De säger till mig att alla steg är bra. Att varje steg räknas, oavsett omfattning och bakomliggande orsak. De säger till mig att alla steg går fram eller månne lite åt sidan, men aldrig någonsin bak. Att varje steg har ett syfte och att min uppgift är att finna och göra detta syfte synligt.

Jag får inte springa före, men inte heller halka efter. Tempot ska vara lagom - precis så lagom att jag hinner uppfatta varje händelse korrekt, bearbeta den normalt och slutligen placera den i rätt fack utan ångest och panik.

Vidare får jag endast ta ett steg i taget, och detta steg ska vara tydligt och precis lagom markerat. Avstamp och isättning ska vara medvetna och en uppenbar skillnad mot tidigare steg ska synas väl. Framsteg och mognad ska ligga bakom skillnaden, inte på pappret utan i mitt verklighetens centrum av händelser.

Att ta alla dessa steg i rätt ordning, i rätt tempo och med rätt anledning och känsla i bagaget är absolut inte enkelt. Det är en hårt kamp mot både tid och omgivning och emellanåt upplever jag att ett alltför ojämnt underlag gör allt för att sätta krokben för mina många gånger faktiskt förtjänade framsteg.

Men skam den som allt för lätt ger sig, envis är mitt andra namn och i ryggen har jag det starkaste av stöd - kärlek från dem som verkligen tror på mig.