Livet har börjat komma tillbaka

Länge sen sist.....

Har tyckt att det varit jobbigt att komma in till bloggen med tanke på Ginza men kände att nu är det dags.

Under hela året har jag kämpat mot min utmattningsdepression. Det har varit det jobbigaste jag varit med om och tro mig, ni vill inte hamna där själva!!

Tillslut hittade vi rätt medicin och livet började komma tillbaka.

Jag är långt ifrån bra och jag kommer nog aldrig komma tillbaka till den jag var innan. Men det är något jag har accepterat!

För 2veckor sen flyttade lilla Önska hem till oss. Ett beslut jag haft väldig ångest över men som jag nu inte ångrar en sekund.

Hon kommer förhoppningsvis bli min nya stjärna på tävlingsplan. Hon visar redan stor kapacitet och jag tror vi kommer kunna gå långt!

Jag har ännu inte gett upp tanken på att tävla igen med Ernie men tyvärr dröjer nog det ett bra tag till.

Allt som varit med honom sen senaste inlägget kommer jag inte skriva om. Det är alldeles för mkt!!

Men vi kämpar på, han och jag!

Träningsmässigt har vi det superkul och jag filar på många detaljer. Rutan har jag tränat om helt från början då jag inte var fullt nöjd med det vi hade.

Har även börjat om med inkallningen.

Men eftersom vi har gott om tid på oss ser jag ingen anledning till att skynda sig.

Så vi filar vidare på detaljerna och förhoppningsvis när vi väl kan tävla kommer vi snabbt upp till eliten och kan börja plocka första prisen.

Tant Chili då? Jo då hon är med och håller sig pigg och fräsch :-)

Nä nu är det dags för mig att sova. Blir ju tidiga mornar med valp ;-)

Tiden läker alla sår

Ja det sägs vara så och det stämmer nog till viss del.

Saknar Ginza så enormt mycket men det gör inte lika ont längre och jag kan tänka på henne utan att börja gråta. 

Hennes matskål står kvar och jag har svårt att ta bort den. Ernie och Ginza delade ju på en matbar vilket gör det hela värre. Tar jag bort skålen blir det ju både tomt och fult men jag kanske ska göra om hennes skål till en vattenskål. Ja jag vet inte. Den får nog stå kvar ett tag till.

Har börjat vänja mig vid att bara ha två hundar och det känns som även Chili och Ernie har vant sig.

Chili har dock blivit mycket mera kelsen än hon var tidigare. Vet inte vad det betyder.......

Ginzas aska har jag nu fått hem. Faktiskt i en ganska fin träurna. Just nu står hon på fönsterbrädan i vardagsrummet men jag ska hitta en bra plats att sprida henne på. Min älskade lilla Ginza ❤

Hur som helst går livet vidare. Är fortfarande sjukskriven på 75% och det känns bra. Mår bättre vilket är jätteskönt men jag vet inte om jag känner mig redo att gå upp i tid än. Har fått ett litet återfall av ångest nämligen och jag är inte helt hundra på vad det beror på. Jag vill verkligen inte hamna där på botten igen så jag måste lyssna på min kropps signaler. Det är jäkligt svårt måste jag säga; att vara så ärlig, både mot sig själv och andra, att man faktiskt inte klarar av vissa uppgifter och att klara av att säga nej.

Ja ja det blir nog bra tillslut.

Ernie mår iallafall bättre :-)

Var på återbesök hos veterinären i fredags. Fick då lite mer info om Ernies diagnos. Tjocktarmen var inte bara kraftigt inflammerad utan var även sårig, och tunntarmen visade på avvikelser som kan tyda på foderintolerans.

Vad hela hans inflammerade magsäck och tarmsystem beror på, tvistas det lite om (alltså varför inflammationen uppstår hos hund). Det är iallafall inget jag kunnat göra annorlunda utan det bara kommer. Veterinären menar på att troligtvis är blindtalet över hundar med inflammation i magen mycket stort. 

Hur dom helst har vi nu tagit bort antibiotikan Ernie åt då jag inte märkte så stor skillnad. Sen efter helgen här kör jag igång med hans "allergidiet" dvs han får bara äta sånt som har lamm som protein. Vi ska börja där och se om det blir lite bättre. Om inte så gäller det att börja experimentera lite med proteinerna (då det är oftast dom som är boven i foderallergier).

På återseende :-)

Tredje inlägget för idag

Detta inlägg handlar om Ernie och hans senaste veterinärbesök.

I tisdags förra veckan var han hos veterinären och gjorde en gastroskopi och rektoskopi eftersom han inte svarade fullt ut på den medicinen han redan åt.
Jag kände att jag nu ville ha svart på vitt om vad det var för fel på honom.

Nu äntligen vet jag och det är en sån skön känsla, efter över 1 års utredningar.
Han har en kraftig inflammation i magsäck och tarm. Han var tydligen jätteröd och supersvullen och veterinären sa att han troligtvis har jätteont och att det troligtvis varit i ca 2år.
Nu äter han en dunderkur för magen för att få den i rätt balans igen.
Kommer just nu inte ihåg vad veterinären sa orsakade det hela men det var tydligen ganska vanligt iallafall (fast Ernie hade en ovanligt kraftig inflammation).
Har återbesök den 10/5 och hoppas att få lite mer info då.

Men de svar jag har fått är ändå positiva. Det var inget allvarligt utan behandlingsbart och det känns som att nu kan allt bara bli bättre.

Aldrig mera Redog

Ville inte skriva detta i samma inlägg som jag skrev om Ginza men tyvärr är jag väldigt besviken på Stefan och Redog.
Dels pga det de sa och skrev om Ernie.
De sa att Ernie inte hade artros i tårna utan började prata autoimmuna sjukdomar osv. Men sen i journalen skrev de ändå att han hade början till artros.
Detta blev det korta versionen av den berättelsen, vill ni veta detaljer får ni höra av er.

Men sen det som får mig att säga Aldrig mera Redog är det som hände när jag var där på mitt sista besök med Ginza.
Först och främst kändes det som att de gärna ville att jag skulle testa den där medicinen till Ginza bara för att de ville få mer info om hur den funkar och verkade inte alls tänka på vad som var bäst för Ginza.
"det vore ju synd att inte prova för hon är ju en sån fin hund"
"Du vill ju veta att du provat allt"
"Nu för tiden är försäkringsbolagen kinkiga med att betala ut livförsäkringen om man inte provat allt"
Ja detta är några av kommentarerna jag fick av ortopeden och veterinären som följt oss under dessa månader hängde med ortopeden som om hon vore rädd att säga nått som går emot honom.

Efter mycket om och men så är vi då inne i rummet där jag ska ta farväl av Ginza.
Veterinären satt upp lappar på de båda dörrarna om att inte störa så vi skulle få vår sista stund ifred.
Ginza får sin spruta och jag ligger där på golvet bredvid henne.
Veterinären går sedan ut och jag ligger kvar. Gråter och försöker ta mig ork till att lämna Ginzas kropp.
Då helt plötsligt öppnas bakdörren, Stefan kliver in. Går fram till mig där jag ligger på golvet och gråter. Säger typ "ja detta är den finaste gåvan man kan ge" och så går han ut genom andra dörren.
Strax därefter öppnas bakdörren igen och ortopeden är på väg in, då blev jag förbannad och sa åt honom att gå ut.

Blev så himla arg och besviken!!
Här ligger jag helt blottad och precis tagit bort min bästa vän.
Det fanns ju en anledning till att veterinären satte upp lapparna på dörrarna.

Nä aldrig mera Redog!!!! Så jäkla respektlöst av dom!!!
Och de kommer få höra från mig så fort jag hämtat Ginzas aska.

Fy fan!!!!!!

Min älskade lilla prinsessa

Det är nu ca 2 veckor sen jag förlorade en av mina bästa vänner.
2 veckor av smärta, tårar och en enorm saknad.
Aldrig mer kommer jag få pussa på hennes söta tryne eller skratta åt hennes tokigheter. Aldrig mer kommer jag få pilla i hennes päls eller klia henne på magen (som hon alltid ville att man skulle göra).

Ginza och jag föll för varandra första gången jag träffade henne vid 4 veckors ålder. Alla valparna var tingade och jag var bara där för att hälsa på hos familjen Thern <3
Men oj vad hon rusade in i mitt hjärta och jag kommer ihåg att jag grät på tågresan hem för jag visste att den lilla röda tiken (rött halsband) inte skulle få bo hos mig.
Maria bjöd in mig för att hälsa på en gång till innan valparna flyttade men jag klarade inte av det.
Dagen efter att alla valparna levererats till sina nya ägare får jag ett sms jag aldrig kommer glömma "Ginza är tillbaka"
Det var det enda som stod och jag stod som paralyserad. Hur fan skulle jag göra nu? Jag skulle ju inte ha en till hund för tillfället men det var ju Ginza!!
Efter en kort funderare så fick hjärtat säga sitt - Det klart jag ska ta henne!!!
Så under den kvällen drog jag i alla trådar och fixade valpledigt från jobbet under några veckor och fick "godkänt" från Eva att jag fick köpa henne.
Lyckan var total!!!

Ginza och jag hade sen ett mkt tight band till varandra, mer än jag har haft till ngn annan av mina hundar. Det var verkligen hon och jag <3

Vi fick ett kort men aktivt liv tillsammans och vi lärde oss av varandra.

Beskedet om hennes ryggskada fick jag när hon var ca 2,5 år gammal.
Med hjälp av laserbehandlingar fick jag henne smärtfri och vi började leva igen.
Under resten av hennes liv kollade jag till ryggen lite då och då med laser, massage mm.
Märkte också en klar förbättring när jag började ge henne grönläppad mussla.
Så livet fortsatte och vi körde på med vissa restriktioner.

Sen nu under hösten 2012 fick vi en kraftig dipp ute på tävlingsbanan och jag började fundera på ryggen igen.
Började med lite laser och fick viss effekt men ingen som höll i sig.
Så i december började månader av smärtstillande och all möjlig rehab.
Det gick lite upp och ner men aldrig så att jag kände att hon blev smärtfri.
Så kom då den dagen som skulle till och bli hennes sista.
Vi skulle då träffa en ortoped som skulle kolla igenom henne och se om det fanns nått annat vi kunde göra.
Jag hade bestämt mig för att ta bort henne där och då om jag inte fick några bra nyheter.
Ortopeden känner, klämmer, bänder och böjer. Ginza skriker och mitt beslut börjar kännas verkligt.

Tyvärr slutar inte historien där utan det blir några timmar i förtvivlan och avslutas med sorg, lättnad och besvikelse.

Hur som helst så får jag ett val av ortopeden, jag kan ge henne Cartrophen som är nått annat typ av smärtstillande som ges med sprutor.
Då skulle man börja med en startdos med en spruta i veckan i fyra veckor för att sen ges var 3-6 månad om allt funkade som det ska. Problemet var att det var inte säkert att det ens skulle funka och inte hur länge det i sånna fall skulle gå.
Efter mycket om och men bestämde jag mig för att låta henne gå.
Att välja sprutorna skulle vara så egoistiskt av mig när det inte finns några garantier för om de skulle funka och det var uppenbart att Ginza har riktigt ont.
Det kändes inte rätt mot henne att låta henne fortsätta.

Jag vet att jag valde rätt beslut men det gör inte smärtan mindre.
Jag är så glad över de åren vi fick tillsammans och önskar så klart att vi skulle fått ha flera år kvar.
Nu är hon åtminstone smärtfri och hon har sällskap av Benny <3

<3 Jag älskar dig, nu och för alltid <3

Veterinärsamtal x2 m.m

Väntade under dagen på att både Redog skulle ringa om Ginzas fästingprover och att Ernies veterinär skulle ringa om vad nästa steg i hans behandling skulle bli.
Så klart ringer de typ exakt samtidigt.
Vad är oddsen för det liksom.
Medan jag pratar med Redog ringer Södra djursjukhuset. Som tur var så var Redog-samtalet på väg att avslutas så jag skyndade på det hela lite och hann precis svara Ernies veterinär. Ville ju inte riskera att missa det samtalet heller.

Hur som helst.......
Redog ringde för att ge svaren på Ginzas fästingprover och det visade sig att titrarna för anaplasmos var ganska höga.
Nu har ju Ginza haft anaplasma tidigare och har behandlats mot det och det kan tydligen ligga kvar i blodet. Så vi kom fram till att Ginzas veterinär ringer Södra Djursjukhuset som har Ginzas gamla journaler för att kika på vad halten titrar låg på vid tidigare tillfällen. Och så ringer hon mig på torsdag igen.
Tänk om det är så att anaplasmosen är det som gör att Ginza har ont. Det vore ju ändå helt underbart för den sjukdomen är ju behandlingsbar. Känns sjukt att hoppas på att hon är sjuk men jämfört med det andra som ev låg framför henne är detta så mkt bättre.
Men vi får se, ska försöka att inte bygga upp föööör stora förhoppningar att det är anaplasman som ger smärtan då jag hellre vill vara lite förberedd.

Så till samtalet med Ernies veterinär.
Vi bestämde nu att vi ska göra en gastroskopi och en rektoskopi på honom för att få mer svart på vitt vad som är fel och vad för behandling han ska ha.
Är så trött på att famla i mörkret och bara chansa på medicinering. Nu vill jag veta!
Det har ju dock sitt pris, ca 12.000-13.000:- skulle jag räkna med. Tur man ändå har försäkring och att jag hann med innan självriskperioden gick ut.
Fick tid 16/4 och då ska han sövas och undersökas ordentligt.
Är alltid jobbigt med narkos men ovissheten är ännu jobbigare.
Generellt har Ernie blivit bättre sen vi började med magmedicinen MEN han är fortfarande inte tillbaka till 100% så därför känns det skönt att göra detta.
Även här känns det konstigt att hoppas på att de hittar ngt men det vore skönt att veta vad det faktiskt är som är felet.
Ja ja nu väntar vi tills det är dags så får vi se.......

Idag är det Ginzas 6års dag och den har firats ute i solen med bus i skogen och så fick de goda märgben nu på kvällen. Mums tyckte alla :-)
Avslutade kvällen med lite laser på Ginza (och min axel).
Imorn är det vattentrask igen.

Ernie har jag börjat träna hoppfjärr med. Eller träna och träna, jag gör korta träningspass lite då och då när jag har ork vilket än så länge inte är jätteofta.
Men nu har jag fått genomslag i hopp-stå på honom iallafall så det börjar bli nått av det :-)
Försöker också lära honom bakdelskontroll med lite varierat resultat.
Försöker få honom backa upp på saker men det slutar bara med att han sätter sig på det jag vill han ska backa upp på ha ha.
Annars lyckas vi ganska bra med att han tex ska stå på små stubbar. Där jobbar han minsann med baktassarna också å det är ju bra iallafall.
Mer träning som gäller iallafall!
Få se om man orkar nått imorn redan.

Kram på er

En dag i taget

Just nu så försöker jag leva med tanken en dag i taget.
Det är ingen idé att oroa sig för saker längre fram, jag har nog med ångest redan.
Det är verkligen inte lätt att mota undan massa tankar men det går ändå helt okej.
Ibland blir det melt down men med hjälp av vänner, familj, kurator och lite medicin så går det bra.
Man har ju verkligen sett vilka ens riktiga vänner är och vilka som verkligen bryr sig.
Men jag vill skicka ett stort tack till alla som ställt upp. Tänker inte nämna några namn då jag inte vill råka glömma någon men ni vet vilka ni är och ett stort tack till er ❤

Jag kämpar på med Ginzas rehab. Även där är det bara å ta en dag i taget. Vill inte bygga upp falska förhoppningar utan vill se det realistiskt. På ett sätt vill jag träffa ortopeden NU eftersom ovissheten är hemsk samtidigt som jag vet att jag kan behöva fatta ett mkt jobbigt beslut när jag träffar honom.
Men jag fortsätter hålla tummarna för att rimadylen och rehaben funkar.