Nu går jag på ett långvarigt brake!

Nu har jag sagt vad jag vill och fått ut de krönikor jag önskat!

Det har varit och är en glädje att få dela med mig av mina tankar till Er!

Nu tar jag dock ett brake och vi får se när jag återvänder....

Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen i Roskilde, Danmark

Tron på sig själv är det sista som överger en!

”Från och med idag önskar jag att erhålla om tjänstledighet från den 1 september 2008. Om detta inte kan godkännas önskar jag säga upp mig med omedelbar verkan, med uppsägningsdag den 28 mars 2008.

Anledningen till denna önskan är att efter en lång tids kämpande att lyfta grundläggande frågor i verksamheten, har jag nu kommit till en den punkt där jag känner att jag inte kan fortsätta att arbeta på en arbetsplats där de grundläggande principerna om patienternas säkerhet åsidosätts. Detta strider både mot min personliga uppfattning hur patientvård skall bedrivas och mot det ansvar jag tagit på mig som legitimerad röntgensjuksköterska!”

Efter en längre tid hade detta beslut vuxit fram, ett beslut som grunda sig på insikten att man själv inte kan förändra det som fel trotts att det är väsentligt och dokumenterat! Insikten gav mig förståelsen att jag inte ville vara en del av ett system som innebar en arbetssituation som ledde till att jag behövde arbetade mot min övertygelse och kunskap!

Tjänstledigheten beviljades men då inget gjorts åt situationen sade jag upp mig - som svar på min uppsägning svarade min dåvarande chef mig med följande ord ”Jag önskar dig lycka till med ditt arbete i det egna företaget. Jag skickar dig de papper du önskade med posten. Lycka till själv med - vad jag förmodar - Din spännande framtid!”.

Problemet på arbetsplatser påverkar trivsel och arbetsinsats som kan medföra omplaceringar, sjukskrivningar och uppsägningar. Då månader och år går påverkas oftast den enskildes familjeliv med en reducerad livskvalitet och lidande för de berörda. Några får sina liv förstörda av nederlagskänsla, bitterhet och agg! Men mitt i denna negativa spiral finns det även frön som växer, frö som leder till att man inser sitt personliga värde och till slut står man med öppna ögon inför ett livsavgörande val - antingen att acceptera arbetssituationen som uppkommit eller göra något åt sin personliga situation?!

Min dåvarande chef hade rätt, min framtid har blivit spännande! Nu några år efter så har jag tagit lärdom av historien och utvecklat detta till ett företagande som gör att jag idag får leva ut min dröm! Då jag idag ser tillbaka på min dåvarande arbetssituation så infinner sig en vis tacksamhet för min dåvarande chef - hade det inte varit för henne hade jag kanske inte insett mitt värde och tagit saken i egna händer!

"The world is a book and who stays at home reads only one page"



Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen i Halmstad, Halland

Vad är konst?

Jag målar ibland med olja ibland akvarell när jag har tid över, det händer inte allt för ofta men för mig är det avslappnande. När jag målar behöver jag inte vara strukturerad och planlagd som i arbetslivet, i min konst får fantasin flöda, färgerna glittra likt ett dansgolv på 70-talet, penseln gå vilken väg den önskar utan att det blir fel eller ifrågasatt. Men jag har ett problem, jag kan inte lägga ner penseln när jag väl börjat och då menar jag inte att jag målar många tavlor. När jag väl kommit till en punkt då jag är nöjd över resultatet på duken så måste jag alltid lägga till ett sista penseldraget vilket självklart leder till ytterligare penseldrag och till sist är mitt mästerverk borta, förevigt begravt i ett tjockt lager färg, ett kaotiskt klotter som liknar min paljett.

I mitt strukturerade och planlagda arbetsliv har alla har sin plats och funktion, här är alla en del av en målning. Men likt mitt målande kan arbetsplatsen vare ett penseldrag ifrån ett mästerverk eller kaotiskt klotter. Detta är vad som är skillnaden mellan en fungerande och icke fungerande arbetsplats, vettet att veta när man ska lägga ner sin pensel och börja på en ny tavla. Lärdomen är att betrakta det som gjorts och ta med erfarenheten som givits för att sedan ta fram en ny duk och börja på något nytt. Att fastna är inget som gynnar varken i arbetslivet eller i konsten.

Dock ska man tänka på att allt har sin tid och inget är för sent, så även ur det kaotiska klottret, en tavla med tjocka lager färg, ett penseldrag för mycket kan detta ibland utmynna i ett mästerverk, något som inget tidigare sätt! Hade jag varit känd hade jag nog kunnat tjäna tillbaka pengarna för all den färg som tynger tavlans vikt, men jag är ingen känd konstnär, än, så jag får köpa mer färg till nästa gång då jag får tid över för att ta fram min spaljé och färgrika paljett.


Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen i Örebro, Närke

Färden mot det okända!

Jag sitter på tåget på väg mot Göteborg då en granne frågar mig ”ursäkta jag kunde inte låta bli att höra när du pratade i telefon, vet du vilket spår tåget Oslo står på?”. Jag visste tyvärr inte men visst skulle jag också till Oslo, dit ska jag åka för att jobba under veckan. Vi gör sällskap i sökandet efter tåget och börjar prata...

Killen är 23 år och utbildad bartender, efter lumpen hade han jobbat i Kanarieöarna, Bahamas, Mallorca, nu hade han hittat kärleken och nyligen flyttat till Oslo. Killen berättar om det nya jobbet, den funna kärleken, den omställning det hade blivit att flytta ihop med någon, om det nya hemlandet. Under tågresan mot Oslo blir vi plötsligen bjudna på varsin apelsin av en kille som suttit i stol paret bredvid oss. Det visar sig att killen som också är 23 år, flytt från Palestina, lämnat stridigheter, valt att söka lyckan i livet på ett annat håll, lämnat kärleken, blivit av både med både pass och visum. Killen hade sett snö en gång tidigare i sitt liv i Moskva, varit i Egypten och var nu på väg mot sitt nya hemland.

Två killar med helt olika bakgrund med ett gemensamt mål Oslo, den ena kär och den andra orolig… gränsen mellan Sverige och Norge närmade sig!

Efter vi passerat gränsen händer det plötsligen något, svensken får ett samtal och hans sinnesstämning ändras, det visar sig att killens tjej kastat ut honom och vill inte ha honom kvar i sitt liv. Plötsligt stod han utan hem och kärlek men ändå på väg till ett land där han ingen plötsligen kände. Ungefär samtidigt får den andra killen ett samtal och han frågar på knagglig engelska ”how long is to Oslo” svart blir två timmar och trettio minuter, killen skiner upp av lycka och glädje.

Resan fördriver vi med att blanda engelska, svenska, arabiska, italienska, spanska och språket som inte behöver några ord, teckenspråk. Vi talar om sorgen, förväntningar, framtiden, hoppet, kärlek – allt som innefattar livet. Dessutom hinner vi med ett par parti schack på datorn. Mitt i ett parti ropar plötsligen den norske tågkonduktören ut i högtalarna ”20 minuter till Oslo” och det blir plötsligen tyst, datorn stängs och samtalen förbytts i tankar. Vi närmar oss slutstationen, jag sitter mittemot två personer med helt olika bakgrund, med helt olika mål med resan, där båda två går mot en okänd framtid. Båda har kommit till ett land där de inte har något hem, där de ingen känner, den ena lämnade Sverige med kärlek i sikte, den andra med sökandet efter frihet! Båda två befinner sig i samma situation med två helt okända framtidsutsikter.

Vi tar farväl vid prången och tackar för varandras sällskap under resan. Den ena lämnar stationen i sorg och den andra i lycka. Jag själv går med riktning mot hotellet i centrala Oslo med en känsla att förundran, vem hade trott detta när jag började min resa mot Norge!



Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen i Hallsberg, Närke

Ingen födds till vinnare, det jobbar man sig till!

Vaknade ett flertal gånger under natten den 5 november 2008 och till slut gav jag upp, satte på mig glasögonen och väntade istället förväntansfullt på slutet av ett historiskt val, valet där USAs 44 president skulle utses. Utgången känner vi alla till idag - Barack Obama blev vinnaren och frälsaren, som inte bara ska rädda USA ur sin djupa svacka utan även hela världen.

Ordet frälsare hörde jag nämnas ett flertal gånger under tv-sändningarna, något som jag hörts nämnas ett flertal gånger inom sjukvården också. Problemet med ordet frälsare är att vi lägger allt hopp i att någon ska ge en tryggheten i den enskildes vardag så att man åter får tron tillbaka på en positiv tillvaro och där en ledare ska ställa tillrätta allt genom att göra jobbet till en!

Många nya chefer inom sjukvården ses många gånger som frälsaren i vår vardag, när frälsare dock inte uppfyller profetian byts denne ut för att få till en förändring och man bereder vägen för en ny frälsare. Likt ett fotbollslag som byter sin tränare så finns den gamla ledningen och spelargrupp kvar. Många gånger för ett skifte av ledarskap med sig en positiv bris, men när det åter blir stiltje i vardagen återgår man oftast tillbaka till samma lunk och roll som tidigare. En tränare kan dra riktlinjer, lägga upp taktiken, ta ledaransvaret, men förändringen ligger hos den enskilda spelaren själv. Spelaren måste vara lyhörd på det nya ledarskapet men själva ha en vilja att ta ansvar för sin egen situation.

Det är som Obama sa i sitt segertal ”det är inte jag som ska göra jobbet, det ska vi göra tillsammans”. En bra ledare ser till kollektivet men tar de svåra beslut som påverkar kollektivet. Det intressanta är att vi sällan talar om vilken roll massan har i att en ledare får lämna sin post, den diskussionen är för obekväm, klaga alltid uppåt aldrig neråt, lättare att avsätta en än hundra!

Det finns ett ordspråk som säger ”att det är vinnarna som skriver historien” och det är så sant som det är sagt! Malmö FF, Göteborg IF, Djurgården FF är alla dominanta i maratontabell över vinnare i fotbollallsvenskan, därför uppskattar jag outsiders liksom Kalmar FF som tar tag i sin situation och utmanar de stora lagen och inte bara accepterar sin roll som ett utav många lag som jagar en utopi. I ett lag som Kalmar FF tar varje enskild spelare sitt egenansvar utefter tränarens riktlinjer, där man har en ledning som tillför laget trygghet och stabilitet! Det handlar bara om att börja tror på sig själv först, för om jag inte tror på mig själv, vem ska då göra det? Vem vet tillslut kan det kollektiva kraftsamlingen leda till en frälsning!

”Yes we can”!

Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen i Gränna, Småland

Feminism - en rörelse för kvinnors jämställdhet med män

Var på väg hem från en lång arbetsdag, hade som vanligt hörlurarna i öronen och en favoritfrekvens inställd, klockan slog jämnt, nyheterna satte igång och en av huvudnyheterna vara att ”Maud Olofsson söker en kvinnlig ambassadör för svenska företagare…”. Härom månaden fick jag höra att man skulle lönesatsa på att höja kvinnornas lön i vården. Igår såg jag ett inslag där man ändrade övergångsskyltarna från ”manligtmotiv” till ett ”kvinnligtmotiv” med gångarnas liv som insatts då dessa nya motiv inte, än, var godkända av vägverket, allt i feminismens tecken.

Feminism är bra, till vissa gränser – det har varit en orättvisa mellan könen under många hundra år, men varför ska man fortsätta att prioritera mellan könen, vore det inte bättre att lyfta fram kriterier som kompetens, ambition, förmåga – detta borde styra utvecklingen, arbetsmarknaden – inte könet. Naivt?! Visst är de det, men inte mindre sant!

Har alltid fått höra att det gått så bra för mig inom vården för att jag är en man bland hermelinerna, därför har jag ”fått en bra löneutveckling”, ”bra förmåner”, ”mer acceptans för mitt tyckande och tänkande” – ja mer och bättre av allt. Detta bara för att jag är av manligt kön, inte för att jag är vem jag är?! Det är nästan uteslutande kvinnorna som fällt dessa omdömen om mig, som varit mina chefer, mina kollegor, för jag har sällan haft manliga kollegor eller chefer under min karriär.

Intressant att jag har haft det ”så mycket lättare bara för att jag är man” då man arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Hur kan det komma sig att när kvinnorna i vården har chansen att vara feminister och lyfta fram varandra, så har jag som kille tydligen det lättera än vad en kvinna har i vården.

Feminism är bra till viss gräns, men det är som allt annat i livet – lagom är bäst, oavsett kön!

Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen i Hallsberg, Närke.

Slump en icke kausal händelse

Efter två hektiska arbetardagar sitter jag på en restaurang i Eslöv, om en timme går tåget hem mot Halmstad. Har precis avnjutit en god lasagne och har åter satt mig ner efter att hämtat en varm kopp kaffe, med en skvätt kall mjölk. Samtidigt en bit bort i lokalen är en barnfamilj på väg mot salladsbuffen efter att ha placerat sin dryck på ett av de dukade borden. Plötsligt skriker ena barnet i familjen till ”mamma jag spillde dricka”, ingen av föräldrarna reagerade så barnet skrek en gång till, denna gång högre ”mamma jag spillde din dricka”. Pappan vänder sig då om för att se att barnet inte vänts upp flaskan och likt en fördämning som brustit fyller vätskan bordet och strilar som ett vattenfall ner på det soldammiga golvet, allt medans barnet glatt tittar på.

Pappan rusar mot bordet, vänder upp flaskan och personalen springer efter något att torka golvet med. Allt detta sker medans mamman skäller på barnet för att han spillde ut hennes dricka och att hon nu inte får något i glaset, dessutom hinner hon med att hota avboka helgens aktivitet för att barnet är alldeles stojigt. Mitt i detta spektakel tänker jag ”varför är det ingen som tänker på att golvet nu blir rent och varför ska barnet straffas för det?”

Istället för att se problemen som uppkom i situationen, som denna gång var en ren olyckshändelse, så var det ingen som såg möjligheterna i tillfället som uppstod. Förvånansvärt många upptäckter i vårt samhälle görs tack vare just tillfälligheter och slumpen. Några av dessa upptäckter är röntgenstrålen, penicillinet, post-it lappar och telefonen. Hur hade vår värld sätt ut utan dessa upptäckter som ibland uppstått genom en ren olyckshändelse?!

Idag lever vi i en värld där alla ska helst passa in inom de ställda normerna och fastställda reglerna. Om inte, kan man uppfattas som egensinnig, motsträvig, problematisk och riskerar straff. Men utan dessa människor som vågar gå sin egen väg med ett leende på läpparna, hade världen varit många livsnödvändiga ”tillfälligheter” fattigare.

Värt att tänka på nästa gång en olyckshändelse sker av en ren slump.

Stolt röntgensjuksköterska

Månadens bild:

Bilden är tagen i Hallsberg, Närke