Högskoleverket föreslår bland annat att utbildningen till psykoterapeut ökas från 90 till 120 poäng vilket innebär en förlängning från sex till åtta terminer om utbildningen även i fortsättningen ges på halvfart.

Enligt förslaget slopas kravet på att ha en psykolog- eller läkarexamen i botten. Det ska i stället räcka med en examen på grundnivå för att bli antagen. Vilka examina på grundnivå som ska ge behörighet ska kunna variera, beroende på vilken utformning en utbildningsanordnare gett sin psykoterapeututbildning.

Läs mer på:

http://www.hsv.se/publikationerarkiv/pressmeddelanden/2012/andradpsykoterapeutexamenskahojakvaliteten

Svenska Dagbladet har i en artikelserie skrivit om psykiatriska diagnoser. Den manual som ofta används vid diagnostisering är Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – DSM. Syftet är att ge gemensamma riktlinjer och kriterier för diagnostisering. Den har kritiserats för att sjukdomsförklara normala reaktioner och för att den används för lättvindigt vilket kan bidra till övermedicinering och stigmatisering. Läs gärna artiklarna i SvD som beskriver för- och nackdelar med diagnoser ur olika perspektiv; läkarens, patientens och filosofens.

Under några dagar i September hade jag förmånen att delta vid professor Andrew Christensens workshop i Paris rörande parterapi. Andrew som är professor i klinisk psykologi vid University of California och hans kollega Neil S Jacobson, University of Washington, har vidareutvecklat traditionell kognitiv beteendeterapeutisk parterapi till Integrativ Behavioural Couple Therapy (IBCT). Det nya i IBCT är att man lagt till interventioner för att uppnå ökad känslomässig acceptans hos paret och forskning har visat att dessa interventioner ger förbättrad effektivitet i behandlingen.

Michelle Craske, professor i psykologi vid University of California, besökte Stockholm i mars 2011 då hon gav en föreläsning vid Beteendeterapeutiska föreningens årsmöte. Hon berättade om sin forskning som b la handlade om hur man kan optimera inlärning under exponering. Exponering är en sedan länge erkänt effektiv metod vid behandling av ångest. Det innebär att individen utsätts för något som väcker ångest och att man stannar i situationen tills ångesten avtar. Vanligen sjunker ångestnivån hos individen under exponering och mellan exponeringstillfällena, men inte alltid. Craske menar att ångestreduktion under exponeringen inte behöver innebära tecken på inlärning och förutsäger inte behandlingsutfall på lång sikt. Hennes forskning visar att det som är avgörande för inlärning istället är att individen får erfara att förväntningarna om ett negativt utfall t ex ”jag kommer svimma”, inte inträffar och att detta sker vid många tillfällen under varierande betingelser.