Nu är det precis en vecka kvar tills förarutbildningen hos SJ börjar. Sitter i sluthytt i Högdalen påväg in till jobbet efter en trippel och provskriver en ny blogg-app. På radion pratar de om var TryggC ska möta upp ett tåg med en fylla ombord.
Vägen till utbildningen har varit lite av vad man kallar bananskal! Det började med att en kurskamrat från t-banan tyckte att jag, liksom han, skulle söka till TCC Huddinge. Jag blev kallad till urvalstester men innan dagen D inföll så bestämde man sig för att ställa in utbildningen. Jag däremot hade fått mersmak(eg. blodad tand, mums..!) och som av en välkommen händelse skulle SJ starta en egen utbildning i Hagalund.
Jag har tidigare varit intresserad av utbildningen, men dragit mig för att flytta till Mjölby/Hallsberg. Nu slipper jag flytta, vilket är väldigt bekvämt. Så jag sökte, fick komma dit och göra urvalstester, blev kallad på intervju och även hälsoundersökning. Detta var under november och december. Så gick julhelgen och i början på januari ringde en tjej från rekryteringen. Jag var antagen.

På måndag börjar utbildningen. Jag som skulle köra båt..? Så det kan bli!

Checkpoint.
Nu har jag flyttat och hamnat i Hökarängen istället för Rågsved. Ett klart uppbyte både med tanke på område och lägenhet. Den nya lägenheten lika stor som den gamla. Däremot är den tusen gånger bättre planerad. Kök och matplats i norr vilket håller skafferiet svalt i princip året runt. Fönster i tre vädersträck. Vardagsrum med balkong i söder.

Hela lägenheten andas ett lugn som inte fanns ens i närheten av den i Rågsved. Stänger jag t.ex en skåpslucka innan jag går och lägger mig så är den öppen när jag vaknar. Mysigt med sällskap!

Jag har sökt tjänstledigt.
Om jag kommer in till vårens kursstart så kommer jag att studera TCC's lokförarutbildning(låter tuffare på Engelska - Locomotive engineer. How cool is that!) i Huddinge(direktbuss yay!) från den 30'e Januari -12.
Men inget är klart.

Som uppföljning till det förra inlägget. Nu har jag äntligen tagit mig tillbaka till Stockholm-Arlanda, åtminstone till en viss del. Jag vill inte riktigt släppa tågen än, det känns som en bra säkerhet i den här världen. Jag läste Kristian Lundbergs bok Yarden, den borde alla läsa. Den stämmer så läskigt bra med hur det fungerar där ute. Det har fått mig att ta en del mogna beslut!

Just nu ser det ut såhär: I väntan på att min kötid hos bostadsförmedlingen ska bli längre, i skrivande stund är den ett år, så ska jag ta det lugnt och arbeta heltid i tunnelbanan. Då saknaden av Arlanda blir för stor kör jag några pass hos dem. När kötid räcker till så kommer jag ha slutlön i tunnelbanan och då flyttar jag till en billigare lägenhet samt söker till Marina Läroverkets utbildning "Skärgårdskapten". Om allt går vägen så kommer jag gå på ekonomisk sparlåga under två år då utbildningen pågår, med CSN-lån och extrajobb i tunnelbanan då jag vill tjäna extra pengar.

Det är min handlingsplan just nu! Så det blir till att slappna av i två-tre år till, sen är det dags att verkställa.

Nu har jag jobbat ett tag. Det går så fint så! Folk håller upp dörrarna i flera minuter och har sedan mage att klaga på att de kommer fram sent. Slutledningsförmåga, way to go.
Men annars så. Dock kommer det perioder då det kittlar till i magen och jag inser hur mycket jag saknar (förr)förra jobbet.

En bild på mitt nya "kontor"!
Nu är anställningsbeviset skrivet och nedräkningen kan börja.

Nu har man fått upp farten och kommit igång! Man märker att så fort man fått in någonting i CV't så är det mycket lättare att få jobb. I det här fallet är det är det säkerhetskraven på Arlanda i kombination med service-yrket som butiksmedarbetare på Maxi som tillsammans har fått in mig i T-banan. Eller tutf som det troligtvis kommer stå i avtalet. Tutf som i tunneltågförare.. Redan nu har jag börjat fundera på hur jag kommer reagera när första personen hoppar framför, det går ju faktiskt inte att förbereda sig på det hur mycket man än tänker på det. Dock känns det ändå som att sålänge de själva väljer att hoppa ner framför tåget så borde det vara mycket lättare att hantera än om någon ramlar ner i rusningen. Det är det enda som oroar mig. Det och att det slår eld i tåget och man sitter fast i en tunnel och av någon anledning inte kan köra vidare. Då måste man utrymma i tunnel. Mörker, rökutveckling och tåg samt strömskenor - otäck kombination. Nåväl, jag får ju utbildning på alltihop, så oroa sig är onödigt. Man kan fundera på det när det väl inträffar.

Jobb, bil och nu även lägenhet. Hyfsat nära jobbet dessutom! Dags att börja lära sig lite fina recept i huvudet. Det blir väldigt billigt att äta så mycket på jobbet som vi gör hos "oss" och när man samtidigt inte har några större möjligheter till att köpa "en cola" eller liknande småsaker, så sparar man mycket pengar! Nu kommer ju dock småutgifterna i hemmet istället.. Diskborste, disktrasor, diskho-skrapare(bättre ord någon?) och diverse andra utgifter. Sedan kommer maten.. som tur är var jag förutsägande den första dagen, och gick och handlade så fort jag fått in sakerna i lägenheten. Så jag slapp handla det första jag gjorde på morgonen dagen efter. Ibland har man sina ljusa stunder..!

Idag var det riktiga höjdare(!) till moln på jobbet. De var faktiskt så pass högt upp att solen fortfarande belyste dem när det mörknat nere på marken. Mycket fint.
dn.se

För ert intresse gör det Väldigt Ont(TM) att slå huvudet i en dörrkarm till ett flygplan. Åtminstone om man vänder "lite fort" för att hämta något man glömde. Vasst och hårt. Rekommenderas således inte om man inte vill byta humör från "lalalala" till "Merde!" på någon sekund.

För övrigt har jag nu bytt passwords överallt eftersom att vissa internetkids inte kan hålla sig från andras konton, i kombination med att det tydligen inte finns något bra sätt att förvara inloggningsuppgifter(Bilddagboken.se).

Andra gången gillt..

Idag har jag blivit instängd i ett flygplan. Vi hade kört till i bak på flygplanet och hade de sista skåpen kvar att sätta in. Tre av dem i fram. Så jag går fram medan min chaufför sänker ner och backar ut. Vad vi missade var att man var färdiga med boarding och att man tagit in gaten. Så när jag kommer fram finns ingenstans att ta vägen; dörrarna är stängda och utrymningskanan larmad. Då var det lätt att hålla sig för skratt.
Det slutade med att jag fick klättra ned på bilen igen eftersom han inte hunnit backa ut, så det var en liten bit ned..
Well well, sånt händer väl.. men förhoppningsvis inte alltför ofta.

*Pling* "Hörrni där bak, cateringkillen är kvar.."