Ur nya numret av tidningen Vi, av Maria Georgieva:

 

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen

Ett undanskymt hus i Skåne har blivit en samlingsplats för ukrainska författare och ryska dissidenter. Men när storpolitiken kommer till Österlen riskerar konflikterna att få ödesdigra konsekvenser även här.

 

Mikael Nydahl kör på en ödslig landsväg. Landskapet – sargat och motsägelsefullt. Ett par grader kallt. 

 

Mikael – till vardags översättare – är på väg till en hemlig villa. Landsvägen skulle kunna vara en isig sträcka mitt i ingenstans på den ukrainska eller ryska landsbygden. Tiden tycks ha stannat. 

 

Efter ungefär två timmar kastar han en blick i backspegeln och svänger sedan hastigt in på en mindre grusväg. Vi anländer till huset en klar förmiddag. Hos de inblandade går byggnaden under namnet ”Plommonhuset”, och mycket riktigt: utanför köksfönstret ståtar ett snötäckt plommonträd. Säsongen har inte börjat än och först senare i vår ska de nya gästerna – bland annat en firad ukrainsk pjäsförfattare – checka in. Villan är så att säga mellan gäster. I alla fall officiellt. 

 

I köket sitter två unga kvinnor och dricker kokhett te och äter frasiga croissanter med leverpastej. En smak av Sverige och kontinenten i en och samma tugga. De befinner sig på flykt undan den ryska underrättelsetjänsten. En av dem är en av Rysslands mest kända journalister, Jelena Kostiutjenko, som arbetade i 17 år på Novaja Gazeta och som var på plats i Ukraina dagen efter den fullskaliga invasionen. Den andra är hennes flickvän, författaren Jana Kutjina. 

 

Hur länge har de varit ett par? Svårt att säga. Är det två och ett halvt år? Ingenting är sig likt sedan invasionen, inte ens tideräkningen. På grund av den allvarliga hotbilden kan de inte slå sig till ro på en plats utan tvingas, under stort hemlighetsmakeri, ständigt resa vidare. Ändå, konstaterar Jelena Kostiutjenko, är det ingenting mot vad författarna från Ukraina går igenom.

 

–Mina illusioner försvann 2022. Men vårt lidande handlar om bekvämligheter, och går inte att jämföra med ukrainarnas. De har förlorat sina hem, sitt land.

 

Artikeln av Maria Georgieva kan du läsa i sin helhet här: https://www.vi.se/artikel/hur-ryska-och-ukrainska-exilforfattare-hamnade-pa-osterlen

Är jag en bitter gammal man?

Sista bilden på legendariska paret Lennon-McCartney tillsammans

Jag befinner mig mycket nära den mur som inte går att klättra över eller komma igenom.

Allt kan stavas neuropati, men det är ändå inte hela sanningen.

De två andra faktorerna är mitt hjärtstopp för elva månader sedan, som anses vara en utlösande faktor för de hemska sjuktillstånd jag hamnat i, och förstås det faktum att vi tvingas lämna vårt hem sedan 21 år. Den 29:e april får vi nycklarna, men har kvar denna bostad hela maj månad ut.

Vill jag medverka till detta? Nej, det vill jag inte. Kan jag motarbeta och förhindra det? Ja, men nej. Inte ett enda ord jag uttalar har längre någon effekt eller betydelse. Allt förvandlas - bokstavligt talat - till aska och damm.

Jag fyller 72 år i sommar. När jag var i 40-årsåldern var jag inställd på att livet skulle sluta vid 50. Man kan - cyniskt och föga förnuftigt - säga att jag lever på rejäl övertid.

Men är detta ett liv? Nej, det är ett slags väntan, vid just den mur jag varken kan klättra över eller forcera.

Är jag därmed en bitter gammal man? Om det ändå hade varit så enkelt.

 

PS om femtioårsdagens mat

Genrebild på Nötköttsvarianten av bifana; d.v.s. Prego (Spiken)

 

Vi dricker försiktigt ur en flaska Dao till vår Prego (Spiken). Köttet har jag gjort själv, efter två dygns marinering.

 

Bifanas är ju fläskköttet! Och ändå kallar jag slarvigt alla dessa i familjen så populära lissabonska bullar för bifanas. Nå, här är recepten på båda varianterna om ni vill delta i firandet:

https://www.tasteatlas.com/prego

https://dinvinguide.se/recept/bifana-lissabons-stolthet#gref

Nejlikornas revolution i Portugal. 50 års jubileum idag!

Foto: Lennart Romberg

 

I dag sjunger jag med Lissabon! Det är 50-årsjubileum av Nejlikornas revolution. Nu kan ni läsa DN:s reportage om kvinnan som satte nejlikor i soldaternas gevärspipor, här. Det är en gripande text.

Skärmdump från Dagens Nyheter.

Mellan 1926 och 1974 präglades Lissabon, liksom resten av Portugal, av den militärregim som gripit makten i en kupp, störtat den unga republiken och som sedan under ledning av sin förste finansminister António Oliveira Salazar skapade Estado Novo, den nya staten, som byggde på ett strikt korporativistiskt, fascistiskt program. Fascismen innebar ett svårt åsiktsförtryck, många författare och intellektuella kastades i fängelse och den portugisiska litteraturen rymmer många vittnesmål om detta. Också den populära fado-musiken belades med censur och endast licensierade artister tilläts uppträda.

Foto: Ulf Bergqvist

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Foto: Lennart Romberg

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio, en annan hade inlett morgonen, detta var den andra i ordningen och den inleddes med ljudet av marscherande soldater, och på kvällen kom en tredje. De tre sångerna utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och just denna, mytomspunna och mest kända, var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/ I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./ En vän i varje hörn,/ Jämlikhet i varje ansikte.)

Foto: Ulf Bergqvist

Utflykt med betongfötter

 

Jag åker med i bilen, Astrid gör inköpen (i dag bara kaffe och ägg, som vi glömde i går). Klockan var nio. Ovanligt sent kom vi upp i dag och efter frukosten baddade Astrid mig med Kaliumpermanganat som vanligt. 

 

Sedan kör vi till kanten av Östersjön i Åhus. Också där sitter jag i bilen när vi fikar. Men i dag flög fan i mig. Jag öppnade bildörren och tog ett stadigt tag i den i höjd med bilens tak. Hävde mig upp och ställde mig på de betongklotsar av smärta och värk som ska föreställa fötter.

 

Kände att käppen stödde mig. Tog smörgåsen gjord på danskt, mörkt rågbröd. Tog en tugga och slängde ut resten i sanden. Fåglarna anföll direkt. Jag tog bilden med min telefon. Jag ville gå 100 meter. Jag gick 100 meter. Det tog lång tid och jag gungade betänkligt. Ville inte falla - vilket jag gjort en gång redan - så jag gick tillbaka till bilen.

 

Vi for hem. Nu ska jag förbereda en god lunch innan jag intar ryggläge för några timmar.

 

Vinterkylan passar bra en dag som denna. Till helgen ska försommarvärmen vara tillbaka i Skåne.

 

***

 

I morgon är det 50 år sedan revolutionen blev ett faktum i Portugal. Vill du markera så visa en nejlika, symbolen framför alla andra i morgon. Eller läs min blogg som med subjektiv rikedom fira årsdagen!

Jakobs stege 1980. Peter Lindforss ny redaktör!

 

Den föll rakt i händerna på Astrid i går kväll när hon rengjorde det tomma bibliotekets hyllor. Tidskriften Jakobs stege från 1980. Med nyskriven essä, Ta ifrån mig mitt ansvar, introduceras i numret poeten Peter Lindforss som ny redaktör! Vilken guldklimp bland damm och skräp, en att ta med och vårda. Tack goda slump!

Landön - den ouppnåeliga platsen

 

Landön,, vårt forna, dagliga picknickmål. Varje morgon en korg med kaffe och smörgåsar, utestolarna ställda nära vattnet. Stilla promenader. Svanarna som kom i grupper till oss. Numera inställt, kommer aldrig att ske igen.

 

2017 antecknade jag:

 

Längre bort och ut. Vid Landön finns ett revir jag haft i rätt så många år nu. Där tången ligger stinkande i vattenbrynet är det få människor som vill sitta. 

 

En och annan kommer gående med hunden. Allt andas frid och stillhet. 

 

I ena riktningen ser jag Åhus hamn och några fabriksbyggnader, långt borta. I den andra och rakt ut över havet ser jag inget annat än just havet och horisontlinjen.

 

Blicken uppåt ger mig annat att tänka på. Åldrande virke staplat som i ett verk av någon okänd konstnär. Ändamålsenlig är stapeln för mig, för att jag alltid njuter av att se den. En bit nedsjunken i sanden växer den samman med strandkål och högt gräs.

Mannen som kämpar mot antisemitismen i Storbritannien

 

LONDON — Gideon Falter, director of the Campaign Against Antisemitism, is suddenly and quite literally on the frontline of the fight against a rising tide of antisemitism in England.

Following the October 7 Hamas-led massacre — which saw 1,200 people in southern Israel butchered by terrorists and 253 abducted to the Gaza Strip — and the ensuing war with Hamas in Gaza, antisemitism has surged in Britain to unprecedented levels.

Near-weekly anti-Israel demonstrations have been marked by calls for a global intifada, the glorification of Hamas, and comparisons between Israel and the Nazis. Nine in 10 British Jews, polls show, feel unsafe visiting central London during the protests and nearly half are considering leaving the country.

Falter experienced this antisemitic surge first-hand when, after attending synagogue on Saturday, April 13, he wandered with friends through central London wearing his kippa, the traditional Jewish skullcap. He was stopped by a police officer who warned him that, because of an anti-Israel protest, he could prompt a “reaction.” A video released by the Campaign Against Antisemitism, or CAA, shows the officer telling Falter he was “quite openly Jewish” due to his head covering.

“This is a pro-Palestinian march. I’m not accusing you of anything, but I am worried about the reaction to your presence,” the officer stated. Later in the video, a second officer told Falter that if he did not agree to be escorted from the area, he would be arrested.

Fortsättningen av den intressanta artikeln följer här:

https://www.timesofisrael.com/meet-gideon-falter-the-man-fighting-on-the-frontline-against-antisemitism-in-the-uk/

John Lennon, tecknad som huggen i sten

 

1970, närmare bestämt den 13/8, var jag nyss fyllda. 18 år. Jag hade sett de amerikanska presidenter som huggits i sten i Mount Rushmore och tyckte, ung Beatlesbeundrare som jag var, att John Lennon också förtjänade en plats där. Då ritade jag den här teckningen.

När Lennon mördades tog jag fram teckningen igen. Det hade gått ett drygt årtionde, så den 7/12-1980 lade jag till texten "John Lennon. Skjuten i New. York." Men jag tog fel på dag, det var den 8 december, sent på kvällen lokal tid det hände. 

Det var en sorgens dag för mig och miljoner andra människor. Galningen som sköt honom anmälde sig och sitter väl inne fortfarande. Men Lennon själv kommer aldrig tillbaka. 

Jag spelade hans LP Double Fantasy (klicka på länken så kan du lyssna till hela skivan) gång på gång, grät och tecknade. 1980 var jag dock 28 år och hade börjat engagera mig i mitt kommande livs stora frågor, om det albanska, om fado-kulturen, och om Mellanöstern. Bara några år senare var Lennon-romantiken borta och det andra, som skulle bli resten av mitt liv, fullt aktiverat med resor, arrangemang och författarskap.

Sätaröd - Önnestad - Birmingham - ett 30 år långt liv

 

Sätaröds station köpte jag 1991, efter att jag begärt skilsmässa från mitt första äktenskap. Här drev jag förlaget Studiekamraten och utgav ett 60-tal böcker + 6 nr per år av tidskriften Studiekamraten (grundad 1917) som senare fick namnet Ariel. Jag hade blivit redaktör för tidskriften när den drevs av Bibliotekstjänst i Lund. De hade tröttnat och överlämnade ägarskapet till mig för 1 svensk krona! Den affären har jag aldrig ångrat, den gav mig ett nytt och innehållsrikt liv.

 

Sommaren 1994 träffade jag Astrid. Vår relation utvecklades både på stationen och hemma hos henne. 1997 flyttade jag från stationen hem till henne i Önnestad. 1998 skrev hon in sig på Selly Oak Colleges i Birmingham, West Midlands (kallat Black Country), och jag följde med (så här såg det ut vid ett senare återbesök, men nu är det - som det mesta i B-ham, ett muslimskt center). Vi bodde i en liten lägenhet på colleget i tre månader. Min äldste son med familj tog över Sätaröds station från mig.

 

I januari 1999 gifte Astrid och jag oss. Vårt nya liv hade börjat. I år har vi varit tillsammans i 30 år och gifta i 25 år. Allt började på Sätaröds station en vacker sommardag under stjärnhimlen med Spumante i glasen. Ack, så vackert livet var, före sjukdomarna och katastroferna i mitt liv.

Portugal, havet och litteraturen (1)

Lissabon, foto privat

 

Portugal, havet och litteraturen (1)

Av Henrik Nilsson
Publicerad 19-04-24 i Dixikon

I en essä i två delar söker Henrik Nilsson teckna Portugals komplexa och föränderliga förhållande till havet genom historien och fram till våra dagar och tar tillsammans med samhälleliga och politiska aspekter upp  havets och kusternas roll i prosan och poesin.

 

***

 

I största hemlighet seglade sommaren år 1415 en armada söderut längs den portugisiska kusten, för att till slut korsa Gibraltar sund. Anfallet mot den muslimska hamnstaden Ceuta var noggrant planerat och förklädda spioner hade i förväg rapporterat om de svaga punkterna i fiendens försvarssystem.

 

På endast ett dygn intog portugiserna den strategiskt viktiga platsen, som knöt samman handelsvägar såväl söderut mot Sahara och Västafrika som österut ända till Indien. Bara ett fåtal portugisiska soldater fick sätta livet till, medan de moriska offren kunde räknas i tusental. Den framgångsrika militära operationen lät tala om sig i Europa. De exotiska varorna och rikedomarna portugiserna skådade i Ceuta gav impulser till fortsatta expeditioner och erövringståg.

 

Fortsättning del 1: https://www.dixikon.se/portugal-havet-och-litteraturen-1/

Och del 2:https://www.dixikon.se/henrik-nilsson-portugal-havet-och-litteraturen-2/

Mellan akuten och kliniken

Det finns verkligen inga enkla utvägar när neuropatin bestämt sig för full kontroll över kroppen. Den är i alla avseenden skoningslös. Några viktiga kroppsfunktioner upphör. Man förtvivlar och tillgriper de enkla medel man har till hands. Packar sin akuten-väska. Gör sig i ordning. Vet att det är fredag, kaos och allt från krossade glas i pannan till rena olycksfall. 

Man avvaktar, man fuktar papper och ser apatiskt ut i natten som närmar sig minusgrader.

När morgonen kommer inväntar man Klinikens helgjour. Man tar till sina enkla medel, fyller på med en kopp kaffe och en smörgås. Ute strålar solen. Hela hemmet är belamrat med flyttkartonger. Man vill inte falla handlöst igen, så man kryssar försiktigt. Käpp och rollator och en stödjande livskamrat.

Vanlig sjuklördag i f.d. folkhemmet. Stavas neuropati. Från TN till NN.

Essä. Nytt nummer på temat Öst och väst

 

Nytt nummer av tidskriften Essä är för mig en stor sak, särskilt som den hade ett rätt så långt uppehåll. Jag har med behållning läst och skrivit om många tidigare nummer, främst i min numera insomnade blogg Inre exil (som försvann av misstag i samband med mitt hjärtstopp).

Tidskriften grundades 2017 av Emi-Simone Zavall som också är dess ensamredaktör och utgivare. Men i varje nummer anlitar hon skribenter/essäister av främsta slag. Nya numret är inget undantag. 

I det medverkar, på temat Öst och väst; Charlotta Krispinsson (Cederström och historiemåleriet), Staffan Vahlquist (Stora män vid Poltava), Janken Myrdal (Den Pontiska slätten), Jesper Roine (Rysslands ekonomiska framtid), Michel Ekman (Minnet av öst, drömmen om väst), Marie Silkeberg (med dikten Bly) och Peter Handberg (Dödens landskap).

Vilken seriös läsare som helst måste imponeras redan av denna förteckning. Jag går i god för att den håller hög klass - rakt igenom.

Anmärkningsvärt nog blir jag (utan att för en sekund undervärdera de övriga essäerna i numret) mest tagen av de två djupt personliga texter/essäer som Michel Ekman utifrån ett finlandssvenskt perspektiv, och Peter Handberg utifrån ett baltiskt/polskt perspektiv författat. De är dessutom för mig mångåriga bekantskaper i den litterära världen. Handberg har jag närläst och skrivit om i mer än tio år. Ekman är en av de finlandssvenska författare vars texter jag började bekanta mig med mer seriöst efter mitt eget besök i Ekenäs i Västra Nyland, vintern 2009.

Ekmans personliga bakåtblick rymmer tyska, judiska, ryska och andra rottrådar som han elegant och stilsäkert väver samman till en av många språk bestående kulturkrets i det nya hemlandet Finland. 

Handberg kan i sin essä bland annat visa prov på den helt osentimentala hållning och stil hans författarskap präglas av:

"Om landskapet för barnen var platsen för hemkomst och fortsatt liv, har de östeuropeiska landskapen genom resorna således gradvis genomdränkts av blod, mord och fasa. Varje ort är platsen för en massaker."

Det skriver han med den egna erfarenhetens hela tyngd. Därför är hans böcker så betydelsefulla (till exempel Strö aska över mitt huvud).

När ett nytt nummer av Essä öppnas för mig blir jag samtidigt på nytt påmind om vilka rikedomar som kan gömma sig i ett enda nummer av en enda kulturtidskrift. Behöver jag säga att en prenumeration är i högsta grad rekommenderad? Här kan du teckna den.

Fel bok. Åke Arenhill och jag

 

Åke Arenhill (1920-2018) https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_ArenhillMalmökonstnären blev inte bara en av Malmös äldsta män. 98 år! Han var dessutom VD på Ohlssons herrekipering där jag började mitt arbetsliv som dekoratörs-elev vid 17 års ålder. Han var en fantastisk chef. 

När jag och mina kompisar ville göra en "bok" (ett blåstencilerat häfte med dikter och andra texter) gjorde han detta fyndiga omslag. Vi sa till honom att boken skulle heta Fel bok. Han löste det genialt. Eftersom vår Gud var Mellanölet fick han det att klart framgå av omslaget.