Jag ska ställa två olika scenarion mot varandra idag. Båda har hänt. De inträffade med 3 års mellanrum, nästan på dagen. Det kommer att handla om flyttstädning och de två olika sätt på vilka min familj gått tillväga angående det. Jag hoppas att ni tycker att det är intressant. Jag hoppas också att ni som inte alls anser att flyttstädning är ett intressant ämne inser att ni borde sluta läsa nu. Ni är kvar, kul! Då snackar vi flyttstädning. För tre år sedan flyttade vi. Det var första gången vi flyttade som familj. Från en tvårummare i stan till en trerummare i stan. Bara några kvarter bort ifrån varandra låg lägenheterna. Vi tänkte att det skulle bli en munsbit. En oerhört enkel process att flytta. Något vi klarade av själva utan hjälp utifrån. Flyttstädning, själva flytten av möbler och inredning av nya lägenheten och så vidare. Inga problem för oss, tänkte vi. Naturligtvis blev det inte så enkelt, och den verkliga nageln i ögat var flyttstädningen. Den tog närmast kål på oss. Vi städade en hel dag, varenda liten centimeter av lägenheten, med barnen springandes omkring. Smutsiga små skor gjorde att vi fick börja om konstant. Men vad skulle vi

Det är nu ganska precis två år sedan sen vi flyttade till vårt hus. Det har varit en stor omställning, inte bara i vardagen utan också rent ekonomiskt. Eller, kanske framförallt ekonomiskt. Att bo i villa är något både jag och min sambo velat i hela våra liv (vi båda är lägenhetsbarn) och nu gör vi äntligen det – och de ekonomiska aspekterna hade vi trots allt räknat med. För ca 4 månader sedan tog vi ett beslut. Eftersom vårt hus är beläget väldigt nära både vatten och stor bilväg i Stockholm insåg vi att behovet av fönsterputs var stort. Väldigt mycket större än vi anat på förhand. Vårt nya hus i Stockholm har väldigt många fönster så varje gång fönsterputsen behöver genomföras är det påfrestande. Varken jag eller min sambo har särskilt stor kunskap inom det. Eller snarare: Vi har ingen erfarenhet inom fönsterputs i Stockholm. Det uppstod mini-konflikter varje gång vi ställdes för uppgiften. Vi klagade på varandra och tyckte att den andra fått bättre förutsättningar eftersom vädret förra gången var X eller Y. Den vars tur det var att putsa sa att behovet av fönsterputs för vårt hus i Stockholm inte var så stort. Detta medan den

Inte trodde ni det; att ni skulle få läsa ett inlägg om ett så knasigt ämne när ni vaknade i morse. Lyckligt ovetandes var ni. Ni klev upp och trodde att ni nog skulle få läsa texter om helt vanliga saker. Ni anade ingenting och här sitter ni nu. Rakt inför en text om checklista för SBA. ”Vad är ens SBA och vad utgör en checklista för detta något?” frågar sig nu vissa av er. Detta ska ni bli varse alldeles strax. Märk dock väl att denna text inte på något sätt hänger ihop med verkligheten. Alltså: En checklista för SBA är helt annorlunda i verkligheten. Så, Berit handlar detta om. Berit arbetade med brandsäkerhet och det hade hon gjort i ca 240 år. Men vem räknar egentligen? Hon var så säker på allt som hade med brandskydd att göra att hon visste knappt vad. SBA, systematiskt brandskyddsarbete, var hennes område och att utveckla checklistor för detsamma var hennes profession. Hon var stensäker när det kom till detta. Det kom en dag då Berit var allt annat än redo för att göra en checklista för SBA. Det var verkligen inte läge, om man säger så. Nej, hon hade sovit dåligt

Om Colin hade fått en krona för varje gång han hörde att han inte hjälpte till i hemmet hade han varit en rik pojke. Kanske till och med rikare än Bengtssons pojk som ju ärvt en förmögenhet om man får tro ryktet. Det var jobbigt att bli tonåring eftersom ansvaret där hemma, i och med det, förskjutits. Colins mamma och pappa ville att han skulle agera ”för hushållets bästa”. Det skulle innebära vissa sysslor för att rengöra hemmet. Och en syssla framförallt: Fönsterputs. Varför just fönsterputs, tänkte Colin. Vad hade gjort att han skulle förtjäna just den uppgiften? Det var krångligt att utföra fönsterputs i det där huset. Det påverkades mycket om omgivningen och behovet var därför större än hos många andra hus. Det hade i alla fall pappa poängterat, precis varje gång som han utfört fönsterputs själv. Nu hade även hans son ärvt denna inställning, både till husets läge och fönsterputs i stort. Men det fanns väl inget att göra? Om man är 13 år är ju fortsatt det ens föräldrar säger lag, inte sant? Det var inte mycket annat för Colin att göra än att ta på sig skrubbarhandskarna. Nu skulle det bli fönsterputs vare sig han ville

Minns ni barndomen? Jag antar att svaret på frågan varierar beroende på ett antal olika komponenter. Jag utgår ifrån att det spelar stor roll vem du är, hur väl din hjärna kan hålla fast vid detaljer angående någonting som varit för längesedan. Jag tänker också att åldern är en viktig faktor. Beroende på om det är 10 eller 30 år sedan du var barn bör svaret lyda olika. Sedan är det förstås en fråga om hur man tolkar frågan med att ”minnas” barndomen. Menar jag känslan av att vara barn? Menar jag minnet av individuella händelser som inträffade då du var ett barn? Jag minns fasadsiffror från när jag var barn. Jag var inte en sådan själv utan tillhörde mer den populära delen av klassen. Fasadsiffror är, i detta sammanhang, inte det som man kanske vanligtvis förknippar ordet med. Jag talar alltså inte om siffror som pryder husväggar för att visa vilket nummer byggnaden har. Jag talar om de barn som, likt fasadsiffror, stryker längs väggarna på skolgården. De som inte tillhör, eller i alla fall inte tycker att de tillhör. Det finns en dimension av ursäkt i detta inlägg. En ursäkt till de fasadsiffror som fanns på min tid,

Så, var lämnade vi sist? Jo, jag hade berättat en historia som varken var särskilt spännande eller lärorik. Jag tillåter mig dock att tillstå att den förmodligen engagerar på något sätt ändå. Det finns förstås en anledning till att Du, kära läsare, besöker denna blogg. Må hända är du mest intresserad av att veta om mina tips kring matrecept. Det kan också vara så att du är intresserad av mig som offentlig person. Alldeles oavsett så tillåter jag mig alltså att berätta min historia, vad jag har gjort. Idag har vi landat på en tid under vilken jag arbetade med telemarketing. Kanske är detta något förvånande för er att få information om. Jag har inte berättat om min tid inom telemarketing för särskilt många och är osäker på om jag ens nämnt det här någon gång. Nu gör jag i alla fall det! Kanske får jag anledning att återkomma till ämnet. Det beror lite på hur långt vi kommer idag. Jag tänkte tillägna detta inlägg åt att berätta om hur jag från början fick arbete inom telemarketing. Det är förstås många som arbetar med telemarketing när de är unga. Sanningen är dock att det var väldigt off-brand för mig att

Många har hört av sig för att fråga om vårt arkitekt i Stockholm. Detta är nämligen en person jag talat om ganska mycket under senaste tiden. Jag har talat om det eftersom vi nyligen flyttat in i huset i Stockholm som denne arkitekt har ritat. Detta har väckt intresse, för att uttrycka sig milt. Många går i tankar om att anlita arkitekter i Stockholm för sina byggprojekt. En trevlig utveckling om ni frågar mig. En ännu trevligare utveckling om ni frågar de som arbetar med det förstås. Nåväl. Jag har spenderat mycket tid med att beskriva hans professionalism. Det har varit ett sant nöje att samarbeta med honom och det är inte ens ett överdrivet uttryck. Jag tänkte nu att jag skulle berätta om arkitekten i Stockholm ur en mer personlig synvinkel. Det har nämligen varit frågor som kommit in om detta. Något förvånande, om ni frågar mig. Vi kör på så ser vi var vi landar. Vår arkitekt var uppvuxen i Stockholm. Vi vill tro att detta bidrog till att han hade så stor och bred kompetens som han hade om byggen i staden. Vad vi än sa, vad vi än talade med honom om, så hade han en

Nu var det klart. Köpet av bagagerumsmatta hade gått igenom. ”Blipp blipp!” hade det sagt i betalmaskinen. Kvittot, som var oerhört långt, skrevs ut och därmed var mattan i Hans ägo. Nu skulle han äntligen få genomföra bytet av bagagerumsmatta. Ett byte som hängt i luften under flera års tid men som han inte gjort något åt. Han försökte dölja den glädje han kände och tog den hoprullade mattan och gick ut mot parkeringen. Stegen kändes lätta. Tänk att det inte behövs mer för att göra honom nöjd. Så tänkte han. Han är verkligen en man av simpel smak, och det är något fint med det. En bagagerumsmatta och han var plötsligt precis hur nöjd som helst. De lätta stegen tog honom mot bilen och ungefär halvvägs mötte han sin gamla kollega Iris. Iris och Hans hade inte direkt den finaste relation två människor kunde ha. De respekterade varandra, i alla fall till viss del, men det var ungefär där det tog slut. Precis som Hans så var Iris en riktig nörd på bilar. Hon visste allt. Ärligt talat så visste hon nog till och med mer än Hans även om han hade svårt att erkänna det för sig själv.