Insåg när jag kollade tillbaka att sist jag skrev något om vår RC-resa påbörjades den med det här:
och avslutades med det här:
Redan då kände jag mig som en segrare.. Men vad har hänt sedan dess? Massor har ju landat på instagram och fb och så men alltid kul att jämföra så här. För rackarns vad saker som hänt! Mer än jag trott faktiskt!
Han har numer i princip 100 % sådana här träffar rakt fram (jag filmar tydligen inte så ofta längre bara rakt fram men träffarna är desamma, dock med mig lunkande långt bak 🙂 ):
Vi har jobbat hårt på att träffa in i lång böjd tunnel som synes:
Vilket sakta men säkert blivit riktigt fint:
Även med reservförare:
Svag sväng har verkligen pendlat upp och ner under resans gång. Sakta men säkert mer upp än ner:
Sådär tre miljoner filmer senare kan jag ändå konstatera att det KRYLLAR av helt outstanding träffar som aldrig hamnat på film. Som den han gjorde på helt ny balans i helt ny miljö på TÄVLING i julas! Inte i hel bana men ändå! Han imponerar mig varje gång jag skickar honom över en ny balans i ny miljö med varierande störning och han bara gör. Som den självklaraste sak i världen. EN sak har rubbat honom. När uppfödare Annika stod en bit från nedfarten. Annika är den bästa Sixten vet. Det GICK inte att behärska sig! Förrän typ skick tre, när han fått pussas lite. ❤
Jag har ett par personer att tacka för den här resan utöver Annika för bästaste jättebäbisen! ❤ Det är Fanny Gott och Cecilia Svensson. För att ni aldrig accepterat halvdana träffar. För att ni aldrig accepterat halvdana förutsättningar och för att ni alltid trott oss om lite bättre! ❤ Nu inväntar jag en springbar kropp och sen jäklar, ska vi våga testa balansen på riktigt på tävling!