Vill börja med ett stort Tack! Så himla roligt med så mycket respons på förra inlägget. Mestadels på facebook. Ni var väldigt många som skickade privata meddelanden och det värmer mer än ni kan ana. 

Många av er tycker att jag är modig som är så öppen. Konstigt nog har jag aldrig känt mig modig. Långt ifrån. Och det konstiga är att jag har så länge som jag kan minnas skämts över mig själv och varit livrädd för att vara annorlunda. Men ändå har det alltid varit en självklarhet för mig att vara öppen med mina konstigheter. Som mina fobier och min ångest. Det av något borde göra mig till annorlunda, men varje gång jag har varit öppen om olika saker så har jag fått sån otrolig positiv respons så det är värt det. Och konstigt nog skäms jag inte över mina problem. Det går egentligen inte ihop, men så är det. Jag blir så otroligt glad när någon skriver att dom är glad över att jag är så öppen och att dom känner igen sig eller har samma problem själv. 

 

Men nu till ämnet. Idag la jag ut en bild på en bilbarnstol som vi har köpt till Li. Meningen med bilden var att visa stolen som Li hade valet helt själv och som hon var så stolt över. Självklart så valde vi modell men hon fick själv välja färg. Och nu till min fundering. Vad är det som ger folk rättigheten att kritisera andra och ifrågasätta deras val bara för att det handlar om ett ganska så känsligt ämne? Ämnet om när man kan, ska och inte kan och ska vända på sitt barn i bilen har alltid varit känsligt.

Nu är det så att Li kommer att vändas nu. Hon sitter nu bakåtvänd, men nu med den nya stolen kommer hon att sitta framåtvänd. Det är inget jag och Henke bara kom på igår och impulsbestämde. Li sitter väldigt dåligt nu. Hon sitter ihopknölad, får ibland ont i benen/fötterna och åker vi längre stäckor kan hon lätt bli åksjuk om hon sitter bakåt. Hon är 3 år snart och visst skulle vi kanske kunna försöka hitta en annan bakåtvänd stol hon skulle sitta bättre i, men helt bra skulle hon nog inte sitta i någon då det nog blir trångt med benutrymmet ändå. Därför ansåg vi helt enkelt att det var lika bra att köpa en framåtvänd nu. Det är jag och Henke, som är hennes föräldrar, som har beslutat det, för vi tror att det är det bästa för Li. Jag vet att dom säger att barnen ska sitta bakåtvänd så länge det går, att man ska vända vid tidigast 4 år. Men jag tror inte att åldern är det allra viktigaste att gå efter, utan barnet i sig. Milton var också strax över 3 år när vi vände honom och det har vi aldrig ångrat. Visst att hon är lite mer skyddad genom att sitta bakåt, men vi har som sagt pratat om det här och har beslutat att vända på henne. Folk får gärna ha åsikter och berätta varför dom tycker att barnen inte ska vändas på för tidigt. Men snälla, tänk på hur ni framför ert budskap. Vissa kommentarer är rena påhoppen. Nu menar jag inte bara på min bild på instagram utan generellt när det gäller liknande saker. Jag tror inte att någon förälder inte vill sitt barn det allra bästa, och att alla föräldrar som har vänt sitt barn lite tidigare än vad som är "okej" har sina anledningar till det. 

 

 

Här är iaf bilden på stolen som Li valde och är så stolt över. 

 

Vad tänker du på när du hör social fobi? Jag hade iaf helt missuppfattat vad social fobi innebar. Jag trodde det var typ som agorafobi (torgskräck). Att personer med social fobi tyckte att det var jobbigt att vara på offentliga platser där det är mycket folk. Så jag blev väldigt förvånad när min terapeut säger till mig att jag har social fobi. Men han tyckte ändå att jag skulle göra testet för social fobi, och vi skrattade ganska gott när han ställde frågorna. Jag har nästan aldrig fått så bra poäng på ett prov förut! Skämt å sido. Jag fick 28/30, så nog har jag social fobi alltid. Och när vi gick igenom frågorna och vi pratade runt fobin så gick det upp för mig att jag faktiskt har det. 

Det förklarar för mig varför jag har så otroligt svårt i kontakten med andra människor. Varför min hjärna står helt still när jag ska prata med folk jag inte känner så bra. Det är verkligen så, jag kommer inte på något att säga alls, och allt jag säger känns bara väldigt dumt och fånigt. Så därför är jag oftast tyst. Sedan så beror ungefär 95% på hur jag är på den andra personen. Känner jag mig accepterad av den andra personen, eller att den andra personen är framåt och glad så vågar jag prata mer. Men vid minsta känsla av att den andra personen skulle tycka att jag är konstig eller på något sätt inte alls verkar intresserad av att ha med mig att göra vågar jag inte. Då står det still i hjärnan direkt. Personer med auktoritet och personer som jag anser vara mycket bättre än mig (dom som får mig att känna mig mindre värd) har jag också svårt att prata med. Och det konstiga är att det verkligen är HELT TOMT i huvudet. Än hur jag försöker så kommer det inget. Familjen på min pappas sida har jag känt sedan jag var 12 år gammal, men jag är fortfarande tyst när vi träffas. Jag känner mig fortfarande inte helt bekväm så att jag kan prata där. Och när terapeuten pratade om social fobi och förklarade runt den så var det som om alla bitar föll på plats. Själv var jag tvärsäker på att jag hade borderline, men det trodde inte han. Utan att det är social fobi och generell ångest. Trevligt. Ingen höjdare att leva med, det har förstört så otroligt mycket för mig. Men ändå är jag glad att jag har fått reda på varför jag känner och reagerar som jag gör. Förut har jag bara känt mig dum och efterbliven och känt och trott att alla andra också tycker det eftersom jag är så svår att prata med och lära känna. 

 

Lite kort om social fobi finns att läsa HÄR

 

 

Det finns en person som skrämmer mig ganska rejält ibland. En person som jag känner väldigt väl, men som det helt plötsligt känns som om jag inte känner alls. Och denna person är ju jag själv! Det börjar att närma sig en viss tid på månaden och jag börjar känna hur personlighetsförändringen kommer. Jag åt ju p-piller från att jag var 13 år fram till att jag blev gravid med Milton och sen mellan Milton och Li, så jag har liksom aldrig märkt av det där som kallas PMS förr. Men nog fan har jag förvandlats till ett monster nu jag också. Eller monster är nog egentligen fel ord. Jag blir snarare ett offer. Visst blir jag lite bitsk och lättirriterad, men det är man väl året runt? Istället börjar jag tycka otroligt synd om mig själv. Jag tycker att andra personer är riktigt dumma! Inte som i korkade utan dumma som i elaka. Och finns det personer som på något sätt har fått mig att känna mig mindre värd eller har sagt nåt som har sårat mig tidigare och som jag i vanliga fall inte alls tänker på, så kommer det upp till ytan igen när det är dags för denna eländiga vecka. Och det jobbiga är att jag har inte förstått vad det har handlat om. Jag har bara tyckt att allt har varit pest och pina och tycker att jag lika gärna har kunnat få dö, fram tills nyligen! Då bara förstod jag varför jag tyckte så synd om mig själv. Och det värsta är att jag får för mig saker under den där tiden. Jag får för mig att folk inte ska få veta nåt om mitt liv. Så en vecka så raderade jag i princip alla bilder utom 3 från facebook. För folk skulle fan inte få inblick i mitt liv och få ta del av mina barn. Sen rensade jag bort massor med folk från instagram. Jag tog bort så jag slutade följa dom men även så att dom inte följde mig längre. Och just då kändes det så rätt för det var saker som fick mig att må dåligt. Men senare när veckan var förbi och jag inte alls brydde mig längre undrade jag vad jag hade gjort och ångrade mig lite, så ibland är det farligt att vara lite impulsiv och följa sina känslor för stunden. Och jag kan säga att jag fick samma känsla månaden efter också, men då var jag medveten om vad det var minsann och jag kunde stå emot impulsen av att ta bort folk eller andra tokiga idéer som ploppade upp i hjärnan! Alltså, jag blir inte klok på mig själv men jag blir verkligen en helt annan person då. Riktigt läskigt är det.

 

Någon annan som blir helt förändrad och får konstiga idéer den tiden på månaden?

Snart har det gått en vecka sedan Li fick magsjuka. Tack och lov var det en väldigt mild sådan. En kräka sen var det bra. Men 2,5 dag senare fick hon feber. Trodde såklart att det var sviter efter magsjukan men igår fick även Milton feber. Har ingen aning om han kan ha haft magsjukeviruset utan symptom, bara blivit smittad av febern eller om det helt enkelt är en helt annan bacill. Men han är lite febrig än, och man ser på båda barnens ögon att dom inte är helt 100% återställda så jag ringde förskolan idag för att berätta att dom kommer vara hemma imorgon också och förmodligen någon dag till. Passade på att checka av läget på avdelningarna också. Barnens förskola är uppdelad i två olika hus med respektive utegårdar. I ena huset går en grupp med 1-2-åringar och en grupp med 2-3-åringar och det är i just det huset som det har varit kräksjuka delux! Jag vet inte hur många barn det kan vara som går där, men det brukar väl vara ca 15 barn per grupp så vi säger ca 20-25 stycken för jag tror dom är något mindre i den ena. Och av alla dessa barn plus 6 personal så var det 1 barn (!) och 2 personal som hade klarat sig från magsjukan. Större delen av alla barnen blev sjuka samtidigt. Och dom sista var två personal blev dåliga nu i lördagsnatt. Och då frågar man sig ju hur det kan bli en sådan extrem boom och nästan alla blir sjuka samtidigt? Jo, förmodligen så lämnar någon sitt barn för tidigt. (Vet att det var ett magsjukt barn på Lis avdelning hemma på fredagen) och det barnet smittar ner alla. Och finns det något som gör mig riktigt förbannad och upprörd så är det föräldrar som slarvar vid magsjukan!!!! Sen är jag förmodligen extrem på den fronten eftersom jag har min kräkfobi, men helt ärligt så tror jag inte att det finns någon förälder som faktiskt helt frivilligt vill ha hem magsjuka. Givetvis så kan det vara så att man lämnar sitt barn utan att veta att det är smittat och barnet blir dåligt på förskolan, det kan man ju inte veta i förväg. Men det finns ju faktiskt dom som tänker att "äh, hon kräktes ju bara en gång, det är nog nåt annat" eller "Nu har det gått 35 timmar, det är ju nästan 48. Jag lämnar ändå". Och jag skulle kunna slå dom föräldrarna i huvudet med en slägga om jag fick! TÄNK TILL FÖR FAN!

För ett år sedan medans Miltons underbara pedagog fanns kvar så pratade hon och jag en del om magsjuka. Både hon och jag var överens om att det slarvades för mycket, och att har man flera barn och det ena har magsjuka så lämnar man inte det andra barnet. Både hon och jag forskade i det där och tyvärr så finns det inga föreskrifter om att man ska hålla syskon hemma. Kommer det ett friskt barn till förskolan så får dom inte neka barnet att komma, även om dom har magsjuka syskon hemma och risken för att bli dålig där och smitta ner en avdelning är stor. Jag har även pratat med förskolechefen om det här, men fick även samma svar där. Att det går inte att göra något åt. Därför blev jag överlycklig nu när jag pratade med förskolan och dom sa att något måste göras, vi måste ha tydligare regler kring magsjukan och att vi föräldrar tillsammans på nästa föräldramöte ska komma fram till dom. Jag är ju extremt tydlig och säker med vart jag står i den här frågan. MINST 48 timmar, men helst 72 just på förskolor då smittan sprids så mycket lättare när dom stoppar saker i munnen och så. Sedan så tycker jag verkligen att man håller syskonet hemma!! Till vilken nytta ska man lämna det andra barnet? För att barnet kan bli rastlöst av att vara hemma? Det är inte farligt för barn att ha lite tråkigt ibland. Man är ju ändå hemma och VABar med det sjuka barnet, så det blir ingen kostnadsfråga genom att ha det andra barnet hemma också. Sedan är det inte bara sista kräkan eller bajsningen man ska kolla på. Bara för att barnet har slutat kräkas eller bajsa betyder det inte att barnet är helt friskt. Barnet kan få feber efteråt, det kan ta ett tag innan barnet återfår aptiten och liknande och jag säger bara HÅLL BARNEN HEMMA TILLS DOM ÄR HELT PIGGA!! Jag förstår inte vad som är så svårt. Så tänk om föräldrarna bara kunde tänka till lite mer så kanske inte magsjukan skulle spridas i den grad den gör idag!!

Jag sitter och tittar lite på träningskläder på internet nu. Det är ju äntligen dags att förnya årskortet på EGO, samt att jag och Christina måste ligga i lite nu om vi ska fixa tjejmilen. Och då är det ju såklart trevligare om man får sätta på sig nya träningskläder när man ska iväg. Är det någon som ha några bra tips på snygga och bra träningskläder? Gärna till ett bra pris också. Kikar på H&M och har sett en fin funktionsjacka som jag kan tänka mig. Också tittar jag på funktionstights. Alltså, jag tycker att dom är skitsnygga. På alla andra utom mig typ. Jag vill ha såna, men jag skulle nog skämmas i dom. Och vad har man för trosor under? Jag vill ju inte få någon otäck fettokant av trosorna. Tänkte att man kanske kunde köra naken under, men tanken på att springa på ett löpband utan trosor i ett par funktionstights får mig att rysa! Det skulle nog inte vara så skönt... Men vill man vara fin får man lida pin eller hur är det? :D

 

Dom två senaste veckorna har det gått lite sisådär på viktväktarna. Ett gäng kalas med godsaker och lingonveckan med godsaker var inte det bästa för viktnedgång. Första veckan var det +-0  och andra veckan var det +4hg! OMG!! Snacka om ångest. Men det tog jag igen med råge idag. Idag visade vågen -1.7kg. Så skönt! Och ändå har jag inte gjort nåt speciellt än dom andra veckorna när jag har gått ner i snitt 3hg. YES!!! Nu har jag ca 7 kilo var till min målvikt och tanken är väl att jag ska vara där till sommaren. Vi får se. Jag och Christina ska försöka komma igång med lite mer promenader och löpning också eftersom vi har fått för oss att springa tjejmilen så det hjälper förhoppningsvis till. 

Gånger som idag när vågen visade -1.7kg så blir man verkligen motiverad till att fortsätta kämpa! Kanske man vågar visa sig i bikini år 2014 utan att skämmas och vilja ligga under en handduk. 

Hej och hå. Jag har inte direkt varit så aktiv här som jag hade hoppats. Men jag lyckas ju få till ett inlägg lite då och då. Bättre än inget.

 

Sommaren har verkligen varit toppen. Vi har haft fint väder och jag har njutit till max. Men nu är hösten här och barnen är åter igen på förskolan och föräldrarna på jobbet/skolan. Givetvis så kommer ju sjukdomarna som ett brev på posten. I natt vaknade jag av att Li var ledsen inne på sitt rum. Förstod direkt vad det var då ett barn hade kräkts på förskolan tidigare under dagen, så jag tog med mig en hink på vägen. Och mycket riktigt. Lilltjejen hade kräkts.. Urk!! Inte redan!!! Det är bara september än. Magsjukan kan väl ändå vänta några månader till! Helst inte komma alls. Bar in Li till Henke och sanerade hennes säng. Tack och lov var det ju inte så mycket. Vi satte oss och kollade på film och Li verkade hur pigg som helst. Ville ha vatten och macka. Och sedan dess har hon varit pigg. Visst har det märkts på henne idag att hon inte har ätit lika bra som vanligt och hon har varit lite trött, men annars inga spår efter natten. Jag blir ju lite nojig att eftersom det var så milt så kommer det att ta om. Men det är bara att vänta och se. Har hört från andra föräldrar på förskolan att det är sammanlagt 14 barn och 1 personal som har  blivit dåliga. Nästan alla verkar ha blivit dålig igår kväll/under natten. Snacka om kräkboom! Och det skrämmer ju mig. Som ni vet har jag ju kräkfobin from hell och eftersom så många blev dåliga är jag ju livrädd att den här magsjukan smittar värre än pesten. Men nu är det bara att  vänta och se vad som händer. Tyvärr så missar jag mattelektionen på fredag, vilket jag inte alls vill göra. Men jag tänker inte heller lämna hemmet när det finns risk att jag får magsjuka. Så långt har jag inte kommit än.

 

Så nu räknar vi ner timmarna, än så länge har det gått 17,5 timme bara.. lååååånga dagar..

Sådär. Dags att byta namn på kategorin LCHF till viktväktarna. Ni som har hängt med under en längre tid vet ju att jag körde LCHF för lite mer än ett år sedan. Jag tror ju fortfarande inte på LCHF som en livsstil utan som en diet. Och som en diet funkar det skitbra att gå ner i vikt. Det går rätt snabbt och så, men går man tillbaka till vanliga matvanor så går man upp allt och lite till (bortsett från dom som har tappat väldigt många kilon kanske). Som med alla dieter. Men ändå har jag en stor vilja av att gå ner lite i vikt. Och jag har testat LCHF två gånger till men båda gångerna har jag blivit så jävla äcklad av kosten och slutat efter bara ett litet tag. I somras vet jag inte  vad som hände. Jag måste ju ha ätit som en jävla elefant. Det sa liksom bara poff så hade jag gått upp nästan 5 kilo!! Helt galet, och ångesten var ju på max vill jag lova. Och då bestämde jag mig för att börja med viktväktarna och det är jag glad för. Jag får fortfarande äta allt men med måtta. Och jag har blivit medveten om hur mycket jag åt förut. Och vad mycket onödigt och onyttigt jag åt. Jag ger verkligen viktväktarna tummen upp. Och jag snittar ungefär -0.3-0.5 kg i veckan vilket är en bra fart att gå ner i för kroppen.

Nu har jag iaf gått ner dom där 5 kilona och lite till och det känns superbra. :) Jag har även blivit mer motiverad till att röra på mig sedan jag började och det är ju ett stort plus.

Jag har precis tagit mig en runda med dammsugaren. Det var verkligen på tiden. Sist var nog ca 2 veckor sedan. Och ärligt så kan jag nog säga att det är sällan vi dammsuger så pass ofta. Känns fel att kalla 2 veckors mellanrum för ofta, men det finns ju så himla mycket annat roligt att göra.

Jag vet ju att ni är flera personer där ute som är städomaner och min fråga till er är då när hinner ni med att städa?

Förr, innan vi fick barn, så hade jag en städdag och dammsög och torkade golv en gång i veckan. Men nu hinner jag inte med mig. På dagarna pluggar jag, och även om jag pluggar hemma så lyckas jag prioritera skolarbetet före städning. Och sen när jag har hämtat barnen och vi har ätit mat så prioriterar jag barnen. Då vill jag umgås och mysa med dom och när dom har somnat är det ju liksom ingen idé att ta fram någon dammsugare och kan dessutom inte dammsuga deras rum då. Och sen på helgen så är det ju så mycket annat som ska hinnas med och göras.

Jag gillar ju egentligen när det är städat och rent. Vårt hus är dessutom inte så stort så det tar inte alls lång tid att städa. Kanske måste vi göra ett veckoschema här hemma och lägga in städningen på schema för att det verkligen ska bli gjort.

Jag tycker att jag märker lite på barnen också att vi (läs jag) är slarvig. Dom släpper sakerna där dom står och lite så är jag också.

 

Har ni några bra förslag på hur jag ska få in städningen i vardagen?

Li älskar bebisar. Hon älskar att leka med sina bebisar (dockorna) och ser hon en bebis på birsta/stan så vill hon gärna gå efter och titta i vagnen. Är det en flickbebis kallar hon alltid bebisen för prinsessa. Gissa om det var en galet nöjd tjej som fick hålla i Noel på Miltons 4-årskalas? Synd att jag är färdig med barn, Li skulle nog älska att vara storasyster.

Äntligen! 10 år senare har jag äntligen fått svar på vad jag har för fel på mina knän.
Redan när jag var 15-16 år började jag att få problem med mina knän. Det gjorde ont att gå i trappor och satt jag med benen böjda en liten stund så började dom att värka och när jag skulle räta på dom kändes det som om knät skulle gå sönder, som om någon högg mig med knivar. Besvären har inte alltid hållt i sig, utan kommit och gått under dom här 10 åren. Jag har besökt skolsköterskan, vårdcentraler och sjukgymnast men ingen har kunnat svara på vad det har varit för fel. Nu under någon månad har jag haft problem igen och när jag ändå var på vårdcentralen här på Alnö så passade jag på att gå in till sjukgymnasten och prata med henne. Fick en tid veckan därpå och hon kunde direkt säga vad det var!! Så fantastiskt skönt. Även om det är ett kroniskt problem så känns det bara så otroligt skönt att äntligen få ett svar.
Det som händer är typ att knäskålen ska glida rakt över lårbenet (som nog heter nåt annat) men vid PFSS så har man ojämnheter på knäskålen så den glider snett över lårbenet eller ligger och skaver. Lite förenklat förklarat. Och det konstiga är att om man går in i knät och tittar med en titthålsoperation kan man inte så några ojämnheter. Jätteskumt.
Det som kan hjälpa är att stärka musklerna runt knät. Så nu går jag på sjukgymnastik två gånger i veckan för att bygga upp muskeln som sitter på insidan benet vid knäskålen. Och som tur är så är det ingen fara att träna även om det gör ont, och tur är väl det eftersom jag och granne har bestämt att vi ska springa tjejmilen 2014.
Har man tur kanske man kan få bli sjukpensionär? Haha. Nädå, skoja bara. Eller? ;)

Jag är verkligen förvånad över att ni är så många som har kommenterat att ni fortfarande läser och att ni vill att jag ska fortsätta att blogga. Men givetvis så glad och tacksam! Ni värmer ett trasigt litet hjärta. :)

Kanske är det dags att ge det ett nytt försök. Jag älskade ju att blogga. Och kanske var det just bloggen som var min pysventil. Nu under en ganska lång period så har jag inte fått ventilera mina tankar och känslor och kanske är det just därför som jag har mått lite sämre.

 

Just nu läser jag upp mina betyg. Jag läser två kurser på komvux och en på distans och det är verkligen jätteroligt. Jag har så roligt med mina små lammkött som jag kallar dom! Jag är helt plötsligt en gammal kärring. Sen när blev 27 år jättegammalt? ;)

 

Nu ska jag gå iväg till förskolan på logopedmöte. Sakta men säkert så blir Milton bättre och bättre på att prata. Mitt lilla hjärta! Jag är så stolt över honom. ♥

 

Åter igen, tack! Era kommentarer värmer.

Finns det någon som läser bloggar fortfarande? Det lär ju inte finnas någon som läser min iaf. Har inte direkt varit aktiv. Jag har själv slutat att läsa bloggar och jag har inte känt för att blogga heller. Det har varit en tuff period. Jag har tagit avstånd från nästan alla sociala medier utom Instagram under en tid. Saker och ting har påverkat mig på ett negativt vis, har fått mig att må sämre. Och utifrån mina tankar och känslor jag har så känner jag ett stort behov av att skriva av mig. Kanske blir det bara det här inlägget, eller så kanske det blir fler. Jag vet inte..  Eller jag vill nog inte skriva om sakerna öppet... jag kommer att byta lösenord på den låsta bloggen och skriva där. Det känns som om jag har förstört bilden av mig själv inför tillräckligt många personer redan. Skriver mest för att ventilera hjärnan och hjärtat men kan nog tänka mig att låta några läsa om ni skulle vilja.

Jag läste Mia Skäringers artikel Lyckofasaden tar död på oss, som ni kan läsa HÄR, och kände genast att det här måste jag blogga om. Hon sätter  verkligen fingret på det jag menar med det jag kallar för "puttinuttbloggar". Jag vet att för mig handlar det om min egen osäkerhet. Att läsa om alla andra som är så perfekta och glada jämt får mig att känna mig fel och misslyckad. För sådär glad är inte jag jämt. Och sådär perfekt har inte jag det. Och även om jag vet att dom som bara skriver om hur bra det är jämt säkert också har det tufft så påverkar det mig. Och Mia skrev det så bra. Precis så som jag känner och tycker. Jag älskar att Mia är så öppen och ärlig i både med- och motgångar och det gör henne till en av mina största förebilder. Plus att hon är sjukt rolig. :)

Jag kände att jag ville blogga om det här. Men jag har så svårt att hitta orden nu för tiden. Istället länkar jag till ett inlägg som min lillasyster skrev om samma ämne. Det kan ni läsa HÄR!

Okej. Det här är det sista paret, jag lovar!! Men jag har älskat Converse sen jag gick i högstadiet, köpte mina första redan i 6an. Har inte använt dom så ofta på slutet tyvärr, men det är för att jag alltid är ute i sista minuten och tar skor jag slipper knyta. Men iaf, titta på dessa tuffingar då? Dom vill jag också ha!!!

 

Ååh titta dessa då!! Vill ha, vill ha, vill haaaa!!!!

 

 

Två par converse jag skulle vilja utöka min "samling" med. Framför allt dom med leopardmönster! :D

 

Idag på förmiddagen tog vi en tur bort till Tranviken. Det var lugnt och fridfullt där. Vattnet var spegelblankt och solen lyste. Kändes som om det skulle bli hur bra som helst. Men vi var nog inte där mer än i 15 minuter. Li tog ett litet dopp och Milton sprang iväg och sprang ut på den lilla stenklippan som finns där. Lyssnar man inte blir det konsekvenser och vi for hem. Även om barnen sa nej så verkade dom inte speciellt upprörda över att behöva åka. Väl hemma stannade vi ute och fixade i trädgården. Blev ju bra tillslut ändå.

 

 

 

Efter denna helg finns det så mycket jag skulle vilja skriva om. Men jag är rädd att det skulle skada så många andra och det är det verkligen inte värt. Jag har verkligen ett behov av att prata, prata och prata om saker (även skriva). Och gärna samma sak flera gånger. Många kanske anser att det är att älta. För mig är det bearbetning. För efter ett tag, efter att ha fått gå igenom det tillräckligt många gånger så kan jag släppa det.

Det som har sagts och gjorts i helgen är sjukt! Skulle jag berätta det så skulle nog många lyfta på ögonbrynet och undra om det verkligen är på riktigt. Att jag har tagit det från någon knäpp tv-serie. Men nä, det är sant. Det är bara att acceptera att det alltid är såhär våra liv har varit och alltid kommer att vara. Iaf tills vi kan acceptera att det inte finns något  vi kan göra.

Det är väldigt tråkigt när dom man har trott står en nära vänder en ryggen eller ger en pikar av olika anledningar. Det sårar alltid mer än dom kan ana. Vi människor har för lätt att döma andra. Och jag önskar verkligen att vi kunde försöka ha bättre förståelse för varandra. Det är faktiskt inte bara att "rycka upp sig" när man mår dåligt. Det måste få ta den tid det tar. Har man det tufft så är det inte lätt att alltid vara glad och positiv, och det sista man behöver höra är att man är på ett visst vis som inte passar andra.

Önskar att folk kunde sluta döma mig innan dom har gått en mil i mina skor.

 

Men vad är det som händer i Boston? Först bomberna som exploderade vid Boston Marathon och nu skottlossningen vid MIT där en polis miste livet och sedan en till skottlossning vid Watertown. Det som är positivt är att dom har gripit en man som jag tror ska vara inblandad vid bombningen vid Boston Marathon. Jag sitter klistrad vid livesändningarna på aftonbladet.

 

Åh vad jag önskar att jag kunde trolla hem min lillasyster nu. Nog för att Boston är hennes hem nu, men när det är så här mycket galenskap som pågår där skulle jag gärna vilja ha henne här hemma tills det lugnar ner sig. Jag vet ju att risken att det händer just henne (och Pedro) nåt är väldigt liten, men ändå. Hon betyder så mycket för mig så jag vill inte ens ta den lilla risken. ♥

 

När jag sitter och tittar på livesändningarna och vet att för ett år sedan så var vi där, känns det så overkligt. Vi gick omkring på exakt dessa ställen dom visar nu och då var det så lugnt och fint. Nu är hela staden upp och ner. Jag kan inte förstå hur människor kan vara så grymma och göra sånt här. Det här är verkligen tragiskt. Och jag blir så illa berörd. Visste ni att planen som flög in i tvillingtornen 11 september lyfte från flygplatsen i Boston? Även om det drabbade New York mest, så var det även en tragisk händelse för Boston (och hela världen) men många personer från Boston satt på planen. :(

 

Alla ni som jobbar som förskolepedagog eller håller på att bli en, NI FÅR ALDRIG SKAFFA BARN! Iaf inte om ni råkar vara den där bästa med det lilla extra!! Är såklart jätteglad över att pedagogen som har hjälpt Milton så mycket med talet, stödtecken och andra grejer, nu äntligen ska få barn. Men samtidigt känns det så trist. Hon har verkligen fått Milton att komma igång och lära sig så mycket. Han har vuxit enormt som person sedan hon verkligen tog sig an honom och började jobba aktivt med honom. Dom andra två pedagogerna är inte alls intresserade på  samma vis. M var verkligen något speciellt och hon kommer att vara så saknad. Nästan så att jag gråter en skvätt. Fick veta idag att hon blir sjukskriven resten av tiden, hon är nu i v. 20 med tvillingar. Jag hoppas tiden kommer att gå snabbt och att hon snart kommer tillbaka.

 

Tack för allt du har gjort för Milton och oss M. Du är guld värd. Lycka till med dina 2 små bebisar. ♥

Ingen kan ha missat vad som har hänt i Boston. Det sägs att det är det största terrordådet sedan 11 september. Egentligen känner jag att jag har så mycket att skriva om det. Men jag känner mig så tom. Vad är det för värld vi lever i? 3 personer miste sina liv och över 170 personer skadades fysiskt, och tänk alla som skadades psykiskt. En pojke på 8 år miste sitt liv, hans mamma och ena syster skadades allvarligt och hans andra syster klarade sig oskadd. Hur ska den familjen någonsin bli hel igen? Dom var där för att titta på sin pappa som sprang Boston Marathon och är nu en trasig familj.

 

Denna händelse berör mig lite extra eftersom min lillsyster och hennes pojkvän bor i Boston. Dom bor ett stenkast ifrån gatan där bomberna sprängdes. Och under själva sprängningen så befann dom sig bara 100 meter ifrån bomberna. Jag sitter och tittar på livesändningar via aftonbladet och känner mig så hjälplös. Jag sitter här på andra sidan jorden medan hon har varit med om världens trauma där borta. Jag skulle så gärna vilja krama om henne nu och berätta hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Jag tycker att det är hemskt att läsa och se allt på internet så jag kan inte ens föreställa mig hur hon (och alla andra) känner sig. Dom som hörde bomberna, såg och upplevde paniken och fick se dom skadade personerna. Jag känner mig iaf tacksam att hon har sin Pedro och inte behöver uppleva det här ensam. Och så tacksam att dom är fysiskt oskadda.

 

Alla tankar till er och alla som var i Boston. ♥

Någon som har såna här pallar att skänka till mig? Jag skulle vilja göra en sån här soffa på min altan i sommar!!

 

Jag har länge känt att jag inte har någon bra vårjacka och måste köpa en ny. Igår kom min kompis Sandra hit och hade en sån fin röd jacka på sig. Hon hade köpt den på Vila till en bra peng. Givetvis var ju jag tvungen att köpa en också.

Ville egentligen ha den gröna (som är mer mossgrön i verkligheten än på bilden) men den kändes liksom fel på så det blev den marinblåa. Men tyvärr får den hänga på hatthyllan ett tag till då den är rätt tunn och jag är frusen. Men den kommer absolut att bli använd. Gillar den. Även fast det inte blev den gröna. ;)

 

Vi har ju en liten toalett innanför tvättstugan. Vi har kallat den för bajstoan för att den har varit så ful och man har bara gått dit för att bajsa typ. Men så började det att klia i mina fingrar och vi gjorde en lättare, rätt billig makeover av bajstoan. Och se så mkt finare det blev!

På förebilderna har jag iofs redan rivit ner kantlisten och inredningen som var i ful plast sedan huset byggdes 1989. Men ni ser ju iaf färgerna. Och på efterbilderna är det nästan klart. Det fattas en platta som stänkskydd ovanför handfatet och en glashylla. Men som sagt, man ser ju iaf skillnaden. Helt okej för ca 1500 kr. Då är golvet, färgen och all ny inredning medräknad. Väv till väggen hade vi redan. Skräpet under handfatet kan ni ju också tänka bort ;)