källa: Från Springpojke till Statsman, Karl Otto Zamore, Harriers Bokförlag Aktiebolag, Stockholm, 1947
Är kungen socialist?
Scen I - Konseljsalen, Stockholms slott, en sensommardag 1920.
Kung Gustav V: Du vet kanske, att jag inte var så värst glad att du skulle bli försvarsminister.
Per Albin Hansson: Jag har nog hört det.
Kung Gustav V: Men nu gläder det mig att jag kan säga att du är utmärkt på din post. Jag vet, att du vill Sveriges bästa och jag hoppas, att vi skall samarbeta lika gott i framtiden.
Per Albin Hansson: Det hoppas jag också.
(Kungen och Per Albin tryckte varandras händer.)
Scen II - Konseljsalen, Stockholms slott, mitten av trettitalet.
Kung Gustav V: Jag vill bjuda dig till middag i morgon.
Per Albin Hansson: Jag får tacka så mycket, men i morgon kan jag inte komma till ers majestät på middag. Jag skall bort på annat håll.
Kung Gustav V: Det kan du väl ändra på (misslynt). Du bör väl i första hand komma till din konung, när han kallar dig.
Per Albin Hansson: Nej, det är omöjligt den här gången.
Kung Gustav V: Varför det, om jag får fråga?
Per Albin Hansson: Det är min mors födelsedag. Hon fyller sjuttio år. Jag har lovat resa ner till Malmö och gratulera henne.
Kung Gustav V: Nå det var en annan sak. Då förstår jag dig.
Scen III - Malmö, hemma hos mor Kjersti nästa dag.
Mor Kjersti: Jag undrade just, om du skulle kunna bli ledig och komma hit.
Per Albin Hansson: Åjo, det hade jag ju lovat mor.
Mor Kjersti: Visserligen, men när du har en sån fin plats, kan det alltid komma något emellan. Kungen kunde ju vilja dig något.
Per Albin Hansson: Det ville han också, men jag svarade, att jag inte hade tid, för jag skulle hit ner till mors sjuttioårsdag.
Mor Kjersti:(slår ihop händerna och ser förskräckt ut) Det var då det värsta. Men då kunde du ha kommit hit en annan gång. Inte går det an att säga nej till kungen. Nu är han kanske förargad på dig.
Per Albin Hansson: Visst inte, mor, det kan jag försäkra.
Scen IV - Malmö, hemma hos mor Kjersti senare på dagen.
Per Albin Hansson:(reser sig vid bordet och läser ett telegram): "Mina hjärtligaste lyckönskningar till Per Albins mor på sjuttioårsdagen. Gustaf."
Mor Kjersti: Nej det här hade jag då aldrig kunnat tänka mig. Att kungen gratulerar en gammal fattig tvätterska. Det har väl aldrig hänt förr.
Per Albin Hansson: Jag vet inte mor. Men det visar att kungen vill samarbeta med oss socialdemokrater till landets bästa.
Mor Kjersti: Du menar väl inte, att kungen också är socialist?
Per Albin Hansson: Ånej, det är han kanske inte. Han står som statschef över de politiska partierna. Men han vill som alla andra goda medborgare vara med om att skapa ett verkligt folkhem för alla här i landet.
Och att han och vi kan samarbeta för det målet är ett bevis så gott som något på att det har hänt något betydelsefullt de senaste åren.
Mor minns kanske, att vi har talat om att det har varit ett slags revolution här i landet.
Mor Kjersti: Jag minns det, men det måtte ha varit en underlig revolution. Jag har då inte hört talas om några strider.
Per Albin Hansson: Nej, som väl är. Det har inte varit några strider i den mening, som mor tänker på. Vi har kunnat genomföra vår revolution på fredlig väg.
Det har inte blivit några sammandrabbningar mellan olika folkklasser. Vår revolution har skett utan hat och bitterhet, och därför kan också alla medborgare vara med om att skapa det nya samhälle, som vi har uppställt som vårt mål.
Mor Kjersti: Det är bra. Fortsätt att arbeta för det målet, min pojke. Om det betyder något för dig, så vet du, att du har din gamla mors välsignelse.
Per Albin Hansson: Tack, mor.
Välkommen att lyssna på webradio. Den Röda Radion.
Lyssna via Shoutcast här . Lyssna på Radiote-hemsidan här .
På strövtåg i Grangärdes finnmark av Dan Andersson
Dan Anderssons födelsedag 6 april
På strövtåg i Grangärdes finnmark
av Dan Andersson
Svenska TuristFöreningens årskrift 1918
Vi stå på Örtjärnsfjäll - eller rättare: vi ligga, min färdkamrat Hoby och jag, och se hur de blåa och röda åskmolnen segla upp bakom Stora Boberget, Baddobergetoch Låsberget, på vandring från Grängesberg in i Sävs sockens vildmarker. Eftersom det lovade regn, stormnatt med åska på köpet, ha vi gått upp på Grangärde näst högsta berg för att se himlen skifta över den natthöljda obygden. Molnen dra ihop sig från alla håll, regnet blir säkert våldsamt - och vi äro bägge två finnmarkspojkar och fundera inte över något slag av väder. Hoby - som bär sin födelsebys namn som öknamn - röker sin sura pipa, och för varje blåvit blixt ser jag hans lugna, grå ögon glänsa under hattbrättet, som sticker upp ur den rödblommande ljungen.
Örtjärnsfjäll Stora Boberget Baddoberget Låsberget Grängesberg Sävs Grangärde
Blixtarna slå allt tätare och stormen far hårt fram över granithällarna. Det mörknar - tills vi se hela västra synranden låga i blekt blått. Nedanför oss sover Örtjärnsbyn: dess avslådda, våta ängar flamma i det starka ljungeldsljuset. Nu se vi också de torra, döda furorna på Låsberget och Storstensberget, som ströko sina beniga toppkvistar mot den röda och mörka himlen. Så blir det svart igen, som hade tjära hällts över all världen, och genom mörkret rullar åskdundret och i martallarna visslar stormen.
Örtjärnsbyn Låsberget Storstensberget
Så kommer då regnet, häftigt, i stora, kvicksilvertunga droppar. Hoby reser sig och går utför hällarna. "Vi går in och lägger oss", hör jag hans muntra röst. Han försvinner i detsamma fyrfota i mörkret under de yviga, meterhöga margranarna, och jag kryper efter. Här ligga vi mjukt på ljungen och ännu hittar ej regnet igenom. Dessutom linda vi rockarna om knäna, ty det är varje skogsmans fasa att bli genomvåt om knäna.
Vi dra oss längre in, granarna äro högre där och vi få högre i taket. Hoby vill ha eld och skrapar ihop torra kvistar under granarna. Det blir till kaffe - och jakten på bränsle börjar. Från den ena vattendrypande dungen av dvärggranar efter den andra krypa vi på alla fyra, krafsande med framfötterna, som vore vi grisar. Till sist ha vi fått kaffeved och kaffepannan dyker fram ur näverkunten.
Regnet tycks sakta sig, och när vi ätit ta vi västarna över huvudet och sova. Det är nu beckmörkt, ingenting att "se" och vi äro uttröttade.
Vi vakna vid att regnet slutligen hittat vårt gömställe. Det sticker som nålar av is på armar och hals och överallt, och när vi röra på oss hälla granbuskarna ner sitt uppsamlade vatten över oss. I en hast får vi rockarna och kuntarna på oss.
"Till slogarna!" ropar Hoby morskt. Det finns ju höslogar någon kilometer nedanför berget, och finns det slogar, så finns det lador ... Vi springa i kapp utför sluttningen, och de glatta gråstenshällarna spruta som små bränningar i störtregnet. Barrskogen börjar - ännu inga lador! Lövskogen - där är den - och en murken gärdsgård; i halvdunklet skymta vi en stig, full av vatten. Hoby följer den - äntligen! Han tar ett jättehopp över tröskelklumparna - det knakar i det murkna, tomma golvet. Nu ha vi tak över huvudet!
Men det finns inte mer en torr tråd på oss, och om vi stanna här komma vi att hacka tänder snart nog, ty morgonen blir kall. Det finns bara ett sätt: vi klä av oss fullständigt nakna, och under det regnet piskar nävertaket vrida vi med förenade krafter vattnet ur våra skjortor. Klockan är tre. Det ljusnar, och Hoby och jag röka var sin pipa, medan skyarna välta isär ...
Bränntjärnstorpet. Min fars barndomshem. Rökpörtet är mycket omändrat, en kokspis har fått flytta in. Annars byggdes det anno 1793 av Mats Pålsson, finne från Ljungåsen. Nu stiger kafferöken mot den klarnande morgonskyn och barn skrika därinne. Det är för oss främmande människor, som nu bo där, och vi gå inte in. Vi gå runt tjärnen i stället - vi hitta ännu groparna efter gubben Häggens "tjärdalar" där han brände tjära för femtio år sedan och berättade spökhistorier för barnen vid torpet. Härute i ungskogen ligger kolbottnen, där trollmannen och blodstämmmaren Tallback-Jan kolade, när författarens farfar täljde en smörask och skar av pulsådern i handleden. Farmor sprang ut till Tallback-Jan, och så fort han fick veta det, stannade blodet så häftigt att gubben ropade av smärta. Så lyder historien, att tros eller inte tros allt efter som man är "upplyst" till. Och här är Kokobacken; här syns varggropen ännu, fast full med ris, alar och brännässlor. Tjärnen vilar tyst och svart mot de gungande, dyiga stränderna. En lom flyger upp och klagar, på väg till Hörkensjön i söder. Från de stora myrarna runt om stiger dimman, och stugan därborta på hårdaste marken liknar en kvarglömd och rädd gammalfinne - en som kan skogen och tjärnen, men intet av världens fåfänga. Öst om och söder om stupa bergen ner mot myrarna med svarta, gråstensströdda väggar. Vi gå över ån vid dess utlopp ur tjärnen. Där är en bro och ett ruttnande, trasigt pålverk ute i vattnet: en avstängd sump, där finnbyfolket rötat hampa i fordom tid. Litet högre upp stod en kvarn förr. Det var där gasten efter den mördade gårdfarihandlaren brukade väsnas om nätterna.
Bränntjärnstorpet Ljungåsen Kokobacken Hörkensjön
Vi gå uppför myrarna. Här lågo slogar förr, där mycket hö bärgades av Näsfolket vid Hörken och folket från Ljungåsen. Varenda liten slog, varje kärr har sitt namn. Så här låta de, på en något förvrängd finska: Osnito, Tervalax, Sovanto, Kaveraj, Lammismak etc.
Men vi äro strax uppe vid Kestina, en ensam grå stuga med nävertak och inte högre än att en medelstor karl kan lägga upp handen på taket av näver och "kringelvärke". Trappan är en väldig gråstenshäll och dörren av furuplank, hopspikad med hemsmidd spik, med grova nitar och naglar och brun av hederlig hembränd trätjära. I höladan därborta vid skogen ha Hoby och jag kamperat många nätter i vår ännu icke så avlägsna ungdom, när vi hjälpte Kestina-Ludvig att bärga hö. Ludvig är död nu, han som byggt stugan. (Han kallade den alltid "slottet".) Vi voro för två år sedan med och körde hans stoft på en "slep" miltals över skogarna fram till kyrks. Ingen bor nu i stugan, många av barnen dogo i lungsot. Sumpigt och ödsligt ligger Kestinas nyröjsel och "slottets" fönster äro tillspikade. Ugglorna skrika nära inpå om nätterna nu, sedan ingen morgonglad tupp ropar nere vid fägatan.
Kestina
Medan vi äta vår frukost här under björkarna, kommer en levande varelse in på gården: en mager och utsvulten gammal katt. Kanske det är gårdskatten, som inte velat flytta? Han delar skyggt men glupskt vår frukost och sätter sig stilla på stentrappan. Jag ser hur min käre Hoby försjunker i funderingar, och till sist säger han:
"Om det är ställets katt - så - - han klarar inte vintern, knappt hösten - -." Och Hoby tar åt bakfickan. Jag stiger diskret bakom knuten och hör hur Hoby lockar sitt "kis - kis - kom - kis!" Och jag hör hur kissen svarar och följer Hoby ned åt kärret. Både jag och Hoby veta, hur huskatten avgudas i ödemarken, och hur nyttig och oumbärlig han är. Det är då skam, tänker jag ändå, att bli nervös - - "kis - kom -kis -kis --". Och så smäller Hobys revolver ...
Ett stenkast bortom buskarna står ett av denna finnmarks ännu återstående rökpörten. Den andra ligger vid Lövfallsberget (Nittberget), cirka en och en halv mil nordöst från detta. Men här är muren nedrasad. En lave är klar. Panken och pata-stolpen finnas ej mer, och "askgrava", intill vilken brandskötaren för kvällen, den s k panknisse, skulle ha sin plats, är igenfylld av mursten. Taket brister och faller ned så småningom, och nu se vi himlen och molnen genom en gapande rämna, där annars "takhålstrumman" skulle ha sin plats. Hoby blir poetisk, kliver upp på gråstensröset och håller tal ... Solen blänker redan grant i småskogen kring stugorna. Utom rökpörtet, som ej är mer än på sin höjd sextiofem år gammalt, finnes en annan stuga, "kokstugan" kallad. Den är ännu äldre än pörtet, besynnerligt nog. Antagligen har här funnits ett ännu äldre pörte, vartill denna "kokstuga" byggdes som kök, ty den är något mer än hundra år gammal. Det växer numera träd inuti den.
Lövfallsberget Nittberget
Hoby har slutat sitt tal, som handlade något om att han vallat getter här som barn. Vi går vidare. En smal och tvärbrant fästig leder upp på Rönnberget.
Rönnberget
Detta verkar fjäll, fast det ligger endast 466 m ö h. Utsikten är rent av berusande. Häruppe blåser alltid en sval vind och viskar i ljungen. Annars är bergstoppen en jämn platå, varifrån det uppges att man kan se tio kyrkor. Jag har aldrig släpat med mig kikare och betvivlar uppgiften på grund av hela traktens enorma bergighet. Men Grangärde kyrkas vita torn sticker av 2 1/2 mil bort över de böljande gröna öknarna.
Grangärde
Och så går vi utför berget ner i dalen norrut. Vi passera Kaskolet och Matten-Draina längre ner. Vidare! Vi ha ett berg till att bestiga, men det är bebyggt. För hundratals år sedan började stugorna klättra upp på Bringsjöberget. Också vi klättra dit upp och befinna oss rätt snart i gröna, fast avbärgade marker under vitstammiga björkar. De flesta inbyggarna äro hemmansägare här. Husen äro de typiska tvåvåningshus, som voro på modet för cirka 30 år sedan, när finnarna började bli så pass välbärgade att de kunde hålla svälten utanför knutarna. För femtio år sedan var byn mycket beryktad för det fribytarliv, som fördes där, och för dess permanenta fejder med Abborrbergsbyn, som ligger en halv mil bort. Men ett härligt läge har den, och himlens sexton vindar sopa luften ren över dess kala, majestätiska topp. Ner mot Trollbergsfallet stupar Bringsjöberg som en väldig, nästan lodrät vägg, mörk och allvarlig.
Framemot kvällen ha vi hunnit till det andra "kvarglömda" rökpörtet - vid Nittberget - ett stycke från Lövfallsbergets skogvaktarboställe, där Hoby vill kampera över natten hos skogvaktaren, en skolkamrat till oss, som spelar schack och skjuter änder me lika stort intresse. Vi bli också där - i ett tält under de urgamla björkarna äta vi nymetade abborrar ur Smaltjärn, och halva natten går under glam och historier.
Nittberget Lövfallsberget Smaltjärn
Dagen därpå träffa vi på två pärlfiskare - en av dem har vandrat landet runt och har pärlfisket som yrke, den andre är en finnmarksman, som fiskar för nöjets skull. Vi göra sällskap uppför Nittån - men det är fattigt på musslor här, en enda sort, och den är inte pärlförande, säger yrkesfiskaren. Vår nya kamrater ha funnit två vackra pärlor i närheten av Nyhyttan - i Pajsoån - och det har hjälpt upp humöret en smula.
Nittån Nyhyttan Pajsoån
Över Nitten, som är den först bebyggda platsen i finnmarken, vandra vi upp till Stora Älgberget och stanna på dess topp ett par timmar, beskådande hur den nedgående solen speglar sig i Hyttsjön. Men som pärlfiskarna nödvändigt måste undersöka Bredsjöån, besluta vi oss att följa den för att sedan skogledes över Aspåsen taga oss fram till stora landsvägen mellan Ulriksberg och Markfallet för att stanna i Markfallet. Men vi hinna inte fram i dag; det fåfänga sökandet efter musslor tar för lång tid, och så slå vi då upp ett läger för natten strax utanför Aspåsens hank och stör. Där, vid en flammande eld, berättar den gamle pärlsökaren sina äventyr medan myrar och skogar tiga i högtidsro och skymningen faller. Vi befinna oss omkring en och en halv kilometer från landsvägen och det är ungefär lika långt fågelvägen tvärs över Hyttsjön till Ulriksberg.
Vi ha intet tält, men Hoby och jag bygga i en hast en s. k. "gapkuj". Den göres på så sätt, att man med en liten medhavd yxa hugger ett antal störar. Mellan kvistarna på två stora granar lägges så en tvärklabb, och mot den resas störarna som en lutande vägg, vilken samtidigt är tak. Grankvistar flätas i störarna, en eld göres framför, och så är lägret färdigt.
Den natten blev det klent med sömnen för myggens skull, vilken här ute i myrmarkerna riktigt frodas och dominerar. Tidigt dagen därpå är pärlfiskaren på benen och kokar kaffe, och så bär det av igen. "Gapkujen" står kvar som ett minne efter oss.
Vid middagstiden skiljas vi från de båda pärlfiskarna efter en sakta landsvägsmarsch till Fredriksberg, som är en bruksplats och för oss äger endast praktiska intressen. Vi "se om" vårt matförråd där, och så tåga vi efter några timmars vila ut på den ensliga vägen över Tjäderberget, med Kullerberget som mål. Det är där vi i morgon ämna se solen gå upp bakom Värmlands gräns.
Fredriksberg Tjäderberget Kullerberget Värmland
Vi luffa stadigt uppför alla de starka stigningarna upp mot Lenhöjden, där några gårdar se vänligt välkomnande på oss med sina dunkla små fönster. Ständigt uppåt - tills vi av vissa tecken förstå att vi närma oss vårt mål. Skogen slutar, gången slutar, hällarna stupa branta och svarta, och med var sitt dundrande hurra kliva vi upp på platån.
Lenhöjden
Alltså äro vi nu 535 m över havet och ha den mest rena luft att andas. Utsikten går inte att tala om; den är helt enkelt ett trolleri. Inte i den mening att man ser så hejdlöst långt bort; därtill äro den majestätiska ödsligheten, de gula myrarna, de avlånga sjöarna, de tysta skogarna. Det är så mycken stillhet och ro och så mycket äkta vildmark på en gång, att man nästan slutar att andas och bara lyssnar.
Och vi sutto där tysta tills mörkret svepte in Kullerberget i svart. Då gingo vi ned till barrskogen och redde ett läger.
Kullerberget
Dagen därpå var mulen. Vi fingo inte se solen gå upp. Men vi kokade vårt kaffe och åto vår frukost på högsta toppen i stället. Från hundratals myrar och dalar vältrade tung dimma.
Så var det nära två och en halv mils färdväg igen, och på eftermiddagen hunno vi "finnmarkens huvudstad", Skattlösberg, byn vid 'stora' landsvägen mellan Grangärdeoch Fredriksbergs kyrkor, två mil från vardera. En tyst och fridfull och delvis högt civiliserad finnby. Dock - den har anor! Mats Larsson, länets kanske mest beryktade trollkarl och djävulsbesvärjare, har bott här, och tomten där stugan stått synes ännu. Om honom gå många historier. Han visslade och svängde sitt spö, och hin onde måste komma, fort så att han flåsade. En man, som förlorat sitt barn, låg en gång och sov i Larssons loge, när på dennes uppbåd djävulen kom flämtande. "Jag har brått - jag var i Sörbärke och hjälpte en piga ha ihjäl ett barn", sade han. "Gå och vrid nacken av den där som ligger i logen!" befallde Larsson. "Det kan jag inte, för han påttrade [mumlade = läste kvällsbönen.] innan han la' säj", svarade gammel-Erker, "men ungen behöver hon inte vara ängslig för, för den ligger i brunnen."
Skattlösberg Grangärde Fredriksberg Sörbärke
Mannen i logen låg och hörde hur hela rymden dallrade av åska när satan for bort till nya värv.
Av ålder ha sega och envisa och mycket klartänkta finnar bott här. I gamla papper läses, att när en enda gång i forntiden ett prästval överklagades, var det av en "halvfull" Skattlösbergsfinne, som vinglade fram till ordföranden i sockenstugan och slängde den erforderliga slanten på bordet.
Här revs för ej så synnerligen länge sedan den sista rian. Även en rökstuga fanns för inte så många tiotal år sedan. Namn som Assikakärret, Juskus, Rokkolom, Hakalom, Latalom o. s. v. äro förvrängd finska, varav det sista troligen bör vara Tjursön.
Byn, särskilt dess södra del, ligger himmelshögt, och från den översta toppen av berget, där Finn-Per bott, har man den väldigaste utsikt åt alla väderstreck.
Där stå vi i stum andakt medan solens sista ljus för kvällen skälver över Slagtjärn, Stentjärn och Stormossen, där tranor bruka häcka och där vildgäss vila sig i stora band på väg till och från soligare land.
Slagtjärn Stentjärn Stormossen
Och mitt på toppen teckna sig mot himlen murstenarna på tomten där Finn-Pers stuga stått, piskad av himlens vindar i hundra år, och nu riven och bortförd. Som barn brukade vi köpa ägg och filbunke där av Finn-Persmora - hon som sådde råg med vänstra handen, kolade milor, lagade skor och kärnade smör med samma skicklighet.
Men nu går solen ned riktigt. Sjunker som en gul svan i de väldiga bergens famn och stänker blodröda pärlor över västra valvet. Sval far kvällsvinden fram och prasslar i dvärgbjörkarna och den förkrympta apeln, som ännu skuggar muren där en gång en idog finnes stuga stått.
Jag bringar Eder af hjertat Mitt kungliga tack för att I från allt Sveriges rike undan hvardagslifvets id och äflan till fosterlandets välfärd i dag stämt möte inför Mig på Stockholms slott. Jag tackar äfven alla de tusenden, som eljest gifvit utttryck åt samma fosterländska sinnelag, som fört Eder hit. Det standar, som Jag mottagit ur Edra händer, skall för Mig alltid förblifva ett kärt och dyrbart minne af denna dag och dess innebörd.
I hafven kommit för att säga Eder mening angående rikets vidmakthållande och vården om dess höghet. I ären här för att med Mig göra allom veterligt, att intet kraf är för högt och ingen börda för tung, då det gäller bevarandet af vår urgamla frihet och tryggandet af vår framtida utveckling.
Från tider så fjerran, att de höljas i sagans dunkel, har detta rikes byggnad hvilat på grundvalen af det fast och orubbligt sammangjutna förtroendet mellan konung och folk. I veten ock, att detta innerliga samband allena varit mäktigt att med Gud göra de svenske berömlige framför andra folk och gifva dem kraft att kämpa och segra i striden för rätt och sanning. I tider af nöd har också Sveriges allmoge varit den klippa, på hvilken konungen i trygghet kunnat förlita sig. Och jag känner, att äfven Jag har ett rum i Edra hjertan. I såväl goda som onda tider håller bandet mellan konung och folk och skall med Guds hjelp aldrig brista.
Vår tid är allvarlig. Det gäller nu, likasom fordom, att vårda det arf vi mottagit af våra fäder och som uppbyggts med deras arbete och blod. Det gäller äfven att rätt förvalta det pund, som blifvit oss anförtrodt och förkofra det – oss till gagn, men ingen till skada. Häri ligger vår gemensamma plikt i nutiden – för framtiden. Det är känslan häraf som fört Eder hit. Det är oron för fosterlandets säkerhet, som i dessa vinterdagar kommit Eder att lemna Edra lugna boningar. Det är krafvet på en fast grund för rikets framtid, som i detta ögonblick förenar edra frejdade landskapsfanor under Svea rikes kungsflagga, som blåser häruppe öfver oss alla.
Så hafven I inför Mig uttryckt Eder bestämda önskan att se landets och folkets förnämsta lifsfråga snarast möjligt slutgiltigt löst och I hafven förklarat eder redobogne och villige att åtaga Eder de bördor och bringa de offer, som dermed äro förknippade. Intet kan för en konung vara mera dyrbart, än att från folkets egna läppar mottaga vittnesbörden om dess håg och vilja att skänka honom sitt trofasta stöd vid utöfvandet af hans ofta tunga konungsliga plikt. Ingen konung, som före Mig burit Sveriges krona, har i samma mått som Jag åtnjutit förmånen att på denna plats stå ansikte mot ansikte med menige Sveriges allmoge och höra dess röst. Medvetandet om Edert orubbliga förtroende till Eder konung gör Mitt kungliga värf visserligen dubbelt ansvarsfullt, men på samma gång lättare att fullgöra, och Jag lofvar att icke svika Eder. I kunnen vara förvissade att Jag aldrig ämnar dagtinga med Min öfvertygelse om hvad Jag i frågan om värnandet af fäderneslandets sjelfständighet anser rätt och nyttigt.
De saknas visserligen ej inom vårt land, som hysa den meningen, att frågan om öfningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men Jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har Jag samma åsikt som I för Mig nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och afgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som af sakkunskapen inom Min armé uppställas såsom oeftergifliga, frångår jag icke. I veten alla att detta betyder en utsträckt tjenstgöringstid för de värnpliktige, jemväl med hänsyn till behofvet af vinterutbildning. För lösandet af sina stora uppgifter måste vidare Min flotta icke allenast vidmakthållas utan också i betydande mån förstärkas.
Må vi samfälldt arbeta för rikets försvar! Då skall det också lyckas oss att föra denna för fosterlandet så viktiga och afgörande fråga till ett lyckobringande resultat. Jag skall, Min plikt som Eder konung likmätigt, söka visa Eder vägen för att nå vårt gemensamma mål. Följen och stödjen Mig derföre allt framgent!
Inför släkten som gått och inför släkten som komma skola vi för Gud stånda till ansvar för våra handlingar. Den Högste, som hittills hållit sin hand öfver Svea rike, Han bevare nu och i kommande tider vårt land och folk!
Gud välsigne Eder alla! Lefve vårt älskade fosterland! Lefve Sverige!
Tidigare blogginlägg
2011-februari-6
Bondetåget. 6 februari 1914
En direkt konfrontation mellan kungamakt och demokrati ägde rum februaridagarna 1914. Ett bondetåg gick igenom Stockholm stad och avslutades med borggårdstalet. Bakgrunden var en nationell samling med privat insamling av pansarbåten typ F. Sven Hedin och Verner von Heidenstam för att nämna de kändaste kulturpersonerna stod bakom detta bondetåg. Statsministern Karl Staaff, liberal, avgick. Två dagar senare höll Stockholms arbetarkommun en större motdemonstration, Arbetartåget, med 50 000 deltagare och Hjalmar Branting i spetsen.
Visan upptecknad av Nordiska Museet (EU 24154) - Ankarsvik, Alnö socken i Medelpad. Visförfattare okänd.
BONDETÅGET 6 FEBRUARI (1914) melodi: I låga ryttartorpet
Jag arme dumme bonde, som brukar Sveriges jord, kan intet nog mig ångra, för resan som blev gjord när jag reste ner till Gustav den femtes stora slott med andra dumma bönder, i färger gult och blått.
Vi skulle dit å höra hur det med riket stod, på Kungen själv, det hördes han hade inte mod att dela Sveriges öden i krig på land och hav, då lova vi i döden, att bli hans trogna slav.
Sen vi för kungen hurrat, och sjunget var vi glad nu återstod det bästa, se Sveriges huvudstad, en sådan billig resa de sällan oss bestå, varför vi snåla bönder, den gången passa på.
När hemmen sen vi hunno, det var så nätt och jämt, det svenska folket ryter, de tålde ej vårt skämt de samlas om sin fana, som svajar stolt å röd, samt ämnar intet offra för pansarplåt sitt bröd.
Ej mer jag låter luras utav en högerman, av varningsord och trumpetstöt om de är så grann, för vill ej bonden vara för högern ett geschäft, så hörs de alltid svara, tyst bonne, håll din käft.
Nog gick det bra att språka men annat fick jag se, när kronosedeln kommer, betalt jag måste ge, då händer jag får mista för den båd häst å ko, för att jag for till Stockholm, för att på kungen glo.
För alla mina söner jag också vackert ställt, det hjälper inga böner, de måste ut i fält, och jag får ensam knoga, uppå en vanskött mark, jag orkar ej att ploga som förr när jag var stark.
Och de av mina grannar som hade någon son, har övergett de gamla och rest långt härifrån, för de kunna inte stanna uti ett fosterland, där militär dem binder i bojor och i band.
Här slutar bondens klagan om det han varit med, han hämtar gamla slagan, och tröskar litet säd. Och alla pansarbåtar de sitta nu på skär, å på lägren kommenderar kaptenerna å svär.
Tidigare blogginlägg 2011-mars-24 Bondetågsvisan (en visa om Sven Hedin)
Bondetågsvisan text: O. S-n melodi: Där satt en fågel på lindekvist
Och bonden Nyberg han såg en syn, en härlig syn, från höga skyn. Han såg att Sverige var sänkt i dyn och att försvaret var dåligt. Och han tillika i synen såg ett hejsjudundrande bondetåg, som vällde fram lik en störtsjövåg och styrde kosan till kungen.
Och Nyberg ringde till Sven Hedin, på sin maskin till Sven Hedin, som hörde på och hov upp ett grin så att det knaka i käften. Och Sven tog pennan och skrev ett brev, till Sveriges bönder ett ståtligt brev, han skrev och skrev och i skallen rev för att få uppropet stiligt.
Han skrev: Du högresta bondestam, stig nu fram, stig genast fram för att utplåna vår stora skam: Vi har ej här eller flotta! Du ädle bonde, vår must och märg, du store jätte som trotsar berg, stig fram och visa att du är arg och fast besluten att handla.
De orden huvet på spiken slog, på huvet slog så spiken drog, och bonden kastar båd´ harv och plog, ty nu var fara å färde. Han sa till gumman: För själva hin, ta genast hit mitt reseskrin, jag har fått brev ifrån Sven Hedin att jag skall komma på fläcken.
Och bönder tågade till station i procession en hel skvadron, och där var bönder och fattighjon, ty halva resan var gratis. Det var en syn för vår Gud att se en massa bönder och torpare och skräddare och skomakare, tillsammans trettiotusen.
Vad sedan hände, ni vet det väl, ni vet det väl varenda själ, att bonden han blev sin egen träl, det var ju målet för resan. Men stockholmsbonden han tänkte han: Nog var jag dum, men det kvittar fan, nu går jag ut för att se på stan, nu går jag ut på galejan.
Och stegen gingo till Royal, ty där var bal på Royal, och stockholmsbonden är inte skral när han är ute på viften. Jag har en plånbok av kalvaskinn, som är så packad och rund och stinn, ro hit med konjak och öl och vin, och ägg och fläskpannekaka.
Och glädjeflickor i tjogatal, i tjogatal, ja hundratal, de gick och posta vid Royal för att en bonde få hanka. Och nu kom bonden i sakta takt, han blev ett offer för kvinnans makt, ty han blev tjusad av hennes makt och börja genast att tjangsa.
Men snart kom tiden att fara hem, att fara hem till bondens hem. Det börjar värka i varje lem och benen höll på att svikta. Och stockholmsbonden han tänkte han: Nog var här livat i denna stan, men dock jag längtar till gödselstan att riktigt känna mig hemma.
Snart alla bönder på tåget satt med blick så matt och stukad hatt. Och hela Stockholm brast ut i skratt, ett skratt som skar in i själen. När tåget brusa där bort på li´n, då hörs från djupet av Sven Hedin: Ajöss, farväl med dig, bondkanin, jag drog dig grundligt vid näsan!
Välkommen att lyssna på webradio. Den Röda Radion.
Lyssna via Shoutcast här . Lyssna på Radiote-hemsidan här .
Die Moorsoldaten kallas även Das Moorsoldatenlied, Börgermoorlied, Moorlied på tyska, alternativ engelsk titel: Peat Bog Soldiers är en protestsång. Sången är i grunden en enkel soldatvisa. Den skrevs i nazistiska koncentrationsläger av fångarna. Dessa läger kallades Emslandlager. Det aktuella lägret Börgermoor, är idag en del av Surwold, strax utanför Papenburg.
Texten är på tyska och handlar om fångarnas arbete och deras längtan hem. Den framfördes först i en föreställning kallad Zircus Konzentrazani.
Texten skrevs av Johann Esser (gruvarbetare) och Wolfgang Langhoff (skådespelare), musiken av Rudi Goguel och bearbetades av Hanns Eisler and Ernst Busch. Den har senare framförts av mängder av berömda sångare.
Lied vom Börgermoor. Das Moorsoldatenlied wurde zwei Tage später vom Kommandanten verboten. Aber die SS-Leute kamen immer wieder und sagten: "Habt ihr nicht das Lied?" Wir haben es oft aufgeschrieben. In der Schreinerei haben wir Stämme schräg abgeschnitten und darauf die Verse geschrieben, auf diese Holzscheiben. Überhaupt hat uns das Lied viel geholfen. Wenn irgendeine Veranstaltung war, wenn ein Kamerad verabschiedet wurde, der entlassen wurde, dann haben wir für ihn die erste und meist auch die letzte Strophe gesungen."
(Wolfgang Langhoff: Wir sind die Moorsoldaten, Stuttgart 1974, S. 190ff.)
Lied vom Börgermoor
1. Wohin auch das Auge blickt.
Moor und Heide nur ringsum.
Vogelsang uns nicht erquickt,
Eichen stehn kahl und krumm.
Wir sind die Moorsoldaten und ziehen mit dem Spaten ins Moor!
2. Hier in dieser öden Heide
ist das Lager aufgebaut,
wo wir fern von jeder Freude
hinter Stacheldraht verstaut.
Wir sind die Moorsoldaten und ziehen mit dem Spaten ins Moor!
3. Morgens ziehen die Kolonnen
in das Moor zur Arbeit hin,
graben bei dem Brand der Sonne,
doch zur Heimat steht der Sinn.
Wir sind die Moorsoldaten und ziehen mit dem Spaten ins Moor!
4. Heimwärts, heimwärts! Jeder sehnet
sich nach Eltern, Weib und Kind.
Manche Brust ein Seufzer dehnet,
weil wir hier gefangen sind.
Wir sind die Moorsoldaten und ziehen mit dem Spaten ins Moor!
5. Auf und nieder geh´n die Posten,
keiner, keiner kann hindurch,
Flucht wird nur das Leben kosten,
vierfach ist umzäunt die Burg.
Wir sind die Moorsoldaten und ziehen mit dem Spaten ins Moor!
6. Doch für uns gibt es kein Klagen,
ewig kann´s nicht Winter sein.
Einmal werden froh wir sagen: Heimat,
Du bist wieder mein!
Dann ziehn die Moorsoldaten nicht mehr mit dem Spaten in´s Moor!
Dann ziehn die Moorsoldaten nicht mehr mit dem Spaten in´s Moor!
Lieder des aufrechten Ganges. Der zutiefst menschenverachtende Charakter des Faschismus zeigte sich in einer unbeschreiblichen Grausamkeit in den Konzentrationslagern. In diesen wurden Menschen, die auf Grund ihrer politischen, religiösen, ethnischen oder sexuellen Identität von den faschistischen Machthabern nicht geduldet wurden, inhaftiert und planmäßig ermordet. Millionen starben in Gaskammern oder vielfach schon zuvor an den Folgen der zerstörenden Zwangsarbeit, die sie für die staatlichen Betriebe, sowie unter anderem für Konzerne wie die IG Farben, Siemens, Krupp und Daimler-Benz leisten mussten. Unter diesen Bedingungen hatten für viele politische Häftlinge die Lieder eine äußerst wichtige Funktion. Sie trugen dazu bei, eine innere Stärke bzw. die Kraft zum Überleben und zum Widerstand zu bewahren. Im Konzentrationslager Börgermoor entstand 1933 mit dem von politischen Häftlingen getexteten und komponierten Stück "Die Moorsoldaten" eines der bekanntesten Widerstandslieder gegen den Faschismus. Daneben gibt es aber eine Reihe anderer, etwa das Buchenwaldlied, das von dem Librettisten Lehars stammt oder das Dachaulied von Jura Soyfer.
FLASH-SIDA. .flv
Välkommen att lyssna på webradio. Den Röda Radion.
Lyssna via Shoutcast här . Lyssna på Radiote-hemsidan här .
Jeg våknet en natt av en underlig drøm, det var som en stemme talte til mig, fjern som en underjordisk strøm - og jeg reiste mig op: Hvad er det du vil mig?
-Du må ikke sove! Du må ikke sove! Du må ikke tro, at du bare har drømt! Igår blev jeg dømt. Inatt har de reist skafottet i gården. De henter mig klokken fem imorgen!
Hele kjelleren her er full, og alle kaserner har kjeller ved kjeller. Vi ligger og venter i stenkolde celler, vi ligger og råtner i mørke hull!
Vi vet ikke selv, hvad vi ligger og venter, og hvem der kan bli den neste, de henter. Vi stønner, vi skriker - men kan dere høre? Kan dere absolutt ingenting gjøre?
Ingen får se oss. Ingen får vite, hvad der skal skje oss. Ennu mer: Ingen kan tro, hvad her daglig skjer!
Du mener det kan ikke være sant, så onde kan ikke mennesker være. Der fins da vel skikkelig folk iblandt? Bror, du har ennu meget å lære!
Man sa: Du skal gi ditt liv, om det kreves. Og nu har vi gitt det - forgjeves, forgjeves! Verden har glemt oss! Vi er bedratt! Du må ikke sove mer i natt!
Du må ikke gå til ditt kjøpmannskap og tenke på hvad der gir vinning og tap! Du må ikke skylde på aker og fe og at du har mer enn nok med det!
Du må ikke sitte trygt i ditt hjem og si: Det er sørgelig, stakkars dem! Du må ikke tåle så inderlig vel den urett som ikke rammer dig selv!
Jeg roper med siste pust av min stemme: Du har ikke lov til å gå der og glemme!
Tilgi dem ikke; de vet hva de gjør! De puster på hatets og ondskapens glør! De liker å drepe, de frydes ved jammer, de ønsker å drukne oss alle i blod! Tror du det ikke? Du vet det jo!
Du vet jo at skolebarn er soldater, som stimer med sang over torv og gater, og oppglødd av mødrenes fromme svig, vil verge sitt land og vil gå i krig!
Du kjenner det nedrige folkebedrag med heltemot og med tro og ære - du vet at en helt, det vil barnet være, du vet, han vil vifte med sabel og flag!
Og så skal han ut i en skur av stål og henge igjen i en piggtrådsvase og råtne for Hitlers ariske rase! Du vet, det er menneskets mening og mål!
Jeg skjønte det ikke. Nu er det for sent. Min dom er rettferdig. Min straff er fortjent. Jeg trodde på fremgang, jeg trodde på fred, på arbeid, på samhold, på kjærlighet!
Men den som ikke vil dø i en flokk får prøve alene, på bøddelens blokk!
Jeg roper i mørket - å, kunde du høre! Der er en eneste ting å gjøre: Verg dig, mens du har frie hender! Frels dine barn! Europa brenner!
*
Jeg skaket av frost. Jeg fikk på mig klær. Ute var glitrende stjernevær.
Bare en ulmende stripe i øst varslet det samme som drømmens røst:
Dagen bakenom jordens rand steg med et skjær av blod og brand, steg med en angst så åndeløs, at det var som om selve stjernene frøs!
Jeg tenkte: Nu er det noget som hender. - Vår tid er forbi - Europa brenner!
Stille natt, hellige natt! Far har statspolitiet tatt! Ingen vet, hvor de kjørte ham hen. Ingen vet, om han kommer igjen. Få på dig klærne, fort! sa de og førte ham bort.
Fred på jord, fryd på jord! Vokt dig, barn, for din egen bror! Kysser han dig, er du kanskje solgt. «Vinterhjelpen» arbeider koldt. Ulvene ligner får. Lønlig iblant oss de går!
Glade jul, hellige jul! Junkers daler ned i skjul! Hit de flyver med bomber og bål. Barcelona skal bade i stål. Sov, du urolige by! Snart kommer flere fly!
Fred på jord, fryd på jord! Chamberlain iblandt oss bort! Bare Spania blør en stund, sparer vi firti milloner pund! Salig er Chamberlains sang! Gjenta det ennu engang!
Julefryd, evige fryd! Hør mitraljøsenes hakkende lyd! Kom la oss dekke med paradisgrønt alle kadavrene, o så skjønt! Evig er englenes sang også ved Jang tse Kiang!
Vi overlever alt!
text: En norrman
(Arnulf Øverland, april 1940) "En norrman" enligt uppgifter i Nordens stämma, Kooperativa förbundets bokförlag, 1941 text av Arnulf Øverland enligt en norsk sajt
Vi overlever alt!
Vi eide ikke sverd! Vi trodde mer på freden, fornuften, arbeidsgleden, på selve livets verd! Vi trodde ikke drap og brann i lengden gavnet noget land. Vi trodde på en seier for rettsinn og forstand.
Vi hadde ikke skjold. Vi kjente ingen fare; vi hadde venner bare. Da ble vi tatt med vold! Det hendte plutselig en natt, vi våknet og vårt land var tatt. Vi hadde bare venner, nu stod vi helt forlatt!
Små, spredte flokker stred mot panserdivisjoner, mot luftens legioner, til de ble valset ned! Hver bonde, hver arbeidergutt, han vet, at blir hans vilje brutt, har livet ingen mening. Da er det hele slutt!
Til frihet er vi vant! En mann kan bære lenker; det han i taushet tenker, blir ikke mindre sant! Det har vi heller aldri sett, at urett plutselig blir rett, og politi forbyr oss å bruke folkevett!
Vårt folk gir aldri tapt! l nød blir hjertet prøvet, og navnløs dåd blir øvet. Påny blir samhold skapt. l bygd og by, på øy og grend, er hver mann nabo, frende, venn; de gir hverandre hånden: vi sees snart igjen.
Om mange av oss falt, og flere følger efter, så har vi indre krefter: Vi overlever alt! Vi har en hellig seierstro, den gir oss tålsomhet og ro: Vi vet at ånd er evig, og liv vil alltid gro!
"Ole Peter Arnulf Øverland,[1] född 27 april 1889 i Kristiansund, död 25 mars 1968 i Oslo, var en norsk författare och lyriker. Arnulf Øverland föddes i Kristiansund, men växte upp under fattiga förhållanden i Bergen. Hans far dog då Arnulf var mycket ung. När Arnulf var tolv år gammal, flyttade han, mamman och hans två bröder till Kristiania. 1911 fick han tuberkulos och lades in på Gjøsegaarden sanatorium i Kongsvinger. Samma år debuterade han som författare med lyriksamlingen Den ensomme fest. Han blev central i den norska diktarmiljön under mellankrigstiden, speciellt i kretsen runt den kommunistiska tidskriften Mot Dag. Han var mycket kritisk mot nazismen. Han övergav den kommunistiska ideologin på 1930-talet, på grund av Josef Stalins politik i Sovjetunionen."
"Stryk kristenkorset av ditt flagg og heis det rent og rødt. La ingen by deg det bedrag at frelseren er født. Og vil du ikke dø som en trell, så må du saktens fri deg selv."
Dette er ord som pennen til en av Norges største nyrealister, skrev. Han er en av de mest omdiskuterte forfatterne nå til dags. Mannen heter selvsagt Arnulf Øverland.
Han ble født i Kristiansund. Faren hans var skipsmaskinist. Når Arnulf enda var ung, dødde faren og mora fikk ansvaret for å forsørge Arnulf, og de to andre sønnene. Siden han var barn, har Arnulf alltid visst hva fattigdom var. Han var ikke bare fattig, men også veldig ensom, som liten. Dette kommer frem i den første diktsamlingen hans som heter "Den ensomme fest", den kom ut i 1911. Samlingen viser bla. en ung mann som er redd for at han alltid skal være ulykkelig og aldri oppleve kjærligheten. Etterfulgt av denne samlingen kom "De hundrede violiner". Dette var også et veldig personlig dikt.
Siden han begynte å skrive har han alltid vært opptatt av å holde riksmålet ved like. Han var også en ivrig sosialist til å begynne med, men etter hvert som han hørte hvordan forholdene hadde vært i Moskva, mellom 1937 og 1953, ble han mer konservativ. Han har også skrevet et av 50-60-tallets viktige verk, "Tungetale fra Parnasset." Men det som sjokkerte flest folk, var når han i 1931 holdt et foredrag i Studentersamfundet, navnet på foredraget: "Kristendommen, den tiende landeplage."
Klokken 13.36
I dag skal jeg møte denne snodige fyren for et intervju. Det skal bli veldig interessant å prate med en slik stor forfatter. Jeg snakket med han på telefonen, og fikk beskjed om å møte han utenfor universitetet på Karl Johan. Vi kommer likt, begge til avtalt tid. Etter å ha presentert meg for ham drar vi på en liten kafé. Det var en koselig liten kro, med mange folk. Stemningen var god og det virket til å være et sted for diktere og slikt. Veggene var fult av flotte malerier, noen var helt umulige å tolke mens andre var lett leselige.
Etter at vi hadde funnet en fin tone, bestilt kaffe og et kakestykke, fant jeg ut at det var på tide å komme i gang. Jeg valgte å begynne med et noe utradisjonelt spørsmål.
"Hva er det du angrer mest på, av alt det du har gjort i løpet av din til nå lange forfatterkarriere? Er det noe du ville gjort annerledes?"
"For å være helt ærlig, i ettertid så er det ingenting jeg ville gjort annerledes. Jeg tror jeg ville angret hvis jeg ikke hadde kommet med alle uttalelsene mine. Det ville nok gjort meg mer populære å unnlatt en del av bemerkelsene og uttalelsene mine, men det er jo det jeg mener, og man skal si sin mening." Sier han bestemt.
"Ja, for du fikk jo merke dette etter at du holdt foredraget: "Kristendommen, den tiende landeplage".
"Det er sant. Jeg ble faktisk tiltalt for blasfemi, men som du sikkert vet, ble jeg frikjent med en stemmes margin."
"Du kan kanskje fortelle litt om ditt syn på kristendommen."
"Jeg har aldri likt kristendommen. Jeg syntes den er både kunstig og overfladisk. Jeg fikk virkelig gitt uttrykk for mitt misnøye med kristendommen gjennom "Kristendommen, den tiende landeplage". Midt i første kapittel skrev jeg:
Gud er et vesen som i utvortes henseende ligner oss. Vi er skapt i hans billede. Han er en mann, han har meget hår og især skjegg, han har nese og munn og tarmkanal, tror jeg da, og for alt hvad jeg vet om ham, har han vel også kjønnsorganer. Eller kanskje han ikke har det?
Videre syntes jeg moralen i bibelen er dårlig, jeg mener hvem elsker sine fiender. Hvis en fiende kom til meg og sa: "Jeg elsker deg". Så ville vel ethvert menneske kalle han for en tosk. Det jeg mener er at kristentroen, er for lite selvstendig mennesker, uten egnene meninger eller synspunkter."
"Men, noe som da forundrer meg er, hvorfor du bruker bilder, navn og sitater fra bibelen i en del av verkene dine?"
Han smiler litt rart, samtidig som han er bestemt.
"Av en grunn Christer, bare en. Det er for å vise mitt misnøye med kristendommen. Jeg har kalt en del av mine verker opp etter bibelske navn og lignende. Det jeg da prøver og gjøre er at jeg enten setter det i en komisk, ironisk sammenheng, eller at jeg gjør om sitatene, navnene osv. til det helt motsatte av det som står i bibelen."
"Stille natt, hellige natt! Far har statspolitiet tatt!" Glade jul - 1938
Jeg begynner nesten å lure på om mannen ikke er helt riktig bevart. Det virker som om han er kun ute etter å provosere, med andre ord, jeg liker han.
"Nok om kristendommen. Før var du en ivrig sosialist, hva var grunnen til at du ble mer konservativ?"
Han svarer med et tomt blikk: "Etter at jeg hørte om hvordan Stalin og folkene hans hadde myrdet, torturert og plaget uskyldige mennesker, på grunn av politikk. Jeg trodde det var et styre som fungerte bra, men det viste seg at jeg tok feil."
Før andre verdenskrig, skrev du diktet "Du må ikke sove", rettere sagt 1937. Det var med diktsamlingen "Den røde front". Fortell litt om diktet.
"Diktet handler om nazismen fremgang i Europa og borgerkrigen i Spania. Det diktet prøver å formidle er at man ikke kan la dette skje. Jeg'et i diktet er en dødsdømt fange, som prater. Det viste seg jo at jeg tok sørgelig rett. De siste linjene i diktet, viser jo det jeg har forklart:
"Nu er det noget som hender. - Vår tid er forbi - Europa Brenner!"
"I 1942 ble du sendt til en tysk konsentrasjonsleir, rettere sagt Sachenhausen. Der skrev du dikt for deg og dine medfanger. Du skrev bla. "Vi overlever alt." Når du kom hjem til Norge etter krigen ble du hyllet som en stor dikter. Du fikk til og med bo i statens æresbolig. Hvordan var det å bli hyllet slik, etter så mye motgang?"
Han virket nesten litt rørt.
Det var helt fantastisk, jeg har nesten ikke andre ord for det. Etter en fattig barndom og så krig og konsentrasjonsleiren, var det helt herlig å få slik støtte.
Da ble du jo også formann i Riksmålsforbundet. Hva betydde dette for deg?
"Det betydde en hel del. Jeg er ivrig forkjemper for riksmålet i Norge, og da passet det meg veldig bra med en slik stilling."
"Hva mener du har påvirket diktningen din mest?"
"Nei du vet, rundt 1920 lå Europa som en "branntomt". Det var nødsår for vanlige folk fra 1917 og utover. I Norge var det stor arbeidsledighet, det var mange streiker og folk ble nødt til tvangsauksjoner. Fattigdom, elendighet og smerte preger det norske samfunn og satt også sitt spor på litteraturen. Alt dette pluss en tøff oppvekst og egene meninger, så har du meg. Akkurat der vil jeg berømme en kollega av meg, Rudolf Nilsen som skrev "Nr.13". Dette er et fantastisk dikt hvor han tar for seg mange av de punktene jeg nå har vært gjennom."
"Du var jo også med å skrive i tidsskrifteter som: "Mot Dag", "Vejen frem", "Clarie" med mer. Hva var det du ville nå frem med, med dette?"
Han pusser brillene sine. Mens han prøver å finne et svar. Stemmens hans skarrer lavt før han begynner.
"Det vi ville oppnå med dette arbeidet var jo så mangt. Hvis man vil vite dette så må man nesten lese det selv. Men det var jo å bli hørt i forskjellig saker som vi brydde oss om som f.eks.: abortspørsmålet, pornografisaker osv. Det er snakk om å ikke sove." Jeg syntes jeg hadde fått med meg det jeg var ute etter, så jeg takket for intervjuet og vi gikk hver for oss. Han var en rar skrue, med mange rare tanker. Selv om dette, var han veldig smart, han er og forblir en av de mest anerkjente forfatterne i nyrealismen og mellomkrigstida, uten tvil. Arnulf Øverland døde et år etter intervjuet 79 år gammel, men selv om han er død vil han alltid bli husket som en dyktig forfatter.
Av: Christer Fjellstad
FLASH-sida. .flv
Välkommen att lyssna på webradio. Den Röda Radion.
Lyssna via Shoutcast här . Lyssna på Radiote-hemsidan här .
(psalm 169 i 1937 års psalmbok) text: Johan Alfred Eklund (1863-1945) musik: Gustaf Aulén (1879-1977)
Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast bland samfund på jorden! Vida hon famnar från strand till strand, fast är hon grundad av Herrens hand. Byggd till hans tempel i Norden.
Allt fick sin vigning i kyrkans famn: brudgummens löfte till bruden, hemmet, det nyföddas kristna namn, kämparnas färd till den sista hamn, fanan och konungaskruden.
Kristet och fritt vill Sverige bo, råda för landet allena. Därom i manlig och kristen tro, därom i strid eller lagfäst ro konung och folk sig förena.
Fädernas Sverige sig kämpat fram. Kristus var med det på banan, visade vägen för trofast stam: Kristus är trofast och svek är skam; korset stod tecknat på fanan.
Kristus har vunnit vår bästa gärd både i äran och nöden. Vida gick striden kring Sveriges härd, frid åt Guds kyrka var kampen värd, konungens kamp intill döden.
Minnen från templet och klockors malm fäderna följde, och sången. Ännu ur fängelsets natt och kvalm ljöd genom gallret en kämpes psalm; det var en svensk som satt fången.
Ädel är skaran, sen tusen år Gud i vår kyrka fått frälsa. Framåt vår hoppfyllda längtan går: ungdomen kristnad är Sveriges vår, Sveriges framtid och hälsa.
Komme nu åter till strid för Gud skaran sin Konung till möte, väpnad och villig, i helig skrud, samlad, som daggen på ljusets bud flödar ur morgonens sköte.
Kristnade ungdom, dig gånge väl. Strid för Guds ära i Norden. Kämpa för frihet åt bunden träl. Gud bringe friden till Sveriges själ, Gud bjude frid över jorden.
Psalmen "Fädernas kyrka i Sveriges land.." har dom tagit bort ur psalmboken. Det retar henne. Hon kan den ännu utantill. Ur intervju i radioserien 100 svenskar
Den svenska kyrkans Lutherkult har inte varit gynnsam för dess sociala engagemang. En kristen människas frihet är, enligt Luther, en rent inre frihet, men i samhället står hon under lagen och skall vara överheten och sina herrar underdånig. I överensstämmelse härmed har "fädernas kyrka i Sveriges land", som den reaktionäre biskop Eklund i Karlstad diktade om, traditionellt varit högkonservativ. Vid sidan av länsman stod under arbetarrörelsens pionjärår prosten. Det var bakgrunden till de socialdemokratiska pionjärernas kristendomsfientlighet. Såväl Axel Danielsson som Branting nödgades avtjäna fängelsestraff för hädelse. Per Meurling, ur kapitlet Epilog, Tidens förlag, 1973 (Karl Kautsky: Kristendom och socialism)
Svenska kyrkan har antagit förslaget till ny psalmbok. Beslutet fattades på kyrkomötet den 29 augusti. Den nya psalmboken tas i bruk den första söndagen i advent 1986. Den antogs utan större konflikter. Mest omdebatterad var psalmen »Fädernas kyrka», som hör till de psalmer som utgår ur den nya psalmboken... Tidningsnotis
Ett nytt skede i den svenska psalmdiktningens historia text: Oscar Lövgren Våra Psalm- och Sångdiktare, Svenska Missionsförbundets förlag, 1939
Johan Alfred Eklund föddes i Ryda socken, Skaraborgs län, den 7 januari 1863. Fadern var skräddare och sonen arbetade i detta yrke, tills han i Skara kunde helt få ägna sig åt studierna. Student blev han i Uppsala 1883, avlade 1887 teor. teol. examen och blev 1890 teol. kand.
Efter att åren 1889-92 ha tjänstgjort som e. o. lektor i Göteborg prästvigdes han sistnämnda år för Skara stift. Han var därefter komminister i V. Tunhem och domkyrkovicepastor i Uppsala samt 1896 docent i apologetik och uppehöll åren 1899-1900 professuren i teol. prenotioner och teol. encyklopedi. Domprost i Kalmar 1902-09, blev han slutligen sistnämnda år biskop i Karlstad. Som emeritus lämnade han denna befattning 1938. Teol. doktor blev Eklund 1907.
Biskop Eklund har varit en kyrklig väckare och uppfostrare av stora mått och den kanske främste i det kyrkliga nydaningsarbete, som pågått sedan början av detta århundrade. Med boken "Vår kyrkopsalm" (1915) har han även framträtt som hymnolog. Hans höga uppskattning av 1600-talspsalmen hindrade honom ej att synnerligt högt värdesätta Wallin och hans verk.
Självfallet är det här Eklunds egen psalmdiktning, som närmast intresserar oss. Sitt allra första intryck av poesi fick han under sina barnaår, då han läste i Arndts Sanna Kristendom och där fann Gerhardts sommarsång: "I denna ljuva sommartid". Om och om igen läste den unge Eklund denna psalm. Det fanns nämligen i hans själ en djup känsla för poesi, även om han på visst sätt kunde ha rätt i sin klagan, att han var omusikalisk och ej hade fått lyriken till arv och egen. Men det är ju ett känt faktum, att framstående lyriker kunna vara fullkomligt odugliga till psalmdiktare, under det att strålande psalmer diktats av sådana, som ej höra till skaldernas skrå.
Vid kristliga studentmötet i Huskvarna 1907 talade Eklund över ämnet: "Ungdomen och vår evangeliska kyrka". I slutet av sitt föredrag yttrade han: "Det är ledsamt, att jag icke är skald. Annars skulle jag sjunga om kyrkan. Och jag skulle sjunga en sång, som ännu ingen svensk diktare sjungit: en sång om min kyrka, Sveriges kyrka".
Hösten och vintern 1908-09 förberedde Kristliga studentförbundet i Uppsala ett ungdomskorståg för norra och mellersta Sverige. Eklund var informerad om planerna och livligt intresserad för deras förverkligande. Den 27 februari 1909 sände han de ledande männen i studentförbundet ett brev, vari låg texten till hans kyrkopsalm:
Han skrev psalmen en natt, då han vakade över ett av sina barn, som var sjukt. Är ej detta rent av något symboliskt? I ett brev något senare gav han uttryck för sin längtan efter en psalm "om vår svenska kyrka - historiskt - men hur?" skrev han. "Jag vet ej; ser blott behovet. Tankegången kunde kanske vara som i min 'sång' - men det behövde bli en annan ton, en mjukare, varmare, folkligare och mera centralt kristlig".
Eklunds psalm, som först trycktes i Sveriges Ungdom den 25 mars 1909, blev hastigt känd och populär genom ungdomens korståg. Jag har från min konfirmationstid 1913, då jag först lärde känna psalmen, ett starkt intryck av den suggestiva kraften i såväl text som melodi. Vår främste psalmhistoriker frågar, vari hemligheten till psalmens framgång ligger, och han svarar: "Är det inte den manligt känslobetonade sakligheten, den av heliga minnen omskimrade och förklarade substantiviska ordskatten, framför allt hopad i den andra strofen, den poetiskt yppersta:
Allt fick sin vigning i kyrkans famn: brudgummens löfte till bruden, hemmet, det nyföddas kristna namn, kämparnas färd till den sista hamn, fanan och konungaskruden.
Adjektiven äro mycket få vilka? Inga granna och målande, bara karaktärsbestämmande, moraliskt sträva egenskapsord: fri, manlig, lagfäst, trofast, ädel, villig, helig och så participen väpnad, samlad, bunden och hoppfull. Eljest mest historia och först på slutet en framtidsönskan i anledning av det tillämnade första 'ungdomskorståget' 1909".
Under titeln "Från Kyrkosångens Tider" utkom hösten 1909 en samling av Eklund huvudsakligen översatta psalmer. I en anmälan av denna skrev E. Liedgren: "Den kristligt-nationella pånyttfödelse, som vi här i Sverige så väl behöva, har i biskop Eklund fått sin förste psalmdiktare. I känslan av att vi ännu leva i 'de ringa dagarna', har han avstått från att 'sjunga en ny sång' och med själva namnet på sin psalmsamling 'Från Kyrkosångens Tider' antytt från att det nu ej är någon kyrkosångens tid ...
It is interesting to compare the changeable parts of the refrain of God Save Poland as it envolved since the text's inception. The first strophe, describing the past blessings that God bestowed on the country remains unchanged as "eternal" as its transcendental addressee. It is "our" needs and requests expressed in the final line of the refrain that are modified to reflect the changing political situations and priorities:
Boże, coś Polskę (God save Poland)
O, God who, through so many centuries, surrounded Poland / with the brilliance of power and glory, who has protected it / with the shield of your defense, against the disasters that / were meant to defeat it. Refrain: To your altars we carry a prayer: Save our King, Lord ! (1816) Return our Homeland to us, Lord ! (1830) Bless our Homeland and freedom, Lord ! (1989) Bless our free Homeland, Lord ! (1996)
As it is clear from the refrains, the original prayer on behalf of the King was soon replaced by a request to regain independence, sought in a series of unsuccessful uprisings (1830, 1848, 1863) but realized only in 1918. God Save Poland became the national and religious anthem that was heard during the insurrections, wars and foreign occupations. The contemporary versions of God Save Poland (1989-96) ask for God's blessings for free country, though there also exists another version popular in the 1980s (after the suppression of the Solidarity movement ): "Return our free homeland to us, Lord." The Polish People's Republic (1944-89) was officially an independent country, but the Solidarity supporters considered it an occupied zone of "Soviet influence" and prayed for its freedom. Until the present day God Save Poland has always been the most intense prayer for independence and peace.
Sista gången som psalm 169
Fädernas kyrka i Sveriges land
(psalm 169 i 1937 års psalmbok) text: Johan Alfred Eklund (1863-1945) musik: Gustaf Aulén (1879-1977)
Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast bland samfund på jorden! Vida hon famnar från strand till strand, fast är hon grundad av Herrens hand. Byggd till hans tempel i Norden.
Allt fick sin vigning i kyrkans famn: brudgummens löfte till bruden, hemmet, det nyföddas kristna namn, kämparnas färd till den sista hamn, fanan och konungaskruden.
Kristet och fritt vill Sverige bo, råda för landet allena. Därom i manlig och kristen tro, därom i strid eller lagfäst ro konung och folk sig förena.
Fädernas Sverige sig kämpat fram. Kristus var med det på banan, visade vägen för trofast stam: Kristus är trofast och svek är skam; korset stod tecknat på fanan.
Kristus har vunnit vår bästa gärd både i äran och nöden. Vida gick striden kring Sveriges härd, frid åt Guds kyrka var kampen värd, konungens kamp intill döden.
Minnen från templet och klockors malm fäderna följde, och sången. Ännu ur fängelsets natt och kvalm ljöd genom gallret en kämpes psalm; det var en svensk som satt fången.
Ädel är skaran, sen tusen år Gud i vår kyrka fått frälsa. Framåt vår hoppfyllda längtan går: ungdomen kristnad är Sveriges vår, Sveriges framtid och hälsa.
Komme nu åter till strid för Gud skaran sin Konung till möte, väpnad och villig, i helig skrud, samlad, som daggen på ljusets bud flödar ur morgonens sköte.
Kristnade ungdom, dig gånge väl. Strid för Guds ära i Norden. Kämpa för frihet åt bunden träl. Gud bringe friden till Sveriges själ, Gud bjude frid över jorden.
Psalmen "Fädernas kyrka i Sveriges land.." har dom tagit bort ur psalmboken. Det retar henne. Hon kan den ännu utantill. Ur intervju i radioserien 100 svenskar
Den svenska kyrkans Lutherkult har inte varit gynnsam för dess sociala engagemang. En kristen människas frihet är, enligt Luther, en rent inre frihet, men i samhället står hon under lagen och skall vara överheten och sina herrar underdånig. I överensstämmelse härmed har "fädernas kyrka i Sveriges land", som den reaktionäre biskop Eklund i Karlstad diktade om, traditionellt varit högkonservativ. Vid sidan av länsman stod under arbetarrörelsens pionjärår prosten. Det var bakgrunden till de socialdemokratiska pionjärernas kristendomsfientlighet. Såväl Axel Danielsson som Branting nödgades avtjäna fängelsestraff för hädelse. Per Meurling, ur kapitlet Epilog, Tidens förlag, 1973 (Karl Kautsky: Kristendom och socialism)
Svenska kyrkan har antagit förslaget till ny psalmbok. Beslutet fattades på kyrkomötet den 29 augusti. Den nya psalmboken tas i bruk den första söndagen i advent 1986. Den antogs utan större konflikter. Mest omdebatterad var psalmen »Fädernas kyrka», som hör till de psalmer som utgår ur den nya psalmboken... Tidningsnotis
Ett nytt skede i den svenska psalmdiktningens historia text: Oscar Lövgren Våra Psalm- och Sångdiktare, Svenska Missionsförbundets förlag, 1939
Johan Alfred Eklund föddes i Ryda socken, Skaraborgs län, den 7 januari 1863. Fadern var skräddare och sonen arbetade i detta yrke, tills han i Skara kunde helt få ägna sig åt studierna. Student blev han i Uppsala 1883, avlade 1887 teor. teol. examen och blev 1890 teol. kand.
Efter att åren 1889-92 ha tjänstgjort som e. o. lektor i Göteborg prästvigdes han sistnämnda år för Skara stift. Han var därefter komminister i V. Tunhem och domkyrkovicepastor i Uppsala samt 1896 docent i apologetik och uppehöll åren 1899-1900 professuren i teol. prenotioner och teol. encyklopedi. Domprost i Kalmar 1902-09, blev han slutligen sistnämnda år biskop i Karlstad. Som emeritus lämnade han denna befattning 1938. Teol. doktor blev Eklund 1907.
Biskop Eklund har varit en kyrklig väckare och uppfostrare av stora mått och den kanske främste i det kyrkliga nydaningsarbete, som pågått sedan början av detta århundrade. Med boken "Vår kyrkopsalm" (1915) har han även framträtt som hymnolog. Hans höga uppskattning av 1600-talspsalmen hindrade honom ej att synnerligt högt värdesätta Wallin och hans verk.
Självfallet är det här Eklunds egen psalmdiktning, som närmast intresserar oss. Sitt allra första intryck av poesi fick han under sina barnaår, då han läste i Arndts Sanna Kristendom och där fann Gerhardts sommarsång: "I denna ljuva sommartid". Om och om igen läste den unge Eklund denna psalm. Det fanns nämligen i hans själ en djup känsla för poesi, även om han på visst sätt kunde ha rätt i sin klagan, att han var omusikalisk och ej hade fått lyriken till arv och egen. Men det är ju ett känt faktum, att framstående lyriker kunna vara fullkomligt odugliga till psalmdiktare, under det att strålande psalmer diktats av sådana, som ej höra till skaldernas skrå.
Vid kristliga studentmötet i Huskvarna 1907 talade Eklund över ämnet: "Ungdomen och vår evangeliska kyrka". I slutet av sitt föredrag yttrade han: "Det är ledsamt, att jag icke är skald. Annars skulle jag sjunga om kyrkan. Och jag skulle sjunga en sång, som ännu ingen svensk diktare sjungit: en sång om min kyrka, Sveriges kyrka".
Hösten och vintern 1908-09 förberedde Kristliga studentförbundet i Uppsala ett ungdomskorståg för norra och mellersta Sverige. Eklund var informerad om planerna och livligt intresserad för deras förverkligande. Den 27 februari 1909 sände han de ledande männen i studentförbundet ett brev, vari låg texten till hans kyrkopsalm:
Han skrev psalmen en natt, då han vakade över ett av sina barn, som var sjukt. Är ej detta rent av något symboliskt? I ett brev något senare gav han uttryck för sin längtan efter en psalm "om vår svenska kyrka - historiskt - men hur?" skrev han. "Jag vet ej; ser blott behovet. Tankegången kunde kanske vara som i min 'sång' - men det behövde bli en annan ton, en mjukare, varmare, folkligare och mera centralt kristlig".
Eklunds psalm, som först trycktes i Sveriges Ungdom den 25 mars 1909, blev hastigt känd och populär genom ungdomens korståg. Jag har från min konfirmationstid 1913, då jag först lärde känna psalmen, ett starkt intryck av den suggestiva kraften i såväl text som melodi. Vår främste psalmhistoriker frågar, vari hemligheten till psalmens framgång ligger, och han svarar: "Är det inte den manligt känslobetonade sakligheten, den av heliga minnen omskimrade och förklarade substantiviska ordskatten, framför allt hopad i den andra strofen, den poetiskt yppersta:
Allt fick sin vigning i kyrkans famn: brudgummens löfte till bruden, hemmet, det nyföddas kristna namn, kämparnas färd till den sista hamn, fanan och konungaskruden.
Adjektiven äro mycket få vilka? Inga granna och målande, bara karaktärsbestämmande, moraliskt sträva egenskapsord: fri, manlig, lagfäst, trofast, ädel, villig, helig och så participen väpnad, samlad, bunden och hoppfull. Eljest mest historia och först på slutet en framtidsönskan i anledning av det tillämnade första 'ungdomskorståget' 1909".
Under titeln "Från Kyrkosångens Tider" utkom hösten 1909 en samling av Eklund huvudsakligen översatta psalmer. I en anmälan av denna skrev E. Liedgren: "Den kristligt-nationella pånyttfödelse, som vi här i Sverige så väl behöva, har i biskop Eklund fått sin förste psalmdiktare. I känslan av att vi ännu leva i 'de ringa dagarna', har han avstått från att 'sjunga en ny sång' och med själva namnet på sin psalmsamling 'Från Kyrkosångens Tider' antytt från att det nu ej är någon kyrkosångens tid ...
Välkommen att lyssna på webradio. Den Röda Radion.
Lyssna via Shoutcast här . Lyssna på Radiote-hemsidan här .
Författaren till detta avsnitt valdes till Socialdemokratiska ungdomsförbundets första ordförande då det bildades 1903. Han var då stor som kampdiktskald (Proletär, Ungdomsmarsch). Lämnade arbetarrörelsen året efter och gav ut denna roman (Barbarskogen) 1908. I romanen lämnar han ut arbetarrörelsens inre händelser där han inom arbetarrörelsen väckte stor ilska. Mest känd K.G. Ossian-Nilsson för sin sång Sveriges flagga (1916) med Hugo Alfvén som kompositör.
Ur Barbarskogen (Roman) Bonniers, 1908 text: K. G. Ossian-Nilsson
Arbetets söner brusade genom den väldiga salen. Arbetets söner var en psalm och sjöngs som en psalm. Den påminte Hall om läraretiden och de regelbundna morgonbönerna i Münterska skolan. Sången hade samma naiva betoningar, som när barn sjunga, samma utdragna rytm, samma ojämnhet och kantighet i deklamationen. Och ändå blev sången gripande, såsom all sång blir, när tron sjunger.
Hall sjöng inte med, fast han gärna skulle velat. Han kände sig likt en fritänkande son på julbesök i ett fromt hem. Han kunde inte sjunga, ty han hade inte tron.
Psalmen var inte hans, den var kroppsarbetarnas. Den var inte född i studerkammaren, utan på strejkmötet eller fabriken. Den talade inte som Marseljäsen till "fosterlandets", endast till "arbetets" söner. Och med arbete menade kroppsarbetarna slitet i fabrik eller gruva, på kaj eller byggnadsställning. Sången var skriven för dem av en kroppsarbetets bard, en skald utan egna personliga önskningar och sorger, en skald, som glömt sig själv för bruset i skogen, den stora arbetarskogen, där han vuxit upp, eller där han tagits fången.
Det var kroppsarbetarnas sång som ingen annan, inte ens Internationalen undantagen. Ty medan Upp, trälar blott passade för den ovissa kampens år, för trälaåren, kunde Arbetets söner sjungas, så länge det fanns en arbetarrörelse - även en segrande och mäktig. Internationalen var en vild, stormande kampsång, ett harmens och hämndens skri, en revolutionsappell, proletärernas motstycke till borgarnas Marseljäs. Man hörde hatet tumla sig i dess rytmer, en sydländsk lidelse rasade i dess anklagelser, en profetisk vrede ekade redan av revolutionens åskor.
Arbetets söner hotade inte, den lovade, den stormade inte, den manade. Dess tonfall voro vekare och tryggare. Internationalen ljungade om, att "många rovdjur på vårt blod sig mätta". Arbetets söner kämpade endast "mot den förödande guldkalvens stod." Internationalen eggade slaven att "slå sig fri." Arbetets söner kallade honom "under vår enighets fana." Internationalen ville revolution, Arbetets söner solidaritet.
Arbetets söner var solidaritetens stora sång. All dess makt och mening var samlad i första raden. Ej bomben var längre vapnet, nej, solidariteten. Ej barrikaden var längre värnet, nej, solidariteten. Ej de revolutionära kommittéerna eller broschyrerna, nej, solidariteten. Ej de de få intelligenserna, ej de stora männen, nej, solidariteten. Ej hjältarna, men massan.
Arbetets söner var massans sång, framför alla andra. Marseljäsen var borgarnas egendom, Internationalen revolutionärernas, Arbetets söner helt enkelt massans. De båda andra hade högre värde som poesi, Arbetets söner som program. Den var massans uppsång, massans nationalhymn. I dess tunga rytm brusade massans tramp, massans tusen gånger tusen tunga fötter. Dess melodi, entonig och klumpig, klädde sig som beställt i massans oskolade röster. Massans röster, som ömsom skrällde hesa eller skrovliga, ömsom gnällde tunna och pipiga. Massans röster, som ledo av eviga katarrer, orsakade av bostadsdrag och fuktiga strumpor. Massans röster, som formades i kyffenas skämda luft eller i fabrikens kvalm och damm. Massans röster, som nu rungade genom den vida, vita salen, sjöngo ingen sång likt den sång, fabrikens sångare diktat.
Liksom alla sångers ord betydde orden här mera, än de uttalade. Betydde allt, vad massan drömde, längtade, trodde. Men först och främst betydde de marxismens stora paroll, dess lösen intill senaste tider: Proletärer i alla land, förenen eder! Hållen samman, hävden er solidaritet, låten ingen och intet söndra er! Varen ense i tanke, eniga i handling, varen ej individer, ej nationer, varen massan! Det var kristendomens gamla idé med kristenheten, fast på jordisk och ekonomisk, inte längre på himmelsk och andlig bas. Det var revolutionens gamla lösen: Krig åt palatsen, fred åt hyddorna! Det var massan själv i sång och på väg mot trons förlovade land. Arbetets söner det var det solidariska proletariatet, den eviga internationalen, massan.
FLASH-SIDA. .flv
The Internationale Complete.
The Internationale. Director: Peter Miller Stars: Billy Bragg, Pete Seeger
Författaren till detta avsnitt valdes till Socialdemokratiska ungdomsförbundets första ordförande då det bildades 1903. Han var då stor som kampdiktskald (Proletär, Ungdomsmarsch). Lämnade arbetarrörelsen året efter och gav ut denna roman (Barbarskogen) 1908. I romanen lämnar han ut arbetarrörelsens inre händelser där han inom arbetarrörelsen väckte stor ilska. Mest känd K.G. Ossian-Nilsson för sin sång Sveriges flagga (1916) med Hugo Alfvén som kompositör.
Ur Barbarskogen (Roman) Bonniers, 1908 text: K. G. Ossian-Nilsson
Arbetets söner brusade genom den väldiga salen. Arbetets söner var en psalm och sjöngs som en psalm. Den påminte Hall om läraretiden och de regelbundna morgonbönerna i Münterska skolan. Sången hade samma naiva betoningar, som när barn sjunga, samma utdragna rytm, samma ojämnhet och kantighet i deklamationen. Och ändå blev sången gripande, såsom all sång blir, när tron sjunger.
Hall sjöng inte med, fast han gärna skulle velat. Han kände sig likt en fritänkande son på julbesök i ett fromt hem. Han kunde inte sjunga, ty han hade inte tron.
Psalmen var inte hans, den var kroppsarbetarnas. Den var inte född i studerkammaren, utan på strejkmötet eller fabriken. Den talade inte som Marseljäsen till "fosterlandets", endast till "arbetets" söner. Och med arbete menade kroppsarbetarna slitet i fabrik eller gruva, på kaj eller byggnadsställning. Sången var skriven för dem av en kroppsarbetets bard, en skald utan egna personliga önskningar och sorger, en skald, som glömt sig själv för bruset i skogen, den stora arbetarskogen, där han vuxit upp, eller där han tagits fången.
Det var kroppsarbetarnas sång som ingen annan, inte ens Internationalen undantagen. Ty medan Upp, trälar blott passade för den ovissa kampens år, för trälaåren, kunde Arbetets söner sjungas, så länge det fanns en arbetarrörelse - även en segrande och mäktig. Internationalen var en vild, stormande kampsång, ett harmens och hämndens skri, en revolutionsappell, proletärernas motstycke till borgarnas Marseljäs. Man hörde hatet tumla sig i dess rytmer, en sydländsk lidelse rasade i dess anklagelser, en profetisk vrede ekade redan av revolutionens åskor.
Arbetets söner hotade inte, den lovade, den stormade inte, den manade. Dess tonfall voro vekare och tryggare. Internationalen ljungade om, att "många rovdjur på vårt blod sig mätta". Arbetets söner kämpade endast "mot den förödande guldkalvens stod." Internationalen eggade slaven att "slå sig fri." Arbetets söner kallade honom "under vår enighets fana." Internationalen ville revolution, Arbetets söner solidaritet.
Arbetets söner var solidaritetens stora sång. All dess makt och mening var samlad i första raden. Ej bomben var längre vapnet, nej, solidariteten. Ej barrikaden var längre värnet, nej, solidariteten. Ej de revolutionära kommittéerna eller broschyrerna, nej, solidariteten. Ej de de få intelligenserna, ej de stora männen, nej, solidariteten. Ej hjältarna, men massan.
Arbetets söner var massans sång, framför alla andra. Marseljäsen var borgarnas egendom, Internationalen revolutionärernas, Arbetets söner helt enkelt massans. De båda andra hade högre värde som poesi, Arbetets söner som program. Den var massans uppsång, massans nationalhymn. I dess tunga rytm brusade massans tramp, massans tusen gånger tusen tunga fötter. Dess melodi, entonig och klumpig, klädde sig som beställt i massans oskolade röster. Massans röster, som ömsom skrällde hesa eller skrovliga, ömsom gnällde tunna och pipiga. Massans röster, som ledo av eviga katarrer, orsakade av bostadsdrag och fuktiga strumpor. Massans röster, som formades i kyffenas skämda luft eller i fabrikens kvalm och damm. Massans röster, som nu rungade genom den vida, vita salen, sjöngo ingen sång likt den sång, fabrikens sångare diktat.
Liksom alla sångers ord betydde orden här mera, än de uttalade. Betydde allt, vad massan drömde, längtade, trodde. Men först och främst betydde de marxismens stora paroll, dess lösen intill senaste tider: Proletärer i alla land, förenen eder! Hållen samman, hävden er solidaritet, låten ingen och intet söndra er! Varen ense i tanke, eniga i handling, varen ej individer, ej nationer, varen massan! Det var kristendomens gamla idé med kristenheten, fast på jordisk och ekonomisk, inte längre på himmelsk och andlig bas. Det var revolutionens gamla lösen: Krig åt palatsen, fred åt hyddorna! Det var massan själv i sång och på väg mot trons förlovade land. Arbetets söner det var det solidariska proletariatet, den eviga internationalen, massan.
Arbetets söner text: Henrik Menander musik: Nils P. Möller
Arbetets söner sluten er alla till våra bröder i syd och i nord! Hören I ej hur mäktigt de skalla ut över världen befrielsens ord? Ur den förnedrande träldomens grift, upp till en hedrande ädel bedrift! Oket med påskriften: "Bed och försaka!" länge oss nertryckt i mörker och nöd; Människovärdet vi fodra tillbaka. Kämpa för rättvisa frihet och bröd! Människovärdet vi fodra tillbaka. Kämpa för rättvisa frihet och bröd!
Icke naturen hårdhänt har dragit gränser som skilja fattig och rik. Hjärtlöst har makten under sig slagit alla dess håvor rovdjuret lik. Mot den förödande guldkalven stod kämpen med glödande känslor och mod. Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana fältropet genom nationerna går: Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår! Sluten er under vår enighetsfana,
Internationalen text: Eugène Pottier musik: Pierre Degeyter svensk text: Henrik Menander
Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav, stig upp för att slå dig fri! Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är, ty Internationalen till alla lycka bär. Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär.
I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi, nej, själva vilja vi oss frälsa, och samfälld skall vår räddning bli För att kräva ut det stulna, bröder, och för att slita andens band, vi smida medan järnet glöder, med senig arm och kraftig hand.
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är, ty Internationalen till alla lycka bär. Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär.
I sin förgudning avskyvärda, månn´guldets kungar nånsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är; när folket kräva det tillbaka sin egen rätt de blott begär.
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är, ty Internationalen till alla lycka bär. Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär.
Båd´stat och lagar oss förtrycka vi under skatter dignar ner. Den rike inga plikter trycka, den arme ingen rätt man ger. Länge nog som myndingar vi böjt oss, jämlikheten skall nu bli lag. Med plikterna vi hittills nöjt oss . Nu taga vi vår rätt en dag.
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är, ty Internationalen till alla lycka bär. Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär.
Till krigets slaktande vi dragits, vi mejats ned i jämna led. För furstars lögner har vi slagits, nu vill vi skapa evig fred. Om de oss driver, dessa kanibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är, ty Internationalen till alla lycka bär. Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär.
Arbetare, i stad på landet, en gång skall jorden bliva vår När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får. Många rovdjur på vårt blod sig mätta men när vi nu till vårt försvar, en dag en gräns för dessa sätta, skall solen stråla lika klar.
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är, ty Internationalen till alla lycka bär. Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär.
I Sverige sjunger vi
Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav, stig upp för att slå dig fri! Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.
I Storbritannien sjunger de
So come brothers and sisters For the struggle carries on The Internationale Unites the world in song So comrades come rally For this is the time and place The international ideal Unites the human race
Utvalda rader:
Let racist ignorance be ended
Let no one build walls to divide us
In our world poisoned by exploitation
Change will not come from above
Internationale (Billy Bragg)
Stand up, all victims of oppression For the tyrants fear your might Don't cling so hard to your possessions For you have nothing, if you have no rights Let racist ignorance be ended For respect makes the empires fall Freedom is merely privilege extended Unless enjoyed by one and all
Chorus: So come brothers and sisters For the struggle carries on The Internationale Unites the world in song So comrades come rally For this is the time and place The international ideal Unites the human race
Let no one build walls to divide us Walls of hatred nor walls of stone Come greet the dawn and stand beside us We'll live together or we'll die alone In our world poisoned by exploitation Those who have taken, now they must give And end the vanity of nations We've but one Earth on which to live
Chorus: So come brothers and sisters For the struggle carries on The Internationale Unites the world in song So comrades come rally For this is the time and place The international ideal Unites the human race
And so begins the final drama In the streets and in the fields We stand unbowed before their armour We defy their guns and shields When we fight, provoked by their aggression Let us be inspired by like and love For though they offer us concessions Change will not come from above
Chorus: So come brothers and sisters For the struggle carries on The Internationale Unites the world in song So comrades come rally For this is the time and place The international ideal Unites the human race
Som ett stort tack från den kapitalistiska världen erhöll Mikhail Sergeyevich Gorbachev ett Nobelpris och Ronald Reagan Freedom Award för rollen, vara siste man att släcka lyset.
Men här i denna video får nämnde Mikhail Sergeyevich Gorbachev tillsammans med övriga i Högsta Sovjet sjunga Internationalen år 1978.
Интернационал
Internatsionalom
Lyrics: A. Kots
Vstavaj prokliatem zaklejmennyj, Ves mir golodnykh i rabov! Kipit nash razum vozmushchionnyj I v smertnyj boj vesti gotov. Ves mir nasilia my razrushim Do osnovania, a zatem My nash my novyj mir postroim, Kto byl nikem tot stanet vsem!
Pripev: Ehto est nash poslednij I reshitelnyj boj S Internatsionalom Vosprianet rod liudskoj
Nikto ne dast nam izbavlenia: Ni bog, ni tsar i ne geroj Dobiomsia my osvobozhdenia Svoeiu sobstvennoj rukoj. Chtob svergnut gniot rukoj umeloj, Otvoevat svoio dobro, Vzduvajte gorn i kujte smelo, Poka zhelezo goriacho!
Dovolno krov sosat vampiry, Tiurmoj , nalogom nishchetoj! U vas - vsia vlast, vse blaga mira, A nashe pravo - zvuk pustoj! My zhizn postroim po inomu I vot nash lozung boevoj: Vsia vlast narodu trudovomu! A darmoedov vsekh doloj!
Prezrenny vy v svoiom bogatstve, Uglia i stali koroli! Vy vashi trony tuneiadtsy, Na nashikh spinakh vozveli. Zavody, fabriki, palaty - Vsio nashim sozdano trudom. Pora! My trebuem vozvrata Togo chto vziato grabezhiom.
Dovolno, koroliam v ugodu, Durmanit nas v chadu vojny! Vojna tiranam! Mir Narodu! Bastujte armii syny! Kogda zh tirany nas zastaviat V boiu gerojski past za nikh Ubijtsy v vas togda napravim My zherla pushek boevykh!
Lish my, rabotniki vsemirnoj Velikoj armii truda! Vladet zemlioj imeem pravo, No parazity - nikogda! I esli grom velikij grianet Nad svoroj psov i palachej, Dlia nas vsio takzhe solntse stanet Siiat ogniom svoikh luchej.
Вставай проклятьем заклейменный, Весь мир голодных и рабов! Кипит наш разум возмущённый И в смертный бой вести готов. Весь мир насилья мы разрушим До основанья, а затем Мы наш мы новый мир построим, Кто был никем тот станет всем!
Припев: Это есть наш последний И решительный бой С Интернационалом Воспрянет род людской
Никто не даст нам избавленья: Ни бог, ни царь и не герой Добьёмся мы освобожденья Своею собственной рукой. Чтоб свергнуть гнёт рукой умелой, Отвоевать своё добро, Вздувайте горн и куйте смело, Пока железо горячо!
Довольно кровь сосать вампиры, Тюрьмой , налогом нищетой! У вас - вся власть, все блага мира, А наше право - звук пустой! Мы жизнь построим по иному И вот наш лозунг боевой: Вся власть народу трудовому! А дармоедов всех долой!
Презренны вы в своём богатстве, Угля и стали короли! Вы ваши троны тунеядцы, На наших спинах возвели. Заводы , фабрики, палаты - Всё нашим создано трудом. Пора! Мы требуем возврата Того что взято грабежём.
Довольно, королям в угоду, Дурманить нас в чаду войны! Война тиранам! Мир Народу! Бастуйте армии сыны! Когда ж тираны нас заставят В бою геройски пасть за них Убийцы в вас тогда направим Мы жерла пушек боевых!
Лишь мы, работники всемирной Великой армии труда! Владеть землёй имеем право, Но паразиты - никогда! И если гром великий грянет Над сворой псов и палачей, Для нас всё также солнце станет Сиять огнём своих лучей.
På Olof Palmes begravning fick inte Internationalen spelas!
Monica Nielsen - Internationalen (1977)
Internationalen
text: Eugène Pottier musik: Pierre Degeyter svensk text: Henrik Menander
Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav, stig upp för att slå dig fri! Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är, ty Internationalen till alla lycka bär. Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär.
Arbetare, i stad på landet, en gång ska jorden bliva vår När fast vi knyta brodersbandet, då lättingen ej råda får. Många rovdjur på vårt blod sig mätta men när vi nu till vårt försvar, en dag en gräns för dessa sätta, skall solen stråla lika klar.
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är, ty Internationalen till alla lycka bär. Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär.
Hammaren och skäran
Tänk om Jorden voro en nation, endast en sång fick sjungas och bara en idé finnas till. Vad enkelt det skulle va'.
La Internacional (L'Internationale en francés) es la canción más famosa del movimiento obrero. Se la considera el himno oficial de los trabajadores del mundo entero y de la mayoría de los partidos comunistas y socialistas así como de organizaciones anarquistas. La letra original, en francés, es de Eugène Pottier, y fue escrita en 1871 dentro de su obra Cantos Revolucionarios. En 1888 Pierre Degeyter la musicalizó. A continuación, aparecen en los siguientes idiomas:
Inglés Británico Finlandés Francés Holandés Español Ibérico Ruso Alemán Portugués Ibérico Italiano Eslovenio Croata Griego Húngaro Checo Polaco Rumano Noruego Sueco Albanés Búlgaro Danés Serbio Galés Catalán Estonio Irlandés Euskera Escocés Zulú Portugués Brasileño Español Cubano Inglés Americano Árabe Libanés Árabe Marroqui Gallego Chino Mandarín Kurdo Bengalí Hindi Urdu Coreano del Norte Coreano del Sur Bosnio Georgiano Turco Vietnamita Bretón Nepalés Persa Hebreo Yidish Sefardí Chino Cantonés Malayo Náhuatl Valón Esperanto Tagalo Dari Birmano Español Chileno Japonés Afrikaáns Tailandés
L'Internationale Paroles de Eugène Pottier (1871) - Musique de Pierre Degeyter
Debout, les damnés de la terre Debout, les forçats de la faim La raison tonne en son cratère, C'est l'éruption de la faim. Du passé faisons table rase, Foule esclave, debout, debout Le monde va changer de base, Nous ne sommes rien, soyons tout.
Refrain (répété deux fois) C'est la lutte finale ; Groupons nous et demain L'Internationale Sera le genre humain.
Il n'est pas de sauveurs suprêmes Ni Dieu, ni César, ni Tribun, Producteurs, sauvons-nous nous-mêmes Décrétons le salut commun. Pour que le voleur rende gorge, Pour tirer l'esprit du cachot, Soufflons nous-mêmes notre forge, Battons le fer tant qu'il est chaud.
L'État comprime et la Loi triche, L'impôt saigne le malheureux ; Nul devoir ne s'impose au riche ; Le droit du pauvre est un mot creux C'est assez languir en tutelle, L'Égalité veut d'autres lois ; "Pas de droits sans devoirs, dit-elle Égaux pas de devoirs sans droits."
Hideux dans leur apothéose, Les rois de la mine et du rail Ont-ils jamais fait autre chose Que dévaliser le travail ? Dans les coffres-forts de la banque Ce qu'il a crée s'est fondu, En décrétant qu'on le lui rende, Le peuple ne veut que son dû.
Les rois nous saoulaient de fumée, Paix entre nous, guerre aux Tyrans Appliquons la grève aux armées, Crosse en l'air et rompons les rangs ! S'ils s'obstinent ces cannibales A faire de nous des héros, Ils sauront bientôt que nos balles Sont pour nos propres généraux.
Ouvriers, paysans, nous sommes Le grand parti des travailleurs, La terre n'appartient qu'aux hommes, L'oisif ira loger ailleurs. Combien de nos chairs se repaissent ! Mais si les corbeaux, les vautours, Un de ces matins disparaissent, Le soleil brillera toujours.
Välkommen att lyssna på webradio. Den Röda Radion.
Lyssna via Shoutcast här . Lyssna på Radiote-hemsidan här .
Njet Molotoff is Finnish War-time Propaganda song.
Finlandia, Finlandia, ivan was again going to there. When Molotov promised, yes everything will be soon fine, tomorrow in Helsinki we will eat a icecream. No Molotov, No Molotov, you tell more lies than himself Bobrikov.
Finlandia, Finlandia, Mannerheim´s Line was a ruthless obstacle. When angry firing started from Karelia, ended many ivans´ talkativeness. No Molotov, No Molotov, you tell more lies than himself Bobrikov.
Finlandia, Finlandia, Unbeatable Red Army be afraid of it. And Molotov said that look place for your cottage, Finnish will grab us from our collar. No Molotov, No Molotov, you tell more lies than himself Bobrikov.
Behind Ural, behind Ural, there is place for Molotov´s cottage´s . There is place for Stalin and other cheaters, politruks, commissars and for more cheaters. No Molotov, No Molotov, you tell more lies than himself Bobrikov.
Finlandia, Finlandia, sinne taas matkalla oli Iivana. Kun Molotoffi lupas' juu kaikki harošii¹, huomenna jo Helsingissä syödään marožii². Njet Molotoff, njet Molotoff, valehtelit enemmän kuin itse Bobrikoff.
Finlandia, Finlandia, Mannerheimin linja oli vastus ankara. Kun Karjalasta alkoi hirmu tulitus, loppui monen Iivanan puhepulistus. Njet Molotoff, njet Molotoff, valehtelit enemmän kuin itse Bobrikoff.
Finlandia, Finlandia, sitä pelkää voittamaton Puna-Armeija. Ja Molotoffi sanoi että katsos torppas niin, Tšuhna aikoo käydä meitä kraivelista³ kii. Njet Molotoff, njet Molotoff, valehtelit enemmän kuin itse Bobrikoff.
Uralin taa, Uralin taa, siellä onpi Molotoffin torpan maa. Sinne pääsee Stalinit ja muutkin huijarit, politrukit, komissaarit ja petroskoijarit. Njet Molotoff, njet Molotoff, valehtelit enemmän kuin itse Bobrikoff.
Välkommen att lyssna på webradio. Den Röda Radion.
Lyssna via Shoutcast här . Lyssna på Radiote-hemsidan här .
Ethel MacDonald was born in Motherwell, a town just outside Glasgow on the 24 th . of February 1909.
She was part of a large Bellshill family one of nine children. Leaving home at sixteen she became active in women’s movements and the rights of the working class. From an early age Ethel was an active socialist, still only sixteen she joined the Bellshill, Independent Labour Party, (ILP). She worked as waitress and shop assistant, in 1931 she came in contact with Guy Aldred who asked her to become his secretary. Ethel left the ILP and joined Guy Aldred in the Anti-Parliamentary Communist Federation, (APCF). Three years later in 1934 the APCF split over the issue of the nature of its opposition to Labour Parliamentarianism. Guy Aldred lead the splinter group and Ethel MacDonald joined him. The splinter group formed a new organisation, the Workers Open Forum. The Workers Open Forum had a very short life, months in fact, the ILP had split from the Labour Party and its support was being sought by the Communists to create a United Front and by Trotsky to form a Fourth International. Guy Aldred supported the Trotskyists and was successful in getting the Glasgow, Townhead Branch of the ILP to join with him and form a new organisation, in June 1934 the United Socialist Movement, (USM) was born. Ethel remained a member of the USM and a close comrade of Guy Aldred until her death in 1960. Ethel MacDonald stated that her first encounter with Guy Aldred was the moment which determined for future.
Although Ethel and Guy never achieved any form of financial security they never ceased their intensely energetic political activity in pursuit if their political goals. July 1936 saw the out break of the Spanish Civil War, this sparked a tremendous increase in political activity, especially among groups of the left. The USM diverted all its energies into supporting the struggle of the Spanish workers. Guy Aldred was invited by the French anarchist activist, Pruhommeaux to send a Scottish anarchist to Barcelona . Ethel MacDonald was asked to go because of her work in publishing and circulating the newsheet “Regeneration” in support of the Spanish CNT and FAI (Federacion Anarquista Iberica), the Spanish, militant federation of anarchist groups. There was some opposition to this from Jenny Patrick, Guy Aldred’s partner, she claimed that she had been secretary of the Glasgow Anarchists in 1916 and her credentials were much more established that Ethel’s. Guy Aldred then co-opted Jenny as the APCF representative. Both women set off for Spain, they left Glasgow on the 20 th of October, 1936 with very little money, they reached Paris with one franc between them. With the help of comrades and sympathisers and without money or papers the hitch-hiked across France and eventually reach Spain. Ethel and Jenny were part of a vast army of workers and intellectuals making their way to Spain to join the fight against fascism in spite of their own governments’ policy of “Nonintervention”. Ethel was sent to Barcelona and Jenny to Madrid.
On her arrival in Barcelona in the winter of 1936, Ethel wrote her first impressions, the quote is taken from “Ethel MacDonald, Glasgow Woman Anarchist.” by Rhona M.Hodgart. “In the main square, the Plaza de la Republica, the white walls of the Genaralitat,the Government offices, glistened in brilliant sunshine. Birds were singing in the trees and the sky was the most beautiful blue that I have ever seen. Civilian soldiers dressed in their inevitable dungarees and little red and black “Glengarry” bonnets and smoking endless cigarettes, strolled casually in Las ramblas and the Via Durruti, or chatted to the girl soldiers in the Plaza Catalunya. We had difficulty deciding which were young men and which were girls. They were dressed exactly alike, but as we drew nearer we saw that all the girls had beautifully “permed” hair and were strikingly made up.”
At this time a clash between the parties of the left was on the horizon, Ethel MacDonald’s Barcelona of 1936 was soon to be torn apart by a war within a war. By January 1937 the lines had already been drawn, at the first conference of the newly formed Juventudes Socialistas Unificadas, (JSU , unified socialist youth), a grouping of socialist youth and communist youth, Santiago Carrillo stated that they were fighting for a democratic and parliamentary republic. The same month the Boletin de Informacion, the organ of the CNT-FAI stated that they were fighting not for the republic but for the proletarian revolution, the war and the revolution are inseparable, to say to the contrary is reformist and counter revolutionary. It was obvious that the two points were incompatible.
From arriving in Barcelona in November 1936 until January 1937, Ethel MacDonald managed to send back to Glasgow a bulletin every few days. They gave details of activities in Barcelona and some of the surrounding villages, describing how villages had been organised on a communal basis, how empty nunneries and monasteries had been turned into hospitals, offices and schools, she also told of the difficulties. Many of these bulletins made their way into main stream press. After January 1937 she began her radio broadcasts as the English speaking propagandist for the Barcelona Anarchist radio station and was listened to in may countries throughout the world. The split in the left burst into flames at the beginning of May 1937, the Civil Guards attacked and seized the Barcelona telephone exchange. The first wave of repression carried out during the quiet siesta hour and unexpected, took the Anarchists by surprise but they soon rose to defend their revolution. Ethel MacDonald played her part by refilling the soldiers clips with bullets, getting and preparing food and going out to try to gather information.
After seven months in Spain, Jenny Patrick returned to Glasgow on the 24 th . of May 1937, it would be November 1937 before Ethel MacDonald returned to her native city, Glasgow. After the May battles and the June the 16 th . round up of POUM members and foreign activists, Ethel spent her time smuggling food and letters in to comrades in prison and smuggling out letters and information. She put herself in considerable danger by helping foreign anarchist to escape Spain, she done this by borrowing civilian clothes to disguise soldiers and begging crews of foreign ships to give secret and safe passage for wanted men in danger. News of her activities reached the British press, Ethel MacDonald became know as the “Scots Scarlet Pimpernel”. It was obvious that sooner rather than later Ethel would be arrested and imprisoned. The inevitable happened, but while in prison she was still a problem to the “new” Barcelona authorities. The charge against her was, associating with prisoners during her visits to jailed comrades and conspiring with them in a foreign tongue. While in prison she would collect letters from other prisoners and smuggled them out with her own in cans in which her food had been brought in. Those for abroad were given to a French skipper and others got to the British Consul. By the same means it was possible to organise a hunger strike in every prison in Barcelona where anarchist prisoners were held.
Ethel was once again in the Glasgow press, the Evening Times on Friday the 9 th . of July 1937 ran an article on Fenner Brockway’s visit to Spain and again on July 14 th . when it described her release after the “trifling” charges against her were dropped. The following quote is from Rhona M. Hodgart’s book. When Mr. Brockway met her after being released and again as he left Spain on Saturday she was undecided whether she would come back to this country or stay in Spain . She accepted her arrest and imprisonment very philosophically, but it is Mr Brockway’s view that she would be wise to return home.” The Evening Times carried more news of her on August 25 th ., the following quote is again from “Ethel MacDonald, Glasgow Woman Anarchist” by Rhone M.Hodgart.
“Miss Ethel MacDonald is back in Barcelona. Writing from there under date August 17, to Mr Guy Aldred, of Glasgow, she says: You will have been expecting to hear from me sooner. Due to the usual, or unusual, unforeseen accidents, that was impossible. Most of the people I knew here have left for their respective countries, and sometimes it is pretty lonely. My financial situation is bad.....From the clothes aspect, if I am not home soon, it will be too cold to come home at all....I am a terrible sight....All my documents and clothes have gone beyond recall. I have lost everything. Don’t worry. Perhaps you’ll be seeing me soon. I guess you will. And I hope so....
While still in Spain life for Ethel MacDonald was not easy after her release from prison, her attempts to get her papers and belongings proved fruitless, she never slept twice in the same place and most certainly suffered considerable hardship in her desire to serve her cause As Anarchists tried to tell the world of the “white terror”, and “the purges” that were now part and parcel of Barcelona, Ethel MacDonald was only one of a host of foreigners caught up in the terror.
During her spell in Spain, Ethel MacDonald produced regular bulletins with accurate information that were in turn printed in several newspapers, her radio broadcasts were listened to by people in many countries. For a brief spell, between July and November 1937, the spotlight of fame shone on Ethel MacDonald, newspapers across the country carried articles speculating on the whereabouts of the “Scots Scarlet Pimpernel”, articles referred to the “Bellshill Girl Anarchist”. In one newspaper report her parents stated that they would gladly sell their furniture to raise money to bring her home if they could get in contact with her. They appealed to the British Consulate to do everything in their power to get in touch with her. On Friday September, 24 th . 1937, The Evening Times hit the streets with the front page headlines, “ Miss Ethel MacDonald reaches Paris”. It was revealed that she had left Spain on the 4 th . of September 1937 “under escort” , News of Ethel MacDonald’s activities in Spain had spread to most countries throughout the world, many of these countries sent invitations for her to come and speak of her experiences. The organ of the French Syndicalist movement, “L’ Espagne Nouvelle”, dedicated a full page to her arrest and imprisonment. While in France she spoke for the “committee for the aid and succour of the victims of counter revolution Communist Party Persecution in Spain”, and spent some time with French anarchist Andrea Prudmeaux. A visit to Amsterdam , probably arranged by Maup Stevens, a Dutch anarchist she met in Barcelona and whom she helped get out of prison and helped escape from Spain after the “May Day” troubles, saw her speaking to the Dutch Syndicalist movement and giving full details of the persecution of the anarchists and the POUM in Spain.
Early November 1937 found Ethel MacDonald back in her native Glasgow, welcomed by several hundred people. The Evening Citizen carried a report of her arrival, “There was sadness in Ethel MacDonald’s face as she said: “I went to Spain full of hopes and dreams. It promised to be Utopia realised. I return full of sadness, dulled by the tragedy I have seen”. Then she whispered to friends: “I’m so thrilled by the welcome. But it ‘s terribly embarrassing. Please take me away”. Ethel MacDonald proved to as fearless at home as she had been in Spain and would not be silenced on the truth of what happened in Barcelona. She launched herself on a lecturing and speaking tour throughout Britain giving details of her personal experiences while in Spain. The British press began running articles supporting the Communist actions in Barcelona and condemning the ILP and all those who opposed the Communists actions as helping Franco. Time and time again, Ethel MacDonald wrote articles giving precise details of what really happened in Barcelona that May and what those actions meant for the now rapidly deteriorating situation in Spain. January 1938 saw Franco form his first government,then Hitler occupied Austria and soon, what happened in Barcelona and the struggle to defend the workers’ revolution slipped from the public consciousness as Europe descended into a nightmare of Fascism and war. Ethel MacDonald after her return to Scotland continued her work in the USM and together with her comrades Guy Aldred, Jenny Patrick and John Caldwell, helped run the Strickland Press, which was established in 1939. Together they produced the “Word”, the organ of the USM. There were no wages, the group survived as best they could. According to John Taylor Caldwell, “ Ethe l took a large share in running the press. She was one of those women,....as much at home with a spanner as a sewing needle. She was also supremely proficient as a bookkeeper and managed that side of the operation as well, covering the printing and distribution of the “Word”. She was in a non assertive way , manager of the Strickland Press.”
In late 1940 Ethel received her call-up papers, after reading them she wrote across them in blue pencil the words, “GET LOST”, and posted them back. Some weeks later she received further notification stating that they had not had a satisfactory response to the first notice and must remind her of the serious consequences of not complying with the Act, etc, etc. and she must report to the Recruiting Officer within seven days. Her response on this occasion was to write in large blue letters, “COME AND GET ME.” this she duly posted. She received no further notification, perhaps the authorities had no desire to give he “Scottish Pimpernel” an opportunity to organise wholesale escapes from a women’s prison. Near the end of February 1958, Ethel was standing on a box adjusting some piece of machinery at the Strickland Press when she fell. From then on she needed a stick to get around, it soon became clear that Ethel was suffering from a very serious illness. Her physical deterioration was rapid, and soon her comrades had to nurse her at home. Ethel MacDonald died in Knightswood Hospital on the 1 st . of December 1960 of multiple sclerosis.
The Glasgow newspapers were inundated with tributes to her dedication, bravery and remembering her days of glory.
The Glasgow Evening Citizen wrote; SCOTS “SCARLET PIMPERNAL” DIES, She became legend in Spain The small dark-haired woman - once called Scotland’s “Scarlet Pimpernel” during the mid-1930's - is dead. And so ends the legend of Ethel MacDonald. Guy Aldred wrote; “ — it would be absurd to pretend that I can console myself to her passing. As I have said I feel very keenly that she has been cheated of life— It seems to me a pity that she cannot know what I think of her; that she cannot realise how thoroughly I understand her, that she will never know that I wish she was here among the living and that if someone had to die that I could be numbered among the dead—“.
FLASH-SIDA. .flv
Välkommen att lyssna på webradio. Den Röda Radion.
Lyssna via Shoutcast här . Lyssna på Radiote-hemsidan här .