Lotte Laserstein behärskar den tecknade och målade volymen. Hennes form är mjuk och skimrande, vittnar om stor iakttagelseförmåga där man ofta finner ett sprött ljus över strukturer. Det är lätt att som betraktare försättas i stämningsmättad begrundan. Blyerts och färg får liv, det förgångna röst.

Några funderingar kring en oljeskiss.

Oljeskiss av Lotte Laserstein. Den är både kvick och frisk med tankfulla samband och reflexioner. Lägg märke till öveskärningarna, det antydda staffliet som säger så mycket om rum och riktningar. Måleriet är minimerat till några grundfärger. Det ger ett städat och framträtt intryck. Med ritkol och färg kommer figurer och volymer fram. Det är som låge de dolda under ytan. Målningen är inte avslutad även om den är signerad. Den PÅGÅR!

Copyright Lars-Göran Rosengren.

Nils Nilsson

Nils Nilsson var en utmärkt tecknare.
Han tilhörde den skara konstnärer som uppskattade utbildning och kunskapsbank. Tidigt fick han lära sig klassisism och tecknade länge och väl efter bland annat gipsskulpturer och modell innan han över huvud taget rörde vid färg. Det blev väldigt tydligt när han väl började måla. Han återkom ofta och gärna till figurer, alltid med inlevelse och lyhördhet. Individer, antingen som solitärer eller i grupp. Formen är tung och orubblig, som vore de uthuggna ur trä.

Figuren är själva kärnan i Nils Nilssons måleri och en ständig källa till inspiration. Ofta anas död och förgängelse med otäcka associationer till spanska inbördeskriget och andra världskrigets förintelse och nakna fasor. Detta blir mycket tydligt i de flyktingmotiv han ibland återkom till. Dramatiken är utrycksbärande, formen mörk och hotfull där den omgärdar människor på flykt undan krigens råhet och brutalitet.

Utgångspunkten i allt hans måleri var verklighet. Abstraktionsnivån är obetydlig där han målar vad han ser och har framför sig. Kvalitén är alltid påfallande hög och berättande. Det händer mycket i Nils Nilssons måleri. Han kan studera landskap eller blommor, följer med blicken motivets rörelse och mellanrumsformer.
Med målerisk kraft och lekfullhet, med målar- och upptäckarglädje utforskar han möjligheter och konfrontationer. Det finns en oerhörd rytm i hans kompositioner och ibland minner måleriet om Ragnar Sandberg, särskilt i en del sommarbetonade porträtt. Det är tydligt att den gode Sandberg var klok kollega att luta sig emot.
Färgintensiteten är hög vilket hänger samman med att han ofta grunderade sina dukar med vit tempera och lät underlaget lysa igenom för att på så sätt höja färgtemperaturen.

Hans måleri är en metafor av dikt och verklighet. Ur detta möte uppstår förtätade stämningar som är trovärdiga och äkta, gripande och ibland frånstötande. Särskilt när scenariot skildrar människor i förnedring orsakade av andra som tyckte de skulle förnedras. Ljus och skuggor förhöjer stämningsvärdet å det kraftigaste. Lägg märke till hur Nils Nilsson dramatiserar en figur genom en medveten växling av varmt och kallt, ljust och mörkt i ansiktet.

Det är bra gjort.

Men Nils Nilsson dramatiserade inte bara. Han kunde måla kvinnor som syr, kvinnor i hatt, kvinnor i soffa, fiskare, kaféinteriörer och andra iakttagelser som ligger göteborgskoloristerna nära. Kvalitetskriterierna är höga och han förhåller sig alltid estetiskt till material och motiv. Hans förste lärare var Tor Bjurström vid Valands målarskola i Göteborg och han blev själv så småningom lärare vid samma skola med en stor pedagogisk gärning bakom sig.

I ett självporträtt från 1933 möter betraktaren Nils Nilssons allvarliga blick, en blick som vittnar om det introvärta och iakttagande. Figurens volym är endast antydd och fragmentarisk, men blommorna som han håller är desto mer närvarande. Kanske var det detta han ville visa och överlämna till eftervärlden? Att allt inte är så illa även om mörkrets krafter vill ha det dithän? Han håller i en blombukett, skimrande, briljant, formsäker och med en både ömtålig och träffsäker plats i bildrummet.

Nils Nilsson var en sensibel sökare som inte enkelt fann sin plats här i livet. Därtill var han för osäker. Han avled 1949 vid 48 års ålder -

Copyright Lars-Göran Rosengren.

RAGNAR SANDBERG.

Det är ingen lätt uppgift att skriva en text om Ragnar Sandberg.

Här möter betraktaren en mångfacetterad målare som inte alltid är vad han ger sken av att vara. Han liknar ingen annan än sig själv och är väl den minst traditionella av "Göteborgskoloristerna" även om han gärna räknas dit.

Sandberg är färglyriker, öm och iakttagande, med den sällsynta förmågan att se och förstå. Hans måleri klingar och doftar av lust och humor i ljummen eller sval atmosfär och ljus. Det må vara litterära stadsvyer från Göteborg under tidigt 30-tal eller sena betraktelser över samma motiv som i ungdomens ljuvliga badbryggor.

Så kallade "konstkritiker" vill ofta och gärna dela in hans måleri i den "tidige" eller "sene" Sandberg där den förra anses ha något att säga som målare medan den senare är förbrukad och mindre intressant. Inget kan vara mer felaktigt och illustrerar för vilken gång i ordningen att konst är en komplicerad historia.

Sandberg är den med vilken "Göteborgskolorism" började formuleras även om han själv knappast visste eller brydde sig om det.
Hans måleri är ett koncentrat av några få färger där grundfärgerna återkommer om och om igen. Med sin skarpa iakttagelseförmåga målar han sotiga landskap ofta antydda med endast några skälvande färgfläckar. Det blir figurer och kroppar under låg sommarhimmel som skälver och vibrerar av rörelse. Det blir iver och målarglädje. Det blir det väsentliga och betydelsefulla.
Sandberg målar vad han ser och har framför sig. Han ljuger inte eller hittar på. Hans måleri blir till ett tecken, ett slags bildtecken. Särskilt intressanta är de stilleben och modeller han gjorde under 50,60-talet då han var verksam som professor vid Konstakademien i Stockholm.

Sandberg menade själv att han blev "intellektualiserad" under denna period. Det ligger en hel del i detta förhållningssätt eftersom det finns en intimitet i detta måleri som blir så tydlig att man kan skulptera efter den. Den utveckligen han genomgick från de stiliserade och soliga landskapen under 20-talets Bohuslän är oerhörd. De som hade förmånen att få studera under hans kloka ledarskap kan fortfarande med tacksamhet vittna därom.

Sandbergs måleri är både precist och fragmentariskt. Han älskar att roa sig med former, långt från exakthet, där verkligheten blir hans egen. Hans form är inte definitiv utan betraktaren får själv fylla i och komplettera det som eventuellt fattas vilket gör bilderna så mycket mer levande och långt bort från naturalismens kyliga och aningen begränsade värld. Sandberg litade på betraktaren vilket han gjorde rätt i.

Trots att hans måleri kan vara en smula kärvt och mostspänstigt finns där alltid en igenkänningsbar helhet. Man blir ofta överraskad hur irrationella de kan verka, men också hur åskådligbara de är. De färger han kan använda för att beskriva ljus eller dunkel är - vilka som helst. Detta är kompetent och det är oväntat och uppriktigt samt långt bort från verklighetskopiering eller mindre god realism.

Sandberg är i sitt måleri både berättande och poetisk. Han är meningsfull och närvarande.
Långt, långt når han i de badbryggor han målade mot slutet av sitt liv. Motiven drev honom att komponera, lösa måleriets problematik med nästan matematisk precision. Hans måleri blir till återupplevda minnen mer konkreta än den verklighet han hade kring sig. Ofta får man en känsla av italiensk senrenässans och Caravaggio när man studerar dessa bilder.

Läser man av dem som självporträtt och självbiografier är de i ovanligt hög grad kunskapsbaserade. Kanske är det därför de är så god konst? Kanske konst bör och måste vara kunskapsbaserad - för att kunna kallas konst?

Egentligen målade Ragnar Sandberg aldrig annat än vad han såg och hade framför sig.


Copyright Lars-Göran Rosengren.

Erling Ärlingsson.

Erling Ärlingsson var göteborgskolorist.

Som sådan trogen de lärdomar han fick av framför alla Tor Bjurström vid Valands konstskola. Genom hela sitt långa liv höll han fast vid den kunskapsbank "koloristerna" förmedlar.

Vad är det de förmedlar? Vad innebär kolorism?

Med uttrycket avses ingen homogen samling konstnärer eftersom de sinsemellan var ganska olika med hänsyn tagen till måleri och temperament.
Den förste som kom att kallas "kolorist" var Ragnar Sandberg i en anmälan år 1939 då han ställde ut målningar med motiv från skärgårdslandskap, blomsterbilder och figurer där han leker med rörelse på ett sätt som redan Caraviggio gjorde på 1500-taet. Två figurer kan få dela på tre ben utan att det ser tokigt ut samtidigt som betraktaren aktiveras och får sig en tankeställare.

Ärlingsson var mer känslosam i sitt måleri än den intellektualiserade Sandberg. För den förra var måleri en glad lek interfolierad med god iakttagelseförmåga, allvarsam och reflekterad, logisk och ursprunglig. Han hade stor förkärlek för grundfärger och kunde med några snabba penselstråk skapa substans, sammanhållning och god färgbalans.
Hans måleri är snabbt och spontant med tydliga formler för egna, estetiska upplevelser av motivet.
Viktigt är att Ärlingsson målar vad han ser och har framför sig. Han ljuger inte - och ljuger han gör han det så pass bra att det må vara tillåtet.

Intressant är Ärlingssons landskapsmåleri. Det har ofta en barock karaktär med en form som sväller och rör sig fram och åter. Hans färg kan vara rosa och grön, gul och ultramrin där man ibland tycker sig stå framför en palett som exploderar.
Det formidabla registret av mättade och ljuskraftiga färger tillfredställde Ärlingssons behov av känsla men var också en förutsättning för hans snabba manér där han sällan stämmer av eller korrigerar i efterhand. Hans måleri får en rörelse och rytm som gör att man återkommer gång på gång och ständigt hittar något nytt att upptäcka utan att tröttna.
Detta snabba och otåliga arbetstempo förordar dock att fomatet på målningarna begränsas då de ofta är påbörjade och avslutade inom kort efter varann.

Givetvis finns exempel på måleri där Ärlingsson arbetat länge och väl, men dessa målningar är för det mesta överarbetade med tung form och slocknade färger.

Kanske att figurmåleri och porträtt heller ej var Ärlingssons starka sida? Hans figurer kan vara anmärkningsvärt vingliga, stumma och grovt tillyxade. Armar och ben blir som pinnar där proportioner och rörelse inte fungerar. Det är en smula anmärkningsvärt efter Ärlingsson var en förträfflig tecknare som med all tydlighet såg och förstod modellens problematik. Det framgår av de många skissböckerna med intima modellstudier, fasta och karaktäriserande.
Möjligen har det med intresse och läggning att göra. Kanske landskaps-och blomstermåleri bättre passade denne målare där han kunde söka färgackord och energifyllda rytmer?

Ärlingsson hade ett kardinalfel: han var produktiv, väldigt produktiv. En inte så liten del av hans produktion är kompetent, men inte så mycket mer. Ofta maler han tomgång och målar samma bild om och om igen. Oändliga är de landskapsmålningar man möter från Fryksdalen. De ser alltid bra ut, men är ofta rutinbetonade.

Man skall dock inte glömma att Ärlingsson hade en kuslig förmåga att skapa världskonst. Ända fram mot slutet av sitt liv, och ögonsjukdom till trots och kanske med anledning av en positiv livssyn och inte så lite ödmjukhet, låter han sin förenklade kolorit flöda till fulltoniga färgklanger. Hans måleri förtätas med blågröna himlar, gula solskivor, vatten som ligger stilla med intensiva, dova färgklanger. Det blir djup, rörelse, atmosfär, avstånd och riktningar.

Kärnan i Erling Ärlingssons måleri är estetik och en estetik baserad på god och estetisk smak.

Det är bra gjort.


Copyright Lars-Göran Rosengren.

Om det svåra i måleri.

Vad är måleri och vad är konst? När börjar en målning att vara konst - och när upphör den?
Frågan låter sig inte enkelt besvaras och svaren kan vara lika många som dess betraktare. Kanske finns några incitament väl värda att fundera över och begrunda?

Med måleri i bemärkelsen målarkonst avses det konstnärliga skapandet med färg som huvudsakligt material och metod. Det kan se olika ut och lindrigt talat omfatta olika försök att lösa måleriets problematik.

Allt som kan iakttagas av ögat kan bli föremål för konstnärlig uppfattning medelst exempelvis oljefärg på duk. En rimlig förutsättning för ögats transformering av sinnes-och känslointryck är grundläggande kunskaper i konstruktiv teckning eftersom teckning är måleriets stomme och främsta uttrycksmedel. Måleri är teckning till 80 %, resten färgläggning. Det finns en gammal diskussion huruvida form har rätt att bryta färg eller inte, men det räcker med en betraktelse visavi konsthistorien för att se att de främsta målarna också är de främsta tecknarna. Titta på Hugo Zuhr!

Förvisso förekommer exempel på mediokra tecknare som lyckas väl med sin färg, exempelvis Inge Schiöler, men det är färgen som räddar honom vilket på intet sätt innebär ett motsatsförhållande. Schiöler var till yttermera visso en oerhörd naturbegåvning och det är det få som är...

Vad som kännetecknar en god målning från en av mindre god kvalité är rörelse. Vad är rörelse i konstnärlig bemärkelse? Jo, det innebär ändamålsenliga ytor mellan skilda kulörer och valörer där den ena ytan avlöser den andra på ett avsett sätt i en eller flera bestämda riktningar. Detta uppnås genom att ställa ljusa färger mot mörka, varma mot kalla samt en underliggande teckning fokuserad mot eller med de stora ytor som ger motivet dess karaktär.

Rörelse skall ingalunda förväxlas med "röra" där ritkol eller färg virvlar runt i en osaliger dans. En målning blir inte uttrycksfull genom tanklöshet och okoncentrat. Den blir bara rörig. Det är många som försöker, men ingen som lyckas. Det är många som blir kallade, men få som är utvalda. Det kan än en gång vara befogat att studera Hugo Zuhr´s måleri eftersom betraktaren här möter rörelse i sin djupaste form.

Det är inte ovanligt att målare gör anspråk på "colorism". Såväl konstnärer, mer eller mindre kompetenta, som konstkritiker vill gärna använda sig av detta uttryck eftersom det är "fint" att vara colorist. Givetvis är det göteborgskoloristerna man tänker på men med den oerhörda skillnaden att dessa inte själva visste de var colorister förrän senare när de började bli etablerade och där uttrycket myntades av historiker och kritiker som visste vad de talade om och insåg det fanns ett antal gemensamma nämnare i exempelvis Schiölers, Sandbergs och Ivarssons måleri under den känslige Tor Bjurströms undervisning på Valands konstskola i Göteborg.

Den sistnämnde står för en ny och modern inriktning inom svenskt måleri som gärna lägger an på uppdriven, kraftfull färgåtergivning som gärna och ofta tål motsättningar samtidigt som formelementen träder tillbaka utan att teckningen blir lidande. Tor Bjurströms betydelse för svenskt 1900-tals måleri kan knappast överskattas.

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att inse hur svårt det är att måla och vilken svårighetsgrad man möter. Som målare skall man vara försiktig med att göra anspråk på konstnärsskap och heller ej försöka producera konst. Det är en komplicerad historia som ej går att förfuska. När konst uppstår sker det ofta oavsiktligt och i all hast och mest därför att dess utövare tycker det är förtvivlat roligt att måla.

Ovanstående illustration är efter Hugo Zuhr.


Copyright Lars-Göran Rosengren.

Björn Ahlgrensson.

Björn Ahlgrensson tillhörde Rackstadkolonien strax utanför Arvika.

Han var långt ifrån den mest framgångsrike, men han var intensiv, närgången och med en kuslig förmåga till iakttagelse och igenkännelse. Det är lätt att identifiera sig med Ahlgrenssons måleri. Han låter betraktaren ta del av sin sårbarhet och instängdhet. Han målar sitt vemod som sin egen verklighet, ett vemod som söker bekräftelse, genomskinlighet och skönhet även om det är så sprött att det bara varar ett ögonblick.

Björn Ahlgrensson fick sin konstnärliga utbildning i Paris vilket förklarar att hans bildvärld är väldigt fransk. Han flyttade med sin hustru Elsa till Racken år 1901, ditlockad av kollegan Gustaf Fjaestad. Där målade han ett antal återhållna landskaps-och figurmålningar. De är som ett uttryck av förtvivlans famntag, ömma och ensamma, drömda och plötsliga eller som ett stycke evighet utskurna av en målarhand som har vilja och förmåga att stoppa tiden.

De inre värden han målar är en verklighet skapad av hans egen stämning eller upplevelse där färgklangerna skyggar. Hans bilder tränger sig aldrig på men väl in i betraktaren där upplevelsen blir inlevelse. Hans målningar är betraktade utifrån men målade inifrån. Han målar sin sorg, längtan och sin - död. Ahlgrensson rönte aldrig några större framgångar. Därtill var hans känslighet för hög. Han målade och levde som han gjorde därför att han inte kunde annat. Att det i förlängningen ledde till att han mer eller mindre svalt ihjäl är inte konstigt. Det är bara följdriktigt, men inte desto mindre stor tragik.

För Ahlgrensson var måleri hans stjärna i mörkret. Hans mörker blev stort, så stort att natten föll över honom, slog ut i honom. Natten blev ett stort hål av destruktion, men också livsglädje.Han målar porträtt av sin älskade hustru som är rörande i sin uppriktighet. Porträtt som ständigt förnyar och där man ständigt finner nya beröringspunkter. Genom dessa bilder visar han sina inre rum. Det är smärtsamma rum, men också skapande och andliga rum. Björn Ahlgrensson var en mycket andlig människa. En människa som levde vid sidan av de stora allfartsvägarna, vid sidan av framgång och success.

Likväl är han en länk i en lång kedja av skapande. Som målare var han inte allena i världen och det avtryck han efterlämnat inspirerar, gläder och manar till nya krafttag. Därför är det möjligt att gång på gång återvända till Björn Ahlgrenssons måleri. De förmedlar hopp och kärlek, envishet och trosvishet överallt och i allt. Se på hans landskapsmåleri. De är ändlösa men också segervissa. Det är som om han inte funderar över måleriets problematik, han målar och uttrycker tillstånd, spänningar och rörelse. Beskriver det som är så svårt att sätta ord på. Ger av sig själv i varje enskild bild och blir sin egen kommunikation och sitt eget språk.

Ahlgrensson var något väldigt ovanligt. Han var konstnär!



Copyright Lars-Göran Rosengren.