivt  spridas  i  alla  riktningar.  Allâhs  Sändebud 
mötte  sedan  Ubai,  såg  hans  nyckelben  genom  en  öppning  i  Ansâret.  Han 
kastade spjutet på det stället. Effekten av träffen var så våldsam att den fick 
Ubai  att  ramla  av  sin  häst.  Då  han  återvände  till  Quraish  fann  de  att  han 
bara  hade  en  skråma  på  halsen.  När  blod  samlades  sa  han:  ’Vid  Allâh, 
Muhammad har dödat mig.’ Då de hårde honom säga så, sa de: ’Vid Allâh, 
du  är  rädd  för  döden.  Vid  Allâh,  du  är  besatt  av  en  djävul.’  Han  svarade: 
’Redan  då  vi  var  i  Mecka  sa  han  till  mig:  ’Jag  kommer  att  döda  dig.’  Vid 
Allâh,  hade  han  spottat  på  mig  hade  han  dödat  mig.’  Till  slut  drog  Allâhs 
                                                        
  206 
fiende sitt sista andetag på en plats kallad Sarif då de var på väg att föra 
honom till Mecka.”294 
 
I en version av Abdul‐Aswad, bekräftad av ’Urwa, sägs: ”Han bölade som en tjur 
och  sa:  ’Vid  Den  i  Vars  Hand  min  själ  ligger,  om  (den  smärta)  jag  känner  nu 
fördelades bland alMajaz folk skulle den bli deras död.”295  
 
Under Profetens reträtt upp till bergens skydd blockerades hans väg av en stor 
sten.  Han  försökte  klättra  över  den  men  med  sin  korta  tunga  rustning  och 
allvarligt skadad klarade han det inte. Talha satte sig genast i en position så att 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kunde stå på hans rygg. 
Han  lyfte  upp  honom  tills  hans  stod  på  stenen.  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  sedan:  ”Efter  detta  arbete  är  Talha  kvalificerad 
för Trädgården (dvs. Paradiset).”296 
 
När Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – nådde sitt 
högkvarter  på  kullen  inledde  avgudadyrkarna  sin  sista  attack  mot  muslimerna. 
Ibn Ishaq berättade att: 
 
”Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  på  väg 
mot kullen besteg en grupp av quraishiska elitkrigare berget. De leddes av 
Khalid bin alWalîd och Abu Sufyan. Allâhs Sändebud åkallade sin Herre och 
sa:  ’Allâh,  de  (dvs.  avgudadyrkarna)  bör  inte  vara  högre  (dvs.  vad  gäller 
ställning  och  makt)  än  oss  (dvs.  muslimerna).’  Därefter  bekämpade  ’Umar 
bin  alKhattab  och  några  av  Utvandrarna  avgudadyrkarna  tills  de  hade 
drivit dem ner från berget.”297 
 
I al‐Maghazi – en bok av al‐Umawi – berättas att avgudadyrkarna begav sig upp i 
bergen. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa då 
till  Sa’d:  ”Driv  iväg  dem.”  ”Hur  kan  jag  driva  iväg  dem  själv?”  Allâhs  Sändebud 
upprepade  emellertid  sina  ord  tre  gånger,  och  Sa’d  tog  då  en  pil  ur  sitt  koger, 
avfyrade  den  mot  en  av  dem  och  dödade  honom.  Han  sa:  ”Sedan  tog  jag 
ytterligare  en  som  jag  kände  (dvs.  visste  var  bra)  och  sköt  med  den  en  annan 
man.  Sedan  tog  jag  en  tredje  jag  kände  och  dödae  en  tredje  man.  Som  en  följd 
började de bege sig ner från berget och jag sa till mig själv, ’detta måste vara en 
välsignad  pil.’  Jag  satt  den  i  mitt  koger.”  Han  behåll  den  tills  han  dog  och  hans 
barn behöll den för all framtid.298 
 
MARTYRERNA STYMPAS 
Detta  var  avgudadyrkarnas  sista  attack  på  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser.  Nästan  säkra  på  hans  död  återvände  de  till  sitt  läger  och 
förberedde  sig  för  att  vända  tillbaka  till  Mecka.  En  del  av  dem  inklusive  deras 
                                                        
296  Ibn Hisham, 2/86. 
297  Ibn Hisham, 2/86. 
298  Zâd al‐Ma’ad, 2/95. 
  207 
kvinnor sysselsatte sig med att stympa de dödade muslimerna. Kvinnor och män 
skar av matyrernas öron, näsor och könsdelar. De fläkte till och med upp deras 
magar. Hind bin ’Utbah till exempel slet ut Hamzahs lever och tuggade den, men 
eftersom  hon  fann  den  oaptitlig  spottade  hon  ut  den.  Hon  gjorde  även 
muslimernas öron och näsor till vrist‐ och halssmycken.299 
 
Två  incidenter  under  stridens  sista  timmar  avslöjade  definitivt  hur  mycket 
muslimerna var beredda att slåss och offra på Allâhs väg: 
 
1. Ka’b  bin  Malik  sa:  ”Jag  var  en  av  de  muslimer  som  slogs  vid  Uhud  och 
bevittnade  polyteisternas  barbariska  stympande  av  de  döda  kropparna, 
men jag avlägsnade mig för att jag inte stod ut med det. Sedan såg jag en 
beväpnad  bastant  avgudadyrkare  passera  genom  muslimerna  och  säga: 
’Samla ihop dem och ställ samman dem på det sätt som får samlas ihop och 
slaktas.’ Jag såg också en beväpnad muslim som väntade på honom, och då 
jag jämförde dem fann jag att de icketroende var bättre rustade såväl vad 
gäller fysik som vapen. Jag fortsatte att iaktta dem tills de var inbegripna i 
envig.  Muslimen  stötte  mot  den  icketroende  med  sitt  svärd  som  gick  in  i 
hans höft och klöv den i två. Då muslimen avtäckte sitt ansikte sa han: ’Vad 
säger du om det, Ka’b. Jag är Abu Dujana.’”300 
 
2. Några muslimska kvinnor kom till slagfältet då striden var över. Anas sa: 
”Jag  såg  ’Aishah  bint  Abu  Bakr  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne  – 
tillsammans  med  Umm  Sulaim.  Deras  klädnader  satt  så  att  jag  kunde  se 
deras  vristsmycken.  De  bar  vattensäckar  på  sina  axlar  och  tömde  dem  i 
människors munnar.301 De gick sedan för att åter fylla dem och kom tillbaka 
för att upprepa samma sak. ’Umar sa: ’Umm Salît bar vattensäckar till oss 
vid Uhud.’”302  
 
En av de kvinnor, Umm Aiman, som bevittnade de besegrade muslimska 
krigarnas  ankomst  till  Medina  kastade  jord  i  deras  ansikten  och  sa 
tillrättavisande: ”Här är en spinnrock, ta den! Och sluta bära svärd.” Sedan 
rusade hon mot slagfältet där hon hjälpte de skadade med vatten. Hibban 
bin al‐’Arqa sköt en pil mot henne, hon föll till marken och hennes kläder 
drogs  upp.  Då  Allâhs  fiende  såg  detta  brast  han  ut  i  skratt.  Den  synen 
upprörde  Allâhs  Sändebud  som  gav  Sa’d  bin  Abi  Waqqas  en  pil  som 
saknade  spets  och  sa:  ”Skjut.”  Sa’d  sköt  och  pilen  genomborrade 
avgudadyrkarens hals. Han föll till marken och några delar av hans kropp 
blev synliga. Allâhs Sändebud skrattade då så mycket att hans kindtänder 
syntes och sade ”Sa’d hämnades henne, må Allâh besvara hans åkallan.”303 
 
                                                        
299  Ibn Hisham, 2/90. 
300  Al‐Bidaya wan Nihaya, 4/17. 
301  Sahih al‐Bukhari, 1/403, 2/581. 
303  As‐Sîrat al‐Halabiyah, 2/22. 
  208 
Så snart Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – nådde 
passet  gick  ’Ali  bin  Abu  Talib  iväg  för  att  fylla  hans  vattenbehållare  från  al‐
Mihras.  Al‐Mihras  sägs  vara  en  urholkad  klippa  som  innehåller  rikligt  med 
vatten.  Det  sades  också  att  det  var  en  vattenkälla  i  Uhuds  berg.  ’Ali  tog 
hursomhelst  vatten  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – för att dricka. Eftersom det luktade illa vägrade han att dricka det 
och  tvättade  bara  bort  blodet  från  sitt  ansikte  och  hällde  lite  över  huvudet  och 
sa: ”Allâhs Vrede är väldig över dem som besmetade Hans Sändebuds ansikte med 
blod.”304 
 
Sahl sa: ”Vid Allâh vet jag vem som tvättade Allâhs Sändebuds – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sår,  vem  som  hällde  upp  vatten  åt  honom  och  vilka 
substanser hans sår behandlades med. Det var hans dotter Fatimah som tvättade 
och  ’Ali  som  hällde  vatten  från  behållaren.  Då  Fatimah  insåg  att  vatten  ökade 
blodflödet tog hon en bit av en halmmatta, brände den lite och satte fast den i såret 
så att blodet slutade flöda.”305 
 
Muhammad  bin  Maslamah  hämtade  friskt  vatten  att  dricka.  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – drack och bad Allâh att ge honom goda 
saker.306 På grund av sina skador och de dåliga effekter de hade på hans kropp 
ledde  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sina 
följeslagare i bön i en sittande position och så gjorde också muslimerna. 
 
Då  förberedelserna  för  avgudadyrkarnas  avtåg  gick  mot  sitt  slut  begav  sig  Abu 
Sufyan  upp  på  berget  och  ropade:  ”Finns  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  bland  er?”  De  svarade  honom  inte.  Han  frågade  sedan 
”Finns  Ibn  Abi  Quhafah  (dvs.  Abu  Bakr)  bland  er?”  De  svarade  inte.  Han  frågade 
igen: ”Finns ’Umar bin alKhattab bland er?” De svarade honom inte, ty Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – förbjöd dem att svara honom. Han 
frågade  bara  om  dessa  tre.  Det  berodde  på  att  han  och  hans  folk  mycket  väl 
kände  till  att  kallelsen  till  islam  i  hög  grad  var  beroende  av  dessa  män.  Abu 
Sufyan  sa  då:  ”Vad  gäller  dessa  tre,  så  har  vi  befriat  er  från  dem.”  ’Umar  kunde 
inte avhålla sig från at tala utan sa, ”O du fiende till Allâh, dessa som du just nämnt, 
jag  säger  dig  att  de  ännu  är  i  livet.  Allâh  har  bevarat  det  som  du  hatar.”  Abu 
Sufyan svarade: ”Stympandet av era döda är ingenting som jag beordrade, men det 
misshagade mig inte.” Sedan skrek han: ”Hubal (en avgud), låt det bli storslaget!” 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: ”Varför svarade ni 
inte?”  ”Vad  ska  vi  säga?”  frågade  de  honom.  ”Säg:  Allâh  är  mer  Storslagen, 
Upphöjd och Mäktig.” 
 
Han  sa:  ”al’Uzza  (en  avgud)  är  vår,  men  ni  har  ingen  ’Izza.”  ”Varför  svarar  ni 
inte?”  sa  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  ”Vad  ska  vi 
säga?”  frågade  de.  Han  sa:  ”Säg:  Allâh  är  vår  Beskyddare,  men  ni  har  ingen 
beskyddare.” 
                                                        
304  Ibn Hisham, 2/85. 
  209 
 
Abu Sufyan sa: ”Bra gjort! Idag är en vedergällning för Badr. Det här för det där. 
Krig  genererar  alternerande  framgång.”  ’Umars  svar  var:  ”Nej.  De  är  inte 
desamma. Våra döda tar plats i Paradiset, medan era är i Elden.” 
 
Abu Sufyan sa då. ”Kom, ’Umar!” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – sa: ”Gå och ta reda på vad han vill.” Han gick dit. Abu Sufyan 
frågade  honom:  ”I  Allâhs  Namn  ber  jag  dig  säga  mig  sanningen;  har  vi  dödat 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser?”  ’Umar  sa:  ”O  Allâh, 
nej, och nu lyssnar han till dina ord.” Han sa: ”För mig är du mer sannfärdig än Ibn 
Qami’a, och också mer pålitlig.”307 
 
Ibn Ishaq sa:  
 
”Då Abu Sufyan och de som var med honom gav sig iväg ropade han: ’Vi ses 
igen vid Badr nästa år!’ Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  sa  till  en  av  sina  män:  ’Ja,  det  är  ett  avtalat  möte  för  oss 
båda.’308  Lite senare skickade Allâhs Sändebud iväg ’Ali bin Abi Talid för att 
spåra dem. Han sa till honom: ’Följ efter dem och ta reda på vad de tänker 
göra,  och  vad  de  har  i  sikte.  Om  de  sitter  av  hästarna  och  rider  på 
kamelryggar  betyder  det  att  de  är  på  väg  mot  Mecka.  Om  de  rider  hästar 
och  leder  kamelerna  oberidna  är  de  på  väg  mot  Medina.  Vid  Den  i  Vars 
Hans min själ finns, om de skulle angripa Medina skulle jag tåga mot dem 
där och bekämpa dem.’ ’Ali sa: ’Jag gav mig ut för att spåra dem för att ta 
reda på deras planer. Jag såg dem sitta på kamelerna och låta hästarna var 
oberidna. Det var på väg mot Mecka.’”309  
 
Efter  quraishiternas  avfärd  gav  sig  folk  ut  för  att  ta  reda  på  de  dödades  och 
skadade  identiteter.  Zaid  bin  Thabit  sa:  ”Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – skickade på dagen för Uhud mig för att söka efter 
Sa’d bin ar‐Rabî och sa: ’Då du finner honom, säg: ’Frid vare över dig från mig’, 
och säg till honom: ’Allâhs Sändebud säger: ’Hur känner du dig?’” 
 
Zaid  sa:  ”Jag  började  gå  omkring  och  söka  bland  de  döda  tills  jag  stötte  på  en 
döende Sa’d – med omkring sjuttio hugg och stick från svärd, ett spjut och en pil i 
kroppen.  Så  sa  jag:  ’O,  Sa’d,  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  skickar  dig  sina  hälsningar  och  säger:  ’Frid  vare  över  dig,  säg  mig, 
hur känner du dig?’” 
 
Sa’d  sa:  ”Och  låt  frid  vara  också  över  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser.  Säg  honom  att  jag  känner  doften  från  Paradiset.  Och  säg 
Hjälparna,  mitt  folk,  att  de  inte  kommer  att  förlåtas  inför  Allâh  om  Allâhs 
                                                        
307  Ibn Hisham, 2/93, 94; Zâd al‐Ma’ad, 2/94; Sahih al‐Bukhari, 2/579. 
308  Ibn Hisham, 2/94. 
309  Ibn Hisham, 2/94. 
  210 
Sändebud skadas och deras ögon fortfarande rör sig (dvs. om de fortfarande lever 
och inte är döda).” Sedan dog han.310 
 
De stötte på al‐Usairim – ’Amr bin Thabit, som de redan hade uppmanat att anta 
islam med som hade vägrat. De fick syn på honom bland de sårade på randen till 
döden.  ”Varför  har  han  kommit  hit?  Vi  tog  hans  parti  men  han  var  alltför 
förhärdad  för  att  acceptera  islam  som  sin  religion.”  De  frågade  honom:  ”Varför 
kom du hit? Är det på grund av en vilja att försvara ditt folk eller är det på grund 
av att du lutar åt islam?” Han sa, ”Det är helt säkert på grund av att jag lutar åt 
islam. Jag tror på Allâh och Hans Sändebud. Jag har slagits med Allâhs Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tills jag har fått det ni ser.”, och dog 
sedan  omedelbart.  De  berättade  om  honom  för  Allâhs  Sändebud  –  över  honom 
vare Allâhs fird och välsignelser. Då han lyssnat sa han: ”Han är en av Paradisets 
invånare. Trots att han inte har förrätat en enda bön”, berättade Abu Hurairah.311 
 
Qazman,  som  hittades  bland  de  sårade,  slogs  heroiskt  och  dödade  sex  eller  sju 
avgudadyrkare.  Han  var  försvagad  av  de  skador  han  ådragit  sig  och  de  förd 
honom  till  Bani  Zufrs  område.  Muslimerna  gav  honom  glada  nyheter  om 
Paradiset men han sa: ”Vid Allâh, jag slogs blott för mitt folk. Hade det inte varit 
för det hade jag aldrig slagits.” Då hans skador förvärrades befick han självmord. 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade var gång 
han förts på tal redan sagt: ”Han är en av invånarna i Elden.”312 Sådant är slutet 
för  de  som  slåss  för  en  nationalistisk  sak  eller  på  ett  sätt  annat  än  att  upphöja 
Allâhs  Ord,  även  om  de  slogs  i  islams  namn  eller  i  Allâhs  Sändebuds  eller  hans 
Följeslagares armé. I motsats till Qazman fanns en jude från Bani Tha’labah bland 
de dödade. Han sa till sitt folk, ”O judiska folket! Vid Allâh, ni vet redan att det är 
av  yttersta  vikt  att  stödja  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.” De sa: ”Det är lördag idag.” Han sa: ”Det finns ingen lördag för er.” 
Han  tog  sitt  svärd  och  krigsutrustning  och  sa:  ”Om  jag  dödas  ska  min  egendom 
komma  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tillhanda.” 
Följande morgon fortsatte han att slåss tills han dödades. Allâhs Sändebud – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  om  honom:  ”Mukhaireeq  är  den 
bäste juden.”313 
 
MARTYRERNA BEGRAVS 
Allâhs Sändebud övervakade martyrernas begravning och sa: ”Jag vittnar om att 
vemhelst  som  såras  på  Allâhs  väg  kommer  Allâh  återkalla  till  livet  med  sitt  sår 
blödande en vätska som är blodlik till färgen men mysklik till doften.”314 Några av 
Följeslagarna förde sina stupade i kriget till Medina men Allâhs Sändebud – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  order  om  att  de  skulle  skickas 
tillbaka för att begravas där de blivit dödade. Han gav order om att de inte skulle 
tvättas  utan  begravas  som  de  var  efter  att  deras  rustningar  och  läderdräkter 
                                                        
310  Zâd al‐Ma’ad, 2/96. 
313  Ibn Hisham, 2/88, 89. 
314  Ibn Hisham, 2/98. 
  211 
avlägsnats. Han lade två eller tre martyrer tillsammans i samma grav och kunde 
till  och  med  lägga  två  män  i  samma  sveptning  och  sa:  ”Vem  är  mest  kunnig  i 
Quranen?”  och  han  jordfäste  honom  först.  Han  sa:  ”Jag  vittnar  för  dem  på 
Återuppståndelsens Dag.” han begravde ’Abdullah bin ’Amr bin Haram och ’Amr 
bin al‐Jamuh i en grav på grund av den tillgivenhet de hade för varandra.315 
 
De  saknade  Hanzalahs kista, sökte  efter den och fann den  droppande  av  vatten 
på  en  plats  i  närheten.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – berättade för sina Följeslagare att änglarna tvättade honom och sa 
sedan: ”Fråga hans hustru om det.” De frågade henne och hon bekräftade att han 
hade  befunnit  sig  i  ett  tillstånd  av  ceremoniell  orenhet.  Detta  var  skälet  till  att 
Hanzalah kom att kallas Ghasîl al‐Malâ’ ikah’ (den som änglarna tvättade).316 
 
Då Allâh Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg hur hans 
farbror och fosterbror Hamzah hade blivit stympade blev han ytterligt sorgsen. 
Då  hans  faster  Safiyah  kom  för  att  få  se  sin  bror  Hamzah  instruerade  Allâhs 
Sändebud hennes son az‐Zubair att skicka iväg henne så att hon skulle slippa se 
vad som hänt hennes bror. Hon vägrade och sa: ”Men varför skulle jag gå? Jag har 
fått  reda  på  att  de  har  stympat  honom.  Men  så  länge  det  är  på  Allâhs  väg  är  vi 
nöjda vad som än händer honom. Jag säger: ’Allâh är Tillräcklig och jag kommer 
med Allâhs Vilja att vara ståndaktig.’” Hon gick gram, tittade på honom, anropade 
Allâh för hans skull och sa: ”Vi tillhör alla Allâh och till Honom ska vi sannerligen 
återvända”, och hon bönföll Allâh att förlåta honom. Allâhs Sändebud gav sedan 
order om att han skulle begravas med ’Abdullah bin Jahsh – som var hans nevö 
såväl som hans fosterbror. 
 
Ibn Mas’ud sa:  
 
Vi har aldrig sett Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  gråta  så  mycket  som  han  gjorde  för  Hamzah  bin  ’Abdul  Muttalib.  Han  vände 
honom  mot  al‐Qiblah  och  stod  sedan  vid  hans  grav  och  lät  sin  sorg  välla  fram. 
Åsynen  av  martyrerna  var  obeskrivligt  förfärlig  och  hjärtskärande.  I  en 
beskrivning av Hamzahs begravning sa Khabbab: 
 
”Ingen skrud som var tillräckligt lång fanns tillgänglig för Hamzah förutom 
en vitgrå klädnad. Då de täckte hans huvud med den räckte den inte för att 
täcka hans fötter, och om de täckte hans fötter syntes hans huvud. Till slut 
täckte de hans huvud med den och lade några växter kallade alIdhkhir för 
att täcka hans fötter.” 
 
Al‐Imam  Ahmad  rapporterade  att  på  dagen  för  Uhud  och  vid  tiden  då 
avgudadyrkarna avtågade sa Allâhs Sändebud: 
 
”Istawoo (dvs. forma rader som inför bön) så att jag kan framsäga tacksägelser 
och lovprisningar till min Herre, den Störste och Allsmäktige.” 
                                                        
315  Zâd al‐Ma’ad, 2/98; Sahih al‐Bukhari, 2/584. 
316  Zâd al‐Ma’ad, 2/94. 
  212 
De ställde sig i rader bakom honom. Han sa sedan: 
 
”Allâh vi tackar Dig för allt, ingen kan undanhålla eller hindra det som Du 
tillåter eller tillåta det som Du undanhåller eller hindrar. Ingen kan vägleda 
den  som  Du  påbjuder  att  gå  vilse  eller  låta  gå  vilse  den  som  Du  vägleder. 
Ingen kan medge gåvor som Du undanhåller och ingen kan undanhålla det 
som  Du  medger.  Ingen  kan  föra  närmare  det  som  Du  påbjuder  ska  vara 
avlägset eller avlägsna det som Du påbjuder ska vara nära. O, Allâh, sprid 
över oss alla Din Barmhärtighet, Din Nåd och Dina Gåvor. 
 
Allâh,  jag  bönfaller  Dig  om  att  bevilja  mig  ständig  sällhet  som  varken 
förändras eller försvinner. Allâh, endast Dig söker vi Hjälp hos i svårigheter. 
Dig  Ensam  tar  vi  vår  tillflykt  till  på  en  terrorns  dag.  Allâh,  till  Dig  Ensam 
söker jag min tillflykt från Dina gåvors onda (dvs. det onda som de kan få 
oss till) och från det onda i Din förvägran. Allâh, låt oss älska Tron och gör 
den  ljuv  och  helhjärtat  älskad  av  oss!  Gör  otro,  ogudaktighet  och  olydnad 
frånstötande för oss. Låt oss vara bland dem som är rätt vägledda. Allâh, låt 
oss leva som muslimer och låt oss dö som muslimer, och gör så att vi följer 
de  rättfärdiga  och  inte  de  vanärade  och  förledda.  Allâh,  låt  Din  fiendskap 
drabba de icketroende, som handlar i strid med Ditt Sändebud och avviker 
från  Din  rättfärdiga  väg.  Allâh,  låt  Din  vrede,  Din  straffdom  och  Din 
fiendskap drabba de icketroende och dem över vilka Du nedsänt Boken som 
sprider  lögner  om  dina  profeter  och  hindrar  att  Allâhs  ord  kommer  fram. 
Låt dem hemsökas av krig påbjudet av Dig. Allâh, Sanningens Herre.”317 
 
Efter  att  ha  jordfäst  alla  martyrer,  och  efter  att  ha  lovprisat  och  åkallat  Allâh, 
återvände  Sändebudet  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  till 
Medina.  På  hans  väg  tillbaka  gavs  prov  på  exempellös  kärlek  och  hängivenhet 
från  de  annfärdiga  troende  kvinnorna;  på  intet  sätt  mindre  storslaget  än 
männens  heroiska  gärningar  i  striden.  Hamnah  bint  Jahsh  mötte  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  på  väg  tillbaka,  och 
han gav besked till henne om hennes brors – ’Abdullah bin Jahsh – död. Hon sa: 
”Allâh  tillhör  vi  och  till  Honom  ska  vi  förvisso  återvända.  Jag  ber  om  Allâhs 
förlåtelse.” Han meddelade sedan hennes morbror Hamzah bin ’Abdul Muttalibs 
död. Hon sa: ”Allâh tillhör vi och till Honom ska vi förvisso återvända. Jag ber om 
Allâhs förlåtelse.” Då han gav henne besked om hennes man Mus’ab bin ’Umairs 
död  skrek  och  jämrade  hon  sig  dock.  Då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  såg  henne  göra  det  sa  han:  ”Den  kvinnans  man  är 
henne ytterligt kär.”318 
 
Han kom förbi en kvinna från Bani Dinar vars man, far och bror alla dödades vid 
Uhud. Då deras död tillkännagavs sa hon: ”Hur är det med Allâhs Sändebud – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser?”  De  sa:  ”Välbehållen,  o  mor  till  den  och 
den…  Tack  till  Allâh;  han  är  välbehållen  och  så  som  du  kan  önska.”  Hon  sa:  ”Låt 
                                                        
317  Musnad Imam Ahmad, 3/424. 
318  Ibn Hisham, 2/98. 
  213 
mig se honom.” De pekade på honom. Då hon såg honom sa hon: ”Alla olyckor är 
ingenting så länge du är välbehållen.”319 
 
Umm Sa’d bin Mu’adh kom springande för att möta Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  hennes  son  höll  då  in  sin  häst  och  sa  till 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser:  ”Sändebud  från  Allâh, 
det här är min mor.” Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: 
”Hon  är  välkommen”,  och  stannade  och  väntade  på  henne.  Då  hon  kom  nära 
tröstade  han  henne  för  hennes  dödade  son  ’Amr  bin  Mu’adh.  Hon  sa  dock:  ”Så 
länge jag ser att du är välbehållen kommer min olycka falla i glömska.”  
 
Allâhs  Sändebud  åkallade  sedan  Allâh  för  släktingarna  till  de  som  dödades  vid 
Uhud och sa: ”Upp med humöret Umm Sa’d, och för vidare goda nyheter till deras 
anhöriga om att alla som dödades i slaget är kamrater i Paradiset och medlare för 
alla deras anhöriga.” Hon svarade: ”Sändebud från Allâh, vi är tillfreds. Vem skulle 
begråta dem efter dessa glädjande nyheter?” Hon fortsatte sedan: ”Sändebud från 
Allâh, åkalla Allâh (för dem som blev lämnade).” Han sa: ”Allâh, håll sorgen borta 
från  deras  hjärtan.  Och  trösta  dem  i  deras  olycka.  Kompensera  dem  som  blev 
lämnade med godhet och välfärd.”320 
 
På  kvällen  den  dagen,  lördagen  den  sjunde  Shawwal  år  3  A.H.,  anlände 
Sändebudet  till  Medina.  Så  fort  han  kom  hem  räckte  han  över  sitt  svärd  till  sin 
dotter Fatimah och sa: ”Min dotter, skölj bort blodet från detta svärd. Det har vid 
Allâh varit mig behjälpligt idag.” ’Ali bin Abi Talib räckte henne sitt svärd och sa: 
”Och  tvätta  bort  blodet  från  det  här  svärdet  också.  Det  har  vid  Allâh  varit  mig 
behjälpligt idag.” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– sa: ”Sahl bin Hanîf och Abu Dujana har varit lika tappra som du i striden.”321 
 
De flesta skildringar bekräftar att sjuttio muslimer dödades och att de flesta av 
dem,  sextiofem  stycken,  var  Hjälpare  –  fyrtioen  från  Khazraj  och  tjugofyra  från 
Aws.  Av  övriga  var  en  jude  och  fyra  Emigranter.  Av  polyteisterna  dödades 
tjugofyra, men vissa versioner talar om trettiosju; trots allt vet Allâh bäst.322 
 
Natten  mot  sändagen  den  åttonde  Shawwal  efter  återkomsten  från  Uhud 
tillbringade  muslimerna  i  ett  kristillstånd  –  trots  att  de  var  dödströtta  och 
extremt  utmattade.  De  förhöll  sig  på  helspänn  och  tillbringade  natten  med  att 
vakta all Medinas områden. I synnerhet bevakade de sin ledare, Allâhs Sändebud 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  av  rädsla  för  att  någon  skulle 
begå en oväntad dårskap. 
 
EXPEDITIONEN TILL HAMRÂ AL‐ASAD 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillbringade för 
sin del natten med att begrunda situationen. Han fruktade att avgudadyrkarna – 
                                                        
319  Ibn Hisham, 2/99. 
321  Ibn Hisham, 2/100. 
322  Ibn Hisham, 2/122‐129; Fath al‐Bari, 7/351. 
  214 
medan  de  fortfarande  var  på  väg  mot  Mecka  –  skulle  inse  att  de  inte  hade 
uppnått  något  med  sin  triumf,  kanske  ändra  planer  och  tåga  mot  Medina.  De 
kanske  skulle  beklaga  sig  och  bestämma  sig  för  att  invadera  Medina  som 
kompensation. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
var därför fast besluten att ge sig ut efter den meckanska armén. 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  kallade  samman  sitt 
folk  och  gav  dem  order  att  tåga  för  att  möta  islams  fiende.  Detta  hände  sig 
söndag morgon den åttonde Shawwal – dagen efter Uhud. Han sa: ”Ingen utom de 
som deltog i slaget vid Uhud går ut.” ’Abdullah bin Ubai sa: ”Jag går ut med dig.” 
”Nej”, sa Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
 
Även  om  muslimerna  led  mycket  av  smärtsamma  erfarenheter  och  djup  oro 
reagerade  de  positivt  på  hans  anmodan.  Jabir  bin  ’Abdullah  bad  enträget 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – om att få tillåtelse att 
delta i den kommande drabbningen och angav som skäl att han alltid velat delta i 
alla strider som Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – varit 
inblandad  i.  Han  hade  inte  deltagit  vid  Uhud  eftersom  hans  far  bett  honom 
stanna i Medina med sina systrar. Han beviljades sin önskan. 
 
Muslimerna  marscherade  iväg  till  en  plats  kallad  Hamra’  al‐Asad  cirka  åtta 
engelska mil från Medina där de slog läger. På denna plats kom Ma’bad bin Abi 
Ma’bad till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och 
bekände sig till islam. Vissa sa att han fortfarande var en avgudadyrkare och att 
han  på  grund  av  ett  fasthållande  vid  ett  förbud  mellan  sin  egen  stam  Khuza’ah 
och  Bani  Hashim  endast  ville  ge  Sändebudet  några  råd.  Han  sa:  ”O  Muhammad, 
Sändebud från Allâh! Vid Allâh, vi känner stor sorg över vad som hänt dig och dina 
Följeslagare. Vi hoppas verkligen att ni inte ska lida igen.” Allâhs Sändebud – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  föreslog  då  att  han  skulle  överraska 
Abu Sufyan och hindra honom från att förverkliga sina onda avsikter. 
 
Sändebudets farhågor om avgudadyrkarnas eventuella återkomst visade sig helt 
riktiga.  Ty  så  snart  de  hade  sadlat  av  och  slagit  läger  vid  ar‐Rawhâ’  –  en  plats 
trettiosex  engelska  mil  från  Medina  –  började  de  förebrå  varandra.  En  grupp 
bland dem sa till en annan: ”Ni gjorde ingenting. Ni bröt ner deras styrkor men ni 
lämnade dem. Det finns ännu bemärkta män bland dem som snnolikt kommer att 
samla ihop folk för att åter bekämpa er. Så låt oss återvända och bryta ner deras 
styrkor och förinta dem.” 
 
Detta  var  faktiskt  ett  förhastat  beslut  fattat  av  enfaldiga  människor  som 
felbedömde båda sidors potentiella styrka och kampvilja, och orsaken till att en 
av  Quraishs  framstående  ledare,  Safwan  bin  Omaiyah,  försökte  avråda  sitt  folk 
från att driva igenom företaget. Han sa: ”Folk! Gör det inte! Ty jag fruktar att han 
har samlat ihop dem som stannade hemma och inte deltog vid Uhud. Återvänd hem 
som  segrare.  Ty  jag  vågar  inte  svara  för  konsekvenserna  av  ert  deltagande  i  en 
sådan  strid.  I  sista  rummet  kan  det  bli  till  ett  förfång.”  Oaktat  detta  tunga 
argument  var  majoriteten  av  polyteisterna  fast  beslutna  att  genomföra  det 
riskfyllda företaget. 
 
  215 
Ma’Bad bin Abi Ma’bad dök under tiden upp på platsen, och i ett försök att gäcka 
deras  plan  försökte  han  överdriva  den  fara  som  väntade  dem.  Han  sa: 
”Muhammad  har  gått  ut  för  att  möta  er  med  en  enorm  mängd  krigare  –  jag  har 
aldrig  sett  något  liknande  förr.  Han  har  uppbådat  alla  trupper  som  stannade 
hemma och inte deltog vid Uhud. De ångrar sannerligen vad de har missat och vill 
ta igen det nu. Deras hjärtan är fyllda av hat och förbittring.” Abu Sufyan sa: ”Ve 
dig!  Vad  föreslår  du?”  Han  sa:  ”Vid  Allâh,  jag  ser  att  ni  inte  kommer  att  ge  er  av 
förrän han kommer och ni ser huvudena på deras hästar; eller förrän hans armés 
förtrupp dyker upp bakom den där kullen.” 
 
Abu Sufyan sa: ”Vid Allâh, vi har kommit fram till en gemensam vilja om att slå till 
mot  muslimerna  och  deras  makt.”  Mannen,  åter  med  en  antydd  varning,  rådde 
honom att sätta stopp för det. 
 
I ljuset av dessa nyheter dog den meckanska arméns beslutsamhet och viljekraft, 
och  istället  tog  panik  och  skräck  ett  fast  grepp  om  dem.  De  bedömde  det 
följaktligen  som  säkrast  att  fullfölja  sitt  tillbakadragande  till  Mecka.  Som  ett 
alternativ  inledde  de  emellertid  en  fientlig  nervpropaganda  i  syfte  att  få  den 
muslimska  styrkan  att  inte  förfölja  dem.  En  karavan  som  tillhörde  ’Abd  Qais 
råkade passera på väg mot Medina och Abu Sufyan bad dem i enlighet med sin 
propaganda att framföra ett budskap till Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – med innehållet att meckanerna hade uppdådat sina styrkor för 
att förgöra Sändebudet och hans Följeslagare. I utbyte lovade Abu Sufyan att ge 
karavanens folk mängder med russin vid följande års marknad vid ’Ukaz. 
 
Karavanens  folk  framförde  budskapet  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – vid Hamrâ al‐Asad, dock till ingen nytta utan Abu 
Sufyans ord stärkte dem tvärtom i tron. Allâh säger: 
 
”… och de sa: ’Vi behöver ingen annan hjälpare än Allâh. Var finns en mäktigare 
beskyddare?’ Och de återvände [styrkta av] Allâhs välsignelse och Hans nåd;  
det onda hade inte rört vid dem. Deras mål var att vinna Allâhs välbehag och 
Allâhs nåd är en outsinlig källa.”  
(Quranen 3:173‐174) 
 
Efter karavanens ankomst på söndagen stannade Allâhs Sändebud – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – tre dagar vid Hamrâ al‐Asad – måndag, tisdag 
och  onsdag  9‐11  shawwal  år  3  A.H.  och  återvände  sedan  till  Medina.  Innan 
återresan  tog  han  Abu  ’Azza  al‐Jumahi  som  krigsfånge.  Denne  man  hade  för 
överigt också tillfångatagits vid Badr, men på grund av hans fattigdom och stora 
familj att försörja hade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
varit  storsint  nog  att  frige  honom  på  villkor  att  han  inte  skulle  inlåta  sig  i 
stridigheter  mot  muslimerna  mer.  Abu  ’Azza  höll  inte  sitt  löfte  utan  deltog  vid 
Uhud  på  avgudadyrkarnas  sida.  Han  bad  åter  Muhammad  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  om  benådning  men  den  senare  sa  honom  att  en 
troende  inte  lät  sig  fångas  två  gånger  i  samma  snara.  Han  utdömde  sedan  på 
goda grunder dödsstraff vilket verställdes av az‐Zubair eller, i en annan version, 
av ’Asim bin Thabit. 
 
  216 
En spion från Mecka vid namn Mu’awiyah bin al‐Mughîrah bin Abi al‐’As dömdes 
också  till  döden.  Denne  spion  var  ’Abdul  Malik  bin  Marwans  morfar.  Då 
avgudadyrkarna gav sig av efter Uhud kom Mu’awiyah till sin kusin på fädernet 
’Uthman bin ’Affan – må Allâh vara nöjd med honom. ’Uthman gav honom skydd 
– efter att ha fått Profetens tillåtelse – på villkor att han skulle dödas om han blev 
ertappad  där  efter  tre  dagar.  Han  efterkom  inte  detta  utan  då  den  muslimska 
armén  lämnade  Medina  stannade  han  mer  än  tre  dagar  under  vilka  han 
spionerade  för  Quraish.  Då  armén  återvände  flydde  Muäawiyah  från  Medina. 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  beordrade  å 
sin  sida  Zaid  bin  Harithah  och  ’Ammar  bin  Yasir  att  ge  sig  ut  efter  honom  och 
döda honom. Så han dödades.323 
 
Expeditionen  till  Hamrâ’  al‐Asad  är  tveklöst  inte  en  enskild  expedition  utan 
snarare en del av, eller riktigare, en fortsättning på Uhud. 
 
Så  var  slaget  vid  Uhud  med  alla  dess  stadier  och  detaljer.  De  har  länge 
diskuterats av lärde och forskare. Var det ett nederlag eller inte? Utan tvivel låg 
det  mitlitära  övertaget  i  slagets  andra fas  hos  polyteisterna  som med  framgång 
styrde  fientligheternas  drivande  mekanismer  och  åsamkade  muslimerna  svåra 
förluster  i  människoliv.  Det  kan  inte  förnekas  att  en  del  av  de  troende 
uppenbarligen besegrades, men detta kunde aldrig betraktas som en meckansk 
triumf. 
 
Den  meckanska  armén  lyckades  aldrig  ockupera  muslimernas  högkvarter. 
Lejonparten  av  den  medinensiska  armén  tog  kaoset  och  förvirringen  till  trots 
aldrig  till  flykten,  utan  visade  tvärtom  prov  på  ett  ojämförligt  och  hjältemodigt 
motstånd  och  lyckades  samla  ihop  sig  runt  ditt  högkvarter  och  slåss  oförväget 
och  dristigt.  De  lät  dessutom  inte  meckanerna  förfölja  dem  och  varken  fånga 
eller  krigsbyte  togs  av  dem.  Islams  fiender  var  också  alltför  modlösa  för  att 
genomföra  krigets  tredje  fas  och  präglade  slagfältet  med  sitt  övertag,  utan 
lämnade  detsamma  i  stora  hast  redan  före  muslimerna.  Själva  Medina, 
muslimernas  huvudstad,  låg  sårbart  exponerat  blott  ett  stenkast  från  fiendens 
linjer,  men  polyteisterna  var  inte  djärva  nog  att  storma  den  för  plundring  eller 
för att tillfångata de muslimska kvinnorna där. 
 
Dessa talande uppgifter stöder i själva verket vårt argument om att händelserna 
vid  uhud  bara  utgjorde  ett  särskilt  tillfälle  då  meckanerna  endast  lyckades 
tillfoga muslimerna svåra förluster men misslyckades med att uppnå sitt slutliga 
mål att i sin inringningsoperation utplåna den muslimska armén. Det är när allt 
kommer omkring inte ovanligt för erövrare att lida sådana förluster, utan att de 
för  den  skull  under  några  omständigheter  kan  betraktas  som  en  seger  för  den 
fientliga parten. 
 
Skeendet  vid  Hamrâ’  al‐Asad  är  i  detta  avseende  tankeväckande.  Det  är 
sannerligen  en  märklig  syn  då  en  framgångsrik  armé  retirerar  av  rädsla  för 
                                                        
323  Ibn Hisham, 2/60‐129; Zâd al‐Ma’ad, 2/91‐108; Fath al‐Bari, 7/345‐377; 
Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 242‐275. 
  217 
förödmjukelse  och  nederlag,  och  den  modfällda  och  lamslagna  gruppen  av 
muslimer förföljer den. 
 
Ett slutligt omdöme om slaget vid Uhud ger vid handen att det endast var en fas 
av militära handlingar i en hel krigsprocess mellan två fientliga parter som båda 
erhöll  sin  beskärda  del  av  framgång  och  misslyckande,  och  som  avstod  från 
ytterligare inblandning utan en feg flykt eller en uppgiven kappitulation. I denna 
mening kan slaget med rätta betraktas som ett sammansatt krig. 
 
I detta sammanhang säger Allâh: 
 
”Låt inte er iver mattas när ni förföljer fienden. Om ni utstår smärta, utstår de 
precis som ni. Men ni hoppas få av Allâh det som de inte hoppas på. 
 Allâh är allvetande, vis.”  
 
Versen  identiferar  uttryckligen  bådas  attityder  till  förluster  och  umbäranden 
som  identiska.  Båda  parter  inställde  krigsoperationerna  och  drog  sig  tillbaka 
varken segerrika eller besegrade. 
 
DEN HELIGA QURANENS IAKTTAGELSER OM SLAGET VID UHUD 
Vissa  quraniska  verser  uppenbarades  för  att  sprida  ljus  över  slagets  mest 
avgörande  faser,  i  tämligen  klara  ordalag  anföra  skälet  till  den  svåra  förlusten, 
samt identifiera de sårbara områden som ännu levde kvar i själarna hos några av 
de troende, vad gäller deras skyldighet att kämpa sig fram till en bestämd attityd 
med  avseende  på  de  högtstående  mål  för  vilka  det  muslimska  samfundet  hade 
skapat och förväntades ernå. 
 
Den Heliga Quranen talade också om trons hycklares attityd och klargjorde den 
fientlighet  och  det  hat  som  de  hyste  mot  Allâh  och  Hans  Sändebud.  Allâhs  Ord 
lyckades dessutom undanröja alla spår av otydligheter och insinuationer resta av 
hycklarna  och  deras  anhängare,  samt  judarna  –  konspirationens  och 
intrigmakandets  upphovsmän  –  och  som  ännu  var  levande  i  en  del  svagsinta 
muslimers hjärtan. 
 
De  lovvärda  bedömningar  och  länge  sökta  mål  som  kan  hänföras  till  slaget  vid 
Uhud  är  ett  annat  ämne  som  Den  Heliga  Quranen  ägnar  mycket  utrymme  åt. 
Sextio  verser  relevanta  för  slaget  uppenbarades  för  att  ge  en  fullständig 
redogörelse för dess första fas: 
 
”Minns [Muhammad] att du en tidig morgon lämnade ditt hem 
 för att gruppera de troende till strid.”  
 
Och slutar i en fullständig kommentar till dess resultat och lärdomar: 
 
”Det är otänkbart att Allâh skulle låta de troende [leva] i de former som ni 
[förnekare] lever, längre än till dess Han skilt mellan de onda och de goda. Men 
Allâh låter er inte få insikt i det som är dolt för människor; [för detta] utser Allâh 
  218 
den Han vill bland Sina sändebud. Tro därför på Allâh och Hans sändebud; om ni 
tror [på Allâh] och fruktar Honom, väntar er en rik belöning.”  
 
ERFARENHETER OCH LÄRDOMAR 
Ibn  al‐Qaiyim  har  gjort  en  noggrann  referens  till  slaget  vid  Uhud  och  givit  en 
uttömmande  förklaring  av  de  gudomliga  välsignelser  och  lärdomar  som  det 
resulterat  i.  Vissa  muslimska  lärde  har  med  stöd  hos  Ibn  Hajar  sagt  att 
motgången  vid  Uhud  berodde  på  att  bågskyttarna  negligerade  Profetens 
uttryckliga order och lämnade den plats som de beordrats att försvara till slutet. 
Muslimernas framgång var med andra ord avhängig lydnad mot Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Så  länge  de  utför  hans  befallningar 
hjälper Allâh dem att möta alla slags odds. Åsidosätter de däremot hans order i 
jakten  på  världsliga  vinster  är  de  destinerade  till  bedrövelse.  En  annan  aktuell 
fråga  av  stor  betydelse  säger  att  det  är  normalt  att  profeter  prövas  med  olika 
motigheter, men att den slutliga effekten inte desto mindre är deras favör. Skulle 
muslimerna  å  ena  sidan,  ständigt  vara  segerrika  skulle  många  hycklare  rätta  in 
sig i islams led, vilket skulle få till följd att den tydliga demarkationslinjen mellan 
sanna  troende  och  hycklare  skulle  bli  otydlig.  Skulle  muslimerna  å  anda  sidan 
ständigt besegras skulle profetskapets slutliga mål aldrig effektueras. Sålunda är 
det  klokt  att  kombinera  framgång  och  misslyckande  så  att  en  sållning  mellan 
sanna muslimer och hycklare kan verkställas. 
 
I  efterspelet  till  slaget  vid  Uhud  avslöjades  hycklarna  i  ord  och  handling  sina 
verkliga  avsikter  vilket  följdriktigt  gjorde  muslimerna  medvetna  om  existensen 
av  dessa  illasinnade  element  som  i  hemlighet  verkade  i  deras  eget  hemland.  I 
sinom tid skulle givetvis lämpliga åtgärder vidtas. 
 
En tredje punkt i detta sammanhang handlar om ett avsiktligt uppskjutande av 
seger  i  vissa  områden  i  syfte  att  kontrollera  själens  stolthet  och  undervisa  de 
troende  i  hur  ett  fullödigt  tålamod  iakttas  i  tider  av  motgångar.  Tester  och 
prövningar  tillhandahålls  av  Allâh  för  att  de  sanna  troende  välförtjänt  kan  inta 
sin  boning  i  det  välsignade  Efterkommande  livet.  Martyrskapet  som  är  den 
högsta rang Allâhs sanna vänner kan erhålla, tillhandahålls av Honom i funktion 
av ett pass, utfärdat av Herren, som ger tillträde till Paradiset. I korthet är kamp 
för  Allâh  sak  ett  gyllene  tillfälle  för  den  sanne  troende  att  få  sina  synder 
utsuddade  och  ett  gudomligt  planerat  tillfälle  för  de  icketroende  och  Allâhs 
fiender  att  möta  förstörelse  och  förgörelse  som  lön  för  sin  icketro,  sitt  tyranni 
och sitt överskridande av gränser.324 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
324  Zâd al‐Ma’ad, 2/99‐108. 
  219 
 
Militära uppdrag och expeditioner mellan  
slaget vid Uhud och de Sammansvurnas angrepp 
 
 
MOTGÅNGARNA  VID  UHUD  hade  en  ogynnsam  inverkan  på  muslimernas 
trovärdlighet  och  militära  rykte.  I  människors  ögon  hade  deras  värdighet  och 
makt  försvagats.  Svårigheter  och  faror  dök  upp  överallt  i  och  utanför  Medina. 
Judar,  hycklare  och  beduiner  deklarerade  offentligt  sin  fientliga  inställning  till 
muslimerna  och  var  och  en  av  dem  var  ivriga  att  fördärva  och  i  sista  rummet 
utplåna  hela  deras  existens.  Nära  två  månader  hade  gått  efter  slaget  då  Banu 
Asad förberedde en attack på Medina. ’Udal och Qarahs stammar konsporerade 
mot muslimerna i safar månad år 4 A.H. och dödade tio av Profetens Följeslagare. 
På samma sätt smidde också Banu ’Amir ränker mot dem och sjuttio Följeslagare 
dödades  i  slaget  vid  Ma’unas  källa.  Under  denna  period  annonserade  Banu  an‐
Nadîr  ideligen  sin  fientlighet  och  var  inblandade  i  en  sammansvärjning  för  att 
mörda  Profeten  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  i 
rabi’ al‐awwal månad år 4 A.H. Banu Ghatfan var i jumada al‐ula månad samma 
år i färd med att angripa Medina. 
 
Vi ser således att muslimerna efter förlisten av sin militära trovärdighet i slaget 
vid Uhud blev ett lockande mål för ett antal presumtiva faror. Med stor klokskap 
lyckades Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hålla alla 
dessa  hotande  strömningar  stången,  och  också  återupprättade  muslimernas 
förlorade  värdighet  och  ännu  en  gång  vinna  nytt  renommé  och  högt  anseende. 
Hans första initiativ i den processen var operationen vid Hamra’ al‐Asad, genom 
vilken han återvann muslimernas militära rykte. Han lyckades återupprätta sina 
Följeslagares anseende och respektinjagande ställning på ett sätt som förvänade 
eller till och med förbluffade såväl judarna som hycklarna, för att sedan kröna sin 
framgång genom att sända ut militära delegationer och expeditioner. 
 
ABI SALAMAHS EXPEDITION 
Det första folk som i efterdyningarna till Uhud tog till vapen mot muslimerna var 
Banu  Asad  bin  Khuzaimah.  Medinas  ”underrättelsetjänst”  rapporterade  att 
Khuwailids  sänder  Talhah  och  Salamah  hade  uppbådat  npgra  frivilliga  för  att 
slåss  mot  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sände genast ut en ett 
hundrafemtio  man  stark  styrka  av  Hjälpare  och  Emigranter  under  ledning  av 
Abu  Salamah.  Den  muslimske  ledaren  tog  Bani  Asad  bin  Khuzaimah  med 
överraskning i deras eget hemland, neutraliserade deras ansats, skingrade dem 
och  tog  deras  boskap.  Vid  återkomsten  hade  en  skada  som  Abu  Salamah  hade 
ådragit  sig  vid  Uhud  blivit  inflammerad  vilket  orsakade  hans  död  en  kort  tid 
därefter. Expeditionen skedde den förste muharram år 4 A.H.325  
                                                        
325  Zâd al‐Ma’ad, 2/108. 
  220 
 
ETT UPPDRAG UNDER ’ABDULLAH BIN UNAIS LEDNING 
Den femte dagen i samma månad, muharram, år 4 A.H., rapporterades att Khalid 
bin  Sufyan  al‐Hudhali  var  i  färd  med  att  samla  en  mobb  för  att  plundra  de 
muslimska positionerna. På Profetens order gav sig ’Abdullah bin Unais ut för att 
förgöra fienden. 
 
Den  muslimske  militäre  ledaren  blev  borta  arton  dagar  under  vilka  han 
framgångsrikt fullgjorde sitt uppdrag, dödade rebellernas ledare och förde hans 
huvud tillbaka till Medina på lördagen, sju dagar före muharram månads utgång. 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  honom  som 
belöning en stav med orden: ”Denna kommer att fundera som ett igenkännetecken 
för dig och mig på Uppståndelsens dag.” På sin dödsbädd bad ’Abdullah att staven 
skulle vara med honom i svepningen.326 
 
HÄNDELSEN VID AR‐RAJI’ 
I safa månad det fjärde året efter Hijara kom en delegation från stammarna ’Udal 
och  Qarah  och  bad  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
sända en grupp Följeslagare för att instruera dem i religionen, och påstod att det 
fanns ett antal muslimer bland dem. Han skickade sex av sina Följeslagare, eller i 
en annan version tio, under ledning av Murthid bin Abi Murthid al‐Ghanawi eller, 
enligt al‐Bukhari, ’Asim bin Tabit, ’Asim bin ’Umar bin al‐Khattabs farfar. Då de 
nådde fram till en plats kallad ar‐Raji’ mellan Rabigh och Jeddah, omringade ett 
hundratal bågskyttar från Banu Lihyan dem och gick till attack. Den muslimska 
delegationen tog skygg på en hjöd och beduinerna gav dem ett löfte om att inte 
bli dödade. ’Asim vägrade komma ner och bekämpa dem istället tills han och sex 
av  hans  följeslagare  dödades.  Tre  män,  Khubaib,  Zaid  bin  ad‐Dathna  och  en  till 
fanns  kvar.  Devuinerna  gav  dem  ännu  en  gång  löfte  om  säkerhet  och  de 
accepterade. Då de kom ner band beduinerna dem svekfullt. Den tredje mannen 
tillrättavisade dem för deras oärlighet och gjorde motstånd så de dödade honom. 
De andra två som hade dödat några bemärkta personer ur Quraish vid Badr togs 
till  Meka  och  såldes.  Den  förste  var  Khubaib  som  hölls  fånfen  under  en  tid  och 
sedan beslutades det enhälligt att han skulle korsfästas. Han bad om en respit för 
att förrätta två rak’a i bön. Efter den avslutade hälsningen vände han sig till sina 
bödlar  och  sa:  ”Hade  jag  inte  varit  rädd  för  att  ni  skulle  tro  att  jag  är  rädd  för 
döden  skulle  jag  ha  förrättat  en  lång  bön.”  Det  var  här  som  Khubaib  instiftade 
traditionen att förrätta två rak’a före en avrättning. Han sa sedan: 
 
Herre! Räkna dem en efter en, utplåna dem till siste man. 
 
Han läste sedan några verser poesi som vältaligt berättar om de ogärningar som 
han genomlidit och vittnar om hans tro på Allâh i denna lidandets stund: 
 
De  sammansvurna  har  dragit  samman  sina  stammar  kring  mig,  och 
uppbringat alla dem som kunde komma. 
 
                                                        
326  Zâd al‐Ma’ad, 2/109; Ibn Hisham, 2/619, 620. 
  221 
De  har  samlat  sina  kvinnor  och  barn,  jag  är  hårt  fjättrad  vid  ett  ståtligt 
träd. 
 
Endast  inför  Allâh  beklagar  jag  mig  över  min  hjälplöshet  och  mina 
lidanden, och över den död som de sammansvurna har förberett för mig. 
 
Tronens  Herre!  Ge  mig  uthållighet  mot  deras  anslag,  de  har  skurit  i  mitt 
kött bit för bit, och jag har förvägrats föda. 
 
De lät mig välja icketro men döden är att föredra, tårar tränger fram i mian 
ögon, men inte av fruktan. 
 
Vid  Allâh!  Jag  fruktar  inte,  om  jag  dör  som  muslim,  på  vilken  sida  jag 
hamnar för Allâhs skull. 
 
Jag  kommer  inte  visa  undergivenhet  inför  fienden,  om  Herren  så  önskar, 
kommer Han välsigna mina sönderslitna lemar och brutna leder. 
 
Abu  Sufyan  vände  sig  sedan  till  honom  och  sa:  ”Vid  Allâh  uppmanar  jag  dig, 
önskar du inte att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var 
här i ditt ställe så att vi kunde hugga av honom huvudet, och att du var med din 
familj?”  Khubaib  svarade:  ”Vid  Allâh,  jag  änskar  inte  att  Muhammad  var  i  mitt 
ställe eller att ett hårstrå kröktes på hans huvud, och att jag satt tillsammans med 
min  familj.”  Quraish  gav  ’Uqbah  bin  al‐Harith  vars  far  hade  dödats  av  Khubaib 
själv order om att korsfästa honom. De utsåg också någon som skulle vakta hans 
lik.  ’Amr  bin  Omaiyah  ad‐Damari  spelade  dem  ett  listigt  spratt  och  bar  under 
natten  oförmärkt  bort  liket  för  att  begrava  det  någon  annanstans.  Senare 
rapporterades att han strax före korsfästelsen sågs äta en klase druvor trots att 
det i Mecka vid den tiden inte fanns en enda dadel tillgänglig. [Detta var i själva 
verket uppehälle för honom sänkt av Allâh]. 
 
Safwan  bin  Omaiyah  letade  upp  den  andre  mannen,  Zaid  bin  ad‐Dathna,  och 
dödade honom som hämnd för mordet på sin far. Quraish som förlorat en av sina 
bemärkta för ’Asims hand sände någon för att hämta en del av hans kropp, men 
till  deras  besvikelse  var  hans  lik  inte  tillgängligt  på  grund  av  att  en  svärm 
bålgetingar  skyddade  honom  från  alla  illvilliga  hanteringar.  ’Asim  hade  redan 
givit sin Herre löfte om att förbli immun mot alla polyteistiska försök att mixtra 
med hans kropp, och också att hålla sig borta från kontakt med Allâhs fiender. Då 
’Umar bin al‐Khattab hörde denna nyhet utbrast han, ”Allâh skyddar sannerligen 
sin troende tjänare efter döden precis som Han gör under dennes livstid.”327 
 
TRAGEDIN VID MA’UNAS KÄLLA 
Tragedin vid Ma’unas källa var än mer ohygglig än den vid ar‐Raji’ och hände sig 
i samma månad. 
 
                                                        
327  Ibn Hisham, 2/169‐179; Zâd al‐Ma’ad, 2/109; Sahih al‐Bukhari, 2/568, 569, 
585. 
  222 
Abu  Bara’  –  ’Amr  bin  Malik  –  med  smeknamnet  ”Sjutbäraren”  kom  till  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i Medina. Sändebudet 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  kallade  honom  till  islam  men 
han varken accepterade eller avslog. Han sa: ”Sändebud från Allâh, om du sänder 
iväg några av dina Följeslagare till Najds folk för att kalla dem till islam förväntar 
jag  mig  att  de  accepterar.”  ”Jag  fruktar  att  Najds  folk  kommer  att  döda  dem,”  sa 
Sändebudet. Han svarade dock: ”Jag kommer att skydda dem.” Ibn Ishaq bekräftar 
att fyrtio män sändes till dem – as‐Sahih säger att de var sjuttio – och al‐Mundhir 
bin  ’Amr  från  Bani  Sa’ida  med  smeknamnet  ”Befriad  för  att  dö”  ledde  gruppen 
som var den bästa och mest kunniga i Quranen och rättsvetenskapen. 
 
På  vägen  till  Najd  samlade  de  ved  för  att  köpa  mat  till  ”ahl  as‐Suffah”  som 
välgörenhet  på  dagen,  och  studerade  och  begrundade  Quranens  innebörder  på 
natten. Så höll de på tills de anlände till Ma’unas källa som låg melan Bani ’Amir, 
Harra  och  Bani  Salîm.  De  gjorde  halt  där  och  skickade  Profetens  Budskap  med 
Haram  bin  Milham,  Umm  Sulaims  bror,  till  Allâhs  fiende  äAmir  bin  at‐Tufail. 
’Amir  fäste  inget  avseende  vid  Budskapet  utan  beordrade  en  man  att  sticka  ett 
spjut i Harams rygg. Då spjutet genomborrade Harams kropp såg han blodet och 
sa: ”Allâhu Akbar, vid alKa’bahs Herre, jag har segrat!” 
 
Allâhs  fiende  kallade  sedan  omedelbart  ut  Bani  ’Amir  för  att  bekämpa  resten. 
Bani  ’Amir  beskyddades  av  Abu  Bara’  och  vägrade  därför.  Han  vände  sig  då  till 
Bani Salîm för hjälp. ’Usaiyahs, Ri’als och Dhakwans folk tillhörde Bani Salîm och 
besvarade  hans  kallelse.  Profetens  Följeslagare  som  var  omringade  av 
avgudadyrkare  fortsatte  slåss  tills  de  alla  hade  blivit  dödade.  Den  ende 
överlevande  var  Ka’b  bin  Zaid  bin  an‐Najjar  som  sårad  bars  bort  från  de  döda. 
Det var i slaget vid Löpgraven (al‐Khandaq) som han dödades. 
 
’Amr  bin  Omaiyah  ad‐Damari  och  al‐Mundhir  bin  ’Uqbah  bin  ’Amir  som  på 
behörigt  avstånd  ansvarade  för  muslimernas  djur  såg  fåglar  cirkla  i  luften 
ovanför  slagfältet.  Al‐Mundhir  skyndade  för  att  delta  i  striden  och  dödades, 
medan  ’Amr  bin  Omaiyah  tillfångatogs.  ’Amir  frigav  honom  då  han  fick  veta  att 
han tillhörde Mudras stam, dock efter att han hade klippt hans hår. Han gjorde så 
för att infria ett löfte till sin mor om att frige en slav. 
 
Vid sin återkomst framförde ’Amr bin Omaiyah till Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – nyheten om den smärtsamma olyckan som slutade i 
att sjuttio av de mest framstående troende mördades, och påminde om tragedin 
vid Uhud. Skillnaden var bara att de i Uhud dödades i ett regelrätt krig medan de 
i  Ma’una  dödades  till  följd  av  ett  vanhedrande  svek.  På  sin  väg  tillbaka  till 
Qarqara rastade ’Amr bin Omaiyah i skuggan av ett träd vid vilket två män från 
Bani  Kilab  gjorde  honom  sällskap.  ’Amr  dödade  dem  då  de  sov  och  trodde  sig 
därmed hämnas några av sina dödade följeslagare. Han fick senare veta att de av 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  till  ’Amr:  ”Du  har 
dödat  två  personer  och  deras  blodspengar  blir  en  skuld  jag  måste  betala.”  Han 
ingav  sig  sedan  på  att  ssmla  in  blodspengarna  från  muslimerna  och  deras 
  223 
allierade  judarna,328  ett  förfarande  som  senare  skulle  utlösa  angreppet  på  Bani 
an‐Nadîr. 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  rördes  så  djupt  av 
denna  tragedi  och  den  vid  ar‐Raji’  att  han  åkallade  Allâhs  Vrede  mot  de 
människor  och  stammar  som  dödade  hans  Följeslagare.  Anas  rapporterade  att 
han under trettio dagar anropade Allâh mot dem som dödade hans Följeslagare 
vid  Ma’unas  källa.  Vid  varje  morgonbön  bad  han  om  Allâhs  Vrede  mot  Ri’L, 
Dhakwan,  Lihyan  och  ’Usaiyah.  Han  sa:  ”Usaiyah  lydde  inte  Allâh  och  Hans 
Sändebud.”  Allâh  skickade  därför  en  quranisk  vers  till  sitt  Sändebud  som 
reciterades tills den senare upphävdes: ”Informera ditt folk om att vi har mött vår 
Herre  och  att  Han  är  nöjd  med  oss  och  att  vi  är  nöjda  med  Honom.”  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – upphörde då med sin 
åkallan.329 
 
ANGREPPET PÅ BANI AN‐NADÎR 
Vi  har  redan  nämnt  judarnas  vanhedrande  uppträdande  och  hur  de  trots  alla 
avtal  och  löften  alltid  törstade  efter  att  spilla  muslimernas  blod  och 
undermindera islams sak. Efter Banu Qainuqa‐incidenten och mordet på ka’b bin 
al‐Ashraf  pendlade  deras  hållning  mellan  uppgivenhet  och  slakhet,  och  ippror 
parat  med  svekfulla  lönnliga  kontakter  med  Quraish  och  hycklarna  i  syfte  att 
etablera en allians mot muslimerna efter slaget vid Uhud.330 På grund av krigisk 
oerfarenhet hemföll de åt konspirationsmakeri och ränksmideri. Röst och främst 
deklarerade de öppet sitt hat och sin fientlighet och använde alla slags list som 
skulle  kunna  skada  muslimerna,  men  var  samtidigt  mycket  noga  med  att  inte 
inleda någon slags fientligheter som skulle kunna dra in dem i öppet krig. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – å sin sida hade högsta 
tålamod med dem, men särskilt efter händelserna vid ar‐Raji’ och Ma’unas källa 
gick de för långt i sitt provokativa beteende och gjorde rentav en attack mot hans 
liv. 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  fird  och  välsignelser  –  gav  sig  som  sagt  en 
gång tillsammans med sina Följeslagare ut för att träffa Banu an‐Nadîr och be om 
deras  hjälp  för  att  samla  in  de  blodspengar  han  var  tvungen  att  betala  till  Bani 
Kalb  för  de  två  män  som  ’Amr  bin  Omaiyah  ad‐Damari  hade  dödat  av  misstag. 
Allt detta var i enlighet med klausulerna i det avtal som de båda parterna redan 
tecknat.  Då  de  hörde  hans  historia  sa  de  att  de  skulle  delta  i  beltalningen  av 
blodspengarna  och  bad  honom  och  hans  Följeslagare  Abu  Bakr,  ’Umar,  ’Ali  och 
andra  att  sitta  ner  vid  en  mur  till  deras  hus  och  vänta.  Judarna  höll  ett  kort 
internt  möte  och  beslöt  att  döda  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Den  mest  illasinnade  bland  dem,  ’Amr  bin  Jahsh,  anmälde  sig  som 
frivillig för att klättra upp på muren och släppa en stor kvarnsten i huvudet på 
                                                        
328  Ibn Hisham, 2/183‐188; Zâd al‐Ma’ad, 2/109‐110; Sahih al‐Bukhari, 2/584‐
586. 
330  ’Aunul Ma’bûd, 3/116‐117. 
  224 
honom.  En  av  dem,  Salam  bin  Mashkam,  varnade  för  genomförandet  av  ett 
sådant  brott  och  förutsade  att  Allâh  skulle  avslöja  sammansvärjningen  för 
Sändebudet, och tillade att en sådan handling utgjorde en uppenbar överträdelse 
av den pakt som slutits med muslimerna. 
 
Djibrîl (Gabriel) kom faktiskt ner till Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  för  att  avslöja  deras  onda  avsikter,  och  han  skyndade  då 
tillsammans  med  sina  Följeslagare  tillbaka  till  Medina.  På  vägen  berättade  han 
för dem om den gudomliga uppenbarelsen. 
 
Kort  därpå  gav  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
Muhammad  bin  Maslamah  i  uppdrag  att  till  Bani  an‐Nadîr  framföra  ett 
ultimatum med innebörden att om de inte lämnade Medina inom tio dagar skulle 
de  få  huvudena  avhuggna.  Hycklarnas  ledare  ’Abdullah  bin  Ubai  uppmanade 
judarna  att  inte  efterfölja  Profetens  ord  utan  stanna  på  sina  boplatser,  och  han 
erbjöd  dem  att  bistå  med  tvåtusen  av  sina  anhängare  och  försäkrade  dem  om 
hjälp från Quraithahs stam och de förra allierade Banu Ghatfan. Om detta säger 
Allâh: 
 
”… Om ni blir bortdrivna lovar vi att lämna [staden] med er och 
 vi kommer aldrig att följa någon [som vill gå hårt fram] mot er;  
och om ni blir angripna skall vi helt säkert stå på er sida…” 
 
Judarna återfick sitt självförtroende och var fast beslutna att slåss. Deras ledare 
Huyai bin Akhtab förlitade sig hoppfullt på vad hycklarnas ledare sa och skickade 
sålunda  följande  bud  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser: ”Vi lämnar inte våra hem. Gör vadhelst du önskar göra.” 
 
Situationen  var  tveklöst  besvärlig  för  muslimerna.  Att  gå  i  krig  med  sina 
motståndare  i  detta  kritiska  läge  skulle  kunna  få  allvarliga  och  långtgående 
följder,  inte  mist  med  tanke  på  de  ogynnsamma  omständigheter  de  för 
närvarande  levde  under  och  den  fientliga  omgivning  vars  hat  och  makt  växte 
runt dem, såsom förbuden i form av dödandet av muslimska utsände skvallrade 
om. 
 
Judarna  i  Banu  an‐Nadîr  var  också  en  makt  att  räkna  med  och  utsikterna  att 
besegra  dem  militärt  mycket  osäkra;  att  ständigt  vara  inbegripen  i 
krigsakriviteter  innebar  stora  risker.  Å  andra  sidan  förde  de  oupphörliga 
lönnmorden  och  sveken  mot  muslimerna  såväl  individuellt  som  kollektivt  med 
sig  en  olidlig  huvudvärk  för  Muhammads  efterföljare.  Efter  att  ha  tagit  i 
beaktande situationen ur detta perspektiv och i ljuset av det lömska försöket att 
mörda  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  fattade 
muslimerna det avgörande beslutet att gripa till vapen vilken form följderna än 
skulle anta. 
 
Då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  mottog 
Huyai  bin  Akhtabs  svar  sa  han:  ”Allâhu  Akbar,  Allâhu  Akbar”,  och  hans 
Följeslagare upprepade orden efter honom. Han gav sig därpå ut för att bekämpa 
  225 
dem och utsåg Ibn Umm Maktum att sköta Medinas angelägenheter under hans 
frånvaro. Fanan anförtroddes ’Ali bin Abi Talib. Han belägrade deras fäste under 
sex nätter – i en annan version femton. 
 
Banu  an‐Nadîr  drog  sig  tillbaka  till  sina  slott,  befäste  dem  och  började  skjuta 
pilar  och  slunga  stenar  mot  muslimerna  med  den  strategiska  fördel  som  deras 
lummiga  palmträdsfält  erbjöd.  Muslimerna  fick  därför  order  om  att  fälla  och 
bränna dessa träd. Om detta säger Allâh, den Allsmäktige, i Quranen: 
 
”När ni [Troende] högg ned deras palmer eller lät dem stå,  
[skedde allt] enligt Allâhs vilja…” 
(Quranen 59:5) 
 
Quraithahs  stam  förhöll  sig  neutrala  och  varken  hycklaren  äAbdullah  bin  Ubai 
eller Ghatfan höll sina löften om hjälp. Om detta säger Allâh: 
 
”Se hur Djävulen [beter sig]: först säger han till människan: ’Förneka sanningen!’ 
och när hon förnekar sanningen, säger han: ’Jag är inte ansvarig för dig: jag 
fruktar Allâh, världarnas Herre!’” 
 
Belägringen varade inte länge ty Allâh, den Allsmäktige, ingöt skräck i judarnas 
hjärtan,  och  de  erbjöd  sig  villigt  at  efterkomma  Profetens  order  och  lämna 
Medina.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  accepterade 
deras  begäran  och  tillät  dem  att  bära  med  sig  så  mycket  bagage,  vapen 
undantagna, som deras kameler klarade. De hade givetvis inget annat val än att 
lyda så de tog med sig allt de kunde bära inklusive bultar och bjälkar till taken. 
Deras  karavan  uppgick  till  600  kameler,  inräknade  deras  ledares  Huyai  bin 
Akhtab och Salam bin Abi al‐Huqaiq, som begav sig mot Khaibar medan en annan 
grupp  gick  mot  Syrien.  Två  av  dem,  Yamîn  bin  ’Amr  och  Abu  Saäd  bin  Wahab, 
antog islam så de behöll sin personliga egendom.  
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsigneler – beslagtog deras 
vapen,  mark,  hem  och  annan  egendom.  Bland  det  byte  som  han  tog  fanns  50 
rustningar, 50 hjälmar och 340 svärd. 
 
Bytet tillhörde exklusivt Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  eftersom  inga  krigshandlingar  hade  föregått  dess  tagande.  Han  fördelade  det 
efter  eget  omdöme  bland  de  tidiga  Emigranterna  och  två  fattiga  Hjälpare,  Abu 
Dujana och Suhail bin Hanîf. En del av det användes för att ge hans egen familj 
uppehälle året om medan återstoden spenderades för att utrusta den muslimska 
armén inför framtida krig på Allâhs väg. 
 
Angreppet på Bani na‐Nadîr skedde under Rabi’ al‐Awwal år 4 A.H., dvs. augusti 
år  625  e.Kr.  Nästan  alla  verser  i  Sûrah  al‐Hashr  (sura  59  –  Mönstringen) 
beskriver  judarnas  förvisning  och  avslöjar  hycklarnas  skamliga  uppträdande, 
och lägger i dagen de regler som är relevanta för krigsbyte. I suran prisar Allâh, 
den Allsmäktige, Emigranterna och Hjälparna och den visar också det legitima i 
att  av  militära  skäl  bränna  fiendens  mark  och  träd.  Sådana  handlingar  kan  inte 
  226 
betraktas  som  ett  sedefördärvande  fenomen  så  länge  det  verkligen  görs  på 
Allâhs  väg.  I  Suran  uppmanar  Allâh  de  troende  att  vara  gudfruktiga  och 
förbereda sig för den kommande världen, och Han avslutar den med att ära Sig 
Själv  och  manifestera  Sina  Heliga  Namn  och  Attribut.  Eftersom  suran  lägger 
fokus  på  Bani  an‐Nadîr  och  förvisningen  av  dem  brukade  Ibn  ’Abbas  kalla  den 
”an‐Nadîr‐suran”.331 
 
INVASIONEN AV NAJD 
Den  fredliga  triumf  som  muslimerna  åstadkom  vid  angreppet  på  Bani  an‐Nadîr 
gjorde  att  deras  överhöghet  över  Medina  fast  etablerades,  samt  att  hycklarna 
drog sig tillbaka i tystnad och offentligt upphörde med sitt förfarna ränksmideri. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick sålunda rikligt med 
tid  att  rikta  in  all  sin  energi  och  alla  sina  mänskliga  resurser  mot  att  kuva 
ökenbeduinerna och kväsa deras skadliga provokationer och illasinnade vana att 
döda  hans  emissionärer  och  till  och  med  umgås  med  planer  på  en  invasion  av 
självaste  Medina.332  Muslimska  rekognoseringsenheter  rapporterade  en 
mobilisering  runt  Medina  av  beduintrupper  från  Bani  Muharib  och  Tha’labah 
från  Ghatfan.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  sig 
skyndsamt  tillsammans  med  muslimerna  ut  för  att  bestraffa  dessa  nya  laglösa, 
ingjuta  fruktan  i  deras  hjärtan  och  hindra  dem  från  att  begå  fler  illvilliga 
gärningar.  Dessa  avskräckningsoperationer  genomfördes  upprepande  gånger 
och medförde påtagliga resultat. De rebelliska och hårdhjärtade ökenbeduinerna 
skrämdes iväg upp i bergen och Medina förblev helt opåverkat av deras attacker. 
 
I  detta  sammanhang  kan  det  vara  intressant  att  fästa  lite  extra  vikt  vid  en 
betydande sådan operation – Dhat ar‐Riqa’ (trasor)‐expeditionen – vilken enligt 
vissa  lärda  ägde  rum  i  Najd  (ett  omfattande  högslättområde  på  den  araviska 
halvön)  i  Rabi’  ath‐Thani  eller  Jumada  al‐Ula  månad  år  4  A.H.  De  styrker  sitt 
påstående  med  att  expeditionen  för  att  kuva  de  upproriska  beduinerna  vara 
strategiskt nödvändig att genomföra för att möta kraven på den överenskomna 
drabbningen  med  polyteisterna,  dvs.  det  mindre  slaget  vid  Badr  år  4  A.H.  Den 
mest tillförlitliga uppfattningen säger emellertid att Dhat ar‐Raqa’‐expeditionen 
ägde rum efter Khaibars fall. Detta stöds av det faktum att Abu Hurairah och Abu 
Musa al‐Ash’ari – må Allâh vara nöjd med dem – bevittnade slaget. Abu Hurairah 
antog  islam  bara  några  dagar  före  Khaibar,  och  Abu  Musa  al‐Ash’ari  återvände 
från  Abessinien  och  slog  följe  med  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  vid  Khaibar.  Föreskrifterna  rörande  den  fruktans  bön  som 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – förrättade vid Dhat ar‐
Riqa’‐expeditionen  uppenbarades  vid  ’Asfan‐expeditionen  vilken  utan  ett  uns 
osäkerhet ägde rum efter slaget vid al‐Khandaq (vallgraven) sent år 5 A.H. 
 
DEN ANDRA BADR‐EXPEDITIONEN 
Då  muslimerna  hade  gjort  slut  på  ökenarabstammarnas  makt  och  skyddat  sig 
mot deras illvillighet inledde de förberedelser för att möta huvudfienden. Ett år 
                                                        
331  Ibn Hisham, 2/190‐192; Zâd al‐Ma’ad, 2/71, 110; Sahih al‐Bukhari, 2/574‐
575. 
  227 
hade förflutit sedan de slogs mot dem vid Uhud, och det var nu hög tid att åter 
starta  kriget  för  att  avgöra  vilken  av  de  två  parterna  som  var  värdig 
överlevnad.333 
 
I  sällskap  med  ettusenfemhundra  krigare  och  tio  ryttare  och  med  ’Ali  bin  Abi 
Talib som fanbärare gav sig Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  i  Sha’ban  mänad  år  4  A.H.  (januari  år  626  e.Kr.)  iväg  mot  Badr. 
’Abdullah bin Rawahah gavs befälet över Medina under Profetens bortavaro. Då 
muslimerna  nådde  fram  till  Badr  stannade  de  för  att  invänta  avgudadyrkarnas 
ankomst. 
 
Abu  Sufyans  styrkor  uppgick  till  tvåtusen  fotsoldater  och  femtio  ryttare.  De 
nådde  mar  az‐Zahan  en  bit  från  Mecka  och  slog  läger  vid  ett  vattenhål  kallat 
Mijannah.  Fyllde  av  tvekan  och  modfälldhet  och  ytterligt  orolig  för  den 
annalkande  stridens  följder,  vände  sig  Abu  Sufyan  till  sitt  folk  och  började  föra 
fram klena på räddhågsenhet baserade förevändningar i syfte att förmå sitt folk 
att  avstå  från  att  gå  ut  i  krig.  Han  sa:  ”O,  Quraishs  stam!  Ingenting  utom  ett 
fruktbart  år  kan  förbättra  den  situation  ni  befinner  er  i  –  ett  år  under  vilket  era 
djur  livnär  sig  på  växter  och  buskar  och  ger  er  mjölk  att  dricka.  Och  jag  ser  att 
detta  blir  ett  regnlöst  år,  och  vänder  därför  tillbaka  nu  och  jag  uppmanar  er  att 
vända tillbaka med mig.” 
 
Det förefaller som om hans styrkor också var uppfyllda av samma farhågor och 
onda aningar, ty de lydde honom beredvilligt och utan minsta tvekan. 
 
Muslimerna som redan befann sig vid Badr väntade åtta dagar på sin fiende. De 
utnyttjade vistelsen genom att sälja varor och förtjäna det dubbla utgångspriset 
på  dem.  Då  avgudadyrkarna  vägrade  slåss  vägde  maktbalansen  över  till 
muslimernas  fördel,  och  de  återupprättade  sålunda  sitt  militära  rykte,  sin 
värdighet  och  lyckades  dra  fördel  av  sin  respektinjagade  närvaro  över  hela 
Arabien. De behärskade och kontrollerade kort sagt situationen fullständigt. 
 
Denna expedition fick många namn, bl.a. ”Badr, det avtalade mötet”, ”Det andra 
Badr”, ”Det senare Badr”, och ”Det mindre Badr”.334 
 
INVASIONEN AV DOUMAT AL‐JANDAL 
Sändebudets  återkomst  från  Badr  förde  med  sig  att  lugn  och  säkerhet  rådde  i 
hela  regionen;  och  det  islamiska  högkvarteret,  Medina,  åtnjöt  full  säkerhet. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg det då som lämpligt 
och passande att ge sig ut till de mest avlägsna av Arabiens områden för att kuva 
alla fientliga element och tvinga fram ett oantastat erkännande från fiender såväl 
som vänner. 
Efter  sex  månader  utan  militära  aktiviteter  kom  rapporter  till  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  om  att  några  stammar  i  Doumat  al‐
Jandals  omgivningar  vid  gränsen  mot  Syrien  var  inblandade  i  stråtröveri  och 
                                                        
334  Ibn Hisham, 2/209‐210; Zâd al‐Ma’ad, 2/112. 
  228 
plunding, och också var i färd med att mobilisera trupper för att angripa själva 
Medinas  angelägenheter  under  sin  frånvaro,  och  gav  sig  i  slutet  av  Rabi’  al‐
Awwal  år  5  A.H.  iväg  i  spetsen  för  ettusen  muslimer  och  en  man  vid  namn 
Madhkur från Bani ’Udhrah som vägvisare. 
 
För  att  om  möjligt  kunna  ta  fiende  med  överraskning  marscherade  de  under 
färden mot Doumat al‐Jandal på natten och gömde sig på dagen. Då de närmade 
sig  färdmålet  erfor  de  att  stråtrövarna  hade  flyttat  till  en  annan  plats,  så  de 
beslagtog  deras  boskap  och  herdar.  Doumat  al‐Jandals  invåndare  hade  även  de 
flytt  för  sina  liv  i  alla  riktningar  och  utrymt  sina  boplatser.  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – stannade i fem dagar under vilka han 
sände  ut  expeditionsstyrkor  för  att  jaga  fiendestyrkor  men  de  fick  inte  tag  i 
någon.  Han  återvände  sedan till  Medina och ingick på  vägen ett  fredsavtal med 
’Uyainah  bin  Hisn.  Doumat  al‐Jandal  ligger  på  omkring  femton  dagarsmarcher 
från Medina och fem från Damaskus. 
 
Med  hjälp  av  detta  avgörande  och  stadigvarande  framskridande  och  kloka  och 
noggranna  planer  lyckades  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – sprida säkerhet, kontrollera situationen och låta lugn prägla hela 
regionen.  Genom  att  reducera  de  ständiga  interna  och  externa  svårigheterna 
lyckades  han  också  få  händelseutvecklingen  att  löpa  i  muslimernas  intresse. 
Hycklarna hade tystats, en judisk stam hade fördrivits medan de andra fortsatte 
att utåt eftersträva god grannsämja och visa trohet mot avtalen, ökenbeduinerna 
hade kuvats och slutligen hade ärkefienden Quraish inte längre någon önskan att 
angripa  muslimerna.  Denna  säkerhetsstrategiska  hållning  av  optimala 
förhållanden för muslimerna att återuppta sin normala aktivitet at tala för islam 
och förmedla Herrens Budskap till alla världar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  229 
 
AlAhzabs (de Sammansvurnas) angrepp 
 
 
ÅTER  INNESLÖTS  DEN  ARABISKA  HALVÖN  av  lugn  och  sökerhet  och  denna 
turbulenta region fick uppleva en tid av lugn efter ett helt år av krig. Judarna vars 
förräderi,  intrigmakande  och  illojalitet  fick  dem  att  smaka  på  alla  typer  av 
förödmjukelse och vanära lät sig emellertid inte tillrättavisas. Efter att de blivit 
förvisade till Khaibar väntade de öngsligt på följderna av de skärmytslingar som 
pågick mellan muslimerna och avgudadyrkarna. Tvärtemot deras förhoppningar 
gick  krigshändelserna  muslimsernas  väg  och  därför  inledde  de  en  ny  fas  av 
konsporation  och  förberedde  sig  för  att  rikta  en  avgörande  attack  mot 
muslimerna. De var alltför fega för att agera direkt mot dem utan de utarbetade 
en fasansfull plan för att nå sina mål.  
 
Tjugo  judiska  ledare  begav  sig  tillsammans  med  några  bemärkta  personer  från 
Bani an‐Nadîr till Mecka för att förhandla fram en ohelig allians med Quraish. De 
började egga folket där till att angripa Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – och lovade dem fullt bistånd och understöd. Quraishs folk, 
som  vid  Badr  hade  arit  kraftlöst  och  visat  sig  alltför  svagt  för  att  utmana 
muslimerna,  grep  detta  tillfälle  att  återupprätta  sitt  befläckade  anseende  och 
vanärade  rykte.  Samma  delegation  fortsatte  till  Gharfan,  manade  dem  att  göra 
detsamma, på vilket de gav ett positivt gensvar. Den judiska delegationen gjorde 
sedan  ett  nytt  försök,  reste  runt  i  delar  av  Arabien  och  lyckades  uppvigla  de 
sammansvurna  icketroende  mot  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  fird  och 
välsignelser,  hans  Budskap  och  de  som  trodde  på  Allâh.  Quraish,  Kinanah  och 
andra  llierande  från  Tihama  i  söder  samlade  rekryterade  fyratusen  män  under 
Abu Sufyans befäl. Från öst kom stammar från Banu Salîm, Ghatfan, Bani Murrah 
etc.  De  begav  sig  alla  till  Mecka  och  samlades  i  dess  utkant  vid  en  redan 
överenskommen tidpunkt. Det rörde sig om en enorm armåe på tiotusen krigare 
som ii antal översteg alla muslimer i Medina; kvinnor, barn och äldre inräknade. 
Sanningen  att  säga  –  om  de  hade  iscensatt  en  överrakningsattack  mot  Medina 
hade de kunnat förgöra alla muslimer där.  
 
Ledarskapet i staden var emellertid vakna och underrättelsepersonalen lyckades 
sondera diendens områden och rapportera dess rörelser. Allâhs Sändebud – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – kallade samman ett högsta rådgivande 
organ  för  att  ingående  diskutera  och  planera  försvaret  av  Medina.  Efter  långa 
överläggningar  mellan  militära  ledare  och  personer  kända  för  sina  kloka  råd, 
kom man överens om att följa den redbare följeslagaren Salam al‐Farisis förslag 
om  att  gräva  löpgravar  som  försvarslinjer.  Med  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – i spetsen uppmuntrade, hjälpande och påminnande 
dem om belöningen i det efterkommande livet påbörjade muslimerna ivrigt och 
träget byggnationen av en löpgrav runt Medina. Allvarlig hungersnöd på gränsen 
till  svält  kunde  inte  verken  hindrande  eller  avhålla  dem  från  att  nå  sina  högt 
eftersträvade  mål.  Salam  sa:  ”Sändebud  från  Allâh!  Då  vi  belägrades  i  Persien 
  230 
grävde  vi  löpgravar  för  att  försvara  oss.  Det  var  sannerligen  en  utan  motstycke 
klok plan.” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav 
skyndsamt  order  om  att  sätta  planen  i  verket.  Varje  lag  om  tio  man  fick  sig 
tilldelat fyrtio meter att gräva ut. Sahl bin Sa’d sa: ”Vi var i sällskap med Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Männen grävde och vi forslade bort 
jorden på våra ryggar.” 
 
En  del  övernaturliga  profetiska  tecken  bisade  sig  under  grävandets  gång.  Då 
Jabir bin ’Abdullah såg Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelsr – 
svälta slaktade han ett får, kokade lite korngryn och bad Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  några  Följeslagare  att  avveptera  hans 
inbjudan. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – samlade då 
ihop det tusental människor som var i färd med att gräva. De åt tills de var helt 
mätta och ändå fanns då fårets bog och den deg som gjorts kvar. En kvinna kom 
med en handfull dadlar som hon gav Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – som tog dadlarna, lade dem på sin matel och bjöd sina efterföljare 
att  äta.  Dadlarna  ökade  i  antal  tills  de  ramlade  över  mantelns  kant.  Ett  annat 
talande  övernaturligt  exempel  mynnade  ur  att  ett  besvärligt  stenblock  föreföll 
vara ett oöverkonligt hinder i löpgraven. Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – tog spaden och slog till, på vilket stenblocket strax blev till en 
lös sanddyn. I en annan version säger al‐Bara’: ”På Vallgravens Dag stötte vi på en 
sten  alltför  besvärlig  för  våra  spadar  att  rå  på.  Vi  sökte  därför  upp  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – för att be om råd. Han 
tog spaden, slog till stenen medan han sa, ’i Allâhs Namn, Allâh är Stor, nycklarna 
till ashShâm (Syrien) är mina, vid Allâh svär jag att jag i detta nu ser dessa röda 
palats;‘  vid  det  andra  slaget  sa  han,  ’Allâh  är  Stor,  jag  har  givits  nycklarna  till 
Jemen, vid Allâh svär jag att jag medan jag står här kan se San’as portar (Jemens 
huvudstad).’” Samma version återberättades av Ishaq.335  
 
Medinas norra del var den mest sårbara medan alla andra sidor omgavs av berg 
och  palmträdgårdar,  och  som  den  skicklige  militära  expert  han  var  förstod 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att de Sammansvurna 
skulle komma den vägen och beordrade därför att löpgraven skulle vara på den 
sidan. Muslimerna fortsatte att gräva åtskilliga dagar – de arbetade under dagen 
och  vilsade  under  natten  –  tills  löpgraven  hade  antagit  sina  rätta  militära 
dimensioner  innan  avgudadyrkarnas  enorma  styrka  som  uppgick  till  så  många 
som  tiotusen  krigare  anlände  och  slog  läger  vid  al‐Asyal  och  Uhud  i  Medinas 
utkanter. 
 
”Och när de sant troende såg de sammansvurna [rycka fram], sade de:  
’Detta är var Allâh och Hans Sändebud har lovat oss’ och ’Allâh och Hans Sändebud 
har sagt sanningen’ – och därigenom stärktes ytterligare deras tro och deras 
underkastelse [under Allâhs vilja].” 
 
                                                        
335  Ibn Hisham, 3/330, 331. 
  231 
Med Allâhs Löfte om seger djupt inpräntat i sina sinnen kom tretusen muslimer 
med Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i spetsen ut för 
att möta avgudadyrkarna. De förskansade sig i Sila’‐bergen med löpgraven som 
en barriär mellan sig och de icketroende. 
 
Då avgudadyrkarna var i färd med att angripa muslimerna och tränga in i Medina 
blev  de  överraskade  av  att  se  en  bred  löpgrav  –  en  i  Arabien  dittills  okänd 
krigslist – som ett besvärligt hinder att ti sig förbi. Som en följd bestämde de sig 
för  att  belägra  Medina  och  började  utforska  löpgraven  för  att  finna  en  sårbar 
punkt genom vilken de skulle kunna infiltrera Medina. För att hindra sina fiender 
från  att  närma  sig  eller  utnyttja  någon  lucka  i  deras  försvar  sköt  muslimerna 
pilar  mot  dem  och  ingav  sig  i  skärmytslingar  med  dem.  Quraishs  veteraner  var 
inte  glada  över  en  situation  som  kunde  innebära  en  väntan  förgäves  på  vad 
belägringen skulle leda till. De beslutade därför att en grupp krigare ledd av ’Amr 
bin  ’Abd‐e‐Wudd,  ’Ikrima  bin  Abi  Jahl  och  Dirar  bin  al‐Khattab  skulle  bana  sig 
väg  genom  löpgraven.  Detta  lyckades  de  också  de  facto  med  och  deras  ryttare 
erävrade  ett  träskområde  mellan  löpgraven  och  Sila’‐bergen.  ’Amr  utmanade 
muslimerna  på  en  duell  till  vilken  ’Ali  bin  Abi  Talib  utsågs.  Efter  en  kort  men 
intensiv kramp dödade ’Ali ’Amr och tvingade de andra att dra sig tillbaka i panik 
och  förvirring.  Några  dagar  senare  gjorde  polyteisterna  likväl  nya  desperata 
försök  som  misslyckades  tack  vare  muslimernas  ståndaktighet  och  heroiska 
motstånd. 
 
I samband med händelserna under Löpgravsslaget försummade Allâhs Sändebud 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  att  förrätta  några  böner  i  rätt 
tid. Jabir – må Allâh vara nöjd med honom – berättade: 
 
”På  dagen  för  Löpgravsslaget  kom  ’Umar  bin  alKhattab,  förbannade 
Quraishs  icketroende  och  sa:  ’Sändebud  från  Allâh!  Jag  har  inte  förrättat 
eftermiddagsbönen  och  solen  har  redan  gått  ner.’  Profeten  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gick  därefter  till  Buthan,  tvagade  sig, 
förrättade eftermiddagsbönen efter att solen gått ner och förrättade sedan 
skymningsbönen.”336 
 
Han var så upprörd över denna försummelse att han åkallade Allâhs Vrede över 
sina  fiender  och  bönföll  Honom  att  som  påföljd  för  att  de  avlett  hans 
uppmärksamhet från att förrätta eftermiddagsbönen fylla deras hem och gravar 
med  eld.  Det  berättas  från  Ahmed  och  Shafa’i  att  händelseutvecklingen  i 
samband  med  slaget  uppehöll  honom  från  middags‐,  eftermiddags‐,  skymings‐ 
och kvällsbönen men att han förrättade dem sammanslagna. Berättelserna pekar 
på det faktum att situationen var för handen några dagar.337 
 
Det står klar att på grund av att löpgraven stod emellan de båda parterna ”ägde 
inga  direkta  konfrontationer  rum.”  De  militära  aktiviteterna  var  istället 
                                                        
337  Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 287; Sharh Muslim, 1/227. 
  232 
begränsade till pilskjutande och striderna krävde liven av ett litet antal krigare, 
sex muslimer och tio polyteister, varav en eller två dödades av svärd. 
 
Under  stridens  gång  träffade  Sa’d  bin  Mu’adh  av  en  pil  som  punkterade  hans 
pulsåder. Då han kände slutet närma sig åkallade han Allâh och sa: ”Allâh, Du vet 
att  ingenting  ligger  mig  varmare  om  hjärtat  än  att  sträva  på  Din  väg  mot  de 
människor (icketroende) som bekämpade Ditt Sändebud och förvisade honom från 
hans hemstad. Allâh, jag tror djupt och innerligt på att Du har påbjudit att vi ska 
bekämpa dem, så om de ännu pågår stridigheter med dem, låt mig bli vid liv för att 
slåss mer mot dem. Om det har lugnat sig ber jag Dig att låta dem blossa upp igen 
så  att  jag  drar  mitt  sista  andetag  i  samband  med  dem.”338  Han  avslutade  sin 
åkallan  med  att  be  Allâh  om  att  inte  låta  honom  dö  förrän  han  fått  fullständig 
hämnd  på  Banu  Quraisha.  Mitt  i  dessa  svåra  omständigheter  var 
konsporationsmakeri  och  ränksmideri  mot  muslimerna  flitigt  förekommande. 
Banu  an‐Nadîrs  värsta  brottsling  Huyai  begav  sig  till  Banu  Quraithas 
bosättningar  för  att  försöka  få  deras  ledare  Ka’b  bin  Asad  al‐Qurazi,  som  hade 
ingått  en  pakt  med  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser, att komma till hans hjälp i tider av krig. Ka’b motstod till en början 
Huyais  alla  frestelser,  men  denne  var  dock  klok  nog  att  lyckas  manipulera 
honom.  Han  talade  om  Quraish  och  deras  bemärkta  i  al‐Asyal  så  väl  som  om 
Ghatfan  och  deras  ledare  befästa  vid  Uhud  som  enade  i  en  tanke  och  fast 
beslutna att förgöra Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
och  hans  efterföljade.  Han  lovade  dessutom  att  stanna  i  Ka’bs  fäste  och  utsätta 
sig för eventuella faror om Quraish och Ghatfan skulle dra sig tillbaka. Den onde 
mannen gick på i dessa banor tills han lyckades vinna över Ka’b till sin sida och 
övertala honom att bryta sitt förbund med muslimerna.339 
 
Banu  Quraitha  inledde  sedan  krigshandlingar  riktade  mot  muslimerna  och  i 
synnerhet  de  avskilda  förläggningar  som  hyste  muslimska  barn  och  kvinnor. 
Med  stöd  hos  Ibn  Ishaq  berättas  att  Safiyah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne, 
’Abdul  Muttalibs  dotter,  befann  sig  på  en  förläggning  tillsammans  med  Hassan 
bin Thabit och en del kvinnor och barn. Safiyah sa: ”En jude sågs stryka omkring 
runt  vårt  tillhåll  som  var  sårbart  för  fiendeattacker  eftersom  inga  män  fanns  för 
att försvara det. Jag meddelade Hassan att jag var misstänksam mot den mannens 
närvaro. Han kan ta oss med överraksning nu när Allâhs Sändebud – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  muslimerna  är  alltför  upptagna  för  att 
komma till vår hjälp. Varför går du inte ut och slår ihjäl honom? Hassan svarade 
att  han  inte  tänkte  göra  det,  så  jag  tog  en  bjälke  av  trä,  gick  ner  och  slog  ihjäl 
juden.  Jag  återvände  och  bad  Hassan  att  plundra  honom,  men  han  vägrade 
åter.”340  Incidenten  fick  långtgående  konsekvenser  och  avskräckte  judarna  från 
att utföra flera attacker efterom de trodde att tillhållen var befästa och skyddade 
av muslimska krigare. Som ett bevis på deras stöd mot muslimerna fortsatte de 
likväl att förse avgudadyrkarna med förnödenheter. 
 
                                                        
339  Ibn Hisham, 3/337. 
340  Ibn Hisham, 3/337. 
  233 
Sjö,  norr,  flodvattens  sammanflöde,  Quraishs  armé,  Uhudbergen,  Banu  Ghatfan 
och  andra  arméer,  Qanâtdalen,  Aqiqdalen,  löpgrav,  löpgrav,  Harratul  waqim, 
Sil’begen,  Harratul  Wabarah,  Medina,  Banu  Qainuqâ’s  hus  som  tidigare 
ockuperats  av  muslimer,  Aqiqdalen,  palmträdgårdar,  palmträdgårdar,  Qubâ, 
Banu Quraithas hus, palmträdgårdar, Dhul‐Hulaifah, Asirbergen, Bani an‐Nadîrs 
hud som ockuperades av muslimer för al‐Ahzabs angepp, Harrat. 
 
Då Sändebudet – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick vetskap om 
dessa  illavarslande  nyheter  skickade  han  fyra  prominenta  muslimska  ledare, 
Sa’d bin Mu’adh, Sa’d bin ’Ubada, ’Abdullah bin Rawaha och Khawat bin Jubair för 
att undersöka saken men varnade för att sprida panik bland muslimerna och bad 
dem att offentligt tillkännage att ryktena var grundlösa om det skulle visa sig att 
de  var  det.  Olyckligtvis  fann  de  fyra  männen  att  nyheterna  var  sanna  och  att 
judarna öppet annonserade att ingen allians med Muhammas – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  längre  existerade.  Allâhs  Sändebud  informerades 
om  saken  och  muslimerna  insåg  situationens  allvar  och  den  ohyggliga  fara  den 
innebar.  Deras  rygg  var  sårbar  för  Banu  Quraithas  attacker  medan  de  i  fonten 
stod  inför  en  enorm  armé  som  inte  kunde  ingnoreras,  och  mitt  emellan  stod 
deras kvinnor och barn oskyddade. Om detta säger Allâh: 
 
”… Och era blickar flackade hit och dit och hjärtana stod stilla och [alla] tänkte ni 
stridiga tanlar om Allâh. Här fick de troende utstå en [hård] prövning, ja. Det belv 
en djupt skakande upplevelse för dem.” 
(Quranen 33:10‐11) 
 
När  nu  muslimerna  var  på  defensiven  instängda  innanför  löpgraven,  smädade 
hycklarna dem för att ha hängett sig åt bedrägliga hopp om att besegra Persiens 
kejsare Kisra och romarens kejsare Caesar. De började så defaitismens frön och 
gav  sken  av  att  dra  sig  tillbaka  för  att  försvara  sina  hem  trots  att  deras  inte  på 
något sätt var utsatta för fara. Här säger Allâh: 
 
”Och [minns] att hycklarna och de som hade tvivlets sjuka i sina hjärtan sade: ’Vad 
Allâh och Hans Sändebud lovar är för oss bara sken och självbedrägeri!’ Och att 
några av dem sade: ’Invånare i Yathrib! Ni kan inte hålla stånd här [mot fienden]. 
Återvänd därför [till staden]!’ Och några av dem bad Profeten [att låta dem 
återvända och] sade: ’Våra hem är utan skydd.’ Men de var inte utan skydd – vad de 
ville var att komma bort [från striden].” 
(Quranen 33:12‐13) 
 
Allâh  Sändebud  svepte  in  si  i  sin  mantel  och  begrundade  Banu  Quraithas 
svekfullhet. En anda av hoppfullhet hade överhanden hos honom och han reste 
sig och sa:  
 
”Allâh är Större. Lyssna ni muslimer, till Allâhs goda nyheter om seger och stöd.” 
 
Han  började  sedan  utforma  konkreta  planer  i  syfte  att  skydda  kvinnorna  och 
barnen  och  skickade  några  krigare  tillbaka  till  Medina  för  att  skydda  dem  mot 
överraskningsattacker från fienden. Ett andra steg var att agera för att försvaga 
de  icketroende  sammansvurnas  led.  Han  hade  då  i  åtanke  att  baserad  på  en 
  234 
donation  av  en  tredjedel  av  Medinas  fruktskörd  till  Ghatfans  ledare  uppnå  en 
slags förlikning med dem. Han sökte råd av sina ledande Följeslagare, dvs. Sa’d 
bin Mu’adh och Sa’d bin ’Ubadah, vars svar löd enligt följande: 
 
”Sändebud från Allâh! Är detta Allâhs befallning måste vi lyda, men är det 
en ny linje som du vill följa för att ge oss säkerhet så behöver vi inte det. Vi 
har upplevt dessa människor i polyteism och avgudadyrkan och vi kan lugnt 
säga  att  de  inte  behöver  våra  trädgårdars  frukt,  de  behöver  snarare 
utplåna  oss  fullständigt.  Nu  när  Allâh  har  ärat  oss  med  islam  tror  jag  att 
den bästa utvägen är att möta dem med svärd.” 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – korrigerade då deras 
tro och sa: ”Min nya policy utformas för att ge er säkerhet efter att alla araver har 
enats för att utplåna er muslimer.” 
 
Allâh, Den Lysande, Den Upphöjde, prisad vare Han skapade något som ledde till 
oenighet bland islams fiender och senare till deras fullständiga nederlag. En man 
från  en  av  Ghatfans  stammar  vid  namn  Nu’im  bin  Mas’ud  bad  om  att  få  träffa 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han tillkännagav att han 
i  hemlighet  hade  antagit  islam  och  bad  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och  välsignelser  –  att  ge  honom  något  uppdrag  som  kunde  gagna  muslimerna. 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bad  honom  att  göra 
vad  som  helst  som  kunde  hjälpa  muslimerna  i  rådande  trångmål  och  använda 
vilken  list  som  helst  som  kunde  vara  till  gagn.  Mannen  lyckades  genom  en 
pendelrörelse mellan judarna, Quraish och Ghatfan locka var och en av parterna 
att  svika  den  andra.  Han  begav  sig  för  att  träffa  Banu  Quraithas  ledare  och 
viskade i deras öron att inte lita på Quraish eller slåss på deras sida om de inte 
lämnade några gisslan som säkerhet. Han försökte ge substans åt sina råd genom 
att  påstå  att  Quraish  skulle  överge  dem  och  de  upplevde  att  segerna  över 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  avlägsen,  och 
att  muslimerna  då  skulle  ta  gruvlig  hämnd  på  dem.  Nu’im  gav  sedan  av  till 
Quraishs läger och lyckades där med en till resultatet liknande men till innehållet 
olikartad  list.  Han  påstod  att  han  kände  att  judarna  ångrade  att  de  brutit 
förbandet med Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och 
dennes  efterföljare.  Han  sa  dem  att  judarna  upprätthöll  en  regelbunden 
korrespondens med muslimerna till den grad att quraishitiska gisslan skickades 
till  muslimernas  läger  och  att  judarna  såsom  tidigare  överenskommits  svor 
fullständig trohet till dem. Nu’im uppmanade sedan Quraish att inte skicka några 
gisslan till judarna. Under en tredje utflykt gjorde han samma ska med Ghatfans 
folk. 
 
En lördag kväll i shawwal månad år 5 A.H. sände både Quraish och Ghatfan bud 
till  judarna  som  uppmanade  dem  att  gå  i  krig  med  Muhammad  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser. Judarna sände bud tillbaka om att de inte skulle 
slåss på lördagen. De tillade att de behövde gisslan från dem som en garanti på 
deras  konsekvens.  Judarnas  genmäle  fick  Quraish  och  Ghatfan  att  genast  tro 
Nu’ims  ord  fullständigt.  De  sände  därför  åter  ett  meddlenade  till  judarna  som 
bjöd  in  dem  till  krig  och  bad  dem  att  utesluta  villkoret  om  gisslan.  Nu’ims  list 
visade sig framgångsrik och ett tillstånd av misstro och misstänksamhet bland de 
  235 
icketroende  allierade  härskade  och  reducerade  deras  stridsmoral  till  en 
bedrövlig nivå. 
 
Muslimerna var under tiden upptagna med att be sin Herre om att skydda deras 
hen  och  tillhandahålla  säkerhet  för  deras  familjer.  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – å sin sida åkallade Allâhs Vrede över de 
Sammansvurna: 
 
”Allâh! Du är den som sänt ner Boken, Du är snabb med räkenskaperna,  
vi bönfaller dig att besegra de sammansvurna.”341 
 
Denna  kalla  natt  sände  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  ut  Hudhaifa  bin  al‐Yaman  för  att  nosa  upp  nyheter  om  fienden. 
Han fick reda på att de var i färd med att ge sig av, frustrerade av sin oförmåga 
att nå sitt mål. Allâh uppfyllde sannerligen Sitt Löfte, besparade muslimerna en 
strid  med  en  formidabel  armé,  stödde  sin  tjänare  (Muhammad  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser) och åsamkade de Sammansvurna ett tungt slag. 
 
Slaget vid löpgraven ägde rum i Hijras femte år. Belägringen av Medina inleddes i 
shwwal och avslutades i dhul qa’dah och pågick alltså en månad. I själva verket 
handlade  det  om  ett  nervernas  krig  och  inte  ett  förlusternas.  Ingen  bitter 
krigsföring  fann  noterad,  men  det  rörde  sig  ändå  om  ett  av  de  mest  avgörande 
slagen  i  islams  tidiga  historia,  och  visade  utan  skymten  av  ett  tvivel  att  ingen 
makt,  hur  mäktig  den  än  var,  någonsin  kunde  utplåna  den  islamiska  makten  i 
vardande som stadigt växte i Medina. Då Allâh tvingade de Sammansvurna att ge 
sig av kunde Hans Sändebud tryggt deklarera att han från det tillfället skulle ta 
initiativen till krig och inte vänta på att islamisk mark skulle invaderas.342 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
341  Sahih al‐Bukhari, 1/411, 2/590. 
  236 
 
Banu Quraitha invaderas 
 
 
SAMMA DAG ALLÂHS SÄNDEBUD – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  återvände  till  Medina  efter  föregående  slag  och  medan  han  tvättade  i  Umm 
Salamas hus, besökte ärkeänglen Djîbrîl (Gabriel) honom och bad att han skulle 
dra  sitt  svärd,  bege  sig  till  de  upproriska  Banu  Quraithas  bosättningar  och 
bekämpa dem. Djîbrîl (Gabriel) påpekade att han gav sig av i förväg med en skara 
änglar för att rubba deras befästningar och ingjuta fruktan i deras hjärtan. 
 
Allâh Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kallade genast 
till  sig  böneutroparen  och  beordrade  honom  att  utannonsera  nya  fientligheter 
mot Banu Quraitha, utsåg Ibn Umm maktum till Medinas ledare och anförtrodde 
äAli  bin  Abi  Talib  krigsfanan.  Denne  marscherade  mot  det  utsedda  målet  och 
kom  nära  nog  för  att  höra  judarna  förolämpa  Allâhs  Sändebud  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser. Han å sin sida gav sig ut i spetsen för tretusen 
fotsoldater  och  trettio  ryttare  från  Ansâr  (Hjälparna)  och  Muhajirîn 
(Emigranterna). Under deras väg för att möta fienden inföll eftermiddagsbönen. 
En del muslimer ville inte förrätta den förrän fienden var besegrad medan andra 
förrättade den i rätt tid som vanligt. Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – opponerade sig inte mot någon av dem. Då de nådde fram till Banu 
Quraishs bosättningar inledde de en sträng belägring av deras befästningar. Då 
judarnas ledare Ka’b bin Asad insåg den prekära situationen gav han sitt folk tre 
altervativ:  att  anta  islam  och  då  alltså  följaktligen  bringa  säkerhet  till  sina  liv, 
tillgångar,  kvinnor  och  barn,  och  påminde  dem  att  en  sådan  handling  inte  vore 
oförenligt  med  vad  de  i  sina  böcker  hade  läst  om  troväridheten  i  Muhammads 
Profetskap;  att  döda  sina  kvinnor  och  barn  och  sedan  med  svärd  utmana 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  hans  efterföljare 
till att antingen utplåna dem eller bli utplånade; eller som en tredje möjlighet ta 
Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och hans folk med 
överraksning  på  lördagen  –  en  dag  man  enats  om  inte  skulle  innefatta  några 
stridigheter. 
 
Inget av alternativen lockade dem och deras ledare vände sig arg och förtörnad 
till dem och sa: ”Sedan ni föddes har ni aldrig varit resoluta i ert beslutsfattande.” 
Med  en  dyster  framtid  i  sikte  tog  de  kontakt  med  muslimer  som  de  hade 
bibehållit  goda  relationer  med  för  att  få  information  om  sitt  öde  i  ljuset  av 
rådande  omständigheter.  De  bad  att  Abu  Lababa  skickades  till  dem  för  råd.  Då 
han anlände började männen bönfalla och kvinnorna och barnen gråta desperat. 
Som  svar  på  deras  krav  på  råd  pekade  han  mot  sin  strupe  och  sa  att  det  var 
döden  som  väntade  dem.  Han  insåg  genast  att  han  hade  missbrukat  Profetens 
förtroende  och  begav  sig  därför  omedelbart  till  moskén  i  medina  och  band  sig 
fast vid en hög träpåle. Han svor att ingen utom Allâhs Sändebud fick släppa loss 
honom och tillade att han aldrig skulle gå in i Banu Quraithas bosättningar för att 
sona  det  allvarliga  misstag  han  begått.  Då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
  237 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  delgavs  denna  händelse  sa  han,  ”Jag  skulle  ha 
bönfallit  Allâh  att  förlåta  honom  om  han  bett  mig  om  det,  men  eftersom  han  av 
egen  fri  vilja  har  bundit  sig  fast  är  det  Allâh  som  vänder  sig  till  honom  med 
förlåtelse.” 
 
Eftersom mat och dryck fanns tillgängligt i överflöd och judarnas fästen var väl 
befästa, medan muslimerna befann sig i det fria och led av kyla och hunger, för 
att  inte  tala  om  alltför  stor  trötthet  till  följd  av  ändlösa  krigsoperationer  som 
hade  inletts  före  striden  mot  de  Sammansvurna,  hade  de  förstnämnda  kunnat 
klara  belägringen  mycket  längre  tid.  Detta  var  dock  ett  nervkrig,  ty  Allâh  hade 
ingjutit  fruktan  i  judarnas  hjärtan  och  deras  kampvilja  hade  nästan  kollapsat, 
något som blev särskilt tydligt då två muslimska hjältar, ’Ali bin Abi Talib och az‐
Zubair bin ’Awwam – må Allâh vara nöjd med dem – trädde fram och ’Ali svor att 
inte sluta förrän han antingen hade stormat deras befästningar eller blivit martyr 
som Hamza (en tidigare muslimsk martyr). 
 
I  ljuset  av  denna  tveksamhet  hade  de  inget  val  annat  än  att  rätta  sig  efter 
Sändebudets  dom.  Han  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav 
order om att männens händer skulle bindas vilket skedde under överinseende av 
Muhammad  bin  Salamah  al‐Ansâri,  medan  kvinnorna  och  barnen  togs  i  förvar. 
Då  medlade  al‐Aws  stam  och  bad  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – att visa mildhet mot dem. Han föreslog då att Sa’d bin Mu’adh, en 
tidigare allierad, skulle utses för att döma över dem, och de accepterade detta. 
 
På grund av en skada som han ådragit sig i slaget med de Sammansvurna befann 
sig Sa’d i medina. Man kallade på honom och han kom på en åsna. På sin väg till 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  manade  judarna 
honom att på grund av tidigare vänskap vara mild i sin dom. Sa’d teg men då de 
framhärdade  sa  han:  ”Det  är  tid  för  Sa’d  att  inte  frukta  de  anklagandes 
anklagelser.”  Då  de  hörde  denna  beslutsamma  attityd  återvände  en  del  av  dem 
till Medina och inväntade ett ohyggligt domslut. 
 
Vi ankomsten satt han av med hjälp av några män. Han fick veta att judarna hade 
gått  med  på  att  acceptera  hans  dom  över  dem.  Han  undrade  genast  om  hans 
domslut  också  skulle  respekteras  av  alla  närvarande  inklusive  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – som vände bort sitt ansikte i respekt 
för honom. Svaret var jakande. 
 
Han  beslöt  att  alla  friska  män  som  tillhörde  stammen  skulle  dödas,  och  att 
kvinnor och barn skulle tas till fångenskap och deras egendom fördelas bland de 
muslimska  krigarna.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
accepterade  hans  domslut  och  sa  att  Sa’d  hade  dömt  efter  Allâhs  Befallning. 
Faktum är att judarna på grund av det svåra förräderi de begått mot islam och 
den stora arsenal av vapen de samlat på hög förtjänade den stränga straffdomen. 
Vapenen,  som  uppgick  till  ettusenfemhundra  svärd,  tvåtusen  spjut,  trehundra 
rustningar och femhundra sköldar, togs alla om hand av muslimerna. Löpgravar 
grävdes  i  Medina  och  ett  antal  judar  mellan  sex  och  sjuhundra  personer 
halshöggs  däri,  Heta  källor  till  ränksmideri  och  förräderi  förgjordes  sålunda  en 
gång för alla. 
  238 
Huyai, en av de värsta krigsförbrytarna, en djävul från Bani an‐Nadîr och också 
Safiyahs  far,  som  hade  anslutit  sig  till  Banu  Quraitha  då  Quraish  och  Gharfan 
avföll,  tilläts  med  armarna  knutna  till  halsen  stiga  fram  inför  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  På  ett  fräckt  trotsigt  sätt  deklarerade 
han  en  envis  fiendeskap  med  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – men medgav att Allâhs Vilja var på väg att uppfyllas och tillade att 
han hade accepterat sitt öde. Han beordrades sitta ner och halshöggs på stället. 
 
Endast en judisk kvinna dödades och skälet var att hon hade dödat en muslimsk 
krigare  genom  att  slunga  en  roterande  sten  på  honom.  Ett  fåtal  bland  fienden 
antog  islam  och  deras liv,  egendom och barn sparades. Vad  gäller  krigsbytet så 
fördelade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – efter att ha 
lagt  en  femtedel  åt  sidan  det  i  enlighet  med  Allâh  påbud.  Tre  delar  gick  till 
ryttarna och en del till fotsoldaten. Kvinnliga fångar sändes till Najd för att bytas 
mot hästar och vapen. För sig själv valde Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  Rehana  bint  ’Amr  bin  Khanaqah,  frigav  henne  och  äktade 
henne år 6 A.H. Hon dog kort efter avskedsvallfärden och begravdes i al‐Baqi’.343 
 
Efter att kriget med banu Quraitha var avslutat och de hade besegrats hade Sa’d 
bin Mu’adhs önskan uppfyllts och han drog sitt sista andetag. Som svar på hans 
bön, berättade ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne, började Sa’ds sår blöda 
från  framsidan  av  halsen  medan  han  befann  sig  i  det  tält  som  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – rest i moskén för att kunna vara nära 
honom och höra sig för om och vaka över hans hälsa. Folket var inte rätta utom 
då blodet flödade mot dem. I moskén bredvid Sa’ds tält fanns Banu Ghifars tält. 
De sa: ”O ni i tältet, vad är det som kommer mot oss från er?” Se, det var Sa’ds sår 
som blödde och han dog av det.344 
 
Jabir  berättade  att  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – hade sagt: ”Den Medkännandes Tron skakade över Sa’d bin Mu’adhs 
död.”345 När hans likbår bars, berättade at‐Tirmidhi, påstod hycklarna att den var 
alltför  lätt.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
genmälde:  
”Änglarna bär honom.” 
 
Under belägringen av Banu Quraitha dödades en muslim, Khallad bin Suwaid, då 
en  judisk  kvinna  släppte  den  roterande  stenen  på  honom,  och  en  annan,  Abu 
Sinan bin Mihsan, bror till ’Ukasha, dog. 
 
Abu  Lubaba  var  bunden  i  sex  nätter.  Hans  hustru  släppte  loss  honom  vid 
bönetiderna  och  sedan  band  han  sig  åter  vid  pålen.  En  tidig  morgon 
uppenbarade  Allâh,  den  Förlåtande,  en  vers  för  Allâhs  Sändebud  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  med  innebörden  att  Han  hade  vänt  sig  mot 
Abu Lubaba i förlåtelse. Muslimerna rusade till för att knyta loss honom men han 
                                                        
343  Ibn Hisham, 2/245; Talqîh Fuhum Ahl al‐Athar, s. 12. 
345  Sahih al‐Bukhari, 1/536; Sahih Muslim, 2/294; Jami’ at‐Trimidhi, 2/225. 
  239 
insisterade  på  att  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – själv skulle göra det. Och det gjordes kort före morgonbönen. 
 
Denna  Ghazwah  ägde  rum  i  Dhul  Qa’dah  år  5  A.H.,346  och  belägringen  av  banu 
Quraithas  fästen  varade  25  dagar.  Suran  De  Sammansvurna  uppenbarades 
innhållande  Allâhs  Ord  rörande  de  grundläggande  frågorna  kring  troende  och 
hycklare  under  striden  med  de  Sammansvurna,  samt  konsekvenserna  av 
judarnas förräderi och förbundsbrott. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
346  Ibn Hisham, 2/237, 238; Sahih al‐Bukhari, 2/590, 591; Zâd al‐Ma’ad, 2/72‐74; 
Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 287‐290. 
  240 
 
Fortsatta militära aktiviteter 
 
 
SALAM BIN ABI AL‐HUQAIQ (Abu Rafi’) var en förfärlig judisk brottsling som å 
ena sidan hade dragit samman de Sammansvurnas trupper och försett dem med 
mängder av resurser och förnödenheter,347 och å den andra baktalat Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Då  muslimerna  hade  avslutat  sitt 
inlåtande  med  Banu  Quraitha  bad  al‐Khazrajs  stam,  en  rival  till  al‐Aws,  om 
Profetens tillåtelse att döda denne brottsling för att nå samma status som al‐Aws 
som dödat en annan judisk brottsling, Ka’b bin al‐Ashraf. Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  dem  sin  tillåtelse  på  villkor  att  inga 
kvinnor och barn dödades. 
 
En  grupp  på  fem  personer  med  ’Abdullah  bin  ’Atîq  i  spetsen  gav  sig  av  mot 
Khaibar där Abu Rafi’s fäste var beläget. Då de närmade sig platsen gav ’Abdullah 
sina  män  rådet  att  hålla  sig  lite  i  bakgrunden  medan  han  själv  fortsatte  framåt 
dold  i  sin  mantel  som  om  han  hade  förrättat  sina  behov.  Då  folket  fick  in  bad 
portvakten också honom att gå in i tron att han var en av dem. ’Abdullah gick in 
och  höll  sig  dold.  Han  reglade  sedan  upp  de  dörrar  som  ledde  till  Salams  rum. 
Där var det helt mörkt men han lyckades ta honom av daga och sedan ge sig av i 
säkerhet.  På  tillbakavägen  skadade  han sitt ben,  så han förband det och gömde 
sig  tills  morgonen  grydde  och  några  ställde  sig  på  muren  och  officiellt 
tillkännagav Salam bin Abi al‐Huqaiqs död. Då han hörde den glada nyheten gav 
han sig av för att träffa Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
som  lyssnade  till  hela  historien,  sedan  bad  ’Abdullah  att  sträckaut  sitt  ben, 
torkade det, och frakturen läkte på fläcken.348 
 
I en annan version deltog alla fem i gruppen i dödandet av denne islams fiende. 
Händelsen skedde i dhul qa’dah eller dhul hijjah år 5 A.H.349 
 
Kort  efter  att  konflikterna  med  de  Sammansvurna  och  Banu  Quraitha  var 
avklarade  började  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
sända  ut  straffexpeditioner  för  att  tvinga  aggressiva  stammar  och  upproriska 
araber att komma på fredlig fot med den uppstigande islamiska makten. 
 
En  styrka  på  trettio  troende  under  Muhammad  bin  Maslamahs  befäl  sändes  i 
muharram månad år 6 A.H. ut på ett militärt uppdrag. Målet var Bani Bakrs klan. 
Muslimerna angrep den och splittrade den i alal riktningar. Stora mängder byte 
föll  på  muslimernas  lott  som  återvände  hem  med  en  fruktansvärd  icketroende, 
Thumamah  bin  Uthal  al‐Hanafi,  Bani  Hanifas  ledare,  som  på  order  från 
                                                        
347  Fath al‐Bari, 7/343. 
  241 
Musailama,  lögnaren,350  hade  gett  sig  ut  för  att  lönnmörda  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser. Profetens följeslagare band honom vid 
en påle till den profetiska moskén. På en fråga ställd av Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – svarade Thumamah: ”Om du ska döda någon, 
välj då någon av ädel börd; om du ska vara ädelmodig, var det då mot en tacksam 
man;  och  om  du  ska  be  om  pengar,  gör  det  då  av  en  givmild  man.”  Detta 
upprepade  han  tre  gånger  vid  tre  olika  tillfällen.  Vid  det  tredje  gav  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – order om att han skulle släppas. 
Han  gick  snart  iväg  en  bit,  tvättade  sig  och  kom  sedan  tillbaka  för  att  bekänna 
den  nya  tron  och  säga  till  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser: ”Inget ansikte har varit mig mer avskyvärt än ditt men nu ligger det 
mig varmast om hjärtat, ingen religion har varit mig mer frånstötande än din, men 
nu  är  den  mitt  hjärta  kärast.  Jag  vill  nu  genomföra  ’Umrah  (den  mindre 
vallfärden).”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav 
honom  glada  nyheter  och  bad  honom  göra  det.  Vid  ankomsten  till  Mecka 
anklagade quraishiterna honom för avfall. Han förnekade det och bekräftade att 
han hade antagit Islam, och svor sedan att de aldrig skulle få något från Yamama, 
ett till Mecka anslutande område, förrän Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  tillät  det.  Han  gjorde  också  så  och  vägrade  skicka 
förnödenheter  till  Mecka  tills  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – medlade efter att meckanerna vädjat till honom.351 
 
ANGREPPET PÅ BANI LIHYAN 
Bani Lihyan hade betett sig förrädiskt mot tio av Profetens Följeslagare och fått 
dem  hängda.  Eftersom  deras  bosättningar  låg  djupt  in  i  hjärtat  av  Hijaz  på 
gränsen  till  Mecka och  eftersom det pågick  en djupt  rotad blodskonflikt mellan 
muslimerna  och  Quraish,  gjorde  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – bedömningen att det vore oklokt att tränga djupt in och komma så 
nära  den  största  fienden  Quraish.  Då  de  allierade  Sammansvurnas  makt 
kollapsade och de försvagades och resignerade inför den rådande ofördelaktiga 
maktbalansen  tog  emellertid  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – det sällsynta tillfället i akt och beslöt att det var dags att ta hämnd 
på Bani Lihayn. I rabi’ al‐awwal eller jumada al‐ula år 6 A.H. gav han sig i spetsen 
för  tvåhundra  muslimska  krigare  iväg,  och  efter  att  ha  gett  sken  av  att  gå  mot 
Syrien  ändrade  han  riktning  och  satte  kurs  mot  Batn  Gharran,  platsen  för 
Följeslagarnas tragedi, och bad där om Allâhs barmhärtighet för dem. Nyheterna 
om  hans  marsch  nådde  Bani  Lihyan  som  omedelbart  flydde  till  de  närliggande 
bergstopperna  där  de  höll  sig  undan  honom.  För  att  indirekt  bekräfta  sin 
växande  militära  makt  sände  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – på väg tillbaka ut en grupp på tio ryttare till en plats kallad Kura’ 
al‐Ghamim  i  närheten  av  Quraishs  bosättningar.  Hela  expeditionen  tog  fjorton 
dagar i anspråk efter vilka han återvände hem. 
 
 
 
                                                        
351  Zâd al‐Ma’ad, 2/119; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 292‐293. 
  242 
FORTSATTA EXPEDITIONER OCH DELEGATIONER 
År 6 A.H. skickades en styrka under ’Ukasha bin Mihsans ledning ut till en plats 
kallad al‐Ghamir bebodd av Bani Asad. Fienden flydde genast och lämnade efter 
sig tvåhundra kameler som togs till Medina. 
 
En  styrka  ledd  av  Muhammad  bin  Maslamah  gav  sig  ut  mot  Bani  Tha’labahs 
bosättningar  i  Dhil  Qassa.  Etthundra  man  från  fienden  lade  sig  emellertid  i 
bakhåll  och  dödade  hela  styrkan  med  undantag  för  Muhammad  bin  Maslamah 
som svårt sårad lyckades undkomma. 
 
Som vedergällning mot Bani Tha’labah skickades Abu ’Ubaidah bin al‐Jarrah ut i 
spetsen  för  fyrtio  man.  De  marsherade  under  natten  och  tog  på  morgonen 
fienden med överraskning. Dessa flydde till bergen förutom en som sårades och 
senare antog islam. En stor mängd byte tillföll muslimerna i denna incident. 
 
Samma  år  sändes  en  styrka  under  Zaid  bin  Harithas  befäl  till  al‐Jumum,  Bani 
Salîms hemvist. En kvinna från Bani Muzaina visade dem vägen till fiendens läger 
där muslimerna tog ett antal fångar och en hel del byte. Allâhs Sändebud – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  senare  kvinnan  fri  och  gifte  bort 
henne med en av sina efterföljare. 
 
År 6 A.H. begav sig Zaid bin Haritha i spetsen för etthundrasjuttio ryttare till en 
plats  kallad  al‐’Ais,  hejdade  en  quraishisk  karavan  ledd  av  Abul‐’As,  en  släkting 
till Profeten, och tog dess kameler. Abul‐’As flydde och tog skydd i Zainabs (hans 
hustru  och  Profetens  dotter)  hem.  Han  bönföll  henne  att  be  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – att återlämna hans egendom. Profeten 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  rekommenderade,  utan  att 
tvinga, sitt folk att göra det. De gav strax mannen tillbaka all hans egendom. Han 
återvände  till  Mecka,  gav  tillbaka  anförtrodda  medel  till  dem  som  hade  rätt  till 
dem,  antog  islam  och  emigrerade  till  Medina  där  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  fird  och  välsignelser  –  tre  och  ett  halvt  år  efter  deras  första 
äktenskapskontrakt återförenade honom med hustrun Zainab. Dn vers i Quranen 
som förbjuder äktenskap mellan muslimska kvinnor och icketroende hade ännu 
inte uppenbarats vid denna tidpunkt. 
 
Samma år i jumada ath‐thania attackerade Zaid i ledningen för femton män Bani 
Tha’labah och tog tjuga av deras kameler. Folket hade dock redan flytt. 
 
I  rajab  samma  år  ledde  Zaid  tolv  män  till  en  plats  kallade  Wadi  al‐Qura  i  ett 
rekognoseringsuppdrag  för  att  utforska  fiendens  förflyttningar.  Folket  där 
angrep muslimerna, dödade nio av dem medan resten inklusive Zaid bin Haritha 
lyckades undkomma.352 
 
Al‐Khabts  (trädblad)  expeditionen  ägde  rum  år  8  A.H.  före  al‐Hudaibiyah‐
fördraget. Abu ’Ubaidah bin al‐Jarrah ledde trehundra män för att ta en titt på en 
karavan tillhörig Quraish. På grund av otillräckliga förråd av förnödenheter svalt 
                                                        
352  Rahmat‐al‐lil’alamîn, 2/226; Zâd al‐Ma’ad, 2/120‐122. 
  243 
de så mycket att de bara hade Khabt (utspädd yoghurt), härav benämningen ”al‐
Khabts armé”. En av männen slaktade nio kameler vid tre tillfällen, tre åt gången 
vid olka stadier under uppdraget. Abu ’Ubaidah förbjöd honom att göra så. Havet 
var  generöst  och  försåg  dem  med  ett  djur  kallat  al‐’Anbar  (kaskelot)  så  fettrikt 
att  de  levde  på  det  under  en  halv  månads  tid.  Då  de  återvände  hem  återgav  de 
händelsen  för  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som 
påpekade  att  det  rörde  sig  om  försörjning  given  av  Allâh  och  bad  dem  att  dela 
något av dess kött med honom.353 
 
Denna expedition ägde rum före al‐Hudaibiyah‐fördraget efter och på grund av 
vilket muslimerna upphörde med att hejda quraishiska karavaner. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
353  Sahih al‐Bukhari, 2/625, 626; Sahih Muslim, 2/145‐146. 
  244 
 
Ghazwahn mot  
Bani alMustaliq (Muraisi’) 
 
 
ÄVEN OM DENNA GHAZWAH militärt sett inte antog fulla dimensioner hade den 
särskilda  följden  som  dörde  med  sig  en  turbulens  i  den  islamiska  staten  och 
klädde  hycklarna  i  vanheder.  Dessutom  innebar  den  att  en  lagstiftning 
genomfördes  och  konsoliderades  som  vidfogade  ett  intryck  av  själarnas 
fördining, värdighet och renhet i det islamiska samhället. 
 
Den  andra  sha’ban  nåddes  Prodeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – av nyheter om att Bani al‐Mustaliqs ledare al‐Harith bin Dirar hade 
mobiliserat sina män och några araber för att angripa Medina. Buraidah al‐Hasîb 
al‐Aslami sändes utan dröjsmål ut för att verifiera rapporterna. Han talade med 
Ibn  Dirar  som  bekräftade  sin  krigiska  avsikt.  För  att  utforska  muslimernas 
positioner  skickade  den  senare  därför  ut  en  spanare  som  dock  infångades  och 
dödades.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  kallade 
samman  sina  män  och  gav  dem  order  att  förbereda  för  krig.  Innan  avfärd  gavs 
Zaid  bin  Haritha  mandat  att  ta  hand  om  Medinas  angelägenheter.  Då  de 
icketroende fick höra om muslimernas ankomst blev de rädda och de araber som 
hade anslutit sig till dem avföll och flydde till sina hem. Abu Bakr anförtroddes 
utvandrarnas  fana  och  hjälparnas  togs  om  hand  av  Sa’d  bin  ’Ubaida.  De  två 
styrkorna stod vid en källa kallad Muraisi’. 
 
Pilar  sköts  under  några  timmar  och  sedan  anföll  muslimerna  och  ett  slag  stod 
som  slutet  i  en  fullständig  muslimsk  seger.  Några  män  dödades,  icketroende 
kvinnor  och  barn  togs  som  fångar  och  ett  omfattande  byte  tillföll  muslimerna. 
Endast  en  muslim  dödades  och  det  skedde  av  misstag  för  en  hjälpares  hand. 
Bland  fångarna  fanns  Juwairiyah,  dotter  till  de  icketroendes  ledare  al‐Harith. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – äktade henne och som 
kompensation  frigav  muslimerna  etthundra  fiendefångar,  som  antog  islam  och 
hädanefter kom att kallas Profetens ingifta släktingar.354 
 
DE  ICKETROENDES  SUBVERSIVA  ROLL  FÖRE  GHAZWAHN  MOT  BANI  AL‐
MUSTALIQ 
’Abdullah  bin  ’Ubai  var  en  fruktansvärd  hycklare  som  var  full  av  agg  mot  islam 
och  muslimerna.  Han  menade  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  hade  bestulit  honom  på  ledarskapet  över  al‐Aws  och  al‐Khazraj, 
två  klaner  som  redan  hade  accepterat  Muhammads  profetskap  och  hans 
överhöghet över dem. 
’Abdullahs  agg  hade  uppträtt  innan  han  låtsades  vara  muslim.  Efter  slaget  vid 
Badr gjorde han anspråk på att vara det men djupt i sitt hjärta förblev han denne 
fruktansvärde  fiende  till  Allâh,  Hans  Sändebud  och  till  alla  troende  i  allmänhet. 
                                                        
354  Zâd al‐Ma’ad, 2/112, 113; Ibn Hisham, 2/289, 290, 294, 295. 
  245 
Hans  enda  mål  hade  alltid  varit  att  så  splittringens  frön  i  det  muslimska 
samhället och undermindera dess religions himmelska uppdrag. Hans förrädigka 
beteende  kunde  bevittnas  överallt  men  var  slående  närvarande  i  hans  illvilliga 
försök  att  under  slaget  vid  Badr  skapa  förvirring  och  oordning  bland 
muslimerna.  Hans  hyckleri  och  svekfullhet  antog  allvarliga  och  otäcka 
dimensioner  då  han  kort  före  Profetens  fredagspredikan  ställde  sig  upp  bland 
muslimerna  och  spefullt  sa:  ”Detta  är  Allâhs  Sändebud  som  har  hedrat  er  med 
Allâh. Så ni måste stödja, lyda och lyssna till honom.” Sedan satte han sig. 
 
Han  upprepade  sig  på  fredagen  efter  slaget  vid  Uhud.  Han  var  så  ohyfsad  och 
förmäten  att  hans  ord  omisskännligen  hade  en  anstrykning  av  djupt  rotad 
avoghet, och några av muslimerna tog honom förebrående i manteln och tystade 
honom.  Han  gick  genast  sin  väg  under  det  att  han  kastade  ur  sig  ohyfsade  och 
hånfulla  ord.  En  hjälpare  träffade  honom  vid  ingången  till  moskén  och  manade 
honom att gå tillbaka och be Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  om  förlåtelse,  men  han  svarade  att  han  aldrig  hade  velat  be  om 
det.355  Han  höll  dessutom  hemlig  kontakt  med  Bani  an‐Nadîr,  uppmanade  dem 
att  gå  i  allians  med  honom  och  lovade  dem  sitt  stöd  –  allt  detta  i  hans  ändlösa 
ansträngningar  i  en  lång  process  av  konsporation  och  intrigmakeri  riktat  mot 
muslimerna. Allâhs Ord om hans subversiva gärning och respektinjagande tilltag 
under  slaget  vid  löpgraven  kom  att  klart  och  tydligt  vittna  om  denna  typ  av 
hyckleri: 
 
”Och [minns] att hycklarna och de som hade tvivlets sjuka i sina hjärtan sade: ’Vad 
Allâh och Hans Sändebud lovar är för oss bara sken och självbedrägeri!’” 
 
Versen  fortsätter  i  samma  sammanhang  att  beskriva  hycklaren  som  feg  och 
defaitistisk. Han är en lögnare och bryr sig inte om högtidligt utfästa löften. Han 
är  subversiv,  illojal  och  svekfull.  Han  är  njugg  och  girig.  Han  är  kort  sagt 
antitesen till en sann troende. 
 
”De tror att de sammansvurna i själva verket inte har dragit sig tillbaka;  
och om de återkommer skulle dessa [hycklare] helst vilja vara bland nomaderna i 
öknen och [där på betryggande avstånd] höra sig för [hur det till sist går för] er. 
Och om de då skulle befinna sig tillsammans med er,  
skulle de försöka hålla sig undan från striderna.” 
 
Alla  islams  fiender  bland  judar,  hycklare  och  polyteister  medgav  att  islams 
överläge  inte  var  avhängigt  materiell  nivå,  mångfald  av  trupper  eller  mängd 
utrusting,  utan  snarare  berodde  på  de  höga  värden,  den  förfinade  etik  och  de 
högtstående  egenskaper  som  genomsyrade  det  muslimska  samfundet  och  den 
som var knuten till det. Islams fiender var redan medveten om det flödande ljus 
som härrörde från Profetens person allena, som alltid framstod som ett excellent 
föredome för män att imitera och följa. 
                                                        
355  Ibn Hisham, 2/105. 
  246 
Efter  att  under  fem  års  tid  ha  bedrivit  en  fruktlös  krigföring  mot  den  nya 
religionen,  kom  islams  fiender  att  till  fullo  inse  att  islams  utplåning  inte  kunde 
uppnås på slagfältet, och man tog till andra strategier. Välkända ryktesspridare 
som  de  var  beslöt  de  att  iscensätta  en  genomgripande  propagandakampanj  i 
syfte  att  baktala  Profetens  person  på  ett  synnerligen  känsligt  område  i  den 
arabiska  kulturen,  nämligen  etik  och  traditioner.  Efter  striden  mot  de 
Sammansvurna  (al‐Ahzâb)  äktade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – Zainab bint Jahsh efter att hennes äktenskap med hans adopterade 
son  Zaid  bin  Haritha  hade  upplösts.  De  grep  detta  tillfälle  och  med  grund  i 
ökenarabernas  tradition  som  förbjuder  äktenskap  med  en  adopterad  sons  före 
detta  hustru,  började  de  runtom  i  Arabien  sprida  löst  tal  mot  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  De  gjorde  gällande  att  äktenskapet 
borde betraktas som en vidrig synd. De baserade också sin illvilliga propaganda 
på det faktum att Zainab var Profetens femte hustru och att den heliga Quranen 
begränsade  det  tillåtna  antalet  till  fyra.  Äktenskapets  giltighet  måste  alltså 
ifrågasättas, menade de. 
 
Ryktena och skvallret hade en negativ inverkan på en del svaghjärtade muslimer 
ända tills de avgörande verser ur Quranen uppenbarades som friade Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  ogiltigförklarade  alla 
illasinnade planer och förhatliga ränker: 
 
”Profet! Frukta Allâh och gör inga eftergifter för dem som förnekar sanningen och 
för hycklarna! Allâh är allvetande, vis.” 
 (Quranen 33:1) 
 
DERAS SKAMLIGA ROLL UNDER GHAZWAHN MOT BANI AL‐MUSTALIQ 
Under denna ghazwah lyckade hycklarna i anslutning till ett allvarligt och otäckt 
förtal av Profeten själv – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – nästan 
utverka en slags oenighet bland muslimerna själva. Deras uppträdande var kort 
sagt en autentisk tillämpning av Allâhs Ord: 
 
”Om de hade gått med er skulle de inte ha gjort annat än ställt till  
oreda för er och sprungit runt [med rykten] från den ene  
till den andre för att skapa missnöje.” 
(Quranen 9:47) 
 
Som  en  följd  av  intriger  och  illvilliga  avsikter  utformade  av  hycklarna  var  ett 
bråk  mellan  utvandrana  och  hjälparna  nära  förstående.  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – gav dem en uppsträckning genom att beskriva 
deras  beteende  som  något  som  stank  av  förislamiska  bruk.  Hycklarna  med 
’Abdullah bin ’Ubai i spetsen var rasande över hur muslimerna mötte de fientliga 
planer och illasinnade intriger som vävts ihop bakom lyckta dörrar, och de svor 
att ”de mest ärbara kommer att köra ut de sämsta från Medina”, och tillade: ”De 
(muslimerna) har överträffat oss i antal och tagit vårt land. Om du förder din hund 
kommer  den  att  äta  dig.”  Då  detta  tal  rapporterades  till  Profeten  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bad  ’Umar,  en  högt  ärad  Följeslagare,  om 
tillåtelse att se till at Ibn ’Ubai dödades. Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – avslog naturligt nog hans begäran på grundval av att det inte 
  247 
passar en profet att anklagas för att döda sitt folk. Med ett oväntat drag bad han 
istället  ’Umar  att  ge  order  om  uppbrott.  Han  marscherade  med  sina  män  i  två 
dagar tills solen blev alltför het. De gjorde halt och somnade, ett slugt drag för att 
avleda sitt folks uppmärksamhet från den tidigare händelsen. ’Abdullahs son fick 
vetskap om sin fars lumpenhet och då gruppen nådde Medina drog han sitt svärd 
och  hindrade  faderns  intåg  i  staden  tills  den  senare  hade  erkänt  och 
tillkännagivit  att  han  själv  var  den  sämste  medborgaren  och  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – den mest ärbara av dem. På det sättet 
slog hans skryt tillbaka mot honom själv. Det rapporterades också att sonen hade 
varit  redo  att  döda  fadern  om  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – hade velat det. 
 
BAKTALERIET 
Denna ytterliga smärtsamma händelse inträffade under Profetens återresta från 
expeditionen  mot  al‐Mustaliq.  Den  muslimska  armén  tvangs  göra  halt  vid  en 
plats inte långt från Medina. Vid denna expedition gjorde Profetens högsinta och 
begåvade hustru ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – honom sällskap. Det 
hände sig så att ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – avlägsnade sig en bit 
från lägret för att uträtta sina naturliga behov. Då hon återvände blev hon varse 
att hon tappat sitt halssmycke någonstans. Halssmycket i sig var inte av mycket 
värde, men eftersom det var ett lån från en väg gav sig ’Aishah – må Allâh vara 
nöjd med henne – ut för att leta efter det. Eftersom hennes beledsagare tog för 
givet att hon fanns i bärstolen, mager, lättviktig och mycket ung som hon då var, 
hade armén till hennes stora sorg och harm då hon återvände redan brutit upp 
med  den  kamel  som  hon  red.  I  sin  hjälplöshet  satte  hon  sig  ner  och  grät  tills 
sömnen överväldigade henne. Safwan bin Mu’attal, en Utvandrare som gick som 
eftertrupp, kände igen henne eftersom han sett henne innan versen som påbjöd 
slöjan hade uppenbarats, och utan att yppa en enda stavelse till henne förde han 
henne  på  sin  kamel  till  Medina,  medan  han  själv  gick  bakom  djuret.  Medinas 
hycklare  ledda  av  ’Abdullah  bin  ’Ubai  bin  Salul  sökte  få  ut  det  mesta  av  denna 
händelse  och  iscensatte  en  ondskedull  skandal  riktad  mot  ’Aishah  –  må  Allâh 
vara nöjd med henne – som tråkigt nog också en del muslimer blev inblandade i. 
Vid  ankomsten  till  Medina  höll  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  rådslag  med  sina  Följeslagare  som  gav  uttryck  för  olika  åsikter 
från  skilsmässa  till  kvarhållande.  Händelsen  ledde  nästan  till  handgemäng 
mellan två rivaliserade parter, al‐Aws och al‐Khazraj, med Profetens ingripande 
tystade  ögonblickligen  båda  parter.  Ovetande  om  de  rykte  som  cirkulerade 
insjuknade  ’Aishah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne  –  och  var  sängliggandes 
under  en  månads  tid.  Då  hon  var  på  bättringsvägen  hörde  hon  om  baktaleriet 
och  skaffade  tillåtelse  att  gå  till  sina  föräldrar  för  att  få  tillförlitlig  information. 
Hon  brast  sedan  ut  i  gråt  och  under  två  dagar  och  en  sömnlös  natt  grät  hon  så 
hejdlöst  att  hon  kände  att  hennes  hjärta  var  på  väg  att  brista.  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  besökte  henne  i  den  situationen  och 
efter  att  ha  vittnat  om  Allâhs  Enhet  sa  han  henne:  ”Om  du  är  oskyldig  kommer 
Allâh  att  frikänna  dig,  annars  måste  du  be  om  Hans  förlåtelse  och  nåd.”  Hon 
slutade gråta och bad sina föräldrar tala för henne. De hade ingenting att säga så 
hon tog själv initiativet och sa: ”Om jag säger dig att jag är oskyldig – och Allâh 
vet  med  säkerhet  att  jag  är  oskyldig  –  och  du  inte  tror  mig;  och  om  jag  skulle 
  248 
erkänna  något  som  Allâh  vet  att  jag  är  oskyldig  till,  och  du  tror  mig;  då  har  jag 
ingenting att ta min tillflykt till annat än Profeten Yûsûfs (Josef) faders ord: 
 
”… Tålamod, du sköna [dygd, är vad jag nu måste visa: ingen klagan och inga 
förbråelser]! Jag ber Allâh om styrka att bära det svåra som ni påstår [har hänt].” 
 
Hon vände sig sedan bort och lade sig nerför att vila. I detta avgörande ögonblick 
kom den uppenbarelse som frikände ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – 
från allt baktaleri som producerats i detta ärende. ’Aishah – må Allâh vara nöjd 
med  henne  –  var  naturligtvis  hjärtans  glad  och  lovprisade  tacksamt  Allâh,  Vars 
Ord i detta sammanhang löd: 
 
”Det var en grupp av era egna som spred det illvilliga förtalet…” 
 
De mest inblandade i affären, Mistah bin Athatha, Hassan bin Thabit och Hamnah 
bint Jahsh, piskades med åttio rapp. 
 
Vad gäller den man som innehade huvudrollen, ’Abdullah bin ’Ubai, piskades han 
inte,  antingen  på  grund  av  att  prygelstraffet  skulle  ha  ersatt  de  straff  som 
förberetts för honom i det efterkommande livet och att han inte förtjänade detta, 
eller på grund av samma allmänhänsyn för vilket han vid ett tidigare tillfälle inte 
heller  dödades.  Dessutom  blev  han  efter  att  hans  verkliga  avsikter  otvetydigt 
exponerats för allmänheten måltavla för klander och förödmjukelser.356  
 
Närmare  en  månad  senare  hade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – och ’Umar bin al‐Khattab följande samtal: ”Förstår du inte ’Umar, 
att om jag hade låtit döda honom (’Abdullah bin ’Ubai) hade en mängd bemärkta 
personer  skyndat  för  att  slåss  för  honom.  Om  jag  nu  tvärtom  ber  dem  att  döda 
honom  kommer  de  att  göra  det  av  egen  fri  vilja.”  ’Umar  svarade:  ”Vid  Allâh  svär 
jag att Profetens omdöme är så mycket sundare än mitt.”357 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
356  Sahih al‐Bukhari, 1/364, 2/696‐698; Zâd al‐Ma’ad, 2/113‐115; Ibn Hisham, 
2/297‐207. 
357  Ibn Hisham, 2/293. 
  249 
 
Delegationer och expeditioner 
efter ghazwahn mot alMuraisi’ 
 
 
EN MILITÄR EXPEDITION UNDER ’Abdur Rahman bin ’Aufs ledning skickades i 
sha’ban år 6 A.H. ut till Bani Kalbs hemvist i Doumat al‐Jandal. Innan de gav sig 
iväg  kallades  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  till  sig 
’Abdur  Rahman,  lade  sin  hand  på  den  senares  medan  han  bad  om  Allâhs 
välsignelser och gav honom order om att agera storsint under kriget. Han sa till 
honom  att  äkta  kungens  dotter  om  de  skulle  lyda  honom.  ’Abdur  Rahman 
stannade bland dessa människor under tre dagar, bjöd dem till islam och erhöll 
ett positivt gensvar. Han äktade sedan kungens dotter Tamadur bint al‐Asbagh. 
 
Samma månad och år sändes ’Ali bin Abi Talib i spetsen för en styrka ut till Bani 
Sa’d bin Bakrs bosättningar vid en plats kallad Fadk. Profeten Muhammad – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  fått  rapporter  om  att  de  hade 
mobiliserat till stöd för judarna. Muslimerna marscherade på dagen och höll sig 
dolda  på  nätterna.  På  vägen  tog  de  en  fiendespanare  till  fånga  som  medgav  att 
han sänts till Khaibars stam för att i utbyte mot deras dadlar ge dem stöd. ’Ali och 
hans följeslagare angrep deras läger, tog femhundra kameler och tvåtusen getter, 
men Banu Sa’d med sin ledare Wabr bin ’Alîm hade flytt. 
 
En  expedition  ledd  av  Abu  Bakr  as‐Siddiq  eller  Zaid  bin  Haritha  skickades  i 
ramadan år 6 A.H. ut till Wadi al‐Qura efter att Fazaras klan hade gjort en attack 
mot  Profetens  liv.  Efter  morgonbönen  fick  detacheringen  order  att  angripa 
fienden. En del av dessa dödades och andra tillfångatogs. Bland dessa fanns Umm 
Qirfa  och  hennes  vackra  dotter  som  sändes  till  Mecka  som  lösen  för  att  släppa 
några muslimska fångar där.358 Umm Qirfas attack mot Profetens liv slog tillbaka 
mot henne och de trettio ryttare som hon mobiliserat och försörjt för att kunna 
sätta sina onda planer i verket blev alla dödade. 
 
Anas  bin  Malik  rapporterade  att  några  medlemmar  från  ’Urainas  stam  kom  till 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  gjorde 
anspråk  på  islam.  De  slog  sig  ner  i  Medina  men  fann  klimatet  osympatiskt  och 
ombads att slå upp sina tält på betesmarkerna i närheten. De gjorde så och hade 
det bra. Senare angrep de Profetens herde och dödade honom, avföll från islam 
och  drev  bort  kamelerna.  Händelsen  rapporterades  till  Profeten  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  sände  ut  en  styrka  på  tjugo  muslimer 
under  Karz  bin  Jabir  al‐Fihri  efter  dem.  De  infångades  och  fördes  inför  honom. 
Han lät hugga av deras händer och fötter och trycka ut deras ögon som straff för 
vad de gjort, och de kastades sedan på den steniga marken tills de dog.359 
 
                                                        
359  Zâd al‐Ma’ad, 2/122. 
  250 
Levnadstecknare  har  också  rapporterat  att  ’Amr  bin  Omaiya  ad‐Damari  och 
Salamah  bin  Abi  Salamah  sändes  ut  för  att  döda  Abu  Sufyan,  Quriashs  ledare, 
som  tidigare  skickat  en  beduin  för  att  döda  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser.  Tvåmansuppdraget  misslyckades  men  tre  polyteister 
dödades på vägen. Värt att notera är att alla dessa expeditioner inte innefattade 
verkliga  strider  utan  snarare  var  skärmytslingar  eller  militära  straffmanövrar 
utförda för att avskräcka ännu inte kuvade fiender. En djupare betraktelse över 
krigsutveckligen  avslöjar  islams  fienders  stridsvilja  fortgående  kollaps,  och  att 
de  hade  kommit  att  inse  att  de  inte  längre  var  kapabla  att  förhindra  den 
islamiska  kallelsen  eller  försvaga  dess  aktiva  drivkraft.  Detta  sakernas  tillstånd 
nådde  sitt  klimax  i  al‐Hudaibiyah‐fördraget  då  de  två  krigförande  parterna, 
troende  och  icketroende,  ingick  ett  fredsavtal  som  i  påtaglig  grad  pekade  mot 
den  alltigenom  växande  styrkan  hos  islam,  och  otvetydligt  noterade  denna 
himmelska religions beständighet i pan‐Arabien. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  251 
 
AlHudaibiyahfördraget 
(dhul qa’dah år 6 A.H.) 
 
 
NÄR ARABIEN BÖRJADE BEVITTNA den omfattande och imponreande vågen till 
förmån  för  muslimerna  började  förelöparna  till  den  stora  erövringen  och  den 
islamiska  kallelsens  framgång  torna  upp  sig  vid  den  demografiska  horisonten, 
och de sanna troende återställde sin odiskutabla rätt till religionsutövande i den 
heliga helgedomen. 
 
Det  var  cirka  år  6  A.H.  som  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  medan  han  ännu  var  i  Medina  i  en  dröm  såg  han  i  trygghet 
tillsammans  med  sina  efterföljare  hade  trött  in  i  helgedomen  i  Mecka.  Och 
utförde  ritualerna  i  samband  med  ’Umrah  (den  mindre  vallfärden).  Deras 
huvuden rakades och deras hår klipptes. Så snart han informerat några av sina 
Följeslagare om drömmens innehåll flylldes deras hjärtan av glädje, ty de fann i 
den en aktualisering av sin djupa längtan att efter sex års exil delta i vallfärden 
och dess heliga riter. 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  fick  sina  kläder 
tvättade,  sadlade  sin  kamel  och  marscherade  mot  Mecka  i  spetsen  för 
femtonhundra  muslimer  inklusive  sin  hustru  Umm  Salamah.  Ett  antal 
ölenbeduiner  vars  tro  ännu  var  ljummen  stannade  hemma  och  kom  med 
ursäkter. Förutom slidsvärd bar de som gav sig iväg inga vapen eftersom de inte 
hade  för  avsikt  att  hamna  i  strid.  Ibn  Umm  Makrum  anförtroddes  att  sköta 
Medinas  angelägenheter  under  Profetens  bortavaro.  Då  de  närmade  sig  Mecka 
gav  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  order  om  att 
offerdjuret  skulle  bekransas  och  att  alla  pilgrimer  skulle  ikläda  sig  al‐Ihrâm, 
pilgrimsklädseln.  Han  sände  ut  en  panare  för  att  söka  nyheter  om  fienden. 
Mannen  kom  tillbaka  för  att  säga  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – att ett stort antal slavar och en enorm armé hade samlats för att 
stå  honom  emot,  och  att  vägen  till  Mecka  var  helt  blockerad.  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – rådgjorde med sina Följeslagare vilka 
var  av  åsikten  att  de  inte  skulle  slåss  mot  någon  såvida  de  inte  hindrades  att 
genomföra vallfärden. 
 
Quraishiterna å sin sida höll ett möte under vilket de övervägde hela situationen 
och beslöt att till vilket pris som helst stå emot Profetens delegation. Två hundra 
ryttare  under  Khalid  bin  al‐Walîds  befäl  skickades  ut  för  att  under  dhuhr 
(middagsbönen) ta muslimerna med överrakning. Reglerna för hur bön förrättas 
i ett tillstånd av fruktan uppenbarades emellertid under tiden och tillfället gled 
således Khalid och hans män ur händerna. Muslimerna undvek att ta den vägen 
och beslöt att istället följa en oländig och klippig en. Khalid begav sig i detta läge 
tillbaka till Quraish för att informera dem om den senaste utvecklingen. 
 
  252 
Då  muslimerna  nådde  fram  till  en  plats  kallad  Thaniyat  al‐Marar  snavade 
Profetens kamel, sjönk ner på knä och vägrade envist att röra sig. Muhammad – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – svor att han villigt skulle gå med 
på vilken plan de än föreslog som skulle ära Allâhs helgedomar. Sedan sporrade 
han förebrående sin kamel som reste sig. De återupptog sin marsch och kom att 
slå  upp  sina  tält  på  den  bortersta  delen  av  al‐Hudaibiyah  vid  en  källa  med 
otillräcklig tillgång på vatten. Muslimerna rapporterade törst till Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – som då tog en pil ur sitt koger och satte 
den  i  vattendraget.  Vatten  forsade  genast  fram  och  hans  efterföljare  drack  sig 
otörstiga. Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade vilat 
kom Budail bin Warqa’ al‐Khuza’i tillsammans med några framstående personer 
ur Khuza’ahs stam, Profetens förtrogna, och frågade varför han kommit. Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – svarade att han inte kommit för 
krig: ”Jag har ingen annan plan”, sa han, ”än att genomföra ’Umrah (den mindre 
vallfärden)  i  Helgedomen.  Om  Quraish  skulle  anta  den  nya  religionen,  som  en  del 
folk  har  gjort,  är  de  högst  välkomna,  men  om  de  står  i  min  väg  eller  hindrar 
muslimerna att genomföra vallfärden kommer jag att bekämpa dem till siste man. 
Allâhs Order måste uppfyllas.” Den utsände förde budskapet tillbaka till Quraish 
som  sände  ytterligare  en  vid  namn  Mikraz  bin  Hafs.  Vid  åsynen  av  honom  sa 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att det var en svekfull 
man,  och  han  gavs  samma  budskap  att  förmedla  till  sitt  folk.  Han  följdes  av  en 
annan ambassadör känd som al‐Hulais bin ’Alqamah som var mäkta imponerad 
av  den  hängivenhet  som  muslimerna  visade  för  den  Heliga  Ka’bah.  Han  vände 
åter  till  sina  män  och  varnade  dem  för  att  om  de  hindrade  Muhammad  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – och hans Följeslagare att ära Allâhs hus 
riskerade  de  att  alliansen  med  honom  bröts.  Hulais  efterträddes  av  ’Urwa  bin 
Mas’ud ath‐Thaqafi för att förhandla med Muhammad – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser. Under diskussionens gång sa han till Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser: ”Muhammad! Har du omkring dig samlat folk av 
blandat  ursprung  och  sedan  drivit  dem  mot  dina  släktingar  för  att  utplåna  dem? 
Jag  tror  vid  Allâh  att  jag  i  morgon  kommer  att  se  dig  övergiven  av  dessa 
människor.”  I  detta  läge  reste  sig  Abu  Bakr  och  gav  uttryck  för  sin  förtrytelse 
över  denna  beskyllning.  Al‐Mughîrah  bin  Shu’ab  uttryckte  samma  attityd  och 
förbjöd  honom  förebrående  att  röra  vid  Profetens  skägg.  Quraishs  utsände 
anmärkte då harmset och hänsyftade på den senares svekfulla handlande då han 
dödade och plundrade sina följeslagare innan han antog islam. Under tiden hade 
’Urwa  under  sin  vistelse  i  muslimernas  läger  på  nära  håll  sett  den  bottenlösa 
kärlek  och  djupa  respekt  som  Muhammads  efterföljare  visade  honom.  Han 
återvände  och  förmedlade  till  Quraish  sitt  intryck  av  att  dessa  människor  inte 
under  några  omständigheter  kunde  överge  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser. Han uttryckte sina känslor med följande ord: 
 
”Jag har varit hos Chosroes, Caesar och Negus i deras riken, men aldrig har 
jag  sett  en  härskara  bland  sitt  folk  som  Muhammad  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bland  sina  Följeslagare.  När  han  tvagar  sig, 
låter  de  inte  vattnet  därifrån  falla  till  marken;  när  han  hostar  gnider  de 
ansiktet med slemmet; när han talar sänker de sina röster. De kommer inte 
att  överge  honom  för  någonting  någonsin.  Han  erbjuder  er  nu  en  rimlig 
överenskommelse, så gör som ni vill.” 
  253 
Ett antal obetänksamma och stridslystna quraishiska ungdomar tog då de iakttog 
den  överväldigande  tendensen  till  förlikning  bland  sina  ledare  initiativ  till  en 
illvillig plan som kunde ha stoppat fredsöverenskommelsen. De beslöt sig för att 
infiltrera muslimernas läger och framkalla avsiktliga skärmytslingar som skulle 
kunna  antända  krigets  stubin.  Muhammad  bin  Maslamah  som  ledde  den 
muslimska  vaktstyrkan  tog  dem  till  fånga,  men  i  ljuset  av  de  långtgående  och 
nära  förestående  resultat  som  var  på  väg  att  åstadkommas  försatte  Profeten  – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  dem  på  fri  fot.  I  detta 
sammanhang säger Allâh: 
 
”Det är Han som i Mekkadalen höll deras händer borta från er och era händer 
borta från dem, sedan Han låtit er få övertaget över dem;  
och Allâh såg vad ni gjorde.” 
 
Tiden  gick.  Förhandlingar  fördes  men  utan  några  resultat.  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – bad då ’Umar att å hans vägnar besöka 
Quraishs  främste.  ’Umar  ursäktade  sig  med  hänvisning  till  personligt  fiendskap 
med  Quraish.  Han  hade  dessutom  inga  inflytelserika  släktingar  i  staden  som 
kunde skydda honom  från fara, och han pekade ut ’Uthman bin ’Affan  som den 
lämpligaste  utsände  eftersom  han  tillhörde  en  av  Meckas  mäktigaste  släkter. 
’Uthman besökte Abu Sufyan och andra ledare och sa dem att muslimerna endast 
hade kommit för att betyga Helgedomen sin vördnad, utöva gudsdyrkan där, och 
att  de  inte  hade  för  avsikt  att  slåss.  Han  hade  också  ombetts  att  kalla  dem  till 
islam,  och  framföra  glada  nyheter  till  troende  kvinnor  och  män  i  Mecka  om  att 
erövringen  närmade  sig  och  att  islam  tvivelsutan  skulle  ge  sig  av  i  fred,  men 
quraishiterna  var  orubbliga  och  inte  redo  att  ge  dem  tillåtelse  att  besöka  al‐
Ka’bah.  De  erbjöd  emellertid  ’Uthman  att  om  han  så  önskade  i  egenskap  av 
privatperson genomföra vallfärden, men han avböjde och sa: ”Hur skulle det vara 
möjligt att jag begagnade mig av denna möjlighet då Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  förnekas  den?”  Muslimerna  inväntade  ängsligt  och 
med  blandade  känslor  av  fruktan  och  oro  ’Uthamns  ankomst.  Han  blev  dock 
avsevärt  försenad  och  man  började  misstänka  falskspel  från  Quraishs  sida. 
Muslimerna  blev  mycket  oroade  och  gav  ett  högtidligt  löfte  till  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  om  att  hämnad  sin  Följeslagares  död 
och under alla omständigheter stå stadigt vid sin ledare Muhammads sida. Denna 
ed går under namnet Bay’at ar‐Ridwan (Trohetspakten). De första som svor eden 
var Abu Sinan al‐Asadi och Salamah bin al‐Akwa’ som tre gånger, i arméns front, 
mitt  och  rygg,  gav  ett  högtidigt  löfte  om  att  dö  för  Sanningen.  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – sträckte till och med sin egen hand och 
sade:  ”Detta  är  för  ’Uthman”.  Efter  att  resten  av  armén  givit  samma  löfte,  dök 
’Uthman  själv  upp  och  gav  även  sitt  löfte.  Pakten  svors  in  under  ett  träd  där 
’Umar höll Profetens hand och Ma’qil bin Yasar höll upp en gren av trädet. Den 
Heliga Quranen har refererat till detta med följande ord: 
 
”Allâh såg med välbehag på de troende när de svor dig trohetsed under trädet…” 
 
  254 
Då  Quraish  förtod  med  vilken  orubblig  målmedvetenhet  muslimerna  var 
beredda att utgjuta den sista droppen blod för sin tro, tog de sitt förnuft till fånga 
och  insåg  att  Muhammads  efterföljare  inte  kunde  kuvas  med  dessa  metoder. 
Efter en del ytterligare samtal gick de med på att sluta ett avtal om förlikning och 
fred med muslimerna. Avtalets klausuler ser ut som följer: 
 
• Muslimerna ska denna gång återvända hem och komma tillbaka följande 
år, dock ska de inte stanna i Mecka längre än tre dagar. 
 
• De ska inte komma tillbaka beväpnade, men de kan ta med sig slidsvärd 
som förvaras i väskor. 
 
• Krigshandlingar  ska  inställas  under  en  tioårsperiod  under  vilken  båda 
parter  ska  leva  i  full  säkerhet  och  ingen  av  dem  ska  resa  svärd  mot  den 
andra. 
 
• Om någon från Quraish går över till Muhammad – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  utan  sin  förmyndares  tillåtelse  ska  han  skickas 
tillbaka  till  Quraish,  men  om  någon  av  Muhammads  efterföljare 
återvänder till Quraish ska han inte skickas tillbaka. 
 
• Vem helst som önskar sluta sig till Muhammad – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  eller  ingå  ett  avtal  med  honom  ska  ha  frihet  att 
göra så; och på samma sätt ska den som önskar sluta sig till Quraish eller 
ingå avtal med dem tillåtas göra så. 
 
Viss  oenighet  uppstod  kring  inledningen.  Då  avtalet  skulle  sättas  på  pränt 
inledde  ’Ali  bin  Abi  Talib,  som  agerade  som  skrivare,  med  orden  ”Bismillâh  ir
Rahmân irRahîm”, dvs. ”I Allâhs den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn.” Meckas 
ombud  Suhail  bin  ’Amr  deklarerade  att  han  inget  visste  om  ar‐Rahmân  och 
insisterade  på  den  brukliga  frasen  ”Biismika  Allâhumma”,  dvs.  ”I  Ditt  Namn,  o 
Allâh!” Muslimerna mittrade av olust med Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  gav  sitt  samtycke.  Han  fortsatte  att  diktera:  ”Detta  är  vad 
Muhammad,  Allâhs  Sändebud,  har  kommit  överens  om  med  Suhail  bin  ’Amr.” 
Suhail  protesterade  då  åter:  ”Om  vi  hade  erkänt  dig  som  Profet  hade  vi  inte 
utestängt dig från Helgedomen eller slagits mot dig. Skriv ditt eget namn och din 
faders  namn.”  Muslimerna  muttrade  som  tidigare  och  vägrade  att  ge  sitt 
samtycke  till  ändringen.  Till  förmån  för  ett  långsiktigt  islamiskt  intresse  fäste 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – emellertid ingen vikt 
vid  en  sådan  obetydlig  detalj,  strök  själv  orden  och  dikterade  istället: 
”Muhammad,  ’Abdullahs  son.”  Kort  efter  att  avtalet  slutits  anslöt  sig  Khuza’as 
klan,  som  tidigare  varit  en  av  Banu  Hashims  allierade,  till  Muhammads  led 
medan Banu Bakr tog parit för Quriash. 
 
Det  var  under  denna  tid  då  avtalet  skrevs  som  Suhails  son  Abu  Jandal  gjorde 
entré  på  scenen.  Han  var  brutalt  kedjad  och  stapplade  av  umbäranden  och 
utmattning. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och hans 
Följeslagare rördes av medlidande och försökte få till stånd hans frigivning, men 
Suhail  var  orubblig  och  sa:  ”För  att  markera  att  ni  är  trogna  kontraktet  har  ett 
  255 
tillfälle  precis  uppenbarat  sig.”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – sa: ”Men avtalet var inte undertecknat när din son steg in i lägret.” I 
detta  läge  avbröt  Suhail  och  sa:  ”Men  avtalets  villkor  var  överenskomna.”  Detta 
var  sannerligen  ett  bekymmersamt  ögonblick.  Å  ena  sidan  Abu  Jandal  som  i 
falsett  jämrade  sig,  ”muslimer,  ska  jag  återlämnas  till  polyteisterna  så  att  de  ska 
kunna locka mig bort från min tro!”, men å den andra ett plikttroget engagemang 
som  ansågs  högre  prioriterat  än  allt  annat.  Profetens  hjärta  svämmade  över  av 
sympati men han ville till varje pris stå vid sitt ord. Han tröstade Abu Jandal och 
sa:  
 
”Var tålmodig och överlämna dig åt Allâhs Vilja. Han kommer att ge dig och dina 
hjälpläsa följeslagare lindring och möjligheter till flykt. Vi har ingått ett fredsavtal 
med dem och förbundit oss för detta i Allâhs Namn. Vi kommer dörför inte att 
under några omständigheter bryta det.” 
 
’Umar  bin  al‐Khattab  kunde  inte  avhålla  sig  från  att  ge  utlopp  för  sitt  hjärtas 
djupa kval. Han kom på fötter yttrandes ord som uttryckte djupt hat och ytterlig 
harm och begärde att Abu Jandal skulle ta sitt svärd och döda Suhail, men sonen 
skonade sin far. Abu Jandal fördes i tyst resignation bort i sina kedjor. 
 
Då  fredsavtalet  var  ingått  gav  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  sina  Följeslagare  order  om  att  slakta  sina  offerdjur,  men  de  var 
alltför betryckta för att kunna göra det. Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  gav  tre  gånger  instruktioner  utan  positiv  respons.  Han 
berättade  om  sina  Följeslagares  attityd  för  sin  hustru  Umm  Salamah,  som  gav 
honom  rådet  att  själv  ta  initiativet,  slakta  sitt  djur  och  låta  raka  sitt  huvud.  Då 
muslimerna  såg  detta  började  de  med  tunga  hjärtan  slakta  sina  djur  och  raka 
sina  huvuden.  De  kom  till  och  med  nära  att  döda  varandra  på  grund  av  sin 
bedrövelse.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bad  tre 
gånger för dem som rakade sina huvuden och en gång för dem som klippte sitt 
hår.  En  kamel  offrades  å  sju  mäns  vägnar  och  en  ko  å  samma  antal  personers 
vägnar.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  offrade  en 
kamel  som  en  gång  hade  tillhört  Abu  Jahl  och  som  muslimerna  hade  tagit  som 
krigsbyte  vid  Badr,  och  gjorde  på  så  sätt  polyteisterna  ursinniga.  Under 
händelserna vid al‐Hudaibiyah tillät Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – Ka’b bin ’Ujrah, som befann sig i ett tillstånd av Ihram (pilgrimens 
tillstånd av rituell renhet) för ’Umrah, att på grund av sjukdom raka sitt huvud på 
villkor  att  han  betalade  kompensation  genom  att  offera  ett  får,  fasta  tre  dagar 
eller utfodra sex behövande. Angående detta uppenbarades följande vers: 
 
”… men för den av er som är sjuk eller har en huvudskada får offret bestå i fasta, 
allmosor eller [annan] religiös handling…” 
 
Under  tiden  emigrerade  några  troende  kvinnor  till  Medina  och  bad  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – om skydd vilket de fick. Då deras 
familjer krävde att de återvände skickade han inte tillbaka dem på grund av att 
följande vers uppenbarade: 
 
  256 
”Troende! När troende kvinnor som har utvandrat till er, förhör dem! Ingen utom 
Allâh känner deras tro, men om ni har övertygat er om att de är troende, sänd då 
inte tillbaka dem till förnekarna av sanningen; deras män har inte längre rätt att 
leva med dem och de har inte rätt att leva med sina män. Men ge tillbaka männen 
vad [brudgåvan] har kostat dem. Och ni begår ingen synd om ni sedan tar dem till 
hustrur efter att ha gett dem deras brudgåva. Håll inte fast vid det äktenskapliga 
band med kvinnor som förnekar sanningen” 
 
Anledningen  till  att  kvinnorna  inte  skickades  tillbaka  var  antingen  att  de  inte 
ursprungligen  var  inkluderade  i  avtalsvillkoren  som  endast  nämnde  män,  eller 
för att Quranen upphävade alla villkor som gällde kvinnor i versen: 
 
”Profet! När troende kvinnor kommer till dig för att avlägga trohetsed – [och 
lovar] att inte sätta något, vad det än är, vid Allâhs sida, att inte stjäla, att inte 
begå äktenskapsbrott, att inte döda sina egna barn, att inte sprida förtal som de 
själva diktat upp och att aldrig vägra dig lydnad i det som är rätt och rimligt – tag 
då emot deras trohetsed och be Allâh förlåta dem deras synder…” 
 
Versen ovan är den som förbjöd muslimska kvinnor att äkta icketroende män. På 
samma  sätt  beordrades  muslimska  män  att  avsluta  sina  äktenskap  med 
icketroende  kvinnor.  I  enlighet  med  detta  bud  skilde  sig  ’Umar  bin  al‐Khattab 
från två av de hustrur han äktat innan han antog islam. Mu’awiyah gifte sig med 
den första och Safwan bin Omaiyah med den andra. 
 
AL‐HUDAIBIYAH‐FÖRDRAGET – DESS SOCIOPOLITISKA BETYDELSE 
En serie händelser bekräftade den djupa visdom och de lysande resultat som det 
fredsfördrag som Allâh kallade ”en omisskännlig triumf” innehöll och förde med 
sig.  Hur  kunde  det  vara  annorlunda  då  Quraish  hade  erkänt  och  legitimerat 
muslimernas existens på den politiska arenan i Arabien och börjat behandla de 
troende på lika villkor. I ljuset av fördragets artiklar hade Quraish indirekt avsagt 
sig sitt krav på religöst ledarskap, gått med på att inte längre intressera sig för 
andra än Quraish, samt tvått sina händer vad gäller alla former av inblandning i 
den  arabiska  halvöns  religiösa  framtid.  Muslimerna  å  sin  sida  hade  inga  tankar 
på  att  ta  över  människors  egendom  eller  döda  dem  i  blodiga  krig.  Inte  heller 
hade de för avsikt att tillämpa några tvångsåtgärder i sin strävan att sprida islam 
utan  deras  enda  mål  var  tvärtom  att  med  avseende  på  religion  och  ideologi 
frambringa en frihetlig atmosfär: 
 
”… Låt därför den tro som vill tro, och låt den förneka tron som vill förneka den.” 
 
Å  andra  sidan  hade  muslimerna  nu  möjlighet  att  sprida  islam  till  ännu  inte 
kartlagda  områden.  Där  det  rådde  vapenvila  upphävdes  krigstillståndet,  män 
träffades och samtalade och ingen talade om islam på ett sansat sätt utan att anta 
tron. Inom loppet av två år efter att fördraget slutits hade dubbelt så många som 
tidigare antagit islam. Detta stöds av det faktum att Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  sig  iväg  till  al‐Hudaibiyah  med  endast  1400 
  257 
män, medan han två år senare då han gav sig ut för att befria Mecka hade 10 000 
man med sig. Den artikel i fördraget som rör inställda krigshandlingar under tio 
år pekar direkt på att den politiska högdragenhet som Quraish och dess allierade 
dittills  praktiserat  fullständigt  hade  misslyckats,  samt  på  krigshetsarnas 
oförmåga och sammanbrott. 
 
Quraish hade förbundit sig att göra avkall på dessa förmåner i utbyte mot något 
som  föreföll  gynna  dem  men  som  i  praktiken  inte  egentligen  skadade 
muslimerna;  dvs.  den  artikel  som  reglerar  behandlingen  av  de  män  som  söker 
skydd  hos  muslimerna  utan  sina  förmyndares  samtycke.  Vid  första  anblicken 
föreföll  det  vara  en  ytterligt  plågsam  klausul  och  betraktades  i  det  muslimska 
lägret som mycket beklagligt. Under kommande utveckling skulle den dock visa 
sig  vara  en  välsignelse.  Det  var  inte  troligt  att  de  muslimer  som  skickades 
tillbaka till Mecka skulle avsäga sig islam välsignelser, utan visade sig tvärtom bli 
medelpunkter för islamiskt inflytande. Det var omöjligt att tänka sig att de skulle 
bli  avfällingar  eller  överlöpare.  Visdomen  bakom  stilleståndet  antog  sina  fulla 
dimensioner i några efterföljande händelser. 
 
Efter  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  nått 
Medina  kom  Abu  Basir,  som  hade  flytt  från  Quraish,  till  honom  som  muslim. 
Quraish skickade två män för att kräva hans återvändande, och Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  överlämnade  honom  till  dem.  Under 
resan till Mecka lyckades Abu Basir döda en av dem medan den andre flydde till 
Medina med Abu Basir efter sig. Då den senare kom till Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  han:  ”Ditt  åtagande  är  över  och  Allâh  har 
befriat  dig  från  det.  Du  lämnade  i  laga  ordning  över  mig  till  dem  och  Allâh  har 
räddat mig från dem.” Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
sa:  ”Sorg  över  hans  moder,  han  hade  kunnat  utlösa  ett  krig  om  han  hade  haft 
andra  med  sig.”  Då  Abu  Basir  hörde  detta  visste  han  att  han  åter  skulle 
överlämnas  till  Quraish  och  flydde  från  Medina  ända  till  Saif  al‐Bahr.  Andra 
muslimer som förtrycktes i Mecka började nu fly till Abu Basir. Han fick sällskap 
av Abu Jandal och andra tills en tämligen stor koloni uppstod som sökte hämnd 
på  Quraish  och  började  ge  sig  på  deras  karavaner.  Meckas  hedningar  fann  sig 
själva oförmögna att kontrollera kolonisterna och bönföll Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  om  att  överge  den  artikel  som  reglerade 
utlämningen.  De  bad  honom  vid  Allâh  och  de  släktband  som  fanns  mellan  dem 
att  skicka  efter  gruppen,  och  sa  att  vem  som  än  anslöt  sig  till  muslimerna  i 
Medina  var  säker  för  dem.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – skickade då efter gruppen som förväntat reagerade positivt. 
 
Så  ser  verkligheten  bakom  fredsfördragets  artiklar  ut  oh  det  förefaller  som  om 
de alla spelade en gynnsam roll för den gryende islamiska staten. Två punkter i 
det  gjorde  det  likväl  osmakligt  för  vissa  muslimer;  nämligen  att  det  inte  gav 
tillträde till Helgedomen det året samt den skenbara förödmjukande attityd som 
präglade  förlikningen  med  Quraishs  hedningar.  ’Umar  kunde  inte  behärska  all 
den vånda som bemäktigat sig hans hjärta utan sökte upp Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  sa:  ”Är  inte  du  Allâhs  sanna  Sändebud?” 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – svarade lugnt: ”Varför 
inte?”  ’Umar  talade  igen  och  frågade:  ”Är  vi  inte  på  rättfärdighetens  väg  och  är 
  258 
inte våra fiender fel ute?” Utan att visa någon förtrytelse svarade Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – att det var så. Då ’Umar fick detta svar 
fortsatte han och krävde: ”Då ska vi inte utsättas för några förödmjukelser i tron.” 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  förblev  oberörd  och 
med  fulländat  självförtroende  sa  han:  ”Jag  är  Allâh  sanna  Sändebud,  jag  trotsar 
Honom  aldrig,  Han  kommer  att  hjälpa  mig.”  ”Har  du  inte  sagt  oss,”  genmälde 
’Umar, ”att vi ska genomföra vallfärden?” ”Jag har aldrig sagt,” svarade Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ”att  vi  ska  göra  det  i  år.”  ’Umar 
tystnade,  men  hans  sinne  var  upprört.  Han  sökte  upp  Abu  Bakr  och  förklarade 
sina  känslor  för  denne.  Abu  Bakr  som  aldrig  hade  tvivlat  på  Profetens 
sannfördighet och trovärdighet bekräftade det som Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sagt  honom.  I  sinom  tid  uppenbarades  sura  48 
(Segern): 
 
”Vi har öppnat vägen för dig [Muhammad] till en klar seger” 
(Quranen 48:1) 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kallade till sig 
’Umar och framförde till honom de goda nyheterna. ’Umar blev överförtjust och 
ångrade innerligt sin tidigare inställning. Som bot för den obetänksamma attityd 
han  tidigare  antagit  idkade  han  välgörenhet,  fastade,  bad  och  gav  fri  så  många 
slavar som möjligt.360 
 
Den tidiga delen av år 7 A.H. såg omvändelsen av tre bemärkta män från Mecka, 
’Amr bin al‐’As, Khalid bin al‐Walîd och ’Uthman bin Talhah. Då de anlände och 
trädde  in  under  islams  tak  sa  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser: ”Quraish har gett oss sitt eget blod.” 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
360  Fath al‐Bari, 7/439‐458; Sahih al‐Bukhari, 1/378‐381. 
  259 
 
Den andra fasen 
Ett nytt stadie av islamisk handling 
 
 
AL‐HUDAIBIYAH‐FÖRDRAGET  innebar  en  ny  fas  i  muslimernas  liv  och  gärning. 
Quraish, som hade varit en bitter fiende till islam, drog sig nu tillbaka från krigets 
arena  och  valde  en  fredlig  uppgörelse  med  muslimerna.  Den  tredje  länken  i  en 
trehövdad  fiende  (Quraish,  Ghatfan  och  judar)  var  därmed  bruten,  och  de 
aggressiva stämningar som fanns hos de andra hedningar som nu blev anförare 
av  hedendomens  fana  i  Arabien  stillnade  avsevärt.  Ghatfans  stam  utgjorde  inte 
längre något allvarligt hot och deras provokationer var huvudsakligen anstiftade 
av judar. De judar som hade utvisats från Medina tog sin tillflykt till Khaibar som 
blev  en  drivbänk  för  intriger  mot  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser. Där smidde de sina ränker, antände oenighetens eld och lockade de 
araber som bodde i Medinas omgivningar att göra gemensam sak med dem med 
målet att utplåna den nya islamiska staten eller åtminstone tillfoga muslimerna 
svåra förluster. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var inte 
obekymrad över deras illvilliga planer och placerade kort efter att ovan nämnda 
fördrag  bekräftats  ett  avgörande  krig  mot  dem  som  första  prioritet  på  sin 
agenda.  Al‐Hudaibiyah‐fördraget  gav  muslimerna  möjlighet  att  intensifiera  sin 
islamiska  utveckling  och  öka  sina  ständiga  ansträngningar  att  föra  fram  sin 
da’wah (kallelse), och följaktligen ge den typen av handlande företräde framför 
de  militära  aktiviteterna.  Vi  ser  det  därför  som  nödvändigt  att  dela  in  denna 
post‐fördragsliga fas i två sektioner: 
 
1. Oupphörliga  fredliga  ansträngningar  för  att  föra  fram  den  islamiska 
kallelsen  och  inleda  en  korrespondens  med  kungar  och  prinsar  i 
angränsande politiska entiteter. 
 
2. Militära aktiviteter. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  260 
 
Profetens planer på att 
sprida islams budskap bortom Arabien 
 
 
SENT  ÅR  6  A.H.  DÅ  PROFETEN  återvändt  från  Hudaibiyah  beslöt  han  att  sända 
bud till härskare bortom Arabien och kalla dem till islam. För att ge legitimitet åt 
sina  sändebuds  kreditiv  tillverkades  ett  silversigill  i  vilket  graverades  orden 
”Muhammad, Allâhs Sändebud” i följande formation:361 
 
 
 
Sändebud utsågs på grundval av deras erfarenhet och kunskap och skickades ut 
på  sina  uppdrag  i  Muharram  år  9  A.H.  några  dagar  innan  avfärden  mot 
Khaibar.362 
 
1. EN DEOUTATION TILL ABESSINIEN (ETIOPIEN) 
Abessiniens  kung  Negus  (An‐Nadjâshî)  vars  namn  var  Ashama  bin  al‐Abjar,  tog 
emot Profetens budskap framfört av Amr bin Omaiyah ad‐Damari, som at‐Tabari 
hänvisar till, antingen sent år 6 eller tidigt år 7 A.H. En noggrann undersökning 
av  brevet  visar  att  det  inte  rörde  sig  om  det  brev  som  skickades  efter  al‐
Hudaibiyah. Innehållet i det antyder snarare att det skickades till den kungn då 
Ja’far och hans följeslagare utvandrade till Abessinien under Mecka‐perioden. En 
mening lyder ”Jag har skickat min kusin Ja’far med en grupp muslimer till dig. Var 
generös mot dem och ge upp högdragenheten.” 
 
Al‐Baihaqi  gav  enligt  Ibn  Ishaq  följande  redogörelse  för  Profetens  brev  som 
skickades till Negus: 
 
”Detta  brev  är  skickat  från  Muhammad,  Profeten,  till  Negus  alAshama, 
Abessiniens kung. 
 
Frid vare över den som följer den sanna vägledningen och tror på Allâh och 
Hans sändebud. Jag bär vittne om att det inte finns någon gudom förutom 
Allâh Ensam utan någon medhjälpare – Han har inte tagit sig någon hustru 
eller  fått  en  son  –  och  att  Muhammad  är  Hans  tjänare  och  Sändebud.  Jag 
kallar dig till Islams led, om du antar islam kommer du att finna säkerhet. 
                                                        
  261 
”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en 
regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon uton Allâh 
och inte sätta någon vid Allâhs sida och inte erkänna andra människor som 
våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ 
Och säg, om de vänder er ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har 
underkastat oss Hans vilja.” 
(Quranen 3:64) 
 
Om  du  avvisar  denna  inbjudan  kommer  du  att  hållas  ansvarig  för  allt  ont 
som de kristna bland ditt folk gör.” 
 
Dr. Hamîdullah (Paris), en tillförlitlig källa, har andragit en version av brevet som 
uppdragats  för  en  kort  tid  sedan  och  som  är  identisk  med  Ibn  al‐Qayims 
återgivning. Dr. Hamîdullah uppbjöd stora ansträngningar och använde alla den 
moderna teknologins medel för att verifiera brevets text som lyder som följer: 
 
”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn 
 
Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Negus Abessiniens kung. 
 
Frid var över den som följer sann vägledning. Var hälsad, jag prisar Allâhs 
lov,  det  finns  ingen  gud  utom  Han,  den  Allsmäktige,  den  Helige,  fredens 
Källa och Givare, trons Väktare, trygghetens Bevarare. Jag bär vittne om att 
Jesus,  Marias  son,  är  Allâhs  ande  och  hans  Ord  varigenom  Maria,  jungfru, 
den goda och rena, kunde bli havande med Jesus. Allâh skapade honom från 
Sin  ande  och  Sin  andedräkt  såsom  Han  skapade  Adam  med  Sin  Hand.  Jag 
kallar  dig  till  Allâh  Ensam  utan  några  medhjälpare  och  till  lydnad  under 
Honom och till att följa mig och tro på det som kom till mig, ty jag är Allâhs 
Sändebud.  Jag  bjuder  dig  och  dina  män  till  Allâh,  Den  Strålande,  Den 
Allsmäktige. Jag bär härmed vittne om att jag har förmedlat mitt budskap 
och råd. Jag bjuder dig att lyssna och följa mitt råd. Frid vare över den som 
följer sann vägledning.”363 
 
Texten i detta brev är utan tveka äkta, men till att slå fast att det skrevs efter al‐
Hudaibiyah finns ännu inte tillräckliga belägg. 
 
Då ’Amr bin Omaiyah ad‐Damari förmedlade det apostoliska brevet till Negus tog 
den  senare  pergamentet  och  placerade  det  på  sitt  öga,  klev  ner  på  golvet, 
bekände sin tro på islam och skrev följande svar till Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser: 
 
 
Från  Negus  Ashama  till  Muahmmad,  Allâhs  Sändebud.  Frid  vare  över  dig, 
Sändebud från Allâh och nåd och välsignelse från Allâh vid Vars sida ingen 
annan gud finns. Jag har tagit emot ditt brev i vilket du berättar om Jesus, 
                                                        
363  Zâd al‐Ma’ad. 3/60. 
  262 
och vid Herren över himlen och jorden, Jesus är inte mer än vad du säger. Vi 
erkänner fullt ut det som du har kommit till oss med och vi har tagit hand 
om  din  kusin  och  hans  följeslagare.  Jag  bär  vittne  om  att  du  är  Allâhs 
Sändebud, sann och bekräftande (de som har kommit före dig), jag ger dig 
mitt ord genom din kusin och underkastar mig världarnas Herre.”364 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  bett  Negus  att 
skicka Ja’far och hans följeslagare, utvandrarna till Abessinien, tillbaka hem. De 
kom tillbaka för att träffa Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  i  Khaibar.  Negus  dog  senare  i  rajab  år  9  A.H.  kort  efter  ghazwan  mot  Tabuk. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillkännagav hans död 
och  förrättade  bön  i  absentia  för  honom.  En  annan  kung  efterträdde  Negus  på 
tronen  och  ett  nytt  brev  från  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – sändes till honom men hurvida denne kung antog islam är en fråga 
som ännu inte besvarats.365 
 
2. BREVET TILL EGYPTENS STÅTHÅLLARE, KALLAD MUQAWQAS 
Till  Juraij  bin  Matta,366  kallad  Muqawqas  och  Egyptens  och  Alexandrias 
ståthållare, skrev Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: 
 
 
Från  Muhammad,  Allâhs  Sändebud  och  tjänare,  till  Muqawqas,  Egyptens 
ståthållare. 
 
Frid vare över den som följer sann vägledning. Jag bjuder dig att anta islam. 
Om du vill ha säkerhet bör du anta islam. Om du antar islam kommer Allâh, 
den Upphöjde, att belöna dig tvåfaldigt. Om du vägra får du bära bördan av 
alla kopters ohörsamhet. 
 
regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Allâh 
våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ Och säg, om de vänder er 
ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.’” 
(Quranen 3:64)” 
 
Hatib  bin  Abi  Balta’a,  som  utsågs  att  förmedla  budskapet,  bad  om  audiens  hos 
Muqawqas innan han vidarebefordrade brevets innehåll. Han vände sig sedan till 
ståthållaren  och  sa:  ”Någon  före  dig  har  gjort  anspråk  på  den  Högste  Herrens 
status,  så  Allâh  straddade  honom  och  gjorde  honom  till  ett  exempel  i  det 
efterkommande livet och i detta liv. Ta därför varning och gör er inte till ett dåligt 
exempel för andra.” Muqawqas svarade: ”Vi byter inte ut vår religion annat än mot 
en  som  är  bättre.”  Hatib  fortsatte:  ”Vi  bjuder  dig  att  anta  islam  som  kommer  att 
                                                        
364  Zâd al‐Ma’ad, 3/61. 
366  Rahmat‐al‐lil’alamîn, 1/178; Dr. Hamîdullah sa att hans namn var Binyamin. 
  263 
ersätta allt som du kan förlora. Vår Profet har kallat människor att bekänna sig till 
denna  tro,  Quraish  och  judar  stod  emot  honom  som  bittra  fiender  medan  kristna 
stod närmast hans kallelse. Vid mitt liv, Moses bud och Kristus är identiskt med den 
senares goda nyheter om Muhammads framkomst; likaledes är denna vår inbjudan 
till dig att anta islam lik er invit till Torans folk att acceptera Nya Testamentet. Då 
en  Profet  stiger  fram  bland  ett  folk  är  han  berättigad  ett  positivt  gensvar. 
Följaktligen  lyder  ni  under  samma  Gudomliga  Lag.  Bär  i  minnet  att  vi  inte  har 
kommit  för  att  locka  er  bort  från  Kristus  religion  utan  snarare  bjuda  er  att  följa 
dess läror.” Muqawqas begrundade djupt brevets innehåll och sa sedan: ”Jag har 
nått  fram  till  en  övertygelse  om  att  denne  Profet  inte  bjuder  oss  till  något 
förhatligt;  han  är  varken  en  kringvandrande  magiker  eller  en  förljugen  spåman. 
Han  bär  på  profetskapets  sanna  och  omisskännliga  frön,  och  jag  kommer  att 
överväga  hela  saken  noga.”  Han  tog  pergamentet  och  gav  order  om  att  förvara 
det i ett skrin av elfenben. Han kallade på en skrivare och författade följande svar 
på arabiska: 
 
 
Från Muqawqas till Muhammad bint ’Abdullah. 
Frid över dig. Jag har läst ditt brev och förstått innehållet och vad du kallar 
till.  Jag  känner  redan  till  att  en  profet  är  i  antågande  men  jag  trodde  att 
han  skulle  födas  i  Syrien.  Som  presenter  skickar  jag  dig  två  jungfrur  från 
bemärkta koptiska  familjer,  kläder  och  en  springare att rida  på.  Frid  vare 
över dig.” 
 
 
Det  är  värt  att  notera  att  Muqawqas  inte  begagnade  sig  av  det  ovärderliga 
tillfället  och  att  han  inte  antog  islam.  Presenterna  accepterades  och  en  av 
jungfrurna,  Maria,  stannade  hos  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  och  gav  honom  sonen  Ibrahîm,  medan  den  andra,  Sirin,  gavs  till 
Hassan bin Thabit al‐Ansâri. 
 
3. BREV TILL CHOSROES, PERSIENS HÄRSKARE 
 
 
Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Chosroes, Persiens kung. 
Frid  vare  över  den  som  följer  sann  vägledning,  tror  på  Allâh  och  Hans 
Sändebud och vittnar om att det inte finns någon gudom utom Allâh Ensam 
utan  medhjälpare,  och  att  Muhammad  är  Hans  tjänare  och  Sändebud.  Jag 
bjuder dig att anta Allâhs religion. Jag är Allâhs Sändebud som sänts till alla 
folk så att jag ska kunna ingjuta fruktan för Honom i alla levande personer, 
och  så  att  saken  ska  kunna  beläggas  ingör  dem  som  avvisar  Sanningen. 
Anta islam som er religion så att ni kan leva i trygghet, annars blir ni gjorda 
ansvariga för alla magernas synder.” 
 
’Abdullah bin Hudhafa as‐Sahmi utsågs att förmedla brevet. Denne utsånde förde 
det till Bahrains kung men vi vet inte om han sände det till Chosroes med en av 
sina egna män eller om han valde ’Abdullah själv. 
  264 
Den stolte monarken blev ursinnig över brevets innehåll och placerade Profetens 
namn  över  hans  eget.  Han  rev  brevet  i  bitar  och  dikterade  genast  en  order  till 
sina ståthållare i Jemen att skicka trupper för att gripa Profeten och föra denne 
till honom. Guvernören som hette Bazan sände omedelbart två män till Medina i 
det syftet. Så snart de nådde staden fick Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  via  en  uppenbarelse  veta  att  Persiens  härskare  Chosroes  II 
Pervez  hade  mördats  av  sin  son.  Han  avslöjade  nyheterna  för  dem  och  de 
häpnade. Han bad dem sedan att säga sin nye monark att islam skulle komma att 
segra  överallt  och  undanröja  också  Chosroes  suveränitet.  De  skyndade  tillbaka 
till Bazan och rapporterade vad de fått höra. Under tiden hade Sherweh, den nye 
härskaren i Persien, sänt ett brev till Bazan och bekräftat nyheten och beordrat 
honom  att  tills  vidare  inställa  alla  åtgärder  mot  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser.  I  sällskap  med  persern  i  Jemen  antog  Bazan  islam 
och tillkännagav villigt sitt stöd för Profeten  – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser.367 
 
4. BUDET TILL HERAKLEIOS, BYSANS HÄRSKARE 
I en lång berättelse återger al‐Bukhari innehållet i det brev som Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  skickade  till  Bysans  härskare 
Herakleios: 
 
 
Från Muhammad, Allâhs tjänare och Sändebud, till Herakleios, Bysans kung. 
 
Välsignad är de som följer sann vägledning. Jag bjuder dig att anta islam så 
att du kan leva i trygghet. Om du rättar in dig i islams led kommer Allâh ge 
dig dubbel belöning. Om du däremot vänder islam ryggen kommer bördan 
av ditt folks alla synder att falla på dina axlar. 
 
regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Allâh 
våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ Och säg, om de vänder er 
ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.’” 
(Quranen 3:64)”368 
 
Det muslimska sändebudet Dihyah bin Khalifah al‐Kalbi fick order om att lämna 
över brevet till Busras härskare som i sin tur skulle ge det till Bysans härskare. 
 
Av  en  händelse  kallades  Abu  Sufyan  bin  Harb,  som  vid  denna  tid  inte  hade 
antagit islam, till hovet och Herakleios ställde ett flertal frågor om Muhammad – 
över  honom  vare  Allâhs frid och välsignelser – och  den religion han  predikade. 
Det vittnesmål som denne Profetens erkände fiende gav om den förres karaktär 
och det goda som islam gjorde för mänskligheten gjorde Herakleios förbluffad. 
                                                        
367  Fath al‐Bari, 8/127, 128. 
  265 
 
Med  stöd  hos  Ibn  Abbas  berättar  al‐Bukhari  att  Herakleios  skickade  efter  Abu 
Sufyan  och  dennes  följeslagare  som  då  bedrev  handel  i  ash‐Shams  (Jerusalem). 
Detta  skedde  under  den  vapenvila  som  ingåtts  mellan  Quraishs  polyteister  och 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Herakleios som 
satt  tillsammans  med  sina  närmaste  rådgivare  frågade,  ”Vem  av  er  är  närmast 
släkt med den man som påstår sig vara en profet?” Senare berättade Abu Sufyan 
satt: 
 
”Jag (Abu Sufyan) svarade: ’Av de närvarande är jag den närmste släktingen.’ Så de 
lät mig sitta framför honom med mina följeslagare bakom mig. Han kallade sedan 
fram  sin  tolk  och  sa  till  denne:  ’Säg  dem  (dvs.  Abu  Sufyans  följeslagare)  att  jag 
kommer  att  fråga  honom  (dvs.  Abu  Sufyan)  om  den  man  som  påstår  sig  vara  en 
profet. Om han ljuger ska de genast rätta honom.’ Vid Allâh säger jag att hade jag 
inte varit rädd att mina följeslagare skulle betrakta mig som en lögnare hade jag 
kommit med lögner.” 
 
Abu Sufyans vittnesmål löd som följer: 
 
”Muhammad  härstammar  från  en  förnäm  familj.  Ingen  ur  hans  familj  kom  att 
inneha  kungavärdighet.  Hans  följeslagare  är  de  som  uppfattas  som  svaga  och 
deras antal ökar upphörligt. Han kommer inte med lögner eller förråder andra. Vi 
bekämpar  honom  och  han  bekämpar  oss  med  varierande  framgång.  Han  bjuder 
folk  att  dyrka  Allâh  Ensam  utan  medhjälpare  och  att  överge  sina  fäders  tro.  Han 
beordrar oss att förrätta bön, vara ärliga, nyktra och odla starka familjeband.” 
Efter att ha hört detta vände sig Herakleios till sin tolk och bad honom förmedla 
följande  intryck  som  avslöjar  en  total  övertygelse  om  sanningen  i  Muhammads 
profetskap: 
 
”Jag är fullkomligt medveten om att perofeten kommer från förnäma familjer, och 
han påverkar inte tidigare exempel på profetskap. Eftersom ingen av hans anfäder 
var kung kan vi inte utgå ifrån att han gör anspråk på kungavärdighet. Så länge 
han inte ljuger för människor är han immun mot att komma med lögner om Allâh. 
Vad gäller att hans följeslagare tillhör dem som bedöms som svaga men vars antal 
ständigt växer, är det något som står i samklang med frågor om trons tills denna 
antar  sina  fulla  dimensioner  geografiskt  och  demografiskt.  Jag  har  förstått  att 
inget  fall  av  avfall  från  tron  ännu  har  konstaterats  bland  hans  följeslagare,  och 
detta  perkar  på  lycksaligheten  hos  den  tro  som  tar  plats  i  människors  hjärtan. 
Förräderi  är  som  jag  ser  det  främmande  för  honom,  ty  verkliga  profeter  ser 
förräderi som avskyvärt. Påbud om att dyrka Allâh utan medhjälpare, att förrätta 
bönen,  att  vara  ärlig  och  nykter,  samt  om  förbud  om  hedendom  är  kännetecken 
som kan få mig att till honom överlämna alla mina tillgångar. Jag känner redan till 
att en profet måste komma, men det har aldrig kommit för mig att han skulle vara 
en arab från er. Om jag var säker skulle jag vara lojal mot honom, jag kan hoppas 
på  att  träffa  honom  och  om  jag  skulle  vara  med  honom  skulle  jag  tvätta  hans 
fötter.” 
 
Herakleios  begärde  sedan  att  Profetens  brev  skulle  läsas.  Härskarens 
observationer  och  den  slutliga  och  klara  framställningen  av  det  islamiska 
  266 
budskapet  kunde  inte  annat  än  skapa  en  spänd  atmosfär  bland  hovets  religösa 
funktionärer. ”Vi beordrades gå ut”, berättade Abu Sufyan. ”Då vi kom ut sa jag till 
mina  följeslagare,  ’Affären  med  Ibn  Abi  Kabshah  (dvs.  Muhammad  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser)  har  blivit  så  framträdande  att  till  och  med 
kungen av Banu alAsfar (dvs. bysantinerna) är rädda för honom.’ Så jag fortsatte 
tro att Allâhs Sändebud skulle segra, tills Allâh fick mig att anta islam.” 
 
Kungen  antog  inte  islam,  ty  det  var  bestämt  på  ett  annat  sätt.  Det  muslimska 
sändebudet skickades dock tillbaka till Medina med härskarens lyckönskningar. 
På  vägen  tillbaka  till  Medina  gensköts  Dihyah  al‐Kalbi  av  folket  från  Judhams 
stam i Hasmi och de rövade bort de presenter som skickats till Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser. Zaid bin Haritha skickades i spetsen för 
femhundra  man  ut  till  platsen,  tillfogade  det  folket  tunga  förluster,  tog  ettusen 
kameler och femhundra boskapsdjur samt etthundra kvinnor och barn. Judhams 
ledare  som  hade  antagit  islam  inkom  med  ett  klagomål  till  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – som gav ett positivt svar och gav order 
om att allt byte och alla fångar skulle lämnas tillbaka. 
 
5. BREVET TILL MUNDHIR BIN SAWA, BAHRAINS HÄRSKARE 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sände ’Al‐’Ala’ bin al‐
Hadrami till Bahrains härskare med ett brev som bjöd honom att anta islam. Som 
svar skrev al‐Mundhir bin Sawa följande brev: 
 
”Sändebud  från  Allâh!  Jag  har  tagit  emot  dina  ålägganden.  Före  det  läste 
jag ditt brev i vilket du skrev till Bahrains folk och bjöd dem till islam. Islam 
tilltalade  en  del  av  dem  och  de  har  rättat  in  sig  i  islams  led  medan  andra 
inte fann detta tilltalande. I mitt land bor mager och judar och därför ber 
jag dig om instruktioner för hur de ska behandlas.” 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skrev följande svar: 
 
”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn. 
 
Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Mundhir bin Sawa.  
Frid vare över dig. Jag prisar Allâh utan medhjälpare, och jag bär vittne om 
att  Muhammad  är  hans  tjänare  och  Sändebud.  Därefter  påminner  jag  dig 
om  Allâh,  den  Mäktige,  den  Upphöjde.  Vemhelst  som  tar  emot  råd  gör  det 
för sin egen skull. Vemhelst som följer mina sändebud och handlar i enlighet 
med  deras  vägledning,  godtar  faktiskt  mina  råd.  Mina  sändebud  har  högt 
prisat  ditt  beteende.  Du  ska  fortsätta  i  ditt  nuvarande  ämbete.  Ge  de  nya 
muslimerna fullständiga möjligheter att predika sin religion. Jag godtar din 
rekommendation  angående  Bahrians  folk  och  jag  förlåter  överträdarnas 
överträdelser, och du kan därför också förlåta dem. De bland Bahrains folk 
som  vill  fortsätta  i  sin  judiska  tro  eller  som  mager  bör  betala  Jizya 
(mantalsskatt).”369  
 
                                                        
369  Zâd al‐Ma’ad, 3/61, 62. 
  267 
6. BREV TILL HAUDHA BIN ’ALI, YAMAMAS HÄRSKARE 
 
Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Haudha bin ’Ali. 
Frid  vare  över  den  som  följer  sann  vägledning.  Var  medveten  om  att  min 
religion  kommer  att  segra  överallt.  Du  bör  anta  islam,  och  allt  som  står 
under ditt befäl ska förbli ditt.” 
 
Det sändebud som utsetts var Sulait bin ’Amr al‐’Amiri som efter att ha framfört 
budskapet återvände till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– med följande svar: 
 
”Den tro till vilken du bjuder mig är mycket bra. Jag är en känd talare och 
poet – araberna håller mig högt i respekt och jag är av betydelse bland dem. 
Om du tar in mig i ditt styre är jag beredd att följa dig.” 
 
Härskaren  skänkte  sedan  Sulait  en  gåva  och  gav  honom  tyger  av  märket  Hajr. 
Alla dessa presenter lät han givetvis Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  ta  hand  om.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  accepterade  inte  Haudhas  krav.  Han  gjorde  vanligen  tummen 
nerför  en  så  högfärdig  ton  och  brukade  säga  att  hela  saken  låg  i  Händerna  på 
Allâh, Som gav Sitt land till vem Han önskade. Djibrîl (Gabriel) kom senare med 
en uppenbarelse om att Haudha hade dött. I sin kommentar till dessa nyheter sa 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Yamama kommer att ge 
upphov  till  en  lägnare  som  gör  anspråk  på  profetskapet  för  egen  del,  men  han 
kommer så småningom att dödas.” Som svar på en fråga om dräparens identitet 
sa Profeten: ”Han är en av er, islams efterföljare.”370 
 
7. BREV TILL HARITH BIN ABI SHAMIR AL‐GHASSANI, DAMASKUS HÄRSKARE 
 
Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till alHarith bin Abi Shamir. 
Frid  vare  över  den  som  följer  sann  vägledning,  tror  på  den  och  betraktar 
den  som  sann.  Jag  bjuder  dig  att  tro  på  Allâh  Ensam  utan  medhjälpare, 
därefter förblir ditt kungadöme ditt.” 
 
Shuja’  bin  Wahab  fick  äran  att  ta  brevet  till  Harith  som  då  det  lästes  upp  för 
honom blev topp tunnor rasande och yttrade, ”Vem vågar avhända mig mitt land, 
jag ska bekämpa honom,” och arrogant avslog Profetens inbjudan till islam.371 
 
8. BREV TILL JAIFER, ’OMANS KUNG, OCH DENNES BROR ’ABD BIN Al‐JALANDI 
 
Från Muhammad bin ’Abdullah till Jaifer och ’Abd bin alJalandi. 
                                                        
370  Zâd al‐Ma’ad, 3/63. 
371  Zâd al‐Ma’ad, 3/62; Muhadarat Tarîkh al‐Umam al‐Islamiyah, 1/146. 
  268 
Frid vare över den som följer sann vägledning. Jag bjuder er båda till islams 
kallelse.  Anta  islam.  Allâh  har  skikat  mig  som  en  Profet  till  alla  sina 
skapelser för att jag ska ingjuta fruktan för Honom i deras hjärtan, så att 
det inte längre ska finnas någon ursäkt för dem som förnekar Honom. Om ni 
båda antar islam kommer ni att fortsätta leda ert land, men om ni avvisar 
kallelsen bör ni minnas att alla era tillgångar är förgängliga. Mina ryttare 
kommer att tillägna sig ert land och mitt profetskap kommer att tillvälla sig 
makten över er kungavärdighet.” 
 
’Amr  bin  al‐’As  som  utsågs  att  befordra  brevet  berättade  följande  om  vad  som 
hände inann han fick audiens hos Jaifer: 
 
”Då jag anlände till ’Oman tog jag kontakt med ’Abd som ansågs mildare i 
temperamentet än sin bror. 
 
’Abd: Du måste träffa min bror och läsa det brev du för med dig för honom. 
Han  står  över  mig  såväl  vad  gäller  ålder  som  kungavärdighet.  Vad  är 
förresten syftet med ditt uppdrag? 
 
’Amr: Profeten kallar er att tro på Allâh Ensam utan medhjälpare, överge 
alla  andra  gudar  och  vittna  om  Muhammads  status  som  tjänare  och 
Sändebud. 
 
’Abd: ’Amr! Du är av fin familj. Kan du först säga mig vad din fars attityd 
var till denna tro? Du vet, vi följer i hans spår. 
 
’Amr: Döden tog honom innan han trodde på Muhammads uppdrag och jag 
önskar nu att han hade antaigt islam och varit den tron trogen innan han 
dog. Jag själv intog samma attityd tills Allâh vägledde meg till islam. 
 
’Abd: När antog du islam? 
 
’Amr: Då jag vid Negus hov. Han rättade förresten också in sig i islams led. 
 
’Abd: Hur reagerade hans folk? 
 
’Amr: De godkände hans beslut och följde honom. 
 
’Abd: Biskoparna och munskarna? 
 
’Amr: De också. 
 
’Abd: Ta dig i akt för att ljuga, ’Amr ty det kommer snart i dagen. 
 
’Amr: Jag far aldrig med lögner, och dessutom tillåter vår religion inte det. 
 
’Abd: Har Herakleios informertats om Negus islamisering? 
 
’Amr: Givetvis. 
  269 
’Abd: Hur vet du det? 
 
’Amr:  Negus  betalade  markskatt  till  Herakleios  men  svor  då  han  antog 
islam  att  avbryta  de  betalningarna.  Då  dessa  nyheter  nådde  Herakleios 
uppmanade  hans  hovmän  honom  att  agera  mot  Negus,  men  han  vägrade 
och tillade ”En man tyckte om en religion och valde den till sig. Vad skall vi 
göra åt honom” att han själv skulle göra samma sak om han inte var rädd 
om sitt kungaämbete. 
 
’Abd: Vad uppmanar er Profet er att göra? 
 
’Amr: Han uppmanar oss att dyrka Allâh – den Allsmäktige, den Upphöjde – 
vara  gudfruktiga  och  odla  goda  relationer  med  släkten;  han  förbjuder 
olydnad,  aggression,  äktenskapsbrott,  vin,  avgudadyrkan  och  hängivenhet 
för korset. 
 
’Abd:  Rimliga  ord  och  rimliga  trosuppfattningar  är  vad  ni  kallar  till.  Jag 
önskar  att  min  bror  skulle  följa  mig  i  tron  på  Muhammad  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – och bekänna hans religion, men min bror 
är alltför rädd om sin kungavärdighet för att bli undersåte. 
 
’Amr: Om din bror underkastar sig islam ger Profeten honom makten över 
sitt  folk  och  tar  ut  allmoseskatt  från  de  välbärgade  för  att  ge  till  de 
behövande. 
 
’Abd: Det är ett rättvist handlande. Men vad är den här allmoseskatten som 
du talar om? 
 
’Amr: Det finns ett gudomligt påbud om att en allmoseskatt tas ut från de 
välbärgade  som  har  ett  överskott,  och  som  sedan  distribueras  bland  de 
fattiga. 
 
’Abd: jag tvivlar på att det kommer fungera bland vårt folk. 
 
’Amr stannade några dagar för att få tillträde till Jaifers hov och lyckades slutligen. 
”Han  bad  mig  att  överlämna  brevet  så  att  han  kunde  läsa  det.  Efter  det  frågade 
han hur Quraish reagerat och jag svarade att de hade följt honom, en del av fri vilja 
och  en  del  efter  att  ha  besegrats  militärt.  Så,  människor  har  valt  islam  framför 
andra kredon och har genom mental insikt insett att de har levat i mörker. Ingen 
utom du finns nu utanför islams domäner, så jag råder dig att anta islam så att du 
kan ge dig själv och ditt land trygghet.” 
 
I  detta  skede  bad  han  mig  att  besöka  honom  följande  dag.  Han  visade  då  viss 
tvekan  mot  att  ta  emot  mig  men  hans  bror  ’Abd  ingrep  och  jag  fick  chansen  att 
träffa honom igen, denna gång talade han dock till mig i en arrogant och hotfull 
ton.  Efter  ett  enskilt  samtal  med  sin  bror  och  efter  att  ha  tänkt  igenom  hela 
situationen antog emellertid båda bröderna islam och visade sig också trogna den 
religion som hade börjat bana sin väg i detta nya område.” 
 
  270 
Sammanhanget  säger  oss  att  detta  brev  sändes  långt  senare  än  de  andra, 
förmodligen efter erövringen av Mecka. 
 
Via dessa brev lyckades Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– delge de flesta av den tidens härskare sitt budskap. Vissa trodde medan andra 
var obevekliga och framhärdade i sin icketro. Tanken om att anta islam och om 
framkomsten av en ny Profet sysselsatte likväl dem alla. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  271 
 
Stridigheter efter Hudaibiyah 
 
 
INVASIONEN AV DHI QARAD (SKOGEN) 
Det  rörde  sig  i  själva  verket  inte  om  ett  regelrätt  slag  utan  om  en  mindre 
skärmytsling  med  en  styrka  från  Bani  Fazarah.  Platsen  för  den  är  känd  under 
namnet Dhu Qarad, ett vattenhål en dagsresa från Medina. Enligt en majoritet av 
de lärde tilldrog sig denna incident tre dagar innan slaget vid Khaibar. 
 
Med  stöd  hos  Salamah  bin  al‐Akwa’,  slagets  hjälte,  har  det  berättats  att  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  fird  och  välsignelser  –  sände  sitt  legohjon 
Rabah med sina kameler till en betesmark i närheten. 
 
På  Talhas  häst  begav  jag  mig  fit  i  samma  syfte.  Då  dagen  grydde  gjorde  ’Abdur 
Rahman al‐Fazari en räd, drev iväg kameler och dödade den man som hade hans 
om dem. Jag sa åt Rabah att ta hästen, bege sig till Talha och ge Allâhs Sändebud 
–  över  honom  vare  Allâhs  fird  och  välsignelser  –  besked  om  att  polyteisterna 
hade förvunnit med hans kameler. Därefter ställde jag mig på en höjd, vände mig 
mot  Medina  och  ropade  tre  gånger:  ”Kom  till  vår  hjälp!”  Jag  satte  sedan  efter 
förövarna, sköt efter dem med pilar medan jag mässade: 
 
”Jag är alAkwa’s son 
Idag är dagen för de ondas nederlag” 
 
Jag  fortsatte  vid  Allâh  att  skrika  på  dem  och  lamslå  deras  djur.  Närhelst  en 
ryttare  vände  sig  mot  mig  tog  jag  skydd  vid  ett  träd,  sköt  mot  honom  och 
oskadliggjorde hans häst. Till sist nådde de ett trångt bergspass. Jag tog mig upp 
på  berget  och  höll  dem  i  schack  genom  att  kasta  sten  på  dem.  Jag  fortsatte 
ansätta  dem  på  detta  sätt  tills  jag  fick  alla  kameler  släppta  utan  att  någon  blev 
kvar hos dem. De flydde i alla riktingar och jag förföljde dem och skrek efter dem 
oupphörligt  tills  de  gjorde  sig  av  med  mer  än  trettio  mantlar  och  trettio  lansar 
för att lätta på sin börda. På allt de lämnade efter sig lämnade jag ett märke med 
en sten så att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs fird och välsignelser – 
och  hans  Följeslagare  skulle  känna  igen  dem  (som  byte  lämnat  av  fienden).  De 
fortsatte tills de kom till en liten dal. Jag satte mig på toppen av en spetsig klippa. 
Fyra av dem gick uppför berget och kom mot mig. Då de var nära nog för att höra 
mig ropade jag: ”Känner ni igen mig?” De svarade: ”Nej. Vem är du?” Jag sa: ”Jag är 
Salamah, alAkwa’s son. Jag kan döda den av er som jag vill, men ingen av er kan 
döda mig.” De återvände då.  Jag rörde mig inte ur fläcken förrän jag såg Allâhs 
Sändebuds  ryttare  komma  ridande  bland  träden.  Främst  red  Akhram,  bakom 
honom kom Abu Qatadah al‐Ansâri följd av al‐Miqdad bin al‐Aswad. Akhram och 
’Abdur  Rahman  al‐Fazari  möttes  i  envig.  Akhram  lyckades  skada  ’Abdur 
Rahmans  häst  men  den  senare  träffade  den  förre  med  sin  lans  och  dödade 
honom. ’Abdur Rahman vände sig om ridande på Akhrams häst. Då Abu Qatadah 
såg  detta  gav  han  sig  in  i  en  häftig  strid  med  ’Abdur  Rahman,  träffade  honom 
  272 
med en stöt av sin lans som blev dödlig. Polyteisterna flydde då följdriktigt och 
jag  förföljde  dem  tills  de  före  solnedgången  nådde  fram  till  en  dal  med  en  lälla 
som  kallades  Dhu  Qarad.  De  vilade  där  för  att  dricka.  I  min  förföljelseiver  drev 
jag  dem  emellertid  ut  ur  dalen  innan  de  hade  hunnit  dricka  en  droppe  vatten. 
Senare  hann  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
tillsammans  med  sina  Följeslagare  upp  mig  och  jag  vände  mit  till  honom  med 
orden:  ”Sändebud  från  Allâh,  låt  mig  ta  etthundra  man  från  vårt  folk  för  att 
förfölja  marodörerna  och  göra  slut  på  dem.”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – svarade: ”Ibn alAkwa’, du har tagit tillräckligt och bör nu 
visa  storsinthet;  de  har  nu  nått  Ghatfans  bosättningar  där  de  kommer  att 
besegras.”  Han  tillade:  ”Vår  bästa  ryttare  idag  var  Abu  Qatadah,  och  vår  bästa 
fotsoldat var Salamah.” Han tilldelade mig två delar av bytet – en som var avsedd 
för en ryttare och en som var avsedd för en fotsoldat – och slog ihop dem till mig. 
Med riktning mot Medina lät han mig sitta upp bakom honom på sin kamelhona 
som kallades al‐’Adba’. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  273 
 
Erövringen av  
Khaibar (muharram år 7 A.H.) 
 
 
KHAIBAR  VAR  ETT  VIDSTRÄCKT  och  starkt  befäst  territorium  med  en  mängd 
slott och gårdar som låg 60‐80 engelska mil norr om Medina, och är numera en 
by  känd  för  sitt  ogästvänliga  klimat.  Efter  al‐Hudaibiyah‐fördraget  var  den 
största parten i den tredelade antiislamska koalitionen – Quraish, Najds stammar 
och  judarna  –  neutraliserade.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – såg därför denna tid som lämplig för att ta itu med de båda andra 
parterna – judarna och Najds stammar – så att fred och säkerhet skulle inträda 
och så att muslimerna skulle kunna ägna sin tid åt att sprida Allâhs Budskap och 
kalla  människor  att  ta  det  till  sig.  Khaibar  hade  alltid  varit  en  drivbänk  för 
intriger  och  konspirationer,  och  judarna  hade  alltid  gjort  det  till  en  källa  för 
militära provokationer och ett centrum för krigshets, så det gavs högsta prioritet 
på  agendan  för  Profetens  tvingande  angelägenheter.  Khaibars  judar  var  genom 
en  gammal  allians  enade  med  de  Sammansvurna,  hade  eggat  Bani  Quraitha  att 
begå  förräderi,  odlat  kontakter  med  Ghatfan  och  araberna,  och  hade  även  legat 
bakom en attack mot Profetens liv. I själva verket kunde de ständiga olyckor som 
muslimerna  utstod  i  första  hand  härledas  till  judarna.  Sändebud  skickades 
oupphörligt  men  förgäves  till  dem  för  nå  fredliga  överenskommelser.  Under 
sådana  förhållanden  drog  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – slutsatsen att en militär insats var nödvändigt för att förekomma 
deras fientligheter. 
 
Uttolkare  av  den  Heliga  Quranen  menar  att  en  erövring  av  Khaibar  var  ett 
Gudomligt löfte antytt i Allâhs Ord: 
 
”Allâh har gett er löftet om [många segrar och att]  
rikligt byte skall tillfalla er – ja, detta har redan kommit er till del…”  
(dvs. alHudaibiyahfördraget och Khaibars kapitulation) 
 
Hycklarna  och  de  med  vacklande  hjärtan  hade  undvikit  att  göra  de  sanna 
muslimerna  sällskap  i  al‐Hudaibiyah‐kampanjerna,  och  nu  präntade  Allâh,  den 
Allsmäktige, in följande ord i öronen på Sin Profet:  
 
”När ni beger er ut på krigståg där byte kan väntas, säger de som [förut] höll sig 
borta: ’Låt oss gå med er’ – de vill alltså ändra på Allâhs ord. Säg: ’Ni skall inte gå 
med oss! Allâh har redan sagt så.’ Då kommer de att svara: ’Ni missunnar oss  
[del i bytet]!’ Nej, de förstå inte mycket!” 
 
Av  det  skälet  bjöd  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
endast dem som var villiga att slåss för Allâhs sak att följa honom i marschen mot 
  274 
Khaibar.  Endast  ettusenfyrahundra  man  uppgick  de  till,  de  som  i  svaromål  på 
hans kallelse hade svurit honom lydnad och lojalitet. 
 
Siba’ bin ’Artafah al‐Ghifari utsågs att under tiden sköta Medinas angelägenheter. 
En  annan  noterväd  händelse  av  stor  betydelse  var  Abu  Hurairas  islamisering. 
Abu  Huraira  blev  sedermera  en  högt  respekterad  lärd  och  förmedlare  av 
profetiska traditioner. 
 
Arabiens hycklare noterade de nya islamiska avsikterna och larmade judarna om 
de  hotande  militära  aktiviteterna.  Deras  ledare  ’Abdullah  bin  Ubai  skickade  ett 
sändebud  till  judarna  i  Khaibar,  varnade  dem  för  den  annalkande  faran  och 
intalade  dem  att  ha  modet  att  göra  motstånd  mot  muslimerna  eftersom  de  var 
flera  än  dem  och  också  bättre  utrustade.  Då  de  fick  höra  budet  sände  judarna 
Kinanah  bin  Abi  al‐Huqaiq  och  Haudha  bin  Qais  till  sina  forna  allierande  i 
Ghatfan och bad om militärt stöd mot löfte om halva den skörd som deras gårdar 
gav om de lyckades besegra muslimerna. 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  marscherade  vid 
Israberget  och  fortsatte  sedan  vidare  till  en  dal  kallade  ar‐Raji’  där  han  gjorde 
halt och slog läger mellan Khaibar och Ghatfan i syfte att hindra den senare från 
att förena sig med judarna. De vägvisare som var med honom ledde honom till en 
förgrening från vilken tre vägar med olika benämningar utgick som alla ledde till 
samma adress. Han avstod från att följa de första två på grund av deras ominösa 
benämningar och valde den tredje på grund av dess gynnsamma kännetecken. 
 
Intressant att notera är några händelser som präglade muslimernas marsch mot 
Khaibar, av vilka vi nämner följande: 
 
Det  har  berättats  med  stöd  hos  Salamah  bin  al‐Akwa’  som  sa:  ”Vi  marscherade 
mot Khaibar med Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
Vi  färdades  nattetid.  En  av  männen  sa  till  min  bror  ’Amir:  ’Kan  du  inte  recitera 
några av dina verser för oss, ’Amir?’ Så han började mässa sina verser för att driva 
på kamelserna: 
 
”Allâh, om Du inte hade väglett oss, skulle vi varken ha varit rätt vägledda eller 
utövat välgörenhet eller förrättat böner. 
 
Vi vill ge våra liv för Dig; så förlåt Du våra felsteg, och gör oss ståndaktiga då vi 
drabbar samman (med fienden). 
 
Skänk oss frid och ro, Se, då de med ett rop kallade på vår hjälp.” 
 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa:  ”Vem  är 
(kamel)  föraren?”  De  sa:  ”Det  är  ’Amir.”  Han  sa:  ”Allâh  kommer  att  visa  honom 
barmhärtighet.”  En  man  sa:  ”Martyrskapet  är  reserverat  för  honom.  O  Sändebud 
från  Allâh,  om  du  ändå  hade  tillåtit  oss  att  själva  dra  fördel  av  hans  liv.”372 
                                                        
  275 
Profetens  Följeslagare  visste  redan  att  han  inte  skulle  nedkalla  Allâhs  nåd  över 
en nära Följeslagare utan att välja ut honom till martyrskap.373 
 
På sin väg ner i en dal började muslimerna prisa Allâhs Storhet och skrek för full 
hals:  ”Allâh  är  Störst,  Allâh  är  Störst,  det  finns  igen  gud  utom  Allâh.”  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bad dem sänka sina röster och sa: 
”Den  som  ni  åkallar  är  varken  frånvarande  eller  döv;  Han  är  er  nära,  den 
Allhörande.”374 
 
På  en  plats  kallad  as‐Sahba’  inte  långt  från  Khaibar  förrättade  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  eftermiddagsbönen  och  sa  sedan  till 
sina  Följeslagare  att  inta  den  mat  de  hade  med  sig.  Vad  de  hade  med  sig  var 
emellertid alltför kanppt för att tillfredsställa dem alla. Profeten tog det då i sin 
hand på vilket det genast växte i kvantitet så att de alla fick äta sig mätta. Kort 
därpå  sköljde  han  och  de  andra  sina  munnar  och  förrättade  skymningsbönen 
utan att tvaga sig.375 Detsamma skedde för nattbönen.376 
 
Följande morgon i gryningen mötte muslimerna judarna på väg till sina arbeten 
bärande på yxor, spadar och drivande sin boskap. De ropade häpet: ”Muhammad 
har kommit med sin styrka!” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – sa: ”Allâh är Stor, Khaibar står inför förstörelse. Se! Då vi tränger in 
i stadens centrum kommer det att vara en dålig dag för dem som har varnats (utan 
att bry sig om det).”377  
 
Till lägerplatsen hade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
valt en bit land som han bedömt som lämplig som högkvarter för sina styrkor. En 
krigsveteran  vid  namn  Hubab  bin  al‐Mundhir  föreslog  dock  att  de  för  att  få 
maximala  logistiska  möjligheter  bytte  till  en  annan  plats.  Då  de  närmade  sig 
Khaibars utkanter gav Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
order till styrkorna att göra halt och anropade sin Herre: 
 
”Allâh! Herre över de sju himlarna och det som finns under dem, Herre över 
de sju jordarna och det som finns i deras sköte, Herre över djävlar och vem 
de än har vilselett – vi bönfaller Dig om att skänka oss det goda hos denna 
by (Khaibar), det goda hos dess invånare och det goda som ginns i detta. Vi 
söker skydd hos Dig från det onda i denna by, det onda hos dess invånare, 
och det onda som finns i detta.”  
 
Sedan beordrade han: ”Tåga nu (mot byn) i Allâhs Namn.”378  
”Fanan”,  förklarade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser, 
”anförtros  åt  en  man  som  älskar  Allâh  och  Dennes  Sändebud  och  som  älskas  av 
                                                        
376  Maghazi al‐Waqidi, s. 112. 
378  Ibn Hisham, 2/329. 
  276 
dem (Allâh och Hans Sändebud).” Följande morgon steg alla muslimer fram i hopp 
om  att  ges  äran  att  bära  fanan.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  kallade  på  ’Ali  bin  Abi  Talib,  vars  ögon  brukade  smärta,  och  gav 
honom  det.  ’Ali  deklarerade  å  sin  sida  att  han  skulle  bekämpa  fienden  tills  de 
antog  islam.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  svarade 
honom genom att säga: ”Gå varsamt fram och bjud dem till islam och förklara för 
dem deras förpliktelser mot Allâh. Vid Allâh svär jag att om bara en av dem skulle 
vägledas genom ditt exempel, skulle det sannerligen väga mer än de bästa av våra 
kameler.”379 
 
Khaibar  var,  förefaller  det,  delat  i  två  delar  med  fem  befästningar  i  den  ena: 
Nu’im,  as‐Sa’b  bin  Mu’adh,  az‐Zubairs  slott,  ’Abi‐slottet  samt  an‐Nizar  i  ash‐
Shiqq. I den andra delen fanns ytterligare tre: al‐Qamus, al‐Watîh och as‐Salalim. 
 
DE EGENTILIGA OPERATIONERNA BÖRJAR 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  inledde  fälttåget 
genom  att  ett  efter  ett  ta  udden  av  de  mindre  fästena.  Den  första  befästningen 
han  angrep  var  Nu’im,  som  var  den  första  försvarslinjen  med  en  fördelaktig 
strategisk  position.  Fortets  ledare  Marhab  bjöd  ’Amr  bin  al‐Akwa’  att  möta 
honom  i  envig  och  den  senare  antog  utmaningen.  Då  ’Amr  träffade  juden 
studsade  hans  svärd  tillbaka  och  skdade  hans  knä.  Skadan  tog  också  ’Amrs  liv. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa sedan: ”För honom 
(’Amr) finns en dubbel belöning i det efterkommande livet.” Han markerade detta 
genom  att  föra  samman  två  av  sina  fingrar.  ’Ali  bin  Abi  Talib  tog  sig  sedan  an 
Marhab  i  envig  och  lyckades  döda  honom.  Marhabs  bror  Yasir  dök  då  upp  och 
utmanade muslimerna att slåss. Az‐Zubair var jämbördig och tog honom av daga 
på  fläclen.  Verkliga  strider  bröt  sedan  ut  och  pågick  några  dagar.  Judarna  gav 
prov  på  tapperhet  och  visade  sig  alltför  starka  också  för  de  upprepade 
angreppen  från  de  muslimska  veteranerna.  Senare  insåg  de  emellertid  det 
lönlösa  i  att  göra  motstånd  och  började  överge  sina  positioner  i  an‐Nu’im  och 
tränga in i as‐Sa’bs befästning. 
 
Al‐Hubab  bin  al‐Mundhir  al‐Ansâri  ledde  attacken  mot  as‐Sa’bs  befästning,  och 
efter tre dagars belägring stormade muslimerna det varpå en mängd krigsbyte, 
förnödenheter och mat föll på deras lott. Denna triumf kom i spåren av Profetens 
bön till Allâh om att hjälpa Banu Aslam i deras oförtröttliga och tappra försök att 
ta fortet. 
 
Under  krigsoperationerna  drabbades  muslimerna  av  extrem  hunger.  De  tände 
eldar, slaktade domesticerande åsnor och började laga till dem. Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  frågade  dem  om  eldarna  och 
matlagningen, gav dem sedan order om att slänga köttet och rengöra kokkärlen, 
samt förbjöd förtärandet av sådant kött. 
 
Judarna evakuerade under tiden an‐Natat och barrikaderade sig i az‐Zubairs fort, 
en  stark  försvarsposition  oåterkomlig  för  såväl  kavalleri  som  infanteri. 
                                                        
  277 
Muslimerna  belägrade  det  under  tre  dagar  utan  framgång.  En  judisk  spion 
underrättade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  om  en 
underjordisk  vattenreservoar  som  försåg  dem  med  vatten,  och  gav  rådet  att 
skära av den för att underminera motståndet. Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – gjorde så och tvingade ut judarna. Intensiva strider ledde 
till att några muslimer och tio judar dödades och att fortet till sist intogs. 
 
Kort efter detta slag flyttade judarna till ’Abi‐slottet och barrikaderade sig i det. 
Samma  händelse  upprepades  och  den  muslimske  hjälten  Abu  Dujana  Sammak 
bin Kharshah al‐Ansâri – av det röda bandet – ledde den muslimska armén och 
bröt  in  i  slottet,  företog  intensiva  militära  operationer  därinne  och  tvingade  de 
återstående judarna att fly för sina liv till en annan ort – an‐Nizar. 
 
An‐Nizar  var  den  starkaste  fätningen  och  judarna  närde  en  djupt  rotad 
övertygelse  om  att  den  var  omöjlig  att  storma  och  därmed  en  säker  plats  för 
deras  kvinnor  och  barn.  Muslimerna  lät  sig  likväl  inte  nedslås  utan  drog  igång 
belägringen, men eftersom fästningen var belägen på en höjd med fri och öppen 
utsikt föreföll det ointagligt. Judarna därinne ville inte möta muslimerna i öppen 
stid  utan  överöste  angriparna  med  ett  regn  av  pilar  och  stenar.  Inför  denne 
situation gav Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – order om 
att  använda  murbräckor  vilket  visade  sig  effektivt  eftersom  det  orsakade 
öppningar i förskansningarna och gav fri väg in i fortets inre där judarna led ett 
fullständigt nederlag, flydde i alla riktningar och lämnade efter sig sina kvinnor 
och barn. 
 
Med dess militära seger kuvades Khaibars första krets fullständigt och judarna i 
de mindre fästningarna evakuerades dem och flydde till den andra kretsen. 
 
KHAIBARS ANDRA DEL ERÖVRAS 
Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  med  sin  armé 
förflyttade  sig  till  den  del  av  Khaibar  som  kallades  al‐Katiba  barrikaderade  sig 
judarna i sina fästningar och en två veckor lång belägring inleddes. Då han var i 
färd  med  att  ta  till  murbräckorna  insåg  judarna  att  de  var  förlorade  och  bad 
därför om att fredsförhandlingar skulle inledas. 
 
I  detta  sammanhang  finns  en  omstridd  ska.  Erövrades  denna  del  av  Khaibar 
(med  sina  tre  fästningar)  med  våld?  Ibn  Ishaq  slår  klart  och  tydligt  fast  att  al‐
Qamus fästning togs med våld. Al‐Waqidi vidhåller å andra sidan att de tre forten 
togs över via fredsförhandlingar och att våld, om det överhuvudtaget användes, 
endast togs till då fortet överlämnades till muslimerna, med de andra två forten 
kapitulerade utan strider. 
 
FÖRHANDLINGAR 
Ibn Abi al‐Huqaiq sändes till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  för  att  förhandla  fram  ett  avtal  om  kapitulation.  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gick  med  på  att  spara  deras  liv  på 
villkor att de lämnade Khaibar och intilliggande områden, och lämnade kvar allt 
guld och silver de hade i sin ägo. Han förbehöll sig emellertid rätten att avstå alla 
åtagande  om  det  visade  sig  att  de  dolde  någonting.  Kort  därefter  lämnades 
  278 
fästningarna  över  till  muslimerna  och  hela  Khaibar  var  därmed  besegrat  och 
införlivat i den islamiska inlytandesfären. 
Avtalet till trots dolde Abi al‐Huqaiqs två söner en läderväska fylld med smycken 
samt pengar tillhöriga Huyai bin al‐Akhrab som hade burit dem med sig då Banu 
an‐Nadîr  hade  förvisats.  Kinanah  bin  ar‐Rabi’,  som  hade  gömt  mysken 
någonstans, var förhärdad i sitt förnekande, så han dödades då man fann mysken 
och  hans  oärlighet  uppdagades.  Abi  al‐Huqaiqs  två  söner  dödades  som 
vedergällning för förbundsbrottet och Huyais dotter Safiyah togs som fånge. 
 
DISTRIBUTION AV KRIGSBYTE 
Judarna  var  enligt  den  översnkommelse  som  träffats  ålagda  att  ge  sig  av  från 
Khaibar,  men  de  ville  gärna  fortsätta  odla  den  bördiga  jord  och  de  fina 
fruktträdgårdar för vilket Khaibar var berömt. Därför vände de sig till Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  bad  att  få  odla  sina  marker 
mot  att  ge  hälften  av  avkastningen  till  muslimerna.  Muhammad  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – var tillmötesgående nog att gå med på deras 
begäran. 
 
Sändebudet  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  delade  Khaibars 
marker  i  två.  Ena  hälften  skulle  förse  lagren  med  livsmedel  för  eventuella 
framtida  katastrofer  som  kunde  drabba  muslimerna,  samt  för  att  livnära  de 
utländska delegater som nu i ökande grad började komma till Medina. Den andra 
hälften  förbehölls  de  muslimer  som,  vare  sig  de  närvarat  eller  frånvarat,  hade 
varit  inblandade  i  händelserna  vid  al‐Hudaibiyah.  Det  totala  antalet  delar 
uppgick  till  trettiosex,  varav  arton  tillföll  nämnda  personer.  Armén  bestod  av 
1400 man varav 200 ryttare. Ryttarna gavs tre delar medan fotsoldaterana fick 
en.380 Det byte som togs vid Khaibar var så omfattande att Ibn ’Umar sa: ”Vi åt oss 
aldrig mätta före erövringen av Khaibar.” ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne 
– lär ha sagt: ”Nu kan vi äta oss mätta på dadlar.”381 
 
Då  utvandrarna  återvände till  Medina kunde  de till hjälparna återlämna  alla de 
gåvor de tagit emot. Allt detta välstånd uppstod efter Khaibars erövring och de 
omfattande ekonomiska vinster som muslimerna började slörda.382 
 
Erövringen av Khaibar sammanföll med att Profetens kusin Ja’far bin Abi Talib, 
hans  följeslagare,  Abi  Musa  al‐Ash’ari  och  några  muslimer  från  Abessinien 
anlände. 
 
Abi  Musa  al‐Ashäari  berättade  att  han  och  mer  än  femtio  följeslagare  då  de 
befann sig i Jemen tog en båt som förde dem till Abessinien där de råkade stöta 
på Ja’far och hans följeslagar. Han sa: ”Vi bodde tillsammans tills Profeten – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  skickade  ett  bud  som  bad  oss  komma 
tillbaka. Då vi återvände fann vi att han redan hade tagit Khaibar men han gav oss 
ändå  vår  del  av  krigsbytet.”  Dessa  mäns  ankomst  skedde  efter  en  begäran  från 
                                                        
380  Zâd al‐Ma’ad, 2/137, 138. 
382  Zâd al‐Ma’ad, 2/148; Sahih Muslim, 2/96. 
  279 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till Abessiniens 
kung  Negus  via  en  av  Profetens  utsände,  ’Amr  bin  Omaiya  ad‐Damari.  Negus 
skickade tillbaka sexton män med familjer, på två båtar. Resterande emigranter 
hade anlänt till Medina tidigare.383 
 
I  samma  veva  togs  Safiyah,  vars  make  Kinanah  bin  Abi  al‐Huqaiq  dödades  till 
följd av förräderi, som fånge och fördes med tillsammans med andra krigsfångar. 
Efter att ha sökt Profetens samtycke valde Dihyah al‐Kalbi en av dem som råkade 
vara  Safiyah.  Övriga  muslimer  gav  emellertid  rådet  att  Safiyah  i  egenskap  av 
dotter  till  ledaren  för  Banu  Quraisha  och  Banu  an‐Nadîr  skulle  gifta  sig  med 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Han  instämde  i  deras 
uppfattning, bjöd henne till islam, gav henne friheten och tog då hon antog islam 
henne  till  hustru.  Bröllopsfesten  bjöd  på  dadlar  och  fett  och  hölls  på  vägen 
tillbaka till Medina vid en plats kallad as‐Sahba’. 
 
Efter  erövringen  av  Khaibar  erbjöd  en  judisk  kvinna  vid  namn  Zainab  bint  al‐
Harith Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ett stekt får som 
han  förgiftat.  Han  tog  en  munfull,  men  eftersom  det  inte  smakade  honom 
spottade han ut det. Efter att han undersökt saken bekände kvinnan att hon hade 
preparerat  köttet  med  gift  och  androg  att  om  den  som  åt  av  det  var  en  kung 
skulle hon göra sig av med honom, men om han däremot var en Profet skulle han 
få vetskap om det. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg 
genom  fingrarna  på  hennes  lömska  försök,  men  gav  order  om  att  döda  henne 
efter att Bishr bin al‐Bara’ hade dött av giftet. 
 
Antalet  muslimer  som  blev  martyrer  är  omstritt  men  ligger  mellan  sexton  och 
arton personer, medan antalet dödade judar uppgick till 93. 
 
Resten av Khaibar föll också under muslimerna. Allâh ingav fruktan i hjärtana på 
folket i Fadak, en by i Khaibars norra del, och de bad skyndsamt om fred och om 
att  få  ge  sig  av  i  säkerhet  mot  att  de  gav  upp  sina  tillgångar.  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – ingick med dem ett liknande avtal som 
tidigare  med  Khaibars  folk.  Fadak  blev  exklusivt  Profetens,  eftersom  varken 
muslimskt kavalleri eller kamelrytteri var inblandat i striden där. 
 
Inte långt efter att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade 
avslutat angelägenheterna i Kahibar gjorde han ett nytt drag mot Wadi al‐Qura, 
en  annan  judisk  koloni  i  Arabien.  Han  mobiliserade  sina  styrkor  och  delade  in 
dem  i  tre  regement  med  fyra  fanor  anförtrodda  Sa’d  bin  ’Ubada,  al‐Hubab  bin 
Mundhir, ’Abbad bin Bishr och Sahl bin Hanîf. Innan striderna inleddes bjöd han 
judarna  till  islam  men  alla  hans  ord  och  maningar  mötte  döva  öron.  Elva  av 
judarna  dödades  en  efter  en  och  efter  var  och  en  framfördes  ännu  en  kallelse 
som  bjöd  dessa  människor  att  anta  den  nya  tron.  Striden  pågick  oupphörligt  i 
cirka  två  dagar  och  slutade  med  judarnas  fullständiga  kapitulation.  Deras  mark 
togs över och en mängd krigsbyte föll i muslimernas händer. 
 
                                                        
383  Muhadarat Tarîkh al‐Umam al‐Islamiyah, 1/128. 
  280 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – stannade fyra dagar i 
Wadi  al‐Qura  för  att  distribuera  bytet  bland  de  muslimska  krigarna  och  nå  en 
överenskommelse med judarna likande den med Khaibar.384 
Judarna i Taima’ som hade hört om den muslimska arméns fortgående framgång 
och de nederlag som deras bröder hade lidit gjorde inget motstånd då Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  nådde  fram  till  deras 
bosättningar.  De  tog  tvärtom  initiativet  och  erbjöd  sig  att  undertteckna  ett 
försoningsfördrag  som  innebar  att  de  tar  emot  beskydd  men  betalar  tribut. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som nu hade nått sitt 
mål och underkuvat judarna fullständigt gav sig av hemåt och anlände till Medina 
sent i safar eller tidigt i rabi’ al‐awwal år 7 A.H. 
 
Värt att notera är att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
som var den främste av krigsexperter relativt snabbt insåg att en evakuering av 
Medina efter att de förbjudna månaderna (muharram, dhul qa’da och dhul hijja) 
var  slut  inte  vore  klokt  med  tanke  på  förekomsten  av  krigsvandrande 
ökenbeduiner i dess närhet. En så vårdslös attityd trodde Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – skulle fresta den odisciplinerade mobben att 
utöva  sin  favorithobby  att  plundra,  skövla  och  begå  allsköns  brott.  Med  denna 
föraning i sinnet sände Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
ut  Aban  bin  Sa’id  i  täten  på  en  styrka  för  att  avskräcka  dessa  beduiner,  och 
förebygga  varje  försök  att  skövla  den  gryende  islamiska  statens  högkvarter 
under hans bortavaro i Khaibar. Aban fullgjorde sitt uppdrag framgångsrikt och 
gjorde  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sällskap  i 
Kahibar efter att de erövrats. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
384  Zâd al‐Ma’ad, 2/146, 147. 
  281 
 
Enstaka invasioner 
 
 
DEN EXPEDITION SOM KALLAS DHAT‐UR‐RIQA’ (ÅR 7 A.H.) 
Efter  att  ha  underkuvat  två  mäktiga  parter  i  de  Sammansvurnas  koalition 
påbörjade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
förberedelser  för  att  ta  hand  om  den  tredje  parten,  dvs.  de  ökenbeduiner  som 
höll till i Najd och som fortsatte sina vanor att plundra och skövla. Till skillnad 
från Khaibars judar och Meckas befolkning levde de utspridda i vildmarken, och 
det  var  därför  svårt  att  få  dem  under  kontroll  och  fruktlöst  att  företa 
avskräckande  kampanjer  mot  dem.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – var likväl fast besluten att få ett slut på den ohållbara situationen 
och  kallade  muslimerna  att  förbereda  sig  för  en  avgörande  attack  mot  dessa 
härjande  upprorsmän.  Under  tiden  rapporterades  också  att  Bani  Muharib  och 
Banu  Tha’lbah  från  Ghatfans  stam  mobiliserade  sina  arméer  för  att  möta 
muslimerna.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ryckte 
fram mot Najd i spetsen för 400 eller 700 man efter att ha utsett Abu Dhar (eller, 
i en annan version, ’Uthman bin ’Affan) att ta hand om Medinas angelägenheter 
under hans bortavaro. De muslimska krigarna trängde djupt in i Ghatfans marker 
tills  de  nådde  en  plats  kallad  Nakhlah  där  de  stötte  på  några  beduiner  från 
Ghatfan.  Inga  stridigheter  förekom  dock  eftersom  dessa  hade  gått  med  på  att 
försonas  med  muslimerna.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – ledde den dagen sina följeslagare i en bön av fruktan. 
 
Med  stöd  hos  Abu  Musa  al‐Ash’ari  berättar  al‐Bukhari  att  de  gav  sig  ut  på  en 
expedition med Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
”Vi  var  sex  till  antalet  och  hade  (med  oss)  endast  en  kamel  vilken  vi  red  i 
omgångar. Våra fötter skadades. Mina fötter fick så svåra skador att naglarna föll 
av.  Därför  förband  vi  våra  fötter  med  trasor,  vilket  är  skälet  till  att  expeditionen 
kallas DhaturRiqa’ (dvs. ”trasornas expedition”). ”385 
 
Jabir berättade: 
 
”Under  Dhat‐ur‐Riqa’‐expeditionen  kom  vi  till  ett  lövrikt  träd  under  vilket 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – satt ner och skuggade 
sig  från  den  brännande  solen.  De  andra  spred  ut  sig  och  tog  skydd  från  hettan. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tog en kort lur efter att 
ha  hängt  ifrån  sig  sitt  svärd  på  trädet.  En  polyteist  kom  under  tiden  fram,  tog 
svärdet  och  drog  det  ur  slidan.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – vaknade upp och fann sitt svärd draget i mannens hand. Beduinen 
frågade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  i  detta 
läge var obeväpnad: ”Vem kan nu hindra mig från att döda dig?” Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – svarade: ”Allâh.” 
                                                        
  282 
I  en  annan  version  rapporteras  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – tog svärdet efter att det fallit till marken och att mannen sa: ”Du är 
den främste i att hantera ett svärd.” Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  frågade  mannen  om  han  ville  vittna  om  Allâhs  Enhet  och 
Muhammads  status  som  Sändebud.  Araben  svarade  att  han  aldrig  skulle  slåss 
mot honom eller gå tillsammans med dem som bekämpade muslimerna. Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – försatte mannen på fri fot och 
lät honom gå till sitt folk för att berätta för dem att han hade träffat den bäste av 
alla människor.386 
 
En arabisk kvinna togs i detta sammanhang som fånge. Hennes man svor då han 
fick  höra  detta  att  han  inte  skulle  ge  sig  förrän  han  spillt  en  muslims  blod.  I 
hemlighet  närmade  han  sig  under  natten  muslimernas  läger  då  han  såg  två 
vaktposter utplacerade. Han sköt den förste, Abbad bin Bishr, som var i färd med 
att  förrätta  bönen,  med  en  pil.  Han  slutade  dock  inte  att  be  utan  drog  bara  ut 
pilen. Han sköts då med ytterligare tre pilar men slutade ändå inte be. Efter att 
ha  genomfört  den  avslutade  hälsningen  uppmärksammade  han  sin  kollega 
’Ammar  bin  Yasir  på  vad  som  hänt  och  att  han  skulle  ha  varnat  honom.  Den 
senare svarade att han var halvvägs genom ett kapitel och inte ville avbryta.387 
 
Triumfen vid Dhat‐ur‐Riqa’‐expeditionen hade en enorm inverkan på alla araber. 
Den  ingöt  fruktan  i  deras  hjärtan  och  gjorde  dem  alltför  svaga  för  att  bekämpa 
det  muslimska  samhället  i  Medina.  De  började  foga  sig  i  de  rådande 
förhållandena  och  förlikade  sig  med  nya  geopolitiska  omständigheter  som 
arbetade för den nya religionen. Vissa av dem antog också islam, tog aktiv del i 
erövringen  av  Mecka  och  slaget  vid  Hunain,  och  mottog  sina  andelar  av 
krigsbytet. 
 
Från  denna  tid  och  framåt  var  den  antiislamiska  tredelade  koalitionen 
underkuvad,  och  fred  och  säkerhet  härskade.  Muslimerna  började  justera  alla 
politiska obalanser och fylla i de små luckor som i ljuset av den kraftiga våg av 
islamisering  som  rullade  över  hela  regionen  ännu  gav  upphov  till  oro  här  och 
där. I detta sammanhang kan vi nämna några av dessa episodiska skärmytslingar 
som otvetydligt pekade mot det muslimska samhällets alltmer ökande makt. 
 
• En  styrka  under  ledningen  av  Ghalib  bin  ’Abdullah  al‐Laithi  skickades  i 
safa  eller  rabi’  al‐awwal  år  7  A.H.  ut  för  att  kväva  Bani  al‐Muluhs 
provokativa  beteende.  Muslimerna  lyckades  döda  ett  stort  antal 
fiendesoldater  och  tog  en  stor  mängd  byte.  En  stor  styrka  polyteister 
skyndade  efter  dem  men  översvämningar  hindrade  jakten  och 
muslimerna kunde dra sig tillbaka i säkerhet. 
 
• ’Umar bin al‐Khattab gav sig i sha’ban år 7 A.H. i spetsen för en grupp på 
trettio  soldater  ut  till  en  plats  kallad  Turbah  för  att  kuva  Hawazins  folk. 
                                                        
386  Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 264; Fath al‐Bari, 7/416. 
387  Zâd al‐Ma’ad, 2/112; Ibn Hisham, 2/203‐209. 
  283 
Han hann inte mer än nå fram till deras bosättningar förrän de flydde för 
sina liv. 
 
• Trettio män med Bashîr bin Sa’d al‐Ansâri tog i sha’ban år 7 A.H. sikte på 
Bani  Murrah  i  Fadakregionen.  De  dödade  ett  stort  antal  fiender  och  tog 
många  av  deras  kameler  och  boskap.  På  tillbakavägen  samlade  fienden 
sina styrkor och överrumplade muslimerna på natten. De överöste Bashîr 
och hans män med pilar som dödade alla utom Dashîr själv, som tog sin 
tillflykt till Fadak och bodde hos judarna där tills hans sår hade läkt. 
 
• Ghalib bin ’Abdullah al‐Laithi gick i spetsen för en styrka på 130 man till 
attack mot Bani ’Awâl och Bani ’Abd bin Tha’lbah i ramadan år 7 A.H. De 
dödade en del fiender och tog deras boskap och kameler. ’Usama bin Zaid 
dödade  polyteisten  Mardas  bin  Nahik  efter  att  han  gett  vittnesbröd  om 
Allâhs  Enhet.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
kommenterade  denna  händelse  inför  sina  Följeslagare:  ”Ska  ni  riva  ut 
hans hjärta för att ta reda på om han är en lögnare eller inte?” 
 
• En  grupp  på  trettio  ryttare  under  ledning  av  ’Abdullah  bin  Rawaha 
marscherade  mot  Khaibar  efter  att  rapporter  kommit  om  att  Asîr  (eller 
Bashir  bin  Razam)  mobiliserade  Ghatfan  för  att  angripa  muslimerna.  De 
lyckades  övertala  den  juden  att  följa  dem  till  Medina  genom  att  säga  att 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skulle installera 
honom som härskare över Khaibar. På vägen tillbaka uppstod någon form 
av  missförstånd  som  gav  upphov  till  intensiva  strider  mellan  de  båda 
parterna och slutade med att Asîr och hans trettio män dödades. 
 
• I shawwal år 7 A.H. marscherade Bashîr bin Sa’d al‐Ansâri mot Jemen och 
Jabar i spetsen för 300 muslimska krigare för att underkuva en stor mobb 
polyteister som samlats för att plundra Medinas utkanter. Bashîr och hans 
män marscherade på natten och höll sig dolda under dagen tills de nådde 
sitt mål. Då polyteisterna hörde om muslimernas ankomst flydde de och 
lämnade efter sig ett omfattande byte och två män som vid ankomsten till 
Medina antog islam. 
 
• År  7  A.H.  kort  före  den  ersättande  ’Umrah  (den  mindre  pilgrimsfärden) 
kom  en  man  vid  namn  Jashm  bin  Mu’awiyah  till  en  plats  kallad  Ghabah 
där han ville samla Qais folk och hetsa dem att gå i strid med muslimerna. 
Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick vetskap 
om  detta  sände  han  Abu  Hadrad  och  två  män  för  att  ta  hans  om 
situationen.  Med  en  klok  strategi  lyckades  Abu  Hadrad  driva  fienden  på 
flykt och ta en stor del av deras boskap.388 
 
 
 
                                                        
388  Zâd al‐Ma’ad, 2/149‐150; Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 2/229‐230; Mukhtasar Sîrat 
ar‐Rasûl, s. 322‐324. 
  284 
 
Den ersättande ’Umrah 
(den mindre vallfärden) 
 
 
DÅ DHUL QA’DA MÅNAD i slutet av det sjunde året A.H. närmade sig beordrade 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sitt  folk,  och  i 
synnerhet  de  män  som  varit  delaktiga  i  fredsfördraget  vid  al‐Hudaibiyah,  att 
förbereda sig för att göra ’Umrah (den mindre vallfärden). Med tvåtusen man och 
en del kvinnor och barn,  389 samt sextio kamelser för att offra, gav han sig iväg 
för att besöka Helgedomen i Mecka. Av fruktan för förräderi från Quraishs sida 
bar  muslimerna  sina  vapen  med  sig,  men  lämnade  dem  med  en  grupp  på 
tvåhundra  man  vid  en  plats  cirka  åtta  engelska  mil  från  Mecka.  De  gick  in  i 
staden med svärden i sina slidor, 390 och med Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – i täten på sin kamelhona al‐Qaswa. 
 
Följeslagarna  runt  honom  fokuserade  uppmärksamt  sina  blickar  på  honom 
medan de alla sa: ”Här kommer jag! Till Din tjänare, o Allâh!” Quraishiterna hade 
lämnat  platsen  och  dragit  sig  tillbaka  till  sina  tält  på  de  omgivande  kullarna. 
Muslimerna genomförde den vanliga cirkulationen livligt och energiskt. Eftersom 
polyteisterna  hade  spritt  rykten  om  att  de  till  följd  av  att  en  feber  i  Yathrib 
(Medina) hade berövat dem kraft var svaga, gjorde de på Profetens uppmaning 
sitt bästa för att framstå som starka och ståndaktiga. De fick order om att i de tre 
första cirkuleringarna springa för att sedan gå i de resterande. Meckanerna som 
under  tiden  hade  radat  upp  sig  på  toppen  av  berget  Qu’aiqa’an  för  att  titta  på 
muslimerna,  bevittnade  mållösa  deras  styrka  oh  hängivenhet.  Då  de  gick  in  i 
Helgedomen gick ’Abdullah bin Rawaha före Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – och läste: 
 
”Ur vägen, ni icketroende, bered väg, med slag som kommer att avlägsna huvuden 
från axlar och göra vän omedveten om vän kommer vi att kämpa med er om deras 
uppenbarelse.” 
 
Efter  den  rituella  promenaden  och  språngmarschen  mellan  de  två  höjderna 
utanför Mecka, Safa och Marwah, gjorde Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  och  muslimerna  halt  vid  den  senare  platsen  för  att  slakta 
offerdjuren och raka sina huvuden. 
 
De  flesta  pilgrimer  hade  nu  genomfört  riterna  i  den  mindre  vallfärden  och 
återstod  gjorde  de  som  anförtrotts  vapnen.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – fick dem avlösta och de genomgick samma procedur som 
de övriga. 
 
                                                        
389  Fath al‐Bari, 7/700. 
  285 
På morgonen den fjärde vallfärdsdagen bad Quraishs bemärkta personer ’Ali bin 
Abi Talib att säga till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
att lämna Meka med sina Följeslagare. Han kunde naturligtvis inte tänka sig att 
tryta mot villkoren i al‐Hudaibiyah‐fördraget och beordrade därför sina män att 
bege sig till byn Sarif där han hade bott en tid. 
 
Det  var  unde  detta  besök  i  Mecka  som  Profetens  farbror  ’Abbas  erbjöd  honom 
sin  svägerska,  Maimunas,  Hariths  dotters,  hand.  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  tillmötesgående  nog  att  acceptera  detta 
erbjudande eftersom det var ett effektivt steg mot att cementera banden mellan 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  Meckas 
inflytelserika män. Bröllopet ägde rum i Sarif.391 
 
Berättare har gett olika benämningar på denna mindre vallfärd. Vissa kallar den 
ersättande  mindre  vallfärden  genomförd  istället  för  den  ofullständiga  vid  tiden 
för al‐Hudaibiyah, medan en uppfattning given företräde av jurister ser den som 
en  följd  av  särskilda  villkor  i  ett  fördrag  som  slutits.  På  det  hela  taget  är 
ersättande, judiciellt samtycke, vedergällning samt försoning alla begrepp som är 
applicerbara på detta besök. 
 
Vissa  militära  operationer  riktade  mot  några  ännu  motsträviga  ökenaraber 
företogs i samband med den mindre vallfärden av vilka vi kan nämna: 
 
• En  styrka  på  femtio  man  under  ledning  av  Ibn  Abi  al‐’Awja’  sändes  av 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ut  till  Bani 
Salîms bosättning och bjöd dem till islam, något som tyvärr föll för döva 
öron.  Intensiva  strider  bröt  ut  mellan  de  båda  parterna  under  vilka  den 
muslimske ledaren sårades och två fiender tillfångatogs. 
 
• Ghalib bin ’Abdullah sändes i spetsen för tvåhundra man till Fadak där de 
dödade några rebeller och tog en mängd krigsbyte. 
 
• Banu Quda’a hade samlat ihop ett stort antal män för att göra en räd mot 
de  muslimska  positionerna.  Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och  välsignelser  –  nåddes  av  dessa  nyheter  skickade  han  ut  Ka’b  bin 
’Umair  al‐Ansâri  med  befäl  över  femton  man  för  att  ta  hand  om 
situationen.  De  mötte  armén  och  kallade  dem  att  kliva  in  under  islams 
mantel,  men  upprorsmännen  gav  ett  negativt  svar  och  överöste 
muslimerna  med  pilar  som  dödade  alla  utom  en  som  senare  fördes  hem 
svårt sårad.392 
 
En  obetydlig  skärmytsling  inträffade  också  i  rabi’  al‐awwal  år  8  A.H.  Shuja’  bin 
Wahab al‐Asadi marscherade tillsammans med tjugofem man mot Bani Hawazin 
där de inte mötte något motstånd med lyckades ta en del byte.393 
                                                        
391  Zâd al‐Ma’ad, 2/152. 
392  Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 2/231. 
393  Talqîh Fulhûm Ahl al‐Athar, s. 33; Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 2/231. 
  286 
 
Slaget vid Mu’tah 
 
 
UNDER  PROFETENS  LIVSTID  var  detta  slag  det  mest  betydande  och  intensiva, 
och  en  förberedelse  inför  de  stora  erövringarna  av  kristna  områden.  Det  ägde 
rum i jumada al‐ula år 8 A.H./september år 629 e.Kr. Mu’tah är en by belägen i 
gränsområden mot Syrien. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade skickat al‐Harith 
bin ’Umair al‐Azdi med ett brev till Busras härskare. På vägen blev han hejdad av 
Sharhabîl bin ’Amr al‐Ghassani som var al‐Balqas’ ledare och en nära allierad till 
den  bysantinske  kejsaren  Herakleios.  Al‐Harith  bands  och  halshöggs  av  al‐
Ghassani. 
 
Att döda ambassadörer och sändebud betraktades normalt som ett av de värsta 
brotten  och  var  likvärdigt  med  en  krigsförklaring.  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  chockerades  av  nyheten  och  gav  order  om  att  en 
stor armé på tretusen man skulle mobiliseras och sändas norrut för att bestraffa 
gärningsmannen.394  Det  var  den  största  muslimska  armén  som  mobiliserats 
sedan krigen mot de Sammansvurna. 
 
Zaid bin Harithas utsågs att föra befälet över styrkan. Jaäfar bin Abi Talib skulle 
ersätta  honom  och  han  stupade,  och  ’Abdullah  bin  Rawaha  skulle  efterträda 
Ja’far om denne stupade.395 En vit fana höjdes och lämnade till Zaid.396 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav order om att då de 
nådde platsen för mordet på al‐Harith skulle bjuda folket där att anta islam. Om 
de fick ett positivt gensvar skulle inget krig företas, annars fanns inget alternativ 
till att bekämpa dem. 
 
Han gav dem följande order: 
 
”Bekämpa  de  icketroende  i  Allâhs  Naman,  bryt  inte  en  överenskommelse 
eller begå svek, och under inga omständigheter får en nyfödd, en kvinna, en 
åldring  eller  en  enstöring  dödas.  Dessutom  ska  inte  träd  huggas  ner  eller 
människors hem förstöras.” 
 
Då de militära förberedelserna var färdiga samlades Medinas invånare för att ta 
farväl.  ’’Abdullah  bin  Rawaha  började  i  detta  ögonblick  gråta  och  då  han  fick 
frågan  om  varför  han  grät  svor  han  att  det  inte  berodde  på  kärlek  till  denna 
                                                        
  287 
världs trollglans, utan snarare på Allâhs Ord som talade om Elden och som han 
hörde Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – reciterade: 
 
”Ingen av er skall slippa ifrån denna [syn]. Det är din Herres fasta beslut.” 
 
Den muslimska armén marscherade sedan norrut mot Ma’ân, en stad på gränsen 
till det geografiska Syrien. Där kom nyheter om att Herakleios hade mobiliserat 
etthundratusen  man  tillsammans  med  ytterligare  etthundratusen  från  Lakham, 
Judham och Balqain – alla arabiska stammar allierade med Bysans. Muslimerna 
hade aldrig haft en tanke på att möta en så stor armé. De var villrådiga över vad 
de skulle göra och tillbringade två nätter i diskussioner kring dessa ofördelaktiga 
förhållanden.  En  del  förordade  att  de  skulle  skriva  ett  brev  till  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  för  att  be  om  råd.  ’Abdullah  bin 
Rawaha motsatte sig deras tvekan och vände sig till dem med orden: ”Vid Allâh 
svär jag att detta lilla som ni fasar för i själva verket är just det som ni söker, dvs. 
martyrskap. I vår kamp mäter vi inte antal soldater eller utrustning utan snarare 
den tro som Allâh har förärat oss. Kasta er ut för att vinna något av de två, segern 
eller martyrskapet.” Med dessa ord i bagaget rörde de sig för att möta fienden i 
Masharif, en av al‐Balqa’s städer, och ändrade sedan riktning mot Mu’tah där de 
slog  läger.  Den  högra  flanken  leddes  av  Qutba  bin  Qatadah  al‐’Udhari  och  den 
vänstra  av  ’Ubadah  bin  Malik  al‐Ansâri.  Bitter  strid  inleddes  mellan  de  båda 
parterna, tretusen muslimer mot en fiende femtio gånger så talrik. 
 
Zaid  bin  Haritha,  som  var  den  som  fanns  närmast  Sändebudets  hjärta,  tog  tag  i 
taktpinnen och började ihärdigt och i en exempellös anda av mod slåss tills han 
stupade,  dödligt  huggen.  Ja’far  bin  Abi  Talib  tog  då  över  fanan  och  gjorde  en 
mirakulös insats. I stridens tjocka satt han av, skadehögg sin häst och återupptog 
stridandet  tills  hans  högra  hand  höggs  av.  Han  fattade  då  fanan  med  vänster 
hand tills den också var borta. Han famnade då fanan med sina båda armar tills 
en bysantinsk soldat högg honom i två delar. Han kallades postumt ”den flygande 
Ja’far” eller ”Ja’far med två vingar” till följd av att Allâh har belönat honom med 
två vingar med vilka han kan flyga varhelst han önskar i den eviga Trädgården. 
Al‐Bukhari rapporterar femtio hugg i hans kropp varav inget i ryggen.397 
 
’Abdullah bin Rawaha tog då över fanan och medan han entusiastiskt reciterade 
verser slogs han tappert från hästryggen tills han också dödades. I det läget tog 
en man från Bani ’Ajlan, kallad Thabit bin al‐Arqam, upp fanan och uppmanade 
muslimerna att välja en ledare. Äran tillföll enhälligt Khalid bin al‐Walîd som var 
en  skicklig  krigare  och  en  oöverträffad  strateg.  Al‐Bukhari  rapporterar  att  han 
använde  och  bröt  sönder  nio  svärd  medan  han  obevekligt  och  hjältemodigt 
bekämpade  islams  fiender.  Med  tanke  på  allvaret  i  den  situationen  som 
muslimerna  befann  sig  i  ändrade  han,  som  den  fantastiske  strateg  som  han 
rätteligen  kallades,  dock  strategi  för  att  möta  fienden.  Han  kastade  om  den 
muslimska  arméns  högra  och  vänstra  flank  och  lät  en  avdelning  från  de  bakre 
                                                        
  288 
leden  rycka  fram.  Syftet  var  att  genom  att  ge  sken  av  att  friska  förstärkningar 
hade  anlänt  ingjuta  fruktan  i  bysantinernas  hjärtan.  Muslimerna  gav  sig  in  i 
sporadiska skärmytslingar med fienden men gjorde gradvis och omdömesgillt en 
fullt organiserad och välplanerad reträtt. 
 
Då bysantinerna blev varse denna nya strategi misstänkte de att de blev lurade i 
en fälla och lockade ut i öknen. De avbröt förföljandet och muslimerna lyckades 
dra sig tillbaka till Medina utan stora förluster.398 
 
Muslimerna  räknade  till  tolv  martyrer  medan  antalet  stupade  bysantiner  var 
okänt,  även  om  slagets  detaljer  pekar  mot  ett  stort  antal.  Även  om  slaget  inte 
uppfyllde  muslimernas  mål,  dvs.  att  vedergälla  mordet  på  al‐Harith,  fick  det 
långtgående  följder  och  gav  muslimerna  ett  storartat  rykte  på  slagfältet.  Den 
bysantinske kejsaren var vid den tiden en makt att räkna med och bara tanken 
på  fientliga  handlingar  mot  honom  brukade  betyda  självutplåning,  för  att  inte 
tala  om  en  tretusenhövdad  armé  som  går  i  strid  mot  tvåhundratusen  soldater 
långt bättre utrustade och ymnigt försedda med allsköns luxuösa fördelar. Slaget 
utgjorde  ett  verkligt  mirakel  som  visade  att  muslimerna  var  något  alldeles 
särskilt och dittills inte skådat. Därtill gav det belägg för att Allâh stöttade dem 
och att deras Profet, Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, 
verkligen  var  Allâhs  Sändebud.  I  ljuset  av  dessa  nya  förhållanden  började 
ärkefienderna  bland  ökenaraberna  försona  sig  med  den  nya  uppstigande  tron, 
och  flera  bångstyriga  stammar  såsom  Banu  Salîm,  Ashja’,  Ghatfan,  Dhubyan, 
Fazarah och andra kom att anta islam av egen fri vilja. 
 
När  allt  kommer  omkring  var  slaget  vid  Mu’tah  en  förelöpare  till  den  blodiga 
sammandrabbning  med  bysantinerna  som  skulle  komma.  Det  pekade  entydigt 
mot  en  ny  epok  i  den  islamiska  erövringen  av  det  bysantinska  riket  och  andra 
mer fjärran länder som skulle följa senare. 
 
EXPEDITIONEN TILL DHAT AS‐SALASIL 
Dhat as‐Salasil är beläget tio dagarsmarscher norr om Medina. Muslimerna sägs 
ha slagit läger vid en källa kallad Salsal, därav termen Dhat as‐Salasil. Med tanke 
på  alliansen  mellan  bysantinerna  och  de  arabiska  stammarna  i  gränsområdena 
mot  Syrien,  såg  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  det 
som av högsta prioritet att göra en välplanerad manöver som skulle frambringa 
goda relationer till dessa beduiner och samtidigt fjärma dem från Bysans. För att 
genomföra  planen  valde  han  ’Amr  bin  al‐’As  vars  farmor  var  från  Bali,  en  stam 
som  levde  i  det  området.  Detta  motiv  i  kobination  med  provokativa  militära 
förflyttningar  av  Bani  Quda’a  föranledde  detta  förebyggande  tillslag  som 
inleddes i jumada ath‐thaniya år 8 A.H. 
 
’Amr  bin  al‐’As  tilldelades  en  vit  flagga  med  ett  svart  banér  till.  Han  gav  sig  ut 
med  trehundra  utvandrare  och  hjälpare  assisterade  av  ett  kavalleri  på  trettio 
man, och manades att söka hjälp från stammarna Bali, ’Udhra och Balqain. Han 
marscherade på natten och höll sig dold på dagen. Då han närmade sig fiendens 
                                                        
398  Fath al‐Bari, 7/513‐514; Zâd al‐Ma’ad, 2/156. 
  289 
linjer och insåg den stora ansamlingen av män skickade han efter förstärkningar 
från Medina. Dessa anlände omedelbart och leddes av Abu ’Ubaidah bin al‐Jarrah 
som  hade  tvåhundra  män.  Också  andra  styrkor  anslöt,  inklusive  Abu  Bakr  och 
’Umar bin al‐Khattab. Alla fick stränga order om att samarbeta, verka i harmoni 
och aldrig lämna något område till följd av oenighet. 
 
Vid middagstid ville Abu ’Ubaidah leda muslimerna i bön, men ’Amr invände med 
hänvisningar  till  att  den  förre  endast  kom  för  att  assistera.  Ansvara  att  leda 
bönen gavs till ’Amr. 
 
Den muslimska armén nådde fram till Quda’as bosättningar och trängde djupt in 
på  deras  område,  förgjorde  fienden  och  tvang  andra  att  fly  för  sina  liv  i  olika 
riktningar.  I  slutskedet  av  de  militära  operationerna  sändes  en  kurir  till  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  för  att  informera 
honom om utvecklingen och den fullständiga seger som vunnits. 
 
EXPEDITIONEN TILL KHADRAH 
I  sha’ban  månad  år  8  A.H.  nåddes  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  av  nyheter  om  en  anhoppning  av  styrkor  tillhöriga  Bani  Ghatfan 
som ännu inte befann sig under islams tak. Han kallade snabbt på Abu Qutadah 
och skickade honom i spetsen för femton man för att ta hand om dessa laglösa. 
 
Det  tog  femton  dagar  att  lära  dem  en  oförglömlig  läxa.  Några  dödades  medan 
andra tillfångatogs och all deras egendom konfiskerades.399 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
399  Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 2/233; Talqîh Fuhûm ahl al‐Athar, s. 33. 
  290 
 
Erövringen av Mecka 
 
 
IBN  AL‐QAYIM  BESKREV  Meckas  erövring  som  den  främsta  med  vilken  Allâh 
ärade Sin religion, Sitt Sändebud, Sina soldater och den innerliga och uppriktiga 
sidan. Därmed räddade Han Helgedomen vars vägledning alla människor söker. 
Den  var  den  främsta  nådbringande  händelse  som  förekommit  i  himlen  och  på 
jorden.  Den  var  det  mest  betydelsefulla  tecknet  på  en  ny  era  vilken  skulle 
bevittna islamiseringens massiva marsch och människors inträde i massor under 
islams  tak.  Den  gav  hela  jorden  ett  evigt  lysande  ansikte  och  en  glödande 
inspirationskälla.400 
 
HÄNDELSER FÖRE ERÖVRINGEN 
Enligt villkoren i al‐Hudaibiyah‐fördraget gavs de arabiska stammarna möjlighet 
att  ingå  fördragsallianser  med  antingen  muslimerna  eller  Quraish.  Om  någon 
stam angreps hade den part med vilken en allians ingåtts rätt att svara. Följden 
blev att Banu Bakr anslöt sig till Quraish medan Khuza’ah slöt sig till Profeten ‐ 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser. De levde så i fred under en tid, men 
avlägsna  motiv  som  kan  härledas  till  den  förislamiska  eran  antända  av  en 
oförsvagad hämndglöd ledde till nya fientligheter. Utan att bry sig det minsta om 
fördragets  villkor  angrep  Banu  Bakr  i  sha’ban  år  8  A.H.  Banu  Khuza’ah  vid  en 
plats  kallad  al‐Watîr.  Med  hjälp  av  nattens  mörker  bistod  Quraish  Banu  Bakr 
med personal och vapen. Tillbakatryckta av sina fiender sökte sig Khuza’ahs folk 
till  Helgedomen.  Inte  ens  här  sparades  emellertid  deras  liv  utan  i  konflikt  med 
alla  accepterade  traditioner  jagade  Banu  Bakrs  ledare  Nawfal  dem  in  på  det 
helgade området – där inget blod fick spillas – och massakerade dem där. 
 
Då den förfördelade parten sökte rättvisa från sina muslimska allierande krävde 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  deras  ledare  en 
omedelbar gottgörelse, inte bara för att ha brutit mot fördraget utan också för att 
på det helgade området ha dödat till honom allierade. Tre krav restes vilka alla 
var oavvisliga: 
 
1. att betala blodspengar för Khuza’ahs döda 
2. att avsluta alliansen med Banu Bakr, eller 
3. att betrakta vapenvila som avbruten 
 
Quraishs agerande var uppenbart ett fördragsbrott och en fientlig handling mot 
muslimernas  allierade  Banu  Khuza’ah.  De  insåg  genast  situationens  allvar  och 
fruktade  de  förfärliga  följder  som  lurade  vid  horisonten.  Utan  dröjsmål 
sammankallade  de  ett  krismöte  och  beslöt  att  sända  sin  ledare  Abu  Sufyan  bin 
Harb till Medina för att förnya vapenvilan. Han gav sig direkt av till sin dotter och 
Profetens hustru Umm Habibas hem. Då han satt ner på Sändebudets matta vek 
                                                        
400  Zâd al‐Ma’ad, 2/160. 
  291 
hon dock ihop den. ”Min dotter”, sa han, ”jag vet inte om du menar att mattan är 
för  fin  för  mig,  eller  om  jag  är  för  fin  för  mattan.”  Hon  svarade:  ”Det  är  Allâhs 
Sändebuds matta och du är en oren polyteist.” 
 
Upprörd över dotterns bryska bemötande lämnade Abu Sufyan bin Harb hennes 
hem  och  gick  för  att  träffa  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Denne  var  emellertid  väl  förtrogen  med  hans  knep  och  satte  igen 
tilltro  honom.  Abu  Sufyan  närmade  sig  då  Abu  Bakr  men  denne  var  inte  heller 
intresserad.  Han  tog  kontakt  med  ’Umar  för  att  få  denne  att  medla  men  den 
framstående Följeslagaren vägrade blankt. Till sist gick han för att träffa ’Ali bin 
Abi  Talib,  bönföll  honom  i  den  mest  ödmjuka  ton  och  anspelade  skickligt  på 
utsikterna  för  herravälde  över  alla  araber  om  ’Ali  medlade  för  att  få  till  en 
förnyelse av fördraget. ’Ali beklagade kort sin oförmåga att kunna göra något för 
honom. 
 
I ett tillstånd av förbittrad besvikelse och fullständig förfäran styrde Abu Sufyan 
sina  steg  tillbaka  till  Mecka.  Där  rapporterade  han  sina  möten  med  sin  dotter, 
Abu  Bakr  och  ’Umar,  samt  ’Alis  reaktion  och  Profetens  talande  tystnade. 
Meckanerna blev bestörta men förväntade sig ingen omedelbar fara. 
 
FÖRBEREDELSER  FÖR  ANGREPPET  PÅ  MECKA  OCH  PROFETENS  FÖRSÖK  ATT 
FRAMKALLA ETT NYHETSSTOPP 
At‐Tabari  berättade  att  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  tre  dagar  innan  nyheterna  om  fördragsbrottet  mottogs  bad  sin 
hustru ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – att göra förberedelser för att gå 
ut i krig. Abu Bakr kom in och frågade henne vad som stod på och visade prov på 
förvåning över förderedelserna eftersom det, som han sa, inte var en normal tid 
för  krig.  Hon  svarade  att  hon  inte  hade  en  aning.  På  den  tredje  dagens  morgon 
kom ’Amr bin Sâlim al‐Khuza’i tillsammans med fyrtio ryttare för att informera 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  om  sitt  folks 
belägenhet  och  för  att  söka  muslimernas  hjälp  för  att  vedergälla.  Medinas 
invånare kom nu att veta att Quraish hade brutit mot fördraget. Efter ’Amr följde 
Budail och därefter kom Abu Sufyan och nyheten bekräftades otvetydligt. 
 
I syfte att säkerställa ett fullständigt nyhetsstopp angående sina militära avsikter 
skickade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i ramadan år 
8 A.H. ut en åtta man stark styrka under ledning av Qatadah bin Rabi’ i riktning 
mot  Edam  en  kort  bit  från  Medina.  Syftet  var  att  avleda  folks  uppmärksamhet 
och dölja det primära mål med vilket han var sysselsatt. 
 
Överallt  fanns  så  mycket  fruktan  och  skräck  att  Hatib,  en  av  Profetens  mest 
betrodda efterföljare, i hemlighet skickade iväg ett kvinnligt bud med ett brev till 
Mecka  som  innehöll  antydningar  om  den  kommande  attacken.  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  fick  från  himlen  vetskap  om  Hatibs 
göranden  och  skickade  ’Ali  och  al‐Miqdad  efter  budet.  De  hann  upp  henne  och 
upptäckte  efter  mycket  letande  brevet  noga  gömt  i  hennes  lockar.  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kallade till sig Hatib och frågade 
vad som fått honom till denna handling. Han svarade: 
 
  292 
”Sändebud från Allâh! Jag har inga blodsband med Quraish, utan det finns bara ett 
slags vänskapligt band mellan dem och mig. Min familj finns i Mecka och det finns 
ingen  som  kan  ta  hand  om  den  eller  ge  den  skydd.  Min  situation  står  i  skarp 
kontrast till de flyktingars vars familjer på grund av sina blodsband med Quraish 
kan  känna  sig  säkra.  Jag  kände  att  jag,  eftersom  jag  inte  är  släkt  med  dem,  för 
mina  barns  säkerhets  skull  borde  göra  dem  tacksamma  mot  mig  genom  att  göra 
något för dem. Jag svär vid Allâh att jag inte har handlat som jag gjort i egenskap 
av en avfälling som har lämnat islam. Jag känner mig bara nödgad på grund av de 
överväganden som jag just förklarat.” 
 
’Umar  ville  halshugga  honom  som  hycklare,  men  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – godtog hans ursäkter och benådade honom. Sedan 
vände han sig till ’Umar: ”Hatib är en av dem som kämpade vid Badr. Hur vet du 
att  han  är  en  hycklare?  Allâh  kommer  sannolikt  att  se  gynnsamt  på  dem  som 
deltog i det slaget.” Därpå vände han sig till Hatib och sa: ”Gör som du vill, ty jag 
har förlåtit dig.” 
 
Efter minituösa förberedelser ryckte Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  den  tionde  ramadan  år  8  A.H.  fram  mot  Mecka  i  spetsen  för 
tiotusen soldater. Han gav Abu Ruhm al‐Ghifari mandat att ta hand om Medinas 
angelägenheter  under  hans  bortavaro.  Då  de  nådde  al‐Juhfa  kom  al‐’Abbas  bin 
’Abdul Muttalib och hans familj för att ansluta sig till Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser.  Vid  al‐Abwa’  stötte  muslimerna  på  Abu  Sufyan  bin 
al‐Harith och Profetens kusin ’Abdullah bin Omaiyah. På grund av den skada de 
hade  åsamkat  muslimerna  och  deras  hånfulla  språk  var  de  inte  välkomna.  ’Ali 
uppmanade  Abu  Sufyan  att  gå  och  bönfalla  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  om  nåd  och  erkänna  sitt  dåliga  uppträdande  på  samma 
sätt som Yûsûfs (Profeten Josef) bröder: 
 
”[Bröderna] sade: ’Store Allâh! Allâh har gett dig företräde  
framför oss och vi, vi var sannerligen syndare!” 
 
Abu Sufyan lydde ’Alis råd och Profeten citerade Allâhs ord: 
 
”[Josef] sade: ’Idag skall ingen förebråelse riktas mot er och Allâh,  
som är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga, skall förlåta er synd.” 
 
Abu  Sufyan  reciterade  några  verser  som  en  generös  tribut  till  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – och bekände sedan islam som sin enda 
religion. 
 
Muslimerna marscherade sedan fastande tills de nådde en plats kallad al‐Qadîd 
där  vatten  fanns  tillgängligt.  De  bröt  fastan401  och  återupptog  sin  färd  mot  Mar 
az‐Zahran. Quraish folk var omedvetet om händelseutvecklingen men Profeten – 
                                                        
  293 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ogillade tanken på att ta dem med 
överraskning.  Han  gav  därför  sina  män  order  om  att  av  matlagningsskäl  tända 
eldar  på  alla  sidor.  Tanken  bakom  detta  var  att  ge  Quraish  möjlighet  att  rätt 
bedöma den situation de kastats in i och inte äventyra sina liv genom att blint ge 
sig ut på slagfältet. ’Umar bin al‐Khattab anförtroddes ansvar för vakten. Under 
tiden  gav  sig  Abu  Sufyan  i  sällskap  med  Hakim  bin  Hizam  och  Budail  bin 
Warqua’,  två  fruktansvärda  polyteister,  ut  för  att  spana.  Innan  de  nådde  lägret 
stötte de på Profetens farbror ’Abbas. Han underrättade Abu Sufyan om läget och 
rådde  honom  att  anta  islam  och  övertala  sitt  folk  att  ge  sig  inför  Muhammad  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Om inte skulle hans huvud rulla. 
 
Under  rådande  tvingande  omständigheter  begav  sig  Abu  Sufyan  i  sällskap  med 
’Abbas  för  att  be  om  audiens  hos  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Muslimerna  var  rasande  över  att  se  Abu  Sufyan  och  ville  slå  ihjäl 
honom  på  fläcken.  De  två  männen  lyckades  dock,  inte  utan  besvär,  träffa 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som gav dem rådet att 
återkomma följande dag. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– vände sig till Abu Sufyan med orden: ”Ve dig! Är det inte dags för dig att bära 
vittne om Allâhs Enhet och Muhammads Profetskap?” Islams ärkefiende började i 
detta läge att med de innerligaste ord som vittnade om Profetens generositet och 
milda temperment bönfalla honom om nåd och förlåtelse, och av hela sitt hjärta 
bekänna den nya tron. På ’Abbas begäran gav Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser,  i  ljus  av  den  allmänna  amnesti  han  tillkännagivit,  Abu 
Sufyan, som hade en förkärlek för skryt, ett särkilt privilegium. Han sa: ”Den som 
tar  sin  tillflykt  till  Abu  Sufyans  hem  är  säker;  vemhelst  som  stänger  in  sig  i  hans 
hem är säker, och den som träder in i Helgedomen är säker.” 
 
På morgonen tisdagen den 17 ramadan år 8 A.H. lämnade Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – Mar az‐Zahran. Han gav al‐’Abbas order om att 
hålla kvar Abu Sufyan vid en plats med fri utsikt över den muslimska armén på 
väg  mot  Mecka,  och  därmed  ge  den  senare  tillfälle  att  se  Allâhs  lysande  och 
mäktiga  soldater.  De  olika  stammarna  passerade  i  succession  med  sina  fanor  i 
luften, tills utvandrarnas och hjälparnas tungt beväpnade bataljon med Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i ledningen slutligen passerade. 
Abu  Sufyan  undrade  vilka  dessa  människor  var  och  al‐’Abbas  berättade  för 
honom  att  de  var  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser – 
och  dennes  Följeslagare.  Abu  Sufyan  sa  att  ingen  armé,  hur  mäktig  den  än  var, 
kunde  stå  emot  dessa  människor  och  vände  sig  sedan  till  al‐’Abbas:  ”Vid  Allâh 
svär jag att din brors sons oavhängighet har blivit alltför stark för att motstå.” al‐
’Abbas svarade att ”det är snarare profetskapets makt” och Abu Sufyan instämde. 
 
Sa’s  bin  äUbadah  förde  hjälparnas  fana.  Då  han  passerade  Abu  Sufyan  sa  han 
”Idag bevittnar vi den stora striden, och du kan inte söka en fristad vid alKa’bah. 
Idag bevittnar vi Quraishs förödmjukelse.” Abu Sufyan beklagade sig över detta till 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  blev  arg  och  sa, 
”Idag ska alKa’bah helgas och Quraish äras.” Sedan gav han snabbt order om att 
Sa’d skulle fråntas fanan som istället skulle anförtros dennes son Qais eller, i en 
annan version, az‐Zubair. 
  294 
Al‐’Abbas  uppmanade  Abu  Sufyan  att  skyndsamt  ta  sig  in  i  Mecka  och  varna 
quraishiterna  för  alla  slag  av  aggressivt  beteende  mot  muslimerna.  Väl  där 
varnade  han  med  hög  röst  för  alla  slags  fientligheter  och  rådde  dem  att  söka 
skydd  i  hans  hem.  Hans  hustru  blev  upprörd,  ryckte  honom  i  mustaschen  och 
förbannade och hånade hans fega ställningstagande. Meckas invånare okvädade 
Abu Sufyan och spreds åt olika håll, en del till sina hem, andra till Helgedomen 
medan  några  odiciplinerade  och  obetänksamma  element  ledda  av  ’Ikrimah  bin 
Abi Jahl, Safwan bin Omaiyah och Suhail bin ’Amr barrikaderade sig på en plats 
kallad Khandamah med mordiska avsikter i sinnet. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – å sin sida gjorde lugnt 
de  sista  finjusteringarna  inför  det  militära  genombrott  som  med  Allâhs  Vilja 
väntade muslimerna. Han utsåg Khalid bin al‐Walîd som ledare för arméns högra 
flank med Aslams, Sulaims, Ghifars, Muzainahs och Juhainahs stammar under sitt 
befäl, vars uppgift var att ta sig in i Mecka via dess nedre infarter. Az‐Zubair bin 
’Awwam skulle leda den vänstra flanken och storma Mecka från den övre sidan 
med  Sändebudets  fana  rest.  Abu  ’Ubaidah  tog  befäl  över  infanteriet  och  skulle 
tränga in i staden via en sidodal. De fick stränga order om att inte döda utom i 
självförsvar i vilket fall de skulle utplåna alla aggressiva element och kväva allt 
motstånd. 
 
De muslimska avdelningarna marscherade enligt sina redan bestämda rutter för 
att fullfölja det uppdrag de fått. Khalid bin al‐Walîd banade sig undan för undan 
väg  in  i  stadens  hjärta,  dödade  tolv  av  busarna  och  förlorade  två  martyrer.  Az‐
Zubair nådde sin bestämda destination vid al‐Fath‐moskén (Erövringens moské) 
där  han  hissade  fanan  och  inväntade  Profetens  ankomst.  Ett  tält  slogs  upp  åt 
honom i vilket han riktade böner av tacksamhet till Allâh, den Allsmäktige, Som 
utifrån  sin  oändliga  Nåd  gett  honom  en  strålande  seger.  Han  vilade  dock  inte 
länge. I sällskap med sina hjälpare och utvandrare bröt han upp och ryckte fram 
mot  al‐Ka’bah,  Helgedomen,  som  utgör  en  symbol  för  Allâhs  Enhet  och 
Överhöghet. Dessvärre var den hemsökt av 360 avgudar. Han stötte omkull dem 
med sin båge medan han reciterade den Heliga Quranen: 
 
”Och säg: ’Sanningen har kommit och då har lögnen vikit;  
ja, lögnen är dömd att vika!’” 
 
Allâh säger vidare: 
 
”Säg: ’Sanningen har kommit [och lögnen mäste vika] –  
lögnen skapar ingenting och den återställer ingenting.’” 
 
Till häst påbörjade han sedan den vanliga cirkuleringen. Han befann sig då inte i 
ett  tillstånd  av  Ihram  (rituellt  helgad).  Då  han  slutfört  detta  kallade  han  på 
’Uthman bin Talhah, al‐Ka’bahs fastighetsskötare, från vem han tog nyckeln. Han 
gick in och fick se bilder av profeterna Ibrâhîm (Abraham) och Ismâ’il (Ismael) – 
över dem vare frid – som kastade spåpilar. Han tog avstånde från dessa Quraishs 
handlingar  och  beordrade  att  alla  avgudar  skulle  avlägsnas  och  alla  bilder  och 
  295 
figurer förstöras. Han trädde sedan i i det helgade rummet, vände sig mot väggen 
mittemot  ingången,  genomförde  hängivna  prostationer  och  gick  runt  och 
förkunnade  Allâhs  Storhet  och  Enhet.  Kort  därpå  återvände  han  till 
dörröppningen,  ställde  sig  på  dess  upphöjda  steg,  såg  med  tacksamhet  på  den 
myllrande folkmassan och höll följande firade tal: 
 
Det finns ingen Gud utom Allâh Ensam. Han har inga medhjälpare. Han uppfyllde 
det  löfte  Han  gett  Sin  tjänare  och  hjälpte  honom  att  besegra  alla  de 
Sammansvurna. Håll i minnet att alla krav på privilegier, vare sig det handlar om 
blod eller egendom, är underställda mig, utom förmyndarskapet över al‐Ka’bah 
och  tillhandahållandet  av  vatten  till  pilgrimerna.  Håll  i  minnet  att  för  alla  som 
dödads,  även  om  det  inte  är  överlag,  med  påk  eller  piska,  för  honom  är 
blodspengarna mycket höga: etthundra kamelser vara fyrtio ska vara gravida. 
 
Quraish!  Sannerligen  har  Allâh  från  er  avlägsnat  all  högfärd  från  den 
förislamiska  tiden  och  all  fåfänga  vad  gäller  er  härstamning,  ty  alla 
människor härstammar från Adram och Adam skapades av lera. 
 
Han läste sedan för dem versen: 
 
”Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna,  
och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. 
Inför Allâh är den av er den bästa vars gudfruktan är djupast.  
Allâh vet allt, är underrättad om allt.” 
 
Han tillade vidare: 
 
Quraish! Vad tror ni om den behandling jag är i färd med att bevilja er? 
 
De svarade: 
 
Ädle  broder  och  son  till  en  ädel  broder!  Vi  förväntar  oss  inget  annat  än 
godhet från dig. 
 
Han sa då: 
 
Jag  talar  till  er  med  samma  ord  som  Yûsûf  (profeten  Josef)  använde  till 
sina bröder: Han sa: ”Idag skall ingen förebråelse riktas mot er, och Allâh 
som  är  den  barmhärtigaste  av  de  barmhärtiga  skall  förlåta  er  synd” 
(Quranen 12:92). Gå er väg, ty ni är befriade. 
 
Vad gäller skötseln av al‐Ka’baj och vattentillförseln till pilgrimer, gav Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  order  om  att  dessa  uppgifter 
skulle ligga kvar på ’Uthman bin Talhah och att nycklen för evigt skulle anförtros 
hans ättlingar. 
 
Då tiden för bön inföll steg Bilal upp i al‐Ka’bah och kallade till bön. Abu Sufyan 
bin  Harb,  ’Itab  bin  Usaid  och  al‐Harith  bin  Hisham  satt  då  på  gården.  ’Itab  bin 
  296 
Usaid  kommenterade  den  nya  situationen  (att  Bilal  steg  upp  i  al‐Ka’bah  och 
kallade  till  bön)  med  att  säga  att  Allâh  hedrade  hans  far  Usaid  med  att  inte  ha 
hört sådana ord. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – drog 
sig närmre och med hjälp av gudomlig uppenbarelse berättade han för dem att 
han fått vetskap om vad de talat om. Tagna med stor överraskning bekände sig 
al‐Harith  och  ’Itab  genast  till  islam  och  bar  vittne  om  Muhammads 
Sändebudsstatus  och  tillade:  ”Vi  svär  vid  Allâh  att  ingen  har  varit  hos  oss  och 
kunnat informera dig.” 
 
Denna  dag  besökte  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
’Umm Hanis hem där han tvättade sig och bad segerbönen. ’Umm Hani hade hyst 
två meckanska släktingar i sitt hem, en handling som fått stöd av Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
 
Att utgjuta blodet från nio ärkekriminella deklarerades som lagligt också bakom 
al‐Ka’bahs  förhängen.  Endast  fyra  av  dem  dödades  dock  medan  de  andra 
benådades  av  olika  skäl.  Av  dem  som  dödades  kan  nämnas  ’Abdul  ’Uzza  bin 
Khatal, Miqyas bin Sababa, Al‐Harith bin Nufail bin Wahab. Under ett raserianfall 
till  följd  av  en  blott  bagatellartad  dispyt  dödade  ’Abdullah  hjälparens  slav  och 
anslöt  sig  som  avfälling  till  de  arabiska  hedningarna.  Han  visade  aldrig  ånger 
över  detta  hemska  brott  utan  anställde  två  sångerskor  och  manade  dem  att 
sjunga hånfullt om Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
 
En annan man som dödades var Miqyas bin Sababa. Han var muslim. En hjälpare 
dödade av misstag hans bror Hisham. Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – ordnade vedergällning via blodspengar som betalades till honom 
och  som  han  accepterade.  Hans  hämndlystna  natur  blidkades  emellertid  aldrig 
utan han dödade hjälparen och begav sig som avfälling till Mecka. Likaledes fick 
Al‐Harith bin Nufail bin Wahab och en sångerska möta döden. 
 
Utöver  detta  gjordes  alla  försök  att  benåda  människor.  ’Ikrimah  bin  Abu  Jahl, 
som  hade  angripit  Khalids  grupp  vid  tiden  för  inmarschen  i  Mecka,  förläts.  Till 
Wahshi,  som  mördat  Profetens  farbror  Hamza,  och  till  Hind,  som  hade  tuggat 
hans  lever,  utsträcktes  Profetens  generösa  förbarmande.  Samma  frikostiga 
behandling fick Habar som då Profetens dotter var på väg från Mecka till Medina 
hade  stuckit  henne  med  ett  spjut  så  allvarligt  att  hon  till  sist  avled  av  de  svåra 
skadorna. 
 
I  samma  sammanhang  av  den  storsinthet  som  var  utmärkande  för  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – benådades två av Quraishs ledare 
då de hade antagit islam. Deras namn var Safwan bin Omaiyah och Fudalah bin 
’Umair. Den senare hade försökt lönnmörda Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  då  han  cirkulerat  kring  Helgedomen.  Profetens 
exempellösa tolerans och vidsynhet anstiftade av hans uppdrag som ”en nåd till 
alla människor” gjorde en förskräcklig hycklare till en lojal och hängiven troende. 
 
På den stora erövringens andra dag vände sig Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – till folket med frågor som rörde Meckas heliga status. Efter 
att ha prisat Allâh slog han fast att Mecka var helig mark och skulle så förbli till 
  297 
Domens dag. Ingen blodsutgjutelse var tillåten där. Om någon tar sig friheten att 
slåss i Mecka och hänvisar till händelserna vid erövringen, bör denne minnas att 
det hade rört sig om en tillfällig tillåtelse som getts endast Profeten och som inte 
gäller andra. Ibn ’Abbas – må Allâh vara nöjd med honom – berättade: ”Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa:  ’Allâh  har  gjort  Mecka  till  en 
helig plats, så den var helig före mig och kommer att fortsätta vara helig efter mig. 
Det gjordes lagligt för mig (dvs. jag tilläts att slåss i den) några timmar av den dag. 
Det  är  inte  tillåtet  att  rycka  upp  dess  buskar  eller  hugga  ner  dess  träd  eller  jaga 
(eller störa) dess vilt, eller att plocka upp dess fallna ting utom av en person som 
offentligt tillkännager (vad han plockar upp).’ Al’Abbas sa: ’Sändebud från Allâh! 
Förutom  citrongräset,  ty  det  används  av  våra  guldsmeder  och  för  våra  hem.’ 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  då:  ’Förutom 
citrongräst.’” 
 
I detta sammanhang dödade Khuza’ahs stammedlemmar av hämndlusta en man 
från  Laith.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  blev  då 
mycket  upprörd  och  beordrade  Khuza’ah  att  upphöra  med  dessa  förislamiska 
vanor.  Han  gav  dessutom  familjen  till  någon  som  blivit  dödad  rätten  att  välja 
mellan  två  alternativ;  blodspengar  eller  bara  vedergällning  (dvs.  mördaren 
dödas). 
 
Efter  sitt  tal  till  folket  red  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  ut  till  en  liten  höjd,  Safa,  inte  långt  från  al‐Ka’bah.  Han  vände 
ansiktet  mot  Helgedomen  och  mitt  ibland  en  mångfaldig  beundrande  och 
hängiven  skara  lyfte  han  händerna  i  intensiv  bön  till  Allâh.  Medinas  invånare 
som  hade  samlats  runt  honom  kände  oro,  ty  eftersom  Allâh  hade  gett  honom 
seger över sin hemstad kanske han skulle välja att stanna där. Han insisterade på 
att  de  skulle  berätta  om  sin  fruktan,  så  de  talade  öppet.  Han  skingrade  genast 
deras  farhågor  och  försäkrade  dem  att  han  hade  levat  med  dem  och  skulle  dö 
med dem. 
 
Omedelbart  efter  den  stora  erövringen  insåg  Meckas  invånare  att  den  enda 
vägen till framgång låg i islam. De efterkom de nya realiteterna och samlades för 
att svära trohetsed till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
Männen kom först och lovad total lydnad på alla områden de förmådde. Därefter 
kom  kvinnorna  för  att  följa  männens  exempel.  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – tog emot trohetsederna tillsammans med ’Umar bin 
al‐Khattab som kommunicerade med dem för hans räkning. 
 
Abu  Sufyans  hustru  Hind  bint  ’Utbah  kom  förklädd  bland  kvinnorna  för  att 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – inte skulle känna igen 
henne  och  ställa  henne  till  svars  för  att  ha  tuggat  hans  farbror  Hamzas  lever. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – godtog deras eder på 
villkor  att  de  inte  förband  någon  med  Allâh,  något  som  de  genast  gick  med  på. 
Han tillade att de inte skulle göra sig skyldiga till stöld. Hind beklagade sig i detta 
ögonblick  över  sin  make  Abu  Sufyan  som  hon  tyckte  var  gnidig.  Hennes  make 
avbröt  då  och  gav  alla  sina  materiella  tillgångar  till  henne.  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  skrattade  och  identiferade  kvinnan. 
Hon bönföll honom om att utsträcka sin nåd till henne och utradera alla hennes 
  298 
tidigare  synder.  Några  andra  villkor  såsom  förbud  mot  äktenskapsbrott, 
spädbarnsmord och falskt vittnesbörd bifogades. Hind reagerade positivt på allt 
detta och svor att hon inte skulle ha kommit för en trohetsed om hon hade haft 
minsta tanke på olydnad mot honom. Då hon återvände hem slog hon sönder sin 
avgud och erkände sin förvillelse vad gäller stengudar. 
 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  stannade  i 
Mecka  nitton  dagar.  Under  denna  period  ägnade  han  mycket  tid  åt  att  förklara 
vägen till islam och leda människor in på den ortodoxa banan. Han gav Abu Usaid 
al‐Khuza’i order om att återställa Helgedomens pelare, skicka bud till alla kvarter 
och bjuda människor till islam, samt riva ner de beläten som ännu fanns i Meckas 
omgivningar.  Han  fick  dem  alla  kasserade,  och  inpräntade  i  de  troendes  öron 
sina ord: 
 
”Vemhelst som tror på Allâh och det efterkommande livet förccäntas kassera de 
avgudabilder som kan tänkas finnas i hans hem.” 
 
Inte långt efter den stora erövringen började Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  sända  ut  styrkor  och  sändebud  vars  syfte  var  att  rensa 
bort de sista symboler som minde om förislamiska bruk. 
 
I ramadan år 8 A.H. sände han Khalid bin al‐Walîd till en plats kallade Nakhlah 
där  det  fanns  en  gudinna  vid  namn  al‐’Uzza  som  hölls  i  ära  av  Quraish  och 
Kinanah.  Den  hade  tillsyningsmän  från  Bani  Shaiban.  I  ledningen  för  trettio 
ryttare  kom  Khalid  till  platsen  och  utplånade  den.  Vid  återkomsten  tillfrågades 
han  av  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  om  han  hade 
sett något där, på vilket Khalid svarade nekande. Han blev då tillsagd att den inte 
hade  förstörts  och  att  han  var  tvungen  att  återvända  för  att  slutföra  uppgiften. 
Han red tillbaka och fick då syn på en svart kvinna, naken med sönderslitet hår. 
Khalid  högg  med  sitt  svärd  henne  i  två  delar.  Han  återvände  och  berättade 
historien  för  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  då 
bekräftade att uppgiften fullgjorts. 
 
Senare samma månad skickades ’Amr bin al‐’As för att förstöra en annan avgud, 
Suwa’, som hölls i ära av Hudhail. Den stod tre kilometer från Mecka. På en fråga 
ställd  av  portvakten  sa  ’Amr  att  han  hade  fått  order  av  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – att slå omkull avguden. Mannen varnade ’Amr 
för  att  det  inte  var  möjligt.  ’Amr  häpnade  över  att  ha  träffat  någon  som 
fortfarande  levde  i  okunskap,  närmade  sig  avguden  och  förstörde  den.  Sedan 
krossade han urnan bredvid men fann ingenting. Mannen antog genast islam. 
 
Sa’d bin Zaid al‐Ashhali skickades även han samma månad ut på samma uppdrag 
till al‐Mashallal för att förstöra en avgud, Manat, som hölls i ära av både al‐Aws 
och  al‐Khazraj.  Också  här  uppträdde  en  svart  kvinna,  naken  med  tovigt  hår, 
jämrande sig och slående sig på bröstkorgen. Sa’d slog utan dröjsmål ihjäl henne, 
förstörde avguden, krossade urnan och återvände då uppdraget var slutfört. 
I ledningen för 350 ryttare från hjälparna, utvandrarna och Bani Salîm skickades 
Khalid  bin  al‐Walîd  samma  år  8  A.H.  åter  till  Banu  Khuzaimahs  beduiners 
bosättningar  för  att  bjuda  dem  till  islam.  Han  instruerades  att  genomföra  sitt 
  299 
uppdrag i fred och för att skapa goodwill. Folket där var dock inte artikulerade 
nog då de förmedlade sina intentioner, så Khalid gav sina män order om att döda 
dem  och  ta  de  andra  till  fånga.  Han  avsåg  även  att  döda  fångarna  men  några 
Följeslagare  motsatte  sig  detta.  Nyheten  om  blodsutgjutelse  nådde  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han blev djupt betryckt, höjde sin 
hand mot himlen och yttrade två gånger följande: ”Allâh! Jag är oskyldig till det 
som Khalid har gjort.”402 Han skickade ofördröjligen ’Ali för att göra allt som var 
möjligt  för  att  reparera  förhållandet  till  de  förorättade  stammarna.  Efter  en 
noggrann  undersäkning  betalade  ’Ali  blodspengar  till  alla  som  lidit  förluster. 
Återstoden fördelades också bland stammarns medlemmar för att mildra deras 
lidande. Till följd av sitt irrationella handlande hade Khalid ett bråk med ’Abdur 
Rahman bin ’Awf. Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
fick höra detta blev han arg och beordrade Khalid att upphöra med ordväxlingen 
och  tillade  att  hans  Följeslagare  (syftande  på  ’Abdur  Rahman  bin  ’Awf)  var  för 
hög i rang för att behöva blandas in i sådana gräl. 
 
Detta  var  berättelsen  om  Meckas  erövring  och  den  avgörande  striden  som  en 
gång  för  alla  utrotade  hedendomen.  Den  arabiska  halvöns  övriga  stammar 
väntade  och  följde  noga  den  bittra  kampen  mellan  muslimerna  och 
avgudadyrkarna,  redan  övertygade  som  de  var  om  att  Helgedomen  inte  skulle 
falla  i  orätta  händer.  Detta  var  en  övertygelse  djupt  rotad  i  deras  sinnen  ända 
sedan  Abraha  al‐Ashrams  elefantarmé  femtio  år  tidigare  hade  ryckt  fram  från 
Jemen i syfte att förstöra Helgedomen. 
 
Fredsfördraget  vid  al‐Hudaibiyah  var  den  naturliga  förelöparen  till  den  stora 
segern  på  vilken  människor  trodde  djupt  och  om  vilken  de  talade  mycket. 
Meckas  muslimer  som  varit  rädda  för  att  öppet  deklarera  sin  tro,  började  nu 
träda fram och ivrigt arbeta för denna nya livsinriktning. Människor började gå 
över  till  islam  i  massor  och  den  muslimska  armén  som  i  föregående  Ghazwah 
uppgått  till  endast  tretusen  man  bestod  nu  av  tiotusen  man.  Denna  avgörande 
förändring försåg människor med en skarp insikt som möjliggjorde för dem att 
uppfatta  saker  och  ting  samt  den  värld  som  omgav  dem  i  sin  helhet  i  ett 
annorlunda  perspektiv.  Muslimerna  skulle  komma  att  styra  hela  Arabiens 
politiska  och  religiösa  angelägenheter.  De  hade  monopoliserat  såväl  den 
religiösa överhögheten som den världsliga makten. 
 
Hela  den  fas  som  följt  på  al‐Hudaibiyah  hade  varit  välgödd  i  den  islamiska 
rörelsen  favör.  Strömmar  av  ökenaraver  forsade  nu  in  för  att  betyga  tro  och 
lydnad  inför  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser, 
anta den nya tron och sedan föra den vidare till olika platser. 
 
 
 
 
 
                                                        
402  Sahih al‐Bukhari, 1/450, 2/622. 
  300 
 
Den tredje fasen 
 
 
DEN  TREDJE  OCH  SISTA  FASEN  i  Sändebudets  liv  inbegriper  de  fruktsamma 
resultaten av hans kallelse till islam, vilka var konsekvenser av långvariga heliga 
strider (Djihâd) på Allâhs väg, svårigheter, mödor, motigheter, prövningar och en 
mängd blodiga konflikter och slag; allt pågående i över tjugo år. 
 
Meckas  erövring  bereaktades  som  den  mest  avgörande  framgången  som 
muslimerna  nådde  under  dessa  år.  Den  påverkade  händelseutvecklingen  och 
kom  att  förändra  arabernas  hela  tillvaro.  Därtill  markerade  den  en  avgörande 
åtskillnad mellan två perioder. Ty Quraish var vid den tiden i arabernas ögon just 
arabernas  försvarare  och  beskyddare.  Andra  araber  var  endast  deras 
underordnade.  Quraishs  underkastelse  blir  därför  lika  med  hedendomens 
slutliga sammanbrott på den arabiska halvön. 
 
Denna sista fas kan delas in i två huvuddelar: 
 
1. heliga krig och stidande 
2. stammar och folk tävlar om att anta islam 
 
De  två  utvecklingslinjerna  är  mycket  nära  sammanflätade  och  får  in  i  varandra 
såtillvida  att  ett  skeende  som  hör  den  ena  till  äger  rum  samtidight  som  den 
andra  pågår.  Av  tydlighetsskäl  har  vi  dock  föredragit  att  behandla  dem  var  för 
sig.  Den  stridande  delen  har  prioriterats  i  ordningen  eftersom  den  är  mer 
väsentlig och passande. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  301 
 
Hunainghazwahn 
 
 
MECKAS  ERÖVRING  SOM  KOM  TILL  STÅND  som  en  föld  av  ett  hastigt  tillslag 
förbluffade  araberna  och  andra  stammar  som  insåg  att  de  var  förlorade  och 
tvungna att underkasta sig den nya situationen som ett fait accompli. Några av de 
vildsinta,  mäktiga  och  stolta  stammarna  underkastades  sig  inte  utan 
förespråkade  motstånd.  I  spetsen  för  dessa  märktes  klanerna  Hawazin  och 
Thaqif,  samt  Nasr,  Jashm  och  Sa’d  bin  Bakr  och  Bani  Hilals  folk  –  alla  tillhöriga 
Qais ’Ailan. De såg sig som alltidör mäktiga för att erkänna eller underkasta sig 
en sådan triumf. De träffade därför Malik bin ’Aws an‐Nasri och bestämde sig för 
att fortsätta bekämpa muslimerna. 
 
FIENDENS MARSCH OCH DERAS LÄGER VID AWTAS 
Då  Malik  bin  ’Awf  –  den  samlande  ledaren,  beslöt  marschera  och  bekämpa 
muslimerna fick han sina landsmän att ta sina tillgångar, kvinnor och barn med 
sig till Awtas – en dal i Hawazin relativt nära Hunain. Den skiljer sig från Hunain 
genom  att  ligga  i  omedelbar  närhet  till  Dhi‐al‐Majaz  som  ligger  omkring  tio 
engelska mil från Mecka i riktningen mot ’Arafat.403 
 
Den krigserfarne mannen anmärker på ledarens omdöme 
Så snart de slagit läger i Awtas samlades människor runt Malik. Den gamle kloke 
Duraid  as‐Saimmah,  en  välkänd  krigsveteran  och  en  av  dem  som  samlades, 
frågade: ”Vilken dal är vi i?” ”Awtas”, sa de. ”Vilken lämplig plats för hästar det är! 
Det  är  varken  en  brant  höjd  eller  en  lös  och  jordig  slätt.  Vad?  Varför  hör  jag 
kameler  brumma,  åsnor  skria,  barn  ropa  och  får  bräka?”  frågade  Duraid.  De  sa: 
”Malik har fått folk att ta sina kvinnor, ägodelar och barn med sig.” Han kallade på 
Malik  och  frågade  vad  som  fått  honom  att  göra  en  sådan  sak.  Malik  sa  att  hans 
syfte var att alla skulle ha sin familj och sina ägodelar i närheten så att de skulle 
slåss frenetiskt för att försvara dem. ”Vid Allâh svär jag att du inte är mer än en 
herde”, svarade Duraid. ”Tror du att det finns någotsomhelst som kan stå i vägen 
för en besegrad och hindra honom från att fly? Om du vinner slaget tjänar du inget 
annat än en man med ett svärd och ett pjut, men om du förlorar bringar du vanära 
över  ditt  folk  och  dina  tillgångar.”  Han  fortsatte  sitt  tal  och  ställde  sig  frågande 
inför  vissa  klaner  och  deras  ledare.  ”Malik,  att  tvinga  ut  Hawazins  framstående 
folk på slagfältet vinner dig ingenting. Ta dem dit där de kan känna sig säkra. Låt 
sedan  de  unga  sitta  upp  på  sina  hästar  och  slåss.  Om  du  segrar  kommer  de  du 
lämnar  kvar  att  följa  dig,  men  om  du  slutar  som  förlorare  betyder  det  att  du 
förlorar ett slag utan att förlora dina stamfränder, ditt folk och din egendom.” 
 
Malik, ledaren, avslog dock hans förslag. ”Vid Allâh,” sa han, ”jag kommer inte att 
göra något sådant. Du måste ha blivit förvirrad av ålder. Hawazin måste lyda mig, 
                                                        
403  Fath al‐Bari, 8/27, 42. 
  302 
annars  lutar  jag  min  kropp  mot  detta  svärd  så  att  de  tränger  igenom  min  rygg.” 
han motsatte sig alla typer av bidrag från Duraid vad gällde den saken. 
 
”Vi lyder dig,” sa hans folk. Duraid sa då: ”Idag är en dag som inte gått mig förbi 
men som jag sannerligen inte frestas att bevittna.” 
 
SONDERA ALLÂHS SÄNDEBUDS VAPEN 
De  spioner  som  Malik  sänt  för  att  spana  på  de  muslimska  styrkorna  återvände 
med  sina  lemmar  avhuggna.  ”Elände!  Vad  har  ni  råkat  ut  för?”  sa  Malik.  De 
svarade:  ”Vi  har  sett  framträdande  personer  på  fläckiga  hästryggar.  Det  du  ser 
hade inte hänt om vi hade hållit ihop ordentligt.” 
 
SONDERA FIENDENS VAPEN 
Nyheter om fiendens rörelser framfördes till Allâhs Sändebud – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  då  sände  iväg  al‐Aslami  med  order  om  att 
blanda sig med folk och vara med dem för att få höra nyheter och framföra dessa 
till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  då  han 
återvände. Just detta lyckades han med. 
 
ALLÂHS SÄNDEBUD LÄMNAR MECKA FÖR HUNAIN 
Den sjätte shawwal år 8 A.H. lämnade Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  Mecka  i  sällskap  med  tolvtusen  muslimer.  Tiotusen  av 
dem  hade  tidigare  deltagit  i  Meckas  erövring.  Ett  stort  antal  av  de  överiga  var 
från  Mecka  och  hade  nyligen  antagit  islam.  Marschen  ägde  rum  på  erövringens 
nittonde  dag.  Han  lånade  etthundra  rustningar  med  tillbehör  från  Safwan  bin 
Omaiyah  och  utsåg  ’Itab  bin  Usaid  till  ledare  över  Mecka.  Då  kvällen  nalkades 
kom  en  ryttare  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  och  sa:  ”Jag  har  klättrat  i  bergen  och  stötte  på  Hawazin  med  sina 
kameler, sin boskap och sina får. Hela stammen var samlad där.” Allâhs Sändebud 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – log då och sa: ”I morgon blir de 
om  Allâh  vill  alla  muslimernas  byte.”  Den  natten  anmälde  sig  Anas  bin  Abi 
Murthid al‐Ghanawi som frivillig till vakten.404 
 
På  vägen  mot  Hunain  såg  de  en  stor  grön  Nabk‐växt  som  kallades  Dhat‐Anwat 
(den med hängslen). Det berodde på att araberna brukade hänga sina vapen på 
den, slakta djur under den och hålla sig till den. Några av soldaterna bad Allâhs 
Sändebud  att  åt  dem  göra  en  Nabk‐växt  som  den  de  stod  vid.  ”Allâh  är  Den 
Största av alla!” sa han. ”Jag svär vid Den i Vars hans Muhammads själv ligger, att 
ni  just  har  sagt  det  som  Mûsâs  (Moses)  folk  sa  till  honom.  De  sa:  ’Gör  oss  en  gud 
som den de har.’ Sannerligen är ni okunniga människor. Detta är Sunnah (Sunan), 
men ni följer och rättar er efter de levnadssätt som de som föregick er hade.”405 
 
Då  de  såg  hur  stor  armén  var  sa  några  av  dem:  ”Vi  kommer  inte  att  besegras.” 
Dessa  ord  föll  tungt  på  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser. 
                                                        
404  Abu Da’ûd. 
405  At‐Tirmidhi. 
  303 
DEN ISLAMISKA ARMÉN ÖVERRASKAS AV BÅGSKYTTARNA OCH ANGRIPARNA 
onsdag kväll den tionde shawwal nådde den muslimska armén Hunain. Malik bin 
’Awf,  som  tidigare  natt  hade  tagit  sig  in  i  dalen  gav  sina  styrkor  order  om  att 
gömma sig i dalen och lura på muslimerna vid vägar, pass och trånga utrymmen. 
Orderna gick ut på att slunga stenar mot muslimerna var än de fick syn på dem 
och sedan göra enmansutfall mot dem. 
 
I  tidig  gryning,  började  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  förbereda  sin  armé  och  dela  ut  uppgifter  och  flaggor.  Medan  det 
ännu  var  mörkt  rörde  sig  sedan  muslimerna  mot  Hunaindalen,  omedvetna  om 
närvaron av en fiende som lurade på dem. I detta ögonblick de slog läger började 
pilar regna över dem och fiendens styrka inledde en häftig attack som gjorde att 
muslimerna  oordnat  och  förvirrat  tvangs  dra  sig  tillbaka.  Nederlaget  var  så 
förödande att Abu Sufyan bin Harb, som nyligen antagit islam, sa att deras reträtt 
inte  skulle  upphöra  förrän  vid  Röda  havet.  Detta  kommenterade  Jablah  eller 
Kildah bin al‐Junaid med: ”Sannerligen har magin varit inaktiv idag.” 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – vände sig till 
höger  och  sa:  ”Kom,  mitt  folk!  Jag  är  Allâhs  Sändebud.  Jag  är  Muhammad, 
Abdullahs son.” De som stod kvar vid hans sida var bara ett fåtal Utvandrare och 
några  av  hans  stamfränder.  Då  lades  Profetens  enastående  mod  i  dagen.  Han 
fortsatte  försöka  få  sin  mula  att  stå  stila  inför  de  icketroende  medan  han  med 
hög röst sa: 
 
”Sannerligen är jag Profeten, jag är Abdul muttalibs (son) son.” 
 
Också Abu Sufyan som höll tömmarna och al‐’Abbas som höll stigbygeln försökte 
få  mulan  att  stå  still.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – satt av och bad sin Herre om hjälp: 
 
”Allâh, skicka mig Din Hjälp!” 
 
MUSLIMERNAS  ÅTERVÄNDANDE  TILL  SLAGFÄLTET  OCH  STRIDENS 
INTENSITET 
Allâh Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav sin farbror 
al‐’Abbas, som hade en klangfull stämma, att kalla på erfterföljarna. Så högt han 
kunde  ropade  han:  ”Var  är  lansiärerna?”  ”Vid  Allâh,”  sa  al‐’Abbas  senare,  ”vid 
ljuset av min röst återvände de till slagfältet som om de hade varit oryxer som såg 
till  sina  kalvar.”  ”Här  är  vi,  till  din  tjänst,  här  är  vi.”406  De  kunde  ses  försöka 
stoppa  sina  kameler  och  vända  tillbaka  till  striden.  Den  som  misslyckades  med 
detta  tog  sin  rustning  på  fyggen,  satt  hastigt  av  med  vapen  i  hand,  lät  kamelen 
springa lös och rusade sedan mot röstkällan. Rösterna blev högre och högre tills 
ett  hundratal  hade  samlats  kring  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – och återupptagit striden. 
 
Därnäst kallade al‐Ansâr, Hjälparna, tillbaka: ”alAnsârs folk! alAnsârs folk!” 
                                                        
  304 
Den  sista  grupp  som  kallades  var  Bani  al‐Harith  bin  al‐Khazraj.  Muslimska 
styrkor  strömmade  successit  till  slagfältet  på  samma  sätt  som  de  hade  lämnat 
det.  Uthålligheten  hos  båda  parter  var  enastående.  Båda  stod  upp  och  slogs 
frenetiskt. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg 
hetsigt och vredgat på striden och sa:  
 
”Nu har striden blivit intensiv.” 
 
Han tog upp en handfull grus, slängde det mot dem och sa: 
 
”Må era ansikten visa skam.” 
 
Deras  ögon  var  fulla  av  damm  och  i  total  förvirring  började  fienden  dra  sig 
tillbaka. 
 
LYCKAN VÄNDER OCH FIENDEN BESEGRAS SLUTGILTIGT 
Få  timmar  hade  hunnit  gå  efter  att  handfullen  grus  kastats  i  fiendens  ansikten 
förrän de tillfogats ett förödande nederlag. Enbart hos Thaqif hade cirka sjuttio 
man dödats och muslimerna tog hand om deras kameler, vapen och boskap. 
 
Allâh, Ärad vara Han, anspelar på denna plötsliga förvandling då Han i Quranen 
säger: 
 
”Allâh har kommit till er hjälp i många drabbningar och [så gjorde Han] under 
slaget vid Hunayn när er styrka gjorde er övermodiga, fastän den inte räckte till för 
att ge er segern; då kändes den vida jorden trång för er, och till sist gjorde ni helt 
om och flydde. Då lät Allâh ett djupt lugn falla över Sändebudet och de troende och 
sände härskaror, osynliga för er, [till er hjälp]. Och Han straffade dem som 
förnekade sanningen; detta är förnekarnas lön.” 
(Quranen 9:25‐26) 
 
INTENSIV JAKT PÅ FIENDEN 
Efter nederlaget gav sig några fiendertrupper av till Ta’if och andra till Nakhlah 
och Awtas. En grupp muslimer ledda av Abu ’Amir al‐Ash’ari sändes ut för att ta 
upp  jakten  på  fienden.  Några  skärmytslingar  ägde  rum  under  vilka  Abu  ’Amir 
dödades. 
 
En liknande ryttarstyrka förföljde de avgudadyrkare som sökte sig till Nakhlah, 
kom  ifatt  Duraid  bin  as‐Simmah  som  dödades  av  Rabi’a  bin  Rafi’.  Efter  att  ha 
samlat  ihop  bytet  begav  sig  Allâhs  Sändebud  till  Ta’if  för  att  ta  hand  om  den 
största  delen  av  de  besegrade  avgudadyrkarna.  Bytet  blev  sextusen  fångar, 
tjugofyratusen  kameler,  mer  än  fyrtiotusen  får  och  åttahundra  kilogram  silver. 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav order om 
att bytet skulle förvaras vid al‐Ji’ranah och utsåg Mas’ud bin ’Amr al‐Ghifari som 
en  av  fångarna,  al‐Harith  as‐Sa’diyas  dotter  och  Profetens  fostersyster  as‐
Shaimâ’, fördes inför honom. Hon presenterade sig och då han kände igen henne 
ärade  han  henne  och  spred  ut  sin  klädnad  för  henne  att  sitta  på.  Han  släppte 
henne sedan och lät henne återvända till sitt folk. 
 
  305 
FÄLTTÅGET MOT TA’IF 
Faktum  är  att  fälttåget  mot  Ta’if  var  en  fortsättning  på  ghazwahn  vid  Hunain. 
Majoriteten  av  de  försvarande  styrkorna  från  Hawazin  och  Thaqif  tog 
tillsammans  med  överbefälhavaren  Malik  bin  ’Awf  an‐Nasri  sin  tillflykt  till  Ta’if 
och  förskansade  sig  där.  Så  då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  hade  avslutat  aktiviteterna  vid  Hunain,  samlade  han  bytet  i  al‐
Ji’ranah. Det skedde i shawwal år 8 A.H. 
 
En  förtrupp  på  ettusen  man  under  ledning  av  Khalid  bin  al‐Walîd  marscherade 
mot Ta’if. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tog 
sig  fram  genom  Nakhlah  al‐Yamaniyah,  Qarn  al‐Manazil  och  Laiyah.  Vid  Laiyah 
fanns  ett  slott  som  tillhörde  Malik  bin  ’Awf,  så  Allâhs  Sändebud  –  över  honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  order  om  att  det  skulle  förstöras.  Han 
återupptog sedan sin marsch mot Ta’if. Väl där satt han av, slog läger nära slottet 
och belägrade det sedan. Hur länge detta varade råder det änny delade meningar 
om, men det rörde sig om tio till tjugo dagar.407 
 
En  hel  del  pilar  sköts  och  stenar  slungades  under  belägringen,  ty  ås  snart 
muslimerna  inlett  den  började  slottets  invånare  avlossa  pilar.  Pilregnet  var  så 
intensivt  och  häftigt  att  det  syntes  som  en  gräshoppssvärm.  Ett  antal  muslimer 
sårades  och  tolv  dödades.  För  att  komma  utom  skotthåll  tvangs  muslimerna  ta 
sig högre upp till den plats där nu at‐Ta’if‐moskén är belägen. Profeten satte upp 
en katapult och bombaderade slottet med sten. Så småningom uppstod ett hål i 
slottsmuren genom vilket ett antal muslimer i skydd av en träcistern lyckades ta 
sig in i slottet för att försöka sätta eld på det. Fienden hällde då flytande hett järn 
över  dem  vilket  tvingade  dem  att  ta  sig  ur  cisternen.  De  utsattes  åter  för 
pilskjutandet och en del av dem dödades. 
 
I syfte att tvinga fienden att ge upp tog Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  till  en  krigstaktik  som  fick  ut  på  att  bränna  och  hugga  ner 
fiendens  grödor.  Hans  order var  att  ge sig på deras vingårdar  och brönna  dem. 
Då de såg muslimerna hastigt hugga ner och brönna deras druvodlingar bönföll 
de Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att upphöra med det 
och för Allâhs och släktbandens skull visa barmhärtighet. Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  villfor  dem.  Hans  språkrör  ropade  sedan  till 
fienden:  ”Den  som  nu  stiger  ut  ur  slottet  är  fri.”  Tjugotre  man  kom  ut.408  En  av 
dem var Abu Bakrah som knöt sig själv vid en vägg och firade sig ner med hjälp 
av ett litet hjul som vanligen användes för att ta upp vatten ut en brunn. Det sätt 
på vilket han tog sig ner var skälet till att Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – gav honom smeknamnet ”Abu Bakrah” vilket betyder ”mannen 
med  hjulet.”  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
gav dem alla firheten och var och en av dem anförtroddes en muslim som skulle 
ta  hand  om  deras  livsbetingelser,  vilket  var  alltför  tungt  för  slottsinvånarna  att 
bära. 
                                                        
407  Sahih Muslim, återberättad av Anas; Fath al‐Bari, 8/45. 
  306 
Då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  såg  att 
belägringen  drog  ut  på  tiden,  att  slottet  var  motståndskraftigt  och  kunde  klara 
varje belägring (eftersom de hade lagt upp ett förråd som skulle räcka över ett 
år) och att muslimerna varje dag led av pilskjutande och upphettade järnkrokar 
rådgjorde han med Nawfal bin Mu’âwiyah ad‐Daili angående detta. Han sa: ”Det 
är som en räv som gömmer sig i sitt gryt. Om du ståndaktigt står vid det kommer 
du att fånga den, men om du lämnar det drabbas du inte av någon skada.” Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  beslöt  att  bryta 
belärgringen och ge sig av. ’Umar bin al‐Khattab, som av Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – fått order att ge folket besked, sa till dem, ”om 
Allâh  vill  lämnar  vi  i  morgon  slottet  och  drar  oss  tillbaka.”  Eftersom  det  kändes 
svårt  för  muslimerna  att  dra  sig  tillbaka  och  lämna  slottet  oerövrat  klagade  de 
och sa: ”Ska vi ge oss iväg fastän slottet ännu är stängt?” Hans svar var: ”Inled i så 
fall strider i morgon bitti.” På morgonen stred de och ådrog sig skador, så då han 
upprepade  sina  ord:  ”Om  Allâh  vill  lämnar  vi  i  morgon  slottet  och  drar  oss 
tillbaka”,  blev  de  glada,  verkställde  undergivet  ordern  och  började  röra  på  sig, 
något som fick Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
att skratta. 
 
Så  snart  de  suttit  upp  och  börjat  röra  sig  sa  Sändebudet  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser: 
 
”Säg! Här är vi på väg tillbaka, ångrandes och dyrkandes  
(Allâh) och till vår Herre ger vi pris.” 
 
Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ombads att 
åkalla Allâh mot Tahqif sa han: 
 
”Allâh, vägled Thaqif och för dem till oss som muslimer.” 
 
FÖRDELNINGEN AV BYTET VID AL‐JI’RANAH 
Då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bröt 
belägringen och begav sig därifrån stannade han tio nätter vid al‐Ji’ranah innan 
han  började  fördela  bytet.  Förseningen  berodde  på  att  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – hoppades att Hawazins delegation skulle dyka 
upp, tillkännage sin ånger och därmed återkräva sina förluster. Då ingen dök upp 
började  han  fördela  bytet  för  att  lugna  stamhövdingarna  och  Meckas  bemärkta 
personer. De som först fick ta emot byte och de som fick störst andel var de som 
nyligen antagit islam. Abu Sufyan bin Harb gavs etthundra kameler och fyrtio uns 
guld, men sa ändå ”hur blir det med min son Yazîds andel?” Han gavs då samma 
andel  också  för  sin  son.  Ändå  utropade  han:  ”och  min  andre  son  Mu’âwiyahs 
andel?”  Så  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav 
Mu’âwiyah  lika  mycket  som  hans  far  och  bror  fått.  Hakîm  bin  Hizam  gavs 
etthundra  kameler  men  fick  på  begäran  ytterligare  etthundra  stycken.  Safwan 
bin  Omaiyah  gavs  trehundra  kameler  –  etthundra  vid  varje  tillfälle.  Så  beskrivs 
det  i  Shifâ’  av  Qadi  Iyadh.409  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
                                                        
409  Ash‐Shifâ’, 1/86. 
  307 
välsignelser – gav al‐Harith bin Harith etthundra kameler. Han gav också några 
hövdingar  från  Quraish  och  andra  klaner  etthundra  kameler,  andra  fick  femtio 
stycken och ytterligare andra fyrtio. 
 
Så  småningom  spreds  bland  folk  att  ”Muhammad  ger  frikostigt  och  fruktar  inte 
att bli fattig.” Detta fick beduiner att flockas kring honom och förvänta sig att ges 
något. De var så många att de tvang Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  att  ta  skydd  vid  ett  träd.  De  tog  till  och  med  hans  klädnad. 
”Människor!”  sa  han,  ”ge  mig  tillbaka  min  klädnad!  Vid  Den  i  Vars  Hand 
Muhammads själ ligger svär jag att om jag hade lika många kameler som Tihamas 
träd skulle jag fördela dem bland er. Ni vet mycket väl att jag varken är en ynkrygg 
eller en lögnare.” Stående vid sin kamel drog han ett hår ur dess puckel, höll det 
mellan sina två fingrar, lyfte upp det och sa: ”Människor, vid Allâh svär jag att jag 
inte  får  något  annat  än  en  femtedel  av  ert  byte,  och  denna  femtedel  kommer  er 
sedan till del.” 
 
Så  snart  han  givit  de  nya  konvertiterna  sin  del  gav  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – Zaid bin Thabit order att hämta bytet 
och kalla samman folket. Sedan föreskrev han andelarna. En fotsoldats andel var 
fyra  kameler  och  fyrtio  får,  medan  en  ryttare  fick  tolv  kameler  och 
etthundratjugo  får.  Denna  fördelning  av  bytet  var  grundad  på  en  klok  policy.  I 
denna  värld  finns  många  som  endast  känner  igen  snningen  då  den  kommer  till 
deras  magar  och  inte  om  den  kommer  via  deras  hjärnor.  Motsvarigheten  till 
sådana människor är lockandet av ett djur till sin hjord genom att på ett konstant 
avstånd  från  dess  mun  hålla  ett  knippe  klöver.  Djuret  kommer  oupphörligt  att 
försöka få tag i det och så småningom åter vara i säkerhet i sin hjord. På samma 
sätt måste olika typer av frestelser till för att få vissa människor att lära känna 
islam och känna sig nöjda med den.410 
 
HJÄLPARNA (AL‐ANSÂR) ÄR RASANDE PÅ ALLÂHS SÄNDEBUD 
Till  en  början  förstod  många  inte  Profetens  fördelningsstrategi,  och  skarpa 
tungor  började  komma  med  invändningar.  Hjälparna  tillhörde  dem  som 
drabbades  av  policyn.  De  undanhölls  gåvorna  från  Hunain  trots  att  det  var  de 
som hade kallats samman vid svårigheterna där, och de som först skyndat till för 
att ståndaktigt kämpa vid Profetens sida tills nederlaget vändes till seger. Nu fick 
de bevittna de som flydde fylla sina händer med byte medan de själva inte gavs 
någonting.  Ibn  Ishaq  rapporterade:  Då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  givit  Quraish  och  andra  arabiska  stammar 
dessa gåvor men inte anslagit något till Hjälparna kände sig en grupp bland dem 
så  illa  till  mods  över  det  att  en  mängd  påstående  mot  Profeten  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – spreds bland dem i sådan omfattning att en av 
dem  sa:  ”Vid  Allâh,  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – har förtalats av sina landsmän!” Pååståendena fortsatte att sprida 
sig tills Sa’d bin ’Ubadah träffade Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – som efter en stund i sin tur vände sig till sitt folk. 
 
                                                        
410  Fiqh‐us‐Sîrah, s. 298, 299. 
  308 
Sa’d bin ’Ubadah sa: ”Sändebud från Allâh, denna grupp Hjälpare är ursinniga på 
dig  över  fördelningen  av  det  byte  du  tagit.  Du  har  avsatt  andelar  till  dina 
stamfränder och givit många gåvor till de arabiska stammarna, men denna grupp 
har inte fått någonting. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
frågade  Sa’d:  ”Sa’d,  vad  tycker  du  om  allt  detta?”  Sa’d  svarade:  ”Sändebud  från 
Allâh. Du vet att jag inte är något annat än en medlem av denna grupp.” ”Kalla på 
ditt  folk  och  för  dem  hit  till  mig  i  detta  skjul,”  sa  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser.  Sa’d  fick  åstad  för  att  kalla  på  dem.  Då  en  del 
Utvandrare kom släppte han in dem men inte andra. Då de alla var samlade gav 
han besked till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Denna 
grupp  har  i  enlighet  med  dina  order  kommit  för  att  träffa  dig.”  Så  snart 
Sändebudet  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  stod  inför  dem 
tackade han Allâh och prisade Honom, och vände sig sedan till dem och frågade, 
”jag har fått veta att ni är arga på mig. Kom jag inte till er då ni var vilseledda, och 
vägledde inte Allâh er? Ni var fattiga och Allâh gav er välstånd. Var ni inte fiender 
som Allâh fick att älska varandra?” ”Ja,” sa de, ”Allâh och Hans Sändebud är bättre 
och  mer  nådiga.”  Sedan  sa  han:  ”Vad  hindrar  er  att  svara  Allâhs  Sändebud,  ni 
Hjälparnas stam?” De sa, ”vad kan svaret vara, Sändebud från Allâh, då all välvilja 
och härlighet tillhör Herren och Hans Sändebud.” 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa åter: 
 
”Men  ni  kunde  vid  Allâh  ha  svarat  och  svarat  sanningsenligt,  ty  jag  skulle 
själv ha vittnat om den sanningen: ’Du kom till oss sviken och avvisad och vi 
tog emot dig; du kom till oss hjälplösa och vi hjälpte dig; en flykting och vi 
tog in dig; fattig och vi tröstade dig.’” 
 
Hjälparna, känner ni oro över de ting i denna värld med vilka jag har sökt leda 
dessa människor till den Tro i vilken ni redan är etablerade? 
 
”Är  ni  inte  nöjda,  ni  Hjälparenas  grupp,  med  att  människor  går  iväg  med 
tackor  och  kameler  för  att  de  skall  bli  muslimer,  medan  ni  går  till  era 
boningar tillsammans med Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser?  Vid  Honom  i  Vars  Hand  mitt  liv  ligger,  om  det  inte  hade 
skett någon utvandring hade jag varit en av Hjälparna. Om folket skulle gå 
genom en dal och ett pass, och Hjälparna genom en annan dal och ett annat 
pass,  skulle  jag  gå  genom  Hjälparnas  dal  och  pass.  Allâh!  Var  barmhärtig 
mot Hjälparna, deras barn och deras barnbarn.” 
 
De församlade grät så att tårar rullade nerför deras skägg och de sa: 
 
”Ja, Allâhs Profet, vi är nöjda med vår (Allâhs Sändebud) lott och andel.” 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  lämnade  då 
församlingen och folket bröt också upp.411 
 
                                                        
411  Ibn Hisham, 2/499, 500; och som det citeras av Bukhari, 2/620,621. 
  309 
HAWAZIN‐DELEGATIONENS ANKOMST 
Hawazins delegation anlände strax efter att bytet hade fördelats. De var fjorton 
män ledda av Zuhair bin Sard. Sändebudets fosterfarbror var en av dem. De bad 
honom  att  skänka  dem  lite  av  bytet,  och  yttrade  ord  så  rörande  att  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa  till  dem:  ”Ni  ser 
säkert vilka som är med mig. Det för mig mest tillfredsställande talet är det mest 
sannfärdiga.  Vad  är  er  käraste,  er  rikedom  eller  era  kvinnor  och  barn?”  De 
svarade:  ”Ingenting  kan  jämföras  med  släktskapet.”  ”Då  jag  förrättar 
middagsbönen, stå upp och säg: ’vi gör förbön med Allâhs Sändebud – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – för att mana de troende, och vi gör förbön med 
de  troende  för  att  mana  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – att avstå från fångar från vårt folk som hamnat på deras lott.’” Så då 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  förrättade 
middagsbönen stod de upp och sa det som de blivit tillsagda att säga. Sändebudet 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa då: ”vad gäller det som tillhör 
mig och Abdul Muttalibs barn, kan ni från denna stund betrakta det som ert. Och 
jag  ska  be  mitt  folk  att  lämna  tillbaka  deras.”  Då  Hjälparna  och  Utvandrarna 
hörde detta sa de: ”Det som tillhör oss erbjuds från denna stund Allâhs Sändebud – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.”  Al‐Aqra’  bin  Habis  sa  dock:  ”Vi 
skänker inget  som  tillhör  mig  och Bani  Tamim;” och så gjorde  också  ’Uyaina vin 
Hisna som sa: ”Vad mig och Bani Farazah anbelangar säger jag nej.” al‐’Abbas bin 
Mirdas vägrade också och sa: ”Nej” för Bani Salîm och honom. Hans folk sa dock 
annorlunda: ”Det byte som tillhör oss erbjuder vi till Allâhs Sändebud – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.”  ”Ni  har  undergrävt  min  ställning,”  sa  al‐’Abbas 
bin  Mirdas  spontant.  Sedan  sa  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser: ”Dessa människor har kommit till er som muslimer. För detta har 
jag redan dröjt med fördelningen av bytet. Jag har dessutom skänkt dem en rättvis 
möjlighet men de vägrade ta något annat än sina kvinnor och barn. Den som har 
något  av  deras  och  föredrar  att  frivilligt  återlämna  det,  låt  dem  därför  göra  det. 
Den som föredrar att behålla sin andel för sig själv, låt den också skänka tillbaka 
och han ska ges kompensation sex gånger så mycket från det första byte som Allâh 
förser  oss  med.”  Folk  sa  då,  ”Vi  kommer  villigt  att  offra  dem  alla  för  Allâhs 
Sändebuds skull.” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– sa: ”Men på det sättet kan vi inte ta reda på vem som är nöjd och vem som inte är 
det. Så gå tillbaka och vi väntar på att era ledare till oss ska framföra era beslut.” 
Alla av dem gav tillbaka kvinnorna och barnen. Den enda som vägrade foga sig i 
Sändebudets önskan var ’Uyaina bin Hisn. Han vägrade först att låta en gammal 
kvinna  gå  tillbaka.  Senare  lät  han  henne  gå  tillbaka.  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav varje fånge en klädnad som gåva. 
 
DEN  MINDRE  VALLFÄRDEN  (Al‐’UMRAH)  TILL  MECKA  OCH  AVFÄRD  MOT 
MEDINA 
Efter  att  fördelningen  av  byte  vid  al‐Ji’ranah  slutförts  lämnade  han  den  platsen 
iförd  al‐’Umrah‐klädsel  och  gav  sig  av  mot  Mecka  för  att  genomföra  al‐’Umrah. 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  återvände 
därifrån till Medina efter att ha utsett ’Itab bin Usaid till Meckas guvernör. Han 
nådde Medina under de sista sex dagarna i dhul‐qa’dah år 8 A.H. I samband med 
detta sa Muhammad al‐Ghazali: 
 
  310 
Vilken enorm förändring som har skett om man jämför Muhammads nuvarande 
segerrika period som Allâh har krönt med en klar triumf, och den i det förflutna 
under vilket Muhammad först dök upp här för åtta år sedan.  
 
Då  han  först  kom  till  Medina  var  han  jagad  och  eftersökt.  Han  letade  efter  en 
trygg  fristad.  Han  var  en  ensam  främling  som  sökte  samverkan  och  hjälp. 
Medinas  folk  välkomnade  honom,  lät  honom  bosätta  sig,  bistod  honom  och 
omfamnade islams ljus som hade sänts ned till honom. För hans skull brydde de 
sig inte om andra folks fientliga inställning. Åtta år efter sitt första besök var han 
nu  här  igen.  Medina,  den  stad  som  en  gång  tagit  emot  honom  då  han  var  en 
skärrad Utvandrare, tog åter emot honom då Mecka var i hans besittning. Det är 
Mecka  som  har  gjort  sig  av  med  sin  högdragenhet  och  sin  Jahiliyah  (den 
förislamiska tiden och dess traditioner). Den är nu åter stolt och mäktig i islam. 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – förlät dess folk 
alla deras misstag och fel: 
 
”Den som fruktar Honom och bär motgången med tålamod [skall se att] Allâh inte 
låter den som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön.” 
(Quranen 12:90)412 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
412  Fiqh‐us‐Sîrah, 303; Zâd al‐Ma’ad. 2/160‐201; Ibn Hisham, 2/389‐501; Sahih 
Bukhari: kapitlen Fath Ghazwah, Hunain, Awras och at‐Ta’if, 2/612‐622; Fath al‐
Bari, 8/3‐58. 
  311 
 
Delegationer och  
expeditioner efter erövringen 
 
 
DÅ  ALLÂHS  SÄNDEBUD  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
återvände från sin långa och framgångsrika resa bodde han i Medina där han tog 
emot delegater, sände ut representanter och utsåg förkunnare av islam på många 
ställen.  De  vars  hjärtan  ännu  var  fyllda  av  förutfattade  meningar  om  islam  och 
därför var alltför högdragna för att anta Allâhs religion, tystades i sitt misstycke 
på ett avgörande sätt av det vid denna tid förhärskande status quo i Arabien. 
 
Nedan  följer  en  tabell  över  dem  som  sändes  ut.  Vi  har  redan  slagit  fast  att 
Sändebudet – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ankom till Medina 
under de sista dagarna av det åttonde året av al‐Hijra. Så snart månskäran för det 
nionde  årets  muharram  visade  sig  sände  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – ut troende till stammarna enligt listan nedan: 
 
1. ’Uyaina bin Hisn        till Bani Tamim 
2. Yazîd bin Husain        till Aslam och Ghifar 
3. ’Abbad bin Bishr al‐Ashhali      till Sulaim och Muzainah 
4. Rafi’ bin Mukaith        till Juhainah 
5. ’Amr bin al‐’As        till Bani Fazarah 
6. Ad‐Dahhak bin Sufyan      till Bani Kilab 
7. Bashîr bin Sufyan        till Bani Ka’b 
8. Ibn al‐Lutabiyah al‐Azdi      till Bani Dhubyan 
9. Al‐Muhajir bin Abi Omaiyah     till Sana’a (al‐Aswad al‐’Ansi         
kallade honom då han var där) 
10. Ziyad bin Labid        till Hadramout 
11. ’Adi bin Hatim        till Ta’i och Bani Asad 
12. Malik bin Nuwairah        till Bani Hanzalah 
13. Az‐Zabraqan bin Badr      till Bani Sa’d (en del av dem) 
14. Qais bin ’Asim        till Bani Sa’d (en del av dem) 
15. Al‐’Alâ’ bin al‐Hadrami      till al‐Bahrain 
16. ’Ali bin Abi Talib        till Najran (för att samla in  
Sadaqa och Jizya) 
 
Några av dessa representanter sändes ut i Muharram år 7 A.H. medan andra gav 
sig iväg senare då de stammar de anförtrotts fullständigt hade antagit islam. En 
sådan  åtgärd  visar  tydligen  den  stora  framgång  som  den  islamiska  Da’wahn 
(kallelsen)  hade  efter  al‐Hudaibiyah‐fördraget.  Kort  efter  erövringen  av  Mecka 
började människor att anta islam i massor. 
 
 
 
 
  312 
DE MILITÄRA EXPEDITIONERNA 
På samma sätt som de pålitliga sändes ut till stammarna kan vi förstå att det för 
att  garantera  säkerheten  i  Arabiens  alla  områden  var  nödvändigt  att  skicka  ut 
fler militära styrkor dit. 
 
Nedan följer en redogörelse för dessa expeditioner 
1. ’Uyaina bin Hisn alFarazis expedition till Bani Tamim i muharram år 9 A.H. 
den bestod av femton ryttare varav ingen var Hjälpare eller Utvandrare. 
 
Skälet till att expeditionen sändes ut var att Bani Tamim hade uppmanat andra 
stammar att inte betala tribut (al‐Jizya) och också hindrat dem från att göra det. 
 
’Uyaina bin Hisn gav sig därför ut för att bekämpa dem. Hela resan marscherade 
han  på  natten  och  lurade  under  dagen.  Han  fortsatte  så  tills  han  gensköt  och 
angrep dem i öknen. De flydde för sina liv. Elva män, tjugoen kvinnor och trettio 
pojkar  togs  till  fånga  vid  detta  fillfälle.  Han  förde  dem  till  Medina  där  de 
inkvarterades  i  Ramlah  bint  al‐Hariths  bostad.  Tio  av  deras  ledare  kom  till 
Profetens dörr och kallade på honom: ”Muhammad, kom ut och möt oss.” Då han 
gick ut uppehöll de honom och började prata. 
 
Han  utbytte  tankar  med  dem  en  liten  stund  och  lämnade  dem  sedan  för  att  gå 
och  förrätta  middagsbönen.  Efter  dönen  satt  han  utanför  moskén.  De  visade  en 
vilja att ge uttryck för skryt och självgodhet och använde sig av sin orator ’Utarid 
bin Hajib som framförde sitt tal. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – bad den muslimske oratorn Thabit bin Qais bin Shammas att 
svara.  Han  gjorde  så.  Då  svarade  de  med  att  ge  sin  poet  az‐Zabraqan  bin  Badr 
utrymme  att  framföra  sin  skrävlande  poesi.  Hassan  bin  Thabit,  islams  poet, 
svarade  prompt.  Då  talen  och  poesin  avtynade  sa  al‐Aqra’  bin  Habis:  ”Deras 
orator är mer vältaliga än vår och deras poet är mer poetiskt skolad än vår. Också 
deras röster och ordstäv överträffar våra.” Slutligen tillkännagav de sin övergång 
till  islam.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
godkände  deras  islamisering  belönade  dem  rikligt  och  gav  dem  tillbaka  sina 
kvinnor och barn. 
 
2. En expedition under ledning av Qutbah bin ’Amir sändes till en plats kallad 
Khath’am i Tabalah, ett stycke land inte långt från Turbah. Detta skedde i safa år 
9  A.H.  Åtföljd  av  tjugo  män  och  bara  tio  kameler  att  alternativt  rida  på  angrep 
Qutbah dem och slogs så intensivt att ett stort antal på båda sidor sårades och en 
del  dödades.  Muslimerna  förde  med  sig  tillbaka  kameler,  kvinnor  och  får  till 
Medina. 
 
3. Dahhak bin Sufyan alKilabis delegation till Bani Kilab i rabi’ al‐awwal år 9 
A.H.  för  att  kalla  dem  till  islam.  De  vägrade  och  började  istället  slåss  mot 
muslimerna men besegrades och fick en man dödad. 
 
4.  ’Alqamah  bin  Mujazziz  alMudlajis  trehundra  man  starka  expedition  till 
Jeddahs  kust  i  rabi’  al‐akhir  sändes  ut  för  att  bekämpa  folk  från  (al‐Habasha) 
Abbessinien (Etiopien) som samlats vid Jeddahs kust och utövade sjöröveri mot 
  313 
meckanerna. Han tog sig över havet till en ö, men så snart piraterna fick höra om 
muslimernas ankomst flydde de.413 
 
5. ’Ali bin Abi Talibs expeditions uppdrag var att förstöra al‐Qullus, en avgud 
som  tillhörde  Tai’s  stam.  Den  sändes  ut  i  rabi’  al‐awwal  år  9  A.H.  med 
etthundrafemtio  man.  Etthundra  av  dem  färdades  på  kameler,  medan  övriga 
femtio använde hästryggen. En svart flagga och en vit fana följde dem. 
 
I gryningen gjorde de en räd mot Mahallat Hatim, förstörde avguden och fyllde 
händerna  med  byte,  kameler  och  får  medan  ’Adi  flydde  till  ash‐Sham.  ’Adi  bin 
Hatims  syster  var  en  av  de  tillfångatagna.  Inuti  al‐Qullus  fann  muslimerna  tre 
svärd och tre rustningar. På vägen fördelade de bytet och lade det bästa åt sidan 
till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Hatims 
fördelades inte. 
 
Då den ankom till Medina bönföll ’Adi bin Hatims syster Allâhs Sändebud – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – att visa barmhärtighet mot henne och 
sa: ”Sändebud från Allâh, min bror är frånvarande och min far är död och jag är 
för  gammal  för  att  vara  till  någon  nytta.  Var  välvillig  mot  mig  så  att  Allâh  är 
frikostig mot dig.” Han sa: ”Vem är din bror?” Hon sa: ”’Adi bin Hatim.” ”Är det inte 
han  som  flydde  från  Allâh  och  Hans  Sändebud?”  sa  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  lämnade  henne  sedan.  Nästa  dag  upprepade 
hon samma sak som dagen innan och fick samma svar. En dag senare yttrade hon 
liknande ord och denna gång gav han henne en gåva. Mannen bredvid Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  hon  antog  var  ’Ali  sa  till 
henne: ”Be honom om ett djur att rida på.” Och hon fick sin begäran beviljad. 
 
Hon återvände till ash‐Shams där hon träffade sin bror och sa: ”Allâhs Sändebud 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – har gjort en sådan ädel ska för mig 
som din far aldrig skulle ha gjort. Därför bör du vare sig du vill eller inte, rädd eller 
inte, gå för att träffa honom.” Osäker, inte skyddad av någon och inte ens med ett 
rekommendationsbrev  som  trygghet,  gick  ’Adi  för  att  träffa  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – tog med honom hem till sig. Så snart de satt sig ner 
tackade Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – Allâh 
och prisade honom och sa sedan: ”Varför flyr du? Är det för att slippa säga att det 
inte  finns  någon  gudom  utom  Allâh?  Känner  du  till  någon  annan  gud  än  Allâh?” 
”Nej,” sa han och talade en stund. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  fortsatte  och  sa  ”förvisso  flyr  du  för  att  slippa  höra 
proklamationen  ’Allâh  är  Störst’.  Känner  du  till  någon  som  är  större  än  Allâh?” 
”Nej,” sa han. ”Judarna är de vars lott är vrede och de kristna är de som hamnat på 
villovägar,” svarade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. ”Jag 
är  muslim  och  jag  tror  på  en  Gud  (Allâh),”  tillkännagav  till  sist  ’Adi  med  ett 
strålande ansikte. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav 
order om att han skulle bo hos en av Hjälparna. Från den tiden började han göra 
                                                        
413  Fath al‐Bari, 8/59. 
  314 
visit hos Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – morgnar och 
kvällar.414 
 
Enligt Ibn Ishaq sa Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – då 
han fick ’Adi att sitta ner mitt emot honom i hans hem: ”’Adi, var du inte stopt i 
icketro?”  ”Jo,”  sa  ’Adi.  ”Fördelade  du  inte  åt  dig  själv  en  fjärdedel  av  ditt  folks 
vinster?”  ”Jo,”  sa  ’Adi.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – sa: ”I din religion är det syndfullt att göra något sådant och du bör 
inte tillåta dig det.” ”Ja, vid Allâh, det är sant,” sa ’Adi. ”Så drog jag slutsatsen att 
han var en Profet uppfylld av Allâh och sänd till människor. Han känner till det 
okända.”415 
 
I en annan version säger Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: 
”’Adi,  anta  islam  och  du  skall  vara  trygg.”  ”Men  jag  är  en  religiös  människa,”  sa 
’Adi. ”Jag känner din religion bättre än du själv,” sa Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser. ”Känner du min religion bättre än jag själv?” frågade 
’Adi. ”Ja,” svarade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han 
sa:  ”Är  du  inte  stöpt  i  icketro  för  att  du  för  dig  själv  avsätter  en  fjärdedel  av  ditt 
folks  förtjänster?”  ”Ja,”  sa  ’Adi.  ”I  din  religion  är  det  olagligt  att  göra  så,”  sa 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och ’Adi tillade: ”Han 
behövde inte säga det ännu en gång ty jag fann mig genast i det.”416 
 
Al‐Bukhari  återger  att  ’Adi  sa:  ”Medan  vi  var  tillsammans  med  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  kom  en  man  in  och  klagade  över 
fattigdom.  Sedan  kom  en  annan  man  in  och  klagade  på  landsvägsröveri.”  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa sedan: ”’Adi, har du 
någonsin  varit  i  alHirah?  Om  du  skulle  dömas  till  ett  långt  liv  skulle  du  få  se  en 
kvinna  ridande  på  en  kamel  på  resa  från  Hira  cirkulera  runt  alKa’bah  och  inte 
frukta någon annan än Allâh; och om du skulle leva tillräckligt länge skulle du få 
öppna  Kisras  skatt.  Och  om  du  fick  leva  länge  skulle  du  kunna  se  människan 
erbjuda en handfull guld eller silver till andra utan att någon skulle ta emot det.” I 
slutet av denna hadith säger ’Adi: ”Jag har sett en kvinna ridande på en kamel på 
resa från Hira cirkulera runt alKa’bah och inte frukta någon annan än Allâh, jag 
har  också  varit  en  av  dem  som  öppnade  Kisra  bin  Hurmuz  skatt.  Om  du  fick  leva 
länge skulle du kunna se vad Profeten Abdul Qasim – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – redan sagt om att ’erbjuda en handfull guld eller silver till andra 
utan att någon skulle ta emot det,’” dvs. Profetens profetior slog in.417 
 
 
 
 
 
 
                                                        
414  Zâd al‐Ma’ad. 2/205. 
415  Ibn Hisham, 2/581. 
416  Musnad Imam Ahmad. 
417  Sahih al‐Bukhari; Mishkat al‐Masabih, 2/524. 
  315 
 
Invasionen av Tabuk i rajab år 9 A.H. 
 
 
INVATIONEN OCH ERÖVRINGEN av Mecka betraktades som en avgörande seger 
för  det  som  är  sant  över  det  som  är  felaktigt.  Resultatet  var  att  araberna  inte 
längre  tvivlade  på  Muhammads  uppdrag  och  vi  ser  att  saker  gick  tvärtemot 
hedningrnas förväntningar. Folk började anta islam, Allâhs religion, i stora antal, 
vilket klart visas i kapitlet ”Delegationerna” i denna bok. Det kan också härledas 
utifrån  det  stora  antal  människor  som  deltog  i  Hajjatul‐Wadâ’ 
(avskedsvallfärden).  Alla  inhemska  problem  fick  ett  slut.  Till  sist  kunde 
muslimerna  slappna  av  och  börja  implementera  Allâhs  Lagar  doktriner  och 
intensifiera Kallelsen till islam. 
 
DE BAKOMLIGGANDE SKÄLEN 
Den  bysantinska  militärmakten  som  vid  denna  tid  betraktades  som  världens 
starkaste  militärmakt  gav  prov  på  ett  oförsvarligt  motstånd  mot  muslimerna. 
Som vi redan har nämnt började det med Sharhabeel bin ’Amr al‐Ghassanis mord 
på  Sändebudets  ambassadör  al‐Harith  bin  ’Umair  al‐Azdi  som  vid  det  tillfället 
förde  med  sig  ett  meddelande  till  Busras  härskare.  Vi  har  också  berättat  att 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  därför  skickade  en 
styrka  under  befäl  av  Zaid  bin  Haritha  som  hade  en  vildsint  strid  med 
bysantinerna vid Mu’tah. Trots att de muslimska styrkorna inte kunde ta hämnd 
på  dessa  högdragna  och  högmodiga  tyranner  gjorde  sammandrabbningen  i  sig 
ett djupt intryck på araber i hela Arabien. 
 
Den  bysantinske  kejsaren  som  varken  kunde  bortse  från  den  stora  vinst  som 
slaget  vid  Mu’tah  hade  givit  muslimerna  eller  de  arabiska  stammarnas 
förhoppningar om oberoende, deras hopp om att bli fria från hans inflytande och 
styre  eller  deras  allians  med  muslimerna,  var  medveten  om  den  växande  fara 
som hotade hans gränser, i synnerhet den mot ash‐Shams som var arabiskt land. 
Han  drog  slutsatsen  att  raserandet  av  den  muslimska  makten  hade  blivit  en 
trängande  nödvändighet.  Detta  skulle  enligt  hans  mening  uppnås  innan 
muslimerna  blev  alltför  mäktiga för  att  besegra och skapade  problem och  oro i 
angränsande arabiska områden. 
 
I  syfte  att  ta  itu  med  detta  kritiska  läge  mönstrade  kejsaren  en  kolossal  armé 
bestående av bysantiner och vänligt sinnade ghassanidiska stammar som skulle 
gå ut i en avgörande blodig strid mot muslimerna. 
 
ALLMÄNNA  NYHETER  OM  DE  BYSANTINSKA  OCH  GHASSANIDISKA 
FÖRBEREDELSERNA FÖR KRIG 
Så  snart  nyheter  om  bysantinska  förberedelser  för  en  avgörande  attack  mot 
muslimerna nådde Medina spred sig fruktan bland invånarna. De började se den 
i  minsta  ljud  de  hörde.  Detta  kan  tydligt  utläsas  av  det  som  den  dagen  hände 
’Umar bin al‐Khattab. 
  316 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade år 9 A.H. svurit 
att  hålla  sig  borta  från  sina  hustrur  under  en  månads  tid.  Han  övergav  dem 
därför  och  uppehöll  sig  på  hemlig  ort.  Först  var  Sändebudets  Följeslagare 
förbryllade och kunde inte lista ut orsaken till ett sådant beteende. De trodde att 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade skilt sig från dem 
och  att  han  därför  var  nedstämd,  uppriven  och  upprörd.  I  ’Umars  version  av 
historien säger han: Jag hade en vän bland Hjälparna som ofta informerade mig 
om vad som hände då jag inte var närvarande, och i gengäld gav jag honom alltid 
information om vad som hänt under hans bortavaro. De bodde båda i den högre 
liggande delen av Medina. Under denna tid av ovisshet brukade de omväxlande 
göra visit hos Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Så hörde 
jag  en  dag  min  vän  knacka  på  dörren  och  säga:  ”Öppna!  Öppna!”  Undrande 
frågade jag, ”Vad står på? Har ghassaniderna kommit?” ”Nej, det är allvarligare än 
så. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – har övergett 
sina hustrur.”418 
 
I  en  annan  version  sa  ’Umar,  ”vi  talade  om  ghassanidiska  förberedelser  för  att 
invadera oss. Då det var hans tur att förmedla nyheterna till mig gick han ivåg och 
återvände på kvällen. Han bultade våldsamt på dörren och sa, ’sover han?’ Jag var 
skräckslagen  men  jag  gick  ut  för  att  möta  honom.  ’Något  allvarligt  har  skett,’  sa 
han. ’Har ghassaniderna kommit?’ frågade jag. ’Nej,’ sa han, ’det är större och mer 
allvarligt.  Allâhs  Sändebud    över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  har 
skilt sig från sina hustrur.’”419 
 
Detta  tillstånd  av  alltför  stor  vaksamhet  manifesterar  tydligt  allvaret  i  den 
situationen  som  muslimerna  levde  i.  Det  bekäftades  av  hycklarnas  beteende  då 
nyheter  om  bysantinernas  förberedelser  nådde  Medina.  Det  faktum  att  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – vann alla strider han 
utkämpade, att ingen makt på Jorden kunde göra honom rädd, och att han alltid 
hade  visat  sig  klara  av  de  svårigheter  som  kom  i  hans  väg,  hindrade  inte 
hycklarna, som i sina hjärtan hyste onda avsikter, från att hoppas på att elände 
skulle drabba muslimerna och islam. 
 
De  hyste  onda  och  illvilliga  avsikter  mot  allt  som  hade  med  muslimerna  och 
islam  att  göra.  Med  illusoriska  förhoppningar  om  att  förstöra  detta  storslagna 
religiösa  bygge  upprättade  de  en  härd  för  konsporation  och  intrig  i  form  av  en 
moské  –  Masjid‐Dirar  (den  ondskefulle  moskén).  De  gick  till  Profeten  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  med  en  anhållan  om  att  han  skulle 
komma och helga platsen genom att förrätta bön i den. Medan han var i färd med 
att  ge  sig  iväg  mot  Tabuk  sköt  han  upp  uppfyllandet  av  deras  anhållan  till  sin 
återkomst. Under tiden fick han genom Gudomlig Uppenbarelse veta att det inte 
rörde  sig  om  en  moské  för  dyrkan  och  bön  utan  om  en  mötesplats  för  de 
antiislamiska  sentimenten.  Vid  sin  återkomst  skickade  han  därför  en  grupp  för 
att förstöra det nya bygget. 
 
                                                        
  317 
SÄRSKILDA  NYHETER  OM  DE  BYSANTINSKA  OCH  GHASSANIDISKA 
FÖRBEREDELSERNA FÖR KRIG 
En uppblåst föreställning om den fara som hotade muslimskt liv fördes till dem 
av  nabatenerna  som  fraktade  olja  från  ash‐Sham  till  Medina.  De  kom  med 
nyheter om Herakleios förberedelser och utrustande av en jättelik armé på över 
fyrtiotusen  krigare  utöver  Lukham,  Judham  och  andra  med  Bysans  allierade 
stammar.  De  påstod  att  förtrupperna  redan  var  vid  al‐Balqâ’.  Sådan  var  den 
allvarliga  situation  som  väntade  muslimerna.  Den  allmänna  situationen 
förvärrades  ytterligare  av  andra  ogynnsamma  faktorer  som  alltför  hett  väder, 
torka  och  den  karga  och  brista  sträcka  de  var  tvungna  att  tillryggalägga  om  de 
beslöt att möta den omedelbara faran. 
 
Allâhs  Sändebuds  föreställning  och  bedömning  av  situationen  och  utvecklingen 
av  den  var  mer  precis  och  tillförlitlig  än  alla  andras.  Han  menade  att  om  han 
sölade eller agerade passivt på ett sådant sätt att bysantinerna kunde ta sig fram 
genom  de  islamiskt  kontrollerade  provinserna  eller  så  långt  som  till  Medina, 
skulle detta under rådande omständigheter lämna ett synnerligen ofördelaktigt 
avtryck på islam och den muslimska militära trovärdigheten. 
 
I  en  sådan  omgivning  skulle  de  förislamska  trosföreställningarna  och 
traditionerna, som vid den tiden var på utdöende på grund av det avgörande och 
tunga  slag  som  drabbat  dem  vid  Hunain,  kunna  finna  en  väg  tillbaka  till  livet. 
Hycklarna  konsporerade  mot  muslimerna  för  att  kunna  hugga  dem  i  ryggen 
medan bysantinerna angrep dem framifrån. Om en sådan sak blev verklighet och 
de  lyckades  i  sina  onda  uppsåt  skulle  Profeten  och  hans  Följeslagare 
ansträngning  att  sprida  islam  kollapsa  och  de  vinster  som  nåtts  till  följd  av 
upprepade  och  ständiga  strider  och  kampanjer  skulle  omintetgöras.  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – insåg med klarhet allt 
detta.  Så  trots  de  umbärande  och  den  torka  som  muslimerna  led  under  var 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  övertygad  om  att 
muslimerna måste utkämpa en avgörande strid vid Bysans egen gräns. I syfte att 
sätta stopp för varje bysantinskt försök att ta sig in på muslimskt område var han 
fast besluten att inte söla på något sätt. 
 
Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade  bestämt  sig 
och fattat sitt slutliga beslut gav han order till Följeslagarna att göra sig redo för 
krig  och  skickade  efter  meckanerna  och  de  andra  arabiska  stammarna  och  bad 
om deras hjälp. 
 
I motsats till sin vana att dölja sina verkliga avsikter tillkännagav han denna gång 
öppet  sin  avsikt  att  möta  bysantinerna  och  bekämpa  dem.  Han  klargjorde 
situationen  för  sitt  folk  så  att  de  skulle  göra  sig  redo  och  uppmanade  dem  att 
slåss för Allâh. I det sammanhanget sändes en del av Surat at‐Tawbâh (Ånger – 
nionde suran) ned av Allâh som manade dem till ståndaktighet och uthållighet. 
 
Dessutom bad Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
dem att utöva välgörenhet och spendera det bästa av deras tillgångar på Allâhs 
väg. 
 
  318 
Så  snart  muslimerna  hörde  rösten  från  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  kallade  dem  att  slåss  mot  bysantinerna 
skyndade de till för att efterkomma hans order. Med stor snabbhet gjorde de sig 
klara för krig. Stammar och grupper från när och fjärran strömmade in i Medina. 
Så gott som alla muslimer reagerade positivt. Bara de med svaghet i sina hjärtan 
föredrog  att  stanna  hemma.  Det  rörde  sig  om  endast  tre  personer.  Också  de 
behövande  och  fattiga  som  inte  hade  råd  med  ett  riddjur  kom  till  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och bad om ett så att 
de skulle kunna delta i striden mot bysantinerna. Det var dem som då han sa: 
 
”’Jag har inga riddjur att ge er’, gick sin väg med tårar i  
ögonen därför att de inte själva kunde bekosta dem.” 
(Quranen 9:92) 
 
Muslimerna  tävlade  om  att  spendera  pengar  och  utöva  välgörenhet  för  att 
möjliggöra  denna  militära  expedition.  ’Uthman,  till  exempel,  som  redan  hade 
utrustat tvåhundra sadlade kameler för att resa till ash‐Sham, donerade till dem 
alla tvåhundra uns (guld) som välgörenhet. Han hämtade också ettusen dinarer 
och  slängde  dem  alla  i  knät  på  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och  välsignelser  –  som  vände  på  dem  och  sa:  ”Från  och  med  denna  dag  ska 
ingenting  skada  ’Uthman  oavsett  vad  han  gör.”420  Oupphörligt  skänkte  ’Uthamn 
tills  hans  välgörenhet  uppgick  till  niohundra  kameler  och  etthundra  hästar 
utöver de pengar han skänkte. 
 
Abdur  Rahman  bin  ’Awf  å  sin  sida  betalade  tvåhundra  uns  silver  medan  Abu 
Bakr skänkte allt han ägde och lämnade inget annat än Allâh och Hans Sändebud 
som förmögenhet till sin familj. ’Umar skänkte halva sin förmögenhet. Al‐’Abbas 
gav  bort  en  hel  del  pengar.  Talhah,  Sa’d  bin  ’Ubadah  och  Muhammad  bin 
Maslamah  gav  pengar  till  expeditionen.  ’Asim  bin  ’Adi  erbjöd  för  sin  del  nittio 
kamellaster  dadlar.  Folk  tävlade  att  ge  bort  så  mycket  som  möjligt.  En  av  dem 
gav den enda halvmått han ägde. Kvinnor deltog i denna tävlig genom att skänka 
saker  de  ägde  såsom  parfym,  armband,  fotsmycken,  öronhängen  och  ringar. 
Ingen avstod från att spendera pengar utom hycklarna: 
 
”Dessa [hycklare] talar föraktfullt om dem av de troende som i sina offergåvor ger 
mer än de är skyldiga att ge och hånar dem som inte har annat att ge än [det 
magra resultatet av] sitt eget arbete” 
(Quranen 9:79) 
 
DEN MUSLIMSKA ARMÉN GER SIG AV MOT TABUK 
Då armén var färdigutrustad gav Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – order om att Muhammad bin Maslamah al‐Ansâri skulle styra 
Medina,  i  en  annan  version  var  det  Siba’  bin  ’Arftah.  Till  ’Ali  bin  Abi  Talib 
anförtrodde han sin familjs säkerhet och angelägenheter och beordrade honom 
att stanna hos dem. Detta drag fick hycklarna att undervärdera ’Ali, så han följde 
efter Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och hann 
                                                        
420  Jami’ at‐Tirmidhi, 2/211. 
  319 
upp honom. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick dock 
’Ali att vända tillbaka till Medina efter att ha sagt: ”Blir det inte tillräckligt för dig 
att  bli  min  efterträdare  på  det  sätt  som  Hârûn  (Aron)  var  i  förhållande  till  Mûsâ 
(Moses)?” Han sa sedan: ”Men ingen profet efterträder mig.” 
 
På  torsdagen  marscherade  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  norrut  mot  Tabuk.  Armén  som  mätte  trettiotusen  krigare  var 
jättelik  jämför  med  tidigare  islamiska  styrkor.  Muslimer  hade  aldrig  förr 
marscherat i sådant antal tidigare. 
 
Trots alla gåvor var styckan inte fullständigt utrustad. Bristen på förnödenheter 
och  riddjur  var  så  omfattande  att  arton  man  red  en  kamel  växelvis.  Vad  gäller 
förnödenheter tvangs en del muslimmer av armén äta löven på träden tills deras 
läppar svullnade upp. Andra tvangs slakta kameler – trots att de var så få – för att 
kunna dricka vatten från dem. Därför kallades armén ”nödens armé”. 
 
På  vägen  mot  Tabuk  passerade  den  islamiska  styrkan  al‐Hijr  –  hemland  för 
Thamud som högg ut (enorma) klippor i dalen; dvs. dagens ”al‐Qura‐dal”. De tog 
vatten från dess källa men senare sa Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – åt dem att inte dricka eller tvaga sig i det vattnet. Degen 
som  de  gjorde  bad  han  dem  att  mata  kamelerna  med.  Han  förbjöd  dem  att  äta 
något  alls  av  den.  Som  ett  alternativ  sa  han  åt  dem  att  ta  vatten  från  den  källa 
från vilken Profetens Sâlihs kamelhona brukade ta vatten från. 
 
Ibn  ’Umar  rapporterade:  ”Då  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – passerade alHijr sa han: 
 
’För att undvika att påverkas av det som hänt dem som har avvikit från den 
rätta vägen ska ni inte gå in i deras hem, men om ni är tvungna till det, gör 
det då gråtande.’ 
 
Sedan lyfte han huvudet och raskade på sina steg tills han var ute ur dalen.”421 
Bristen  på  vatten  och  arméns  behov  av  det  fick  dem  att  framkomma  med 
klagomål  om  detta  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Så  han  åkallade  Allâh  som  sände  ett  regntungt  moln.  Det  regnade 
och alla drack och fyllde sina behov av vatten. 
 
Då  de  närmade  sig  Tabuk  sa  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser:  ”Om  Allâh  vill  når  ni  Tabuks  källa  i  morgon.  Ni  kommer  inte  vara 
framme  förrän  vid  middagstid.  Den  som  kommer  fram  ska  inte  röra  dess  vatten 
utan vänta tills jag kommer.” Mu’adh sa: ”Då vi kom fram till källan ur vilken det 
brukade forsa fram vatten fann vi att två män redan hunnit före. Allâhs Sändebud 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – frågade dem: ’Har ni rört vattnet?’ 
De  svarade:  ’Ja.’  Han  sa  det  som  Allâh  inspirerade  honom  att  säga,  tog  sedan  lite 
vatten  av  den  tunna  rännilen,  tvättade  ansikte  och  händer  och  hällde  sedan 
tillbaka det. En höftig ström av vatten forsade då fram och folk kunde vattna sig. 
                                                        
  320 
’Mu’adh,’  sa  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser,  ’Om 
du är dömd till ett långt liv kommer du här att få se ymnig växtlighet.’”422 
 
På vägen till Tabuk, eller så snart de var framme vid Tabuk, sa Allâhs Sändebud ‐ 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”I natt kommer det att blåsa hårt så 
ingen  av  er  bör  stå  upp.  Den  som  har  en  kamel  bör  binda  den.”  Senare  då  den 
starka  vinden  blåste  stod  en  av  männen  upp  och  vinden  förde  honom  till  Ta’i‐
berget.423 
 
Hela vägen avsåg Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– att slå ihop middags‐ och eftermiddagsbönerna, och han gjorde det också med 
skymnings‐ och kvällsbönerna. Båda var antingen före eller efter tiden. 
 
ISLAMS ARMÉ VID TABUK 
Redo för att möta fienden nådde den muslimska styrkan fram till Tabuk och slog 
läger där. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav 
ett  elokvent  tal  som  innehöll  de  mest  allomfattande  ord.  Han  manade 
muslimerna att söka denna och den kommande världens lycka. Han varnade dem 
och uppmuntrade dem och gav dem goda nyheter. På det sättet hade han omsorg 
om dem som hade tappat gnistan och fyllde den avgrund av nöd och oreda som 
de på grund av brist på förnödenheter, mat och andra saker led av. 
 
Då bysantinerna och deras allierade fick höra om muslimernas marsch blev de så 
skräckslagna att ingen av dem vågade ge sig ut i strid. Tvärtom skingrades de på 
sitt  eget  område.  Detta  i  sig  gav  de  muslimska  styrkorna  ett  gott  anseende.  De 
hade ernått militär ryktbarhet i de centrala och perifera delarna av den arabiska 
halvön.  De  stora  och  betydelsefulla  politiska  vinsterna  som  de  muslimska 
styrkorna hade uppnått vat långt bättre än de som de skulle ha förvärvat om de 
två arméerna drabbat samman militärt. 
 
Ailahs  ledare  Yahna  bin  Rawbah  kom  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser,  mäklade  fred  med  honom  och  betalade  tribut  (al‐
Jizya).  Både  Jarba’s  och  Adhruhs  folk  betalade  också  tribut  till  honom.  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gav var och en av dem 
ett garantibrev liknande det Yahnan fått i vilket han förklarar: 
 
”I Allâhs den Nåderikes, den Barmhärtiges, Namn 
Detta är en garanti om beskydd från Allâh och Profeten Muhammad, Allâhs 
Sändebud,  till  Yahna  bin  Rawbah  och  Ailahs  folk.  Deras  fartyg,  deras 
karavaner på land och till sjöss står under Allâhs och Profeten Muhammads 
uppsikt,  han  och  den  bland  ashShams  folk  och  de  från  havet  som  är  med 
honom.  Den  som  handlar  i  strid  med  detta  avtal  ska  inte  räddas  av  sina 
tillgångar, vilka blir det rättvisa priset för den som tar dem. Nu är det inte 
lagligt  att  hålla  männen  borta  från  någon  källa  som  de  haft  för  vana  att 
besöka, eller från någon resa de önskar företa, till lands eller sjöss.” 
                                                        
  321 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sände Khalid 
bin al‐Walîd till ’Ukaidir Dumat al‐Jandal i spetsen för fyrahundrafemtio ryttare 
och sa till honom: ”Du kommer att få se honom jaga oryxer.” Då Khalid kom nära 
hans slott och befann sig inom synhåll såg han oryxerna komma fram och gnida 
sina horn mot slottsporten. Eftersom det var en natt med månsken kunde khalid 
se  ’Ukaidir  komma  it  för  att  jaga  dem.  Han  tog  honom  då  trots  att  han  var 
omgiven  av  sina  män  till  fånga  och  förde  honom  tillbaka  till  Allâhs  Sändebud  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som sparade hans liv och slöt fred 
med honom till priset av tvåtusen kameler, åttahundra boskapsdjur, fyrahundra 
rustningar  och  fyrahundra  lansar.  Han  förpliktigade  honom  att  erkänna 
skyldigheten  att  betala  tribut  och  gav  honom  uppdrag  att  samla  in  den  från 
Dumat, Tabuk, Ailah och Taima’. 
 
De stammar som brukat alliera sig med Bysans blev tämligen övertygade om att 
deras beroende av sina forna herrar led mot sitt slut. De blev därför proislamiska 
istället. Den islamiska staten hade därmed flyttat fram sina gränder till den grad 
att  de  gränsade  mot  Bysans  och  dess  ombud.  Så  vi  kan  se  att  de  bysantinska 
ombudens roll var över. 
 
ÅTER TILL MEDINA 
Utan  att  ha  blivit  lurade  eller  förfördelade  återvände  den  muslimska  armén 
segerrik från Tabuk. Detta var för att Allâh hade besparat dem stridens onda. 
 
På  tillbakavägen  på  en  bergsväg  försökte  tolv  hycklare  ta  Profetens  liv.  Det 
skedde medan han tog sig fram på bergsvägen i sällskap med endast Ammar som 
höll  hans  kanelhonas  tömmar  samt  Hudhaifa  bin  al‐Yaman.  Resten  hade  redan 
tagit sig ner i dalen. Hycklarna grep tillfället att försöka ta Profetens liv. Då Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  hans  två 
följeslagare  färdades  framåt  hörde  de  stötar  av  folk  som  bakifrån  kom  mot 
honom  med  sina  ansikten  dolda.  Hudhaifa  som  av  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – skickades för att se vad som stog på såg dem och 
med  en  krok  i  sin  hand  träffade  han  deras  riddjurs  ansikten  och  Allâh  ingöt 
fruktan i deras hjärtan. De flydde och överrumplade sitt folk. 
 
Hudhaifa  gav  dock  deras  namn  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  och  informerade  honom  om  deras  avsikter.  Detta  var 
skälet  till  att  Hudhaifa  kom  att  kallad  ”Allâhs  Sändebuds  rådgivare.”  Om  detta 
berättar Allâh, den Upphöjde: 
 
 
”… De hade nämligen satt sig något i sinnet som de inte kunde genomföra…” 
(Quranen 9:74) 
 
Då hans högkvarter Medina blev synligt vid hosisonten sa Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser: ”Detta är en glädjande syn. Detta är Uhud, som 
är ett berg, det tycker om oss och vi tycker om det.” Då medinsarna fick höra om 
deras  ankomst  gav  de  sig  ut  för  att  möta  armén.  Kvinnor,  ungdomar  och  små 
barn gick ut ur staden för att helhjärtat fira deras återvändande med sång: 
  322 
 
”Fullmånen lyste på oss genom alWada’s bergformer.  
Tacksägelse tillkommer oss så länge en åkallare åkallar Allâh.” 
 
Marschen till Tabuk gick av stapeln i rajab och han återvände i ramadan. Vi ser 
att denna ghazwah tog femtio dagar i anspråk, varav tjugo dagar tillbringades i 
Tabuk medan resten behövdes till och från platsen. Invasionen av Tabuk var den 
sista  som  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
gjorde. 
 
DE SOM SACKADE EFTER 
Som  en  följd  av  särskilda  omständigheter  var  denna  invasion  en  märkligt  svår 
prövning  tillhandahållen  av  Allâh  endast  för  att  pröva  trons  sanna  efterföljare 
och  sortera  ut  dem  från  andra.  Detta  är  Allâhs  eviga  Vilja  i  sådana 
omständigheter. Om detta säger Han: 
 
”Det är otänkbart att Allâh skulle låta de troende [leva] i de former som ni 
[förnekare] lever, längre än till dess Han skilt mellan de onda och de goda.” 
 
Att  sacka  efter  och  undvika  att  delta  fullt  ut  i  den  invasionen  var  en  form  av 
hyckleri.  Närhelst  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – fick veta att någon sölade sa han: ”Låt honom vara! Om Allâh vet att 
han är bra gör Han så att han följer er; om han inte är det befriar Allâh oss från 
honom.” 
 
Ingen  drog  sig  ur  utom  de  som  hade  godtagbara  ursäkter  eller  hycklarna  som 
kom med lögner om Allâh och Hans Sändebud. 
 
En del av dessa hyklares sölande berodde på ursäkter grundade på falsarier och 
vanföreställningar. En del andra dröjde utan att omedelbart be om tillstånd. Det 
fanns dock tre troende som sölade utan rätt. Allâh prövade deras tro men vände 
sig sedan till dem i nåd och tog emot deras ånger. 
 
Så snart Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade 
gått  in  i  Medina  bad  han  rvå  rak’a  och  satt  sedan  nerför  att  ta  emot  sitt  folk. 
Hycklarna som uppgick till mer än åttio man424 kom med olika ursäkter och svor 
eder.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  godtog  deras 
ursäkter  och  nedkallade  Allâhs  förlåtelse  över  dem,  men  överlät  deras  inre 
tankar och deras tro åt Honom. 
 
Vad gäller de tre trogna troende – Ka’b bin Malik, Murara bin ar‐Rabi’ och Hilal 
bin Omaiyah – som berättade sanningen, så bad Allâhs Sändebud – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – sina Följeslagare att inte tala med dem. 
 
                                                        
424  Fath al‐Bari, 8/119. 
  323 
Följden blev att  de  utsattes för  en omfattande  bojkott  och utestängdes från det 
samhälleliga  livet.  Alla  vände  dem  ryggen.  De  upplevde  det  som  att  hela  landet 
trots  sin  vidsträckthet  var  begränsat  för  dem  och  de  kände  sig  generade  och 
obekväma. De hårda tider de gick igenom och som fortgick mer än fyrtio dagar 
nådde sin topp då en order om att de skulle lämna sina hustrur kom. Efter femtio 
dagar bojkott vände sig Allâh till dem och uppenbarade: 
 
”Och [Han har visat] de tre Sin nåd, de tre som inte gick med [i fälttåget] men som 
[till sist], när jorden och dess vidder tycktes dem trång och de greps av djup 
beklämning, förstod att de inte kunde fly bort från Allâh utan måste [finna en väg] 
tillbaka till Honom. Då inneslöt Han dem i Sin nåd, så att de i ånger kunde vända 
sig ifrån synden. Allâh, den Barmhärtige, går den ångerfulle till mötes.” 
 
Att  Allâh  vände  sig  till  dem  var  till  stor  glädje  både  för  muslimerna  och  de  tre 
berörda vars glädje inte gick att mäta. Det var den lyckligaste dagen i deras liv. 
De goda nyheterna omhuldade dem och fyllde deras hjärtan med välbehag. Om 
dem  som  stannade  hemma  på  grund  av  oförmåga,  sjukdom  eller  någon  annan 
godtagbar ursäkt sa Allâh, den Upphöjde: 
 
”De svaga och de sjuka skall inte klandras [för att ha stannat hemma], inte heller 
de som inte kunde bekosta [sin utrustning], om de har varit uppriktiga mot Allâh 
och Hans Sändebud; dessa rättsinniga människor kan inte klandras…” 
(Quranen 9:91) 
 
Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – närmade sig 
Medina sa han: 
 
”I Medina finns de som trots att de stannat hemma med goda ursäkter hela 
tiden  varit  med  er.  Eftersläntare  som  de  är  har  de  varit  med  er  då  ni  har 
gått genom dalar och på vägar.” ”Menar du att de har varit det medan de 
har varit i Medina?” undrade de. ”Ja, trots att de var i Medina,” sa Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
 
EXPEDITIONEN TILL TABUK OCH DESS LÅNGTGÅENDE KONSEKVENSER 
Expeditionens  effekt  är  omfattande  då  det  gäller  att  utsträcka  och  bekräfta 
muslimernas  inflytande  och  dominans  på  den  araviska  halvön.  För  alla  var  det 
tämligen  uppenbart  att  ingen  makt  utom  islam  skulle  överleva  länge  bland 
araberna. Återstoden av jahiliyin och hycklarna – som regelbundet konspirerade 
mot muslimerna och som oupphörligt förlitade sig på bysantinsk makt då de var 
i  behov  av  hjälp  och  stöd  –  tappade  sina  förhoppningar  och  önskningar  om  att 
någonsin återvinna sitt tidigare inflytande. Då de insåg att det inte fanns någon 
ytterligare möjlighet och att de var tvungna att underkasta sig fait accompli gav 
de upp sin akrivitet. 
 
Från  och  med  den  tiden  behandlades  hycklare  inte  skonsamt  eller  milt  längre. 
Allâh befallde inte bara muslimerna att behandla dem strängt utan förbjöd dem 
också  att  motta  gåvor  från  dem,  be  för  deras  döda,  be  om  Allâhs  förlåtelse  för 
dem  eller  ens  besöka  deras  gravar.  Han  befallde  muslimerna  att  förstöra  den 
  324 
moské som de uppfört och använde som gömställe och i vilken de skulle kunna 
fortsätta  med  sitt  ränksmideri  och  intrigerande.  Några  koranverser  nedsändes 
som avslöjade dem offentligt och fullständigt så att alla i Medina fick kännedom 
om  förekomsten  av  dem.  Den  stora  verkan  som  denna  expedition  fick  kan 
avläsas ur det stora antal delegationer som kom för att träffa Allâhs Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Det var naturligt att deputationer 
kom för att träffa honom efter en expedition och i synnerhet efter erövringen av 
Mecka,425  men  de  var  aldrig  så  många  eller  så  frekventa  som  i  kölvattnet  efter 
Tabuk som sannerligen var den största. 
 
QURANISKA VERSER RELATERADE TILL EXPEDITIONEN 
Ett flertal av de verser i Surat at‐Tawbah som behandlar händelserna vid Tabuk 
uppenbarades.  Vissa  uppenarades  före  marschen  medan  andra  kom  efter 
avmarschen  mot  Tabuk,  dvs.  i  samband  med  slaget.  Ytterligare  andra 
uppenbarades vid Profetens ankoms till Medina. Varserna täcker de händerlser 
som kännetecknade expeditionen: omständigheter kring slaget, fokuseringen på 
hycklarna,  de  förmåner  och  den  speciella  status  som  öronmärkts  för  dem  som 
strävar  på  Allâhs  väg,  godtagandet  av  ångern  från  de  troende  som  inte  fullt  ut 
deltog, etc. 
 
NÅGRA BETYDELSEFULLA HÄNDERLSER UNDER DET ÅRET 
Under detta år inträffade mycket av väsentlig betydelse: 
 
1. Efter  Sändebudets  återkomst  till  Tabuk  inträffade  den  oförsonliga 
anklagelsen för otro mellan ’Uwaimir al‐’Ajlani och hans hustru.426 
 
2. Steningen  av  kvinnan  från  Ghamidiyah  som  bekände  äktenskapsbrott. 
Straffet verkställdes först efter att hon slutat amma sitt barn. 
 
3. Abbessiniens kung Negus Ashama avled och Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – förrätade bön i absentia för honom. 
 
4. Profetens  dotter  Umm  Kulthum  avled.  Han  kände  sig  ytterligt  sorgsen 
över hennes död: ”Hade jag haft en tredje dotter hade jag låtit dig gifta dig 
med henne,” sa han till ’Uthman. 
 
5. Hycklarnas ledare ’Abdullah bin Abi Salûl avled efter att Profeten  – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  återvänt  från  Tabuk.  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bad om Allâhs 
förlåtelse  för  honom.  Trots  att  ’Umar  misstyckte  och  försökte  hindra 
honom  bad  han  för  honom.  Senare  uppenbarades  en  koranvers  som 
bekräftade riktigheten hos ’Umars syn. 
                                                        
425  Ibn Hisma, 2/515‐537; Zâd al‐Ma’ad, 3/2‐13; Sahih al‐Bukhari, 2/633, 635‐
637, 1/252, 414; Fath al‐Bari, 8/110‐126; Mukhtasar Sîrat ar‐Rasûl, s. 391‐407. 
426  I fall av en anklagelse för otro som saknar bevis svär både man och hustru vid 
Allâh att de är oskyldiga till otro. Den äkta mannen nedkallar Allâhs förbannelse 
över sig om han ljuger och hustrun nedkallar Allâhs vrede över sig om hon ljuger. 
  325 
 
Abu Bakr genomför vallfärden 
 
 
I  DHUL‐QA’DAH  eller  dhul‐hijjah  samma  år  (den  nionde  efter  al‐Hijra)  sände 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – Abu Bakr den 
sannfärdige – må Allâh vara nöjd med honom – som en förtroenderepresentant 
för al‐Hajj (vallfärden) för att leda muslimerna i genomförandet av dess ritualer. 
 
Kort  efter  muslimernas  avfärd  kom  en  uppenbarelse  från  Allâh:  det  inledande 
stycket  ur  sura  9  at‐Tawbah  –  Ånger  (vissa  kallar  den  al‐Barâ’ah  – 
Uppsägningen)  i  vilken  ’frihet  från  förpliktigande  avtal’  proklameras  från  Allâh 
gällande de avgudadyrkande stammar som inte hade visat någon respekt för de 
avtal  de  ingått  med  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser. 
Förmedlandet av denna nyhet var i linje med arabisk tradition att offentliggöra 
alla förändringar som har att göra med överrenskommelser som gäller blod eller 
tillgångar. 
 
’Ali bin Abi Talib utsågs att proklamera detta. Han hann upp Abu Bakr vid al‐’Arj 
eller  Dajnan.  Abu  Bakr  frågade  om  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – hade gett honom befälet eller om han bara fått uppdraget att sköta 
tillkännagivandet. ”Jag har bara utsetts att göra proklamationen,” svarade ’Ali. De 
två  Följeslagarna  fortsatte  sedan  med  vallfärden.  I  ritualernas  slutskede,  på 
dagen  för  det  rituella  offret,  ställde  sig  ’Ali  vid  al‐Jamrah  (en  plats  där  stenar 
kastas), läste högt för dem som trängdes runt honom och deklarerade befrielse 
från  fördrag  med  avgudadyrkare  samt  gav  dem  fyra  månaders  respit  för  att 
begrunda situationen. För de avgudadyrkare med vilka de troende hade ett avtal 
och  som  inte  hade  upphävt  några  av  muslimernas  rättigheter  eller  stött  någon 
mot  dem,  skulle  avtalet  vara  fortsatt  gällande  tills  det  löpte  ut  enligt 
överenskommelse. 
 
Abu  Bakr  skickade  några  personer  för  att  offentligt  tillkännage  att  ingen 
icketroende i fortsättningen kunde genomföra vallfärden och att ingen heller var 
tillåten att göra Tawâf (cirkulationen) runt helgedomen utan kläder. 
 
Den  proklamationen  gjorde  i  praktiken  alla  aspekter  av  hedendom  förbjudna  i 
Arabien  och  slog  entydigt  fast  att  dessa  förislamiska  vanor  inte  längre  var  i 
bruk.427 
 
 
 
 
 
                                                        
427  Sahih al‐Bukhari, 1/220, 415, 2/626, 671; Zâd al‐Ma’ad, 3/25, 26; Ibn Hisham, 
2/543‐546. 
  326 
 
Reflektioner över Ghazawat 
 
 
ETT  REFLEKTERANDE  över  Profetens  ghazawat,  expeditioner  och  de  styrkor 
han formerade och skickade ut ger verkligen oss och alla andra ett genuint och 
klart intryck av att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var 
den störste militära ledaren i hela världen, och också den mest rättskaffens, den 
mest insiktsfulle och den med skärpte. Inte bara i detta avseende var han en man 
med extraodrdinär förmåga, utan han var också den störste av alla Sändebud vad 
gäller  profetskap  och  Gudomliga  Budskap.  Dessutom  levde  alla  de  slag  han 
utkämpat  upp  till  de  krav  på  noggrannhet,  mod  och  goda  förberedelser  som 
lämpade  sig  för  krigets  villkor.  Ingen  av  de  slag  han  utkämpade  förlorades  till 
följd  av  brist  på  visdom  eller  något  tekniskt  misstag  vad  gäller  mobilisering  av 
armén eller en placering i en felaktig strategisk position. Inget nederlag berodde 
på felaktig bedömning av bästa plats för slagen. Inte heller var de resultaten av 
felaktiga  val  av  ledare,  ty  han  hade  visat  sig  vara  en  märklig  slags  ledare  som 
skilde  sig  från  alla  de  ledare  som  världen  hade  känt  till  och  upplevt.  Vad  gäller 
Uhud och Hunain fanns militära svagheter i vissa enheter i Hunain och brott mot 
order i Uhud. Detta ickesamtycke med visdom och planen med slaget spelade en 
liten roll i de två slagens utveckling. 
 
Hans geni visade sig tydligt i dessa båda slag i vilka muslimerna besegrades. Han 
stod  upp  och  mötte  fienden  och  med  hjälp  av  sin  extraordinära  klokskap 
lyckades  han  omintetgöra  uppfyllandet  av  fiendens  avsikter  som  fallet  var  i 
Uhud. Likaledes lyckades han i Hunain vända det muslimska nederlaget till seger. 
Detta  skedde  i  motsats  till  det  faktum  att  allvarliga  misslyckanden  i  militära 
operationer vanligen får de militära ledarna att fly för sina liv. 
 
Vi har hittills bara diskuterat de militära aspekterna av ledarskapet under dessa 
fälttåg.  Sändebudet  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  kunde  å 
andra  sidan  skapa  trygghet,  etablera  fred,  tunna  ur  meningsskiljaktigheter  och 
genom  obeveklig  kamp  mellan  islam  och  hedendom  utplåna  fiendens  militära 
makt. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade också en mycket 
djup  förmåga  till  insikt  och  kunde  skilja  de  troende  från  hycklare  och 
intrigmakare. 
 
Framstående  var  den  grupp  av  militära  ledare  som  slogs  mot  och  i  fråga  om 
krigsstrategi  och  ledande  av  krigsoperationerna  överglänste  perser  och 
bysantiner  på  slagfälten  i  ash‐Shams  och  Irak.  De  ledare  som  efterträdde 
Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – lyckades driva bort 
islams  fiender  från  sina  marker  och  hemländer,  sina  trädgårdar  och  källor,  och 
sina gårdar. De drev iväg dem från sina hem och från den nåd och de gåvor de 
  327 
åtnjöt. Dessa muslimska ledare var alla Muhammads män. De var med Profetens 
hjälp genomsyrade av islams ande. 
 
Tack vare dessa fälttåg lyckades Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  säkra  boende,  mark  och  arbetsmöjligheter  till  alla  muslimer. 
Han  undersökte  också  situationen  med  de  många  flyktingar  som  vid  den  tiden 
varken hade bostäder eller ekonomiska medel. Han utrustade armén med vapen, 
hästar  och  ekonomiska  medel.  Allt  detta  åstadkom  han  utan  att  utöva  någon 
slags  orättvisa.  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hade 
förändrat de normer och ändamål som präglat de förislamiska krigen vilka inte 
var  orienterade  mot  någonting  annat  än  plundring,  dödande,  tyranni  och 
aggression.  De  krigen  var  inriktade  på  att  vinna  segrar,  förtrycka  de  svaga  och 
förstöra  deras  byggnader  och  infrastruktur.  För  dem  var  krig  en  möjlighet  att 
vålta och blotta kvinnor, utöva grymhet mot de svaga och små, förstöra odlingar 
och  boskap,  samt  sprida  fördärv  på  jorden.  Islamiska  krig  skiljer  sig  från 
förislamiska krig. Ett ”krig” i islam är ett Jihad. Det betyder en högtstående och 
helig  kamp  på  Allâhs  väg  för  att  bekräfta  ett  muslimskt  samhälle  som  söker 
befria  människan  från  förtryck,  tyranni  och  aggression.  Ett  samhälle  som  alla 
överallt vid alla tider borde vara stolta över. Förislamiskt tänkande och jahiliyah‐
traditioner  har  vänts  uppochner  av  islam.  De  var  så  svåra  för  de  svaga  att  de 
tvangs anropa Allâh för att komma undan denna förislamiska miljö: 
 
”Herre, rädda oss från denna stad vars folk är förtryckare, och uppres åt oss från 
Dig en som ska skydda, och uppres åt oss från Dig en som ska hjälpa.” 
(Quranen 4:75) 
 
Det fördärvets, slaktandets och plundrandets krig som tidigare förhärskade har 
nu  blivit  ett  heligt,  al‐Jihad.  Ett  av  al‐Jihads  främsta  syften  är  att  befria 
människan  från  de  mäktigas  aggression,  förtryck  och  tyranni.  I  islam  är  en 
mäktig man en vekling tills den fattige rätt har tagits av honom. I islam är krig ett 
Jihad  för  att  rena  Allâhs  område  från  villfarelser,  svek,  syndfullt  beteende  och 
aggression.  Det  är  ett  helgat  krig  i  syfte  att  sprida  trygghet,  säkerhet, 
barmhärtighet  och  medlidande  och  samtidigt  beakta  rättigheter  och  storsinhet. 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade utfärdat 
strikta regler för krig och befallde sina soldater och ledare att följa dem. Under 
inga  omständigheter  hade  de  lov  att  bryta  mot  dem.  Sulaiman  bin  Buraidah 
refererar till sin fars ord om att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – då han utsåg en ledare för en militär styrka uppmanade denne 
att  frukta  Allâh,  den  Störste  och  Allvise,  då  han  var  i  delo  med  dem  som  stod 
honom  närmast,  samt  att  bete  sig  gott  mot  alla  muslimer.  Sedan  sa  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till honom: 
 
”Låt ditt fälttåg göras i Allâhs Namn och för Hans skull. Bekämpa dem som 
inte  tror  på  Allâh.  Invadera  men  överdriv  inte  och  var  inte  svekfull. 
Lemlästa aldrig en död persons kropp och döda aldrig ett litet barn.” 
 
  328 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bad  folk  att 
underlätta men förbjöd dem att gå för hårt fram mot andra eller tvinga. ”Skapa 
lugn  och  ordning,”  sa  han,  ”men  inte  straffa.”428  Då  han  kom  till  ett  slagfält  på 
natten  angrep  han  aldrig  fienden  förrän  på  morgonen.  Han  förbjöd  fullständigt 
att bränna (dvs. tortera folk) i eld, döda kvinnor och barn eller ens slå dem. Han 
förbjöd  också  stöld  och  rån  och  gick  så  långt  som  till  att  säga  att  det  som 
förvärvats  vid  plundring  inte  var  mindre  förbjudet  än  köttet  från  ett  lik.  Att 
förstöra odlingar, döda boskap och hugga ner träd var förbjudet såvida det inte 
var absolut nödvändigt och den enda utvägen: 
 
”Döda inte en sårad person eller jaga en flyende sådan eller döda en fånge.” 
 
Han  påbjöd  att  envoyéer  inte  kan  dödas.  Han  ansåg  också  att  de  som  sluter 
fördrag inte kan dödas. Han sa till och med: 
 
”Den  som  dödar  någon  som  lyder  under  ett  fördrag  kommer  inte  att  få 
känna Paradisets doft, och då kan dess doft kännas på ett avstånd av fyrtio 
år.” 
 
Det  fanns  en  del  ytterligare  högtstående  föreskrifter  som  renade  krigen  från 
stanken av al‐Jahiliyah och gjorde dem till helgade krig.429 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
428  Sahih Muslim, 2/82, 83. 
429  Zâd al‐Ma’ad, 2/64‐68; och för detaljer om jihad i islam, s. 216‐262. 
  329 
 
Folk antar  
Allâhs Religion i massor 
 
 
INTÅGET  I  OCH  ERÖVRINGEN  av  Mecka  var  som  vi  redan  har  slagit  fast  att 
avgörande slag som fullständigt krossade hedendomen. Som ett resultat av den 
striden  var  nu  araverna  förmögna  att  skilja  rätt  från  fel.  Vanföreställningar 
existerade inte längre i deras liv. Således tävlade de om att anta islam. ’Amr bin 
Salamah sa: ”Vi var vid en källa där många människor passerade. Då kamelryttare 
passerade förbi oss frågade vi dem: ’Vad är det med folk?’ Vem är den här mannen 
(dvs. Profeten)? De sa: ’Han påstår att Allâh har uppenbarat så och så.’ Jag brukade 
memorera orden som om de hade reciterats i mitt bröst. Sin islamisering brukade 
araberna tillskriva erövringen. De sa: ’Lämna honom att möta sitt folk. Om han var 
en  sannfärdig  profet  skulle  han  bemästra  dem.’  Så  då  erövringen  ägde  rum 
skyndade  människor  att  deklarera  sin  islam.  Min  far  var  snabbast  av  alla  bland 
mitt folk att anta islam. Då han kom till sitt folk sa han: ’Jag har vid Allâh just varit 
hos Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han sa: ’Förrätta den 
bönen vid den tiden och de bönerna vid de tiderna. Då tiden för bön är inne, låt en 
av er göra böneutropet och utse den bland er som är mest bevandrad i Quranen till 
Imam  (böneledare).’”430  Denna  profetiska  tradition  åskådliggör  den  stora  effekt 
som  erövringen  av  Mecka  hade  på  händelseutvcklingen.  Den  visar  verkligen 
erövringens  inverkan  på  islams  konsolidering  och  arabernas  hållning  och 
underkastelse inför islam. Den inverkan bekräftades slutligen och rotades djupt 
efter  fälttåget  till  Tabuk.  Ett  klart  och  uppenbart  belägg  för  denna  verkan  kan 
härledas ur det stora antal delegationer som i al‐Hijras nionde och tionde år kom 
till  Medina.  De  enorma  skaror  människor  som  skyndade  till  för  att  anta  Allâhs 
religion  och  sluta  sig  till  den  stora  armén  som  under  intåg  i  Mecka  bestod  av 
tiotusen krigare men som nu växte till att bestå av trettiotusen krigare vid tiden 
för  Tabuk.  Denna  tillväst  av  den  islamiska  armén  hade  skett  mindre  än  ett  år 
efter  erövringen  av  Mecka.  Etthundratusen  eller  etthundrafyrtiofyratusen 
muslimska  pilgrimer  deltog  i  Hajjatul‐Wada’  (Avskedsvallfärden),  och  de 
utgjorde ett så oerhört stort antal muslimer som – som ett hav av människor – 
svallade runt Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
att  horisonten  återkallade  deras  röster  och  marken  skakade  då  de  sa  Labbaik 
(Herre, här är vi i dyrkan) och förhärligade, lovsjöng och tackade Allâh. 
 
DELEGATIONERNA 
Det antal delegationer som listas i Ahl al‐Maghazi är över sjuttio. Att gå igenom 
ett så stort antal är inte möjligt här och inte heller till någon stor nytta. Jag ger 
därför  endast  en  överskit  över  vad  som  är  historiskt  intressant  och  väsentligt. 
Läsaren bör också hålla i minnet att även om de föesta stammar kom till Medina 
efter erövringen kom också några delegationer före. 
 
                                                        
  330 
’Abdul Qais delegation 
Denna stam kom två gånger. Först under al‐Hijras femte år eller tidigare. En av 
dess  medlemmar  Munqidh  bin  Haiyan  brukade  handla  i  Medina.  Så  fort  han 
hörde  om  islam  antog  han  den  nya  tron  och  förde  med  sig  en  utfästelse  från 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  till  sitt  folk  som  så 
småningom också blev muslimer. Tretton eller fjorton av dem kom till Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i en av de förbjudna månaderna. 
Det var då de frågade om tron och dyrkan. Deras ledare var al‐Ashaj al‐Usri till 
vem  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa:  ”Du  har  två 
egenskaper som Allâh tycker om: betänksamhet och mildhet.” 
 
Deras andra ankomst skedde under Delegationernas år. De var fyrtio män och al‐
Jarud al‐’Alâ al‐’Abdi, som var kristen men som blev en god muslim, fanns bland 
dem.431 
 
Daws delegation 
Denna  stams  ankomst  skedde  tidigt  under  det  sjunde  året  och  då  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  i  Khaibar.  At‐
Tufail  bin  ’Amr  ad‐Dawsi,  som  vi  redan  har  talat  om  och  berättat  hur  han  blev 
muslim  under  den  tid  då  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – var i Mecka, återvände till sitt folk och kallade människor till islam. 
De tvekade dock och till slut gav han upp om dem, återvände till Allâhs Sändebud 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  bad  honom  att  nedkalla 
Allâhs  vrede  över  Daws.  Sändebudet  bad  Honom  istället  att  vägleda  dem  och 
senare antog de islam. I sällskap med sjuttio eller åttio familjer från sitt folk kom 
alltså  at‐Tufail  till  Medina  tidigt  år  sju.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  som  sagt  i  Khaibar  då  så  at‐Tufail  sökte  upp 
honom där. 
 
Farwaf Bani ’Amir alJudhamis utsände 
Farwah  var  en  arabisk  ledare  i  den  bysantinska  armén  och  befullmäktigad  att 
leda de araber som var allierade med Bysans. Hans hem var vid Mu’an och ash‐
Shams  omgivningar.  Då  han  såg  muslimernas  ståndaktighet  och  mod  blev  han 
muslim. Slaget vid Mu’tah (år 8 A.H.) tvingade fram hans beundran. Han sände en 
vit mula som gåva tillsammans med ett meddelande till Allâhs Sändebud – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  om  sin  övergång  till  islam.  Då 
bysantinerna  fick  vetskap  om  hans  konversion  kastade  de  honom  i  fängelse. 
Först gav de honom möjlighet att välja ett av två alternativ – antingen avfall från 
islam eller dödas. Då han vägrade att lämna islam korsfäste de honom och högg 
av honom huvudet vid källan ’Afra’ i Palestina.432 
 
Sudâ’delegationen 
Denna delegation ankom efter att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – gett sig av från al‐Ji’ranah i al‐Hijras åttonde år. Det berodde 
på Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – redan hade 
                                                        
431  Förklaring av Sahih Muslim av an‐Nawawi, 1/33; Fath al‐Bari, 8/85, 86. 
432  Zâd al‐Ma’ad, 3/45; Tafhîm‐ul‐Qur’ân, 2/169. 
  331 
sänt ut en grupp bestående av fyrahundra muslimer och bett dem att bege sig till 
Sudâ’. Sudâ’ var en färskvattenkälla i Jemen. Gruppen slog läger vid mynningen 
till en kanal. Ziyad bin al‐Harith as‐Sudâ’i fick kännedom om deras närvaro och 
kom till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och sa: 
”Jag kommer till dig som en representant för mitt folk, så be din armé att dra sig 
tillbaka  så  går  jag  i  god  för  mitt  folk.”  Armén  skickades  bort  från  kanalen.  As‐
Sudâ’i  i  sin  tur  återvände  till  sitt  folk  och  manade  dem  att  komma  och  träffa 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Till  slut  kom 
femton  av  dem  och  svor  trohet  till  honom  som  sanna  muslimer.  De  i  sin  tur 
manade då de återvänt hem resten att bli muslimer, och islam spreds bland dem. 
Senare gjorde ett hundratal Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – sällskap i Hajjatul‐Wada’ (Avskedvallfärden). 
 
Ka’b bin Zuhair bin Abi Sulmas ankomst 
Ka’b  kom  från  en  poetfamilj  och  betraktades  som  en  av  de  bästa  arabiska 
poeterna.  På  den  tiden  då  han  inte  var  muslim  brukade  han  göra  satir  på 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Under det åttonde året 
av al‐Hijra och vid den tid då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  redan  var  tillbaka  från  fälttåget  mot  at‐Ta’if  skrev  Bujair  bin 
Zuhair  ett  brev  till  sin  bror  Ka’b  och  varnade  och  gav  honom  råd:  ”Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – har dödat några av dem 
från Mecka som brukar göra satir på honom och skada honom. De överlevande flyr 
nu för sina liv i alla riktningar. Om du vill rädda ditt skinn råder jag dig att skynda 
till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Han  dödar 
aldrig någon som vänder sig till honom i ånger. Om du vägrar göra som jag säger 
är det din sak att försöka rädda ditt skinn.”  
 
De två bröderna brevväxlade en längre tid tills Ka’b kände sig illa till mods och 
som om jorden hade tagit ett grepp om honom. Han gav sig av till Medina där han 
blev gäst hos en person från Juhainah. De förrättade gryningsbönen tillsammans 
men  när  han  var  i  färd  med  att  ge  sig  av  föreslog  mannen  att  han  skulle  gå  till 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han gick dit, satt 
med honom och tog hans hand. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – som inte hade sett Ka’b tidigare kände inte igen honom. Ka’b 
sa: ”Sändebud från Allâh! Ka’b bin Zuhair har kommit till dig som en botgörande 
muslim.  Kommer  han  att  vara  säker  och  förlåten  om  jag  hämtar  honom?”  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: ”Ja.” ”Jag är Ka’b 
bin Zuhair,” sa han. Då en av Hjälparna härde detta kom han på fötter och bad om 
Sändebudets tillåtelse att skära halsen av honom. ”Låt honom vara!” sa Profeten 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  ”Han  har  blivit  en  botgörande 
muslim  efter  att  ha  gjort  upp  med  det  förflutna.”  Ka’b  reciterade  sedan  sitt 
välkända poem ”Su’ad tycktes…” i vilket han lovprisade Profeten  – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser, tackade honom och bad om ursäkt för de fel han 
gjort.  Han  erkände  Muhammads  uppdrag.  Såväl  Utvandrare  som  Hjälpare 
omnämndes  i  poemet,  men  på  olika  sätt.  Han  prisade  Utvandrarna  men 
kritiserade Hjälparna för att en av dem hade begärt Profetens tillåtelse att döda 
honom.  Senare  försökte  Ka’b  kompensera  för  detta  genom  att  också  prisa 
Hjälparna men det var i ett annat poem. 
 
  332 
’Udharahs delegation 
Denna  delegation  som  bestod  av  tolv  män  ankom  Medina  i  safa  år  9  A.H.  och 
tillbringade  tre  dagar  där.  En  av  dem  var  Hamza  bin  an‐Nu’man.  Då  de 
tillfrågades om vilka de var sa de: ”Vi är Bani ’Udharah, Qusais fosterbröder, hans 
mors fosterbarn. Vi är dem som stödde Qusai och avlägsnade Khuza’a och Bani 
Bakr  från  Meckas  sköte.  Vi  har  med  släktingar  och  stamfränder.”  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – välkomnade dem och 
gav  dem  goda  nyheter  om  erövringen  av  ash‐Shams,  men  förbjöd  dem  å  andra 
sidan att konsultera en spåman eller att äta köttet från de ihjälslagna djur som de 
slaktade.  Så  småningom  blev  de  muslimer,  stannade  flera  dagar  och  gav  sig 
sedan hemåt. 
 
Balis delegiation 
De kom i rabi’ al‐awwal år 9 A.H. De antog islam och stannade tre dagar i Medina. 
Deras  ledare  Abu  ad‐Dahîb  undrade  om  gästfrihet  belönades  av  Allâh.  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: ”Ja, och varje gåva 
av välgörenhet som du ger till fattigt eller rikt folk är Sadaqah” 
 
Han frågade också om den tid som avsatts åt gästfrihet. ”Tre dagar,” sa Profeten – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  ”Vad  gör  man  med  en  herrelös 
tacka?”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  sa:  ”Den  är 
antingen din eller din broders, annars går den till vargen.” Han frågade också om 
den bortsprungna kamelen. ”Det är inget som du har med att göra. Låt den vara! 
Dess ägare kommer att söka efter den.” 
 
Thaqifs delegation 
De kom i ramadan det nionde året efter al‐Hijra efter att Allâhs Sändebud – över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  återvänt  från  Tabuk.  Hur  de  blev 
muslimer kan utläsas ur följande: 
 
Deras ledare ’Urwa bin Mas’ud ath‐Thaqafi kom för att träffa Allâhs Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – efter den senares återkomst från 
at‐Ta’if i dhul‐qa’dah år 8 A.H. ’Urwa blev muslim. Eftersom han alltid hade varit 
en  herre  som  åtlöds  förväntade  han  sig  att  hans  folk  då  han  berättade  för  dem 
och kallade dem att anta islam skulle lyda honom. Han var dem mer kär än deras 
egna förstfödda. Trots detta sköt de pilar mot honom och dödade honom då han 
kallade dem till islam. Situationen förblev på det sättet i flera månader innan de 
sinsemellan började diskutera saken. Då de insåg att de inte hade förmågan att 
bekämpa  de  arabiska  grannar  som  hade  svuri  lojalitet  mot  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – och gått över till islam bestämde de sig 
för  att  skicka  en  man  till  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser. De kom överens om att ’Abd Yalail bin ’Amr var den rätte att skicka. 
’Abd vägrade att göra något sådant på det att de inte skulle döda honom som de 
hade dödat ’Urwa. ”Jag gör det inte om ni inte skickar några andra med mig,” sa 
han. Det sände då två män från sina allierade och tre andra från Bani Malik. Av 
dessa sex var ’Uthman bin Abi al‐’As ath‐Thaqafi den yngste. 
 
Då de fick Profetens uppmärksamhet hade ett tält rests i ett hörn av moskén så 
att  de  skulle  kunna  lyssna  till  Quranen  och  se  människor  i  bön.  Under  deras 
  333 
vistelse  träffade  de  flera  gånger  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  som  fortsatte  att  kalla  dem  till  islam.  Till  slut  bad  deras  ledare 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  att  ingå  ett 
fredsavtal med Thaqif som tillät de senare att bedriva otukt, drick vin och syssla 
med  procenteri.  De  bad  honom  också  att  inte  skada  deras  avgud  al‐Lat  eller 
förpliktiga  dem  att  förrätta  bönen.  Slutligen  insisterade  de  på  att  inte  heller 
själva slå sönder avgudabilderna. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  sa  dock  nej  till  alla  deras  villkor.  De  gick  då  avsides  för  att 
rådgöra  med  varandra.  De  insåg  att  inga  alternativ  fanns,  fogade  sig  och  antog 
islam.  De  enda  de  insisterade  på  var  att  förstörandet  av  al‐Lat  skulle  skötas  av 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och att Thaqif 
inte  på  något  sätt  skulle  blandas  in  i  det.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – gick med på detta och tog ett löfte av dem. 
 
’Uthman  bin  Abi  al‐’As  var  den  mest  intresserade  och  den  ivrigaste  att  studera 
rättsvetenskap  och  lära  sig  Quranen,  så  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  utsåg  honom  till  prins  över  sitt  folk.  Hans  flit  och 
noggrannhet i studierna visade sig tydligt under hans vistelse i Medina. 
 
Varje  morgon  gick  gruppen  delegater  för  att  träffa  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.  Eftersom  ’Uthman  bin  Abi  al‐’As  var 
yngst lämnades han att se efter deras kameler och utrustning. Vid middagstid då 
de  var  tillbaka  för  att  sova  brukade  ’Uthman  gå  till  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  för  att  lära  sig  Quranen  och  komma 
med frågor om religiösa angelägenheter. Om det hände sig att Allâhs Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sov brukade han gå till Abu Bakr i 
samma ärende. Med tiden visade han sig vara en välsignelse för sitt folk. Under 
den  period  av  avfall  från  islam  (ar‐Riddah)  som  senare  inträdde  och  då  Thaqif 
var  beslutet  att  lämna  islam,  vände  sig  ’Uthman  till  dem  och  sa:  ”O,  människor 
från Thaqif! Ni är de senaste som har antagit islam, så bli inte de första att avfalla.” 
De gav då upp tanken på avfall och hängde fast vid islam. 
 
Gruppen delegater återvände hem men var fast beslutna att dölja sanningen en 
tid. De bad sitt folk att förvänta sig stridigheter närsomhelst, och gav sken av att 
vara  sorgsna  och  betryckta.  De  påstod  att  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  med  hot  om  att  angripa  dem  krävde  att  de  skulle 
anta  islam  och  överge  äktenskapsbrott,  vindrickande,  procenteri  och  en  del 
andra saker. Fångade i al‐Jahiliyahs (de förislamiska traditionerna) arrogans och 
nit var Thaqif i dagar beredda på strid. Allâh ingöt då fruktan och förfäran i deras 
hjärtan  på  ett  sådant  sätt  att  de  gav  upp  kampen  och  avsåg  att  sända 
delegationen  tillbaka  för  att  tillkännage  sitt  samtycke.  Gruppen  delegater 
berättade  då  sanningen  om  sina  fressamtal  med  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – och följden var att Thaqif antog islam. 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skickade under 
befäl av Khalid bin al‐Walîd en grupp för att förstöra den avgud som kallades al‐
Lat.  Väl  där  reste  sig  al‐Mughîrah  bin  Shu’bah,  höjde  sin  hacka  och  yxa  och  sa: 
”Vid Allâh ska jag få er att skratta åt Thaqif.” Han högg mot bildstoden med sina 
redskap  och  låtsades  falla  medan  han  sprang  iväg.  Thaqifs  folk  darrade  vid 
  334 
åsynen  och  sa:  ”Må  Allâh  avskräcka  alMughîrah.  Gudinnan  har  slagit  ihjäl 
honom.”  Då  al‐Mughîrah  hörde  detta  kom  han  på  fötter  och  sa:  ”Må  Allâh  dra 
skam över er. AlLat är ingenting annat än en hög jord och stenar.” Sedan slog han 
mot  dörren  och  högg  sönder  den.  Han  klättrade  upp  på  de  högsta  väggarna 
tillsammans  med  de  andra  männen.  De  högg  ner  al‐Lat  till  grunden  och  grävde 
sedan  till  Thaqifs  stora  häpnad  upp  dess  ädelstenar  och  klädnader.  Med  detta 
återvände Khalid bin al‐Walîd och hans grupp till Allâhs Sändebud – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  som  fördelade  det  och  tackade  Allâh  för  att 
Han hjälper Sin Profet och befäster Sin religion.433 
 
De jemenitiska kungarnas budskap 
Efter  att  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
återvände från Tabuk kom ett bud till honom från kungarna i Himyar, al‐Harith 
bin  ’Abd  Kilal,  Na’îm  bin  ’Abd  Kilal,  an‐Nu’man  bin  Qil  Dhi  Ra’in,  Hamdan  och 
Mu’afir. Deras utsände var Malik bin Murrah ar‐Rahawi som till Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – framförde att kungarna antagit islam 
och  tagit  avstånd  från  polyteism.  I  sitt  svar  gav  Allâhs  Sändebud  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – dem sitt eget och Allâhs löfte på villkor att de 
betalade  tributen  som  redan  var  försenad.  Han  skickade  några  av  sina 
Följeslagare under befäl av Mu’ad bin Jabal – må Allâh vara nöjd med honom – 
till dem. 
 
Hamdans delegation 
Denna  delegation  kom  år  9  A.H.  efter  att  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – återvänt från Tabuk. Han gav dem ett löfte om att 
garantera uppfyllandet av deras krav. Han sände till dem Malik bin an‐Namt som 
ledare och utsåg honom till ombud för dem som antog islam. Khalid bin al‐Walîd 
utsågs  för  dem  alla  med  uppgift  att  kalla  dem  till  islam.  Han  blev  hos  dem  i  ett 
halvår  men  ingen  svarade  positivt  på  hans  kallelse.  Senare  sändes  ’Ali  bin  Abi 
Talib  dit  och  Khalid  fick  order  om  att  återvända.  ’Ali  förmedlade  till  dem  ett 
budskap från Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
och  kallade  dem  till  islam,  varpå  de  svarade  och  blev  muslimer.  ’Ali  skrev  till 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och berättade 
om  de  goda  nyheterna.  Då  Sändebudet  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – fick veta brevets innehåll föll han ner med pannan i marken, lyfte 
huvudet och sa: ”Frid vare över Hamdan, frid vare över Hamdan.” 
 
Bani Farazahs delegation 
Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – återvände 
från Tabuk kom Bani Farazahs delegation för att träffa honom. Detta skedde år 9 
A.H. delegationen uppgick till tio personer som kom för att bekänna sig till islam 
och klaga över torkan i deras region. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – klev upp i pulpeten, lyfte sina händer och bad Allâh att låta 
regn falla över dem och sa: 
 
                                                        
433  Zâd al‐Ma’ad, 3/26‐28; Ibn Hisham, 3/357‐542. 
  335 
”Allâh, låt regnet falla, och vattna Ditt land och Dina djur, och sprid Din nåd 
och bringa till liv de döda markerna. Allâh, sänd regn som kan ge frälsning, 
vederkvickelse,  spirande  växtlighet  och  förr  eller  senare  nå  vidsträckta 
områden. Låt det vara ett nyttigt och inte skadligt regn. Allâh, låt det vara 
ett nåderikt regn och inte ett plågande och straffande regn. Låt inte regnet 
bli destruktivt eller översvämmande. Allâh, sänd ner vatten till oss och hjälp 
oss bekämpa fienden.”434 
 
Najrans delegation 
Najran är ett förhållandevis stort område som låg på ett avstånd av sju resefaser 
söder om Mecka i riktning mot Jemen. Det bestod av sjuttiotre byar och det tog 
en  snabb  ryttare  en  dag  att  ta  sig  dit.435  Dess  militära  styrkor  uppgick  till 
etthundratusen krigare. 
 
Deras  ankomst  skedde  år  9  A.H.,  delegationen  bestod  av  sextio  man  av  vilka 
tjugofyra kom från finare familjer. Tre av dessa var vid den tiden ledare i Najran. 
Den förste var ’Abdul Masîh som var al‐’Aqib, dvs. ansvarig för kungaskapet och 
regeringsfrågor.  Den  andre  var  as‐Saiyid  som  skötte  utbildnings‐  och  politiska 
angelägenheter.  Han  hette  al‐Aiham  eller  Shar  habîl.  Abu  Haritha  bin  ’Alqamah 
var den tredje. Han var biskop och under hans ansvar låg alla religiösa ämbeten 
och det andliga ledarskapet. 
 
Då delegationen kom till Medina träffade de Profeten – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser,  utbytte  tankar  med  honom  men  när  han  kallade  dem  till 
islam  och  reciterade  Quranen  vägrade  de  blankt.  De  frågade  honom  om  hans 
uppfattning  om  ’Isa  (Jesus)  –  över  honom  vare  frid.  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  dröjde  en  hel  dag  med  svaret  tills 
följande Koranstycke uppenbarades. 
 
”Inför Allâh är Jesus till sin natur att likna vid Adam.  
Han skapade honom av jord och sade till honom: ’Var!’ och han är.  
[Det är] sanningen från din Herre; hys inte minsta tvivel om detta! Om någon vill 
tvista med dig om detta, sedan du tagit emot den kunskap som har kommit dig till 
del, säg då: ’Låt oss kalla våra söner och era söner, våra kvinnor och era kvinnor, 
ja, låt oss alla samlas och ödmjukt be Allâh att Han avkunnar Sin dom, och låt oss 
nedkalla Allâhs fördömelse över alla som ljuger.” 
(Quranen 3:59‐61) 
 
Då  det  blev  morgon  berättade  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och  välsignelser  –  i  ljuset  av  de  nyligen  uppenbarade  verserna  vad  ’Isa  (Jesus) 
var.  Han  lät  dem  sedan  under  en  dag  begrunda  och  fundera  över  detta.  Då  de 
följande morgon ännu visade sig vankelmodiga i att acceptera Allâhs Ord om ’Isa 
eller  i  att  anta  islam  föreslog  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  al‐Mubahala,  dvs.  att  var  och  en  bad  Allâh  att  sända  Sin 
Förbannelse över honom eller dem om det var så att någon for med lögn. Sedan 
                                                        
434  Zâd al‐Ma’ad, 3/48. 
  336 
klev  Profeten  fram  och  svepte  in  al‐Hasan  och  al‐Husein  i  sin  kappa  medan 
Fatimah gick bakom honom. Då de såg att Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  menade  allvar  och  var  beredd  att  stå  upp  mot  dem  gick  de 
avsides för att överlägga med varandra. De två ledarna al‐’Aqib och as‐Saiyid sa 
till varandra: ”Vi ska inte anropa Allâh. Vid Honom svär jag att om han verkligen 
är  en  profet  och  utbyter  förbannelser  med  oss  kommer  vi  aldrig  att  repa  oss  och 
inte heller våra efterkommande. Varken vi eller våra djur kommer att överleva.” De 
bestämde sig slutligen för att följa Sändebudets bedömning om dem. De gick till 
honom och sa: ”Vi går med på det du har begärt.” Allâhs Sändebud – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  stadfäste  då  överenskommelsen,  beordrade 
dem  att  betala  al‐Jizya  (tribut)  och  slöt  fred  med  dem  mot  tvåtusen  klädnader 
som  skulle  levereras  i  rajab  och  safar.  För  varje  klädnad  skulle  de  också  betala 
ett uns guld. I gengäld kom de i förbund med Allâh och Hans Sändebud. Han gav 
dem ett avtal som tillät dem att fritt sköta sina religiösa angelägenheter. De bad 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att utse en pålitlig man 
att ta emot de pengar man kommit överens om. Detta uppdrag gav han till Abu 
’Ubaidah bin al‐Jarrah. 
 
Då islam sedan började sprodas i Najran behövde de givetvis inte betala den al‐
Jizya  som  ickemuslimer  normalt  betalade.  Det  sägs  att  al‐’Aqib  och  as‐Saiyid 
antog islam så fort de kom tillbaka till Najran. Det sägs också att Profeten – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – också sände ’Ali till dem för att samla 
in gåvor och sadaqat.436 
 
Bani Hanîfad delegation 
De anlände till Medina i det nionde året efter al‐Hijra. De var sjutton till antalet 
och  bland  dem  fanns  Lögnens  Mästare  Musailima  bin  Thummah  bin  Kabîr  bin 
Habîb  bin  al‐Harith.  Delegaterna  inkvarterades  i  en  Hjälpares  hem.  De  gick  till 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  tillkännagav  sin 
islamisering. Vad gäller lögnaren Musailima divergerar redogörelserna för hans 
övergång till islam. En analys av dem visar klart att han gav uttryck för misstycke 
och röjde högdragenhet, en skrävlande attityd och förväntningar om att göras till 
furste. 
 
Till  en  början  sökte  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
behandla  honom  på  ett  korrekt  och  vänligt  sätt,  vilket  dock  inte  hade  någon 
effekt på honom. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
– förnam ondska i hans själ och upptäckte att han var en av de två onda som han 
drömt om. 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade redan drömt att 
han  hade  beviljats  jordens  skatter.  Hans  hand  föll  då  på  två  guldarmband  som 
oroade  honom  mycket.  Genom  ingivelse  ombads  han  att  göra  sig  av  med  dem 
vilket han också gjorde. De tolkades som två lögnare som skulle dyka upp efter 
Muhammads  död.  Då  Musailima  betedde  sig  som  han  gjorde  och  visade 
misstycke insåg Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
                                                        
436  Fath al‐Bari, 8/94, 95; Zâd al‐Ma’ad, 3/38‐40. 
  337 
– att han var en av de två lögnarna. Musailima sa glera gånger: ”Om Muhammad 
utser mig till sin efterträdare blir jag muslim.” Senare gick Allâhs Sändebud – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – till honom med en bit av ett palmblad i 
sin  hand  och  i  sällskap  med  sin  vältalade  Thabit  bin  Qais  bin  Shammas. 
Musailima var i sällskap med några av sina vänner. Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – försökte tala med honom men Musailima sa: ”Om du 
går med på att överlåta allt på mig efter din död kommer jag inte att stå i din väg.” 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – svarade: ”Om 
du så bad mig att ge dig detta (dvs. en bit av ett palmblad) skulle jag inte göra det. 
Du  är  dömd.  Även  om  du  ångrade  dig  och  upphörde  med  ditt  värv  har  Allâh 
beordrat  din  död.  Vid  Alläh  svär  jag  att  jag  nu  ser  dig  i  det  tillstånd  som  har 
uppenbarats för mig. Här är Thabit! Du får mitt svar via honom.” Sedan gick han 
sin väg.437 
 
Profetens  förutsägelse  för  Musailima  blev  snart  sanning.  Då  den  senare 
återvände  till  Yamama  fortsatte  han  att  tänka  på  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  och  på  hur  han  skulle  kunna  bli  hans  förtrogne. 
Hans drömmar och tankar gick så långt att han började se sig själv som en profet. 
För  att  bekräfta  sitt  profetskap  började  han  komma  med  rimmade  uttalanden. 
Han sa att det var tillåtet att dricka vin och begå äktenskapsbrott. Han bar dock 
vittne om att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
var en äkta Profet. Hans folk som var fascinerade av vad han tillät dem att göra 
följde  honom  och  gjorde  överenskommelser  med  honom.  Han  växte  sig  så  stor 
bland  dem  att  de  kallade  honom  al‐Yamamas  välgörare.  Han  skrev  till  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och sa: ”Jag har blivit 
utsedd till din förtrogne, så jag och Quraish får ansvaret för varsin halva av folkets 
angelägenheter.” Sändebudets svar var: 
 
”Jorden är Allâhs; Han ger den i arv till den Han vill av Sina tjänare.  
Den slutliga segern tillhör dem som fruktar Allâh.” 
(Quranen 7:128)438 
 
I Ibn Mas’uds ord: ”Då Musailimas två utsände – Ibn anNawaha och Ibn Athal – 
kom till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – frågade 
han dem: ’Vittnar ni om att jag är Allâhs Sändebud?’ Deras svar var: ’Vi vittnar om 
att  Musailima  är  Allâhs  Sändebud.’  ’Jag  tror  på  Allâh  och  Hans  Sändebud,’  sa 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, ’och om jag någonsin hade 
tänkt på att döda utsända skulle jag ha dödat er två.”439 
 
Musailimas  anspråk  på  profetskap  skedde  i  det  tionde  året  efter  al‐Hijra.  Han 
dödades  i  al‐Yamama  under  Abu  Bakrs  era  i  rabi’  al‐awwal  år  12  A.H.  Han 
dödades  av  Hamzahs  baneman  Wahshi.  Nästa  person  som  gjorde  anspråk  på 
profetskap  var  al‐Aswad  al‐’Ansi  i  Jemen.  Han  dödades  av  Fairuz.  Hans  huvud 
höggs av en dag och en natt innan Profetens död. Då delegaterna kom berättade 
                                                        
437  Sahih al‐Bukhari, 2/627, 628; Fath al‐Bari, 8/87‐93. 
438  Zâd al‐Ma’ad, 3/31, 32. 
  338 
han för dem den nyhet som nått honom via Gudomlig Uppenbarelse. Nyheter om 
hans död nådde Abu Bakr – må Allâh vara nöjd med honom – från Jemen.440 
 
 
Bani ’Amir bin Sa’sa’as delegation 
Bland delegaterna fanns Allâhs fiende ’Amir bin at‐Tufail, Labids bror Arbad bin 
Qais, Khalid bin Ja’far och Jabbar bin Aslam. Alla var ledare och uppförde sig som 
tyranner över sina folk. ’Amir var den som spelade dubbelspel vid Ma’unas källa. 
Då  denna  delegation  bestämde  sig  för  att  komma  till  Medina  gjorde  ’Amir  och 
Arbad  upp  planer  på  att  mörda  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser.  Så  då  delegaterna  anlände  började  ’Amir  samtala  med  Profeten  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – medan Arbad gick åt sidan för att 
dra sitt svärd. Han lyckades få upp en bit men Allâh stillade hans hand så att han 
var oförmögen att fortsätta. Allâh skyddade Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – som åkallade Honom mot dem. Då de var på hemväg sände 
Allâh följdriktigt en blixt mot Arbad och hans kamel som brände honom. ’Amir å 
sin sida besökte en kvinna från Bani Salul och fick körtelfeber. Han dog till slut 
och sa: ”Vad är jag för någon? Jag har körtlar så stora som kamelers och här ligger 
jag och dör hos en kvinna från Bani Salul.” 
 
I Sahih al‐Bukhari berättas att ’Amir kom till Profeten – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – och sa: ”Jag ger dig möjlighet att välja ett alternativ av två: 
Du får landsbygdens folk och jag stadsfolket; eller så efterträder jag dig. Om du inte 
väljer något invaderar jag dig med ettusen kameltjurar och ettusen kamelhonar.” 
Senare blev han sjuk i en kvinnas hem. Han sa: ”Vad! Jag har körtlar som liknar 
kamelers  och  här  är  jag  i  en  kvinnas  hem  hos  den  och  den  stammen.  Hämta  min 
häst!” Han sate upp på den men dog i sadeln. 
 
Tujîbs delegation 
De kom till Medina med överskottet av välgörenhetsgåvor (sadaqah) från folket, 
dvs. det som återstod efter att de fattiga fått sin del. De var tretton man och de 
frågade  om  Quranen  och  Sunnah  (det  som  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – sagt, gjort och tillåtit eller förbjudit) så att de skulle kunna 
lära sig dem. De begärde saker av Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  om  vilket  han  gav  dem  löfte.  De  stannade  inte  länge  och  då 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  godkände 
deras krav och tillät dem att ge sig av skickade de en pojke till honom. Den unge 
mannen sa till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Vid Allâh 
svär jag att jag har lämnat mitt hem (för Medina) i syfte att be dig anropa Allâh, 
den Störste och Allsmäktige, för mig för att förlåta mig, visa mig nåd och göra mitt 
hjärta  till  en  källa  till  belåtenhet  och  tillräcklighet.”  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – bad Allâh att ge honom de han begärde. 
 
Från  den  tiden  var  han  den  mest  belåtne  person.  Under  ar‐Riddah  (tiden  för 
avfall  från  islam)  stod  han  fast  vid  att  vara  muslim,  varnade  sitt  folk,  påminde 
dem om Allâh och fortsatte predika för dem tills de höll fast vid islam. Gruppen 
                                                        
  339 
delegater träffade åter Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
under Avskedsvallfärden det tionde året efter al‐Hijra. 
 
Tai’s delegation 
En av delegaterna i denna grupp som kom för att träffa Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – var Zaid al‐Khalil. De samtalade med Profeten 
– över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som uppmanade dem att anta 
islam. De samtyckte och blev goda muslimer. Om Zaid sa Allâhs Sändebud – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Araberna är aldrig precisa då det gäller 
att  bedöma  människor.  De  berättar  aldrig  på  ett  korrekt  sätt  för  mig  om  en 
människas företräden, ty när jag ser vederbörande inser jag att de är överskattade 
i alla fall utom i fallet Zaid alKhalil. Då jag träffade honom visste jag att de hade 
underskattat  honom.”  Han  gav  honom  sedan  namnet  Zaid  al‐Khair  –  Zaid  den 
givmilde. 
 
Delegationerna  anlände  lyckligt  till  Medina  under  det  nionde  och  tionde  året 
efter  al‐Hijra.  Biografer  och  historiker  har  tecknat  ner  något  om  några  av  de 
jemenitiska delegationerna. De var al‐Azd, Bani Sa’d Hadhîm från Quda’ah, Bani 
’Amir  bin  Qais,  Bani  Asad,  Bahra’,  Khaulan,  Muharib,  Bani  al‐Harith  bin  Ka’b, 
Ghamid,  Bani  al‐Muntafiq,  Salaman,  Bani  ’Abs,  Muzainah,  Murad,  Zabid,  Kinda, 
Dhi Murrah, Ghassan, Bani ’Aish och Nakh’ som var den sista gruppen delegater. 
Nakh’‐delegationen bestod av tvåhundra man och ankom i mitten av muharram 
år 11 A.H. De flesta av dessa grupper kom under det nionde och tionde året men 
vissa dröjde till år 11. 
 
Delegationernas  omfattning  indikerar  den  stora  grad  av  acceptans  som  den 
islamiska  kallelsen  fått.  De  manifesterar  dess  inflytande  och  dominans  i  stora 
områden  av  Arabien.  Araberna  såg  på  Medina  med  sådan  respekt  och 
uppskattning att de inte kunde annat än ge upp och underkasta sig. Medina hade 
blivit hela Arabiens högkvarter och de var omöjligt att undvika den. Vi vågar inte 
påstå att alla araber var besatta och trollbundna av denna religion, ty det fanns 
många svårflörtade beduiner som endast underkastade sig och blev muslimer för 
att deras ledare gjorde det. Deras själar var ännu inte helgade, deras tendens till 
uppror  var  djupt  rotad  och  de  islamiska  lärosatserna  hade  ännu  inte  erövrat 
dem. Om en del av dem säger Quranen: 
 
”[Många ökenaraber går längre i förnekandet av sanningen och hyckleriet [än de 
bofasta]; det är förklarligt att de inte så noga känner till de gränser som Allâh har 
uppenbarat för Sitt Sändebud. Allâh är allvetande, vis. Och det finns de bland 
ökenaraberna som ser allt vad de ger ut [för Allâhs sak] som ett bötesstraff, och 
som väntar och hoppas att ett olycksöde skall drabba er. Men det är över dem som 
olycksmolnen [skockar sig]; Allâh hör allt, ser allt.” 
(Quranen 9:97‐98) 
 
men prisade andra: 
 
”Men [även] bland ökenaraberna finns det de som tror på Allâh och den Yttersta 
dagen, och då de ger något [för Allâhs sak vet de att] det närmar dem till Allâh och 
  340 
[ger dem en plats i] Sändebudets böner. Helt visst närmar det dem till [Honom] – 
Allâh skall innesluta dem i Sin nåd; Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.” 
(Quranen 9:99) 
 
De  som  fanns  i  Mecka,  Medina,  Thaqif  och  i  många  andra  delar  av  Jemen  och 
Bahrain var annorlunda, ty i deras själar hade islam fått ordentligt fäste. En del 
av dem var framstående Följeslagare och ledare bland muslimer.441 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
441  Muhadarat Tarîkh al‐Umam al‐Islamiya, 1/144; Sahih al‐Bukhari, 1/13, 
2/626‐630; Ibn Hisham, 2/501‐503, 510‐514, 537‐542, 560‐601; Zâd al‐Ma’ad, 
3/26‐60; Fath al‐Bari, 8/83‐103; Rahmat‐ul‐lil’alamîn, 1/184‐217. 
  341 
 
Kallelsens framgång och betydelse 
 
 
INNAN  VI  GÅR  VIDARE  och  begrundar  de  sista  dagarna  i  Allâhs  Sändebuds  liv 
kastar vi en hastig blick tillbaka på den storslagna insats som var hans säregna 
kännetecken.  Den  säregenhet  som  gjorde  honom  utmärkande  bland  alla  andra 
profeter  och  sändebud  och  som  gjorde  honom  så  superb  att  Allâh  satte  honom 
högre än alla tidigare profeter. Det var till honom följande ord riktades: 
 
”Du som täcker över dig [med din mantel]!  
Vaka [i bön] under natten, inte hela” 
 
”Du som sveper in dig [i din ensamhet]! 
Stå upp och varna!” 
 
Så  han  stod  upp  och  fortsatte  så  i  mer  än  tjugo  år  under  vilka  han  för  hela 
mänskligheten, för tron och för jihad på olika områden, på sina axlar bar bördan 
av alla förväntningar. 
 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tog  ansvaret 
för  kampen  å  mänsklihetens  vägnar  som  vid  den  tiden  drunknade  i  bländverk 
som präglade al‐Jahiliyah och dess avgudar. Han tog på sig att befria människans 
medvetande  som  var  fjättrat  vid  begär  och  åtrå.  Så  snart  han  hade  befriat  sina 
Följeslagares  medvetande  från  al‐Jahiliyahs  och  jordelivets  bördor  inledde  han 
en annan kamp på ett annat område, eller snarare upprepade strider mot fiender 
till Allâhs kallelse och mot dem som motsatte sig den. Det var en kamp mot dem 
som  konspirerade  mot  de  troende  och  mot  dem  som  omsorgsfullt  skötte  den 
spirande  grodden  innan  den  blommade,  fäste  sina  rötter  i  jorden  och  sköt  sina 
grenar  upp  i  luften  så  att  de  också  nådde  andra  områden.  Kort  efter  att  han 
avslutat  striden  på  den  arabiska  halvön  förberedde  sig  Bysans  på  att  utplåna 
denna nya nation. 
 
Den  första  striden,  dvs.  striden  om  medvetanden,  var  ännu  inte  över.  I  själva 
verkan  var  den  en  evig  strid.  Dess  ledare  Satan  försatt  inte  en  sekund  för  att 
utöva sin verksamhet i djupet av människornas medvetande. Muhammad – över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – var å andra sidan uppmärksam på att 
just där kalla till Allâhs religion och ihärdig i att, trots de svåra omständigheterna 
och  cärldens  motstånd  mot  honom,  föra  denna  eviga  kamp  på  alla  områden. 
Omgiven  av  de  troende  som  genom  idog  strävan  och  stort  tålamod  sökte 
trygghet fortsatte han effektivt och oförtröttligt att kalla. 
 
  342 
Följeslagarna  agerade  oavbrutet  och  tåmodigt  under  dagen  och  tillbringade 
natten  med  att  dyrka  sin  Herre,  recitera  och  memorera  Quranen,  anropa, 
upphöja och förhärliga Allâh, allt på befallning av deras Herre, den Allsmäktige. 
 
I  över  tjugo  år  ledde  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – den pågående kampen utan att bry sig om något som kunde locka 
honom  bort  från  den.  Han  fortsatte  tills  den  islamiska  kallelsen  hade  nått  den 
storskaliga framgång som förbluffade alla som besatt ett gott förnuft. 
 
Till  slut  segrade  den  islamiska  kallelsen  över  hela  Arabien  och  avlägsnade  alla 
spår av al‐Jahiliyah, vars sjuka sinnen tillfrisknade i islam. Inte bara blev de kvitt 
avgudadyrkan utan förstörde också avgudarna. Atmosfären genljöd av ”det finns 
ingen  gudom  utom  Allâh.”  Kallelsen  till  bön  hördes  fem  gånger  om  dagen, 
trängde  igenom  rummet  och  bröt  den  döda  öknens  tystnad  och  bringade  med 
hjälp av den nya tron livet tillbaka. Koranrecitatörer och kunniga gav sig norrut 
och  söderut  medan  de  reciterade  verser  ur  Quranen  och  verkställde  Allâhs 
befallningar.  Splittrade  folk  och  stammar  enades  och  människor  gick  från 
människans  dyrkan  av  människa  till  människans  dyrkan  av  Allâh.  De  var  inte 
längre varken förtryckare eller förtryckta, herrar eller slavar, och inte heller folk 
bundna  till  andra  folk  eller  angripare  som  utövade  aggression.  Alla  folk  var 
Allâhs tjänare. De var kärleksfulla bröder som följde Allâhs bud. Tack Vare Allâh 
gjorde de sig av med arrogansen och den skrytsamma attityden: 
 
”En arab är inte bättre än en ickearab. I gengäld är en ickearab inte bättre 
än  en  arab.  En  rödskinnad  man  är  inte  bättre  än  en  svart  utom  i 
gudsfruktan. Människorna är alla Adams barn och Adam skapades av stoft.” 
 
Tack vare den islamiska kallelsen hade arabisk och allmänmänsklig enighet och 
social  rättvisa  blivit  verklighet  såväl  i  det  jordiska  som  i  det  hinsides.  Tidens 
gång  hade  förändrats,  jordytans  kännetecken  och  historiens  krökta  linjer  hade 
rätats ut och mentaliteten hade korrigerats. 
 
Al‐Jahiliyahs  anda,  förvrängda  värderingar  och  strukturer,  samt  människors 
fördärvade medvetanden hade under den perioden dominerat hela världen. Den 
allmänna  förekomsten  av  slaveri,  orättvisa,  överdriven  lyx,  äktenskapsbrott, 
depression, demoralisering, icketro, avvikelse från den rätta vägen, samt mörker 
–  allt  detta  fanns  trots  existensen  av  himmelska  religioner.  Dessa  läror  hade 
vuxit sig svaga och förlorat allt inflytande över människornas själ och sinne och 
utvecklats till livlösa rituella traditioner. 
 
Då kallelsen hade fyllt sin roll i mänskligt liv befriade den mänsklighetens ande 
från  vidskepelser,  illusioner,  vitt  slaveri,  fördärv  och  människans  dyrkan  av 
människan.  Islam  hade  befriat  det  mänskliga  samhället  från  snusk,  upplösning, 
orättvisa, och tyranni. Det fanns inte längre några sociala avskiljare, eller religiös 
eller  värdslig  despotism.  Islam  hade  etablerat  en  värld  byggd  på  solida 
rättskaffens  och  oantastade  fundament.  Det  var  baserat  på  optimism, 
rättskaffenhet, frihet och förnyelse. Sanning, tro, värdighet, driftighet, utveckling 
  343 
och  förbättring  av  levnadsförhållanden  och  återupprättelse  av  rättigheter 
utgjorde alla fundament på vilka den islamiska staten var byggd på.442 
 
Tack  vare  den  utvecklingen  upplevde  Arabien  en  exempellös  och  välsignad 
återuppståndelse. Aldrig tidigare hade dess historia varit så religiöst präglad, så 
gudfruktig och så lysande som den var under dessa unika dagar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
442  Madha Khasira al‐’Alam bi‐Inhatil‐Muslimîn, s. 14. 
  344 
 
Avskedsvallfärden 
 
 
EFTER  KALLELSENS  UPPFYLLANDE,  proklamerandet  av  Budskapet  och 
upprättandet av ett nytt samhälle på basis av ”det finns ingen gudom utom Allâh” 
och  på  Muhammads  uppdrag,  steg  en  hemlig  kallelse  upp  i  Allâhs  Sändebuds 
hjärta som sa honom att hans vistelse i den Lägre världen var på väg att upphöra. 
Det framstod klart och tydligt i hans samtal med Mu’adh som han sänt till Jemen 
är 10 A.H: ”Mu’adh! Kanske blir det så att du inte kommer att träffa mig efter det 
år som vi har nu. Du kommer kanske till och med att passera denna min moské och 
min  grav.”  Då  Mu’adh  hörde  detta  skrek  han  till  av  fruktan  för  att  skiljas  från 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
 
Allâhs omsorg var så väldigt i att låta Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  se  frukterna  av  den  Kallelse  för  vilken  han  under  tjugo  års  tid 
åsamkats  olika  slags  svårigheter.  Dessa  tjugo  år  hade  gått  snabbt.  Sina  sista 
dagar  brukade  han  tillbringa  med  att  i  Meckas  utkanter  träffa  utsända  och 
representanter för stammar som konsulterade honom. Från honom lärde de sig 
islams lagar och i gengäld brukade han avkräva dem vittnesmål om att han hade 
ingivit dem förtröstan, förmedlat Budskapet och väglett människorna. 
 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tillkännagav 
sin  avsikt  att  själv  företa  den  välsignade  vallfärden.  Kolossala  mängder 
människor  kom  till  Medina  för  att  söka  hans  vägledning  och  Imâmah  under 
vallfärden  (al‐Hajj).443  En  lördag  under  de  fyra  sista  dagarna  i  dhul‐qa’dah 
inledde  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
förberedelseproceduren.444 Han kammade sitt hår, tog på sig lite perfym, satte på 
sig  sin  klädnad,  sadlade  sin  kamel  och  gav  sig  på  eftermiddagen  iväg.  Han  kom 
fram  till  Dhul‐Hulaifa  före  eftermiddagsbönen.  Han  förrättade  två  rak’a  och 
tillbringade natten där. Då det blev morgon sa han till sina Följeslagare: 
 
”En  som  kommer,  skickad  av  min  Herre,  besökte  mig  ikväll  och  sa:  ’Be  i 
denna välsignade dal och säg: Jag avser att göra ’Umrah i kombination med 
vallfärden.’”445 
 
Innan  han  förrättade  eftermiddagsbönen  tog  han  det  rituella  badet  för  att  nå 
Ihram  (rituell  renhet)  och  ’Aishah  –  må  Allâh  vara  nöjd  med  henne  – 
parfymerade  hans  kropp  och  huvud  med  Dharira  (en  växt)  och  med  en  parfym 
som innehöll mysk. Det tjocka klibbiga lagret av parfym kunde ses i hans hår och 
skägg. Han lämnade dem osköljda, tog på sig sitt höftskynke och sin klädnad, och 
förrättade  en  förkortad  middagsbön  på  två  rak’a.  Han  uttalade  de  inledande 
                                                        
444  Fath al‐Bari, 8/104. 
  345 
orden  för  ’Umrah,  och  satte  sedan  upp  på  sin  kamelhona  ’al‐Qaswa’  och 
proklamerade:  ”Det  finns  ingen  gudom  utom  Allâh.”  Då  han  gav  sig  ut  i  öknen 
hyllade han Allâhs Namn. 
 
Han  fortsatte  sin  resa  till  Dhi  Tuwa,  en  liten  bit  utanför  Mecka,  där  han 
tillbringade natten. Påföljande morgon efter morgonbönen reste han in i Mecka 
söndag morgon den fjärde dhul‐hijjah år 10 A.H. Resan tog åtta dagar vilket var 
normalt.  Så  snart  han  kommit  in  i  al‐Haram‐moskén  cirkulerade  han  runt  al‐
Ka’bah  (Tawâf)  och  vandrade  fram  och  tillbaka  (Sa’i)  mellan  as‐Safa  och  al‐
Marwah.  Han  bröt  sedan  inte  Ihram  (den  rituella  renheten)  eftersom  han  var 
Qarin,  dvs.  avsåg  att  göra  både  ’Umrah  och  al‐Hajj.  Därpå  tog  han  al‐Hadi 
(offerdjuren) för att slakta dem. Han hade sitt nattläger på en av Meckas höjder – 
al‐Hajun, och vad gäller cirkuleringen genomförde han bara den som ingår i al‐
Hajj. 
 
De av hans Följeslagare som inte hade något offerdjur med sig fick order om att 
gå  in  i  Ihram  för  ’Umrah,  cirkulera  runt  al‐Ka’bah,  företa  den  rituella 
promenaden mellan as‐Safa och al‐Marwah och sedan gå ur Ihram. De tveckade 
dock att göra som de blivit tillsagda. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid och välsignelser – sa då: ”Hade jag på förhand känt till det jag vet i efterhand 
hade  jag  inte  tagit  med  mig  något  Hadi,  och  om  jag  inte  hade  haft  något  Hadi 
hade jag brutit Ihram.” Då Följeslagarna hörde dessa ord gjorde de som de blivit 
tillsagda. 
 
På dhul‐hijjahs åttonde dag, dvs. Tarwiyah‐dagen, begav han sig till Mina där han 
förrättade middags‐, eftermiddags‐, skymnings‐, kvälls‐ och gryningsbönen – dvs. 
fem  böner.  Han  stannade  sedan  en  stund  tills  solen  klättrat  en  bit  och  gav  sig 
därpå iväg till ’Arafah där ett tält uppförts för hans räkning vid Namirah. Han satt 
i  detta  tills  solen  gick  ner  och  gav  sedan  order  om  att  hans  kamel  al‐Qaswa’ 
skulle  göras  i  ordning.  Den  sadlades  och  gjordes  färdig  och  Profeten  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – red ner i dalen där etthundratjugofyra 
eller  etthundrafyrtiofyra  tusen  människor  samlats.  Han  ställde  sig  upp  och  höll 
följande anförande: 
 
”Människor!  Lyssna  noga  till  vad  jag  har  att  säga,  ty  jag  vet  inte  om  jag 
någonsin kommer att träffa er på denna plats efter innevarande år.446 Det 
är förbjudet för er att utgjuta varandras blod eller att utan rätt bemäktiga 
er varandras tillgångar. Detta är lika förbjudet som att utgjuta blod på en 
sådan dag som idag och i en sådan månad som denna förbjudna månad och 
i en sådan helgad stad som denna (dvs. Mecka med omgivningar). 
 
Se!  All  hedendom  och  okunskap  finns  nu  under  mina  fötter.  Okunskapens 
och den förislamiska tidens blodshämnd är efterskänkt och det första krav 
på  blod  som  jag  avskaffar  är  det  som  ligger  hos  Rabi’ah  bin  Harith,  som 
fostrades i Sa’ds stam och dödades av Hudhail. Ränta är förbjudet och jag 
                                                        
446  Ibn Hisham, 2/603. 
  346 
började  med  att  efterskänka  den  ränta  som  ’Abbas  bin  ’Abdul  Muttalib 
skulle ha tagit emot. Den efterskänks helt och hållet. 
 
Människor!  Frukta  Allâh  vad  gäller  kvinnor.  I  sanning  har  ni  tagit  dem 
under Allâhs beskydd och de har blivit lovliga för er genom Hans Ord! Det 
åligger  er  att  högakta  deras  äktenskapliga  rättigheter  och  dem  att  inte 
begå  oanständiga  handlingar  för  vilka,  om  de  begår  dem,  ni  har  rätt  att 
straffa  dem,  dock  inte  strängt.  Om  era  hustrur  avhåller  sig  från 
anstötligheter och är er trogna, föd och klä dem då efter deras behov. 
 
Jag lämnar bland er efter mig Allâhs bok. Om ni håller fast vid den kommer 
ni aldrig på villovägar.447  
 
Människor! Jag kommer inte att efterträdas av någon Profet och ni kommer 
inte  att  efterträdas  av  något  folk.  Så  jag  bjuder  er  att  dyrka  er  Herre, 
förrätta  de  fem  bönerna,  fasta  under  ramadan  och  betala  zakat  utan  att 
knota.  Jag  bjuder  er  att  företa  vallfärden  till  er  Herres  Helgedom  och  att 
lyda dem som ni lyder under, och ni kommer att belönas med att träda in i 
er Herres Paradis.448 
 
Och om ni tillfrågas om mig, vad kommer ni att säga?” 
 
De svarade: 
 
”Vi bär vittnesbörd om att du har framfört ditt budskap och genomfört ditt 
uppdrag.” 
 
Han  lyfte  sitt  pekfinger  mot  himlen  och  sänkte  det  sedan  mot  människorna 
medan han sa: 
 
”Allâh, bär vittnesbörd.” 
 
Han upprepade detta tre gångar.449 
 
Den  som  med  hög  röst  upprepade  det  som  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – sa vid ’Arafat var Rabi’a bin Omaiyah bin Khalaf.450 
Så snart Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade hållit sitt 
anförande uppenbarades följande koranvers för honom: 
 
”Denna dag har jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min 
välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att underkastelse under Allâhs vilja 
skall vara er religion…” 
(Quranen 5:3) 
                                                        
450  Ibn Hisham, 2/605. 
  347 
Då ’Umar hörde denna vers brast han i gråt. Han tillfrågades då om orsaken och 
gav svaret: ”På fulländning kan ingenting annat än ofullkomlighet följa.”451 
Efter  talet  kallade  Bilal  till  bön,  och  gjorde  sedan  det  andra  utropet.  Profeten  – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  förrättade  både  middags‐  och 
eftermiddagsbönen separat utan några andra böner mellan dem. Han satt sedan 
upp  på  sin  kamel,  närmade  sig  platsen  där  vakten  stod,  vände  ansiktet  mot  al‐
Qiblah  och  fortsatte  att  stå  fram  till  solnedgången  då  himlens  gula  färg  och 
solskivan  började  försvinna.  Osamah  lade  till  att  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  fortsatte  till  Muzdalifa  där  han  förrättade 
skymnings‐  och  kvällsbön  med  en  ”första  kallelse”  och  en  ”andra”.  Han  utsade 
inga lovprisningar över Alläh mellan de båda bönerna. Därefter lade han sig ner 
fram till gryningsbönen, vilken han förrättade med ett första utrop och ett andra 
alldeles innan gryningen. På sin al‐Qaswa’ rörde han sig sedan mot al‐Mash’ar al‐
Haram. Han vände sig mot al‐Qiblah och lovprisade Allâh: ”Allâh är Den störste. 
Det  finns  ingen  gudom  utom  Allâh.”  Han  stannade  där  tills  det  var  full  morgon 
men innan solen nått högt på himlen gav han sig iväg mot Mina. Han gick en liten 
bit  och  följde  vägen  till  den  stora  Jamrah,  varvid  han  stannade  och  kastade  sju 
stenar. Vid varje kast sa han: ”Allâh är Den störste.” Det rörde sig om små stenar 
kastade  från  dalens  botten.  Sedan  begav  han  sig  till  offerplatsen  där  han  med 
sina  egna  händer  offrade  sextiotre  kameler,  och  bad  ’Ali  att  ta  hand  om  resten, 
etthundratrettiosju  stycken.  Han  gjorde  därmed  ’Ali  deaktig  i  al‐Hadi.  En  bit  av 
köttet från varje slaktat djur tillagades i en skål från vilken de båda männen åt, 
och drack av soppan. 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – satt sedan upp 
på  sin  kamel  och  återvände  till  Helgedomen  då  han  förrättade  middagsbönen. 
Han stötte också på ’Abdul Muttalibs barn som försåg människor med vatten vid 
Zamzams källa. ”Ta upp vatten, barn till ’Abdul Muttalib, jag skulle göra det själv 
om jag inte fruktade att människor då skulle försöka ta det uppdraget från er.” De 
gav honom ett ämbar vatten och han drack sig otörstig.452 
 
Den tionde dhul‐hijjah, Yaum an‐Nahr (offerdagen), höll Profeten – över honom 
vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  ytterligare  ett  tal.  Det  skedde  mitt  på 
förmiddagen medan han satt på en grå mula. ’Ali vidarebefordrade hans ord till 
folket som antingen satt ner eller stod upp.453 Talet innehöll en del upprepningar 
från  dagen  innan.  De  två  framstående  hadithtradenterna  Bukhâri  och  Muslim 
rapporterar en version berättad av Abi Bakrah: 
 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – höll på Yaom an‐Nahr 
(dagen för slakt) ett tal och sa: 
 
Vår tid har nu blivit lik hur den var då Allâh skapade himlarna och jorden. 
Året  består  av  tolv  månader.  Fyra  av  dem  är  heliga  (Hurum),  varav  tre 
                                                        
453  Abu Da’ûd, 1/270. 
  348 
följer  på  varandra  (dhulqi’dah,  dhulhijjah,  muharram  och  rajab)  medan 
en, rajab mudar, uppträder ensam mellan jumada och shaban.  
 
”Vilken  månad  är  det  nu?”  frågade  han.  Vi  sa:  ”Det  vet  Allâh  och  Hans 
Sändebud bäst av alla.” Han var tyst en stund tills vi trodde att han skulle ge 
den en annan benämning. ”Är det inte dhulhijjah?” undrade han. ”Jo,” sa vi. 
Han  frågade  då,  ”Vad  heter  denna  stad?”  Vi  sa:  ”Det  vet  Allâh  och  Hans 
Sändebud bäst av alla.” Han var tyst en stund tills vi trodde att han skulle ge 
den ett annat namn. ”Är det inte alBaldah?” frågade han. ”Jo,” sa vi. Sedan 
frågade  han  igen,  ”Vilken  dag  är  det  idag?”  Vi  svarade:  ”Det  vet  Allâh  och 
Hans  Sändebud  bäst  av  alla.”  Han  var  tyst  en  liten  stund  och  sa  sedan 
undrande: ”Är det inte anNahr?” ”Jo,” sa vi. Då sa han: 
 
Det är förbjudet (Haram) att utgjuta varandras blod, olovandes äta eller ta 
varandras  förnödenheter  eller  kränka  varandras  heder.  Deras  helighet  är 
okränkbar.  De  måste  för  varandra  vara  lika  heliga  som  den  helgade  dag  i 
denna helgade månad i denna helgade stad. Ni kommer att återuppståndna 
efter döden föras åter till er Herre. Där kommer ni att ställas till svars för 
era gärningar. Så bli inte människor som går vilse och dödar varandra. 
 
”Har jag inte förmedlat Budskapet (från min Herre)?” ”Jo, det har du,” sa de. 
”Allâh! Bär vittnesbörd! Låt den som är närvarande vidarebefordra det till 
den  som  är  frånvarande,  ty  de  frånvarande  kanske  förstår  bättre  och  är 
mer uppmärksamma.” 
 
I  en  annan  version  sägs  det  att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – i det talet sa: 
 
”Den som slungas in i olycka kommer sannerligen att känna sig förorättad. 
Så låt ingen av er göra dens föräldrar något ont. Sannerligen har Stan gett 
upp om att bli dyrkad i detta vårt land, men han kommer att åtlydas då ni 
begår  handlingar  ni  försmår.  Stan  kommer  att  var  tillfreds  med  sådana 
saker”454 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillbringade at‐
Tashrîq‐dagarna  (den  elfte,  tolfte  och  trettonde  dhul‐hijjah)  i  Mina  där  han 
genomförde  de  islamiska  ritualerna,  bad  till  och  mindes  Allâh,  följde  Ibrâhîms 
(Abraham) exempel och gjorde sig av med alla spår av polyteism. Han höll också 
ytterligare  några  anföranden.  I  en  version  från  Abu  Da’ûd  berättar  Nabhans 
dotter Sira’: ”Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – höll 
ett  tal  till  oss  på  Ru’usdagen  i  vilket  han  sa:  ’Är  inte  detta  den  mellersta  av  at
Tashrîqdagen?’”455 
 
Hans  tal  den  dagen  var  snarlikt  det  som  han  höll  på  dagen  för  an‐Nahr.  Det 
skedde efter uppenbarelsen av Surat an‐Nasr. 
                                                        
454  At‐Tirmidhi, 2/38, 135; Mishkat al‐Masabih, 1/234. 
455  Abu Da’ûd, 1/269. 
  349 
Den andra dagen av an‐Nafr (avfärd) och den trettonde dhul‐hijjah tog Profeten 
–  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  avsked  (an‐Nafr)  av  Mina  och 
red till en högt belägen plats på en bergssluttning vid Bani Kinanah från al‐Abtah. 
Han  tillbringade  resten  av  dagen  och  natten  där  och  förrättade  middags‐, 
eftermiddags‐, skymnings‐ och kvällsbönerna. 
 
Han  sov  sedan  en  liten  stund  innan  han  satt  upp  och  red  mot  Ka’bah.  Han 
genomförde  avskedscirkuleringen  (Tawâf  al‐Wada’)  efter  att  ha  gett  sina 
Följeslagare order om att göra detsamma. Då han slutfört de religiösa ritualerna 
skyndade  han  tillbaka  till  det  renade  Medina,  inte  för  att  söka  vila  utan  för  att 
återuppta strävan och kampen på Allâhs väg.456 
 
DE SISTA EXPEDITIONERNA 
Det bysantinska rikets högmod fick det att förneka muslimerna sin rätt att leva. I 
sin  arrogans  dödade  man  till  och  med  de  av  sina  allierade  som  antog  islam. 
Mordet på Farwah bin ’Amr al‐Judhami som var deras allierade vid Mu’an var ett 
bevis  på  detta.  Denna  bysantinska  arrogans  och  förmätenhet  fick  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att i safar år 11 A.H. 
mobilisera  en  enorm  armé  under  ledning  av  Osama  bin  Zaid  bin  Haritha  med 
order  om  att  låta  muslimernas  hästar  trampa  gränsområdena  vid  al‐Balqa’  och 
ad‐Darum  i  Palestina.  Målet  var  att  skrämma  bysantinerna  och  ingjuta 
självförtroende i hjärtana hos de araber som var bosatta vid gränsen mot Bysans. 
Ett andra syfte var att framföra ett budskap till alla där så att ingen skulle våga 
påstå att  Kyrkans  brutalitet kunde försiggå ostraffad, samt att  islamisering inte 
är lika med fruktan och sårbarhet. 
 
Osamahs ledarskap var föremål för kritik. Eftersom han var väldigt ung tvekade 
folk  att  ansluta  sig  till  hans  expedition.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – vände sig då till dem och sa: 
 
”Det  är  inte  konstigt  att  ni  ifrågasätter  hans  ledarskap,  ty  ni  ifrågasatte 
också hans fars ledarskap. Ja, vid Allâh, hans far, som var en av mina allra 
käraste, var också en duglig ledare, och denne hans son är efter sin far en av 
dem som är mig allra käraste.”457 
 
Folk  började  då  acceptera  Osamah  och  anslöt  sig  till  hans  här.  Antalet  frivilliga 
blev så stora att kön ringlade sig nerför en brant sluttning flera kilometer utanför 
medina.  De  oroade  nyheterna  om  Allâhs  Sändebuds  sjukdom  fick  emellertid 
hären att dröja för att få besked om var Allâh hade i åtanke för Sitt Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser.  
 
Det  var  Allâhs  Vilja  att  Osamahs  expedition  skulle  bli  den  första  som  sändes  ut 
under den sannfärdige Abu Bakrs kalifskap.458 
                                                        
456  Sahih al‐Bukhari, 1/631, 2/631; Ibn Hisham, 2/601‐605; Zâd al‐Ma’ad, 1/196, 
218‐220. 
458  Ibn Hisham, 2/560, 606; Sahih al‐Bukhari, 2/612. 
  350 
 
Resan till Allâh – Den Upphöjde 
 
 
SYMPTOM PÅ AVSKED 
Då  kallelsen  till  islam  utvecklades  till  fullständighet  och  den  nya  tron 
dominerade hela situationen började Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  visa  vissa  symptomer  som  indikerade  ett 
tillbakadragande. De kunde uppfattas via hans uttalanden och handlingar: 
 
• Under ramadan år 10 A.H. avskärmade han sig tjugo istället för normala 
tio dagar. 
 
• Ärkeängeln Djîbrîl (Gabriel) repeterade Quranen två gånger med honom. 
 
• Hans ord under avskedsvallfärden: ”Jag vet inte om jag någonsin kommer 
att träffa er på denna plats efter innevarande år.” 
 
• Uppenbarelsen av an‐Nasr under at‐Tashrîq‐dagarna. Då den sändes ner 
insåg han att tiden var inne och att den suran var ett tillkännagivande a 
han annalkande död. 
 
• Tidigt i safa år 11 A.H. begav sig Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  till  Uhud  för  att  genomföra  en  avskedsbön  till 
martyrerna. Den föreföll säga adjö till såväl de döda som de levande. Han 
gick sedan upp i talarstolen och sa: ”Jag ska gå före er och jag har gjorts till 
ett  vittne  för  er.  Vid  Allâh  kommer  ni  mycket  snart  att  träffa  mig  vid 
”Springvattnet”.  Jag  har  givits  nycklarna  till  världsliga  skatter.  Vid  Allâh 
fruktar  jag  inte  att  ni  ska  bli  polyteister  efter  mig.  Jag  fruktar  dock  att 
förvärv av världsliga rikedomar ska förleda er till att angripa varandra.”459 
 
• Vid ett tillfälle, vid midnatt, gick han till al‐Baqî’s gravplats och bad Allâh 
förlåta islams matyrer. Han sa: ”Frid vare över er, ni gravens invånare! Må 
den morgon som gryr över er vara mer befriande än den som gryr över de 
levande.  Elände  närmar  sig  dem  som  mörka  skyggor  i  en  svart  natt  –  av 
vilka den sista följer av den första. Den sista bär på mer ont än den första.” 
Han tröstade dem genom att säga: ”Vi kommer efter er.” 
 
SJUKDOMENS INLEDANDE FAS 
Måndagen den tjugonionde safa år 11 A.H. deltog han i en begravningsceremoni 
vid al‐Baqî’. På vägen tillbaka fick han huvudvärk och kroppstemperaturen blev 
så hög att hettan kunde kännas över huvudbindeln. Trots sin sjukdom ledde han 
under  elva  dagar  muslimerna  i  bön.  Det  totala  antalet  sjukdagar  var  antingen 
tretton eller fjorton. 
                                                        
  351 
DEN SISTA VECKAN 
Då sjukdomen förvärrades frågade han sina hustrur: ”Var ska jag vara i morgon?” 
”Var ska jag vara?” De förstod vad han syftade på och tillät honom att bo var han 
ville.  Hängande  på  al‐Fadl  bin  al‐’Abbas  och  ’Ali  bin  Abi  Talib  flyttade  han  till 
’Aishahs rum. Med huvudbandet på släpade han sig in i hennes boning där han 
skulle komma att tillbringa den sista veckan av sitt liv. 
 
Under  den  perioden  reciterade  ’Aishah  al‐Mu’awwidhat  (sura  113  och  114  i 
Quranen) och andra stycken och nänen som han lärt henne. 
 
FEM DAGAR FÖRE HANS DÖD 
Onsdag fem dagar före döden steg Profetens feber och signalerade sjukdomens 
allvar. Han svimmade och led av smärtor. ”Häll över mig sju qirab (lädersäckar) 
med  vatten  från  olika  källor  så  att  jag  kan  gå  ut  för  att  träffa  människorna  och 
tala  till  dem.”  De  satte  honom  så  i  en  behållare  (vanligen  använd  till  tvätt)  och 
hällde vatten över honom tills han sa: ”Det räcker, det räcker.” 
 
Han kände sig nu tillräckligt bra för att gå in i Moskén. Med huvudbandet på satte 
han sig i predikstolen och höll ett tal till folket som samlats runt honom. Han sa: 
 
”Allâhs förbannelse kommer att falla över judar och kristna,  
ty de har gjort sina profeters gravar till platser för tillbedjan.”460 
 
Sedan sa han: 
 
”Gör inte min grav till en dyrkad avgud.”461 
 
Han avslutade med att erbjuda människor upprättelse för eventuella orätter han 
utsatt dem för: 
 
”Den vars rygg jag piskat erbjuder jag min rygg för vedergällning. Den vars heder 
jag någonsin kränkt erbjuder jag nu min heder för vedergällning.” 
 
Han  steg  därpå  ner,  förrättade  middagsbönen  och  klev  sedan  åter  upp  i 
predikstolen  och  satte  sig.  Han  återupptog  sitt  första  tal  om  illvilja  och  en  del 
andra saker. 
 
En  man  sa:  ”Du  är  skyldig  mig  tre  dirham.”  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – sa: ”Fadl, ge honom pengarna.” Han fortsatte sedan: 
 
”Jag manar er att behandla alAnsâr (Hjälparna) väl. De tillhör min familj 
och hos dem fann jag skydd. De har på ett trovärdigt och ansvarsfullt sätt 
fullgjort  det  som  ålades  dem,  och  nu  återstår  det  som  ni  måste  göra.  Ni 
måste  till  fullo  erkänna  och  uppskatta  den  välvilja  de  har  visat  och  ha 
överseende med deras brister.” 
                                                        
460  Sahih al‐Bukhari, 1/62; Muatta’ Imam Malik, s. 360. 
461  Muatta’ Imam Malik, s. 65. 
  352 
I en annan version: 
 
”Antalet troende kommer att öka, men antalet Hjälpare kommer att minska 
i sådan grad att de bland människorna kommer att vara som saltet i maten. 
De  bland  er  som  innehar  förtroendepositioner  och  är  mäktiga  nog  att 
tillfoga  människor  gott  eller  ont,  ska  fullt  ut  erkänna  och  uppskatta  de 
tjänster dessa välgörare har gjort och ha överseende med deras brister.”462  
 
Och sa: 
 
”Allâh,  Den  störste,  har  gett  en  av  Sina  tjänare  möjlighet  att  välja  mellan 
vadhelst han önskar av Allâhs gåvor i denna värld, och det som Han sparar 
för hans räkning, och han valde det senare.” 
 
Abu Sa’îd al‐Khudri sa: ”Då Abu Bakr hörde detta grät han och sa, ’vi offrar våra 
föräldrar för din skull.’ Vi undrade varför Abu bakr sa en sådan sak. Folk sa: ’Se på 
den gamle mannen! Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser 
–  talar  om  en  av  Allâhs  tjänare  som  beviljades  rätten  till  antingen  denna  världs 
bästa  eller  Allâhs  gåvor  i  det  efterkommande  livet,  men  han  säger:  vi  offrar  våra 
föräldrar  för  din  skull.’  Det  var  senare  som  vi  insåg  vad  han  syftade  på.  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var den tjänare som fick 
välja. Vi erkände också att Abu Bakr var den mest lärde bland oss.”463  
 
Sedan sa Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: 
 
”Den  man  i  vars  sällskap  jag  känner  mig  tryggast  är  Abu  Bakr.  Om  jag 
skulle bygga upp en vänskap med någon annan än Allâh skulle jag göra det 
med  Abu  Bakr.  För  honom  känner  jag  kärlek  och  islamiskt  broderskap. 
Ingen dörr utom Abu Bakrs kommer att hållas öppen i Moskén.”464 
 
FYRA DAGAR FÖRE HANS DÖD 
torsdag fyra dagar före Sändebudets död och trots att han led av svåra plågor sa 
han till människorna: ”Kom hit. Jag vill att ni skriver något så att ni aldrig hamnar 
fel.” ’Umar bin al‐Khattab sa då: ”Allâhs Profet – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  lider  av  svåra  plågor  och  ni  har  Quranen  med  er;  Allâhs  Bok  är 
tillräcklig  för  er.”  Andra  ville  dock  att  skrivandet  skulle  verkställas.  Då 
Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  hörde  dem 
diskutera detta sa han till dem att gå sin väg och lämna honom ensam.465 
 
Den dagen rekommenderade han tre saker: 
 
1. att judar, kristna och polyteister skulle förvisas från Arabien. 
                                                        
462  Sahih al‐Buhari, 1/536. 
464  Sahih al‐Bukhari, 1/22, 429, 449, 2/638; Mashkat al‐Masabih, 2/548. 
  353 
2. att delegationer skulle respekteras och bemötas på det sätt som han själv 
gjort. 
3. det  tredje  har  återberättaren  glömt.  Det  kan  ha  handlat  om  att  följa  den 
Heliga  Boken  och  Sunnah,  att  slutföra  mobiliseringen  av  Osamahs  här, 
eller att förrätta bönen och behandla slavar väl. 
 
Trots sjukdomen och plågorna brukade Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  fram  till  den  torsdagen,  fyra  dagar  innan  sin  död,  leda 
bönerna. Den dagen ledde han skymningsbönen och läste: 
 
”Jag kallar till vittnen [vindarna] 
(eller änglarna eller sändebuden) som sänds ut, en efter en.” 
(Quranen 77:1)466 
 
På kvällen blev han så sjuk att han inte kunde behärska sjukdomen och gå ut till 
Moskén. ’Aishah sa: ”Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: 
’Har folket förrättat bönen?’ ’Nej, det har de inte. De väntar på dig.’ ’Ös lite vatten i 
tvättstället,’ sa han. Vi gjorde som han sa. Han tvättade sig och försökte ställa sig 
upp  men svimmade. Då  han kom  till  sans  igen  frågade han: ’ Har folket förrättat 
bönen?’  Sedan  följde  samma  förlopp  en  andra  och  tredje  gång,  tills  han  till  slut 
skickade Abu Bakr att leda bönen. Abu Bakr kom sedan att leda bönen under dessa 
sista  dagar.”467  Det  rörde  sig  om  sjutton  böner.  ’Aishah  talade  vid  tre  eller  fyra 
tillällen med honom om att befria Abu Bakr från att leda bönen för att inte folk 
skulle ge upp om honom, men han vägrade och sa: 
 
”Ni  (kvinnor)  är  som  de  kvinnor  som  försökte  förleda  Yûsûf  (Josef)  till 
oanständigheter. Vidarebefordra min önskan till Abu Bakr om att han ska 
leda bönen.” 
 
EN ELLER ETT PAR DAGAR INNAN DÖDEN 
På lördagen eller söndagen kände sig Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – frisk nog att förrätta bönen, så stödd på två män gick han ut för att 
förrätta middagsbönen. Abu Bakr som stod redo att leda bönen drog sig tillbaka 
då  han  såg  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  komma, 
men den senare gjorde tecken till honom att stå kvar och  sa: ”Sätt mig bredvid 
honom.” De satte honom på Abu Bakrs vänstra sida. Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser – ledde bönen och Abu Bakr följde honom och höjde 
rösten vid varje Allâhu Akbar (Allâh är Störst) som Profeten – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  uttalade  så  att  folket  skulle  kunna  höra 
ordentligt.468 
 
EN DAG FÖRE HANS DÖD 
På  söndag  en  dag  innan  han  dog  frigav  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – sina slavar, gav bort de sju dinarer han ägde som välgörenhet 
                                                        
  354 
och  gav  sina  vapen  som  present  till  muslimerna.  Då  natten  föll  på  var  ’Aishah 
därför  tvungen  att  låna  lite  olja  från  grannen  till  sin  oljelampa.  Hans  rustning 
intecknades även hos en jude för trettio Sa’ (ett kubiksmått) korn. 
 
DEN SISTA DAGEN I LIVET 
I  en  återgivning  av  Anas  bin  Malik  säger  han:  ”Då  muslimerna  under  Abu  Bakrs 
ledning  på  måndagen  förrättade  gryningsbönen  överraskades  de  av  att  se  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – dra från förhänget till 
’Aishahs  rum.  Han  såg  på  dem  då  de  i  prydliga  rader  förrättade  bönen  och  log 
muntert. Då Abu Bakr fick syn på honom drog han sig tillbaka för att ge plats år 
honom att leda bönen, ty han trodde att Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – ville gå ut och be.” Anas sa: ”Muslimerna som bad var så förtjusta att 
de  nästan  blev  för  hänryckta  i  sina  böner.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gjorde  tecken  åt  dem  att  fortsätta  sin  bön,  gick  in  i 
rummet igen och drog för förhänget.”469 
 
Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – levde inte för 
att uppleva nästa bönetillfälle. 
 
Senare  på  förmiddagen  kallade  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  till  sig  Fatimah  och  sa  henne  något  som  fick  henne  att  gråta… 
sedan  viskade  han  något  annat  till  henne  som  fick  henne  att  skratta.  Efter 
Profetens död frågade ’Aishah henne om detta gråtande och skrattande på vilket 
hon  svarade:  ”Först  avslöjade  han  för  mig  att  han  inte  skulle  repa  sig  från  sin 
sjukdom,  så  jag  grät.  Sedan  berättade  han  för  mig  att  jag  skulle  bli  den  förste  i 
familjen som skulle återförenas med honom, så jag skrattade.”470 
 
Han  gav  Fatimah  den  goda  nyheten  om  att  hon  skulle  bli  den  främsta  kvinnan 
bland alla världens kvinnor.471 
 
Fatimah  såg  den  svåra  plåga  som  drabbat  hennes  far,  så  hon  sa:  ”Vilka  svåra 
plågor min far har!” På detta svarade Profeten – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser: 
 
”Han kommer inte att lida mer då dagen är över.”472  
 
Han bad om att al‐Hasan och al‐Husain skulle föras inför honom. Han kysste dem 
och bad om att de skulle tas om hand. Han bad om att få träffa sina hustrur och 
de  fördes  till  honom.  Han  predikade  för  dem  och  bad  dem  minnas  Allâh. 
Smärtorna  blev  nu  så  svåra  att  han  påmindes  om  det  gift  han  utsatts  för  vid 
Khaibar.  Det  var  så  smärtsamt  att  han  sa  till  ’Aishah:  ”Jag  känner  ännu  den 
plågsamma  effekten  av  den  mat  jag  år  vid  Khaibar.  Jag  känner  att  döden  är  i 
                                                        
  355 
annalkande.”473  Han  gav  order  om  att  man  skulle  förrätta  bönen  och  behandla 
slavar väl. Detta upprepade han flera gånger.474 
 
PROFETEN DRAR SITT SISTA ANDETAG 
Då  dödskampen  började  lutade  ’Aishah  honom  mot  sig.  Hon  brukade  senare 
berätta: ”En av Allâhs nådegåvor till mig är att Allâhs Sändebud – över honom vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  avled  i  mitt  hem  då  jag  ännu  var  i  livet.  Han  dog 
liggande mellan min barm och hals. Allâh har vid hans död blandat hans saliv med 
min.  Ty  ’Abdur  Rahman,  Abu  Bakrs  son,  kom  in  med  en  siwak  (roten  av  en 
okenplanta  som  används  för  att  borsta  tänderna)  i  sin  hand  medan  jag  lutade 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  mot  mig.  Jag 
noterade att han tittade på den, så jag frågade – ty jag visste att han ville att jag 
skulle göra det – ’Vill du att jag ska ta den?’ Han nickade. Jag tog den och gav den 
till honom. Eftersom det var alltför svårt för honom frågade jag, ’Ska jag blöta den 
åt dig?’. Han nickade, så jag blötte den med min saliv och han använde den på sina 
tänder.” 
 
I  en  annan  version  berättas:  ”Så  han  borstade  (istanna)  sina  tänder  så  fina  han 
kunde.” Det finns en vattenhållare (rakwa) vid hans hand med lite vatten i. Han 
stoppade ner handen, torkade ansiktet med den och sa: 
 
”Det finns ingen gudom utom Allâh. Döden är fullt av våndor.”475 
 
Så  snart  han  var  färdig  med  borstningen  höjde  han  sin  hand  eller  sitt  finger, 
tittade  upp  mot  taket  och  rörde  sina  läppar.  ’Aishah  lyssnade  till  honom  och 
hörde honom säga: ”Med dem vilka Du har skänkt Din Nåd, med profeterna och de 
sannfärdiga  (assiddîqîn),  martyrerna  och  de  goda.  Allâh,  förlåt  mig  och  var 
barmhärtig  mot  mig  och  förena  mig  i  Din  upphöjda  Samvaro.”476  Sedan 
upprepade  han  med  jämna  mellanrum  följande:  ”Din  upphöjda  Samvaro.  Till 
Allâh vänder vi oss och till Honom vänder vi åter för hjälp och den sista boningen.” 
Detta  skedde  under  morgonen  måndagen  den  tolfte  rabi’  al‐Awwal  år  11  A.H. 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  vid  sin  död 
sextiotre år och fyra dagar gammal. 
 
FÖLJESLAGARNAS ORO ÖVER PROFETENS DÖD 
Den stora nyheten var snart känd av alla i Medina. Svår sorg lade sig tungt över 
allt och alla i staden. Anas sa: 
 
”Jag  har  aldrig  upplevt  någon  bättre  och  ljusare  dag  än  den  då  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kom till oss; och 
jag  har  aldrig  upplevt  en  mer  ohygglig  och  mörk  dag  än  den  då  Allâhs 
Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – dog.”477 
                                                        
477  Mishkat‐al‐Masabih, 2/547. 
  356 
 
Då han dog sa Fatimah: ”Min far, Herren bevarade din bön! Min far, vars boning är 
i Paradiset. Min far, vars död jag förkunnar för Djîbrîl (Gabriel).”478 
 
’Umars reaktion 
’Umar, som var så chockad att han nästan förlorade medvetandet, vände sig till 
folket: ”En del hycklare påstår att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid 
och  välsignelser  –  är  död.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser – dog inte utan gav sig av till sin Herre på samma sätt som Moses bin 
’Imran gjorde. Han var borta fyrtio dagar men kom slutligen tillbaka trots att de 
sagt att han var död. Vid Allâh, Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – kommer tillbaka och han kommer att hugga händer och ben av dem 
som påstår att han är död.”479 
 
Abu Bakrs reaktion 
Abu  Bakr  lämnade  sitt  hem  i  as‐Sunh  och  begav  sig  till  Moskén  till  häst.  Väl 
framme  satt  han  av  och  gick  in.  Han  talade  inte  med  någon  utan  fortsatte  till 
’Aishahs  boning  och  gick  direkt  till  där  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – var täckt med en täckelse från Jemen. Han avtäckte 
ansiktet,  böjde  sig  ner,  kysste  honom  och  brast  i  gråt.  Sedan  sa  han:  ”Jag  offrar 
mina  föräldrar  för  din  skull.  Sannerligen  kommer  inte  Allâh  låta  dig  dö  två 
gånger. Den död du just erfarit är den som Allâh har föreskrivit.” 
 
Därpå gick han ut och fann ’Umar som talade till folk. Han sa, ”’Umar, sätt dig.” 
’Umar vägrade göra så. Folk vände sig från honom och kom till Abu Bakr som sa: 
 
”Och nu, till den som tillber Muhammad – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser.  Muhammad  är  död  nu.  Och  till  den  som  tillber  Allâh.  Han  är 
Evigt Levande och dör aldrig. Allâh säger: 
 
’Muhammad är ingenting mer än ett sändebud och [andra] sändebud har 
kommit och gått före honom. Om han dör eller stupar i strid, kommer ni då 
att göra en helomvändning? Den som vänder helt om vållar inte Allâh 
någon skada. Men Allâh skall belöna dem som visar tacksamhet.’ 
(Quranen 3:144)” 
 
Ibn ’Abbas sa: ”Det tycktes vid Allâh som om människor aldrig hade hört en sådan 
koranvers  förrän  Abu  Bakr  reciterade  den  som  en  påminnelse.  Så  människor 
började recitera den tills det inte fanns någon som inte gjorde det.” 
 
Ibn  al‐Musaiyab  sa  att  ’Umar  hade  sagt:  ”Vid  Allâh,  så  fort  jag  hörde  Abu  Bakr 
säga detta föll jag till marken. Det kändes som om mina ben inte kunde bära mig så 
jag  kollapsade.  Först  då  insåg  jag  att  Muhammad  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – verkligen var död.”480 
                                                        
479  Ibn Hisham, 2/655. 
  357 
BEGRAVNING OCH FÖRBEREDELSER FÖR AVSKED AV HANS ÄRBARA KROPP 
Dispyter  om  vem  som  skulle  efterträda  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs  frid  och  välsignelser  –  bröt  ut  redan  innan  hans  kropp  förberetts  för 
begravning. Mängder av ordväxlingar, diskussioner och samtal ägde rum mellan 
Hjälparna  och  Utvandrarna  i  Bani  Sa’idas  takförsedda  passage.  Slutligen 
godkändes  Abu  Bakr  som  kalif.  De  tillbringade  hela  måndagen  fram  till  kvällen 
där. Folk var så upptagna med sina argument att hans välsignade kropp trots sen 
natt – kring gryning tisdag morgon – ännu låg kvar på sin säng övertäckt av ett 
färgat tyg. Han låstes in i rummet. 
 
Under tisdagen tvättades hans kropp med kläderna på av al‐’Abbas, ’Ali, al‐Fadl 
och  Qathm  –  al’Abbas  två  söner,  samt  Shaqran  –  Sändebudets  frigivne  slav, 
Osamah  bin  Zaid  och  Aws  bin  Khauli.  Al‐’Abbas,  al‐Fadl  och  Qathm  vände 
kroppen medan Osamah och Shaqran hällde vatten. ’Ali tvättade honom och Aws 
lutade honom mot sitt bröst. 
 
De  svepte  honom  i  tre  vita  sahûli‐bomullstyger  som  varken  hade  en 
huvudbekädnad eller var sydda.481 
 
En slags oenighet uppstod om gravplats. Abu Bakr sa: ”Jag hörde Allâhs Sändebud 
säga: ’En död profet begravs där han dör.’” Abu Talhah lyfte då sängen på vilken 
han avled, grävde därunder och gjorde en grav. 
 
Människor kom in i rummet tio och tio och bad för Profeten – över honom vare 
Allâhs frid och välsignelser. De första var medlemmar ut hans egen klan, sedan 
Utvandrarna,  sedan  Hjälparna.  Kvinnor  bad  för  honom  efter  männen.  De  unga 
var de sista att be. 
 
Denna process tog hela tisdagen och natten mot onsdagen i anspråk. ’Aishah sa: 
”Vi visste inte att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – begrovs 
förrän  vi  under  natten  till  onsdagen  hörde  ljudet  av  verktyg  som  grävde  i 
marken.”482 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                        
482  Mukhtasar sîrat ar‐Rasûl, s. 471; Ibn Hisham, 2/649‐665; Talqîh Fuhûm Ahl 
al‐Athar, s. 38; Rahmat ul‐lil’alamîn, 1/277‐286. 
  358 
 
Profetens hushåll 
 
 
Khadija bin Khuwailid 
I  Mecka  före  al‐Hijra  bestod  Profetens  hushåll  av  honom  själv  och  hans  hustru 
Khadijah bin Khuwailid. Han var tjugofem år gammal och hon fyrtio då de ingick 
äktenskap.  Hon  var  den  första  kvinnan  han  gifte  sig  med  och  hans  enda  hustru 
tills  hon  dog.  Han  fick  söner  och  döttrar  med  henne,  varav  ingen  av  sönerna 
levde länge. Döttrarna var Zainab, Ruqaiya, Umm Kulthum och Fatimah. 
 
Zainab  gifte  sig  med  sin  kusin  Abu  al‐’As  bin  al‐Rabi’  och  det  skedde  innan  al‐
Hijra. Ruqaiya och Umm Kulthum gifte sig båda med ’Uthman bin ’Affan (den ena 
efter den andras död). Fatimah gifte sig med ’Ali bin Abi Talib i perioden mellan 
slagen vid Badr och Uhud. De fick fyra barn: al‐Hasan, al‐Husain, Zinab och Umm 
Kulthum. 
 
Det är väl känt att Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – av 
olika skäl hade rätt att ha flera än fyra hustrur. Han äktade sammanlagt tretton 
kvinnor varav nio överlevde honom. Två – Khadijah och de fattigas moder (Umm 
al‐Masakîn) Zainab bint Khuzaima – dog under hans livstid, medan han med de 
överiga två inte fullbordade äktenskapen. 
 
Sawdah bint Zam’a 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  äktade  henne  i 
shawwal under profetskapets tionde år några dagar efter Khadijahs död. Sawdah 
hade tidigare varit gift med sin kusin as‐Sakran bin ’Amr. 
 
’Aishah bint Abu Bakr 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gifte sig med henne i 
profetskapets  elfte  år,  ett  år  efter  giftermålet  med  Sawdah  och  två  år  och  fem 
månader  före  al‐Hijra.  Hon  var  sex  år  då  han  gifte  sig  med  henne.  Han 
fullbordade dock inte äktenskapet förrän i shawwal sju månader efter al‐Hijra i 
Medina  då  hon  var  nio.  Hon  var  den  enda  jungfru  han  äktade  och  hans  mest 
älskade. Hon var också den i rättsvetenskap mest lärda kvinnan. 
 
Hafsah bint ’Umar bin alKhattab 
Hon var Aiyim (dvs. utan äkta man). Hennes tidigare make, Khunais bin Hudhafa 
as‐Sahmi, var hon gift med mellan slagen vid Badr och Uhud. Allâhs Sändebud – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – äktade henne år 3 A.H. 
 
Zainab bint Khuzaimah 
Hon  var  från  Bani  Hilal  bin  ’Amir  bin  Sa’sa’a  och  gavs  smeknamnet  Umm  al‐
Masakîn  på  grund  av  sin  omsorg  och  omtanke  om  de  fattiga.  Hon  var  gift  med 
’Abdullah  bin  Jahsh  som  blev  martyr  vid  Uhud,  gifte  sig  med  Profeten  –  över 
  359 
honom vare Allâhs frid och välsignelser – år 4 A.H. men dog två eller tre månader 
senare. 
 
Umm Salamah Hind bint Abi Omaiyah 
Hon  var  gift  med  Abu  Salamah  som  dog  i  jumada  al‐akhir  år  4  A.H.  Allâhs 
Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  äktade  henne  i 
shawwal samma år. 
 
Zainab bint Jahsh bin Riyab 
Hon var från Bani Asad bin Khuzaimah och var Sändebudets kusin. Hon var gift 
med Zaid bin Haritha som då betraktades som Profetens som. De skilde sig dock 
och Allâh nedsände några koranverser med anledningen av detta: 
 
”… Men då Zayd skilde sig från henne gav Vi henne som hustru åt dig” 
 
Allâh  har  nedsänt  några  verser  ur  Surat  al‐Ahzâb  som  diskuterar  adoptioner  i 
detalj  men  vi  ska  dryfta  det  senare.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser – gifte sig med henne i dhul‐qa’dah år 5 A.H. 
 
Juwairiyah bint alHarith 
Al‐Harith var ledare för Bani al‐Mustaliq från Khuza’ah. Juwairiyah var en del av 
det  byte  som  tillföll  muslimerna  från  Bani  al‐Mustaliq  och  som  tillhörde  Thabit 
bin  Qais  bin  Shammas’.  Han  gjorde  upp  med  henne  om  att  frige  henne  efter  en 
viss  tid.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  tog 
över kontraktet och gifte sig med henne i sha’ban år 6 A.H. 
 
Umm Habibah 
Ramlah,  Abu  Sufyans  dotter.  Hon  var  gift  med  ’Ubaidullah  bin  Jahsh  och 
utvandrade  tillsammans  med  honom  till  Abbessinien.  Då  ’Ubaidullah  avföll  och 
blev kristen stod hon fast vi sin religion och vägrade konvertera. ’Ubaidullah dog 
i  Abbessinien  och  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  skickade  då  ’Amr  bin  Omaiyah  ad‐Damri  med  ett  brev  till  kung 
Negus och bad om Umm Habibas hand. Detta skedde i muharram år 7 A.H. Negus 
svarade jakande och skickade henne till Profeten – över honom vare Allâhs frid 
och välsignelser – i sällskap med Sharhabîl bin Hasnah. 
 
Safiyah bint Huyai bin Akhtab 
Från  Israels  barn  var  hon  en  del  av  det  byte  som  togs  vid  Khaibar.  Allâhs 
Sändebud tog henne själv, frigav henne och äktade henne år 7 A.H. 
 
Maimunah bin alHarith 
Al‐Hariths dotter och syster till Umm al‐Fadl Lubabah bint al‐Harith. Profeten – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gifte sig med henne efter ’Umrah 
(den mindre pilgrimsfärden) i dhul‐qa’dah år 7 A.H. 
 
Dessa var de elva kvinnor med vilka Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs 
frid  och  välsignelser  –  ingick  och  fullbordade  äktenskap.  Han  överlevde  två  av 
dem, Khadijah och Zainah, medan de andra nio överlevde honom. 
  360 
Av  de  två  som  han  inte  fullbordade  äktenskep  med  var  en  från  Bani  Kilab  och 
den andra från Kindah. Hon hallades al‐Jauniyah. 
 
Vid  sidan  av  dessa  hade  han  två  konkubiner.  Den  ena  hette  Maria,  var  koptisk 
kristen  och  en  gåva  från  Egyptens  härskare  al‐Muqaqis.  Hon  födde  hans  son 
Ibrâhîm som i späd ålder dog i Medina den 28 eller 29 shawwal år 10 A.H., dvs. 
den 27 januari år 632 e.Kr. Den andra hette Raihanah bint Zaid an‐Nadriyah eller 
Quraziyah och var fånge från Bani Quraitha. En del hävdar att hon var en av hans 
hustrur. Ibn al‐Qaiyim ger dock den första versionen större tyngd. Abu ’Ubaidah 
talar om ytterligare två konkubiner: Jamila, en fånge, och en slavinna från Zainab 
bint Jahsh.483 
 
Den  som  begrundar  Allâhs  Sändebuds  liv  inser  att  hans  äktande  av  detta  stora 
antal  kvinnor  under  de  sista  åren  av  sitt  liv,  och  efter  att  under  nära  trettio  av 
sina bästa ungdomsår hållit sig till en äldre hustru, inte på något sätt handlade 
om  att  tillfredsställa  lust.  Dessa  äktenskap  var  i  själva  verket  motiverade  av 
syften långt mer högtstående en vad äktenskap vanligen är. 
 
Äktenskapen med Abu Bakrs dotter ’Aishah och ’Umars dotter Hafsah, sina egna 
döttrars  äktenskap,  Fatimahs  med  ’Ali  bin  Abi  Talib  och  Ruqaiyahs  med  Umm 
Kulthums  med  ’Uthman,  pekar  entydigt  på  att  hans  syfte  var  att  bekräfta  och 
konsolidera relationen mellan de fyra männen vars uppoffringar och insatser för 
islam var väl kända. 
 
Därtill fanns de arabisk traditionen att vörda de ingiftas relationer. För dem var 
en svärson eller svärdotter ett medel som konsoliderade relationen mellan olika 
klaner.  Fientligheter  och  strider  mot  allierade  och  släktingar  bringade  en 
oförglömlig skam, vanära och statusförlust över dem. 
 
Genom  att  gifta  sig  med  de  troendes  Mödrar  ville  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – undergräva och bryta ner de arabiska stammarnas 
motstånd mot islam och släcka deras intensiva hat. Umm Salamah var från Bani 
Makhzum,  Abu  Jahls  och  Khalid  bin  al‐Walîds  klan  och  hennes  äktenskap  med 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  gav  goda 
reslutat.  Till  exempel  var  Khalids  försiktiga  och  obeslutsamma  inställning  vid 
Uhud  en  följd  av  äktenskapet  med  Umm  Salamah.  Khalid  gick  ännu  längre  och 
blev kort därefter en hängiven troende muslim. 
 
Efter  äktenskapet  med  Umm  Habibah  uppvisade  hennes  far  Abu  Suftan  inte 
längre  något  fientligt  beteende  gentemot  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser. På samma sätt betydde äktenskapen med Juwairiyah 
och Safiyah att de två stammarna upphörde med all provokation, aggression eller 
fientlighet mot islam. Än bättre var att Juwairiyah var en av de största källorna 
till välsignelse för sitt eget folk. I samband med hennes bröllop frigav Profetens 
Följeslagare etthundra familjer tillhöriga hennes folk. De sa: ”Det beror på deras 
släktskap  med  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser.” 
                                                        
483  Zâd al‐Ma’ad, 1/29. 
  361 
Det behöver inte sägas vilket gott intryck denna välvilja gjorde på alla. Ett av de 
allra viktigaste motiven är Allâhs befallning till sin Profet att utbilda och rena de 
människor  som  inte  har  någon  kunskap  om  hövlighet,  bildning  och  kultur.  Han 
fick  lära  dem  att  foga  sig  i  civilisationens  nödvändigheter  och  bidra  till  att 
upprätta och befästa ett nytt islamiskt samhälle. 
 
En grundläggande regel i ett muslimskt samhälle är att inte blanda kvinnor och 
män.  Direkt  utbildning  för  kvinnor  är  tvingande  men  i  ljuset  av  denna  norm 
omöjlig. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utsåg därför 
vissa  kvinnor  i  olika  ålder  och  med  olika  kompetenser  och  utbildade  dem 
systematiskt  för  att  de  sedan  skulle  kunan  utbilda  beduin‐  och  stadskvinnor  i 
den  sanna  tron.  De  troendes  Mödrar  (dvs.  Profetens  hustrur)  var  i  en  sådan 
situation  att  de  kunde  förmedla  Profetens  tillstånd  och  angelägenheter  till 
människor.  Utbildade  och  lärda  islams  läror  och  regler  spelade  hans  hustrur,  i 
synnerhet  de  som  överlevde  honom,  en  mycket  viktig  roll  för  att  förmedla  de 
profetiska  traditionerna,  ahadith,  till  muslimerna.  ’Aishah,  till  exempel, 
förmedlade ett stort antal av Profetens gärningar och uttalanden. 
 
Äktenskapet med kusinen Zainab bint Jahsh utgjorde ett särskilt fall som syftade 
till att göra slut på en djupt rotad förislamisk tradition – barnadoption. Under al‐
Jahiliyah  betraktade  araberna  en  adopterad  person  på  samma  sätt  som  en 
biologisk  son  eller  dotter  i  fråga  om  rättigheter  och  okränkbarhet.  Traditionen 
var så djupt rotad i deras hjärtan att det inte var lätt att ändra eller upphöva den. 
Traditionen  kränker  islams  grundläggande  principer,  särskilt  de  som  gäller 
äktenskap, skilsmässa, arv och några ytterligare saker, och förde med sig en hel 
del fördärv och osedligheter. Islam accepterar självfallet inte sådana handlingar 
och söker avlägsna dem från det islamiska samhället. 
 
I  syfte  att  utrota  denna  tradition  befallde  Allâh,  den  Upphöjde,  Sitt  Sändebud  – 
över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  att  äkta  sin  kusin  Zainab  bint 
Jahsh som var Zaid exhustru. Han var oense med Zaid i sådan omfattning att han 
avsåg  att  skilja  sig  från  henne.  Detta  var  samtidigt  som  de  Sammansvurna  (al‐
Ahzab) ingick en allians mot Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser – och mot muslimerna. Han fruktade att hycklarna, avgudadyrkarna 
och judarna skulle göra en stor sak av detta och försöka påverka svaga muslimer. 
Det var därför han uppmanade Zaid att inte skilja sig från henne för att undgå att 
bli inblandad i den saken. 
 
Utan  tvekan  var  denna  obeslutsamhet  och  svaghet  främmande  för  Profetens 
karaktär och rimmade illa med den beslutsamhetens och viljans kraft med vilken 
han hade blivit skickad. Allâh, Den Upphöjde, klandrade honom för detta genom 
att säga: 
 
”Minns [Muhammad] vad du sade till honom som Allâh visade Sin nåd och som du 
själv visade stor välvilja: ’Behåll din hustru och frukta Allâh!’  
Och av rädsla för människorna gömde du inom dig vad Allâh skulle ge till känna, 
fastän du inte bör frukta någon utom Allâh” 
 
  362 
Till sist skilde sig Zainab och Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser  –  äktade  henne  vid  den  tid  då  han  belägrade  Bani  Quraitha.  Det 
skedde  efter  att  hon  fullgjort  sin  Iddat  (dvs.  den  period  under  vilken  en  änka 
eller frånskild kvinna inte kan gifta om sig). Allâh Själv hade redan föreskrivit det 
och  gav  honom  inget  annat  val.  Han  startade  till  och  med  äktenskapet  Själv 
genom att säga: 
 
”… Men då Zayd skilde sig från henne gav Vi henne som hustru åt dig för att [visa 
att] ingenting hindrar en troende att ingå äktenskap med sin adoptivsons hustru, 
sedan bandet mellan har upplösts. Allâhs vilja måste ske.” 
 
Detta  var  för  att  också  i  praktiken  bryta  traditionen  av  barnadoption  efter  att 
Han hade gjort det i ord: 
 
”Ge [de barn som ni adopterar] det namn som deras fäder bar;  
detta är det rätta förfarandet inför Allâh” 
(Quranen 33:5) 
 
”Troende! Muhammad är inte fader till någon av era män. Han är Allâhs Sändebud 
och Profetlängdens Sigill. Allâh har kunskap om allt.” 
 
Många djupt rotade traditioner kan inte ryckas upp och brytas eller ens justeras 
med  endast  ord,  utan  dessa  måste  kompletteras  med  handling  från 
förespråkaren för Budskapet själv. 
 
Vi  kan  se  detta  i  muslimernas  handlingar  vid  ’Umrah  i  samband  med  al‐
Hudaibiyah,  under  vilken  ’Urwah  bin  Mas’ud  al‐Thaqafi  såg  vissa  muslimer  ta 
upp alla upphostningar och utspottningar som kom från Profeten – över honom 
vare Allâhs frid och välsignelser. Han såg dem också rusa till det vatten som han 
tvagat  sig  i  och  nästan  gräla  om  det.  Det  fanns  andra  som  tävlade  om  att  svära 
trohet  till  döden  och  andra  som  svor  att  inte  fly  (från  slagfältet).  Bland  dessa 
märktes  framstående  Följeslagare  som  ’Umar  och  Abu  Bakr  som,  trots  att  de 
hängav sina liv åt Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och 
islams  sak,  vägrade  verkställa  Sändebudets  order  i  samband  med  slakten  av 
offerdjur  efter  ratificeringen  av  al‐Hudaibiyahs  fredsavtal,  något  som  djupt 
störde och oroade honom. Då Umm Salamah – må Allâh vara nöjd med henne – 
rådde  honom  att  ta  initiativet  och  börja  slakta  sitt  djur  skyndade  hans 
efterföljare  att  följa  hans  exempel.  Detta  var  ett  klart  vittnesbörd  till  stöd  för 
talesättet: handling talar högre än ord då det gäller att göra slut på en djupt rotad 
tradition. 
 
Hycklare  hetsade  fram  en  misstänksamhet  och  kom  med  en  omfattande  falsk 
propaganda  mot  det  äktenskapet.  Deras  handlingar  och  ord  inverkade  menligt 
på  de  muslimer  vars  tro  var  svag,  särskilt  då  de  påpekade  att  Zainab  var  den 
femte hustrun men att den Heliga Quranen begränsade antalet till fyra; att Zaid i 
traditionens  ögon  var  hans  son  och  att  en  far  som  gifter  sig  med  en  sons 
frånskilda hustru i arabernas ögon begår en fruktansvärd synd. 
  363 
Surat al‐Ahzâb uppenbarades för att bringa full klarhet i dessa två frågor, dvs. att 
islam inte  accepterar barnadoption på det sätt  som traditionen föreskrev, samt 
att  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  för  att  kunna 
åstadkomma  vissa  saker  av  Allâh  har  fått  större  frihet  än  andra  muslimer  vad 
gäller antalet hustrur. 
 
Sändebudets  behandling  av  sina  hustrur  var  av  hedervärd,  ädel  och  upphöjd 
natur.  Hans  hustrur  var  de  bästa  vad  gäller  heder,  tillfredsställelse,  tålamod, 
anspråkslöshet  och  service  (dvs.  vad  gäller  hushållsarbete  och  äktenskapliga 
plikter).  Trots  att  Sändebudets  tillvaro  var  svår  och  strapatsrik  klagade  aldrig 
någon av dem. Om Profetens liv sa Anas: ”Vad jag ver har Allâhs Sändebud – över 
honom vare Allâhs frid och välsigneler – aldrig någonsin smakat tunt, platt bröd, 
eller med egna ögon sett rostat lamm.”484 
 
’Aishah sa: ”Mer  än  två månader har  gått, under vilka vi har sett  tre  halvmånar, 
och  ännu  har  ingen  eld  tänts  i  Sändebudets  hem  (dvs.  de  lagade  inte  mat).”  ”Vad 
har  ni  ätit  för  att  överleva?”  frågade  ’Urwah.  Hon  sa:  ”De  två  svarta;  dadlar  och 
vatten.”485 En mängd information om Profetens svåra tillvaro har rapporterats. 
 
Trots  dessa  umbäranden,  svårigheter  och  motgångar  i  Profetens  hem  kom  inte 
hans  hustrur  med  klagomål  värda  att  nämnas  –  utom  en  gång.  Detta  undantag 
kom  sig  av  mänsklig  instinktiv  svaghet  och  var  inte  så  allvarlig  att  den 
framkallade  ett  juridiskt  påbud.  Allâh  gav  dem,  som  framgår  av  följande  vers, 
möjlighet att välja mellan två saker: 
 
”Profet! Säg till dina hustrur: ’Om ni längtar efter de glädjeämnen som livet i denna 
värld [kan erbjuda], kom då [till mig] så skall jag lösa er i godo från det 
äktenskapliga bandet som ni önskar. Men om ni har sinnet vänt mot Allâh och Hans 
Sändebud och det eviga livets [goda], har Allâh en rik belöning i beredskap för dem 
av er som vill göra det goda och det rätta.” 
(Quranen 33:28‐29) 
 
Profetens  hustrur  var  så  ädla  och  uppriktiga  att  ingen  av  dem  föredrog  ”denna 
världs  tillvaro,  dess  skimmer  och  glädjeämnen”  i  stället  för  tillvaron  i  det 
efterkommande livet. 
 
Trots  att  de  var  många  lyste  de  dispyter  som  vanligen  uppstår  mellan  hustrur 
med  sin  frånvaro  i  Profetens  hushåll.  Några  få  undantag  finns  och  Allâh 
klandrade  dem  för  dem  och  de  upphörde  då.  En  incident  omnämns  i  Surat  at‐
Tahrîm: 
 
”Profet! Varför pålägger du [dig själv] – i en önskan att vara dina hustrur till lags – 
förbud mot det som Allâh har förklarat tillåtet för dig…” 
 
                                                        
  364 
En  diskussion  om  polygami  är  i  mina  ögon  inte  nödvändig.  Var  och  en  som 
känner  till  européerna  och  deras  oanständiga  leverne  förstår  att  just  denna 
livsföring är ett belägg för det sunda och förnuftiga i polygamins principer. Det är 
i  åsidosättandet  av  dessa  principer  som  vi  finner  den  direkta  orsaken  till 
européernas  lidelser  och  moraliska  dårskap,  deras  sorger  och  bedrövelser,  de 
förfärliga  brott  mot  sedlighet  som  de  begår  såväl  som  de  stora  olyckor  och 
prövningar  som  de  utsätts  för.  Denna  bild  av  livet  i  Europa  kan  rättfärdiga 
förekomsten och utövandet av polygami. I detta finns Gudomliga tecken för alla 
med klara och öppna sinnen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  365 
 
Profetens 
egenskaper och uppträdande 
 
 
PROFETEN  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  kombinerade 
skapelsens fullkomning med uppträdandet fullkomning. 
 
Att Profeten ‐ över honom vare Allâhs frid och välsignelser ‐ gav människor detta 
intryck kan man sluta sig till utifrån den lycksalighet som översvämmade deras 
hjärtan  och  fyllde  dem  med  värdighet.  Den  värdighet,  hängivenhet  och 
uppskattning  man  visade  Allâhs  Sändebud  ‐  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser ‐ var unik och exempellös. Ingen annan människa i världen har varit 
så högaktad och älskad. De som kände honom väl fascinerades och hänfördes av 
honom, och var redo att offra sina liv för att rädda en av hans naglar från skada. 
Särskilt  gynnad  och  privilegierad  av  en  fullkomning  som  ingen  annan  begåvats 
med som han var, fann Följeslagarna att han var utan sin like och älskade honom 
därför. 
 
Nedan  listar  vi  en  kort  summering  av  rapporterna  om  hans  skönhet  och 
fullkomning. Att omfatta alla står inte i vår makt. 
 
SKAPELSENS SKÖNHET 
Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – passerade 
Umm  Ma'bad  al‐Khuza'iyahs  tält  under  sin  utvandring  beskrev  hon  honom  för 
sin man:  
 
”Han lyste av renhet och hans anlete utstrålade ett lugn. Hans uppträdande 
var gott. Hans mage putade inte ut och hans huvud hade inte förlorat något 
hår.  Han  hade  mörka  fina  ögon  fint  välvda  av  oavbrutna  ögonbryn.  Hans 
hår  var  långt,  skinande  svar  och  lätt  vågigt.  Hans  röst  var  ytterligt 
dominerande.  Hans  huvud  var  stort,  välformat  och  placerat  på  en 
finlemmad  hals.  Han  uttryckte  tankfullhet,  eftertänksamhet,  serenitet  och 
sublimitet. Främlingen fascinerades på avstånd men så snart vederbörande 
lärt känna Profeten  över honom vare Allâhs frid och välsignelser  övergick 
fascinationen till tillgivenhet och respekt. Hans uttryck var mycket älskvärt 
och tydligt. Hans tal var välbalanserat och fritt från överflödiga ord som om 
det  hade  varit  ett  radband.  Han  var  varken  för  lång  eller  för  kort  eller 
frånstötande.  Han  var  en  gren  mellan  de  två  och  unikt  lysande  och 
blomstrande.  Han  var  alltid  omgiven  av  sina  Följeslagare.  Närhelst  han 
yttrade  något  lyssnade  åhörarna  uppmärksamhet  till  honom  och  närhelst 
han gav en befallning tävlade de om att verkställa den. Han var en ledare 
och anförare. Hans uttalanden kännetecknades av sanning och uppriktighet 
och var befriad från alla slags osanningar och lögner.” 486 
                                                        
486  Zâd al‐Ma’ad, 2/45. 
  366 
'Ali bin Abi Talib beskrev honom genom att säga:  
 
"Allâhs  Sändebud    över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser    var 
varken  alltför  lång  eller  kort.  I  jämförelse  med  sina  vänner  var  han  av 
medellängd. Hans hår var varken lockigt eller vågigt utan något mellanting, 
inte alltför lockigt men inte heller spikrakt. Det var både lockigt och vågigt i 
kombination. Hans ansikte var inte svullet eller köttigt kompakt. Hakan var 
inte  liten  och  pannan  var  inte  smal.  Det  var  relativt  runt  och  munnen  var 
vit.  Han  hade  stora  mörka  ögon  och  långa  ögonfransar.  Hans  lemmar  och 
skuldror  var  ganska  stora.  Han  hade  lite  hårväxt  från  bringan  och  ner  till 
naveln men resten av hans kropp var så gott som hårlös. Han hade tjocka 
handflator, fingrar och tår. Då han gick lyfte han fötterna från marken på 
ett sätt som om han gick i lervatten. Då han vände sig vände han sig helt. 
Profetskapets  Sigill  fanns  mellan  hans  skuldror.  Han  är  Profeternas  Sigill, 
den mest generösa och djärva bland dem alla. 
 
Hans  ord  var  helt  tillförlitliga.  Han  var  den  mest  entusiastiske  och 
uppmärksamme vad gäller människors förtroenden och oerhört noga med 
att  ge  människor  hela  deras  andel.  Profeten    över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser  var den mest medgörlige och foglige följeslagare, medan 
den  som  oväntat  stöter  på  honom  fruktar  och  högaktar  honom.  Den  som 
blir  bekant  med  honom  kommer  att  tycka  om  honom.  Den  som  beskriver 
honom  säger:  Varken  före  eller  efter  att  ha  träffat  honom  har  jag  sett  en 
sådan person."487 
 
Jabir  bin  Samurah  rapporterade  att  Allâhs  Sändebud  ‐  över  honom  vare  Allâhs 
frid och välsignelser ‐ hade ett öppet anlete med vida ögon och smala hälar.488 
 
Abu  at‐Tufail  sa:  "Han  var  vit  och  stilig.  Han  var  varken  fet  eller  mager,  varken 
lång eller kort." 
 
Anas bin Malik sa:"Han hade öppna händer och var skärfärgad. Han var varken vit 
eller brun. I hans huvud och i hans skägg fanns så många som tjugo gråa hårstrån 
förutom de vid hans tinningar." I en annan version sägs: "... och några spridda vita 
hårstrån i huvudet."489  
 
Abu Juhaifa sa: "Jag har sett lite grått under hans underläpp." al‐Bara' sa: "Han var 
medellängd, bredaxlad och hans hår räckte till örsnibbarna. Jag såg honom klädd i 
en  röd  klädnad  och  jag  försäkrar  er  att  jag  aldrig  sett  någon  stiligare  människa. 
Först lät han håret falla fritt för att vara som Bokens folk, men senare brukade han 
bena det."490 
 
Al‐Bara' sa också: "Han hade det finaste av ansikten och den bästa karaktären." 
                                                        
487  Ibn Hisham, 1/401; Jami’ at‐Tirmidhi, 4/303. 
488  Sahih al‐Muslim, 2/258. 
  367 
Då han tillfrågades om Sändebudets ansikte var svärdlikt, svarade han: "Nej, det 
var  månlikt."  I  en  annan  version  säger  han  dock:  "Det  var  runt."  ar‐Rabi'  bint 
Muawwidh  sa:  "Om  ni  hade  sett  honom  hade  ni  upplevt  det  som  att  solen  sken." 
Jabir bin Samurah sa: "Jag såg honom en natt då det var fullmåne. Jag tittade på 
honom. Han var klädd i en röd klädnad. Jag jämförde honom med månen och fann 
att han  för mig  var bättre än månen."491 
 
Abu  Hurarira  sa:  "Jag  har  aldrig  sett  något  skönare  än  Allâhs  Sändebud  –  över 
honom vare Allâhs frid och välsignelser. Det tycktes som om solens sken rörde sig 
inne  i  hans  ansikte.  Jag  har  aldrig  sett  någon  röra  sig  snabbare  än  honom.  Det 
tycktes som om jorden hade veckat sig för att förkorta avståndet för honom. Ty vi 
brukade förta oss alldeles medan han ännu hade mycket krafter."492 
 
Ka'b bin Malik sa: "Då han var tillfreds lyste hans ansikte så starkt att man kunde 
tro att det var en månskiva."493  "En gång svettades han ymnigt hemma hos 'Aishah 
och ansiktsdragen blänkte. Jag reciterade ett poem av Abu Kabîr alHudhali:  
 
Den  som  betraktar  hans  ansiktes  linjer,  kommer  att  se  dem  blänka  som 
blixtrandet i ett annalkande regn."494  
 
Närhelst Abu Bakr såg honom brukade han säga:  
 
"Han är trogen och utvald (av Allâh), ber om förlåtelse och visar vägen till 
det goda. Han lyser som ljuset från en fullmåne långt från mörka moln."495  
 
'Umar brukade recitera verser av Zuhair som beskrev Haram bin Sinan:  
 
"Om  du  hade  varit  något  annat  än  en  människa,  hade  du  varit  en  belyst 
månskiva vid fullmåne." 
  
Sedan  brukade  han  lägga  till:  "Sådan  var  Allâhs  Sändebud    över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser.496  
 
Då  han  blev  arg  blev  hans  ansikte  så  rött  att  man  kunde  tro  att  det  var  "en  av 
granatäpplekärnor förändrad röd hudfläck på bägge kinder."497 
 
Jabir bin Samurah sa: "Hans ben var mjuka, fina och välkomponerade. Hans skratt 
var inte mer än ett leende. Att se på honom fick en att säga ’han ser ut att ha ett 
blått öga, men det har han inte.’"498 
                                                        
494  Rahmat ul‐lil’alamîn, 2/72. 
495  Khulasa as‐Siyar, s. 20. 
498  Jami’ at‐Tirmidhi, 4/306. 
  368 
Ibn  al‐'Abbas  sa:  "Hans  två  framtänder  var  skilda  åt,  så  närhelst  han  talade 
trängde ljus in mellan dem. Hans hals var så fin och silvervit som en dockas hals. 
Hans  ögonfransar  var  långa  och  hans  skägg  tjockt.  Pannan  var  bred  och 
ögonbrynen som den metallbit som fästs på en lans fast utan behorning. Hans näsa 
gick  uppåt  och  var  medelvälvd  med  smala  näsborrar.  Hans  kinder  var  släta  men 
han  hade  lite  hår  som  växte  från  halsen  ner  till  naveln.  Han  hade  inget  hår  på 
magen eller bröstet men lite på armarna och på axlarna. Han bröstkorg var bred 
och jämn. Han hade långa underarmar med breda handflator. Hans ben var raka 
liksom hans armar. När han går försvinner han snabbt, men var smått framåtböjd 
då han inte hade bråttom."499  
 
Anas sa: "Jag har aldrig rört något sidentyg mjukare än Profetens handflata, och 
inte heller har jag någonsin känt något ljuvare doft än hans." I en annan version 
"Jag har aldrig känt gråambra eller mysk eller något annat som doftar bättre än 
Allâhs Sändebud  över honom vare Allâhs frid och välsignelser." 
 
Abu Juhaifa sa: "Jag tog hans hand och placerade den på mitt huvud och fann att 
den var kallare än is och doftade bättre än myskparfym."500 
 
Jabir bin Samurah – som vid den tiden var ett litet barn – sa: "Då han smekte min 
kind  kände  jag  att  den  var  kall  och  doftade  som  om  den  kom  direkt  från  en 
parfymhandel."501 
 
Anas sa: "Hans svett var pärlliknande." Umm Sulaim sa: "Hans svett doftade bättre 
än den finaste parfym." 
 
Jabir sa: "Den som beträder en väg vilken har beträtts av Allâhs Sändebud   över 
honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser    kommer  med  säkerhet  att  känna  hans 
doft och vara övertygad om att han har passerat där." Profetskapets Sigill, som till 
storleken  var  som  ett  duvägg,  fanns  mellan  hans  axlar  på  vänster  sida  med 
fläckar liksom födelsemärken.502 
 
SJÄLENS OCH FÖRFININGENS FULLKOMNAD 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  känd  för  sin 
vältalig och flyt i arabiska. Hans position och ställning var anmärkningsvärd. Han 
var en omsorgsfull, oförställd och rättfram talare. Han var kunnig i arabiska, väl 
bevandrad  i  varje  stams  dialekt  och  landsmål  och  talade  med  sina  värdar  på 
dessa.  Han  behärskade  och  var  tämligen  vältalig  i  såväl  beduinspråkens  styrka 
och  talarkonst  som  stadsfolkens  tydliga  och  förnäma  språk.  Framför  allt  fanns 
Allâhs hjälp till hands i from av de uppenbarade koranverserna. 
 
Hans  fysiska  kondition,  uthållighet  och  förlåtande  attityd  ‐  utifrån  sin  ledande 
position ‐ samt hans tålamod och ståndaktighet mot det som han föraktade, var 
                                                        
499  Khulasa as‐Siyar, s. 19, 20. 
  369 
alla  egenskaper  som  Allâh  Själv  hade  tillfört  honom.  Också  visa  män  har  sina 
brister,  men  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
blev  till  skillnad  från  alla  andra  mildare  och  tålmodigare  ju  mer  skador  han 
tillfogades.  Ju  fler  oförskämdheter  någon  okunnig  slungade  mot  honom  desto 
mer ståndaktig blev han.  
 
'Aishah sa:  
 
"Närhelst Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – 
får möjlighet att välja mellan två alternativ väljer han alltid det lättaste och 
mest behändiga. Men om han vet att det är syndfullt kommer han att hålla 
sig så långt bort från det som han kan. Han har aldrig hämnats i egen sak, 
men om Allâhs helighet kränks kommer han att göra det, dvs. i Allâhs och 
inte sin egen sak. Han är den siste att bli arg och den förste att bli tillfreds. 
Hans  gärstfrihet  och  generositet  saknar  motstycke.  Hans  gåvor  och 
donationer visar upp en man som inte fruktar fattighdom."503 
4949 
Ibn 'Abbad sa: "Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var den 
mest  generöse.  Vanligen  är  han  allra  mest  generös  under  ramadan  då  ängeln 
Djîbrîl  (Gabriel)  varje  natt  besöker  honom  och  repeterar  Quranen  med  honom. 
Sannerligen  är  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
mer generös med gåvor och välgörenhet än den blåsande vinden."  
 
Jabir sa:  
 
"Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skulle aldrig neka 
någon det han bad om."504  
 
Hans  mod,  hans förmåga att  ge  bistånd och hans makt  är  utmärkande. Han var 
den  djärvaste,  upplevde  besvärliga  och  svåra  situationer  och  bemästrade  dem. 
Modiga män flydde mer än en gång och lämnade honom ensam, men ändå stod 
han  med  fattningen  i  behåll  vänd  mot  fienden  utan  att  vända  ryggen  till.  Alla 
modiga  män  med  undantag  för  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  har  någon  gång  flytt  eller  drivits  på  flykt  från  ett  slagfält.  'Ali  sa: 
"Närhelst  striden  blev  intensiv  och  krigarnas  ögon  blev  röda  förlitade  vi  oss  på 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  för  stöd.  Han  var  alltid 
den som höll sig närmast fienden."505 
 
Anas  sa:  "En  kväll  kände  sig  Medinas  invånare  uppskrämda.  De  begav  sig 
skyndsamt  i  riktning  mot  ljudkällan  men  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid 
och välsignelser – hade gett sig iväg före dem. Han satt på Abu Talhahs sadellösa 
häst med ett svärd hängande runt halsen och sa till dem: 'Det är ingenting att vara 
rädd för."506 
                                                        
505  Ash‐Shifa, 1/89. 
  370 
Han  var  den  mest  sedesamme  och  den  förste  att  slå  ner  blicken.  Abu  Sa'îd  al‐
Khudri sa: "Han var blygare än en jungfru i sin boudoir. När han hatar något kan 
vi  läsa  det  i  hans  ansikte."507   Han  stirrar  inte  på  någons  ansikte,  utan  slår  alltid 
ned blicken. Han tittar mer på marken än mot himlen. Han kastar mest flyktiga 
blickar på folk och åtlyds villigt av alla. Han namngav aldrig någon som han hört 
dåliga  saker  om  –  något  han  avskydde.  Istället  sa  han:  'Varför  gör  vissa 
människor..." 
 
Al‐Farazdaqs poesi passar in bra på honom och den som passar bäst lyder:  
 
"Han slår ner sin blick, men andras blickar slår ner av hans allvar, och ord 
strömmar endast ur hans mun medan han ler." 
 
Profeten –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser –  är  den  mest  rättvise, 
den mest hedervärde, den mest sannfördige och den ärligaste av alla. De som har 
talat  med  honom,  också  hans  fiender,  bekräftar  hans  högtstående  egenskaper. 
Redan  före  profetskapet  kallades  han  al‐Amîn  (den  sannfärdige).  Också  på  den 
tiden – under al‐Jahiliyah – brukade de vända sig till honom för råd och domslut. 
I en version från at‐Tirmidhi säger han att 'Ali har sagt att han av Abu Jahl fått 
veta att han (Abu Jahl) sa till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och 
välsignelser:  "Vi  kallar  dig  inte  lögnare  men  vi  tror  inte  på  det  du  har 
förmedlat."508 I Sin Bok säger Allâh, Den Upphöjde, om dem:  
 
"... det är inte dig de kallar för lögnare, nej, det är Allâhs budskap som de tar 
avstånd från, dessa orättfärdiga." 
(Quranen, 6:33) 
 
Till  och  med  då  Herakleios  frågade  Abu  Sufyan,  "har  du  under  perioden  före 
profetskapet anklagat honom för att ljuga," svarade han "nej". 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  synnerligen 
anspråkslös  och  långt  ifrån  att  vara  arrogant  eller  högmodig.  Han  förbjöd 
människor  att,  som  andra  vanligen  gör  inför  kungar,  stå  upp  för  honom.  
Att  besöka  de  fattiga  och  de  behövande  och  bjuda  dem  på  förtäring  tillhörde 
hans  vanor.  Om  en  slav  bjöd  in  honom  accepterade  han  inbjudan.  Bland  sina 
vänner  satt  han  alltid  som  om  han  var  en  vanlig  person.  'Aishah  sa  att  han 
brukade  laga  sina  skor,  sy  och  laga  sina  kläder  och  göra  det  som  vanliga  män 
gjorde  i  sina  hem.  När  allt  kommer  omkring  var  han  en  vanlig  man  som  alla 
andra. Han brukade kontrollera sina kläder för att se om det var några insekter 
på  dem.  Att  mjölka  fåren  och  ordna  med  sin  egen  man  tillhörde  hans  normala 
uppgifter.509 
 
Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  den  mest  trogne 
sina  löften  och  en  av  hans  egenskaper  var  att  upprätta  goda  och  varaktiga 
                                                        
  371 
relationer med sina släktingar – Silat‐ar‐Rahim. Han var den mest barmhärtige, 
milde  och  välvillige  mot  alla  människor.  Hans  livsföring  var  den  enklaste. 
Dåligast  uppförande  och  osedlighet  är  två  egenskaper  som  var  honom 
fullständigt främmande. Han var väluppfostrad och gav inte någon öknamn. Han 
var  inte  den  som  förbannade  eller  förde  oväsen  på  gatorna.  Han  utbytte  inte 
förolämpningar med andra utan mötte en sådan eller ett dåligt uppförande med 
förlåtelse och överseende. Ingen tilläts gå bakom honom (dvs. som livvakt). Han 
kände sig inte mer värd än andra, inte ens än sina slavar (kvinnor och män), vad 
gäller mat och kläder. 
 
Vemhelst som tjänade honom skulle också bli tjänad. "Uff" (som är ett uttryck för 
missnöje)  är  ett  ord  som  han  aldrig  sagt  till  sin  tjänare,  och  inte  heller 
klandrades denne för något han eller hon gjort eller inte gjort. Att älska de fattiga 
och de behövande, bjuda dem på förtärning eller delta i deras begravningar var 
sådant  som  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  alltid 
gjorde.  Han  föraktade  aldrig  eller  vanärade  en  fattig  man  på  grund  av  dennes 
fattigdom.  Vid  ett  tillfälle  då  han  var  på  resa  med  sina  Följeslagare  och  då  de 
skulle tillreda mat bad han dem att slakta ett får. En man sa, "jag slaktar det," en 
annan  sa,  "jag  flår  det,"  och  en  tredje  sa,  "jag  tillreder  det."  Allâhs  Sändebud  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa då, "jag samlar ved till elden." 
De sa, "nej, vi gör det åt dig." "Jag vet att ni kan göra det åt mig, men jag avskyr att 
vara  privilegierad.  Allâh  avskyr  att  se  en  av  Sina  tjänare  privilegierade  framför 
andra." Sedan gick han för att samla in ved.510 
 
Låt  oss  se  på  Hind  bin  Abi  Halahs  beskrivning:  "Allâhs  Sändebud  –  över  honom 
vare Allâhs frid och välsignelser – var kontinuerligt tungsint, oavbrutet försjunken i 
tankar. Han vilade aldrig (dvs. under längre tid) och talade aldrig annat än när det 
var nödvändigt. Han förblev tyst långa stunder och närhelst han talade avslutade 
han talet med sitt käkben och inte ute i munnens hörn (dvs. arrogant). Hans tal var 
allomfattande  och  bestämt.  Det  var  varken  överdrivet  eller  utan  mening.  Det  var 
älskvärt  och  inte  på  något  sätt  disharmoniskt.  Han  lovprisade  Allâhs  gåvor  även 
om  de  var  små.  Om  han  inte  tyckte  om  den  man  som  tillretts  åt  honom  varken 
berömde han eller kritiserade den." 
 
Han hade alltid full kontroll över sitt humör och blev aldrig arg om det inte var 
absolut  nödvändigt.  Han  blev  aldrig  arg  i  egen  sak  och  tog  aldrig  hämnd  i  egen 
sak. Det var för Allâhs helighet och religion som han blev arg.  
 
Då  han  pekade  på  något  brukade  han  göra  det  med  hela  handflatan,  och  han 
vände  den  för  att  uttrycka  förvåning.  Om  han  var  arg  vände  han  både  kroppen 
och ansiktet åt sidan. Då han var tillfreds sänkte han blicken. Hans skratt var för 
det  mesta  i  form  av  leenden.  Det  var  då  som  hans  tänder,  vilka  var  som 
hagelkorn, syntes. 
 
Han  talade  aldrig  om  det  inte  rörde  sig  om  något  för  honom  mycket  relevant. 
Han bekräftade broderskapsförbindelsen bland sina Följeslagare och förde dem 
                                                        
  372 
på så sätt nära varandra och undvek att separera dem eller ingjuta illvilja bland 
dem.  De  som  var  rättvisa  mot  sina  egna  folk  högaktades  och  respekterades  av 
honom  och  utsågs  till  ledare  för  sina  folk.  Hans  gladlynthet  förvägrades  aldrig 
någon, inte ens dem för vilka han varnade sitt folk och som han själv var på sin 
vakt  mot.  Han  besökte  vänner  och  hörde  sig  för  om  människors  förhållanden. 
Han  bekräftade  det  som  var  rätt  och  kritiserade  det  dåliga  och  försökte 
underminera  det.  Han  var  mottfull  i  allt.  Han  var  jämlik  andra  och  inte 
privilegierad.  Han  uppförde  sig  aldrig  tanklöst  för  att  andra  inte  heller  skulle 
bete sig tanklöst. Varje situation togs om hand på det sätt som passade för just 
den situationen. 
 
Rättskaffenhet var hans mål och han led aldrig brist på detta eller var likgiltig för 
det. Människor som satt bredvid honom var de bästa bland sina folk och de bästa 
av  dem  alla  var  för  honom  dem  som  erbjöd  gemensamma  överläggningar.  För 
honom  var  de  största  och  de  högsta  i  ställning  de  som  var  bäst  på  att  leverera 
trivsel,  samordning  och  bistånd.  Åminnelse  (av  Allâh)  något  som  han  åsyftade 
och  upprättade  varhelst  han  stod  eller  satt  ner.  Ingen  särskild  plats  fanns  för 
honom  att  sitta  på.  Han  kunde  sitta  ytterst  i  gruppen  eller  bredvid  den  sista 
ankomne  och  sa  till  människor  att  göra  detsamma.  Han  underhöll  deltagarna  i 
sociala sammankomster lika så att den han vände sig till kände att ingen annan 
än han själv hedrades av Profeten ‐ över honom vare Allâhs frid och välsignelser. 
Vemhelst  som  satt  bredvid  honom  eller  avbröt  honom  för  att  fråga  honom  till 
råds  i  någon  angelägenhet  blev  den  förste  att  tala  och  den  som  avslutade. 
Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – lyssnade tålmodigt till 
honom  tills  han  avslutat  sitt  tal.  Han  nekade  aldrig  någon  något.  Om  det  var 
något han inte kunde uppfylla fick några uppmuntrande ord räcka istället.  
 
Hans  storsinthet,  vidsynthet  och  tolerans  kunde  omsluta  alla  människor  och  få 
honom  att  bli  betraktad  som  far  till  dem  alla.  Vad  gäller  rättvisa  var  de  alla  så 
gott som lika och ingen var bättre än någon annan utom i fråga om gudsfruktan. 
En favorit för honom var den som fruktade Allâh mest. Hans församling var ett 
möte för mildhet, blygsamhet, tålmodighet och ärlighet. Röster höjdes inte i bråk 
eller  uppror.  Okränkbara  saker  kränktes  aldrig.  Gudsfruktan  och  dyrkan  var 
deras vägar till sympati och medlidande. De respekterade de äldre och var milda 
mot de unga. De bistod de behövande och tog emot främlingar. 
 
Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  –  var  alltid 
gladlynt,  lugn,  på  bra  humör  och  verseende.  Han  var  aldrig  ohyfsad,  brutal, 
högljudd eller vulgär. Han var varken en som förebrådde eller prisade. Han hade 
överseende  med  det  som  han  inte  såg  som  önskvärt  men  han  gav  aldrig  upp 
hoppet  om  den  felande.  Tre  saker  ogillade  han  särskilt  mycket:  Hyckleri, 
överdrift  och  inblandning  i  det  som  inte  angår  en.  Människor  fruktade  honom 
inte i fråga om tre saker – ty de var inte egenskaper som han hade: Han talade 
aldrig  nedsättande  om  andra,  eller  förebrådde  eller  letade  efter  andras  fel  och 
brister.  Han  sa  bara  saker  som  gav  gudomlig  belöning.  Då  han  talade  lyssnade 
åhörarna uppmärksamt med sänkta huvuden. De talade bara då han var tyst. De 
bråkade  inte  om  eller  diskuterade  vem  som  skulle  tala.  Den  som  talade  i  hans 
närvaro lyssnades till tills han var färdig. Deras inlägg rörde det ämne som den 
förste  talaren  tagit  upp.  Allâhs  Sändebud  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
  373 
välsignelser  –  brukade  skratta  åt  det  de  skrattade  åt  och  beundrar  det  som  de 
beundrade. Han visade alltid tålamod med en främlings barska tal. Han brukade 
säga:  
 
"Då  du  ser  en  människa  som  innerligt  letar  efter  något,  hjälp  då  den 
människan att få det den söker. Och be aldrig om någon belöning utom från 
Den som belönar, dvs. Allâh."511 
 
Kharijah bin Zaid sa: "Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var 
den  mest  respekterade  bland  dem  som  han  satt  tillsammans  med.  Hans  lemmar 
syntes knappt. Han var ofta tyst och talade sällan då det inte var nödvändigt. Han 
vände sig bort från den vars tal var ohyfsat eller respektlöst. Hans skratt var inte 
mer än ett leende. Hans tal var bestämt och varken överdrivet eller ofullständigt. 
Av  högaktning  och  respekt  och  iakttagande  av  sin  Profets  exempel  var 
Följeslagarnas skratt i hans närvaro också leenden."512 
 
På  det  hela  taget  kännetecknades  Profeten  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och 
välsignelser  –  av  exempellösa  fullkomliga  egenskaper.  Det  är  inte  att  undra  på 
eftersom  han  uppfostrades,  utbildades  och  lärde  sig  Quranen  av  Allâh,  av  Vem 
han också prisades:  
 
"Ditt liv och ditt handlande är ett lysande [exempel]." 
(Quranen, 68:4) 
 
Sådana  var  de  kännetecken  och  egenskaper  som  Profeten  –  över  honom  vare 
Allâhs frid och välsignelser – ägde och som fick hjärtana hos de människor som 
fanns i hans närhet att komma honom nära och älska honom. Dessa kännetecken 
gjorde honom så populär att folkets återhållsamhet och illvilja minskade och de 
började anta islam i stora massor. Denna beskrivning är i själva verket ingenting 
annat  än  en  hastig  genomgång  i  korta  drag  av  alla  aspekter  av  Muhammads  – 
över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fullkomnad. Ett försök att omfatta 
hela  bilden  av  Profetens  –  över  honom  vare  Allâhs  frid  och  välsignelser  – 
perfektion  skulle  slå  fel  och  ingen  kan  någonsin  göra  anspråk  på  att  äga 
fullständig kunskap om den störste mannen i universum. Ingen kan någonsin ge 
honom en beskrivning som gör honom rättvis. Han var en man som alltid sökte 
Allâhs  ljus  i  en  sådan  omfattning  att  han  helst  genomsyrades  av  en  koranisk 
ansats. 
 
Allâh! Sänd Dina välsignelser (och Dina Heliga Ord) över Muhammad och 
Muhammads familj, såsom Du har sänt välsignelser över Ibrâhîm (Abraham) 
och hans familj. Du är i sanning Lovprisad, fylld av lysande Härlighet.  
 
Allâh! Ge Din Nåd till Muhammad, och ge Din Nåd till Muhammads familj, 
såsom Du gav Nåd till Inrâhîm (Abraham) och hans familj, Du är i sanning 
Lovprisad, fylld av lysande Härlighet. 
                                                        
511  Ash‐Shifa, 1/126. 
512  Ash‐Shifa, 1/107. 
  374 

Den Förseglade Nektarn

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Den Förseglade Nektarn

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

You might also like