Jan Henrik Swahn är en mångfaldigt belönad författare och översättare, som har starka band till Karlskrona, trots att han växte upp i Köpenhamn. Det var nämligen här han tillbringade sina somrar, och han återvänder hit även nu. Som översättare har han gjort sig ett namn bland annat genom översättningarna av nobelpristagaren Olga Tokarczuks verk. Nyligen genomförde han också en nyöversättning av tegelstenen Quo Vadis av en annan nobelpristagare, nämligen Henryk Sienkiewicz.
Här berättar författaren om sina senaste böcker Vattenläkaren och Quo Vadis, den första hans egen roman och den andra alltså en översättning. Han ger också sin syn på översättarens yrke och dess framtid, samt om sitt besök i Nordenskjöldska gården i Karlskrona, där nyligen böckerna i Läsesällskapets bibliotek har avlägsnats och placerats i magasin i Stadsbibliotekets källare.
Svartingsskär 1952, foto Eric Lönnbom. Det är fotografen som har satt upp det enkla korset. Stenarna har dock funnits där tidigare.
Den 13 oktober detta år, 2023, är det 175 år sedan en engelsk snaubrigg strandade på Svartingsskär i Kalmarsund, öster om Ödängla. Enligt en sägen som levt länge i kustbyn, ska ett dråp ha skett i samband med strandningen och dessutom ska den dödade mannen ha begravts på ön. Sant eller skröna? Inte helt lätt att svara på, ska det visa sig!
Denna grundstötning var dramatisk, men berättelserna om vad som hände går isär – och har gjort så i 175 år.
Tidningen Barometern rapporterar nämligen den 18 oktober att ett större engelskt fartyg gått på grund i samband med stormen mellan torsdagen och fredagen. Platsen benämns Svartö, troligen alltså en feluppfattning av Svartingsskär. Fartyget är enligt Barometern vrak, hade en last av hampa och kom från Cronstadt, en rysk stad strax utanför S:t Petersburg.
Citat ur Barometern: ”När fartyget törnade på gick masten överbord och dödade i fallet skeppskaptenen. Besättningen som lärer dväljas ombord på vraket är underkastad noggrann karantänsbevakning.” Detta senare låter rimligt, eftersom man var rädd för koleran och inte ville att den skulle spridas till den svenska befolkningen.
Nu ska för tydlighetens skull skrivas att vare sig fartygets namn eller skeppstypen finns angiven i Brometerns notering. Dessutom återkommer inte den här uppgiften någonstans i någon annan tidning, trots att det var mycket vanligt att tidningarna tog notiser från varandra, ofta utan att ange källa.
Barometerns konkurrenttidning Calmarposten, som även den trycktes den 18 oktober, har en lista med fem strandningar i Kalmar län som har skett i samband med storm, regn och tjocka. Däribland finns ett fartyg som har strandat vid Svartingsskär den 13 oktober. Det nämns ingenting om en dödsolycka, vare sig där eller i någon annan av de tidningar som numera lätt kan läsas på nätet (Kungliga biblioteket, digitaliserade svenska dagstidningar).
Enligt en sägen, som länge har berättats på Ödängla, ska skeppet ha gått på grund i tjocka och efter felnavigering. Den som lagt ut kursen skulle ha varit kaptenen, medan styrmannen hävdat att kursen var fel. När man så gick på grund vid det strandparti som har kallats Alarna på norra Svartingsskär utbröt ett gräl männen emellan, ett gräl som slutade med att kaptenen tog en spelspak – andra uppgifter förekommer angående redskapet – och slog ihjäl styrmannen. Någon har bevarat ett namn på den som blev ihjälslagen, han skulle ha hetat Clemens Ray eller Ray Clemens.
Sägnen hävdar också att kaptenen blev oregerlig efter dråpet, men att en storväxt ödänglabo lugnade ner honom. De två ödänglabor som ska ha varit först på platsen var Gustaf Svensson (1825 – 1900) och Carl Svensson (1826 – 1910), 23 och 22 år gamla.
Sägnen berättar vidare att med stora svårigheter och hjälp av ortsbefolkningen lyckades besättningen få fartyget av grundet. Några bybor fick följa med till Kalmar för att man skulle kunna hålla pumparna igång hela tiden. I Kalmar reparerades fartyget och gick sedan vidare till England.
Ödänglasägnen hävdar att kaptenen skulle ha dömts för mord och hängts i England.
Den döde styrmannen – eller om det nu var kaptenen – ska enligt sägnen ha begravts ute på ön. På kullen lades spelspaken som spelat en så dramatisk roll i dramat. Graven vårdades av ödänglaborna fram emot 1900-talets början. Bertha Nordström, (jag har tyvärr inte hennes födelsedata) dotter till Gustav Erik Gustafsson, berättade att hon som flicka varit med sin mor ute på Svartingsskär och lagt blommor där.
Vi går vidare i källorna. Enligt förlisningsregistret kom Argyra från S:t Petersburg och var på väg till England med last av talg. Oavsett varifrån skeppet kom, Petersburg eller Cronstadt (vilket från Kalmars horisont kan kvitta lika) kan det verka förvånande att man valde vägen genom Kalmarsund.
Argyra var en snaubrigg, det vill säga ett fartyg med två ”normala” skeppsmaster försedda med råsegel och vid den aktre en extra, klenare mast med ett bomsegel (ursäkta en landkrabba om denna beskrivning stör de mera kunniga).
Chapmans ritning av en snaubrigg från år 1799. visar hur fartyget Argyra antagligen var riggat. Eftersom Argyra var ett lastfartyg, kan skrovets dimensioner förstås ha varit annorlunda. Sjöhistoriska museet.
Enligt de tidiga tidningsuppgifterna hette Argyras kapten Peter Riis, ett namn som inte verkar så särskilt engelskt. Stavningen Peter Ries förekommer också. Man får lätt associationer till Holland eller Tyskland. Men om man går in på försäkringsbolaget Lloyds skeppslistor vid den här tiden, även de tillgängliga på nätet, finner man att namnet i själva verket var Peter Rees. De svenska tidningarna har stavat så som det låter.
Argyra var byggd i Sunderland i nordöstra England 1839 och noteras för 282 ton i Lloyds register för 1848.
Målning av okänd konstnär vilken föreställer William Piles varv, North Sands, Sunderland vid ungefär den tid Argyra byggdes.
Hur var det med dråpet, eller dödsolyckan? Det nämns ingenting i tidningarna. Däremot framgår det att Peter Rees med besättning tillbringade ganska lång tid i Kalmar, antagligen för reparation av fartyget.
Besättningen hade ont om pengar och verkar ha tagit lån till höger och vänster, mot löfte om att deras kapten skulle betala. Peter Rees tvingades nämligen annonsera i Kalmartidningarna flera gånger om detta.
Argyras kapten Peter Rees fick annonsera i bland annat Barometern för att slippa ta ansvar för besättningens lån och köp på krita.
Jag är tyvärr inte helt klar över hur länge Argyra fick ligga kvar i Kalmar, men det kan vara så lång tid som till mars 1849, då Argyra utklareras från Kalmar (fast hon kan ju ha reparerats snabbare, gått till England och sedan gjort ytterligare en resa till Ryssland).
Ligger det en dräpt sjöman begraven på Svartingsskär? Har brottslingen i så fall kommit undan straff? Eller är den delen av historien ett utslag av Carl Svenssons omvittnat livliga fantasi, kanske uppeldad av ett felaktigt referat i Barometern den 18 oktober för 175 år sedan? Behöver vi egentligen veta?
Svartingsskär 1952. Den högre vegetationen längst till vänster på ön är ett albestånd på den nordliga udden på ön. De alarna dödades effektivt av en skarvkoloni som flyttade dit på 1990-talet. Till höger om träden skymtar man ett långt rev, Svartingsskärsrevet. Foto: Eric Lönnbom.
Stadra teater i Bergslagen har i sommar valt att för andra gången sätta upp en pjäs om den svenska psalmdiktningens superstjärna: Johan Olof Wallin. ”Jordens oro viker” är en historia om framgång, men även om grusade förhoppningar och det stora tvång som det innebär att leva i ett klassamhälle. Manus skrevs för ett kvartssekel sedan av Magnus Bejmar från Ronneby, så detta är en nyuppsättning till Stadra teaters 25-årsjubileum. Även om historien är densamma, är ensemblen mera fulltalig den här gången – enligt DN:s teaterskribent Leif Zern var det fyra personer på scenen år 1999, nu är de väl elva.
Hela (nästan) ensemblen utanför den före detta ladugård där Stadra teater har sin stora scen. Allsång med publiken före insläpp.
Det finns flera trådar till blekingsk teaterhistoria i den här uppsättningen: Stadra teater i Bergslagen drivs av Magnus Wetterholm, på 1980-taltet skådespelare i Blekingeteatern (ja, det fanns en sådan) och sedan i UDG-teaterns storsatsning musikalen ”Från här till hit”. Den nämnde Magnus Bejmar har stått på scenen i olika sammanhang, bland annat revyer i både Ronneby och Karlskrona. Den nutida musiken i föreställningen är skriven av Anders Ortman, som i dag är en av Sveriges främsta teatermusikkompositörer och som inledde sin bana i våra trakter.
Johan Olof Wallin är däremot fast förankrad i Svealand. Den blivande psalmgiganten var dalkarl och hamnade som ung på Stadra herrgård som informatör, därav intresset från den 1998 alldeles nyskapade Stadra teater.
Teatern är i hög grad Magnus Wetterholms skapelse. Det började med ett fallfärdigt uthus, underbart vackert beläget nere vid sjön Grecken, vilket med viss möda gjordes om till teaterlokal. Lite längre fram skapades också den stora scenen i den gamla rappade ladugårdslängan. Stor och stor, det är fortfarande en tämligen intim teaterupplevelse att se Stadra teaters föreställningar.
Applådtack på Stadra teater.
Det tar nästan sex timmar att köra bil från Blekinge till denna del av Bergslagen, ett par mil från deckarförfattaren Maria Langs ”Skoga”, det vill säga verklighetens Nora. Det är med andra ord att rekommendera att ordna med övernattning någonstans på vägen om man ska vara tillräckligt skärpt för en helafton tillbaka i, som det står i programmet, Jane Austens tid.
Det kan tyckas som ett publikfriande trick, att antyda att det finns någon likhet mellan den här historien och det tidiga 1800-talets nu så populära relationsdramer i engelsk miljö. Men vi som har läst exempelvis historikern Eva Marie Ulvros’ beskrivningar av kvinnornas villkor i det tidiga 1800-talets svenska borgerskap känner igen det stenhårda klassamhället.
I pjäsen ”Jordens oro viker” får vi bland annat se hur den unge Johan Olof av dessa oskrivna regler tvingas avstå från de kärlekar han själv vill ha. Han är begåvad och har lärt sig att arbeta hårt. På scenen ser vi samtidigt den unge uppåtsträvande ynglingen och den gamle psalmdiktaren och ärkebiskopen. Deras dialog fungerar alldeles utmärkt och gör att pjäsen undviker att bli alltför sentimental.
Det är också bra att exempelvis en annan av tidens superkändisar, Fredrika Bremer, får debattera med Wallin och därmed peka ut en riktning mot ett mera jämlikt och bättre samhälle – både för män och kvinnor.
Manusförfattaren har uppenbart läst sin svenska historia och drar nytta av tidens turbulens, med statskupp och allt större strävanden mot demokrati efter den snöpliga förlusten av Finland 1809.
Den moderna musiken, av Anders Ortman, är mycket väl inpassad i skådespelet. Dessutom får Johan Olof Wallin med visst nöje konstatera att vi ännu på 2000-talet faktiskt kan några av hans hundratals psalmverser utantill. ”Var hälsad sköna morgonstund…” är en av hans. Dessutom lade han ner stort arbete på att modernisera de 200 år gamla hymnerna, exempelvis ”Den blomstertid nu kommer…” som både är begripligare och språkligt vackrare i Wallins omarbetning. Det är roligt att få se hur han och hans hustru, duktig sångerska i verkligheten, kämpar med Israel Kolmodins ålderdomliga text.
Det hade funnits mycket mer att säga om detta skådespel, men jag vill bara avsluta med att tycka att vi skulle kunna ha många fler historiska pjäser om händelser och personer i Blekinge. Här saknas inte verklig dramatik genom århundradena!
Magnus Wetterholm (i vit rock) hälsar välkommen till Stadra teater.
Skrävle teatergrupp håller upp en skrattspegel för en galen omvärld. Varken uppmärksamhetsgalna swishjournalister eller kommunala byråkrater som vänder kappan efter (den politiska) vinden undgår gruppens vänliga men träffande satir. Det är omöjligt att värja sig för denna mycket charmiga uppsättning, som tyvärr redan har gjort sitt sista applådtack för säsongen.
De båda sagoberättarna i ”drag” som berättar sagor för pensionärer är så upprörande för en viss swish-journalist att denne tar sig ända upp i de blekingska skogarna.
Byn Skrävle ligger i nordöstra Blekinge, nära vägen mellan Lyckeby och Torsås, alldeles intill Sälleryd (ej att förväxla med Säljeryd, som ligger i Kronobergs län). Det här är en typisk blekingsk landsbygd med geografiskt sett ett litet avstånd till centralorten Karlskrona, men med desto större upplevda avstånd i livsstil och tänkesätt. Komedin Skrävle Bed and Breakfast – Bröllop och elkris lever i hög grad på kulturkrockar som uppstår när diverse underliga individer från omvärlden dyker upp i det lilla samhället.
Skrävle teatergrupp har funnits ända sedan 2009, men tvingades av pandemin till ett uppehåll. Nu var det äntligen dags igen. Jag tittade på den näst sista föreställningen av fyra, fredagen 21 juli.
Du som läser får ursäkta om jag inte nämner namn på alla som stod på scenen, det fanns nämligen inget program att hämta fakta ifrån. För 99 procent av publiken behövdes det säkert inte, för här känner alla varandra och förutsättningarna, inklusive tidigare uppsättningar, är mer än välkända.
Manusförfattaren Fredrik Karlsson berättade i alla fall att det påhittade ”Skrävle Bed and Breakfast” användes som sceneri redan 2016 och att persongalleriet var (mycket) löst tecknat efter förebild från världssuccén ”Fawlty towers”. Det märks, även om Basil inte på något sätt är sig lik – B&B:ns föreståndare är här betydligt mera letargisk och småslug än John Cleeses rollfigur. Här heter han Ruben och är lite smått fördomsfull, särskilt mot stadsbor, något som uppskattas mycket av publiken. Svär gör han också, men det är okej, så länge publiken hjälps åt och håller för öronen på de allra minsta…
Hustrun är naturligtvis den som får allt att fungera, här finns också en mycket lindrigt begåvad hjälpreda. Särskilt PK är det definitivt inte, men driften med olika företeelser är mycket vänlig och kan absolut inte kallas hån och väcker inte något hat. Mycket uppfriskande.
Den groteskt självupptagna swishjournalisten kommer till Skrävle för att direktsända och sätta stopp för dragqueens som läser sagor för pensionärerna. Christian Hammar i en av flera roller i den roliga föreställningen.
Ja, teatergruppen hinner med att driva med många nutida företeelser, swishjournalister, kulturbyråkrater och andra befattningshavare som inte låter landsbygdens invånare leva i fred. För en gångs skull är det glesbygdsborna som är de vettigaste rollfigurerna och de mest absurda typerna kommer nerdimpande från en avlägsen centralort.
Enda undantaget därvidlag är dottern till B&B-paret, som redan har flyttat in till stan och som nu kommer tillbaka till Skrävle med sin blivande make. Han visar sig inte vara så intresserad av att flytta till den lilla byn i kommunens utkant, trots att han genom vattentortyr (väldigt snäll sådan) av Ruben tvingas lova att göra detta.
Återväxten i Skrävle teatergrupp verkar vara säkrad. Tre sagoprinsessor som visade sig ha skinn på näsan.
Jag måste också nämna de tre yngsta på scenen. Tre flickor som spelade varsin klassisk sagofigur, Askungen, Törnrosa och Snövit. Deras respektive saga hade omtolkats och satts i Metoos och jämställdhetens stålkastarljus. Effekten av dessa små monologer var omedelbar, en riktig pärla, som mycket riktigt gav applåder inför öppen ridå.
Biblioteksböterna är på 25 000 kronor, så ”hotellchefen” Ruben ligger illa till när Bibliotekspolisen kommer på hotfullt besök.
Den övergripande berättelsen i denna komedi är tyvärr nog faktiskt att det stora samhället sviker landsbygden, även om den storyn berättas genom en serie mycket roliga scener. Själv skrattade jag stort när exempelvis ”Bibliotekspolisen” med mörka pilotglasögon och mössa med Bibliotekets logga kom och i maffiastil hotade Ruben med 25 000 kronor i böter eftersom han inte hade lämnat igen ”Utvandrarna” som han hade lånat 1991!
Strömmen hade han heller inte betalt, så hotet att elen till Skrävle B&B skulle strypas blev akut. Det tog Ruben med jämnmod, fram till dess att någon påminde honom om att hembränningsapparaten faktiskt kräver elektricitet. Då blev det för en gångs skulle fart på den annars så långsamme ”hotellchefen”.
Naturligtvis blev det lyckligt slut på alltihop. Den blivande svärsonen visade sig nämligen vara stenrik. Han hade uppfunnit nya appar som han hade tjänat stora pengar på. Så i avsaknad av inkomster, bidrag från kommunen och vettiga elräkningar, regnade nu pengarna över Skrävle Bed and Breakfast, när svärsonen öppnade sin plånbok. Pjäsen avslutades alltså med en Godot som verkligen kom fram! Härligt slut på den sagan.
Karlskronarevyn med Peter Sjöstrand i spetsen har lyckats plantera om Stefan och Kristers koncept ”sommarfars på Vallarna” till örlogsstaden. Att döma av publikreaktionerna på den föreställning jag bevistade har vi nu sett starten på en lång tradition, kanske lika lång som föregångaren.
Det är inte säkert att alla vet om detta, så jag börjar med konstaterandet: Det är svårt att spela fars. Komisk talang hos skådespelarna behöver kombineras med stenhård regi där ofta själva verkligheten, i form av scenografi, måste fås att spela med. I den nu aktuella pjäsen ”Hönor och svärmeri” har vi ingen egentlig huvudroll, utan de elva aktörerna har ungefär samma dignitet.
Elva? Frågar den uppmärksamme läsaren, ”men det är ju bara sju aktörer på scenen?”. Ja, men det är även fyra dörrar, som har nog så viktiga roller. Vi talar alltså om en kombination av ”slå i dörrarna” och ”förväxlingskomedi” av det mera skruvade slaget.
Hönor och svärmeri. Redan titeln är formad efter Vallarnas tradition, ”Bröllop och jäkelskap”, ”Bröstsim och gubbsjuka”, för att nämna några. ”Campa i klaveret” från 2012 har för övrigt Håkan Klamas som medförfattare, det vill säga samma person som har skrivit den nu aktuella farsen. Det finns alltså tydliga band till det halländska ursprunget.
Applådtack som aldrig vill ta slut för ”Hönor och svärmeri” i Karlskronarevyns uppsättning. Foto: Ingemar Lönnbom
Karlskronarevyn har detta första år med sommarfars valt att samarbeta med Bergqvistska gården, där publiken både kan ta en bit mat och sitta som en ”vanlig” publik på parkett. Sällskapet har kunnat sätta upp sin scen i ett välbevarat stadskvarter ett stenkast från Fisktorget. Det blir en betydligt intimare miljö än på Vallarna i Falkenberg, något som det kanske går att utnyttja ännu mera till ett annat år.
Den kanske största tillgången är dock publiken. Det finns redan en absolut lojalitet från Karlskronapubliken gentemot detta relativt nya teatersällskap. Här är det inte fråga om att skådespelarna behöver vara nervösa för hur skämten tas emot, publiken är med på noterna och så hjärtinnerligen tacksam. Vi har antagligen många karlskroniter som har sett fars på Vallarna och som nu njuter av att slippa den långa resan (Falkenbergsföreställningarna har setts av betydligt mer än en miljon åskådare).
Många skratt alltså, och dessutom stående ovationer, för en föreställning som lovar gott för framtiden. Karlskronarevyn kommer tillbaka med en lokalrevy i början av nästa år.
Joakim Mostberg (Ernst Karlsson) och Daniel Gustavsson (Kalle Ål) vinner naturligtvis över sta-borna när det tävlas på skummande böljor.
Man borde ha anat att det var något skumt med begreppet ”Ålafett”. Men att det skulle handla om en blekingevariant av en amerikansk hårvårdsprodukt (?) stod klart först när denna musikal gick igång. Det handlar alltså om Karlskrona musikteaters senaste produktion som spelas i Vämöparken.
Ja ”Ålafett” håller upp en skrattspegel för John Travolta och Olivia Newton-John redan när historien drar igång. Elsie (Anna Lahmer) berättar med romantik i rösten för sin nya väninna Göta (Linnea Lahte) om sin kärlek till Ernst (Joakim Mostberg) som på en annan del av ön skryter om sin erotiska erövring för kompisen Kalle Ål (Daniel Gustavsson). Vi känner förstås genast igen ”Summer nights” från ”Grease”.
Så där fortsätter det. Den ena kända låten efter den andra, ofta från en vältummad amerikansk sångbok, har fått ny text som passar in i den inte alltför komplicerade handlingen. Det är roligt och välspelat, Anna Lahmer och Joakim Mostberg gör aldrig bort sig på scenen och sågs senast i Ulf Fembros ”Marinka och kärleken”. De har utmärkta sparringpartners i Daniel Gustavsson och Linnea Lahte.
Jazz/pop/R’nB-gruppen Kvarteret är suveränt bra. Det är bara en tidsfråga innan de får ett riktigt stort genombrott. Det finns alltså goda skäl att gå till Vämöparken och höra dem.
Det som verkligen får oss i publiken att tappa hakan är emellertid musiken. Karlskrona musikteater har nämligen lyckats städsla den mest mångsidiga orkester som tänkas kan: Kvarteret (eller i varje fall största delen av bandet). Här spelar Rasmus Dahlström, Douglas Nilsson, Mille Metlid och Erik Olsson öbor som på olika sätt stöttar handlingen.
I maj i år vann gruppen pris i musiktävlingen Imagine, de tog hem segern i genren jazz/soul/R’n’B och fick därmed spela på Ystads jazzfestival! Låt oss gissa att de snart blir tvungna att byta namn, det verkar finnas minst två andra akter här i landet som kallar sig Kvarteret!
En annan gissning är att de snart kommer att vara alltför dyra att köpa in till Karlskrona musikteater. Så uppmaningen kan bara bli: gå och se ”Ålafett”. Det är fullt ös, lokal förankring och jättebra musik.
Linnea Lahte spelar Göta Nilsson, en öbo som är fena på att göra ålkroppkakor.
Karlskrona har i år minst tre olika sommarteateruppsättningar. De är kanske inte fullt lika ambitiösa som de storslagna scenproduktionerna i Karlshamn, men visst är det kul att det händer något även i Blekinges residenskommun.
Ålafetts okrönta drottning är förstås Anna Lahmer som (antar jag) har gjort det mesta manusjobbet. En riktigt begåvad skådespelare och manusförfattare som aldrig framhäver sig själv.
Här är en stor del av arrangörerna bakom Berättarfest 2023. Rödeby norra hembygdsförening, Bottnansmåla gård, Holmsjö hembygdsförening, Kulturkompaniet och Torsten Johansson, Göksjöholm har alla minst en programpunkt under veckan 2 – 9 juli 2023.
Nu startar årets berättarvecka i Blekinge, Berättarfest 2023. På söndag 2 juli blir det festlig invigning med tävlingen “Tror du vi ljuger” och sedan rullar det på med program varje dag hela veckan. Helt nytt är bland annat ett besök vid Ola Sonas grotta, som minner om en legendarisk yxmördare.
Föreningen Berättelser under eken har funnits sedan 2007 och är en paraplyorganisation för en mängd aktörer, föreningar, företag och privatpersoner, till stor del på Blekinges landsbygd. Alla som vill värna det muntliga berättandet får vara med och var och en anordnar sina egna evenemang under veckan.
Med tiden har verksamheten utökats med sång och musik, för att inte tala om de stadsvandringar inne i Karlskrona, som genomförs av Kulturkompaniet.
Programmet för berättarveckan finns i sin helhet på berattarfest.se. Här är några punkter:
Söndag 2/7: Invigning ”Tror du att vi ljuger?” här anordnar Berättelser under eken tillsammans med Stadsbiblioteket en helt ny tävling där publiken ska avslöja vad som är sant och vad som är rena skojet.
Fyra berättare försöker lura publiken med sina historier. Den som är riktigt bra på att gissa – eller är minst lättlurad – står som kvällens segrare.
Berättare: Michael Helgesson, Carina Melin och Ingemar Lönnbom.
På måndagen anordnas en stadsvandring i Karlskrona med tema Kalla kriget: “Om Ryssen kom”. Den återkommer flera gånger under veckan.
På hembygdsön i Holmsjö handlar det samma dag om emigrationen till Nordamerika. Åke, Erika och Martin Giselsson framför emigrantsånger, visar bilder och följer utvandrarna i deras spår genom Iowa, Illinois, Wisconsin och Minnesota.
På onsdagen lockar ett evenemang i Stengöl, norr om Rödeby: Bilsafari med berättelser. Det här är en favorit, och lockar alltid en stor publik. Turen går till hemligt mål, fast i år har man avslöjat att det blir en utflykt till platser strax norr om länsgränsen. Efter bilsafarin återvänder man till Stengöls skola där det blir korvgrillning.
På torsdagen anordnas stadsvandringen “Allt som aldrig blev av” i Karlskrona, en stadsvandring om byggnadsverken som fastnade på ritpappret eller bara blev halvfärdiga och sedan försvann.
Fredagen den 7 juli blir det utflykt till Bromåla i norra delen av Karlskrona kommun och ett besök till Husberget och Ola Sonas grotta. Berättar om den legendariske Ola Sona, vilken anklagades för ett yxmord, gör Torsten Johansson, Göksjöholm. Det blir också ett besök i Länsstyrelsens biotopområde med nyanlagda gärdesgårdar och ovanliga växter. Information om området ges av Sofie Villman från Länsstyrelsen.
Lördagen den 8 juli bjuder Bottnansmåla gård till mat och musik i sommarkväll. Här behöver man anmäla sig i förväg. Systrarna Ingela och Marie öppnar upp gården i Bottnansmåla för gemenskap. Här utlovar man berättelsen om pigan som var starten på släkten som lett till att åtta generationer nu drivit verksamhet här. OBS! Här måste man anmäla sig i förväg!
På söndagen den 9 juli blir det möjligt att komma in på normalt sett låsta bakgårdar och andra okända miljöer i Karlskrona. Liksom övriga stadsvandringar är det Kulturkompaniet som anordnar.
Luciafirandet tycks ha drabbats av skiftande konjunkturer under de hundratals år detta sicilianska helgon har noterats i almanackor och kalendrar. Sökningar i gamla svenska dagstidningar visar att Lucia ansågs urmodig på 1870-talet, men ökade i popularitet på 1890-talet och vid inledningen av det nya seklet. Det moderna firandet brukar dateras till 1930-talet, när Luciorna började utses genom tävlingar.
Fritz von Dardel tecknade ett luciatåg redan vid mitten av 1800-talet. Bild: Nordiska museet/Digitalt museum
I Blekinge har det ju varit ont om herrgårdar och slott, vilket gör att det antagligen inte har funnits något större tryck bland allmogen att spöka ut unga kvinnor med ljuskronor. Ljus var såklart en resurs som man behövde spara på, stearinljusen kom dessutom inte förrän i början av 1800-talet (den kände publicisten Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare, var även ljusfabrikant och levererade Liljeholmens produkter med början 1840).
Däremot lär det på olika platser runt om i landet ha varit populärt med luciafester och ungdomliga upptåg. År 1888 noterar tidningen Fäderneslandet att en så kallad lussefest, en slags kostymbal, anordnades i Nässjö. Men det noteras alltså som något exklusivt.
År 1907 skriver flera tidningar om en synnerligen stor lussefest, med 2 000 deltagare. Den har hållits i Chicago av det där befintliga Västgöta Gille. Tolv tärnor ingick i luciatåget och tusentals elektriska lampor belyste evenemanget, berättas det.
Det kan vara så att seden med Lucia har förädlats av svenskamerikanerna och därefter så att säga återimporterats till Sverige. Luciajipponas likhet med skönhetstävlingar får väl anses vara en indikation på detta.
Nu är det dags för det muntliga berättandets speciella festivalvecka i Blekinge.
4–10 juli arrangeras Berättarfest, första gången var redan år 2008. Nytt för i år är bland annat en byvandring på Möcklö, gårdsberättelser i Björketorp och en teaterföreställning.
Berättarfest arrangeras av föreningen Berättelser under eken, och är sprunget ur ett projekt där målet var att stärka det muntliga berättandet i Blekinge.
Berättelser under eken är en paraplyorganisation, där varje medlem står för sina egna arrangemang. Här samsas gårdsbutiker, hembygdsföreningar och besöksnäring i en gemensam verksamhet som också stöds av Studieförbundet Vuxenskolan. Därmed blir verksamheten bred, med en mängd olika evenemang.
Den nya byvandringen på Möcklö i Karlskronaskärgården har litterär anknytning, eftersom det är författaren Sara Rönér Janicke som är den berättande guiden. Men hon lovar att inte ”spoila” innehållet i boken om Mia som hon publicerade förra året, om nu någon inte ännu har läst den. Hon arrangerar tillsammans med Östra Blekinge hembygdsförening på måndagen 4 juli.
Samma dag berättar Michael Helgesson om Blekinges gränser genom historien. Det är Holmsjö hembygdsförening som har bjudit in den skickliga berättaren.
Helgesson är också genom Kulturkompaniet medlem i Berättelser under eken och genomför ett stort antal evenemang, bland annat stadsvandringar under berättarveckan. Men han lyfter gärna också fram säsongspremiären för Stadsteatern i Kristianopel, en dramatiserad berättelse om den intressanta platsen, den 5 juli.
Den dagen ställer Per Brunberg på Björketorps gård frågan: ”Hur mycket kan man älska en gård?”. Han har ett trehundraårigt perspektiv i sin berättelse.
På onsdagen blir det teater i Stengöls skola, ”Den motvillige trubaduren” med Joakim Mostberg och Matz Arnström, arrangör är Rödeby norra hembygdsförening. Kulturkompaniet i Karlskrona genomför samma kväll stadsvandringen ”Vanartigt kvinnfolk”.
På torsdagen är Kulturkompaniet tillbaka i Kristianopel med en stadsvandring, medan samtidigt Räntemåla Natur & Kultur i norra delen av Ronneby kommun lockar med ett dubbelprogram. Det är dels Anders Engblom, projektledare för Gribshunden och utställningen i Kallvattenkuren som berättar om äventyret med det sjunkna krigsfartyget från 1400-talet och om den då regerande Kung Hans, som var kung både i Danmark och Sverige. Dessutom har journalisten Ingemar Lönnbom letat reda på dramatiska och dråpliga historier från trakten.
Under lördagen och söndagen gör Kulturkompaniet en storsatsning, med totalt fem stadsvandringar i Karlskrona. Det handlar om Kalla krigets spår i Karlskronas stadsbild (både lördag och söndag), stadsdelen Björkholmen och om de blå streck som ses på en del ställen i centrala Karlskrona. På söndagen är det dessutom en vandring till okända bakgårdar och andra miljöer i Örlogsstaden.
Söndagen genomförs också ett berättarevenemang i Offamåla, där Rabarbergården ligger. Där finns skön lantlig miljö och en fotoutställning.
Här kan du se en kort film om årets evenemang!
Klicka på pilen och titta på filmen om årets Berättarfest i Blekinge.
Flera av de nämnda arrangemangen ska man helst föranmäla sig till, så det bästa är att kontrollera informationen från Berättelser under eken på www.berattarfest.se
Skrönornas egen högtid kan bli ett lyft för dig och din verksamhet!
Välkommen till nätverket som ser till att det muntliga berättandet lever vidare och har sin egen vecka.
Föreningen Berättelser under Eken anordnar varje år vecka 27 en Berättarfest där vi för traditionen vidare samtidigt som varje arrangör får möjlighet att locka en ny publik till sin förening eller företag.
Föreningen Berättelser under Eken tar tillvara kunskap, berättarglädje och engagemang i bygden samtidigt som vi lyfter bygdens möjligheter som ett intressant besöksmål. Du som arrangör får mot en liten avgift hjälp med marknadsföring och tillgång till vårt nätverk.
Föreningen Berättelser under Ekens uppgift är att:
Samordna och genomföra Berättarveckan.
Att inspirera och stärka bygdens kulturnätverk och öka samarbetet mellan aktörerna.
Marknadsföringen sker på föreningens hemsida och i sociala medier. De som arrangerar något evenemang under Berättarveckan är medlemmar, men alla är välkomna som stödjande medlemmar. Medlemsavgiften är 250:- för 2022. Till detta kommer en avgift på 10 kronor för varje biljett du säljer. (Det är i princip samma upplägg som välkända Nässelfrossan i Västblekinge).
Vill du, förening eller företag vara med och arrangera något under Berättarveckan eller har du frågor?
Hör av dig till ordförande Eva Runesson, 0738-325 639, 0455-43 439 Eva.runesson@outlook.com Hör av dig senast söndag 15 maj 2022.
Ingemar Lönnbom 