Ja ni, mina vänner. Återhämtningen, hur går den?

 

Det pendlar upp och ner, fortfarande. Jag går med en otrolig längtan efter att få komma tillbaka till min arbetsplats och efter att få mysa med mina kollegor. Jag saknar verkligen att ha vettigare rutiner, jobba hårt och ligga i som jag alltid gjort. Samtidigt som jag är fullt medveten om att den här återhämtningsperioden är otroligt viktig för min hälsas skull. Jag går hos min terapeut en gång i veckan, jag har bokat en akupunkturtid och mina dagliga mål just nu är att hålla ordning på kost och sömn. Att försöka sova ordentligt på nätterna och att försöka få i mig mer än ett mål per dag. Utan mat och sömn så försvinner ännu mer ork/energi/kraft och därmed mår jag sämre psykiskt än vad jag normalt skulle göra. Jag är fortfarande sjukskriven och har i stort sett inte jobbat någonting på senaste, för att jag helt enkelt inte varit kapabel till det. 

 

Det är otroligt tungt för en person som mig att känna sig värdelös. Jag är orkeslös och vissa dagar är det en ren kamp att ens ta sig ur sängen. Jag känner mig lat, även om jag samtidigt försöker intala mig själv att jag inte är lat och att detta inte alls handlar om lathet. Jag känner mig värdelös som inte orkar, jag känner mig värdelös när det känns som en kamp att ens försöka ta sig ur sängen. "Jag menar, hur jobbigt kan det vara att gå upp på morgonen?" Jo. SKITJOBBIGT ska jag tala om för er. Ibland vill jag inte alls. Vissa mornar kan jag ligga gråtandes i sängen i bra många timmar innan jag ens orkar sätta mig upp. Psykisk ohälsa tär något enormt på livskraften. 

 

En normal natt för mig så vaknar jag i snitt en gång i timmen. Vissa gånger jag vaknar kan jag även ligga vaken i timmar. Varför? Det kan jag inte sätta fingret på. Det är tungt, det är jobbigt och jag känner trycket över bröstet. Ännu mer stressad och ångestfylld blir jag när jag inte kan somna om trots att jag egentligen är trött. 

 

Men jag återhämtar mig. Jag jobbar med min ångest och jag bearbetar den. Jag försöker just nu hitta min väg tillbaka och förhoppningsvis är jag tillbaka på banan inom snar framtid.

Jag är inte där riktigt än, men jag ska nå mitt mål.

 

Over and out.

 

 

Somliga säger att det är under en krissituation som man inser vilka som står vid ens sida och vilka som inte gör det. I dagsläget relaterar jag otroligt mycket till det på grund av att det nu för mig står tydligt vilka som backar upp mig när jag behöver det som mest, och vilka som inte gör det. 

 

Det som jag går igenom just nu kanske inte är mycket för världen. Men det är mycket för mig. Mitt psyke har blivit sönderkrossat, och just nu så bearbetar jag för att kunna komma tillbaka på banan. Jag har gråtit oräkneliga timmar, jag har känt mig otrygg och ensam. Jag har fallit så långt ner på botten att det känts som att jag befinner mig en bottenlös brunn. Men tack vare personerna som jag har i min omgivning så orkar jag med. Tack vare personerna som står vid min sida så orkar jag ta mig igenom dagarna trots att det stundvis är väldigt tungt. Min telefon och mina sociala medier har nog aldrig svämmat över så pass mycket som dem gjort under den senaste veckan, och jag kan inte finna ett bättre ord än TACK.

 

Jag tänker inte nämna några namn, och jag tänker inte peka ut specifika personer. Då Ni som läser detta mycket väl vet själva om ni stått vid min sida den senaste veckan eller inte. Jag vet mycket väl att Dessa personer - som berörs - är väl medvetna om det utan att jag behöver skriva en lista med namn. 

 

Jag försöker sammanfatta ett stycke där jag någorlunda kort vill försöka beskriva hur oändligt tacksam jag är över att jag har er i mitt liv. Jag vill tacka er för att ni har ringt och smsat mig. Jag vill också tacka alla er som skrivit till mig på Instagram, Facebook, Snapchat och alla övriga sociala medier. Jag vill tacka er som mött upp mig och kramat på mig. Jag vill tacka er för att ni har visat mig ert stöd och visat vart ni står. Jag vet att jag kan lita på er och jag vet att ni backar upp mig när jag behöver det som mest. Ni vet vilka ni är och jag kan sammanfatta allt detta med en mening. Jag älskar er, och jag vore ingenting utan er. 

 

Att gå igenom någonting traumatiskt kan vara både psykiskt och fysiskt krävande. Både av en drabbad och av personer i den drabbades omgivning. Det suger ut otroligt mycket energi, kraft, ork och i vissa fall även livslust. 

 

Att bli drabbad av någonting som kommer att sätta ärr för livet är ingenting som man räknar med. Som medmänniska under året 2017 så läser man otroligt mycket om våld, mord, rån, våldtäkter och otroligt mycket annat. Men många går med inställningen att "det finns runt i kring mig, men det händer inte mig". Jag var en av dem. 

 

Att vara medarbetare på ett företag som Circle K innebär inte mycket för speciellt många. Man är säljare på en bensinstation och man möter tusentals kunder i veckan. Alla dagar skiljer sig från varandra, alla människor man möter är olika och därmed blir också dagarna väldigt olika men dem ser ofta ganska lika ut. Man kommer till jobbet, man pratar strunt med sina kollegor, man möter otroligt mycket kunder (glada som arga, lugna som stressade) och man gör sina rutiner. Sedan stämplar man ut och man går hem. 

 

I torsdags kväll, den 14/9 så gick jag på mitt nattpass precis som planerat. Jag skulle jobba natt med en kollega till mig och vi hade det otroligt lugnt hela kvällen. Rutinerna gjordes, taxichaufförerna kom och köpte sitt kaffe och allt flöt på. Det jag inte hade med mig i bakhuvudet var att hela livet kan förändras inom loppet av några sekunder. Och precis så blev det. Klockan tio över tre hade jag och min kollega ett besök i butiken, ett för oss helt oväntat möte. Personen i fråga var beväpnad med pistolliknande vapen samt kniv. Inom loppet av sekunder stod vi plötsligt i mitten av ett beväpnat rånförsök. 

 

Min kropp reagerade med rädsla, panik, ångest och jag hamnade i ett chocktillstånd. Själva mötet med gärningsmannen kändes som år och dagar, men i realtid så handlade det om fåtal minuter. I en sådan situation så önskar man ingenting annat än att det ska ta slut och vara över. Rent fysiskt så är jag inte skadad, jag blev berörd fysiskt av gärningsmannen och det blev även min kollega men ingen av oss har fysiska skador efter överfallet. Rent psykiskt så är jag trasig. 

 

Vad händer nu? 

Efter överfallet så är jag nervös, jag är stressad och jag är orolig. Jag känner otrolig ångest när jag är ensam och jag ser helst att jag har sällskap 24 timmar om dygnet. Måendet lever en berg- och dalbana och på minuter kan det förändras från helt okej till katastrof. Utan en specifik anledning eller en specifik händelse kan jag bryta ihop i ren och skär ångestattack och gråta. Ibland rinner tårarna i minuter, ibland i timmar. När en främmande människa springer mot mig så blir jag stressad, för då uppstår en Flashback. Jag påminns om gärningsmannen som sprang emot oss i butiken. 

 

Att ha stöd och att få omtanke från närstående och personer i min omgivning har varit avgörande sedan händelsen. Jag har fått så otroligt många stärkande kramar, sms, samtal, Facebook-meddelanden och kommentarer/privata meddelanden på sociala medier. Jag har blivit kontaktad av personer jag känner väl, och av personer som jag knappt haft någon kontakt med och aldrig träffat i verkliga livet. Min arbetsgivare har tillgodosett att jag får proffesionellt stöd i form av kristerapi och jag träffar nu en terapeut minst 1 gång/vecka som skall finnas som stöd för mig och hjälpa mig att bearbeta min ångest. Jag är sjukskriven på obestämd tid men hoppas kunna vara stark nog att ta mig tillbaka till min älskade arbetsplats inom snar framtid. 

 

Slutligen, så vill jag bara uppmana Dig som läser detta till att faktiskt Se och Lyssna På personerna i din omgivning. Det behöver inte handla om att du ska offra hela din värld och all din tid, men ibland kan till och med ett kort sms där du visar omtanke spela stor roll för en drabbad. Vissa drabbade vill inte prata om det som hänt och har svårt för att öppna upp sig i en jobbig situation. Men i stor utsträckning så har alla som blir drabbade av någonting gemensamt att dessa personer behöver få stöd och omtanke. Och i ett sådant fall så kan just Ditt samtal, Ditt sms eller Din omtanke spela stor roll. 

 

Kom ihåg att Ingen kan göra Allt, men Alla kan göra Något.

 

 

 

Okej, så. Vad har hänt? Massor.

 

Jag och Erik är inte längre ett par. Ni som känner mig vet om detta sedan länge. Vi behöver inte gå in på detaljer kring det tycker jag. Det är inte väsentligt. Utöver det så har jag lärt känna en hel drös med nya, helt fantastiska människor. Mitt liv har i stort sett kretsat kring bilar och bilmänniskor under 2017. Jag har gått på mycket bilträffar, streetrace och andra biltillställningar. Jag var på Elmia 2017. Jag har spenderat oräkneliga timmar i vår grannstad Västerås och jag har spenderat ännu fler timmar i bilen. 

 

Angående bilen så kände jag att jag ville bli av med min Golf jag hade. Golf var absolut inte min typ av bil och jag kände att det var dags att förgylla min dröm och köpa en BMW. Alla får ha delade åsikter om BMW, givetvis. Men jag älskar min bil och kände att bytet av bil var en uppgradering om något. Numera kör jag en silvrig BMW E39. Närmare bestämt en 525i Touring för er som är lite insatta. 

 

Måendet? Det pendlar som sagt. Vissa dagar är jag solskensglad och allt är på topp. Vissa dagar är inte så bra och jag kan både gråta och skrika om vartannat. Men det är på bättringsväg. Det går åt rätt håll och jag håller mig till att umgås med människor som får mig att må bra, och det hjälper. 

 

Jobb? Jag är kvar på Circle K Sverige. Trivs med mitt jobb, älskar mitt jobb och jag älskar mina kollegor. Att jobba som en säljare på en bensinmack kanske inte verkar vara så mycket för världen. Och det kanske det inte är heller. Men att trivas med sitt jobb och att känna sig positiv och glad när man får gå dit, det är viktigt för mig. För tillfället håller jag hus på Circle K i Märsta. Så svänger ni förbi där så kom in och säg hej vettja, så bjuder jag på en kaffe! 

 

Idag, en vanlig fredag egentligen. Jag ska jobba kvällspass och jobbar hela helgen så det blir inte mycket av en partyhelg för min del. Men det gör mig egentligen inte så mycket. Stockholm bjuder på mysväder idag så det är regnigt och grått, men jag skall hålla mig inomhus så det stör mig inte. Däremot är det dags att ta en klunk av min Redbull och pallra mig ut i köket och göra frukost nu.

 

På återseende darlings, adjö.

Jag är singel. Jag har hunnit gå igenom dalar upp till skyarna och ner till helvete på måendefronten. Jag har sovit dåligt, ätit dåligt, skrattat, gråtit, älskat, hatat och allt däremellan. 

Tänkte att jag skulle titta in lite senare vid en dator och kasta in en uppdatering eller två. 

Adjö sålänge. 

 

Kompisar, whats up? 
Vet att förmodligen ingen läser min blogg längre. Och det gör faktiskt inte så jättemycket för min del. Jag känner mest att jag är inne i en period där jag behöver skriva av mig. Inte nödvändigtvis för att någon skall läsa det, men för att jag behöver få ut det i ord på papper. Men då jag är för lat för att skriva för hand, och jag alltid kan spara allt i bloggen om man vill gå tillbaka senare så kan jag ju likagärna lägga upp det här. 

2016. Ett ganska stort år. 16 december 2015 flyttade jag in i min egna lägenhet, min första. För mig var det ett stort men naturligt steg att flytta hemifrån. Bara någon månad senare så började jag träffa min nuvarande sambo, Erik. Vi har nu träffats och varit tillsammans i över 9 månaders tid. Tiden går jävligt fort när man har roligt. Tillsammans har vi skrattat, gråtit, slagit oss, stökat ner, städat upp och varit på äventyr tillsammans. Erik är en kille som kom in ganska snabbt i mitt liv, en kille jag väldigt snabbt fick förtroende för till skillnad mot killar jag träffat innan under mina år som tonåring. Detta är på en ny nivå. Hur cheesy det än låter är detta mannen som jag vill skall sätta en ring på mitt finger en dag, så känns det. Kalla oss tonårskära, om ni vill. 

 

Vad har hänt under 2016 då? Jag har jobbat på många olika jobb. Jag jobbade som lärarvikarie och fritidspedagog under hela vintern och våren. Jobbade extra på Espresso House Kista Bibliotek (världens längsta cafénamn?) men var lärarvikarie i grunden. Började sedan en inlärningsprocess på Haymarket by Scandic, men det kändes inte alls rätt och kontraktet hölls inte så jag sade upp mig. Det hade varit en öppning in i hotellbranschen men det kändes inte som det jag ville göra, så då blev det inte så. Påbörjade min säsong som Enhetsansvarig på Gröna Lund, men magkatarren och psyket tog alldeles för mycket stryk så tillslut så gav jag upp min tjänst där och bytte ut den mot en 30h/v-tjänst på Espresso House Kista Galleria. Där har jag nu jobbat sedan början på juli, och det har gått upp och ner men jag hänger kvar där eftersom att baristayrket på riktigt är min grej och det jag älskar att göra. 

 

I övrigt då? Hälsan. Den har ju också gått ganska mycket upp och ner, tjoho? Ögonen håller sig stabila i år. Hela förra våren och sommaren var det kaos och läkarbesök 1-2ggr per vecka. Nu har jag inte varit där sedan i våras, så nu är det kontroll snart igen. Magkatarren är käpprätt åt helvete och jag skulle gärna skicka min magsäck ner till Satan själv om jag kunde, men så funkar det ju inte riktigt. Någon som vill byta? Nä, trodde inte det. Men, men. Magkatarren bråkar dag som natt. Har ont, det svider, får halsbränna och ja det är bökigt helt enkelt. Har provat alla tabletter och mediciner som jag fått, men inget hjälper. Inväntar sedan i maj/juni en tid för Gastroskopi på Sophiahemmet, MEN har fortfarande inte hört någonting så jag antar att jag fortfarande står i väntelista. Skall ringa och skälla imorgon. Eksemen bråkar, huden är torr och ja. Det är lite sådär helt enkelt, men man skall inte klaga. Jag har inte problem med hjärtat, och jag lider inte av någon sjukdom som påverkar hjärnan. Så jag skall vara glad. Det hade ju faktiskt kunnat vara värre, right? 

 

Kul fakta? Jag har hunnit tatuera mig, några fingertatueringar föll på plats. Meningslösa, men jag gillar dem. Vi köpte hund, en fantastisk amstaff som hette Balder. Men dessvärre trivdes han inte riktigt och för att göra det bästa för hunden så fick han flytta till ett annat hem i Hässelby. Tråkigt, men ett bra beslut. Idag är vi dock ändå tre i hemmet. Jag, Erik och lilla katten Towtow. En korthårig Norsk Skogskatt på 8 år som har bott hos Erik sedan kattungetiden och som nu har fått flytta hem till oss. Min kattallergi bör hata mig, men det gör den faktiskt inte. Känner knappt någonting, så allergin kanske börjar ge med sig lite? Så nu ligger han i alla fall här i knät och spinner som en ferrarrimotor. 

Bytt hårfärg har jag gjort också. Efter över 2 år som rödhårig bestämde jag mig för att gå all black, så atteeeh det blev så. Håret blev svart som natten och nu är det dags att färga igen men jag funderar på att låta det blekas lite och sedan övergå till en blondare nyans. Har ju inte varit blond på väldigt många år nu, kanske skall jag följa den gråblonda trenden som går?

 

Bil har vi köpt också. Mormor ville uppgradera sig, och åkte och köpte en sprillans ny Toyota så jag fick kompispris på hennes Volkswagen Golf från 06 som hon hade. Så den är nu i vår ägo, vår lilla blå pärla. Fantastiskt trevligt med bil, faktiskt. Nu försöker vi få tag i en hyrplats för vintern för att slippa stå på gatan och bli insnöad av plogbilarna, men det är lättare sagt än gjort här i lilla Blackeberg där varenda hushåll äger bil/bilar.

 

Erik är på jobbet och meckar cyklar, och jag själv jobbar kvällspass för tredje kvällen i rad så jag sitter hemma i sängen i väntan på bättre tider. Skall ha möte med Emma innan arbetspasset idag, så skall in lite tidigare men annars är allt i sin ordning. Jag hoppas på en lugn kväll så att jag slipper stressa mig igenom stängningsmomenten på jobbet. Ledig onsdag och torsdag, jobbar hela helgen. Trist men så är det ibland.

Vet inte om jag har så mycket mer att ventilera kring i nuläget, men kanske bidrar med lite bilder under dagen. 
Vem vet?