Är påväg till stallet. Jag trivs där, jag är i säkerhet där, men jag är så trött. Ätstörningen slukar mig och jag får bara fler och fler papper att fylla i. Vad jag äter hur jag tänker vad jag gör. Kontra vad jag borde äta tänka göra. Det finns ingen överrensstämme. Sover hetsäter och kräks när det finns tusen saker jag måste ta tag i. Jag kämpar inte, jag lägger mig platt och gör inga försök att resa mig. Utanför fönstret skiner solen, hösten visar sig från sin bästa sida. Jag väntar tills det blir kallare, tills solen försvinner för dagen innan jag tar mig ut. Anledning oklar, korkad.
Jag vill rida. Jag måste orka det. Varför förstör jag så jävla mycket för mig själv hela tiden? Tvångsmässigt sabbar mina förutsättningar. Det är krig och jag förlorar. Psykologen snackar om stödtrupper men jag känner bara hopplöshet och låt mig vara. Jag känner mig så jävla korkad.
Det finns alltid en krage att ta sig i och jag kan det. Jag ska göra det nu. Jag ska göra mer. Det håller en eftermiddag, lätt. Jag tänker ha det bra i stallet punkt.
Vi bestämde att jag ska börja skriva matdagbok igen. Det har hittills gått helt okej. Men jag måste skriva upp hetsätningarna också, alltså inte bara "hets", utan allt jag faktiskt stoppar i mig (och kräks upp). Det känns riktigt jobbigt, som ytterligare straff att ha det svart på vitt. Jag sparar aldrig kvitton när jag köper hetsmat, jag går ut med soporna direkt efteråt, gör mig av med bevisen. Nu ska det alltså lysa i bläck på veckoschemat exakt hur mycket jag misslyckats. Kommer bli ännu svårare att fortsätta fylla i resten av dagarna efter en hetsätning också. Nytt blad, nystart, bränn och börja om- ni känner säkert igen det.
Behandlarna på dagvården är guld. De gjorde verkligen sitt bästa för att underlätta och få det att kännas mindre hemskt att vara tillbaka. Jag tycker om dem, särskilt C. Och jag har blivit jättemycket bättre på att acceptera och ta emot hjälp. Psykologen har rätt, det kommer bara att ta mig framåt. Jag och min kontaktperson pratade om att boka in möten med läkaren, fysioterapeuten och dietisten. Är amazed över hur mycket resurser det läggs på mig. Jag kan fan inte med att inte bli frisk när det finns så många människor som jobbar och engegerar sig för just det. De tror på mig och jag kan bara inte göra dem besvikna.
Vagnen skramlar iväg mot sjukhuset, jag är påväg till dagvården. S2e1. Skäms för det tog ingen tid alls innan jag var tillbaka. Känns inte bra att träffa behandlarna, vi sa hejdå, jag fick ett lycka-till-i-framtiden-kort. Jag antar att de tycker att jag borde lyckats bättre. Jag fick bra vård, många verktyg.
Psykolgen säger att det här är det bästa jag kan göra, att det visar på framsteg. Att jag genom att göra dagvården igen gör det bästa för att ta hand om mig och att det är tecken på att det går bra. Jag ser misslyckande. Men jag är trots allt påväg. Jag kommer öppna dörren till avdelningen säga tja och bara göra det. Räknas det som självdisciplin?
Sen i lördags har jag varit dunderförkyld. Har inte känt någon smak vilket har gjort det svårt att motivera sig att äta ordentligt. Fast jag har gjort det ändå, hållit koll på klockan och skyfflat i mig vid rätt tider. En del av mig tycker att jag "slösat bort" en perfekt chans att gå ner i vikt. Ett frikort till minuskilon. Den andra delen, som jag försöker ge så mycket utrymme som möjligt och verkligen rikta alla inre strålkastare emot, är stolt.
Eftersom allt har smakat ingenting så ser jag fram emot en god middag ikväll. Ska köpa vin och förmodligen choklad. Grejen är att egentligen älskar jag mat. Jag tycker om att äta ute och testa nya restauranger, jag tycker om att laga mat tillsammans med andra, älskar att baka (fast det är något jag aldrig ägnar mig åt pga. hetsrisken), lyxen i en riktigt bra whiskey, att äta glass i sommarsolen- ni fattar, jag skulle kunna fortsätta. I trygga miljöer och under rätt förutsättningar kan jag verkligen uppskatta och njuta. Samtidigt skrämmer det mig att mat är så viktigt, tar så stor plats. Och det kan slå över så lätt. Jag kan ha svårt att äta sånt som inte känns "värt det", lite som att en trerättersmiddag på en lyxrestaurang är väldigt värt, men en halvtråkig soppa ensam hemma till lunch är det inte alls. Jag kan gå och gräma mig hela resten av dagen för att jag fick en torr kaka när jag fikade med en kompis (ovärt).Och så har vi ju det ständigt närvarande hotet om hetsätning. Hetsätning har inget med njutning att göra, det är skam och straff, smaken spelar ingen roll, det "viktiga" är att det är "förbjudna/riskfyllda" livsmedel i stora mängder.
Det blir ingen poäng av det här, det är bara konstateranden.
Imorgon ska jag på bedömningssamtal för dagvården. Jag tror på riktigt att det skulle vara bra, mer struktur, något att luta sig mot. Men jag vill inte, känslomässigt vill jag bara inte. Jag har redan gjort det en gång, jag vill vara färdig med de där rummen nu. Jag vill inte dagvård igen men jag vill jobba mot friskhet. Plocka fram envisheten och applicera den på arbetet att må bättre. Trycka undan känslan av misslyckande, den tar mig ingenstans.
Har vägt mig på sjukhuset nu de senaste tre veckorna. Blir nöjd om de visar mindre än veckan innan, orolig om de visar mer, fastän jag ligger stabilt och pendlar mellan x och x+1 och har gjort det under åtminstone ett halvårs tid nu. Har svårt att släppa tankarna på att jag vill ner. Enligt bmi-skalan borde jag vara helt okej smal, men hur kan i så fall mina lår se ut som de gör, eller min mage? Jag skäms för de här tankarna. Dubbelbestraffar.
Har sökt utbildningar jag med största sannolikhet inte kommer in på. Universitetskursen jag läser nu går fint, jag trivs bra med den. Däremot har jag inte lyckats få mig själv till att plugga alls mycket till högskoleprovet. Jag hatar verkligen högskoleprovet. Har ingen som helst stresstålighet så vet att det bara blir ångest och skit. Ska också göra en prövning på en kurs jag fick vg i i gymnasiet. Har inte direkt tagit tag i det heller. Jag vet att psykologprogrammet är rätt. Det stör mig att jag inte orkar kämpa mer för att komma in. Låter mig besegras av ett jävla högskoleprov.
Å andra sidan är det fler saker jag har att kämpa med, mitt mående osv. Jag tror att jag gör mitt bästa på det planet. Även om det inte räcker så tror jag att jag verkligen försöker. Det är också viktigt. Kanske viktigast av allt.
Det är fantastiskt hur jag kan luta mig mot vården. Det finns ett helt team där på sjukhuset som på riktigt bryr sig om mig och är villiga att göra allt de kan för att min situation ska förbättras. Efter samtalet med psykologen igår kändes allt så mycket mer hoppfullt. De ordnar fram läkarintyg så att jag slipper kriga med csn på egen hand, för jag orkar inte det. Jag orkar inte övertyga dem om att jag var sjuk, det räcker inte med ett konstaterande, att säga det en eller tio gånger, de vill ha utlämnande detaljer och jag skriver aldrig ett sådant brev igen. Jag behöver inte och det är så himla skönt. Jag har människor vars ord väger så mycket tyngre i det här på min sida nu.
Psykologen skickade en ny remiss till dagvården. Jag är så besviken och arg på mig själv, för jag vill klara det på egen hand nu. Men jag kan inte låta ätstörningen vinna ännu mer mark på grund av envishet. Det blir alltså som det ser ut just nu, en till vända på avdelningen. På deltid, visserligen. Inte varje dag. Hon säger till mig att det inte är mitt fel, att det inte beror på att jag inte försökt tillräckligt mycket eller att jag är svag. Jag kan inte för mitt liv ta in det.
På eftermiddagen är det seminarium. Som vanligt när jag ska producera en text i skolsammanhang har det inte låtit sig göras utan 1000kg ångest och tårar. Att prata på seminariet är jag däremot inte så nerövs inför. Helvetestexten är redan uppladdad, det finns inget mer jag kan göra åt den nu. Prata kan jag. Jag vingar det. Känner igen den gamla prestations-highen, jag får mycket beröm av de andra kursdeltagarna. Är nästan nöjd med mig själv, men även den här sorten av självberöm är obekväm nu för tiden. Börjar gråta när jag kommer hem.
Behöver att A säger till mig att jag är bra, att han är stolt, kanske mest av allt för att jag anstränger mig och är ärlig i terapin, det var inte alls lätt att erkänna att dagvård igen är något som skulle kunna hjälpa mig. Men också för skolan. Jag vill att han ska tycka att jag är smart och duktig, jag vill höra från honom att jag skriver bra.
Verserna är story of my life. Förlåt men det är dåligt igen. Jag kan inte skriva, de har gjort mig tom. Jag är svag, darrig och oprecis. Tycker synd om mig, hatar mig. Jag har försökt, jag försöker, varför är det så svårt? Hur fixar folk livet? Jag fixar livet, i och för sig. Jag är bara så ledsen ändå. Stänger in mig i lägenheten, flyr allt, låter det bli tomt, ihåligt. Fingrar i halsen tills jag inte orkar stå. Men jag tvingar mig ändå jag vägrar förstöra det jag trots allt lyckats bygga. Höstvindarna blåser i håret nu, om man vågar sig ut. Är det okej att det känns så jävla hopplöst? Jag tror inte det. Medicinerna hjälper inte. Jag gör det nödvändiga, tvättar håret och drar på mig klackarna. I show up. Tror på det själv. Är medel, inte mer, och det som så länge varit min största rädsla att fastna i. Men alla ska vi växa upp och lära oss nöja oss. Med att livet inte blev mer. Det gör ont. Jag skäms, för jag har så mycket som är fint och bra. Det är den outnyttjade potentialen som fräter hål.
Det går skit med maten. Jag känner mig uppgiven. Har hetsat och kräkts idiotiskt mycket. Jag är inte ens intresserad av att hålla en vanlig kosthållning, fastän jag vet nu att det funkar. Min psykolog säger att jag är mästare på att måla in mig i hörn, att sätta upp mer och mer regler kring allt, inte bara maten, att jag inte låter mig lyckas. Det är sant, men det innebär inte att jag vet hur jag ska ändra på mig. Jag vill bli tunn, det är inte tillräckligt med normalsmal. Jag blir inte längre inkallad till vägning. Men jag säger inget, fast jag hatar att inte veta. Jag vill känna kläderna bli slappa och rynkiga, jag vill att det ska synas. Som vanligt när jag inte har kontroll är det så kallade svaret då att gå ner i vikt, allt kommer ju bli så mycket bättre om jag blir smal. Jag är egentligen en intellegent ung kvinna, jag är smart, jag lovar, jag är det! Egentligen. Ändå kan jag inte få in i min skalle att fem kilo mindre inte skulle spela den minsta lilla roll. Eller fem kilo mer för den delen. Jag måste "jobba med mig själv", utan citationstecken, seriöst. Jag saknar er
Är jävla skitledsen. Psykologen pressar mig, eller så är det jag själv. Hur som helst känns det som om samtalet aldrig tar slut. Det här är det absolut svåraste att prata om. Så mycket skuld, rädsla och massor av ihopblandade men alldeles för starka känslor. Akta dig för att bli översköljd säger hon, lite i taget i trygga miljöer. Vad betyder det ens? Konkret? Hon går på semester nu igen, två veckor. Lämnar mig ensam att hantera det.
De ger mig beröm för hur jag klarar mig utan att hetsa eller svälta även när det är jobbigt och jag är ensam. De har så låga förväntningar, det är bara medel, de flesta människor skulle inte förvänta sig mindre av sig själva, för det borde vara självklart. Är så otroligt trött på att vara sjuk. Ibland när jag är arg som ikväll tänker jag att jag är trött på att leka frisk också. Stå ut i känslan. Låt mig. Men jag låter mig inte.
A får fan komma hem nu. Jag älskar honom mest i världen men jag är arg på honom och hans jävla icke-reaktioner. Bilden han sänder blir att jag inte är viktig för honom, och det vet jag att jag är, men det sårar mig att han i det här fallet totalt misslyckas med att förmedla det till sina närmaste. Fuck hans pappa och co. Men faktiskt.
oftast nu är jag kaxig, oftast nu känns det som om jag är okej, bra till och med på riktigt. Ikväll är jag rädd. För ångesten och bara jag är här och jag har inte längre någon att ringa klockan tio en lördagskväll. Pratar med A tar näst sista tabletten. bara i nödfall. Har sparat dem som de värdefulla livlinor de är. Har fått Quetiapin konstigaste medicinen. De ska tydligen inte vara bra att kombinera yada yada. A är så naiv "prata med din läkare och säg som det är att du inte har fått på recept men vill ha ett för att de funkar för dig".
Vet inte om det är superbra för mig att träffa H alltid. Jag tycker om honom skitmycket. det är bara jobbigt att han mår dåligt och att det syns. Och jag vet att han har den finare diagnosen och han tycker det också och det lyser igenom. Det är så löjligt. Tänker inte så 90% av tiden men det finns där.
Sommarvården är okej. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket svårare nu som det blivit. Jag går och går. BMI som steg med 0,3 enheter på en veckan siffrorna bränner i huvudet. Kan trycka bort det hyfsat men inte alls ikväll och det blir svårare överlag.
Snart är det höst. Skola. Jag behöver kontroll och jag kan bara alla fel sätt. Jag har ett mål nu jag vet att jag vill psykologprogrammet. Jag vill skaffa häst. Jag vill bo i den här staden. Jag vill gifta mig med A.
Jag har kommit långt jag har en agnostisk tro på mig själv och det får man ändå vara nöjd med. Är rädd att tappa allt, falla tillbaka. Det är bara en tanke. bara för att jag tänker det ökar inte risken att det ska hända.
Hej. Jag kämpar, herregud var kommer all kraft ifrån? Äntligen. Samtidigt är jag så svag. Jag har kontroll igen, över maten. Jag äter alla 6 målen precis som de lagt så stor vikt vid att nöta in i mig på behandlingen. Är stabilt normalsmal, bmi 19, det är på fitthåret enligt deras definiton, deras regler. Jag är okej. A befinner sig på andra sidan jorden, jag saknar honom som fan men förvånansvärt nog klarar jag mig själv. Jag tar hand om mig, jag smörjer in kroppen med body butter trots att ingen ska röra den. Jag tillbringar mycket tid i stallet. Jag har fått en ny vän.
Platserna på sommarvården är begränsade men jag ska gå där. Vad betyder det? Att jag är en av de sjukaste fast jag äntligen börjar känna mig friskare?
Jag hamnade på akuten, arenasjukhuset. Blod på den vita skräddade jackan, det fastnade i spetsdetaljerna, satt kvar även efter noggrann tvätt. Jag orkar inte det, dessa jävla korridorer. Jävla kropp som bara faller. Inte värre än en skalle mot stengolv. Strobe light. Ridå. Liksom hemstaden är den här staden alldeles full av bilder och minnen. Det krävs en utandning för att de ska skölja över nuet. En gata, en bar. Ett sjukhus.
Jag vill ringa dig, kanske kommer jag mig för ikväll, med några glas rött i kroppen. Förlåt. Allt har blivit så konstigt. Jag vet inte ens om du vill längre, att jag hör av mig.
Det är jag som bokat restaurangen. Vi dricker champagne och sörplar ostron. Trerätters, fint vin. Fyra timmar som ingenting. Jag älskar att vara med dig. Vi kommer hem, min rygg mot det hårda betonggolvet i källaren, händerna fasthakade i gallret till förråden, vi kommer båda minnas det här knullet. Räcker det för en månad?
Jag stöter på en klasskamrat från gymnasiet. Det första hon säger är "fan vad smal du blivit!". Vet att jag såg ut som skit sista året. Stor. Och jag vill inte vara den, den som tycker att extrafett i sig är ett misslyckande. Hon har varit sjuk och jag ser det som bekräftelse på ett plan. Blir så obekväm att jag hoppar in i närmsta taxi.
Får jag ringa? Jag tänker på dig och vill veta hur du har det.
Hade en underbar dag igår! Svartaste svart eller regnbågsskimrande lycka, lite typiskt mig. Sommarkänslan när man spolar av en svettig häst efter att ha ridit och släpper henne i hagen där det första hon gör är att rulla sig<3<3 Så nöjd. Föräldrarna hade med sig sin systemkamera så det blev massor av fina bilder på oss ockås. Jag ser ju henne aldrig jobba från marken och det var så himla kul att se på bilderna hur fint musklad hon blivit *stolt*. Det är fint också vilket bra team jag och A har blivit i stallet, älskar att se honom med hästarna, han har så fin hand med dem. Det får mig att känna mig lite extra kär. På kvällen promenerade vi genom stan och köpte med oss sushi som vi åt i solen vid kanalen. Jag tycker om de här gatorna, människorna som rör sig här, parkerna, uteserveringarna. Staden är rätt, det är här jag vill vara, bo, nu.
Ny dag, nya tag. Alltid dessa nya tag, men vad skulle vi annars göra? Solen är nästan sommarvarm nu, skiner in genom fönstret på vår lilla familj som sitter samlade i soffan. A med gitarren, jag med datorn, katten som njuter i solen. Mina föräldrar kommer hit idag, jag tror det blir mysigt. Vi ska åka till stallet. Jag ser fram emot det. Tog det så hårt att jag inte riktigt ville vara där i onsdags, ville bara hem och sova. Längtar nu.
Är rädd att tröttheten är depressionen som gräver sig djupare in under huden igen. Tål inte att pressa mig längre. Gör det med behandlingen och det måste man ju men det är som om kroppen och psyket liksom bara tjurar ihop, lägger ner. För det mesta är jag tillräckligt säker på min egen envishet för att slippa bli livrädd, men det finns dagar då jag drunknar i hopplöshet. Inte idag!
Allt ställs på sin spets i de där rummen. Jag gråter och kan inte sluta när jag sitter ensam med behandlaren. Känner mig svag och splittrad. Det finns för stora klyftor mellan mina värderingar, åsikter och övertygelser och mellan mina äckliga känslor.
Tänker på hur mycket jag kostar. Behandlingen, att jag lever på bidrag, alla år som det investerats i barnbidrag, gratis tandvård osv, i all oändlighet. Snacka om att samhället satsat på fel pålle här. Tänker på alla som det inte satsas på, de på fel sida om gränserna. Mår illa då. Mår också illa av resonemanget i sig, som om människovärdet ligger i lönsamhet. Orkar inte.
Tänker på hur mycket lättare det var innan jag var full av motsättningar, när det inte fanns så mycket ifrågasättande. När jag ba SMAL ÄR BRA-TJOCK ÄR DÅLIGT och så var det bra med det. Är för gammal för den här sjukdomen, för smart. Ätstörningen är korkad och ignorant, fast i sina felaktiga resonemang som vem som helst kan se så lätt smulas sönder ute i ljuset. Men det spelar liksom ingen roll, för det sitter där, inristat i ryggraden. Jag vet bättre men det spelar ingen roll. Korkad och ignorant, som sagt.
A är så snäll mot mig. Fantastisk.
Jag är väldigt trött. Sover, sover och vill bara sova. Kan inte hjälpa att tänka "är det värt det?". Slarvar i stallet. Det är inte roligt. Jag orkar inte. Bjuder hit Mira på fika, bakar schackrutor och köper kaffe, men sen får jag inte upp ögonen. Ställer in. A får ta med kakorna till jobbet. Det rätta är att prioritera behandlingen såklart. Ändå är jag rätt säker på att jag inte kommer ta mig dit idag. Säker.
Förlåt att jag är så långsam med att svara på kommentarer. Läser och läser om, tar till mig. Tack för era ord, de gör skillnad.
