Mossig fägring på mossornas dag
På självaste mossornas dag vill jag lägga upp en bild som visar hur otroligt vackra mossor kan vara. Bilden är tagen idag, i Edskärrets naturreservat i Östhammars kommun i Uppland.
Grentaggsvamp i farten
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är en art som är lätt att känna igen. På håll ser det ut som att någon har spritsat vaniljkrämsblandad vispgrädde på trädstammen som den växer ur. Efter att jag bara hade fått se grenataggsvamp på bild i böcker och i sociala medier, fick jag i höst äntligen den live!
Grentaggsvampsupplevelsen delade jag med min vän Carin när vi körde på grusvägar genom Norduppländsk landsbygd. Vi var på väg till okända kalkbarrskogar i syfte att hitta just spännande svampar. Ingen av oss var beredd på att vi skulle upptäcka dagens finaste svampfynd genom bilfönstret!
Det hela skedde mycket oväntat och var snabbt över. I samma stund som jag skrek “grentaggsvamp” och pekade mot en stor lönn som stod en bit från vägkanten, ställde Carin sig på bromsen. Skicklig som en biltjuv backade hon sedan 20 meter och sekunden efter vällde vi ut ur bilen och sprang mot lönnen. Vi befann oss på gränsen till en villatomt och vi agerade effektivt för att vårt intrång skulle bli så kort som möjligt. Lukta, smaka, känna. Och fotografera förstås! När vi båda hade fångats på bild tillsammans med grentaggsvampen kunde färden fortsätta. I bilen gladdes vi åt vårat fynd och hoppades förstås att ingen hade bevittnat vårt tilltag!
Tallört – En klorofyllös parasit
Det är inte var dag ett knippe tallörter Monotropa hypopitys uppenbarar sig när man är vilse i en regnvåt sumpskog. (Det är inte var dag jag är vilse heller för den delen.) Mitt lugna sökande efter svamp hade sedan länge övergått i ett hetsigt och planlöst irrande då tallörterna plötsligt dök upp framför mig. Det oväntade mötet gav mig en känsla av att det var tallörterna som hade hittat mig snarare än tvärt om.
Tallörten är något så märkvärdigt som växt som saknar klorofyll. Deras bleka uppsyn har fått svampplockare att undra vad detta är för konstig svamp. Tittar man däremot noga så ser man att tallörten har allt vad en klassisk grön blomväxt har; stjälkar med blad och blommor med kronblad, ståndare och pistiller.
Man kan då fråga sig hur tallörten får sin livsenergi då den saknar klorofyll? I min gamla flora från 90- talet står det att den är nedbrytare, men idag vet man bättre. Tallörten är nämligen en parasit, och parasiterar på musseroners mycel. Musseroner Tricholoma är ett svampsläkte som lever i symbios med träd via ett nätverk av tunna svamptrådar (mycel) som är kopplade till trädens rötter. Via detta nätverk får musseronsvamparna energirikt socker och från trädens fotosyntes och träden får i sin tur tillgång till mycelnätverkets enorma vattenupptagningsförmåga. När tallörten parasiterar på musseronernas mycel, innebär det i förlängningen att tallörten även parasiterar på musseronens trädkompis och det socker som träden bildar via fotosyntesen.
Fjällvickerblåvinge på Mittåkläppen
På min vandring upp för Mittåkläppen i nordvästra Härjedalen i slutet av juli var det inte bara blomster som förgyllde min tillvaro. Till min glädje satt det fjällvickerblåvingar Agriades orbitulus och tryckte i vegetationen. De var ovilliga att flyga i det kyliga vädret, vilket gav mig tillfälle att studera dem i lugn och ro.
Hanen av fjällvickerblåvinge är gnistrande blå på ovansidan och honans ovansida är brun. Den färguppdelningen delar de med många av Sveriges ca 20 blåvingearter. Fjällvickerblåvingens vingundersida däremot är mer unik för arten och är lika hos hane och hona; grå med stora ljusgrå fläckar. (Det är bara högnordisk blåvinge som har en liknande färgteckning och den arten finns bara i nordligaste delen av Sveriges fjällkedja.) I Sverige hittar vi fjällvickerblåvinge på sydvända fjällsluttningar i nordvästra Härjedalen och en bit in i södra Jämtland.
På Mittåkläppen såg jag några bestånd av den gula och ståtliga ärtväxten isvedel Astragalus frigidus. Ett gammalt namn på den arten är fjällvicker, vilket har gett namn åt fjällvickerblåvingen. Isvedel, tillsammans med fjällvedel Astragalus alpinus, är nämligen värdväxt åt fjällvickerblåvingen. Med det menas att honan av fällvickerblåvinge lägger ägg på dessa växter och att larverna sedan lever av och utvecklas på dem.
Fjällgentiana och klippveronika
Om det fanns en tävling i vilken blomma som är blåast i Sverige, så skulle den lilla fjällblomman fjällgentiana Gentiana nivalis få en självklar första plats. Fjällgentiana ser inte mycket ut för världen vid kallt och mulet väder. Men så fort solen skiner och temperaturen stiger uppemot 10 grader, slår den ut sina fem kronblad och är redo att ta andan ur den förbipasserande fjällvandraren. För mig är fjällgentianan drottningen på fjället, en blomma som som får tiden att stanna upp litet, liten tag,
Andraplatsen i blåhetstävlingen knips av klippveronikan Veronica fruticans, också den en liten blomma som du hittar i fjällen. Jag tycker den är så otroligt näpen med de vita ståndarknapparna i kontrast till de djupblåa kronbladen.
Klippveronikan tillhör samma släkte som vardagsblomman teveronika Veronica chamaedrys och de båda arterna påminner om varandra. Klippveronikan har dock större blommor i förhållande till resten av växten. Mig veterligen hittar man ingen teveronika på fjällets klippavsatser och du hittar definitivt inte klippveronika i din gräsmatta, så förväxlingsrisken är minimal.
Florafrossa på Mittåkläppen
Nog hade jag hört talas om Mittåkläppen förut. Fjället med den rika floran i nordvästra Härjedalen. Men det var först efter att ha läst Barbro Risbergs botaniska reportage i tidningen Vilda växter som jag kände att detta fjäll kallade även på mig. Nu har jag varit där och jag blev inte inte besviken!
Här kommer ett smakprov av floran på Mittåkläppen. Min tur på fjället ägde rum den 22 juli.
Godnatt lilla storsovarbi
Jag har en liten kvällsrutin. När nattens kyla och fukt kommer krypande, spanar jag in en specifik blomkalk av stor blåklocka Campanula persicifolia som växter runt knuten. Där hänger allt som oftast ett storsovarbi Chelostoma rapunculi med käkarna hårt låsta om blåklockans pistill som om det gällde livet. Och det gör det för ett litet bi, gäller livet alltså. Blåklockan ger skydd mot regn och predatorer. En riktigt bra klocka verkar också vara värd att återkomma till, och ger mig glädjen att natta mitt “eget” storsovarbi.
Storsovarbi är en av tre arter i släktet som kallas blomsovarbi Chelostoma. Dessa arter (smörblommebi, småsovarbi och storsovarbi) är svarta, långsmala, jämnbreda och har sparsamt med behåring förutom honornas vithåriga pollenborste på magen. Hanarna har böjd bakropsspets med artspecifika utskott som är till hjälp i artbestämningen.
Om du vill fördjupa dig i hur man känner igen olika blomsovarbin är en sökning på Artfakta på sin plats. Där finns fina bilder, artbeskrivningar och digitala nycklar. Med lite träning går det känna igen alla tre arter av blomsovarbin Chelostoma i fält.
Adam och Eva – Blomsterparet som luras
Adam och Eva Dactylorhiza sambucina är namnet på en av Sveriges mest kända orkidéer. Det är en art som saknar nektar och har två färgformer; en gulvit och en rödrosa. De olika färgformerna växer om vart annat i kalkrika ängs- och betesmarker.
I går gjorde jag mitt årliga vårbesök i Bondskärets naturreservat för att njuta av bland annat Adam och Eva.
I blommornas värd finns det många strategier för att locka till sig pollinerare på ett så effektivt sätt som möjligt. Tillsammans med färggranna och skyltande kronblad är det kutym att bjuda på en slurk nektar till den besökande insekten som tack för ett ovärderligt jobb med att bistå blommornas befruktning. För t ex en humla är den energirika nektarn det bränsle hon behöver för att oförtrutet kunna besöka blomma efter blomma på jakt efter pollen som ska bli mat till hennes larver. Så snopen hon ska bli då när hon besöker “Adam”, den prunkande orkidén i vackra röda färger, men som inte levererar någon nektar hur många hon än besöker. När humlan tröttnat på att bli snuvad på konfekten vänder hon antennerna mot “Evorna” istället och gör även där pollineringsjobbet utan att få betalt. Hur många gånger humlorna byter mellan de olika färgvarianterna vet nog ingen. Men det är i alla fall tillräckligt många gånger för att Adam och Eva ska kunna föra sina gener vidare utan att behöva tillverka den kostsamma nektarn!
Vilken av färgformerna är då Adam och vilken är Eva? I texten ovan benämner jag ju den rödrosa som Adam och den gulvita som Eva, men det är bara efter mitt eget tyckande. Jag har inte sett någon officiell på källa på vem som är vem. Det vore roligt att veta hur ni tänker kring namngivning. Kommentera gärna i så fall!
Nagelört – Snart i en backe nära dig
Min första vårblomma 2023 blev varken tussilago eller blåsippa. Det blev nagelört Draba verna. Nagelört är en betydligt oansenligare uppenbarelse än de två förstnämnda växterna. Från en bladrosett som inte är större än en nagel, sträcker sig en gänglig centimeterhög stjälk som bär vita blommor med fyra djupt kluvna kronblad. Ut och spana i torra backar och vägkanter! Den är värd din tid.
Själv hittade jag årets första nagelört i en sandig backe inte långt från mitt hem. Jag var egentligen ute efter vårtidiga insekter, vilket jag också hittade, men det var nagelörten som fick mig att åla i en halvtimme på jakt efter den perfekta bilden som inte riktigt ville infinna sig.
Sex arter vedsvampar i syrenhäcken
Att flytta till ett hus med tomt innebär många nya möjligheter. En av dem är att tomtkryssa. Att tomtkryssa går ut på att man räknar och dokumenterar alla arter som man har eller ser på ens egen tomt. Man ska självklart ha så många arter som möjligt, även om det är oklart vem man tävlar emot. På nyårsdagen 2023 inledde jag min bana som tomtkryssare med att kryssa talgoxe och blåmes vid fågelmatningen. I helgen tog jag mig an syrenhäcken i samma anda. Det har hittills resulterat i att jag kan lägga sex nya vedsvampsarter till tomtlistan; kuddticka Fomitiporia punctata, klyvporing Xylodon paradoxus, tätskinn Peniophora incarnata, askskinn Peniophora limitata, rödvedskål Patinellaria sanguinea och gul hårskål Neodasyscypha cerina. De två senare arterna, rödvedsskål och gul hårskål, har jag aldrig sett förut i mitt liv! Långväga exkursioner i alla ära, men det kan verkligen löna dig att gräva där man står (i mitt fall i min egen häck).