Lindbom på franska

Bernard Pivot kanske säger något även bland en del äldre svenskar. Faktum är att han skapade ett nytt format inom televisionen, samtalet om böcker med författare. Programmet Apostrophes startade 1975 och pågick till 1990. Det sändes direkt på fredagskvällarna i en av de franska tv-kanalerna och det blev totalt 724 program. En succé som få andra program i fransk tv genom åren, i ett litterärt land som ju Frankrike är.

Pivot började som skrivande dagstidningsjournalist, först inom ekonomi men snart inom litteraturen. Efter mindre inhopp i tv i början av 1970-talet fick han ansvaret för detta litterära program. Nervös i början, det syntes inte minst i premiärprogrammet, men snart varm i kläderna. En lysande presentatör av böcker och en vital och skarpsinnig intervjuare av författarna. Han satt där i mitten med fyra, fem eller sex författare runt sig och med deras böcker intill på ett bord. Alltid med glasögon som antingen satt på nästippen när han läste ett stycke ur någon bok eller så viftade han med dem för att visa sitt engagemang.

Alla, inte minst de stora utländska författarna, kom någon gång till Paris och i så fall kom de också till Pivot. Där satt Solzjenitsyn en berömd kväll. Dit kom de stora amerikanska författarna. Några var fulla som Charles Bukowski som drack upp en flaska starksprit under första delen programtiden och  lämnade därefter studion med svajiga steg. Jag minns en kväll med författaren och litteraturprofessorn Kjell Espmark i studion. Han talade franska men hans lågmäldhet passade inte riktigt in i den latinska svada som omgav honom. Jag minns hur jag tänkte att den här typen av program inte kan sändas i svensk tv. Svenska kulturpersonligheter är för timida och verbalt outvecklade. En del har trots allt hänt i Sverige sedan dess och nu finns ju en motsvarighet till Apostrophes.

Igår kväll var Bernard Pivots död en huvudnyhet i nyhetssändningen i France Télévision klockan 20. Inslaget pågick i tjugo minuter. Xi Jinpings besök hos Macron i Elyséepalatset fick maka på sig och gavs liten uppmärksamhet. Denna fransmännens kärlek till en programledare för ett litterärt program på tv säger ändå en del om landets kultur. Och lyckligtvis fortsätter denna medvetenhet om litteraturens betydelse in i nya generationer. Jag har nyligen firat mitt äldsta barnbarns 13-årsdag tillsammans med övriga familjen från olika generationer. Flickan avslutade lunchen med att tacka oss närvarande, var och en. Hennes föräldrar beskrev hon med var sitt citat ur Victor Hugos romaner. Bernard Pivot hade blivit glad om han hört henne men förmodligen på samma gång tyckt att det inte var särskilt uppseendeväckande. I 13-årsåldern bör alla ha hunnit bli förtrogna med den klassiska franska litteraturen.

Propalestinska demonstrationer och ockupation av amerikanska universitet har spritt sig till Frankrike. Det mest uppseendeväckande har varit ockupationen av den berömda elitskolan Sciences Po i Paris där blivande politiker och statstjänstemän på hög nivå genomgår sin grundläggande utbildning i främst samhällsämnen.

Det måste anses uppseendeväckande att propalestinska studenter på Sciences Po men även personer som uppenbarligen inte går på skolan lyckats blockera en stor kurslokal och även skapat en så pass laddad, fientlig stämning mot Israel  och mot judar att judiska studenter inte vågat befinna sig på skolan. Ockupationen har upplösts men tecken tyder på liknande, planerad ockupation också på Sorbonne.

Delar av den politiska vänstern driver också en propalestinsk agenda. Det gäller främst La France Insoumise, (Det okuvade Frankrike). Denna rörelse som den kallas fast den fungerar som ett parti leds av Jean-Luc Mélenchon. La France Insoumise har ingen motsvarighet i Sverige även om Vänsterpartiet står närmast. LFI har en mer revolutionär profil, är radikalare och påtagligt populistisk. Sedan ett par år tillbaka söker LFI väljare i muslimtäta förorter. Det ledde till stora framgångar i presidentvalet 2022 för Mélenchon som då var nära att gå till en andra valomgång mot Emmanuel Macron. Två av tre muslimska väljare röstade på honom.

LFI står nu bakom den propalestinska rörelsen i Frankrike och det bidrar till en konflikt med alla övriga partier. Stödet för Israel i konflikten med Hamas är inte heller tydligt hos övriga partier men kritiken av Hamas är däremot starkare. Denna terrororganisation blir mindre kritiserad bland företrädare för LFI. Det senare partiet hoppas på fortsatt stöd i muslimska förorter och att på så sätt nå långt i kommande val. LFI lever starkt på sin konfrontativa hållning i alla politiska frågor och det tilltalar den del av befolkningen, oavsett härkomst och social ställning, som uppskattar partier som höjer temperaturen i den politiska debatten.

Den så kallade eliten i Frankrike dominerar den offentliga debatten. Den har tillgång till de traditionella medierna och än så långe sitter den på de tunga politiska posterna. LFI utmanar makten och i den rollen är partiet mer närvarande än Nationell Samling som visserligen har större stöd hos väljarna men mindre aktivistisk. När Sciences Po ockuperas får ockupanterna stöd av LFI och hård kritik av alla andra politiska partier. Makten och media och den stora majoriteten i befolkningen tar avstånd från ockupationerna och från LFI men det hindrar inte Mélenchons parti  från att skapa oro i samhället och möjligen  framöver driva fram en mer våldsam konfrontation. LFI agerar både i valda folkförsamlingar och på gatan. Det gör partiet problematiskt och kan, i vissa lägen, bidra till politiskt våld.

En klassisk byggnad i Paris, kabarén Moulin Rouge, förlorade sina berömda väderkvarnsvingar, natten till den 25 april. De föll helt enkel till marken. Vad som kommer att ske med dem är oklart men helt säkert är detta en händelse som väcker känslor både bland parisare och inte minst turister. Byggnaden, byggd 1889, är berömd liksom dess särpräglade karaktär. Enligt polisen skall ingen ha skadats när vingarna föll ner på trottoaren.

Moulin Rouge ligger i kvarteret Montmartre, nedanför dess kulle vid metrostationen Blanche i norra Paris. Det var vid den tid när byggnaden invigdes som festlokal en del av det storslagna nöjesliv som rådde i området. I Moulin Rouge satt den tidens kända konstnärer, bland andra Toulouse Lautrec, men också de nöjeslystna från alla samhällsklasserna. Det sas att i Montmartres lokaler möttes de som målade på dagarna och de som vaknade till kvällsnöjena.

Stora artister har uppträtt på Moulin Rouge. En festkväll med Liza Minelli 1982 är minnesvärd. Många svenska turister känner väl till lokalen från insidan. Efter andra världskriget blev Moulin Rouge alltmer en kabaretlokal för utländska turister som såg can can-dans och andra varieténummer medan de serverades champagne. Jag minns det väl. Jag var under flera år på 1970- och 80-talen reseledare för svenska turister. En kväll på Moulin Rouge eller Lido vid Champs Elysées ingick alltid i veckoprogrammet på charterresan och det var för många huvudnumret under Parisvistelsen. Alla män förväntades klä sig i kostym med slips och alla damer i aftonklänning.

Moulin Rouge har under de senaste hundra åren levt på sin historia från Montmartres storhetstid mellan fransk-tyska kriget 1870-71 och första världskriget. Under mellankrigstiden flyttade konstnärerna till Montparnasse.

I dag är ju turismen som så mycket annat individualiserad. Moulin Rouge har återtagit sin roll av nattklubb och vänder sig i huvudsak till en parisisk publik. Annars har nedre Montmartre haft stor inflyttning, främst från Nordafrika medan bostäderna på kullen ovanför, runt Sacré Coeur, säljs dyrt.

De parlamentariska demokratierna som Storbritannien och de skandinaviska länderna har en tydlig maktdelning mellan regeringschef och statschef. Regeringscheferna, kallade statsminister eller premiärminister, styr inte bara regeringen utan är i denna roll politikens främsta ledare. Statschefen, om det är en kung eller drottning eller president, har en blygsam ställning när det gäller inflytande över de politiska besluten. I Frankrike är det som bekant annorlunda.

Den femte republiken, som jag ständigt återkommer till i mina blogginlägg, bygger på en stark presidentmakt medan regeringen med dess ledare, premiärministern, ska underordna sig presidenten. Premiärministern utser visserligen sin regering men aldrig utan att presidenten lagt sin tunga hand över val av ministrar. Presidenten upplöser nationalförsamlingen även om detta formellt går genom premiärministern. Naturligtvis väljer presidenten sin premiärminister och avsätter honom eller henne när det passar.

Detta är klart men nu handlar också politik om människor. En svagare president kan ha (o)turen att ha valt en mycket viljestark premiärminister och då kommer saken i ett litet annat läge. Under en viss period kan premiärministern stiga fram och ta över en del av presidentens roll. Det händer till exempel under majrevolten i Paris 1968 när studenterna byggde barrikader av gatustenar mitt i stan och arbetarna gick ut i generalstrejk. I detta läge lämnade president de Gaulle, för övrigt en oerhört stark personlighet, Elyséepalatset för några dagar och gömde sig i Tyskland. I detta läge steg premiärminister Georges Pompidou fram och löste så småningom denna svåra inrikespolitiska kris. President de Gaulle återvände till Paris och avsatte  Pompidou. Den senare hade ändå visat på en stark premiärministers möjligheter att ta över den politiska ledarrollen och han blev för övrigt nästa president (1969-74).

Emmanuel Macron har utnämnt fyra premiärministrar och avsatt tre under sina totalt sju år som president. Hans första regeringschef, Edouard Philippe, var stark och visade sig ha bidragit påtagligt till att lösa konflikten med de gula västarna. Jean Castex valdes därefter för att stå i bakgrunden och låta allt ljus flöda på Macron. Det var särskilt viktigt inför valet 2022. Den tredje blev en kvinna med bakgrund i Socialistpartiet, Elisabeth Borne, vars profil i hög grad var den höga statstjänstekvinnan, en teknokrat som fransmännen ofta beskyller den typen av politiker för att vara. Hon fick sitta ett drygt år men efterträddes sedan av en ung karriärsugen politiker, Gabriel Attal.

Attal togs emot av väljare och media med många lovord. Kanske lite för många för att tilltala Macron. Han utsågs för att svara mot de politiskt-taktiska behoven att stå relativt långt till höger i frågor om skolan och migrationen. Men, som sagt, han driver sin politik med stort självförtroende och har både lust och mod att ställa sig i centrum för det politiska livet.

Macron har alltså testat flera varianter av premiärministrar; starka, svag och teknokratisk. Frågan är hur stark han är själv. I takt med åren har han visat sig mer tvekande än många av oss trodde när han valdes första gången 2017. Gabriel Attal kan däremot mycket väl bli nästa president. Han har definitivt både kompetens, kommunikativ förmåga och viljestyrka för att bli det.

Till skillnad från Sverige är Frankrike redan inne i en intensiv valrörelse inför EU-valet i juni. Radio och tv sänder valdebatter, dels med alla partier och dels olika dueller mellan toppkandidater för de olika nomineringslistorna. Kandidaterna samlar också sina anhängare i olika delar av landet för att tala för sin politik. Undersökningsföretagen gör också mätningar som inte mäter väljarnas partisympatier i allmänhet utan specifikt för EU-valet. Nationell Samling leder stort i alla mätningar, oavsett institut.

Jérôme Fourquet, chef på undersökningsföretaget Ifop och den mest kända valanalytikern i Frankrike, konstaterar i en tv-intervju att ”Nationell Samlings ledning i opinionen är kolossal.” I de senaste mätningarna ligger partiet på 32 procent vilket aldrig hänt i modern tid inför ett EU-val. Det har skett vid ett tidigare tillfälle men då rörde det sig om en valsamverkan mellan flera högerpartier som tillsammans nådde över 30 procent. Den oerhört starka positionen som detta parti skaffat sig blir än mer iögonenfallande om man jämför avståndet till det andra partiet i storleksordning. Macrons parti, Renaissance, vars lista toppas av Valérie Hayer, har kring 18 procent av väljarnas stöd. Under de senaste veckorna har dessutom avståndet ökat mellan dessa båda partier.

Renaissance hotas nu alltmer bakifrån av Socialistpartiet som leds av Raphaël Glucksmann. Han är inte medlem i detta parti men har ändå givits rollen att leda dess lista inför valet. Glucksmanns lista stöds i dag av cirka 13 procent och tendensen är i stigande. Hans politiska linje är proeuropeisk och han är en företrädare för en moderat och reformistisk vänster. Framförallt är han tydligare i sin kommunikation med väljarna än Valérie Hayer och förefaller även mer genomtänkt än hon i sin syn på Europa och hur EU:s roll ska stärkas. Franska väljare överger utan sorg och beklaganden ett parti som visar svaghetstecken för att ansluta sig till något annat. Ofta påverkas valet av den som är ledaren. Hayer kan bli ett sänke för macronisterna och Glucksmann motsatsen för en sedan några år avsomnad socialdemokratisk vänster.

En av alla de kommentatorer som uttalar sig i medierna konstaterade häromdagen att Glucksmann som tvåa i EU-valet efter Jordan Bardella som toppar Nationell Samlings lista skulle innebära kortaste vägen för franska folket att göra sig av med macronismen. Så tänker många som hoppas att han och hans rörelse blir en parentes i den moderna politiska historien.

EU-valet får alltså också stora konsekvenser för den franska inrikespolitiken. Skulle listan som toppas av Valérie Hayer komma först på tredje plats är det en katastrof för ett parti som har en engagerad EU-federalist, Emmanuel Macron, som sin ledare. Macron skulle alltså bli allvarligt försvagad både i Frankrike och i sina politiska strävanden inom EU.

Hayer var inte Macrons förstaval som toppnamn på partiets EU-lista. Kommer opinionssiffrorna för partiet att fortsätta dala måste han sannolikt agera för att lyfta fram andra företrädare i valrörelsen. Eller, vilket vore uppseendeväckande, utse sig själv som det viktigaste vallokomotivet. Det är inte en statschefs roll. I den funktionen tar man ansvar för hela Frankrike. En statschef är ledaren för alla fransmän och inte för ett parti och inte i ett val som bara indirekt rör Frankrikes intressen. Sannolikt går han inte in i EU-valrörelsen men det gäller då att få fram fler starka företrädare för Renaissance som kan åtminstone hålla ställningarna som näststörsta parti i det kommande valet.