Avslut
Nu är min tid som kyrkoherde i Orsa församling slut och jag letar mig vidare på nya vägar och söker nya äventyr!
Den här bloggen kommer inte att uppdateras mer.
Allt fint till er alla och i fortsättningen går det bra att följa mig på
www.annaslyckligadagar.wordpress.com
www.annasvind.com
Himlens stjärnor till minne
Mörkret sänker sig i novemberkvällens famn
Ljusen lyser vid gravarnas stenar
I gräsets väta står tusen och åter tusen lyktor
Som om himlens alla stjärnor bestämt sig för att falla till marken i denna kväll
Falla som ett mjukt regn av minnen
Falla med berättelser om liv som var
Falla med hopp om liv som ska bli
Falla med dåtid och nutid och framtid
Allt omfamnat av samma varma hjärtslag som är och förblir Livets puls
Vilken tur!
Vilken tur att Gud är med och packar mig ryggsäck på morgonen...
Mitt emellan dator, mobiltelefoner och almanacka lägger Gud ner kärlek och kraft att ha under min dag
Vad som än möter mig på min väg kommer jag att ha kärleken från Gud där
Kraften att vara den jag är och veta att jag duger till
Vilken tur!!
Mitt emellan dator, mobiltelefoner och almanacka lägger Gud ner kärlek och kraft att ha under min dag
Vad som än möter mig på min väg kommer jag att ha kärleken från Gud där
Kraften att vara den jag är och veta att jag duger till
Vilken tur!!
Att vara jag
Känner mig glad och rik över allt det som Gud har valt att ge mig som människa
Allt det som är jag
Känner mig uppfylld
Hoppas kunna dela och förmera det som är gott och bra i mitt liv
Hoppas kunna ge vidare av den kärlek som blir mig given
Vet att jag duger
Att vara jag
Vet att det är gott nog
Att vara jag
Vet att Gud omsluter allt det som är att vara jag
Den stulna romanen
En inte helt enkel bok.
En bok om att vara människa, men framförallt kvinna i Egypten.
En bok om vad som kan göras i religionens namn och hur man kan tumma på religionen när man är man.
Om hur man kan göra sina egna uppgörelser med en gud som man tycker att man har vid sin sida.
Men också ett bok om ett samhälle med sköra sprickor i alla fasader som finns.
En bok om ett samhälle som vittrar och krackelerar och där man tvingas tumma på regler.
Om hur man gör sina egna uppgörelser för att se om sina egna fallande fasader.
Männen i boken, alla utom två, framställs inte i någon särskilt god dager och en inte helt igenom rättvis bild tonar fram.
Men i boken finns en styrka och den komme från dem som är hårdast och skoningslösast drabbade.
De slagna som inte längre fruktar någonting, inte ens döden.
Styrkan och kraften i att leva sitt liv i en befriad stolthet är enorm.
Medan alla de som anpassar sina liv efter rädslans bojor och som krampaktigt håller de fallande stenarna i fasaderan blir offer för livlösheten och fångenskap.
Starkast är den som håller sitt huvud högt och stolt.
Starkast är den som hittar sin själs glädje i musiken, dansen och poesin.
Starkast är den som ger sitt liv för friheten.
Starkast är den vars namn och minne lever även när hon är död.
Mest levande är den som lever och vågar leva fullt ut.
Mest levande är den som inte låter sig begränsas.
Osorterade intryck från en resa till Jerusalem
Många har nog varit i Jerusalem utan att vara där.
Vi sjunger om Jerusalem i våra psalmer och tanken åker iväg till ett annat land, en annan tid.
Vi läser om Jerusalem i våra texter ur Bibeln och tanken åker iväg till ett annat land, en annan tid.
Jerusalem är en stad att ha en reation till även om den inte är fysisk.
Jerusalem idag är inte vad Jerusalem var och Jerusalem imorgon blir inte vad Jerusalem borde vara.
Mötet med en stad, ett land, ett land till och en mängd människor som har sina egna tankar och visioner om vad Jerusalem är och vad Jerusalem borde vara ger intrycket av en stad på många kullar som är tagen i gisslan av människors egenintressen och fåfänga, människor som drivs av sina egna visioner och sin egen tro.
Uppdelning och instängdhet får mig att vilja viska...
Lyft blicken!
Räck ut handen!
Dela det som blir oss givet i samförstånd!
Occuperad och kuperad
Svårt att fånga på bild men Jerusalem är otroligt kuperat.
Jag som var ute och sprang på morgnarna kan intyga det!
Kuperat med stundvis riktigt branta backar, upp hit från hotellet via Getsemane trädgård var det snudd på nittio graders vinkel på backen...kändes det som iallafall :-)
Kuperat med branta backar och djupa dalar emellan är det också mellan människor som lever här,
och då menar jag i deras sinne.
Gamal stan som är omringad av en mur (ungefär fyra kilometer runt muren skulle jag uppskatta) är uppdelad i mulslimska kvarter, kristna kvarter och judiska kvarter.
Västra Jerusalem är Israeliskt och östra Jerusalem är Palestinskt.
Uppdelat och sorterat...kuperat
Andra delar är tagna i anspråk...någon har körts bort och en annan har slagit rot...occuperat.
Murar
Runt gamal stan finns en mur som är ungefär fyra kilometer lång men i Palestina byggs en annan mur som sträcker sig mil efter mil som ett öppet sår rakt genom ett land och en stad som hålls gissaln...
Muren i Betlehem skiljer Palestina från occuperat land, men framförallt skiljer den människa från människa, möte från möte, hjärta från hjärta och själ från själ.
Muren i Berlin som skilde öst från väst men framförallt skilde den människa från människa, möte från möte, hjärta från hjärta och själ från själ.
Den ena av murarna är riven, smulad till grus, medan den andra byggs på dag för dag med nya betongblock...
Historiebladet som vändes skrivs om igen på ett helt nytt blad.
Den smärta som muren orsakar är obeskrivbar, jag kan bara göra ett försök...
Jag mötte Anastas som bor i ett hus som ligger ungefär tio meter från muren.
Förr kunde hon blicka ut över ängar, fält och olivlundar nu ser hon betong.
Övervåningen i det hus hon bor i är plomberad och hon har ingen tillgång till sitt eget utrymmer.
Av säkerhetsskäl.
Tillvaron är förändrad på ett brutalt sätt för Anastas.
Värst var att se hennes blick.
Håglösheten.
Sorgen.
Smärtan.
Som om någon hade tömt blicken på glädje och lust.
Isabelle berättade om sitt arbete som följeslagare för EAPPI, Kyrkornas Världsråd. Arbetet börjar kvart i fyra varje morgon då följeslagarna går till check-point. Där har palestinska män, kvinnor och barn redan köat sedan två på morgonen för att komma i tid till sitt arbete eller sin skola på andra sidan muren.
De ska nu passera fyra olika kontroller och allt ska stämma. Det handlar om att ha rätt identitetskort, rätt fingeravtryck samt rätta och giltiga dokument. De ska passera metalldetektorer och ovanför deras huvuden på ställningar av stål patrullerar vakter med k-pistar. Av säkerhetsskäl.
Att ta sig igenom kan ta timmar, ibland upp till fyra timmar, så det gäller att vara ute i tid så att du inte kommer för sent till ditt arbete och får sparken. Så här är det varje dag...eller åtminstone de dagar som checkpointen behagar hålla öppet. När du väl är över på andra sidan kan du inte gå hem igen förrän till kvällen. Hoppas du inte har glömt din matsäck. Då får du vara hungrig.
Begränsat liv.
Ovärdigt bemötande.
Stympad frihet.
Av säkerhetsskäl.
Mitt i allt finns humor och distans. Muren är redan rikt utsmyckad med allt ifrån ilsket klotter till riktigt fina blider.
I Betlehem fanns texten "Once human rights teacher was born in Bethlehem"
Minoriteter blir majoriteter och majoriteter blir minoriteter
I en komplex mosaik finns mängder av skärvor och bitar som bildar ett oändligt vackert mönster.
Så skulle det kunna vara i Palestina och Jerusalem om alla bitar hittade sin plats och sin form.
Så berikat.
Så förmerat.
Mosaik på vägen mellan Olivberget och Getsemane trädgård
"Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeter och stenar dem som blir sända till dig.
Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna,
men ni ville inte. Nu får ni själv ata hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte se mig förrän
den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn."
Lukas 13:34 ff
Här finns möjligheten för mötet mellan judar från alla världens hörn och med alla tänkbara inriktningar och den lilla minoritet av kristna palestinier som finns kvar och de muslimska palestinierna.
Dubbelt utanförskap och både minoritet som kristen och palestinier har gjort att de flesta har flyttat till andra delar av världen.
Här finns tre världsreligioner men med ett spektra av indelningar inom den egna gruppen samlade i ett tudelat Jerusalem, östra och västra. Med märkbara skillnader.
En fast två, tre i två eller tusen i ett
...det skulle kunna vara en vacker mosaik.
Alla goda exempel, allt hopp och det som görs för fred och rättvisa kommer i nästa inlägg...alla mina sorterade intryck :-)
Vi sjunger om Jerusalem i våra psalmer och tanken åker iväg till ett annat land, en annan tid.
Vi läser om Jerusalem i våra texter ur Bibeln och tanken åker iväg till ett annat land, en annan tid.
Jerusalem är en stad att ha en reation till även om den inte är fysisk.
Jerusalem idag är inte vad Jerusalem var och Jerusalem imorgon blir inte vad Jerusalem borde vara.
Mötet med en stad, ett land, ett land till och en mängd människor som har sina egna tankar och visioner om vad Jerusalem är och vad Jerusalem borde vara ger intrycket av en stad på många kullar som är tagen i gisslan av människors egenintressen och fåfänga, människor som drivs av sina egna visioner och sin egen tro.
Uppdelning och instängdhet får mig att vilja viska...
Lyft blicken!
Räck ut handen!
Dela det som blir oss givet i samförstånd!
Occuperad och kuperad
Svårt att fånga på bild men Jerusalem är otroligt kuperat.
Jag som var ute och sprang på morgnarna kan intyga det!
Kuperat med stundvis riktigt branta backar, upp hit från hotellet via Getsemane trädgård var det snudd på nittio graders vinkel på backen...kändes det som iallafall :-)
Kuperat med branta backar och djupa dalar emellan är det också mellan människor som lever här,
och då menar jag i deras sinne.
Gamal stan som är omringad av en mur (ungefär fyra kilometer runt muren skulle jag uppskatta) är uppdelad i mulslimska kvarter, kristna kvarter och judiska kvarter.
Västra Jerusalem är Israeliskt och östra Jerusalem är Palestinskt.
Uppdelat och sorterat...kuperat
Andra delar är tagna i anspråk...någon har körts bort och en annan har slagit rot...occuperat.
Murar
Runt gamal stan finns en mur som är ungefär fyra kilometer lång men i Palestina byggs en annan mur som sträcker sig mil efter mil som ett öppet sår rakt genom ett land och en stad som hålls gissaln...
Muren i Betlehem skiljer Palestina från occuperat land, men framförallt skiljer den människa från människa, möte från möte, hjärta från hjärta och själ från själ.
Muren i Berlin som skilde öst från väst men framförallt skilde den människa från människa, möte från möte, hjärta från hjärta och själ från själ.
Den ena av murarna är riven, smulad till grus, medan den andra byggs på dag för dag med nya betongblock...
Historiebladet som vändes skrivs om igen på ett helt nytt blad.
Den smärta som muren orsakar är obeskrivbar, jag kan bara göra ett försök...
Jag mötte Anastas som bor i ett hus som ligger ungefär tio meter från muren.
Förr kunde hon blicka ut över ängar, fält och olivlundar nu ser hon betong.
Övervåningen i det hus hon bor i är plomberad och hon har ingen tillgång till sitt eget utrymmer.
Av säkerhetsskäl.
Tillvaron är förändrad på ett brutalt sätt för Anastas.
Värst var att se hennes blick.
Håglösheten.
Sorgen.
Smärtan.
Som om någon hade tömt blicken på glädje och lust.
Isabelle berättade om sitt arbete som följeslagare för EAPPI, Kyrkornas Världsråd. Arbetet börjar kvart i fyra varje morgon då följeslagarna går till check-point. Där har palestinska män, kvinnor och barn redan köat sedan två på morgonen för att komma i tid till sitt arbete eller sin skola på andra sidan muren.
De ska nu passera fyra olika kontroller och allt ska stämma. Det handlar om att ha rätt identitetskort, rätt fingeravtryck samt rätta och giltiga dokument. De ska passera metalldetektorer och ovanför deras huvuden på ställningar av stål patrullerar vakter med k-pistar. Av säkerhetsskäl.
Att ta sig igenom kan ta timmar, ibland upp till fyra timmar, så det gäller att vara ute i tid så att du inte kommer för sent till ditt arbete och får sparken. Så här är det varje dag...eller åtminstone de dagar som checkpointen behagar hålla öppet. När du väl är över på andra sidan kan du inte gå hem igen förrän till kvällen. Hoppas du inte har glömt din matsäck. Då får du vara hungrig.
Begränsat liv.
Ovärdigt bemötande.
Stympad frihet.
Av säkerhetsskäl.
Mitt i allt finns humor och distans. Muren är redan rikt utsmyckad med allt ifrån ilsket klotter till riktigt fina blider.
I Betlehem fanns texten "Once human rights teacher was born in Bethlehem"
Minoriteter blir majoriteter och majoriteter blir minoriteter
I en komplex mosaik finns mängder av skärvor och bitar som bildar ett oändligt vackert mönster.
Så skulle det kunna vara i Palestina och Jerusalem om alla bitar hittade sin plats och sin form.
Så berikat.
Så förmerat.
Mosaik på vägen mellan Olivberget och Getsemane trädgård
"Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeter och stenar dem som blir sända till dig.
Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna,
men ni ville inte. Nu får ni själv ata hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte se mig förrän
den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn."
Lukas 13:34 ff
Här finns möjligheten för mötet mellan judar från alla världens hörn och med alla tänkbara inriktningar och den lilla minoritet av kristna palestinier som finns kvar och de muslimska palestinierna.
Dubbelt utanförskap och både minoritet som kristen och palestinier har gjort att de flesta har flyttat till andra delar av världen.
Här finns tre världsreligioner men med ett spektra av indelningar inom den egna gruppen samlade i ett tudelat Jerusalem, östra och västra. Med märkbara skillnader.
En fast två, tre i två eller tusen i ett
...det skulle kunna vara en vacker mosaik.
Alla goda exempel, allt hopp och det som görs för fred och rättvisa kommer i nästa inlägg...alla mina sorterade intryck :-)
Den fjärde vise mannen
Det finns en legend om en fjärde vis man som blickade upp mot himlen och såg en stjärna.
Nyfikenheten tändes i hans ögon, hoppet om att det starka ljuset faktiskt betydde något, glädjen i hans hjärta och tilliten till att under kan ske i natten...
Med mod i själen bröt han upp från det liv han vant sig vid och tryggheten han hade skapat sig i de rutiner han levde i dag för dag.
Kung Artaban var inte någon rik kung som de andra tre vise män som kunde lasta sina kameler med kistor fyllda med guld, rökelse och myrra.
Kung Artaban hade ett smycke som han hade ärvt av sin mor.
Ett vackert smycke med tre juveler.
Detta smycke ville han ge till det barn som tänt en stjärna på himlavalvet.
Till det barn som genom ljuset fått hoppet att tändas i människohjärtat.
Till det barn som fått själen att jubla.
Till det barn som är ett under i natten.
Så med modet nedpackat i ryggsäcken, med tilliten hårt knuten kring bröstet, med nyfikenheten i blicken och med smycket i fickan ger han sig av.
Stjärnan visar vägen.
Artaban stannar.
Han lyfter varsamt upp människan på sin kamel och vänder om.
Han passerade ett värdshus långt tidigare under dagen och dit för han människan.
Där kan människan få hjälp, vård, nya kläder, mat och vila.
Kung Artaban, som inte är en rik kung, har inte så mycket pengar att betala allt detta med.
Så han bryter av en av juvelerna i sin mors smycke och ger det som betalning för människans mat, husrum och vård.
Sedan återupptar han sin resa mot mötesplatsen i öknen där han ska möta de andra tre, Caspar, Melchior och Baltsar.
Men de andra tre har inte haft tålamod att vänta på Kung Artaban när han blev så försenad, de har gett sig av.
Kung Artanban ger inte upp, han följer de tre, spårar dem, frågar människor efter vägen, efter vännerna, följer stjärnans lyskraft. Tätt i rygger följer han efter dem och till slut kommer han fram till Betlehem.
Men Betlehem är fyllt av skräck. Människor springer förvirrat och förtvivlat runt runt.
Skriken stiger mot himmelen.
Förtvivlade skrik.
Hjärtskärande skrik.
Ljuden av metall.
Gråt.
Klagan.
Rop.
Kung Artaban frågar efter sina vänner. Har någon sett dem?
Ja, men de har gett sig av hem igen. Mot Österlandet. De red en natt. De gav sig av i hast.
Kung Artaban frågar efter den lilla familjen. Barnet som han söker.
Ja, men de har flytt. Mot Egyptens land. De gav sig av en natt. De gav sig av i hast.
Kung Artaban möter en mor som håller sitt barn hårt i sin famn.
Han frågar vad som står på.
Varifrån kommer rädslan i människors hjärtan?
Vem har tänt skräcken i allas ögon?
Vem har berövat dem glädjen?
Vem har fört sorgen in i deras själars djup?
Modern berättar att Herodes har bestämt att alla gossebarn under två år ska dö.
I jakten på barnet som tände stjärnan.
För att släcka hoppets ljus och livets glädje.
Medan de står där och samtalar med varandra kommer en soldat fram.
Moderns skräck, gråt och förtvivlade skrik ropar ut i den tomma luften.
Rädslan greppar tag om hennes strupe och hon tystnar och står där stum inför soldaten.
Då bryter Artaban av den andra juvelen i sin mors smycke och ger soldaten den för att han ska lämna barnet och modern i fred.
Tacksamhetens tårar trillar ner för kvinnans kinder och barnet i hennes famn ler.
Kung Artaban har räddat pojkens liv.
Kung Artaban beger sig iväg mot Egyptens land för att söka reda på den lilla familjen och barnet som tände stjärnan.
Han söker sig fram, frågar och letar, men ingen vet något om den lilla familjen med det ovanliga barnet.
Kung Artaban ser på smycket i sin hand.
Nu återstår endast en juvel i moderns smycke, men den juvelen ska han ge barnet som tände stjärnan.
Artaban är fast besluten att så ska ske. Fast besluten att hitta barnet.
Letandet fortsätter år efter år.
Genom länder, städer, farliga bergspass, genom sandens hetta, genom vatten, på vägar som är lätta att gå, ibland blir sömnen djup på trygga ställen, ibland blir sömnen ytlig när man behöver vara på sin vakt.
Ataban tar antällningar som grovarbetare på världshus för att försörja sig under sitt letande.
Efter många många år får han höra talas om att en man ska korsfästas i Jerusalem.
Mannens brott är att han kallar sig Guds son.
Ljusets barn, han som tände stjärnan, tänker Artaban och beger sig mot Jerusalem.
I fickan känner han juvelen, den enda som nu finns kvar i hans moders smycke, med den ska han köpa fri mannen som de tänker korsfästa. Den ska han nu äntligen få ge till ljusets barn.
Så länge har den legat där i fickan, så många många år, väntat på att få hylla barnet.
Nu äntligen!
Kung Artaban når Jerusalem i påsktid.
Många människor har sökt sig till Jerusalem och det är trångt och stimmigt.
De smala gränderna vimlar av människor.
Kung Artaban har också bråttom, han måste hinna fram till mannen innan de tär för sent.
Han knuffar sig fram i trängseln men just då känner han en knuff i magen.
Han har sprungit rakt in i en flicka som kommer mad samma hastighet rakt mot honom.
Hennes ansikte är rödgråtet och vätt av tårar.
De krockar i gränden och blir stårende mitt emot varandra.
Kung Artaban kan inte låta bli att omfamna flickan och fråga henne varför hon gråter.
- Min far måste sälja mig som slav, säger flickan. Han har en skuld och kan inte betala.
- Vi har inga pengar, snyftar flickan.
Då fattar Kung Artaban ett avgörande beslut.
Han bryter av den sista juvelen i sin mors smycke och löser faders skuld så att flickan slipper säljas som slav.
Nu finns inte längre någon juvel att ge till barnet som tände stjärnan och ändå har Kung Artaban gett det barnet allt han har, han har tjänat det barnet med sina handlingar och med sitt hjärta.
Barnet i Betlehem har för länge sedan lämnat sin krubba och vi kan inte hylla med vårt guld, vår myrra och vår rökelse. Det är för sent med sådana gåvor.
Men vi kan ge det vi kan.
Vi kan göra det vi kan.
Barnet som tände stjärnan behöver dig och mig idag också.
ECPAT jobbar mot dagens slav- och människohandel, barnsexhandeln, där barn rövas bort eller säljs och utnyttjas.
Bidra med valfritt belopp till ECPAT Sveriges PlusGiro 90 34 34-9 eller Bankgiro 903-4349 eller sms:a ECPAT till
72 930 och skänk 50 kr. Av beloppet går 41 kr, dvs 82 %, oavkortat till ECPAT. Din teleoperatörs eventuella trafikavgift tillkommer.
UNICEF har projekt både för att stoppa trafficing, handel med människor, i världen och för att stötta barn som tvingas på flykt undan hot och våld.Hjälp UNICEF i kampen för världens mest utsatta barn. Skänk 50 kronor genom att SMSa UNICEF till 72 900.
SVENSKA KYRKANS INTERNATIONELLA ARBETE "HELA VÄRLDEN" har en mängd olika projekt för att bistå med sjukvård, omsorg, utbildning, mat och vatten (och mycket mer!) runt om i världen. Besök gärna webbshopen där man kan köpa allt från en gris till träd eller utbildning.
Just nu kan du SMS:a ordet PAKISTAN till 72950 så stödjer du de översvämningsdrabbade med en gåva på 50 kronor.
Ingen människa kan göra allt men alla kan göra något:-)
God fortsättning på det nya året önskar jag dig
Nyfikenheten tändes i hans ögon, hoppet om att det starka ljuset faktiskt betydde något, glädjen i hans hjärta och tilliten till att under kan ske i natten...
Med mod i själen bröt han upp från det liv han vant sig vid och tryggheten han hade skapat sig i de rutiner han levde i dag för dag.
Kung Artaban var inte någon rik kung som de andra tre vise män som kunde lasta sina kameler med kistor fyllda med guld, rökelse och myrra.
Kung Artaban hade ett smycke som han hade ärvt av sin mor.
Ett vackert smycke med tre juveler.
Detta smycke ville han ge till det barn som tänt en stjärna på himlavalvet.
Till det barn som genom ljuset fått hoppet att tändas i människohjärtat.
Till det barn som fått själen att jubla.
Till det barn som är ett under i natten.
Så med modet nedpackat i ryggsäcken, med tilliten hårt knuten kring bröstet, med nyfikenheten i blicken och med smycket i fickan ger han sig av.
Stjärnan visar vägen.
I ljuset ska han gå.
Till ljuset ska ha gå.
Vid mötesplatsen i öknens sand ska han möte de tre andra, Casper, Melchior och Baltsar.
Vid mötesplatsen i öknens sand ska han möte de tre andra, Casper, Melchior och Baltsar.
Men på väg mot mötesplatsen så finner Artaban en människa.
Sargad, nedslagen, rånad och illa tilltygad och ensam i sandens damm och hetta.
Artaban stannar.
Han lyfter varsamt upp människan på sin kamel och vänder om.
Han passerade ett värdshus långt tidigare under dagen och dit för han människan.
Där kan människan få hjälp, vård, nya kläder, mat och vila.
Kung Artaban, som inte är en rik kung, har inte så mycket pengar att betala allt detta med.
Så han bryter av en av juvelerna i sin mors smycke och ger det som betalning för människans mat, husrum och vård.
Sedan återupptar han sin resa mot mötesplatsen i öknen där han ska möta de andra tre, Caspar, Melchior och Baltsar.
Men de andra tre har inte haft tålamod att vänta på Kung Artaban när han blev så försenad, de har gett sig av.
Kung Artanban ger inte upp, han följer de tre, spårar dem, frågar människor efter vägen, efter vännerna, följer stjärnans lyskraft. Tätt i rygger följer han efter dem och till slut kommer han fram till Betlehem.
Men Betlehem är fyllt av skräck. Människor springer förvirrat och förtvivlat runt runt.
Skriken stiger mot himmelen.
Förtvivlade skrik.
Hjärtskärande skrik.
Ljuden av metall.
Gråt.
Klagan.
Rop.
Kung Artaban frågar efter sina vänner. Har någon sett dem?
Ja, men de har gett sig av hem igen. Mot Österlandet. De red en natt. De gav sig av i hast.
Kung Artaban frågar efter den lilla familjen. Barnet som han söker.
Ja, men de har flytt. Mot Egyptens land. De gav sig av en natt. De gav sig av i hast.
Kung Artaban möter en mor som håller sitt barn hårt i sin famn.
Han frågar vad som står på.
Varifrån kommer rädslan i människors hjärtan?
Vem har tänt skräcken i allas ögon?
Vem har berövat dem glädjen?
Vem har fört sorgen in i deras själars djup?
Modern berättar att Herodes har bestämt att alla gossebarn under två år ska dö.
I jakten på barnet som tände stjärnan.
För att släcka hoppets ljus och livets glädje.
Medan de står där och samtalar med varandra kommer en soldat fram.
Moderns skräck, gråt och förtvivlade skrik ropar ut i den tomma luften.
Rädslan greppar tag om hennes strupe och hon tystnar och står där stum inför soldaten.
Då bryter Artaban av den andra juvelen i sin mors smycke och ger soldaten den för att han ska lämna barnet och modern i fred.
Tacksamhetens tårar trillar ner för kvinnans kinder och barnet i hennes famn ler.
Kung Artaban har räddat pojkens liv.
Kung Artaban beger sig iväg mot Egyptens land för att söka reda på den lilla familjen och barnet som tände stjärnan.
Han söker sig fram, frågar och letar, men ingen vet något om den lilla familjen med det ovanliga barnet.
Kung Artaban ser på smycket i sin hand.
Nu återstår endast en juvel i moderns smycke, men den juvelen ska han ge barnet som tände stjärnan.
Artaban är fast besluten att så ska ske. Fast besluten att hitta barnet.
Letandet fortsätter år efter år.
Genom länder, städer, farliga bergspass, genom sandens hetta, genom vatten, på vägar som är lätta att gå, ibland blir sömnen djup på trygga ställen, ibland blir sömnen ytlig när man behöver vara på sin vakt.
Ataban tar antällningar som grovarbetare på världshus för att försörja sig under sitt letande.
Efter många många år får han höra talas om att en man ska korsfästas i Jerusalem.
Mannens brott är att han kallar sig Guds son.
Ljusets barn, han som tände stjärnan, tänker Artaban och beger sig mot Jerusalem.
I fickan känner han juvelen, den enda som nu finns kvar i hans moders smycke, med den ska han köpa fri mannen som de tänker korsfästa. Den ska han nu äntligen få ge till ljusets barn.
Så länge har den legat där i fickan, så många många år, väntat på att få hylla barnet.
Nu äntligen!
Kung Artaban når Jerusalem i påsktid.
Många människor har sökt sig till Jerusalem och det är trångt och stimmigt.
De smala gränderna vimlar av människor.
Kung Artaban har också bråttom, han måste hinna fram till mannen innan de tär för sent.
Han knuffar sig fram i trängseln men just då känner han en knuff i magen.
Han har sprungit rakt in i en flicka som kommer mad samma hastighet rakt mot honom.
Hennes ansikte är rödgråtet och vätt av tårar.
De krockar i gränden och blir stårende mitt emot varandra.
Kung Artaban kan inte låta bli att omfamna flickan och fråga henne varför hon gråter.
- Min far måste sälja mig som slav, säger flickan. Han har en skuld och kan inte betala.
- Vi har inga pengar, snyftar flickan.
Då fattar Kung Artaban ett avgörande beslut.
Han bryter av den sista juvelen i sin mors smycke och löser faders skuld så att flickan slipper säljas som slav.
Nu finns inte längre någon juvel att ge till barnet som tände stjärnan och ändå har Kung Artaban gett det barnet allt han har, han har tjänat det barnet med sina handlingar och med sitt hjärta.
Barnet i Betlehem har för länge sedan lämnat sin krubba och vi kan inte hylla med vårt guld, vår myrra och vår rökelse. Det är för sent med sådana gåvor.
Men vi kan ge det vi kan.
Vi kan göra det vi kan.
Barnet som tände stjärnan behöver dig och mig idag också.
ECPAT jobbar mot dagens slav- och människohandel, barnsexhandeln, där barn rövas bort eller säljs och utnyttjas.
Bidra med valfritt belopp till ECPAT Sveriges PlusGiro 90 34 34-9 eller Bankgiro 903-4349 eller sms:a ECPAT till
72 930 och skänk 50 kr. Av beloppet går 41 kr, dvs 82 %, oavkortat till ECPAT. Din teleoperatörs eventuella trafikavgift tillkommer.
UNICEF har projekt både för att stoppa trafficing, handel med människor, i världen och för att stötta barn som tvingas på flykt undan hot och våld.Hjälp UNICEF i kampen för världens mest utsatta barn. Skänk 50 kronor genom att SMSa UNICEF till 72 900.
Om du vill skänka en gåva till UNICEFs arbete för barn världen över via plusgiro (tidigare postgiro) eller bankgiro kan du sätta in pengar på:
PLUSGIRO: 90 20 01-7
BANKGIRO: 902-0017
SVENSKA KYRKANS INTERNATIONELLA ARBETE "HELA VÄRLDEN" har en mängd olika projekt för att bistå med sjukvård, omsorg, utbildning, mat och vatten (och mycket mer!) runt om i världen. Besök gärna webbshopen där man kan köpa allt från en gris till träd eller utbildning.
Så använder vi pengarna
Svenska kyrkans internationella arbete "Hela Världen" plusgiro- och bankgironummer
Skapad: 2008-06-24 15:06:00
Plusgironummer:
90 01 22-3
Bankgironummer:
900-1223
Just nu kan du SMS:a ordet PAKISTAN till 72950 så stödjer du de översvämningsdrabbade med en gåva på 50 kronor.
Ingen människa kan göra allt men alla kan göra något:-)
God fortsättning på det nya året önskar jag dig
Sagans stad
"Kungen ropade: - Det är så underbart
med din röst och dina ord!
Sjeherazade svarade: - Om min store konung tillåter,
kan jag berätta ännu något mera.
Då suckade kung Sjahriar ännu djupare
och viskade:- O, Sjeherazade!
Hur ska jag kunna leva en enda natt till,
om du inte finns här och talar?
Sjeherazade log stilla och sade:
- Låt mig då berätta."
Ur "Tusen och en natt"
Marrakech är verkligen sagas stad.med din röst och dina ord!
Sjeherazade svarade: - Om min store konung tillåter,
kan jag berätta ännu något mera.
Då suckade kung Sjahriar ännu djupare
och viskade:- O, Sjeherazade!
Hur ska jag kunna leva en enda natt till,
om du inte finns här och talar?
Sjeherazade log stilla och sade:
- Låt mig då berätta."
Ur "Tusen och en natt"
Sagans och färgernas stad.
På torget Jemnaa El-Fna samlas människorna i kvällens mörker och dröjer sig kvar in i natten.
Koleldar binner och lyser delvis upp torget.
Där sitter spåkvinnorna, redo att med sina tarotkort tala om din framtid, din lycka och din olycka.
Där sitter hennatatuerarna, skoputsarna och musikanterna.
Där springer gycklarna mellan människorna och vill bjuda på sitt skådespel.
Där tjusas ormarna, kobror och boaormar, till flöjternas ljud.
Där hoppar aporna mellan ryggar och axlar på människor tillsammans med sina aptämjare.
Där finns mat i mängder, fikon, aprikoser, köttgytor, torkade getskallar, grönsaker och över koleldarna tillagas det du vill ha.
Där finns apelsinstånden som pressar en juice åt dig.
...och där finns sagoberättarna!
Sagoberättaren samlar den största skaran människor omkring sig och i nattens stim och stoj, i alla ljudens ljud, så är det som om tiden stod still och inget ljud kan störa sagoberättaren.
Jag förstår inte vad han berättar, men jag kan förtrollas av stämningen.
Jag kan se hur det lyser i de unga pojkarnas ögon.
Jag kan se hur trollbundna alla runt omkring är.
Sagans slut berättas inte...den slutar oupplöst och imorgon, imorgon kväll, ja då kommer fortsättningen, slutet, själva upplösningen på berättelsen...och så börjar han på en ny saga...
Precis som Sjeherazade berättade sagor för kung Sjahriar kväll efter kväll i tusen och en natt för att undkomma döden och till slut efter tusen nätter och en till så hade hans hjärta blivit varmt igen efter sin hårda frost och bitterheten hade släppt greppet om hans själ så att han kunde glädja sig åt kärleken.
Den allra sista sagan som Sjeherazade berättade var den om prins Jasmin och prinsessan Mandelblom, deras kärlek till varandra och hur de till sist flydde tillsammans för att deras hjärtan helt enkelt inte kunde vara ifrån varandra.
Jag kanske inbillar mig, men jag tror sagoberättaren på torget Jemnaa El-Fna berättar om prins Jasmin och prinsessan Mandelblom i ljumma decembernatten...
"...och så försvann de båda två.
Ingen kunde någonsin hitta dem.
För de hade funnit vägen till lyckan,
och dit är det svårt att hitta.
Lovad vare Gud,
som bestämmer över glädjen och lyckan!"
ur "Tusen och en natt"
Ingen kunde någonsin hitta dem.
För de hade funnit vägen till lyckan,
och dit är det svårt att hitta.
Lovad vare Gud,
som bestämmer över glädjen och lyckan!"
ur "Tusen och en natt"
Mattorna på Rahba Kedima torget
Garner och tyger i färgarnas gränder "Souk des Teinturiers"
"Abu-Kir fick femtusen guldmynt av kungen
och började genast köpa pulver och blanda till färger.
Kungen skickade femhundra vita tygstycken av siden, ylle och linne.
Abu- Kir färgade skickligt, så att alla blev olika,
och hängde tygerna på tork på ett rep tvärs över gatan.
Alla i staden kom och tittade och skrek av förtjusning.
Sådana färger hade de aldrig sett:
tomatrött, orange och guldgult!
Ur "Tusen och en natt"
och började genast köpa pulver och blanda till färger.
Kungen skickade femhundra vita tygstycken av siden, ylle och linne.
Abu- Kir färgade skickligt, så att alla blev olika,
och hängde tygerna på tork på ett rep tvärs över gatan.
Alla i staden kom och tittade och skrek av förtjusning.
Sådana färger hade de aldrig sett:
tomatrött, orange och guldgult!
Ur "Tusen och en natt"
Maten
Kyckling, lamm, citroner, oliver, koriander, kanel, saffran, ingefära och paprika...couscous, morötter och tomater...mynta, apelsiner, dadlar och torkade aprikoser.
Olivförsäljarnas plats i Soukerna
Liv och rörelse
Marrakech sjuder av liv och rörelse dygnets alla timmar.
Ljuden från moskeérnas böneutropare blandas med mopeder, tutande bilister och mopedister vill gärna höras genom trafikens bullermatta, visslande poliser som förtvivlat försöker bringa ordning i trafiken.
Här är tystnad en bristvara.
Trötta öron sökte stillhet och ro.
I den rosa staden vid Atlasbegens fot finns det tack och lov gott om parker och den vackraste av dem är Jardin de Majorelle.
Från gatans ljud och larm kliver man in genom en port i muren och sedan är det...tyst!
Bambuskogens höga gräs hindrar ljudet från att nå in i Majorelles trädgård där de vackra dammarna, de vackra färgerna och tystnaden ger en sliten själ ro. Fåglarnas sånger får helt ostört sprida sina vackra slingor i den grönskande oasen mitt i livet.
"De förde ut henne i trädgården.
Där tyckte hon att allt liknade prins Jasmin,
de röda rosorna och cypressträden, som gungade i den lätta vinden.
Men den milda vinden och de gröna växterna
gjorde ändå prinsessan lugnare.
De unga slavinnorna gav henne vatten ur en frisk källa,
och sedan satte de sig i en ring omkring henne.
De sjöng vackra och sorgsna melodier."
Ur "Tusen och en natt"
Där tyckte hon att allt liknade prins Jasmin,
de röda rosorna och cypressträden, som gungade i den lätta vinden.
Men den milda vinden och de gröna växterna
gjorde ändå prinsessan lugnare.
De unga slavinnorna gav henne vatten ur en frisk källa,
och sedan satte de sig i en ring omkring henne.
De sjöng vackra och sorgsna melodier."
Ur "Tusen och en natt"
Färger, former och mönster...
Jag har ofta kameran riktad mot tak och uppåt när jag är ute och far...det finns så många spännande mönster i taken!
Marrakech var fullt av mönster, former och färger...
Här är några av de vackra taken:
Vackra portar och ingångar:
Runt omkring Medinan, den gamla stadskärnan, går en flera kilometer lång mur.
Det finns många portar in till Medinan, Bab Agnaou är den vackraste!
Man kan lika gärna titta ner som upp i Marrakech - trottoaren!
Jag har ofta kameran riktad mot tak och uppåt när jag är ute och far...det finns så många spännande mönster i taken!
Marrakech var fullt av mönster, former och färger...
Här är några av de vackra taken:
Vackra portar och ingångar:
Runt omkring Medinan, den gamla stadskärnan, går en flera kilometer lång mur.
Det finns många portar in till Medinan, Bab Agnaou är den vackraste!
Man kan lika gärna titta ner som upp i Marrakech - trottoaren!
Det helt annorlunda
Självklart måste jag prova på att rida kamel...låtsas att jag är bland sand och oaser i en karavan på väg någonstans!
Facineras av dessa djur som är så helt annorlunda men otroligt vackra och stolta!
Koutoubiamoskén
Apelsiner
Vi kanske inte är så olika ändå...
Hittade en dörr som nästan hade kunnat hittas lika gärna i en svenska liten stuga!
Och min vackra hennatatuering liknar verkligen en kurbits!
Dörr i närbild
Trädörr i en gammal paviljong i Menaraträdgården i Marrakech
Hennatatuering som höll i ungefär en vecka
Arabisk kurbits!
"Så är berättelserna som heter Tusen och en natt.
Bara Gud vet vad som är sant och vad som inte är sant,
för Gud vet allting!
Gud är den som finns alltid
och är herre över det synliga och det osynliga.
Lovad vare Gud till tidens ände!
Ur "Tusen och en natt"
Bara Gud vet vad som är sant och vad som inte är sant,
för Gud vet allting!
Gud är den som finns alltid
och är herre över det synliga och det osynliga.
Lovad vare Gud till tidens ände!
Ur "Tusen och en natt"
Afrikansk litteratur
När jag ändå befinner mig där i Norra Afrika så funderar jag lite på afrikansk litteratur.
En grupp från församlingen åker ner till vår vänförsamling i Tanzania i januari.
Bland annat ska de besöka ett gymnasium för flickor och vill ta med sig afrikansk litteratur på engelska.
Det är tydligen svårt att få tag på där nere.
Så har vi något i den stilen som står och smalar damm i hyllorna så tas det tacksamt emot.
Jag funderar...vad har jag läst för afrikanska författare?
Med skammens rodnad på kinden får jag erkänna att jag har läst pinsamt lite afrikansk litteratur.
En enda har jag läst på engelska och det är "Things fall apart" av Chinua Achebe men vilken av mina bokhyllor den har valt att bo i kan jag inte minnas för det var evigheter sedan jag läste den. Men en bra bok som skildrar mötet mellan ett afrikanskt stamsamhälle och den europeiska kolonialismen.
På svenska har jag läst två afrikanska författare.
Den feministika Nawal El-Sadaawi, som har skrivit "Imamens fall" och den har jag flera ex av eftersom jag tycker om att ge bort böcker jag själv tycker om till mina vänner. Men det hjälps inte i det här fallet eftersom de är översatta till svenska.
Jag har också läst Yvonne Veras bok "Under tungan". Vera är en författare från Zimbabwe.
Men nu är det ju så tursamt i dessa tider att böcker av afrikanska författare på engelska är bara ett knapptryck bort!
Tänka sig! Så jag behöver inte leta i mina gamla hyllor!
Jag skickar med Nawal El-Sadaavi även om de böckerna säkert bränns på bål av tullen för att de klassas som sprängämne, jag skickar med Yvonne Vera och jag skickar med Chinua Achebe.
Det blir en glimt från Nigeria, en glimt från Egypten och en glimt från Zimbabwe.
Och jag får väl göra min läxa och fortsätta botanisera bland afrikanska författare:-)
En grupp från församlingen åker ner till vår vänförsamling i Tanzania i januari.
Bland annat ska de besöka ett gymnasium för flickor och vill ta med sig afrikansk litteratur på engelska.
Det är tydligen svårt att få tag på där nere.
Så har vi något i den stilen som står och smalar damm i hyllorna så tas det tacksamt emot.
Jag funderar...vad har jag läst för afrikanska författare?
Med skammens rodnad på kinden får jag erkänna att jag har läst pinsamt lite afrikansk litteratur.
En enda har jag läst på engelska och det är "Things fall apart" av Chinua Achebe men vilken av mina bokhyllor den har valt att bo i kan jag inte minnas för det var evigheter sedan jag läste den. Men en bra bok som skildrar mötet mellan ett afrikanskt stamsamhälle och den europeiska kolonialismen.
På svenska har jag läst två afrikanska författare.
Den feministika Nawal El-Sadaawi, som har skrivit "Imamens fall" och den har jag flera ex av eftersom jag tycker om att ge bort böcker jag själv tycker om till mina vänner. Men det hjälps inte i det här fallet eftersom de är översatta till svenska.
Jag har också läst Yvonne Veras bok "Under tungan". Vera är en författare från Zimbabwe.
Men nu är det ju så tursamt i dessa tider att böcker av afrikanska författare på engelska är bara ett knapptryck bort!
Tänka sig! Så jag behöver inte leta i mina gamla hyllor!
Jag skickar med Nawal El-Sadaavi även om de böckerna säkert bränns på bål av tullen för att de klassas som sprängämne, jag skickar med Yvonne Vera och jag skickar med Chinua Achebe.
Det blir en glimt från Nigeria, en glimt från Egypten och en glimt från Zimbabwe.
Och jag får väl göra min läxa och fortsätta botanisera bland afrikanska författare:-)
Ibland är det till synes uppenbara inte alls så...
Ännu ett misslyckat försök att ta mig igenom den brittiska säkerhetskontrollen helt smärtfritt, trots att jag har försökt göra det till en sport att ligga steget före och inte få påbackning...
...den här gången föll det på att mina genomskinliga plastpåsar inte var tillräckligt genomskinliga
En genomskinlig plastpåse är inte alltid en genomskinlig plastpåse, minsann.
Svenska Toppitspåsar duger inte, köp nya påsar för en pund och packa om!
...men nästa gång...nästa gång! Då!
Ibland är det till synes uppenbara inte alls så...det må vara genomskinliga plastpåsar eller annat.
Jag har just läst "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery och den handlar precis om det...att det till synes uppenbara inte alls är så.
En vacker bok...
Jag har skrattat högt
Jag har gråtit
Jag har förförts av den franska kulturen i krock och kombination med den japanska kulturen
Jag har känt doften av en kamelia i rummet varje gång jag öppnade boken och bläddrade bland bladen,
kamelia och jasminte
Jag har njutit av det vackra språket och en innerligt fin berättelse
En berättelse om ytor och fasader, om föreställningar om varandra som människor, om att själv vara bärare av en yta men innerst önska att bli avslöjad, genomskådad och sedd för den man innerst är.
En berättelse om invandhetens snäva mönster som riskerar kväva en människa, oavsett om du bor i slott eller koja.
En berättelse om längtan...bort från det man lever i...till det man önskar leva av.
Att vara någon man inte förväntas vara, en kittling, en hemlighet, en ensamhet.
Om förmågan att se bortom, förbi och rakt inuti.
En berättelse om kärlek, medmänsklighet och vänskap som vågar gå utanför de givna.
Om gåvan i att kunna uppfatta sekundens samhörighet och våga bejaka den.
Om svindlande möten som aldrig skulle ske om inte vissa människor trots allt vågar!
Ibland är det till synes uppenbara inte alls så...
En genomskinlig plastpåse är inte alltid en genomskinlig plastpåse
och en igelkott är inte alltid en igelkott
...den här gången föll det på att mina genomskinliga plastpåsar inte var tillräckligt genomskinliga
En genomskinlig plastpåse är inte alltid en genomskinlig plastpåse, minsann.
Svenska Toppitspåsar duger inte, köp nya påsar för en pund och packa om!
...men nästa gång...nästa gång! Då!
Ibland är det till synes uppenbara inte alls så...det må vara genomskinliga plastpåsar eller annat.
Jag har just läst "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery och den handlar precis om det...att det till synes uppenbara inte alls är så.
En vacker bok...
Jag har skrattat högt
Jag har gråtit
Jag har förförts av den franska kulturen i krock och kombination med den japanska kulturen
Jag har känt doften av en kamelia i rummet varje gång jag öppnade boken och bläddrade bland bladen,
kamelia och jasminte
Jag har njutit av det vackra språket och en innerligt fin berättelse
En berättelse om ytor och fasader, om föreställningar om varandra som människor, om att själv vara bärare av en yta men innerst önska att bli avslöjad, genomskådad och sedd för den man innerst är.
En berättelse om invandhetens snäva mönster som riskerar kväva en människa, oavsett om du bor i slott eller koja.
En berättelse om längtan...bort från det man lever i...till det man önskar leva av.
Att vara någon man inte förväntas vara, en kittling, en hemlighet, en ensamhet.
Om förmågan att se bortom, förbi och rakt inuti.
En berättelse om kärlek, medmänsklighet och vänskap som vågar gå utanför de givna.
Om gåvan i att kunna uppfatta sekundens samhörighet och våga bejaka den.
Om svindlande möten som aldrig skulle ske om inte vissa människor trots allt vågar!
Ibland är det till synes uppenbara inte alls så...
En genomskinlig plastpåse är inte alltid en genomskinlig plastpåse
och en igelkott är inte alltid en igelkott
Tillsammans är man mindre ensam
En ömsint, varm berättelse om trevande vänskap.
Om udda figurer som skapar sin egen värld av trygghet i en lägenhet i Paris långt från den hårda världen där utanför.
En berättelse om att långsamt våga släppa masken som skyddar, om att våga öppna upp och dela den inre människan där inuti.
En berättelse om olikheter som lär sig respektera varandra, tycka om...ja till och med älska varandra.
Om ensamhet
Om att våga lita på
Om att göra sig själv illa
Om att sakta hitta hela sig och börja tycka om den man är
Om att vara olika men våga vara nyfiken på varandra...
http://www.youtube.com/watch?v=vVgItFV0kBY
Tillsammans är man mindre ensam är en vacker bok, både till innehåll och till språket.
Jag får lägga till fransyskan Anna Gevalda till mina favoritförfattare helt enkelt!
Om udda figurer som skapar sin egen värld av trygghet i en lägenhet i Paris långt från den hårda världen där utanför.
En berättelse om att långsamt våga släppa masken som skyddar, om att våga öppna upp och dela den inre människan där inuti.
En berättelse om olikheter som lär sig respektera varandra, tycka om...ja till och med älska varandra.
Om ensamhet
Om att våga lita på
Om att göra sig själv illa
Om att sakta hitta hela sig och börja tycka om den man är
Om att vara olika men våga vara nyfiken på varandra...
http://www.youtube.com/watch?v=vVgItFV0kBY
Tillsammans är man mindre ensam är en vacker bok, både till innehåll och till språket.
Jag får lägga till fransyskan Anna Gevalda till mina favoritförfattare helt enkelt!
In Love with Berl In love
Shakespere har sagt
"Kärleken ser inte med ögonen utan med själen"
Det stämmer bra in på Berlin.
En stad som jag har utforskat nu i tre dagar och nätter på cykel.
Hit och dit.
Bak och fram och upp och ner.
East Side Gallery
Bakom muren rinner floden som inte var tillgänglig för vanligt folk under så lång tid. Förbjuden mark.
Nu får du gå ända ner till vattnet och utmed sandstränderna längs floden har man nu byggt barer och klubbar. Nu kan du dansa i sanden, leva, njuta och umgås. Nu får du skratta och plaska. Nu får båtarna gå på vattnet igen och skönheten är inte längre förbjuden.
Det finns inget självklart centrum i Berlin. Eller också så finns det många självklara cenrum. Jag vet inte riktigt.
Men jag tänker att det är en konekvens av all splittring och trasighet som har drabbat staden i olika tider och av olika skäl. På ett sätt finns en skörhet i Berlin. Och på ett sätt en styrka. Här finns hoppfullhet och framtidtro. Berlin är en ärlig stad. Inga skönhetsoperationer eller sminka över. Naket och utlämnande men ändå återerövrad och stolt.
Det finns mycket lekfullhet och humor i Berlin. Det finns mycket färg och glädje. Människor är hänsynsfulla och trevliga. Ett leende bemöts alltid med ett leende. Ett vänligt ord kan man kosta på sig, också till en främling. Trafiken är lugn, sansad och respektfull. Konst och kultur präglar staden och sätter en skön stämning och atmosfär.
De monument som berättar om en mörkare, kallare och ryslig tid där grymhet som övergår allt förstånd härskade har man effektfullt valt att presentera i gråa och svarta nyanser. I sten och betong. På marken där SS hade sitt högkvarter finns inga hus kvar. Ett museum har byggts på platsen och där skulle jag kunna gått timme ut och timme in om jag orkat, men kropp och sinne orkade inte ta in så mycket information på en och samma gång. Utanför finns bara grovt grus/sten. Det växer ingenting där och det ser bara ödsligt ut. Dött. Symboliskt genialiskt att porträttera onskans mark på det sättet.
Bara ett stenkast bort från den platsen ligger Checkpoint Charlie och där skojas det igen.
- Hallå där! ropar en kille efter mig när jag cyklar igenom. Ryssarna vill kolla vad som finns i din cykel! Du kanske tänker smuggla över något?
Åt andra håller ligger Holocaustmonumentet med sin mycket speciella prägel
Holocaust monument
Det här gigantiska monumentet är bygga av block som inte är helt symetriska. Det är lätt att tappa orienteringen och det är lätt att kännas sig vilsen, liten och osäker inne bland blocken. Det finns ingenting av färg eller glädje. Härinne är det tungt och smärtsamt. Så som det var. Så som det säkert var. Känslan är svår att beskriva men den sätter sig i själva magen...
Under monumentet finns ett museum som beskriver judarnas historia i ghetton och i koncentrationsläger under andra värlskriget. Familjer presenteras och deras livsöden beskrivs. Här finns berättelser om de som överlevde och de som inte gjorde det.
90 minuter i Berlins undervärld...
En hel stad under staden med bunkrar. I Berlin fanns 1400 bunkrar och det här är den som är bäst bevarad och förvandlad till ett museum. Mörkt, instängt och dåligt med luft...det var skönt att komma upp ur underjorden och möta solen och värmen igen. Världen såg ut som när vi lämnade den för att gå ner i bunkrarna. Det gjorde den inte alltid för dem som kom upp ur underjordens mörker för 70 år sedan...
"Mor med sin döende son"
TV masten vid Alexanderplatz
På något sätt måste man alltid förhålla sig till historien. Både som kollektiv och som individ.
Berlin har mycket av reflektion.
Här har hänt så mycket. Så mycket märkligt.
En makt som utövade terror. Offentligt hånade oliktänkande och satte skräck i människornas sköra hjärtan.
Befriare som delade upp staden mellan sig och som så småningom byggde en mur genom en stad som ville vara ett men som blev två. Isolering av en del av ett land som blev en liten ö i ett annat land utan kommunikation. Flygplatsen i forna Västberlin är nedlagd nu men då landade ett plan var tredje minut för att förse männikor med det som de behövde. I misstroendet och misstänksamhetens tid kunde inte någon handel ske med landet som låg på andra sidan en mur men i samma stad. Nu kan du cykla på landningsbanan och flyga iväg till framtidslandet som inte har några gränser.
För mig är Berlin ett bevis på att det finns en styrka i det goda.
Lekfullheten, färgerna, livet och glädjen.
Det var starkare.
Smärtan, minnena, sorgen och skammen finns där. Skammen också.
Men det är inte det som präglar.
Det tynger inte.
Det ger möjligtvis en nödvändig underton.
Ett stråk.
En nyans.
En skugga som får det vackra att framträda ännu mer.
En kontrast som framhäver det som är fint.
Hej då Berlin! Cyklar genom Brandenburger Tor på väg hem i natten...imorgonbitti går flyget tillbaka till Sverige!
En stad som jag har utforskat nu i tre dagar och nätter på cykel.
Hit och dit.
Bak och fram och upp och ner.
En stad så märkt av historia.
En stad så märkt av många historier.
Historier som handlar om makt.
Historier som handlar om förtryck.
Historier som handlar om segregation och utvaldhet.
Vi och dem.
Vi mot dem.
Det har handlat om att stänga in och stänga ut.
Det har handlat om att bygga och om att riva.
Bygga murar och underjordiska världar. Bygga monument och bygga makt.
Riva murar och riva maktdemonstrationer.
Riva känlsor av skuld och bygga förtroende och samförstånd.
Bygga nytt hopp och en ny framtid.
Bygga en ny stad och bygga en ny historia...bättre än den förra...och den förrförra...
Staden är lätt att älska. Inte för att den är speciellt vacker men för att den har en känsla, en själ som är älskvärd.
Men såklart är staden vacker också, på sina ställen. Den har ju pärlor som alla städer. Gott om parker och många ställen utmed stränder där man kan sitta ner och njuta av livet en stund.
En av pärlorna! Free swimmers club vid en av kanalerna mitt inne i Berlin
En lång del av muren finns kvar utmed stranden vid floden Spree. På östra sidan av muren finns East Side Gallery med en lång rad målningar av olika konstnärer. Olika färger, stilar och former ger en charmig blandning av konstnärliga uttryck för den fred och frihet som murens fall innebar. En fredlig försoning av två världar som tvingats isär men som hörde ihop och som äntligen fick mötas igen.
East Side Gallery
Bakom muren rinner floden som inte var tillgänglig för vanligt folk under så lång tid. Förbjuden mark.
Nu får du gå ända ner till vattnet och utmed sandstränderna längs floden har man nu byggt barer och klubbar. Nu kan du dansa i sanden, leva, njuta och umgås. Nu får du skratta och plaska. Nu får båtarna gå på vattnet igen och skönheten är inte längre förbjuden.
Det finns inget självklart centrum i Berlin. Eller också så finns det många självklara cenrum. Jag vet inte riktigt.
Men jag tänker att det är en konekvens av all splittring och trasighet som har drabbat staden i olika tider och av olika skäl. På ett sätt finns en skörhet i Berlin. Och på ett sätt en styrka. Här finns hoppfullhet och framtidtro. Berlin är en ärlig stad. Inga skönhetsoperationer eller sminka över. Naket och utlämnande men ändå återerövrad och stolt.
Det finns mycket lekfullhet och humor i Berlin. Det finns mycket färg och glädje. Människor är hänsynsfulla och trevliga. Ett leende bemöts alltid med ett leende. Ett vänligt ord kan man kosta på sig, också till en främling. Trafiken är lugn, sansad och respektfull. Konst och kultur präglar staden och sätter en skön stämning och atmosfär.
De monument som berättar om en mörkare, kallare och ryslig tid där grymhet som övergår allt förstånd härskade har man effektfullt valt att presentera i gråa och svarta nyanser. I sten och betong. På marken där SS hade sitt högkvarter finns inga hus kvar. Ett museum har byggts på platsen och där skulle jag kunna gått timme ut och timme in om jag orkat, men kropp och sinne orkade inte ta in så mycket information på en och samma gång. Utanför finns bara grovt grus/sten. Det växer ingenting där och det ser bara ödsligt ut. Dött. Symboliskt genialiskt att porträttera onskans mark på det sättet.
Bara ett stenkast bort från den platsen ligger Checkpoint Charlie och där skojas det igen.
- Hallå där! ropar en kille efter mig när jag cyklar igenom. Ryssarna vill kolla vad som finns i din cykel! Du kanske tänker smuggla över något?
Åt andra håller ligger Holocaustmonumentet med sin mycket speciella prägel
Holocaust monument
Det här gigantiska monumentet är bygga av block som inte är helt symetriska. Det är lätt att tappa orienteringen och det är lätt att kännas sig vilsen, liten och osäker inne bland blocken. Det finns ingenting av färg eller glädje. Härinne är det tungt och smärtsamt. Så som det var. Så som det säkert var. Känslan är svår att beskriva men den sätter sig i själva magen...
Under monumentet finns ett museum som beskriver judarnas historia i ghetton och i koncentrationsläger under andra värlskriget. Familjer presenteras och deras livsöden beskrivs. Här finns berättelser om de som överlevde och de som inte gjorde det.
90 minuter i Berlins undervärld...
En hel stad under staden med bunkrar. I Berlin fanns 1400 bunkrar och det här är den som är bäst bevarad och förvandlad till ett museum. Mörkt, instängt och dåligt med luft...det var skönt att komma upp ur underjorden och möta solen och värmen igen. Världen såg ut som när vi lämnade den för att gå ner i bunkrarna. Det gjorde den inte alltid för dem som kom upp ur underjordens mörker för 70 år sedan...
"Mor med sin döende son"
TV masten vid Alexanderplatz
På något sätt måste man alltid förhålla sig till historien. Både som kollektiv och som individ.
Berlin har mycket av reflektion.
Här har hänt så mycket. Så mycket märkligt.
En makt som utövade terror. Offentligt hånade oliktänkande och satte skräck i människornas sköra hjärtan.
Befriare som delade upp staden mellan sig och som så småningom byggde en mur genom en stad som ville vara ett men som blev två. Isolering av en del av ett land som blev en liten ö i ett annat land utan kommunikation. Flygplatsen i forna Västberlin är nedlagd nu men då landade ett plan var tredje minut för att förse männikor med det som de behövde. I misstroendet och misstänksamhetens tid kunde inte någon handel ske med landet som låg på andra sidan en mur men i samma stad. Nu kan du cykla på landningsbanan och flyga iväg till framtidslandet som inte har några gränser.
För mig är Berlin ett bevis på att det finns en styrka i det goda.
Lekfullheten, färgerna, livet och glädjen.
Det var starkare.
Smärtan, minnena, sorgen och skammen finns där. Skammen också.
Men det är inte det som präglar.
Det tynger inte.
Det ger möjligtvis en nödvändig underton.
Ett stråk.
En nyans.
En skugga som får det vackra att framträda ännu mer.
En kontrast som framhäver det som är fint.
Hej då Berlin! Cyklar genom Brandenburger Tor på väg hem i natten...imorgonbitti går flyget tillbaka till Sverige!
Supersized
Läste något intressant härom dagen...
Ett amerikanskt forskarpar har tittat lite närmare på avbildningar av Jesu sista måltid med sina lärjungar från 1000 talet och fram till 2000 talet.
Kanske är det världens mest avbildade mål mat?
52 målningar har studerats av bröderna varav den ene är framstående specialist på ätbeteenden och den andre är religionsvetare inriktad på nya testamentet.
Det som var intressant var att på tusen år så har Jesus och lärjungarnas portioner blivit större...och större...och större...huvudrätten har ökat i omfång med i snitt 69%, brödet har växt med 23% och tallrikarna har blivit 65% större.
Innehållet i maten har blivit mer och mer...i bibeln nämns endast bröd och vin men i målningarna har ofta vinet plockats bort och konstnärerna har genom åren istället valt att servera både lamm, fisk, ål och fläsk.
Studien har gjorts med hjälp av CAD-CAM teknik, ett dataprogram som gör det möjligt att bestämma storlekar i målningar som målats med perspektiv. Som referens för att kunna bestämma storleken på maten har lärjungarnas och Jesu huvud fått fungera som referens.
Det är något med oss och mat...
Vi har ibland ett komplicerat förhållande till det som ska bygga upp våra muskler och skelett, eller som ett barn sa en gång...muskulettet! Underbart namn! Allt i ett liksom:-)...det barnet är nu 1,90 lång...har flickvän och mörk röst...hur gick det till???
Vi har ibland ett komplicerat förhållande till det som ska livnära oss, ge oss hälsa, energi, kraft och ser till att våra magar och kroppar fungerar.
Vart vi än vänder oss översköljs vi med tips...ät det här men inte det där.
För mycket salt...för lite salt...
Sockra...nej sockra inte...
Mjöl är inte bra...eller visst mjöl kanske är bra...eller inte...
Ät som en stenåldersmänniska eller ät som en vilde eller ät som en dåre eller ät som en människa...
Större och större och större...
Frosseri är en av de sju dödssynderna. Syndens färg är orange och straffet i helvetet är att ära paddor och ormar...
Jag tror mig tro att det är vi i västerlandet som ägnar oss åt att komplicera matfrågan i våra liv.
Ur många olika perspektiv. Ur ett helt annat perspektiv än att vi ska klara dagen...bli mätta...orka...
Maten som ångestladdare...
...vi vill så gärna leva rätt och riktigt. En del av oss iallafall. Att maten är schysst producerad är viktigt. Att det finns så lite gifter som möjligt är viktigt, iallafall för mig. Jag tänker mycker på det när jag lagar mat till framförallt mina barn. Jag vill verkligen ge dem det bästa. Men ibland är märkningen av maten en djungel att trassla sig igenom vid varje inköpstillfälle. Maten är numera rättvisemärkt om den producerats på ett schysst sätt, den är kravmärkt om den är framtagen utan att skada naturen, den är Svenskt Sigillmärkt och den är nyckelhålsmärkt...den ska helst inte ha åkt långt, djuren ska helst inte ha bott trångt, den ska helst inte innehålla glutamat...phu
Lurad lurad lättlurad...
Mat har alltid varit en rättvisefråga men vi blir mer och mer medvetna också om hur maten producers.
Visst blir vi lurade, om och om igen, för det kommer nog tyvärr alltid att finnas människor som har ett egenintresse av att utnyttja symbolerna och märkningen och sedan strunta i att leva upp till kraven. De fallen hamnar ofta i medieran också och då kan det vara nära till hands att ge upp.
Ingen idé att bry sig, det är bara bluff alltihop.
Det finns också oändligt med myter som människor sprider kring KRAV och FAIRTRADE. Mjölkbilen tankar ändå in all mjölk i samma tank...ekologiskt mjölk i en salig blandning med vanlig mjölk.
Ingen idé att bry sig, det är bara bluff alltihop.
Men det får ju inte gå till överdrift.
Maten kan ju inte bli en ångestladdare i livet.
Rätt för kroppen. Rätt för rättvisan. Rätt för naturen. Rätt för själen. Rätt för samvetet....
...jag får väl göra det lilla jag kan. En droppe i havet är ju iallafall en droppe;-)
Vad är viktigt??
Titta på bilden en gång till...
det finns någonting som inte har förändrats på tusen år...
Gemenskapen.
Att äta tillsammans.
Tillsammans med människor vi tycker om.
Tillsammans med människor som berikar våra liv.
Hur ofta är inte maten central när vi träffas?
...och då är inte maten det viktiga...
Ett amerikanskt forskarpar har tittat lite närmare på avbildningar av Jesu sista måltid med sina lärjungar från 1000 talet och fram till 2000 talet.
Kanske är det världens mest avbildade mål mat?
52 målningar har studerats av bröderna varav den ene är framstående specialist på ätbeteenden och den andre är religionsvetare inriktad på nya testamentet.
Det som var intressant var att på tusen år så har Jesus och lärjungarnas portioner blivit större...och större...och större...huvudrätten har ökat i omfång med i snitt 69%, brödet har växt med 23% och tallrikarna har blivit 65% större.
Innehållet i maten har blivit mer och mer...i bibeln nämns endast bröd och vin men i målningarna har ofta vinet plockats bort och konstnärerna har genom åren istället valt att servera både lamm, fisk, ål och fläsk.
Studien har gjorts med hjälp av CAD-CAM teknik, ett dataprogram som gör det möjligt att bestämma storlekar i målningar som målats med perspektiv. Som referens för att kunna bestämma storleken på maten har lärjungarnas och Jesu huvud fått fungera som referens.
Det är något med oss och mat...
Vi har ibland ett komplicerat förhållande till det som ska bygga upp våra muskler och skelett, eller som ett barn sa en gång...muskulettet! Underbart namn! Allt i ett liksom:-)...det barnet är nu 1,90 lång...har flickvän och mörk röst...hur gick det till???
Vi har ibland ett komplicerat förhållande till det som ska livnära oss, ge oss hälsa, energi, kraft och ser till att våra magar och kroppar fungerar.
Vart vi än vänder oss översköljs vi med tips...ät det här men inte det där.
För mycket salt...för lite salt...
Sockra...nej sockra inte...
Mjöl är inte bra...eller visst mjöl kanske är bra...eller inte...
Ät som en stenåldersmänniska eller ät som en vilde eller ät som en dåre eller ät som en människa...
Större och större och större...
Frosseri är en av de sju dödssynderna. Syndens färg är orange och straffet i helvetet är att ära paddor och ormar...
Jag tror mig tro att det är vi i västerlandet som ägnar oss åt att komplicera matfrågan i våra liv.
Ur många olika perspektiv. Ur ett helt annat perspektiv än att vi ska klara dagen...bli mätta...orka...
Kanske för att vi har för mycket? Av maten.
Kanske för att vi har för lite? Av ett sunt förhållande till vår skapelse.
Kanske för att vi har för mycket? Av girighet.
Kanske för att vi har för lite? Av generositet.
Kanske för att vi har för lite? Av ett sunt förhållande till vår skapelse.
Kanske för att vi har för mycket? Av girighet.
Kanske för att vi har för lite? Av generositet.
Maten som ångestladdare...
...vi vill så gärna leva rätt och riktigt. En del av oss iallafall. Att maten är schysst producerad är viktigt. Att det finns så lite gifter som möjligt är viktigt, iallafall för mig. Jag tänker mycker på det när jag lagar mat till framförallt mina barn. Jag vill verkligen ge dem det bästa. Men ibland är märkningen av maten en djungel att trassla sig igenom vid varje inköpstillfälle. Maten är numera rättvisemärkt om den producerats på ett schysst sätt, den är kravmärkt om den är framtagen utan att skada naturen, den är Svenskt Sigillmärkt och den är nyckelhålsmärkt...den ska helst inte ha åkt långt, djuren ska helst inte ha bott trångt, den ska helst inte innehålla glutamat...phu
Lurad lurad lättlurad...
Mat har alltid varit en rättvisefråga men vi blir mer och mer medvetna också om hur maten producers.
Visst blir vi lurade, om och om igen, för det kommer nog tyvärr alltid att finnas människor som har ett egenintresse av att utnyttja symbolerna och märkningen och sedan strunta i att leva upp till kraven. De fallen hamnar ofta i medieran också och då kan det vara nära till hands att ge upp.
Ingen idé att bry sig, det är bara bluff alltihop.
Det finns också oändligt med myter som människor sprider kring KRAV och FAIRTRADE. Mjölkbilen tankar ändå in all mjölk i samma tank...ekologiskt mjölk i en salig blandning med vanlig mjölk.
Ingen idé att bry sig, det är bara bluff alltihop.
Men jag tror verkligen att det är idé att bry sig.
Jag tror att det är viktigt att våga hoppas på att världen kan bli lite rättvisare beroende på vilken honung jag plockar ner från hyllan i affären.
Jag vill våga hoppas tro att världen blir lite renare, ett lite bättre ställe för mina barn att ärva beroende av vad jag tar för mjölpåse.
Jag vill våga tro att min kropp mår lite bättre av vilken mjölk jag väljer att grädda pannkakorna av...
Jag tror att det är viktigt att våga hoppas på att världen kan bli lite rättvisare beroende på vilken honung jag plockar ner från hyllan i affären.
Jag vill våga hoppas tro att världen blir lite renare, ett lite bättre ställe för mina barn att ärva beroende av vad jag tar för mjölpåse.
Jag vill våga tro att min kropp mår lite bättre av vilken mjölk jag väljer att grädda pannkakorna av...
Men det får ju inte gå till överdrift.
Maten kan ju inte bli en ångestladdare i livet.
Rätt för kroppen. Rätt för rättvisan. Rätt för naturen. Rätt för själen. Rätt för samvetet....
...jag får väl göra det lilla jag kan. En droppe i havet är ju iallafall en droppe;-)
Vad är viktigt??
Titta på bilden en gång till...
det finns någonting som inte har förändrats på tusen år...
Gemenskapen.
Att äta tillsammans.
Tillsammans med människor vi tycker om.
Tillsammans med människor som berikar våra liv.
Hur ofta är inte maten central när vi träffas?
...och då är inte maten det viktiga...
Tack gode Gud för maten...
men mest av allt - tack för gemenskapen runt maten
För samtalen
För blickarna
För skratten
För värmen
För omsorgen
För generositeten
Vi sitter kvar vid bordet
Maten är sedan länge slut på tallrikarna men vi sitter kvar
Barnen med allt sitt spring i benen har hittat leken igen
och springer ut och in...stannar upp ibland för att se hur vi har det
Vi sitter kvar i lugnet
Vi pratar om hur det är att vara fyrtio
Vi pratar om hur det är när barnen har blivit så stora
Vi pratar om hur vi förhåller oss till sitt jobb
Vi pratar om hur livet går ihop och ibland inte går ihop
...
Tack gode Gud för maten
den nyttiga, livgivande, goda maten
men mest av allt...
tack för gemenskapen runt maten
men mest av allt - tack för gemenskapen runt maten
För samtalen
För blickarna
För skratten
För värmen
För omsorgen
För generositeten
Vi sitter kvar vid bordet
Maten är sedan länge slut på tallrikarna men vi sitter kvar
Barnen med allt sitt spring i benen har hittat leken igen
och springer ut och in...stannar upp ibland för att se hur vi har det
Vi sitter kvar i lugnet
Vi pratar om hur det är att vara fyrtio
Vi pratar om hur det är när barnen har blivit så stora
Vi pratar om hur vi förhåller oss till sitt jobb
Vi pratar om hur livet går ihop och ibland inte går ihop
...
Tack gode Gud för maten
den nyttiga, livgivande, goda maten
men mest av allt...
tack för gemenskapen runt maten
SMS-inlägg
Skrivet på kroppen
"Varför är förlusten kärlekens mått?"
Så inleder Jeanette Winterson sin roman "Written on the body" eller som den heter på svenska "Skrivet på kroppen".
Den kom ut redan 1992 och finns inte längre att få tag på i översatt version annat än på antikvariat och bibliotek.
Eftersom jag nästan alltid vill göra anteckningar i det jag läser passar det sig inte att låna på bibliotek och i lilla Orsa finns inga antikvariat, så till slut gav jag upp och läste boken på engelska. Översättningarna är därför mina egna så ta dem för vad de är!
... å andra sidan så minns jag att jag letade med ljus och lykta efter ett exemplar av "Egalias döttrar" på den tiden då jag bodde i Uppsala som är fullständigt nedlusat av antikvariat och var hittade jag mitt exemplar om inte på Kompaniet hemma i Orsa under sommarlovet:-)
Nå..."Skrivet på kroppen" har jag inte hittat så det fick bli "Written on the body"
"Varför är förlusten kärlekens mått?" återkommer med jämna mellanrum i boken som gör en resa genom kärlekens värld där berättarjaget minns tillbaka på sina kärlekar och relationer som brustit utmed livets väg. Om berättarjaget är en man eller kvinna framgår aldrig.
Språket i boken är poetiskt och vackert och som vanligt kryddar Jeanette berättelsen med kärv humor och absurda små inlägg som den om pojkvännen Galna Frank som var över sex feet lång och som älskade sina adopterade föräldrar och bar dem genom världen på en axel var och som hade en passion för miniatyrer..."du hade varit perfekt om du hade varit mindre" sa han.
Till slut möter berättarjaget Louise och deras vänskap övergår till kärlek. De bryter båda upp från sina invanda relationer som går på rutin mer än kärlek. På vänskap mer än kärlek. De kliver ut ur det trygga och in i okändheten tillsammans. Hon sade:
"Jag älskar dig och min kärlek till dig gör allt annat liv till en lögn"
Här börjar berättelsen om kroppen. Om kroppen som en berättelse.
Det som är synligt.
Det som är osynligt.
Ärren, märken och skavanker som finns på kroppen.
Färger, dofter och ljud.
Men även det sensuellt sinnliga. Osynligt för ögat.
Inuti kroppen finns också en berättelse.
I Louise fall handlar den berättelsen om alltför många vita T-celler som inte lyder kroppens lagar.
"Louise, jag älskar dig."
Mycket varsamt lade hon sin hand över min mun och skakade på huvudet.
"Säg inte det nu. Säg det inte ännu. Du kanske inte menar det."
Jag protesterade med en ström av superlativ och började låta som ett reklaminslag...
...
"Säg aldrig att du älskar mig förrän den dag du har bevisat att du gör det."
"Hur ska jag bevisa det?"
"Jag kan inte säga vad du ska göra."
"Hur kommer det sig att det mest oorginella vi kan säga till varandra är det vi längtar efter att höra?
´Jag älskar dig´är alltid ett citat. Du sade det inte först, inte heller jag, ändå är det så att när du säger det och när jag säger det så talar vi som vildar som har hittat tre ord och dyrkar dem. Jag dyrkade dem men nu är jag ensam på en klippa huggen ur min egen kropp."
Så inleder Jeanette Winterson sin roman "Written on the body" eller som den heter på svenska "Skrivet på kroppen".
Den kom ut redan 1992 och finns inte längre att få tag på i översatt version annat än på antikvariat och bibliotek.
Eftersom jag nästan alltid vill göra anteckningar i det jag läser passar det sig inte att låna på bibliotek och i lilla Orsa finns inga antikvariat, så till slut gav jag upp och läste boken på engelska. Översättningarna är därför mina egna så ta dem för vad de är!
... å andra sidan så minns jag att jag letade med ljus och lykta efter ett exemplar av "Egalias döttrar" på den tiden då jag bodde i Uppsala som är fullständigt nedlusat av antikvariat och var hittade jag mitt exemplar om inte på Kompaniet hemma i Orsa under sommarlovet:-)
Nå..."Skrivet på kroppen" har jag inte hittat så det fick bli "Written on the body"
"Varför är förlusten kärlekens mått?" återkommer med jämna mellanrum i boken som gör en resa genom kärlekens värld där berättarjaget minns tillbaka på sina kärlekar och relationer som brustit utmed livets väg. Om berättarjaget är en man eller kvinna framgår aldrig.
Språket i boken är poetiskt och vackert och som vanligt kryddar Jeanette berättelsen med kärv humor och absurda små inlägg som den om pojkvännen Galna Frank som var över sex feet lång och som älskade sina adopterade föräldrar och bar dem genom världen på en axel var och som hade en passion för miniatyrer..."du hade varit perfekt om du hade varit mindre" sa han.
Till slut möter berättarjaget Louise och deras vänskap övergår till kärlek. De bryter båda upp från sina invanda relationer som går på rutin mer än kärlek. På vänskap mer än kärlek. De kliver ut ur det trygga och in i okändheten tillsammans. Hon sade:
"Jag älskar dig och min kärlek till dig gör allt annat liv till en lögn"
Här börjar berättelsen om kroppen. Om kroppen som en berättelse.
Det som är synligt.
Det som är osynligt.
Ärren, märken och skavanker som finns på kroppen.
Färger, dofter och ljud.
Men även det sensuellt sinnliga. Osynligt för ögat.
Inuti kroppen finns också en berättelse.
I Louise fall handlar den berättelsen om alltför många vita T-celler som inte lyder kroppens lagar.
"Louise, jag älskar dig."
Mycket varsamt lade hon sin hand över min mun och skakade på huvudet.
"Säg inte det nu. Säg det inte ännu. Du kanske inte menar det."
Jag protesterade med en ström av superlativ och började låta som ett reklaminslag...
...
"Säg aldrig att du älskar mig förrän den dag du har bevisat att du gör det."
"Hur ska jag bevisa det?"
"Jag kan inte säga vad du ska göra."
"Hur kommer det sig att det mest oorginella vi kan säga till varandra är det vi längtar efter att höra?
´Jag älskar dig´är alltid ett citat. Du sade det inte först, inte heller jag, ändå är det så att när du säger det och när jag säger det så talar vi som vildar som har hittat tre ord och dyrkar dem. Jag dyrkade dem men nu är jag ensam på en klippa huggen ur min egen kropp."
♥
"Skrivet på kroppen är en hemlig kod som bara är synlig i vissa ljus; ansamlingar av en livstid samlat där.
På vissa platser är palimpsestet så välarbetat att bokstäverna känns som punktskrift.
Jag vill hålla min kropp borta från nyfikna ögon.
Aldrig veckla ut för mycket, aldrig hela berättelsen.
Jag visste inte att Louise hade läsande händer.
Hon har översatt mig till sin egen bok."
När berättarjaget förstår hur sjuk Louise är bestämmer han eller hon sig för att lära sig mer om kroppens insida...en kärleksförklaring, en kärleksdikt till Louise.
"Jag ska fortsätta lära känna henne, mer intimt än hennes skinn, hennes hår och hennes röst som jag längtar så efter. Jag vill ha hennes plasma, hennes mjälte, hennes kroppsvätskor. Jag kommer att känna igen henne när hennes kropp för länge sedan har fallit isär."
"Märkligt att tänka sig att den del av dig jag känner bäst redan är död.
Cellerna på ytan av ditt skinn är tunna och platta utan blodådror eller nervändar.
Döda celler, tjockast på dina handflator och dina fotsulor.
Din gravlika kropp som ges mig i ett spänt hölje som skyddar din mjuka kärna från inkräktare från den yttre världen.
Jag är en sådan inkräktare, slår dig med naken besatthet och älskar skalet som ligger framför mig.
Det döda du skrubbas ständigt bort av det döda jag."
Written on the body - en hyllning till kroppen - innifrån och ut
En hyllning till kärleken - inuti och utanpå
Kan varmt rekommenderas som sommarläsning:-)
På vissa platser är palimpsestet så välarbetat att bokstäverna känns som punktskrift.
Jag vill hålla min kropp borta från nyfikna ögon.
Aldrig veckla ut för mycket, aldrig hela berättelsen.
Jag visste inte att Louise hade läsande händer.
Hon har översatt mig till sin egen bok."
När berättarjaget förstår hur sjuk Louise är bestämmer han eller hon sig för att lära sig mer om kroppens insida...en kärleksförklaring, en kärleksdikt till Louise.
"Jag ska fortsätta lära känna henne, mer intimt än hennes skinn, hennes hår och hennes röst som jag längtar så efter. Jag vill ha hennes plasma, hennes mjälte, hennes kroppsvätskor. Jag kommer att känna igen henne när hennes kropp för länge sedan har fallit isär."
"Märkligt att tänka sig att den del av dig jag känner bäst redan är död.
Cellerna på ytan av ditt skinn är tunna och platta utan blodådror eller nervändar.
Döda celler, tjockast på dina handflator och dina fotsulor.
Din gravlika kropp som ges mig i ett spänt hölje som skyddar din mjuka kärna från inkräktare från den yttre världen.
Jag är en sådan inkräktare, slår dig med naken besatthet och älskar skalet som ligger framför mig.
Det döda du skrubbas ständigt bort av det döda jag."
Written on the body - en hyllning till kroppen - innifrån och ut
En hyllning till kärleken - inuti och utanpå
Kan varmt rekommenderas som sommarläsning:-)
