Vad betyder relativt? Ett barn i publiken ställer den relevanta frågan under Zebradans föreställning Tänja tid och böja rum, som är en charmant och vardagsnära forskningsresa in i Albert Einsteins relativitetsteori. Frågan går förstås att besvara med ord (vilket också görs i frågestunden efter föreställningen) men bästa svaret ger dansarna Caroline Hammar, Johan Hultgren och Markus Lönneborg via sina böjliga kroppar och Christina Tingskogs påhittiga koreografi.
Att tiden relativt sett går långsamt när vi har tråkigt; att den, när vi har roligt, går relativt snabbt, blir ett lika påtagligt som skojigt faktum i en tempovarierad danssekvens som tidsbestäms via stoppur. Med kroppar i rörelse går det också att diskutera vad som är relativt kort, relativt långt och relativt mörkt. Att Johan sjunger relativt bra konstaterar Caroline med svärmisk beundran. Att de alla tre sedan visar prov på lyhörd musikalitet i variationer på slagdängor från såväl Kristina från Duvemåla som av Erik Saade och Georg Riedel är en sanning som inte bara är relativ.
Som barnföreställning betraktat bjuder Tänja tid och böja rum på både igenkänning och poesi. Uttrycket ”Jag ska bara” tas till nya dimensioner via en rolig rörelse-rap, där dansarna bara ska leka klart med dockan (Markus önskan i denna genusmedvetna dansmusikal), tåget (Caroline) och superduperkojan (Johan). Ordlös dans till regnljud och stråk ger möjlighet till egna resor i tankens värld. Även vuxna betraktare får sina blinkningar tack vare träffsäkerheten i kroppsspråk och dialog.
Tiden är relativ. Under fyrtio minuter går det att uppleva ett universum. När dansarna i slutscenen kryper ihop i mjuka rum bildade av den långa ljusslang de dansar med, är det lätt att försvinna bort i funderingar på vår litenhet i världsalltet. Strax därpå tänds ljuset och allt är vardagligt jordnära igen. I Tänja tid och böja rum har ensemblen hittat fram till den alldeles rätta balansen mellan det gripbart lilla och det ofattligt enorma.
Loading ...
