Stora Blåsjön – The Big Blue

Fredrik Johansson med kamratgäng begav sig upp till Stora Blåsjön för att testa en av fjällens kanske minst exponerade skidanläggningar.

– Va, har ni inget motordrivet med er. Inga skotrar, vad gör ni då här?
Frågan från bybon är hård, men ärlig. 50 centimeter natursnö låter som ljuv musik för en sörlänning medan locals ser snömängden som lite bottenskrap i väntan på den riktiga vintern. Snökanonboomen har inte nått nordvästra Jämtland än. I vanliga fall öppnar Blåsjöliftarna vid nyår, men bristen på snö gör att de tre ankarliftarna nu står.

Blåsjön är annars snösäkert, 273 centimeter är rekordet. Snödjup uppåt två meter är inte ovanligt här. Stora Blåsjön är en del av Frostviksfjällen, beläget 30 mil norr om Östersund i nordvästra Jämtand, nära till Norge och Lappland. Fågelvägen skiljer det endast 15 mil mellan Stora Blåsjön och Åre, själsligt är det längre. I Åre finns caféer, klubbar och eventföretag. I Blåsjön kallas det fortfarande kaffestuga, folkets hus och fantasi. Byns kärna utgörs av värdshuset Ripan, Ica och Uno-X. Idag har byn 120 bofasta. Många av turisterna är norska och skoterfrälsta. I Norge är områdena att åka skoter på begränsade, här har de funnit sin fristad. Under skolans lovtider tar sig barnfamiljer från framförallt östra Norrland och Norge över berget. Lössnön ligger orörd länge i Blåsjön. Under 1980-talet rådde febril aktivitet i byn med en strid ström av turister. Efter en mystisk hotellbrand i maj 1992 låg anläggningen i träda under en säsong. Året därpå tog lokalbefolkningen saken i egna händer och bildade föreningen ”Rädda Blåsjön”. Hela anläggningen sköttes under några år på ideell basis av ortsbefolkningen. Turisterna hade inte glömt fjällpärlan och kom tillbaka med besked. Än idag drivs anläggningen av föreningen som i dag bytt namn till det mer optimistiska ”Blåsjöns Framtid”.

Skidåkningen sker på berget Mesklumpen. Tre liftar i fallhöjden leder upp till toppen, 924 meter över havet. De tolv backarna går framförallt i rött och blått. Längsta nedfarten mäter 3,5 kilometer. Berget hyser med sina 525 fallhöjdsmeter stor potential, fjärde högsta fallhöjden i Sverige. Fjället är ojämnt – branter och flacka partier avlöser varandra hela vägen ner till värdshuset Ripan i dalen. Den trapplika terrängen hämmar snowboardåkare men bjuder på rik åkning för den trägne skidåkaren. Högsta liften går upp på kalfjället och leder till stora, öppna och jämnbranta nedförslöpor. Vid andra liften tar björkskogen vid, först gles med julgranshöga granar längre ner. Längs med första liften är skogen tät och kräver kvicka skidor. Vid normala snöförhållanden är hela berget åkbart och bjuder på riktigt rolig, variationsrik åkning. Det finns gott om naturliga dropp; från vardagshjältars tvåmetersdropp till tiometersluftningar. Många landningar är förhållandevis platta men med mycket snö och en del jägarvila vid barmarksträningen går det att stompa det mesta.

I brist på liftaktivitet hyr vi motordrivet. Ortsbon visste onekligen vad han pratade om.
Dagarna är korta. Med gott samvete sover vi till nio på årets andra dag. Det blir inte ljust förrän då. Skoterångan ligger redan som en tät dimma över stugbyn. Solen kommer inte att hjälpa oss idag. Som en tvåminuterskokt havregrynsgröt hänger molnen över oss. Vi tolkar upp längs skoterspåret vid sidan av det skoterfria skidområdet. Det är inte mer än åtta minusgrader men fartvinden och snålblåsten kyler på väg upp. Skotern kan ta fyra passagerare, en på skotern och tre tolkandes bakom. Det är jobbigare att tolka än att ankra upp med lift men det är mer känsla i tolkningen. Vi blir avsläppta i en gryta vid andra liftens avstigning. Några fallhöjdsmeter högre upp ligger en bergssida som är för bra för att vara orörd. Det är för brant för skotern så vi hikar sista biten. Vi turas om att spåra runt bergsväggen i den lätta, djupa, inblåsta snön. Milsvid ödemark, Borgafjäll i öster och i väster breder Norges inbjudande toppar ut sig. Toppar som lämpar sig väl för turer. Den kalla snön knarrar kraftigt när vi i sakta mak tar oss fram till branten. Som hungriga vargar står vi ovanför bergsväggen och väljer linjer. Lasses tålamod är kortast. Han droppar en sjua, stompar landningen och åker ylandes vidare. Vi andra hänger på, går ”all in” som Mattias uttrycker det. Efter droppet stakar vi förbi grytan, blickar söderut och tar sikte på väg 819 mellan Blåsjön och Ankarvattnet.

Decemberdagarnas ymniga snöfall har skapat en jämn, mjuk yta där vi lägger dagens första linjer på den snövita duken. Den lätta snön har blåst ner i skogen. Vi tackar och tar emot. Endast några tappra björkar begränsar fantasin. Efter första branten mattas lutningen av och ger oss tillfälle att hämta andan. 100 år är nog ingen ålder här uppe tänker vi och tar en näve torkad frukt. Frukt och fjälluft blir man nog gammal av. Snötäcket består av hårdare lager närmare marken vilket gör att vi aldrig går igenom trots den skrala snömängden. Jag har sällan haft så roligt i en halvmeter snö. Terrängens gåvor förstärker intrycket. Åket är nytt för oss så vi åker parvis. En brant bergssida som erövras med hoppsväng följs av en platå som styckar upp åket en aning. Åket mynnar ut i ett kalhygge med några få granar som vi passerar i storslalomsväng innan vi pustar ut nere vid sjön Mesvattnet, tre kilometer norr om byn. Klockan är halv tre och dagen är slut. Anläggningen stänger den sista april. Då är dagarna längre.

Text: Fredrik Johansson, Foto: Fredrik Johansson