Bränningsdag hos Tammy!
Metallglans och krackeleringar och eld och sot och rök.
Prestigelösheten i att inte kunna bestämma hur något kommer att se ut och nyfikenheten i att se om kopparglasyr blir regnbågsskimrande brunröd eller ärgat grön beroende på om locket över de brinnande sågspånen hållit lufttätt eller ej.
Jag älskar det här.

Såhär kan man också fira sin tjugoandra födelsedag.
Med att frivilligt gå upp i kvadratringen och brottas till döds så att hjärnan får stoppa hjärtats impulser att gå in och lyfta bort den som håller på att strypa min unge.
Men grattis Hugo!
Det blev inte värre än en öm arm och ett blått öra.

Nu får vi se om det kanske är orienterare han är?

Jag gör om häromveckans misslyckade fotopolymerplåt
(1: glömde ta av skyddsplasten innan framkallning,
2: la blåstorkens sladd rakt över den kladdiga plåten,
3: repade himlen med min ring när jag skulle borsta bort överflödigt metallspån)
till en torrnålsetsning.

Tre timmars skrap, än så länge.
Wish it luck.

Nån som vill köpa majblommor av den här lille?
Kanhända kommer han och knackar på.
Och bor ni på mer än replängds avstånd finns hans webshop här.

Tjugoett komma nio i trädgården!
I solen visserligen.
Men det är också där jag sätter mej med min bok.

Lycka är en storebror på lekhumör.

Urtrött efter-påsklovs-måndagmorgon.
Men medaljen är på.

När jag och Bertil gick hem från A-lagsfesten igårkväll var himlen mörkblå och byn upplyst.
Hand i hand gick vi, mellan nya förskolan och lägenheterna, och plötsligt slog det mej.
Mina barn kommer antagligen få göra lumpen.
Om galna män får fortsätta styra världen, finns det en sannolikhet att mina barn kommer behöva ge sej ut i krig.
Mina barn kan dö på grund av galna mäns beslut, utan att det hos dem passeras med mer än en axelryckning.
Collateral damage.

Jag trycker mitt barns hand hårt under gatlyktorna längs gångvägen, den mjuka, lena lilla handen som fortfarande vill hålla i min.
Jag har honom hos mej nu.
Vi pratar om innebandy och kärlek och skogen.
Himlen är så djupt blå och lyktorna lyser så perspektivfint längs vägen och jag vill egentligen stanna och ta en bild, kameran hänger på axeln.
Men jag vill inte släppa handen.
Jag vill inte ta bort stunden, om än det innebär att jag inte kan spara den heller.

Ikväll var det minst lika fint, nere vid fyren.
Livet vi har nu är det bästa jag vet.
Om framtiden vet vi inget.

Två dagars vinst och förlust, lek och stoj och otaliga halltimmar undan världen utanför.

Tog jag min lille sidekick i handen, gick bort till A-lagets avslutningsfest i Eriks mancave, och höll musikquiz.

Första morgonmatchen i Warbergsspelen avklarad, 4-4 mot Lindome.
Bra jobbat, kämparna.

Det finns kanske tusen människor i världen som håller på med våtplåt, ett oerhört krångligt gammalt sätt att fotografera och framkalla, det vanliga på artonhundratalet men snabbt döende sedan torrplåten kom och gjorde livet lättare för dåtidens fotografer.
Tusen människor, och Anders Andersson är en av dem.
Varför det är krångligt?
Jo, bland annat därför att man måste ha med sej mörkrummet ut, i de fall man vill fotografera någon annanstans än hemma. Och med mörkrummet, alla plåtar, silverlösning, framkallningsvätska och fixativ.
Anders har byggt ett portabelt mörkrum, där han sticker in händerna genom ett par damstrumpor och jobbar fram plåtarna.
Så sjukt häftigt.
Ikväll höll Anders föredrag uppe på Kafé Längan på fästningen, där hans våtplåtade händer också hänger på väggarna fram till maj.

Mer analogt och hantverk åt folket.

När man i herrelös ilska slagit sönder sin mobil pga förlust i tevespel, är det skärmfritt som gäller.
Men det finns inget att GÖRA om jag inte ens får titta på teve! tjuter han.
Finns det visst det.

Och så ska vi lösa en avbetalningsplan bestående av avbockningsbara sysslor för en lång tid framöver.

Ja, här är det påsklovigt.
Huset är fullt med ungar i olika konstellationer, det sovs över och under och schackas och fikas och leks.
Snön faller och smälter.
Vi har det bra.

Dumma sill, sa aprilvädret och gav oss minusgrader och snöglopp efter att ha läskat med sjutton plus och barfotaträdgård igår.

T-shirtväder och sandalfötter och studsmatteskruv!

Det blir rabarberpaj any day now.

Så, livets andra orienteringstävling för lillebror, tre dagar senare.
Genvägar och bänkpauser, pip-stämpling och passa kartan.

Och vid läggdags ikväll:
-Är det orientering imorgon också?
-Imorgon? Nej, det är det inte.
-När är det nästa gång då?
-Det vet jag inte, nästa helg kanske?
-Kolla det! Och kolla om vi kan åka dit då.

De små i digital hög i soffan och de stora på facetimelänkar från perukfester i Halmstad och bargator i Göteborg.
Glad påsk!