Det är något lite läskigt som pågår just nu…
En känsla av obehag över att släppa ifrån oss manuset för sista gången innan den förvandlas till en färdig bok.
Igår fick vi frågan av vår nyfikna femåring om boken inte var klar än.
Vi har ju hållit på med den så länge!
Så länge hon kan minnas har vi suttit där på kvällar och helger och knattrat på våra datorer.
På sista tiden har det blivit ännu oftare än vanligt.
Eftersom vi just nu kombinerar finslipningen på Medaljmorden, med manusskrivandet till uppföljaren, Isdockorna, så blir det många extra skrivtimmar per dag.
Och visst kan det kännas som ett evighetsprojekt att skriva en bok?

Vår debutroman Medaljmorden blir bara bättre och bättre för varje dag som går.
För ett år sedan var den visserligen trettiotusen ord längre än vad den är nu, men trots att mer än en fjärdedel av originalmanuset har strukits så känns boken både mer fyllig och händelserik än förut.
Resan som boken gjort (för nu börjar det verkligen likna en färdig bok) har varit fascinerande att följa.
Det är nästan som att boken vid någon tidpunkt fick eget liv, och sökte sig ut i världen för att utvecklas.
Med hjälp av testläsare, förläggare och redaktör for den iväg på en lång radda retreats, där den både gick ned i vikt och stylades om till en bättre variant av sig själv.
Mellan de olika hälsoresorna kom den hem och fick kärlek och massage, och tack vare all uppmärksamhet så blev den hela tiden lite, lite bättre.
Och när vi nu, bara månader före bokens release, fortfarande putsar på den och gör små ändringar och förbättringar så ställer vi oss precis samma fråga som vår femåring – Är inte boken klar än?

Men blir en bok någonsin helt klar då?
Nej, kanske inte.
Kanske räknas den som klar när sista korrekturrundan är färdig?
Eller kanske är den klar först när den blivit inläst som ljudbok och fått sin pärm och sina tryckta sidor?

En sak som är säker är att vi mycket snart inte kan göra något mer för att förbättra boken.
Och det är nog det som den där läskiga känslan bottnar i…
Trots att vi skulle kunna hitta förbättringspotential i all evighet så stängs nu den dörren för all framtid.
Boken blir vad den blir.
Färdig – men aldrig helt klar.

reichard.reichard

För mig har skrivsommaren blivit något jag ser fram emot hela året – och även något jag kämpar för hela året. Det är på sommaren som hela mitt skrivliv får en ordentlig återställare, det är tiden då jag hinner gå igenom vad jag åstadkommit de senaste månaderna men också blicka framåt och lägga upp nya mål. En tid för skrivliv och reflektion, återhämtning och nyskapande.

Plus, du kommer väl ihåg #levkreativtsommaren2024? Längst ner hittar du ett schema för sommarens kreativa liv!

Jag brukar prioritera mitt skrivliv om sommaren genom att:

Göra upp en rimlig plan.
En plan med tydliga deadlines är bra, men det är också viktigt att planen är rimlig. Det ska finnas luckor i planen så att jag har rum att andas och existera. Jag behöver tid att återhämta mig, och det sista jag vill är att stressa runt som en galning och inleda hösten som ett vrak.

Prioritera mitt skrivande.
Det är nu jag vill njuta av att vara kreativ och skapa något oväntat. Och det kan göras genom att prioritera skrivandet framom t.ex. trädgårdsarbete och annat jobb. Jag vill vara kreativ och samla inspiration. Jag vill skriva, skriva, skriva. Prioritering alltså. Det är viktigt.

Prioritera mig själv.
Hälsa, välmående, återhämtning. En utbränd människa är en utbränd författare. Även om skrivandet ska prioriteras så ska det också finnas tid att pausa upp. Därför är följande punkt ganska motsägelsefull
eftersom jag också prioriterar mitt skrivliv om sommaren genom att…

Ta mig bort från skrivandet.
Promenader i naturen, solbad, upptäcktsfärder och besök på museum. Kanske kan jag skiva någon anteckning, men det viktiga är att försöka tömma hjärnan. Det är konstigt hur mycket kreativitet som ryms in i huvudet efter att man tömt det på tankar som spretar åt olika håll.

Bli glad över de regniga dagarna.
Efter att jag återhämtat mig i sol och natur märker jag att det kommer en naturlig paus. Regnet öser ner, åskan mullrar i bakgrunden. Vad är då bättre än en kopp te, en filt och skrivtid invid smattret mot fönstret? (Samtidigt som du låter fingrarna smattra mot tangentbordet.)

Träffa andra.
Skrivlivet blir lätt ensamt och vänner, familj och släkt brukar vilja träffas om sommaren. Det betyder inte att jag måste prioritera andra framom ditt skrivande, men att vara social kan också väcka nya tankar och idéer till liv. Jag har allt mer börjat prata om mitt skrivande och vara öppen om att jag är en skrivande människa. Det är inte alltid lätt, ibland känns det pinsamt att öppna upp om något som är så viktigt för mig, men vad är bättre än att inse att någon kompis eller släkting också har författardrömmar? Vips – en kollega en skrivlivet!

Följa upp mitt arbete.
Med jämna mellanrum brukar jag slänga ett öga på den plan jag gjort för sommaren. Följer jag den? Visst ska det finnas tid för att ligga på stranden och bada i havet, men jag hade ju också tänkt prioritera mitt skrivande. Så det är viktigt för mig att blicka bakåt också, på planen jag gjort upp, så att jag kan ge mig själv en spark i baken om så behövs.

Göra ändringar i planen.
Ibland funkar inte planen jag gjort upp. Ofta har jag varit alldeles för optimistisk. De gånger jag blivit beviljad stipendier brukar jag vilja göra det jag lovat i min ansökan OCH skriva något utöver det, för att liksom känna att jag verkligen förtjänar stipendierna och min skrivsommar. Men det är inte alltid hållbart. Så då kan jag värna om min skrivsommar genom att vara snäll med mig själv, för att leva skrivliv innebär att jag konsekvent tar tag i mitt skrivande – även när det kommer svackor.

Göra upp en plan för hösten.
Jag blickar inte bara bakåt i planen, utan framåt i skrivlivet också. När sommaren är på väg att ta slut (det går alltid för fort) och jag känner att kreativiteten springer ifrån mig gör jag upp en ny plan. Att se längre in i framtiden och fundera kring mina mål brukar hjälpa mig att jobba i nuet också. Hur tar jag min skrivsommar med mig in i höstens vardag? Skrivlivet tar ju inte slut bara för att sommaren gör det.

Fira!
Jag vill kunna fira mina framgångar, oberoende hur mycket jag fått skrivet. För det är ju mer än vad jag hade innan skrivsommaren började. Att njuta och glädjas är viktigt, jag skriver ju för att jag älskar det, och att fira mitt skrivliv och min skrivsommar är mitt sätt att ge tillbaka till den kreativa energi som hittat fram till mig. Kanske sprids min glädje och inspiration över skrivlivet till någon annan? I vilket fall som helst vill jag fira mitt liv som skrivande människa.

Vill du ta tag i ditt skrivliv och leva kreativt i sommar? Som du kanske läst tidigare tänker jag blogga om Julia Camerons bok Lev kreativt i sommar (juni-augusti). För varje vecka går jag igenom ett kapitel i den kurs som boken beskriver.

Det är fritt fram att haka på – det är ju bara roligare om vi är fler som delar med oss av våra kreativa liv. Följ bloggen och släng ett öga på sociala medier – jag kommer uppdatera regelbundet på min Instagram med hashtaggen: #levkreativtsommaren2024

Jag inleder mitt sommarbloggande onsdagen 5.6 med att skriva om de inledande kapitlen i boken. Därefter jobbar jag med ett kapitel i taget. Du kan välja att jobba i samma takt som jag, eller helt i egen takt. Du kan skaffa boken secondhand, från biblioteket, eller från en bokhandel. Och att vara med är förstås gratis.

Här är det schema jag tänkte hålla:

5.6: Introduktion
12.6: Kapitel 1
19.6: Kapitel 2
26.6: Kapitel 3
3.7: Kapitel 4
10.7: Kapitel 5
17.7: Kapitel 6
24.7: Kapitel 7
31.7: Kapitel 8
7.8: Kapitel 9
14.8: Kapitel 10
21.8: Kapitel 11
28.8: Kapitel 12 + avslutning

Hur ser din skrivsommar ut? Skriv gärna en kommentar här eller åt mig på sociala medier!

// Emma
@emmakanckos

Med Hemingways hjälp tog vi oss halvvägs, till 45.000 ord. Men nu är det dags att växla upp, och det rejält. Vi ska försöka ta vår berättelse till hela 75.000 ord, och den här delen av skrivprocessen vill jag tillägna Harry Martinson.

För er som kan er historia var Harry bland annat gift med författarinnan Moa Martinson, han satt med i Svenska Akademin, och han mottog Nobels litteraturpris 1974 – delat med Eyvind Johnson, som också var medlem i samma akademi.

Föga förvånande möttes denna utnämning av ett ramaskri (tänk exempelvis om Horace Engdahl skulle utse sig själv till pristagare!), och Harry Martinson tog mycket illa vid sig av såväl debatt som kritik. Det slutade med att han tog sitt liv med en sax, i något som nog får beskrivas som en plågsam harakiri. Och detta sorgliga öde tar oss oundvikligen tillbaka till vår skrivprocess.

Det här är såklart inget att skämta om, men jag tar mig som vanligt glatt friheten att göra det ändå. Och självfallet inga jämförelser mellan mitt och Harrys författarskap i övrigt, men för egen del är resan från 45.000 ord till 75.000 så nära saxen som det går att komma…

Det här är Djävulspasset för mig, där tankar på att ge upp hela skiten är mer regel än undantag. Det är så oerhört lätt att köra fast, tvivla och våndas. Tycka att allt som skrivits hittills är banalt jävla skräp. Om det dessutom finns en deadline, och man drar en illavarslande överslagsräkning där man inser att det börjar bli riktigt bråttom, är det plötsligt väldigt sega ord som ska levereras.

Och då är det också mänskligt att söka sig ut i köket och treva med handen i kökslådan efter en enkel väg ut…

Hur kommer du upp i dina 75.000 ord?

Frida Windelhed är en skräck- och erotikförfattare bosatt i Göteborg, som ofta skriver om queera och feministiska teman. Hennes skräckromaner Rött universum och Järnvärld är utgivna av Swedish Zombie förlag och hennes erotiska noveller finns att läsa och lyssna på i Blanche Stories och Ava Stories appar. Hon skriver även artiklar för Tidningen Skriva och frilansar idag som reporter och redaktör.

Jag är en person som vill dra saker till sin spets, utmana normer och tänja på gränser, inte minst som författare. Och jag har alltid älskat skräck. Tove Jansson, Maria Gripe och skrämmande gamla folksagor blev snabbt till Kalla Kårar-böckerna, som snabbt byttes ut mot Anne Rice och Stephen King.

Berättarlusten och kärleken till skräck har alltid legat tätt intill varandra i mitt bröst. De första historierna jag skrev på ritpapper och limmade ihop till små häften var så klart berättelser om varulvar och vampyrer, som jag läste högt i lekstugan tills mina vänners mammor blev arga på mig.

Så när jag började ta skrivandet på större allvar i början av tjugoårsåldern var det självklart att jag skulle skriva skräck. Jag är helt enkelt, och har alltid varit, en skräckförfattare.

Men när jag skrev mina första noveller på Sundbybergs folkhögskolas skrivarlinje, och
manuset som så småningom blev min debutroman Rött universum, hade jag skrivit om kroppar som slits isär, brutala mord och kannibalism, men inte en enda sexscen. Jag vågade inte ens försöka skildra sex. Jag trodde inte att jag skulle kunna göra det bra. Jag skulle inte på ett snyggt sätt kunna sätta ord på något så intimt och privat och – i värsta fall – pinsamt.

Vad skulle min mamma säga, som läser allt jag skriver?

Men jag ville ju våga skriva om allt. Jag ville inte vara en författare som drar sig för att
skildra vissa saker, som fegar ur när det blir obekvämt, och kanske tänkte jag just då på mig själv som författare för första gången.

Jag skrev min första sexscen i hemlighet – så som jag en gång skrivit allt i hemlighet – och med hjärtat i halsgropen, som om någon främling – eller ännu värre, någon jag kände – plötsligt skulle materialiseras i min lägenhet och läsa det jag skrev över axeln på mig. Just för att sexskildringen var den enda grejen som jag tänkte att jag aldrig skulle våga mig på, behövde jag pröva. Och det var roligt. Jätteroligt. Det var en övning i att undvika klyschor och beskriva starka känslor på kreativa sätt, och framför allt var det – precis som att skriva skräck – en övning i att gå hela vägen.

Man kan inte skriva en bra skräckscen halvdant, och inte heller en sexscen.

Den där första sexscenen blev till en första erotisk novell, som snabbt blev till många fler. Det dröjde inte länge innan jag började skicka iväg dem till förlag. Idag får jag ofta frågor om hur det kommer sig att jag skriver två så vitt skilda genrer, vilket alltid förvånar mig. Det är inte alls så jag ser det, skräck och erotik ligger tätt intill varandra för mig. Bägge genrer handlar främst om att skapa rätt stämning, sätta en ton inför vad som komma skall: en spänning som verkar växa mot ett klimax. Inom båda genrerna är överenskommelsen mellan läsare och författare oerhört viktig: det bör framgå att innehållet kommer röra sig inom den erotiska eller läskiga sfären, och om skräck eller sex utlovats är det viktigt att läsaren inte blir besviken. Och för både skräck- och erotikförfattaren är viktigast av allt att inte fega ur.

Den största likheten mellan genrerna är så klart det kroppsliga. Rädsla och upphetsning är sensationer som känns i kroppen, och för att förmedla dem använder man samma förråd av obekväma ord. Ord som har sin styrka i att de är just obekväma. Djärva. Drypande adjektiv som våt, het, skälvande, beskrivningar av hud och kroppsvätskor, av kroppar som vrider sig i extrema känslor.

Att skriva läskiga eller sexiga scener är också toppenövningar i att vara konsekvent med sin ton och sitt språk. När man skildrar obekväma scener trillar man lätt i fällan att börja skriva onödigt poetiskt eller använda sig av malplacerade uttryck, för att undvika att gå rakt på sak.

Jag råder alla skrivande personer att tänja på sina gränser. Det behöver inte bli bra, man behöver inte visa det för någon, men när man har brutit alla sina tabun blir allt annat enkelt att skriva om. Lyft de tunga vikterna, så väger allt annat lätt. Om inte annat är det en övning i att vara orädd, och är det något som en författare behöver vara så är det just det: orädd.

Instagram: thewindelhedwitch

JENNY

Problemet med litterära karaktärer är att de ofta måste genomgå en mängd svårigheter och utmaningar innan de får sin belöning. Om man inte är ute efter utveckling utan vill ha ett mer bekymmersfritt liv, är mitt tips att välja en sidokaraktär. Bästa vännen eller den som hjälten möter på vägen och får goda råd av. Idag skulle jag välja att vara Tigger i Nalle Puh. Finns det någon mer sorgfri karaktär så säg!

MATHIAS

Eftersom jag älskar att upptäcka platser runtomkring i Sverige blir det utan tvekan Nils Holgersson. Jag har dessutom uppriktigt svårt att tänka mig något häftigare än att först bli förvandlad till en liten pyssling, och sedan flyga med en gås över hela landet. 

ALEXANDRA

Det verkar oftast väldigt jobbigt att vara en litterär karaktär. Men kanske skulle jag kunna tänka mig rollen som Agneta från Au Revoir Agneta. Skulle gärna ta en sommar i en fransk by full med queera gubbar, vin och god mat, även om jag behövde stöta på lite patrull längs vägen. 

CARRO & JOCKE

Carro hade valt att bli Pippi Långstrump! Hon har en kappsäck full med guldmynt, är världens starkaste och så har hon ju en apa, häst och villa och får chilla och hänga med sina vänner hela dagarna och äta pannkakor i höga travar – det är inte så dumt! Jocke frågar sig om Stålmannen räknas som en litterär karaktär? Det är något med att kunna flyga, lyfta ett helt hus och ha ögon som kan se genom väggar. Annars hade det varit spännande att vara Gandalf i Sagan om ringen…

EMMA

Just nu, när våren i Finland satts på paus och det igen är minusgrader till natten, ja… Då önskar jag faktiskt att jag var Tjorven på Saltkråkan. Hur skönt vore det inte med sommar, sol och hav, en härlig hund, ett gäng roliga släktingar och kompisar, lagom stora äventyr och filosofiska frågeställningar som “Gode Gud, får jag ta en tårtbit till?”… 

Från oss alla, till er alla: Ha en härlig skriv-lördag!!!

e

Att vara författare är som att vara en gud i sin egen lilla värld. Du skapar karaktärer, ger dem liv och kastar dem in i alla möjliga äventyr. Men ibland, när du sitter där framför datorn, kan en märklig känsla smyga sig in – skuld. Ja, du kan känna sig skyldig och ansvarig för de prövningar som dina kära karaktärer måste utstå.

Det här gäller såklart särskilt huvudpersonen. Du har tillbringat timmar, dagar och ibland år på att utveckla dem, ge dem djup och personlighet och sedan måste du kasta dem in i den värsta dagen i deras liv. Det är som att vara en förälder som skickar sitt barn till tandläkaren för första gången, fast tusen gånger värre. För du vet att du är den som har skapat deras öde, som har bestämt att de ska genomgå alla dessa prövningar.

Och så sitter du där, medan ens huvudperson möter den ena tragedin efter den andra – de förlorar sin älskade, blir förrådda av sin bästa vän, eller drabbas av sjukdom eller olycka. Det enda du tänker på är: hur kan jag göra det ännu värre nu? Finns det fler saker som jag kan beröva huvudpersonen på? Hur blev du plötsligt världens värsta människa, undrar du? Hur kan du vara så grym mot någon du har skänkt liv?  

Just nu skriver jag om mentalvården i Sverige under första hälften av 1900-talet. Det är inte en upplyftande research som jag har fått ta del av. En del av mig ryser av obehag. En annan del gnuggar händerna inför de oändliga möjligheter som finns för mig att plåga mina huvudpersoner. Jag känner mig riktigt usel, som att det är jag som drar igång el-chocksmaskinerna och vrider upp på max. Kan inte alla bara få ha det fin och lätt, tänker jag, pch vill radera de värsta kapitlen. Låta alla gå på en trevlig picknick i stället.

Men här är grejen – utan dessa prövningar, utan dessa svåra situationer, skulle din berättelse bli platt och ointressant. Vi bryr oss inte om karaktärer som inte har någonting att kämpa emot, där allt hela tiden går deras väg. Det är i motgångarna som dina karaktärer växer och utvecklas, där de visar vad de verkligen är gjorda av. Låt dem ställas inför sina egna rädslor och begränsningar, pressa dem till bristningsgränsen.

När du, i kapitel efter kapitel har sabbat för dem, och de till slut ändå reser sig – det är då de visar vilka de faktiskt är. Det är då som deras sanna karaktärer skiner igenom.

Så även om det känns som om du är ute efter att göra deras liv miserabelt, är ditt egentliga uppdrag att skapa en engagerande och minnesvärd berättelse. Och när allt kommer omkring, är det inte det som du vill? Att skapa något som berör läsarna, som får dem att skratta, gråta och kanske till och med skrika ”NEJ! Varför måste det hända?” på ett fullsatt tåg? Så nästa gång du känner dig skyldig för att ha kastat dina karaktärer in i den djupa, mörka avgrunden, tänk på det som ett nödvändigt ont. För i slutändan är det vad som gör din historia levande och pulserande – även om det betyder att du ibland måste vara den onda guden i ditt eget litterära universum.

Releasedatumet för vår debutroman Medaljmorden närmar sig med stormsteg.
Nyss var det nio långa månader tills att boken skulle släppas.
Det kändes avlägset.
En glad och spännande händelse som fortfarande låg långt fram i tiden.

Nu är det plötsligt bara fyra månader kvar till boksläpp, och det hela börjar bli påtagligt verkligt.
Bokomslaget är färdigt.
Sista vändan av större ändringar är klar.
Magen syns tydligt, och det sparkar och har sig där inne.

Allt oftare pratar vi om hur vi tror att vår bok kommer att tas emot när den väl ser dagens ljus.
Allt oftare går vi runt och tänker på det.
Tanken på att något som man har arbetat med så länge, lagt ner så många timmar på, och verkligen hamrat ner hela sin själ i, plötsligt ska kunna läsas, lyssnas och bedömas av alla i hela världen – är skrämmande.

Det fanns en tid, för inte alltför länge sedan, då vi tvekade på om vi skulle våga skicka iväg vårt manus till några vänner och släktingar.
Tänk om dom skulle tycka att det var skitdåligt?
Tänk om dom – vänligt men bestämt – skulle rekommendera oss att slänga det där fåniga manuset i papperskorgen och satsa på att bli riktigt duktiga på Boule i stället.

Men i stället fick vi försiktigt positiv feedback på vårt manus.
Och med det kom en fåfäng känsla av att vi kanske kunde skriva…

Relativt snart är det inte bara välvilligt deltagande vänner och familjemedlemmar som kommer att bläddra i vår bok.
Snart kommer vem som helst i hela världen kunna nagelfara minsta formulering som vi skrivit.
Experter, som läst tusentals deckare, kommer sätta tänderna i Medaljmorden och jämföra den med de bästa och de sämsta böckerna i genren.
Folk kommer betygsätta boken hejvilt på ljudboksplattformar och bokhandelssidor, och har vi en gnutta tur så kommer vår bok recenseras på Instagramkonton och av en och annan bokintresserad bloggare.
För all publicitet är väl bra publicitet, eller hur?

Självförtroendet svajar som en lian i en orkan.
Fram och tillbaka svänger det…
Tänk om just vår bok blir utsedd till årets kalkon?
Tänk om den får ett snittbetyg på blygsamma 1,3 på Storytel?
Tänk om den blir så ovanligt illa mottagen att en offentlig debatt vevas i gång om hur bokförlagen släpper igenom exakt vad som helst för att ragga lyssnare till sina ljudboksplattformar…

Men egentligen kanske det inte skulle göra så mycket om boken floppar?
Huvudsaken är väl ändå att vi själva är nöjda med den?
Att vi en gång i livet fick möjligheten att skriva en ”riktig bok”?
Ja två stycken, till och med!

Nej, det är nog det där med ovissheten som är värst.
Vi har nog alla upplevt den.
Kvällen innan första skoldagen.
I väntrummet hos doktorn.
Timmarna innan det där stora föredraget.
När saker är bortom ens egen kontroll så kryper sig den olustiga känslan på.
Den påträngande ovissheten.

Egentligen är det hela ganska paradoxalt, för när det som man oroat sig så mycket för väl är över så ägnar man sällan särskilt många sekunder åt att blicka bakåt.
Det blev som det blev liksom, och om det var något som inte alls blev som man hoppats, så lärde man sig oftast något av det.
Man blev en smula klokare.

Så egentligen borde vi inte känna det här obehagliga, nervösa pirret inför boksläppet.
Eller borde vi kanske ändå det?
För kanske är det där pirret helt nödvändigt?
Kanske är det just den där obehagliga känslan som gör att vi går igenom manuset en extra gång för att försäkra oss om att det håller en viss nivå?
Self managment by fear.
Kanske behöver vi doppa foten i det där havet av självtvivel för att lyckas få ur oss något som kanske, kanske är tillräckligt bra för att verkligen fånga läsaren?

Ja ja… oavsett hur boken tas emot så kommer vi att överleva.
Man är sällan sämre än sitt senaste fiasko.
Men visst skulle det göra lite ont om boken inte åtminstone fick pris för årets deckare?
Och visst skulle besvikelsen kännas småtuff om boken inte blev en serie på Netflix med Jennifer Lawrence och Leonardo Di Caprio i huvudrollerna?
För visst tror vi på vår bok?
Visst är vi till och med riktigt jäkla nöjda med den?
Ja, just nu så är vi nog faktiskt det.

Ha en fin dag!
reichard.reichard

Jag har skrivit om att redigera poesi tidigare på bloggen, men att redigera tillsammans med ett förlags redaktör(er) är en ny upplevelse för mig som jag vill dela med mig av. Jag har fått mycket positiv respons om manuset och redaktörerna har konstaterat att det är ett väl genomarbetat manus. Men trots det har det funnits luckor och frågor som jag fått fila vidare med nu under vårens lopp.

Att få ta del av redaktörernas kommentarer har varit viktigt för mig, om än en aning skrämmande inledningsvis (läs bara om mina tankar i inlägget om inför första redigeringsmötet).

Men i stället för att vara rädd kan man faktiskt också inspireras av kommentarerna man får. Jag blev i alla fall inspirerad. Kommentarer om hur manuset uppfattas av andra gav mig massor med insikter om helheten, och i många fall blev jag ännu mer förtjust i mitt manus. Att låta andra läsa och kommentera är alltså inget farligt, utan jag ser det som en möjlighet att låta redigeringsprocessen forma mitt författarskap samtidigt som jag lär mig mer och ser min värld växa.

I mitt redigeringsarbete med redaktörerna har frågan om tydlighet varit aktuell i varje runda. Eftersom jag skriver science fiction i poesiform så behöver orden och associationerna vara exakta. I det här skedet tänker jag på läsaren mer än någonsin tidigare. Manuset var skapat utifrån vad jag själv vill läsa, men nu gäller det se till att läsaren också får uppleva min värld.

När jag fått frågor som ”Vad menar du här?”, har jag blivit tvungen att fundera: ”Jaa… Vad menar jag faktiskt?” Som författare måste jag vara expert på mitt material. Jag ska veta vad jag vill förmedla men också se till att texten faktiskt förmedlar det jag vill. Jag behöver ha stenkoll på vad som står i texten – och vad som gömmer sig mellan raderna.

Eftersom jag dessutom har ett manus med flera karaktärer måste jag vara noga med att se till att varje karaktär är sann till deras egen röst – samtidigt som poesins stil ska vara tydligt min.  Det är alltså en klurig balansgång, det här med karaktärers röster och min stil, men det är också något jag övat fram de senaste åren. Jag känner mig trygg i min stil nu. Jag har något som är tydligt mitt, och det är ett sätt att skriva som jag både tycker om och vill värna om.

Redigeringen för mig är ett världsbygge men det ger mig också chansen att vårda mitt språk. Som finlandssvensk österbottning med ett ålderdomligt språk (vilket är vanligt för österbottningar), så händer det att det dyker upp ord i mina manus som rikssvenska läsare inte genast förstår. Sådant ”slänger ut” läsaren ur läsupplevelsen, och ska därför undvikas i mitt manus.

Då är det bra med rikssvenska redaktörer som frågar ”Är det här en finlandism?” Själv får jag dessutom fråga, ”Är det dialekt? Är det ett ålderdomligt ord? (Eller är det helt enkelt ett ord jag hittat på?)” Ord som spärra och durra, som tydligen inte är korrekta i vissa sammanhang, är sådant jag fått hålla utkik efter.

Gällande ”spärra (emot)” så frågade min ena redaktör om jag menade ”spjärna”. Spjärna?! Jag har aldrig sagt spjärna i hela mitt liv! Men ehm… Jo, det var spjärna jag menade. Det är bara det att jag aldrig använt ordet förr. Så, det blir nog ett annat ord i manuset.

Gällande ”durra” så frågade min skrivkompis om ordet. Jag trodde det var självklart, men icke! Tydligen ett 1800-talsord (KÄLLA) som inte används längre och jag menade förstås ordet i betydelsen ”vibrera”, så inte ens helt korrekt användning. Såå jaa. Det här med språk kan nog vara ett kapitel för sig i redigeringen!

Mycket av redigeringen hittills har handlat om att ge mer – att bli tydligare och verkligen släppa in läsaren i den värld jag skapat. Min tidtabell har varit flexibel (en fördel med ett litet förlag), men nu har vi i alla fall tagit sikte på oktober som utgivningsmånad. Så nu ska manuset bli klart!

Att jobba med sitt manus är ett roligt och lärorikt arbete. Man kommer verkligen aldrig bli fullärd, inte ens gällande sitt eget skrivande. Då är det en tröst att det finns utmärkta redaktörer som ser allt det man som författare har missat.

// Emma

@emmakanckos

Min målbild gällande längden på en roman är 90.000 ord. Självfallet kan det bli såväl fler som färre ord, men det är 90.000 blankt jag siktar på från början. Idag ska vi försöka ta oss halvvägs dit, vi ska med andra ord gå från våra 20.000 ord till 45.000 ord. Och vi ska göra det med hjälp av en av de allra största – ingen mindre än Ernest Hemingway.

Om jag drömde om att gå på Old Trafford med Fredrik Backman så hade det såklart varit ännu ballare att dricka fatlagrad rom med Hemingway på en ruffig bar i Havanna. Vi kunde bott på Hotel Nacional, tagit en fördrink i trädgården och puffat på en Cohiba på Gato Tuerto och…nej, det här inlägget ska såklart handla om skrivande.

Hemingway sägs ha skrivit världens kortaste kortprosa – nämligen For sale: baby shoes, never worn, som ju är så lysande i sin enkelhet att man bara blir helt mållös. Man kan läsa de sex orden om och om igen, och bara känna mer och mer. Det enkla och svåra, i en enda mening.

Han är även känd för sin isbergsteknik, där djupare inslag utelämnas. En minimalistiska stil, med korta meningar, många verb och få adjektiv. Tyvärr hjälper det oss definitivt inte att komma upp i 45.000 ord…

Det som däremot tar oss vidare är att enas om att den gode Hemingway hade en högst tveksam karaktär. Han gillade kopiösa mängder sprit och att vara notoriskt otrogen. Han älskade banal tjurfäktning och storviltsjakt i Afrika. Som grand final på ett slitsamt liv satte han dessutom en skarpladdad hagelbrakare i munnen och tryckte av. Och det är också här som vi kan ta hjälp av Hemingway för att närma oss vårt ordmål.

För att gå från 20.000 till 45.000 ord måste du naturligtvis ha en himla massa intressanta grejer att skriva om. Det kan vara lösa idéer, fantasier, händelser du varit med om eller vad som helst, men som du målmedvetet behöver sätta i text. Jag har egentligen inget skrivtips från Hemingway som jag tillämpar, däremot brukar jag ibland tänka på honom när jag ska försöka ta mig halvvägs – för han måste verkligen ha haft en jävla massa erfarenheter att teckna ned.

Gift fyra gånger. Ambulansförare under första världskriget. Bohem i Paris. Korrespondent under spanska inbördeskriget. På plats under Dagen D i Normandie. Överlevde två flygkrascher. Fick ett stort ärr i pannan när han drog ner ett takfönster, rätt på sitt huvud, i tron att det var en spolningskedja till toaletten… Herreminjävlagud, vilken skattkista av anekdoter – bara att välja och vraka och börja skriva!

Hur hittar du inspiration för att komma halvvägs i ditt romanskrivande?

Angeli Sjöström Hederberg är bonddotter, sociolog och samhällsentreprenör. Hon har precis signerat avtal med Rabén och Sjögren för sin kapitelbok för 9-12 år och skriver nu på uppföljaren. Angeli har tidigare gett ut tre fackböcker om föreningsliv och företagande på eget förlag samt tre bilderböcker om klassklyftor, klimatångest och källkritik för 3-6 år på Idus förlag. 

När jag drömde om att skriva min första barnbok såg jag framför mig att jag skulle
hyra ett hus vid havet, satsa ett år, skriva BOKEN och bli antagen. Idag ler jag åt
min naivitet. Jag var färgad av romantikens bild av (det ofta manliga) geniet som i
sin ensamhet producerade ett storslaget verk. I verkligheten ser det ofta
annorlunda ut. Det har det åtminstone gjort för mig de sju gånger jag slutfört en
bok.

För mig är det ett lagarbete att skriva. Inte för att någon annan knackar ner texten
åt mig, men för att jag inte hade kunnat göra det utan support. Insikten kom en
sommardag för sex år sedan. Jag satt ute på en stökig altan med barn nummer två
i bärsjalen och pratade med min illustratör i telefonen. Jag berättade att dottern
sov och åt i sjalen, att solen sken, kaffekoppen var full och att vi hade fått glada
tillrop på ett inlägg om vårt bokomslag.

Då sa hon det: Nu lever du författardrömmen!

Jag kände mig tagen på sängen. Trots att jag skulle släppa min andra bilderbok
väntade jag fortfarande på att skriva på riktigt. För det gör man ju på heltid, gärna
i det där huset vid havet. Men hennes ord sjönk in och jag förstod att hon hade
rätt. Jag levde drömmen och den bestod inte av att skriva verket i ensamhet, utan
av att skriva i vardagen omgiven av mängder av människor som hjälpte mig att
lyckas.

Självklart ska alla känna efter när man själv behöver och mår bra av inspel från
andra. Personligen får jag energi av att dela text löpande under hela
skrivprocessen. Jag är övertygad om jag som författare behöver kunna skapa en
professionell distans till mina texter. Det är bara så jag kan utvecklas i mitt
skrivande. Om någon tycker till om min text är det inte mig som människa hen
tycker till om, vilket är bra att kunna särskilja. Som författare behöver jag träna på
att bli läst, lyssna på feedback, sortera och landa i vad jag vill med min text.

Det stöd jag byggt upp runt mig under åren är:
Skrivkurser – Det var läskigt att åka på den första, men nu har jag gått på
fyra stycken under fem år och det ger alltid massor av kunskap och insikt.

Författargrupper på sociala medier – Att dela texter, följa andras resor, få
tips och inspiration är enormt givande. Vi är så många som vill skriva och
kan stötta varandra.

Testläsargrupper på sociala medier – Det perfekta sättet att hitta folk som
gillar att testläsa och vill lägga sin tid på att ge respons. Vilken lyx att det
finns människor som tycker det är roligt att utveckla min text!

Läsaren som medskapare – Jag får energi av att andra läser, om så ett stycke
eller hela manus, och tog tidigt mod till mig att dela texter, idéer, omslag,
baksidetexter, osv. Det kommer alltid in kloka idéer och det är roligt att tex
låta följare vara med och rösta på en titel. Här bygger jag också min
läsekrets som sedan kan köpa boken.

Event – Jag har dragit ihop skrivveckor, after works och skrivdagar för den
som vill bli eller är författare. Det är fantastiskt att hyra in sig ett gäng på ett
co-working-ställe, skriva tillsammans, dela idéer och peppa varandra.

Skriva bok ihop med andra – Jag har skrivit två av mina fackböcker ihop med
kollegor. Utmanande, givande och jätteroligt. Viktigt att ha ett tydligt avtal
som håller juridiskt kring målbild, arbetssätt, intäkter och upphovsrätt – sen
är det bara att köra.

Skrivgrupp – Jag har startat flera skrivgrupper under årens lopp och det är
magiskt att ha ett sammanhang på 3-4 personer där man kan dela up and
downs under skrivprocessen. Skrivgrupperna är min ”skrivfamilj” och där
kan jag dela allt.

Familjen – Min partner och mina barn är också medskapare. De läser, tycker
till och framförallt: står ut med att jag skriver på min lediga tid. Jag behöver
deras stöd för att lyckas. Det är viktigt att ”förhandla” med familjen så att
ramarna för skrivandet är tydliga, annars blir det onödiga konflikter.

Digitala kurser – Lektörer och författarcoacher har ofta kurser som kan vara
såväl gratis som betalversioner. Jag har testat olika, och det finns oerhört
mycket verktyg, tips, checklistor och filmer att ta del av. Jag har också haft
medlemskap under vissa tider och då fått ta del av webinarier,
gemensamma skrivdagar och respons och det har varit ett riktigt bra stöd.

Lektör – När jag kommit så långt jag bara kunnat med mina manus har jag
anlitat lektör. Det kostar, men om det är en riktigt bra lektör är det värt
varenda krona. Lektören ser saker kring dramaturgi, miljö, karaktärer,
dialogen och språket som jag själv blir blind för efter alla hundratals timmar
med texten.

Det är enklare att dra ihop grupper, event eller responsgrupper än man tror.
Många sitter ensamma på sin kammare och söker någon att bolla med. Så hitta ett
gäng som är på ungefär samma nivå och som har kompetensen att ge utvecklande
och konstruktiv feedback. Det fantastiska är att det alltid är jag som bestämmer i
slutändan, texten är min. Så mitt tips är att våga vara sårbar, dela texter med
andra och släppa in folk i skapandet även om (eller just därför att) det kan vara
utmanande. Jag hade inte kunnat skriva mina böcker på egen hand och är för evigt
tacksam för alla som varit eller är en del av min skriv-community.

Hur skapar du din?

Blodiga deckare, sexig romance, vacker poesi, humorfylld feelgood, isande skräck och spökhistorier – vad väljer våra debutanter?

CARRO  &  JOCKE

Då blir det Feelgood för Jocke och Romance för Carro. Jocke drar redan mot feelgood när han skriver deckare, och Carro måste gå in och sålla hårt bland den klumpige polischefens alltför dråpliga grodor. Jocke får i sin tur ibland hejda Carro i hennes önskan om fler kärlekshistorier på polisstationen. Det finns delar i deras deckarvärld som absolut drar mot både Feelgood och Romance. 

ALEXANDRA

Skräck! Inte så mycket för att jag vill skriva om blodiga mördare, utan för att skräck som genre har en vana av att röra runt i tabubelagda ämnen. Mycket är tillåtet inom skräck som skulle få folk att rygga tillbaka inom andra genrer. Det finns en öppning för att utforska det ovanliga, det nya, det som längre fram kommer vara vardagligt men som det just nu lyfts ögonbryn åt. Det tycker jag är spännande!

EMMA

Jag tror jag skulle satsa på humor! Något riktigt dråpligt och over the top, kryddat med skadeglädje och bittra toner. Jag har redan tidigare smakat på genren i både tidiga manus och i studierna, men det skulle vara kul att verkligen satsa på en helt ny berättelse som lockar fram skratt hos både mig och läsaren.

MATHIAS

Det skulle med största sannolikhet bli en spänningsroman. Jag kan känna att det på sätt och vis ligger nära till hands från det jag skriver nu, om man sorterar det under betraktelser från människors vardag och vår samtid. Den stora utmaningen skulle väl i så fall vara att ersätta humorn med betydligt större allvar, och kanske kring ett svårt ämne.

JENNY

Skräck får det bli för mig med! Jag lockas av det mystiska i litteraturen och tycker om att skapa obehagliga stämningar. Kanske skulle jag utgå från gamla myter eller sagor, som visar sig inte bara vara påhitt utan väcks till liv och börjar smyga sig på. Eller varför inte en klassisk spökhistoria? 

Från oss alla, till er alla – Ha en riktigt fin lördag!

Hur kan det komma sig att det ibland är så svårt att göra det man älskar? Att ta sig tid för sin text? Idag skriver jag om motståndet mot att skriva.

På många sätt har jag allt jag längtat efter när det handlar om mitt skrivande liv. Jag har precis gett ut min debutroman och flera som har läst den tycker om den. En del har till och med uttryckt en längtan efter att läsa mer av samma författare. Så jäkla peppigt! Jag har dessutom både en idé och ett kontrakt på en andra bok. Till råga på allt, jag skäms nästan att skriva det, har jag för tillfället rejält med skrivtid.

Så vad är då problemet? Varför känner jag ibland ändå ett så stort motstånd mot att sätta mig och skriva? Jag hittar hela tiden på andra saker att göra, drar på det, tills mitt skrivfönster är slut och jag måste göra det där andra jobbet som jag ju också har. Varför måste jag locka mig själv med belöningar för att sätta mig vid datorn? Det är obegripligt. Jag älskar att hitta på berättelser, har inte svårt för det. Jag tycker om att nörda ner mig i texten och fundera på hur den kan bli bättre. Ändå tar det ibland så emot. Är det mig det är fel på?

Visst, det är svårt att redigera ett manus. Mycket svårare än att kasta ur sig ett första utkast. I höstas när jag färdigställde det första råmanuset till uppföljaren på Revor av ljus, gick det som hejsan. Jag satt varje dag och orden rasslade fram på sidan. Det fanns ju ingen press på att det skulle vara bra. Tvärtom nästan. En del skrivtips varnar för att göra det första för bra, om det är för bra är det svårare att redigera sedan. Nu måste jag tänka på vad jag gör. Göra bra. Det jag lämnar ifrån mig i slutet av månaden måste hålla en viss kvalitet. Jag kämpar med dramaturgin, huvudpersonens drivkrafter och vändpunkter. Det är alltså jättestor skillnad på kraven på mig som författare då och nu. Men är det det som är anledningen till mitt motstånd?

Är jag kanske för lättdistraherad? Ett offer för det moderna samhällets ständiga pockande på min uppmärksamhet? Blicken dras hela tiden till mobilen, varför lämnar jag den inte bara i ett annat rum? Varför alt-tabbar jag till instagram så fort jag har skrivit en bra rad. En slags belöning? Trots att jag just då borde rida på vågen och fortsätta, stanna i texten, i flowet. Är jag odisciplinerad?

Eller är det något annat? Pressen av den andra boken, kanske. Har förväntningarna på att nå minst samma nivå med uppföljaren som med debuten tagit knäcken på mig? Jag tror inte det är det som spökar. Jag gillar premissen för boken som jag jobbar utifrån, gillar karaktärerna, handlingen och miljön. Jag tror på projektet och ser att det kan bli en riktigt bra bok. Dessutom minns jag att jag bitvis led av samma problem förr.

Det här självsabotaget har funnits så länge som jag har skrivit. Jag hindrar mig från att göra det jag tycker om. Inte alltid, såklart. Under långa perioder skriver jag hjärtans gärna. Varje dag och engagerat. Men nu och då hamnar jag i de här tröga faserna. Jag måste tvinga mig. Försöker ta minsta möjliga steg för att komma närmare chansen att få något skrivet. 1. Starta datorn. 2. Öppna dokumentet. 3. Läs det senaste du skrev. 4… lägg till nåt litet ord…

Där brukar det ju vända, och det går lättare. Jag vet det. Bara man börjar så händer förhoppningsvis något. Jag vet också att jag kommer att skriva, min deadline kommer att hållas. Men vägen dit borde inte behöva vara en kamp. Det är konstigt.

Är jag ensam eller är vi fler därute som har svårt att sätta sig ner och skriva? Vad är det som stoppar er och vad brukar ni göra för att komma över det?

Vi har tidigare skrivit om vår skrivprocess och om den vindlande och utmanande vägen mot ett färdigt bokmanus.
Vi har pratat om att disciplin är nyckelordet för vår del när det kommer till skrivande, och vi har pratat om att vänta ut ”stirret” – den där tomma, stirrande blicken framför datorn när inspirationen och de rätta orden känns som allra mest avlägsna.

Idag tänkte vi dyka ännu lite djupare ner i de processer som vi tror är de allra viktigaste för att få ihop ett råmanus på, låt oss säga, 100 000 ord.

Så vad är då de viktigaste komponenterna för att lyckas få ihop de där 100 000 orden då?

Vi har roat oss med att försöka sätta ihop en liten lista med sex viktiga punkter.

SEX NÖDVÄNDIGHETER FÖR ATT NÅ 100 000 ORD:

1.
Ja, för det första måste vi ju ha något att berätta.
Förhoppningsvis har vi lyckats hitta på en någorlunda spännande berättelse, med en början och ett slut och en massa händelser däremellan.
När vi väl har gjort det så gäller det att försöka bryta upp historien till en hyfsat överblickbar synopsis.
En skiss över handlingen, ett dokument att utgå ifrån och komma tillbaka till.
Sannolikheten (I alla fall för vår del) för att historien bara ska rinna ut från fingertopparna i ett jämt flöde av inspiration varje gång man sätter sig vid datorn är nog obefintlig.

2.
Att tro på sig själv som berättare.
Denna punkt är också direkt nödvändig.
Här gäller det att vara lite skamlös och kasta den gamla jantelagen överbord.
Man får lov att släppa en smula på ödmjukheten och faktiskt slå sig själv på bröstet i stället.
Tankar som ”vem är jag att ta så mycket plats” och ”varför skulle just min historia vara bättre än någon annans?” är visserligen sympatiska, men de kommer inte att hjälpa oss med att få ett manus färdigskrivet.
För att lyckas få ihop en hel bok så krävs det nog en något självgod övertygelse om att man besitter någon form av förmåga att beröra och engagera människor med sina ord.
Den här punkten kan vara svårsmält, men om man inte genuint vågar tro på sin egen förmåga att berätta så har man troligen en rejäl uppförsbacke framför sig.

3.
Så!
Nu gäller det att lyckas avsätta själva tiden för skrivandet.
Detta kan vara både lätt och svårt.
Ju säkrare man känner sig på att man verkligen kan och vill berätta något, desto enklare är det att lyckas avsätta tiden för att få det gjort.
För vår del har vi som sagt pausat vårt tv-tittande i ett par år och därigenom frigjort ett par timmar om dagen.

4.
När vi nu alltså har hittat en historia som vi vill berätta, lurat oss själva att vi kan skriva, samt sagt upp samtliga tv-abonnemang så kommer vi till de rent disciplinära åtgärderna.
Nu, när vi skriver på vår uppföljare till medaljmorden så arbetar vi åter igen med 1000-ordsregeln.
Tusen ord om dagen i tre månaders tid är lika med ett råmanus till en bok.
Hur man än vrider och vänder på det så kommer man komma upp till den nödvändiga mängden ord på tre månader om man håller sig till 1000-ordsregeln.
Om manuset blir bra eller dåligt är en helt annan fråga.
Den får vi ta sedan.
Men faktum kvarstår: 1000 ord om dagen = ett färdigt råmanus till en bok av försvarlig tjocklek.

5.
Nu dricker vi kaffe.

6.
Så hur gör vi då för att komma upp till de där dagliga tusen orden?
Jo, vi sitter helt enkelt uppe tills vi har fått dem på pränt.
Ibland går det lätt och tar någon dryg timme, och ibland är det betydligt motigare och tar uppåt fyra, fem timmar.
Några gånger har de sista orden av de tusen blivit ”Nu skriver jag några extra ord, ord, ord, ord, ord, ord, ord, för att komma upp i mina dagliga, tusen förbannade, jäkla ord, ord, ord, ord”…
Och även om denna metod kan upplevas som lite fuskig så känns det ändå som att vi gjort vår dagliga läxa.
Dessutom är det fina med 1000-ordsregeln att det faktiskt oftast blir mer än 1000 ord om dagen.
Ibland blir det 1022 ord, och någon gång – när det rätta flytet infinner sig – blir det närmare 2000 ord.
Den senaste månaden har vi roat oss med att göra ett stickprov och kommit fram till att vi har skrivit 1214 ord i snitt per dag.
I det tempot har vi ett råmanus färdigt på 10 veckor i stället för de tre månader vi nämnde.

Så på detta vis så skriver vi alltså en bok på omkring tre månader?
Ja, om det ändå vore så enkelt…
För det första så kan själva ramverket till boken kan ta månader att få färdigt.
Om det inte finns en synopsis, och helst då en med hyfsat färdig kapitelindelning, så blir det väldigt svårt att närma sig de där dagliga tusen orden.
Och när sedan råmanuset är klart…
Ja det är då det verkliga arbetet börjar.
För de 100 000 ord vi då fått ihop är långt ifrån perfekta.
Det är en salig blandning av språkfel, upprepningar, logiska luckor och lösa trådar.
MEN!
De 100 000 orden ligger i alla fall där i en skimrande liten bunt på bordet.
En oslipad diamant som bara inte går att bortse från.
Så mycket potential kasserar man bara inte, och nu får det banne mig bli en bok av det!

Förresten… Räknas dagens inlägg som 800 ord av våra dagliga 1000?
Vi får hålla ett internt möte om det och återkomma.