Thereses dagbok

Ett radioföredrag för barn av Walter Benjamin, sänt i Berliner Rundfunk i oktober 1931. 

Har du behövt vänta på apoteket någon gång, och sett ett recept mätas upp? Apotekaren väger alla ämnen och pulver som behövs till den färdiga medicinen på en våg, med hjälp av en uppsättning finkalibrerade vikter, gram för gram.

Jag känner mig som en apotekare när jag talar till er i radio. Mina vikter är minuterna, och jag måste väga upp dem noggrant: så mycket av det ena och så mycket av det andra, om den färdiga blandningen ska bli rätt.

”Hur kommer det sig?”, undrar ni. ”Om du vill berätta för oss om jordbävningen i Lissabon, börja med att berätta om hur den startade. Och sedan kan du fortsätta med att berätta vad som hände efter det.” Men om jag följde det rådet tror jag inte att det skulle bli en så rolig historia. Hus efter hus rasade samman; familj efter familj förlorade sina liv. Paniken när branden spred sig, vattenmassorna, mörkret, plundringarna, de sårades jämmer, ropen från människorna som sökte efter sina älskade – att höra om det och inget annat skulle inte göra någon glad. Och det där är dessutom sådant som återkommer i så gott som samma form vid alla naturkatastrofer.

Men jordbävningen som ödelade Lissabon den första november 1755 skiljer sig från andra katastrofer. På flera sätt var den anmärkningsvärd, till och med unik. Och det är om det jag vill berätta för er.

Lissabons förstörelse 1755 var ungefär likvärdig med en förstörelse av London eller Chicago idag. Vid sjuttonhundratalets mitt stod Portugal på toppen av sin epok som kolonialimperium. Lissabon var en av de mest blomstrande handelsstäderna i världen. Hamnen vid floden Tejos mynning var alltid full av skepp, och längs gatorna låg de engelska, franska och tyska – speciellt hamburgska – köpmännens stora handelshus. Staden hade 30 000 hushåll och en bra bit över 250 000 invånare, av vilka runt en fjärdedel omkom i jordbävningen.

Kungahuset var berömt för att vara både strikt och överdådigt. Människor hade en sådan upphöjd bild av kungen av Portugal att de många små skrifter som spred noggranna redogörelser för katastrofen till hela Europa inte kunde förlika sig med att den kunde drabba en så mäktig kung. ”Även om en olyckas omfattning inte kan förstås förrän i efterhand”, skrev en reporter, ”kan även ni förstå vidden av den här fruktansvärda katastrofen när ni föreställer er att den store kungen och hans hustru tillbringade hela dagen i en vagn, i det eländigaste av tillstånd, övergivna av alla.”

Skrifter med sådana berättelser var den tidens tidningar. Den som kunde, såg till att komma över så många detaljrika ögonvittnesskildringar som möjligt, och tryckte dem sedan och sålde. Jag ska snart läsa för er ur en sådan skildring – berättad av en engelsman, som för tillfället var bosatt i Lissabon.

Det finns en ytterligare, speciell orsak som kan hjälpa till att förklara varför just den här händelsen påverkade människor så starkt – varför oräkneliga skrifter om den cirkulerade, och varför nya vittnesmål fortsatte att dyka upp nästan hundra år senare. Anledningen är att den här jordbävningen var den kraftigaste som någonsin uppmätts. Den kunde kännas över hela Europa, så långt bort som till Afrika. Det har beräknats att den, med sina mest avlägsna verkningar, påverkade två och en kvarts miljon kvadratkilometer – ett enormt område. De kraftigaste skalven sträckte sig från den marockanska kusten till de andalusiska och franska stränderna. Städerna Cádiz, Jerez och Algeciras blev nästan helt förstörda. Ett ögonvittne i Sevilla påstod att katedralens spiror vajade som vasstrån i vinden. Men de kraftfullaste skalven färdades med havet. Från Finland till Nederländska Ostindien rapporterades om väldiga flodvågor, och de beräknades ha rört sig med häpnadsväckande hastighet – på en kvart! – från Portugals kust till Elbes mynning.

Och det här är bara händelserna vid själva tidpunkten för olyckan. Lika betydelsefullt är människors grubblerier kring de märkliga naturfenomen som observerats veckorna före jordbävningen, och som sedermera – och antagligen inte alldeles utan anledning – betraktades som förebud om katastrofen som skulle komma. I Locarno i södra Schweiz sågs till exempel ånga strömma upp ur jorden ungefär två veckor före jordbävningen; inom några timmar hade den förvandlats till en röd dimma, som mot kvällen föll som ett purpurfärgat regn. Sedan påstod sig människor i västra Europa ha bevittnat fruktansvärda orkaner, med skyfall och översvämningar. Åtta dagar före jordbävningen visade sig marken nära Cádiz vara helt täckt av nykläckta kräldjur.

Ingen var mer fascinerad av dessa häpnadsväckande händelser än den store tyske filosofen Kant, vars namn kanske är bekant för några av er. Vid tiden för jordbävningen var han en ung man om tjugofyra år, som aldrig hade lämnat sin hemstad Königsberg – och som heller aldrig skulle göra det. Men han samlade ivrigt alla rapporter han kunde hitta om jordbävningen, och den tunna bok han skrev om den markerar antagligen begynnelsen för geografin som vetenskap i Tyskland. Och definitivt begynnelsen för seismologin. Jag skulle gärna berätta något för er om utvecklingen av denna vetenskap, från beskrivningarna av jordbävningen 1755 fram till idag. Men jag måste lägga band på mig, så att inte den engelsman vars ögonvittnesskildring jag fortfarande vill läsa för er försvinner i mängden. Han väntar otåligt, för efter 150 år då ingen har brytt sig om honom vill han gärna tala, så låt mig bara säga några korta ord om vad vi vet om jordbävningar idag.

Enkelt uttryckt: det är inte som du tror. Jag kan slå vad om att om jag avbröt mitt tal helt kort och frågade dig hur du skulle förklara jordbävningar, skulle det första du tänkte på vara vulkaner. Det stämmer att vulkanutbrott ofta är förknippade med jordbävningar, eller åtminstone föregås av dem. Det är därför människor i två tusen år – från antikens greker fram till Kant, och faktiskt ännu längre, ungefär fram till 1870 – har föreställt sig att jordbävningar orsakas av glödande gaser och ånga som stiger från jordens innandöme och sådana saker.

Men när människor började mäta och göra beräkningar, kort sagt när de började se vetenskapligt på problemet, visade sig sanningen ligga ganska långt därifrån, åtminstone när det gäller sådana stora jordbävningar som den i Lissabon.

De uppstår inte vid jordens medelpunkt, som idag tros vara flytande, eller åtminstone trögflytande, ett slags sjudande sörja, utan orsakas av processer i jordskorpan. Jordskorpan är ett ungefär 3000 kilometer tjockt skikt. Det är oroligt; i ständig rörelse i sin strävan efter balans. Vi känner till några av faktorerna som stör denna balans, och försöker ständigt att upptäcka nya. En sak är säker: de största förändringarna orsakas av den pågående nedkylningen av jorden. Den orsakar väldiga spänningar i bergmassorna och till slut, i sin strävan efter balans, spricker de, i den omvandling vi kallar jordbävning.

Andra förändringar uppstår av att bergen vittrar sönder, vilket gör dem lättare, och ackumuleras på havsbottnen, vilket gör den tyngre. Stormar som rasar över hela jordklotet, särskilt på hösten, inverkar på jordytan. Och slutligen påverkas jordens yta av andra himlakroppars dragningskraft.

”Men”, säger du kanske, ”i så fall är ju jorden aldrig stilla. Då pågår det jordskalv hela tiden!”. Det har du helt rätt i. De oerhört känsliga instrument vi har idag – bara i Tyskland har vi tretton seismologiska stationer i olika städer – dessa känsliga instrument är aldrig helt stilla. Med andra ord: det är alltid jordbävning, men vanligtvis märker vi det inte.

Värre vore om jordskalv kom som en blixt från klar himmel. Och ”från klar himmel” ska tas bokstavligt: ”Ty”, skriver vår engelsman, som nu äntligen får komma till tals, ”solen strålade. Himlen var alldeles klar och blå, det fanns inte minsta tecken på att något skulle hända. Sedan, mellan nio och tio på morgonen, satt jag vid mitt skrivbord när det plötsligt började röra sig, och eftersom jag inte kunde se någon anledning till det blev jag förvånad. Jag funderade på vad som skulle ha kunnat orsaka det, när hela huset plötsligt började skaka från grunden. Från underjorden steg ett muller av åska, som om en storm rasade långt borta. Jag lade snabbt ner pennan och kom på fötter. Även om situationen var olycksbådande hoppades jag att den snart skulle vara över, men i nästa ögonblick grusades alla sådana förhoppningar. Ett öronbedövande dån hördes, som om alla byggnader i staden samtidigt störtade samman. Mitt hus skakade också, så mycket att de översta våningarna rasade, och rummen jag befann mig i gungade så att köksredskapen ramlade ner från hyllorna. Jag trodde verkligen att min sista stund var kommen, för väggarna brast och stora stenar föll ur sprickorna, bjälkarna tycktes sväva i luften.

I samma ögonblick förmörkades himlen och det blev omöjligt att se någonting. Allt sveptes in i en stygisk dimma, som antingen kom sig av allt damm i luften som de rasande byggnaderna orsakat, eller de stora mänger svavelgas som steg från jordens innandöme. Till slut blev det ljusare, och de kraftiga skakningarna avtog. Jag samlade mig, och när jag började se mig omkring förstod jag att jag hade överlevt tack vare en trivial omständighet: Om jag hade varit fullt påklädd skulle jag antagligen ha flytt ut på gatan, där jag skulle ha blivit begravd under husen som störtade samman.

Jag kastade på mig rock och skor och sprang ut på gatan mot São Paulos kyrkogård, övertygad om att höjden den var belägen på skulle vara säker. Det gick inte att känna igen gatorna; det gick inte att beskriva vad som skett. Allt var sönderslaget, ingen visste vad som hänt med familjer eller tillhörigheter. Från kyrkogårdens höjder blev jag nu vittne till ett förfärligt skådespel: ut över havet, så långt ögat kunde nå, kastades ett myller av skepp omkring av vågorna och kraschade in i varandra som om de var leksaker i en väldig storm. Plötsligt sjönk hela den enorma kajen i havet och försvann, tillsammans med alla de människor som hade trott att det var säkert att stå på den. Samtidigt blev de många båtar och farkoster som människor försökte fly på också offer för havet.”

Som vi kan utläsa av andra vittnesmål var det ungefär en timme efter det andra och mest förödande skalvet som den väldiga flodvågen – tjugo meter hög – som vår engelsman kunde se på håll, slog in över staden. När vattnet drog sig tillbaka skedde det med sådan kraft att Tejos flodbädd torrlades helt, allt vatten sögs ut ur floden. Engelsmannens redogörelse fortsätter som följer: ”När kvällen sänkte sig över den ödelagda staden tycktes hela landskapet förvandlas till ett hav av eld; ljuset var så starkt att man hade kunnat läsa ett brev i det. På minst hundra olika platser steg lågor mot skyn, och de rasade i sex dagar. Allt som jordbävningen hade skonat slukades nu av dem. Som förstelnade av skräck betraktade tusentals människor lågorna, medan kvinnor och barn bad till helgon och änglar om hjälp.”

Det var en olycksalig dag, den första november 1755. Katastrofen den bar med sig var av ett slag som skulle göra människan lika maktlös idag som för 170 år sedan. Men tekniken kommer att kunna besegra sådana katastrofer, om än på ett omvänt sätt: med hjälp av förutsägelser. Fortfarande är dock vissa djurs sinnen överlägsna de känsligaste instrumenten vi har. Hundar sägs till exempel visa tydliga tecken på oro dagar innan en jordbävning bryter ut, så människor använder dem som hjälp vid utkiksposter i jordbävningsdrabbade områden.

Detta för mig till slutet av mina tjugo minuter, och jag hoppas att de inte har känts alltför långsamma för er.

 

Översättning: Therese Bohman

Texten är lätt förkortad. 

 

 

 

Nu är det visning igen i mitt trapphus, men av en annan lägenhet – den mittemot min, som är exakt likadan fast spegelvänd. Inga doftljus där av vad jag kunde se, utan vanliga levande ljus mitt på dagen, i några fina empirljusstakar och en karaff med vatten och apelsin på balkongen. Vad fint alla har det i det här huset. Jag kanske också skulle ha det fint om inte hälften av min inredning utgjordes av högar av olika typer: papper, böcker, kläder. Det mesta går att skyffla in i ett skåp eller under sängen när det kommer besök, men det är värdelöst att leva så här: så fort jag öppnar en skåpsdörr rasar det ut saker. Inte ens köpstopp hjälper, fyra böcker har kommit till mig utan kostnad denna vecka (pga jobb! Inte för att jag är en person som förses med gratissaker – tyvärr, jag skulle gärna sponsras av ett klädmärke till exempel, gärna Max Mara), jag har helt enkelt för lite utrymme.

Idag läste jag den tredje texten om ”I love Dick” i DN, jag förstod att det skulle bli så här. Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” som den nämns tillsammans med i DN idag är så mycket bättre. Jag läste ”I love Dick” för att jag ville förstå vad det var som var feministiskt med den: när blir en roman en feministisk roman? tänkte jag – men det fattade man snabbt i just det här fallet. Men jag undrar fortfarande när en roman i allmänhet blir en feministisk roman! Är ”Den högsta kasten” en feministisk roman? Är min kommande roman en feministisk roman? Jag har en känsla av att en kvinna måste vara besatt av en man på rätt sätt för att det ska vara feministiskt? Alla romaner om kvinnor som verkligen vill ha en viss man är väl inte feministiska? Måste romanerna själva säga att de är det? Är det självklart att de är det för att de säger det? Om de säger att de inte är det, kan de vara det ändå?

 

*De sa detta på P1 medan jag satt och funderade över en rubrik och har ingenting med själva blogginlägget att göra! Sorry för falsk marknadsföring. Det gäller vad SF har haft för sig i Cannes och låter som en låt med Lustans Lakejer.

Det låg en doft av typ syntetisk buske i hela trapphuset när jag kom in, det var för att det pågick visning av den lilla lägenheten på nedre botten bredvid hissen och de hade tänt ett doftljus. Jag stack in huvudet och det var en skrämmande modern killägenhet, dörren var turkos på insidan och det var klinkers på hela golvet och av sådär 21 kvadratmeter upptogs uppskattningvis 18 av soffa. Men doftljuset luktade gott, liksom grönt, jag gillar liksom gröna dofter: Mitt Pine balsam-ljus från H&M Home doftar tyvärr nästan ingenting, men min handtvål Green herbs från Zara Home är jättegod och finns även som doftljus, jag skulle köpa ett sådant om jag inte hade köpförbud just nu.

Mitt i köpförbudet – ”I love Dick” var ett undantag för den var arbetsmaterial, dvs. kunde betalas med företagskortet vilket nog doftljus inte kan (?) – fick jag en bok med posten, Kristine Næss ”Bara en människa” som jag nu kommer att hajpa oläst eftersom den 1. har en blurb av Knausgård men framför allt eftersom 2. Kristine Næss är jättegullig. Hon var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för ”Bara en människa” och vi var i Finland tillsammans på framträdanden i samband med det. Jag har anledning att tro att den är jättebra. ”Till sist blir hon översatt till svenska, den väl etablerade och säregna författarrösten i Norge. Efter åtta egna böcker”, skriver förlaget. Verkligen på tiden!! Jag känner mig så glatt nordisk efter Nordiska rådet-nomineringen och egentligen som en idiot som inte läst Kristin Næss på norska, men jag är tyvärr lite lat.

På flyget till Berlin läste jag Durs Grünbeins ”Atlantis barer”, som jag bara läser när jag reser och fortfarande aldrig kommit fram till slutet i, men den här gången var det nära. Så himla bra och mysig bok! Den är som en pyttipanna av saker som är bra – lite som Kristian Petris film ”Hotellet”! Den har jag inte skrivit om … för jag har inte bloggat på länge. Det kanske kommer – av hav och resande och myter och Dante, plus att det är en gullig tanke med Durs Grünbein i dykardräkt eftersom han ser ut som en lite bortkommen tysk ingenjör. <- Typisk mening som aldrig kommer att få mig invald i Svenska Akademien.

I ett kapitel besöker han Paestrum, ”ett dammtorrt ställe i södra Kampanien, en paradisisk sommar i början av 90-talet. Då var jag ung och full av reslust, i det avseendet har mycket förändrats.” Det är ett så underbart stycke:

Där hade man vandrat omkring i timmar mellan tempelruiner, förföljd av solen, av tusentals cikadors högspänningssirpande, nedtryckt av de tre massiva templens ståtliga dimensioner. Man hade reagerat som Goethe i denna gulbruna ödemark. Efter de yppiga landskapen vid Neapelbukten hade man hamnat på en karg slätt, i en uttorkad, föga inbjudande trakt, inte riktigt av denna världen. Dammiga vägar, majsfält, några pinjer. Ingenstans hade varningsskylten ”Se upp, arkaiskt!” förberett en på detta sceneri. Utan övergång befann man sig, så långt i väster, framför doriska invandrares kolossala kultbyggnader, en främmande arkitektonisk vegetations skrämmande utväxter. Ungefär som om man djupt inne i Schwarzwald plötsligt skulle ha stött på tropiska slingerväxter. Svettig hade man klättrat uppför trappor, drömskt lagt handen i de breda kannelyrerna på elefantben till kolonner, prövat stenplattornas soliditet genom att ta av sig badskorna – som man genast tog på sig igen, på grund av det tarantelstick som det glödheta golvet gav en. Något av sumpmark var det, trots torrheten; i värmeflimret liknade kolonnerna tjocka vassknippen som dignade under tvärbjälkarnas tyngd. Entasis* var den trollformel som förklarade intrycket, men det lät mer som elefantiasis. Begripligt att en rumsparanoiker som Piranesi här varit i sitt rätta element. Framför allt det så kallade Poseidontemplet, denna mäktiga kropp som andades, en byggnad av idel muskler i tuffsten, hade snabbt fått tyst på en. Och dystert grubblande hade man utlämnat sig sig åt de porösa kolonnmassorna, låtit sig slås ihjäl av dem.

Jag älskar kolonner! Jag har skrivit en roman om det.

 

*Entasis:

Två saker var bra med ”I love Dick” av Chris Kraus:

”Jag tror … att den idealiska läsaren är en som är förälskad i författaren och kammar igenom texten i jakt på ledtrådar till den personen och till hur den tänker”

”‘Jag hatar nittio procent av allt omkring mig!’ berättade jag för dig. ‘Men resten älskar jag verkligen. Kanske för mycket.'”

Jag tänkte att ”I love Dick” var en bok jag måste läsa eftersom den handlar om en intellektuell kvinna i fyrtioårsåldern som pratar med män om konst, vilket är typ vad jag själv har skrivit en bok om, men jag tyckte att alltihop var liksom stolpigt och tråkigt. Det här är andra gången jag blir besviken på en roman om kvinnligt skapande som jag hört ett inslag om i P1 Kultur (även om samtalet om ”I love Dick” borde ha avskräckt mig), den förra var Jenny Offills ”Avdelningen för grubblerier”. Nu har jag läst tre böcker det senaste halvåret av kvinnor som skriver om skapande och om besatthet (lustigt nog av tre kvinnor som dessutom besökt Internationell författarscen på Kulturhuset): Sent i höstas läste jag Marie Darrieussecqs ”Man måste älska männen mycket”. Den var bäst i sällskapet, och liksom bra, men inte jättebra.

I morse läste jag Balzacs ”Det okända mästerverket”, och den var jättebra! Den handlade ju dock om manligt skapande (och kvinnan som musa och objekt), samt skrevs 1832 och lär inte få några radioprogram. Jag borde göra annat än läsa böcker jag hört om på P1. Läsa Vilhelm Ekelunds samlade verk kanske, se hela Kenneth Clarks ”Civilisation”. Jag tecknade 26 veckors prenumeration på Weekendavisen för att få ett tillflöde av något annat i tillvaron. Jag är så frustrerad! Trött på Sverige på självaste nationaldagen. Som Nerval skrev: ”Det handlar bara om en felplacering! I Tyskland anser man mig inte galen!”

 

Jag har varit i Berlin och på Altes Museum och är precis som förra gången jag var där helt uppfylld av tanken på civilisationen, fy tusan vad den är vacker. Mänsklighetens ansträngningar för att få ett fungerande samhälle, anläggandet av städer, införandet av skriftspråk och valutor och måttenheter, och gudar och klädmoden och trender i heminredning. Det är så himla rörande att se att människor för över två tusen år sedan höll på med exakt samma grejer som man själv gör idag, och därav drabbas av insikten om hur försvinnande kort livet är, och hur litet ett människoliv är i förhållande till historien, och att det ändå var enskilda människoliv som skapade allting som utgör historien och blev kvar till eftervärlden och ställdes ut på Altes Museum: Att Hadrianus blev kär i Antinous, att en hantverkare gick till jobbet och lade en mosaik i form av en and, att någon kom på att det var snyggare med röda figurer mot svart botten än svarta figurer mot röd på den där skålen som man hade några persikor i.

Och så montern med innehållet i en ung kvinnas grav, som får mig att tänka på vad som blir kvar efter en människa egentligen: i det här fallet smink och parfym, smycken, ett spel med fina stenar – människor har gillat samma saker sedan antiken, förströelse, att göra sig vackra, dricka vin, ha det fint omkring sig. Det är kanske banala drivkrafter, men det är verkligen de banala drivkrafterna som utgör en stor del av historien. De banala, och de liksom grundläggande mänskliga: liv och död och kärlek och sex, relationer mellan människor, förhållandet till naturen i alla dess former, de gudar man väljer att tillbe för att beveka dessa krafter i tillvaron.

Det är liksom krafter som befinner sig på en så helt annan nivå än en stor del av diskussionen om kultur i det här landet … ja förlåt för förutsägbart gnäll över Sverige och bla bla bla … men seriöst: en romersk tjejs kvarlämnade smink och smycken säger mig så otroligt mycket mer om att vara människa än vad alla resultat av statligt utredd välvilligt framkvoterad svensk kulturpolitik någonsin kommer att göra – ja, jag tror tyvärr att det är så. Två timmar på Altes Museum, så klarnar liksom allt om vad som är det viktiga i både tillvaron och kulturen. Gud vad jag älskar historien, historien är BÄST.