Tungt, tungt, vi kunde inte förvalta vår ledning

Det är helt tyst. Vi sitter i bussen. På väg från den upplysta arenan, tillbaka till hotellet. Vi har förlorat mot Young Boys och är utslagna ur Europa League.
Det svider. Vi är trötta. Både fysiskt och psykiskt.

Vi hade hoppats på mer än så här. Ni vet bakgrunden. Vi vann hemmamatchen mot Young Boys med 1-0. Vi sa efter den matchen att det kanske borde blivit 2-0.

Men vi höll nollan hemma och vi visste att ett mål från vår sida i bortamötet skulle innebära att Young Boys var tvunget att göra tre mål.

Och vi hade verkligen tron att vi skulle göra mål i kväll. Vi kände i Kalmar att Young Boys visserligen var ett offensivt skickligt lag, men att de hade brister defensivt. Med andra ord, om vi spelade lika bra försvarsspel som i Kalmar och samtidigt hade mod och vågade ta offensiva initiativ borde vi rimligtvis skapa målchanser.

Vi hade hoppats hålla vår 1-0-ledning lite längre än i nio minuter. För så lång tid tog det för Young Boys att göra mål på oss. Ett långt inlägg gick över Emin Nouri (som var vänsterback i dag) och där mötte en Young Boys-spelare på volley och satte väldigt skickligt 1-0.

Det gjorde att YB drog sig hem och matchen blev avvaktande. Och vi gick miste om möjligheter till omställningar.

Det var i princip den enda stora chansen som YB hade i första halvlek. Vi hade inte så många heller, men vi fortsatte ha den där känslan att vi hade kvaliteter för att såra YB.

Det var det vi sa till varandra i halvtidsvilan. Ett enda mål, ett enda mål förändrar allt!

Men andra halvlek blev inte vår. Inte på något sätt. Vi fick aldrig tag i bollen. Anfallen blev för korta. YB kunde stå högt med sitt lag och snabbt vinna tillbaka bollen och det blev en matchbild efter paus som inte alls gynnade oss. YB behövde i princip enbart göra det de är bra på, äga bollen och odla passningsspel. Och nästan aldrig spela försvarsspel.

Och 2-0 kom. Vilket innebar att vi behövde kliva framåt och det gjorde vi. Men vi orkade inte mobilisera tillräckligt stor kraft, vi åkte på kontringar och  slutet av matchen kom 3-0 (ett löst skott tog på Nouri och ställde Etrit Berisha).

Efter 3-0 vaskade vi fram några bra chanser, Abiola hade två och inhoppande McDonald en, men vi spräckte inte nollan.

Efter slutsignalen kom Alexander Farnerud fram, "fan, vad jobbiga ni var, era omställningar var blixtsnabba" berömde han.

Själv tyckte jag att han var en av YB:s bästa spelare.

Vi stannar kvar en natt till i Schweiz. Det pågår någon form av stadsfest utanför vårt hotell, det är livemusik och folkliv. Jag sitter dock på rummet. Skriver. Funderar. Retar mig på en missad passning i slutet av matchen. Jag försökte nå Sebastian, men vetefan vad som hände. Och så missade jag en frispark från ytterzonen. Visserligen stod det 3-0 då, men när jag nu funderar på det i efterhand blir det en missad målchans, hade jag slagit den bättre hade vi kanske gjort 1-3 och då återstod fem minuter och då hade vi…

Sedan försöker jag tänka på det som i misären trots allt var bra. Själv kände jag mig bra i första halvlek, kunde plocka boll, vinna andrabollar och leverera passningar till rätt adress. Och jag tycker att vi gjort det bra i Europaspelet. Slagit ut Cliftonville och Osijek och jagade Young Boys hela vägen in. Vi har som lag vuxit, blivit bättre.

Nu ska vi omvandla det vi lärt oss i EL-kvalet till något bra i Allsvenskan.