Johanna

jag håller dig handen (men det är just jag som håller dig) och gör alltså det jag förbjudit mig själv att göra tusen gånger om. kylig distans som arbetats med och tränats på tappas bort och desperationen omfamnar mig i hajpad sinnesrubbning. jag står inte ut med att du spelar din roll som kylig så väl så övertygande. för du spelar väl du också? så jag tar din hand, inte för att jag vill det (jo jag vill vill vill ju, men inte så här), utan för att mitt plötsligt krängande hjärta kräver bekräftelse nu och när du nekar mig din spontana närhet stjäl jag den ifrån dig.

men efteråt blir dina händer och det faktum att du faktiskt tog tillbaks min hand när jag släppte och höll om mig fast du inte behövde värt inget. det går inte att få tanken ur huvudet: du gjorde det för att dämpa ditt dåliga samvete. varför lät jag aldrig dig ta första initiativet?

jag hade inte trott dig då heller. mitt ständiga problem (tillsammans med oboyen som vägrar bli neutral).


one night to be confused
one night to speed up truth
we had a promise made
four hands and then away

both under influence
we had devine scent
to know what to say
mind is a razorblade

jag står inte riktigt ut med den kalla närheten längre. reser mig från dig och går från längst fram till längst bak och sitter med fötterna upp mot ryggstödet på bänken framför.

"Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras. Ni är lydnadens barn, låt er inte styras av de begär som behärskade er medan ni ännu var okunniga. Lev ett allt igenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, ty jag är helig."  1. Pet. 1:13-16

- det var hårda ord.
- ja, men inte en pik. det är detta jag saknar.

(för när bristen på självbehärskning blir för uppenbar och misslyckandet beror på att man i omedveten desperation går ännu ett steg för långt för att rätta till det som har runnit en ur händerna är det just heligheten jag saknar. när orden och rörelserna på riktigt smakar illa, när jag trots mina beräkningar står fallen otillräcklig önskar jag mig inget högre. mina yttranden på bloggen brukar inte sluta i publik radikalitet - men idag hälsar jag er välkommen in i världen av jesusältanden och älskanden:

ur klyschigheten reser det sig ändå, jag tror att det här är precis vad det handlar om - att likna den där jesus. och jag vill ha det. kanske av egoistiska skäl eftersom det skulle förenkla oerhört. (förmodligen mest därför, det är långt kvar till helighet för min del.) men samtidigt också av den enkla anledningen att den som missar det här missar precis allt. okejokej, jag antar att det både börjar och slutar med nåden, men i mellantiden: Ni ska vara heliga, ty jag är helig. jag:et i relation till detta behöver en lyftning. jag är gärna den första att erkänna. det slog mig igår.)


annars diagnostiserar jag mig själv: dagordning upp i halsen. men jag bjuder på den och kan ändå säga att jag tyckte det var intressant största delen av tiden (faktiskt!). men avbrott: mando diao, grekisk glass och samtal under småtimmarna gjorde väl också sitt. tack.