”Sexualiteten sitter i hjärnan – inte i brösten”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-02
Carina tog bort alla kvinnliga organ – för att leva
En gen kom i vägen.
Carina Lundberg Markow, 49, opererade bort sina stora bröst för att slippa dö i ärftlig bröstcancer.
– Men jag känner mig fortfarande attraktiv. Sexualiteten sitter inte i brösten, säger hon.
Lättnaden var stor när hon fick klartecken för operation.
– Jag kände mig lycklig, euforisk, berättar Carina Lundberg Markow.
Hon bjuder på espresso i gula minikoppar i etagevåningen på Gärdet i Stockholm där hon bor med sin make och barnen Thea, 14, och Thor, 11. Våningen är brokig och lika färgstark som Carina själv. Hon slår sig ner på divanen och börjar berätta varför hennes F-kupa blev en B-kupa.
”Det går ju i släkten”
Ända sedan hon föddes har hon varit omgiven av cancer. Hennes pappa hade elva syskon som nästan alla dog i cancer.
Fyra fick bröstcancer eller äggstockscancer, som har koppling till ärftlig bröstcancer. Hennes pappa var en av få män i Sverige som får bröstcancer – ett 30-tal per år.
– Pappa fick cancer i båda brösten. Det kändes väldigt konstigt. Men läkarna sade ”Det går ju i släkten”. Jag tänkte att det måste vara någon vajsing i min släkt.
Carina Lundberg Markow blev orolig och började gå på mammografi som 30-åring.
1998 kontaktade hon Karolinska universitetssjukhuset och fick genomgå en ärftlighetsutredning. Man lyckades dock inte spåra någon bröstcancergen, eftersom det saknades blodprov från en släkting med bröstcancer.
I stället gjordes en riskberäkning, som baserades på släktens cancerhistoria. Specialisterna bedömde att Carina Lundberg Markow var genbärare och att risken att hon skulle få bröstcancer var mellan 40 och 60 procent. Det fanns sannolikt en bröstcancergen i släkten – en ilsken kräfta som vägrade släppa taget.
Hon ville inte spela rysk roulette.
”Enkelt”
Carina Lundberg Makow var 38 år när hon bestämde sig för att operera bort brösten.
– Jag hade två små barn. Jag ville vara kvar i livet. Många av mina släktingar gick bort när de var i min ålder.
Efter två års vänta fick hon klartecken för operation. Den enda som blev glad var Carina.
– Alla andra bleknade. Mina vänner blev chockade. De tyckte synd om mig. Men jag var ju världens lyckligaste människa! För mig var det ett enkelt beslut.
”Jättehärliga”
Hon var 42 år när brösten och vårtgårdarna opererades bort och brösten förminskades. Bröstvårtorna bevarades. Hon fick proteser i koksalt och nya vårtgårdar tatuerades in.
– Vill ni se? undrar Carina Lundberg Markow och knäpper upp blusen.
Hennes gamla bröst var stinna och stora. De nya är spänstiga och små.
Hon vaknade upp ur narkosen med två jungfrubröst.
– Jag tyckte brösten var jättehärliga redan från början. Det första jag tänkte var ”Jag är ung på nytt! Jag är 12 år igen”, säger Carina Lundberg Markow och skrattar.
De två gamla trotjänarna – som varit mjölkcentral till två bebisar – hade gjort sitt.
Hon har förlorat känseln i brösten nedanför bröstvårtorna.
– Det känns som jag har en pushup-behå på mig.
Men det bekommer henne inte.
Snart ska hon byta till geléhallonproteser, eftersom de hon har läcker.
Tog bort äggstockarna
Att ta bort två friska bröst kan tyckas drastiskt.
– Det handlar om att överleva. Min ångest försvann. Jag har aldrig ångrat mig.
I bröstvävnaden hittades cellförändringar.
Bröstcancergenen medför även hög risk för äggstockscancer – och eftersom sjukdomen fanns i släkten så gick Carina Lundberg Markow ett steg längre.
– Jag tog bort äggstockarna, livmodern och livmodertappen när jag var 45 år.
”Det bästa jag gjort”
Nästan alla hennes kvinnliga organ har avlägsnats – men hon känner sig absolut inte okvinnlig.
– Förändringen av min kropp stör mig inte nämnvärt. Jag känner mig fortfarande attraktiv. Sexualiteten sitter inte i brösten – den sitter i hjärnan. Och jag har ju inte silikon i hjärnan.
Carina Lundberg Markow arbetar som försäkringsdirektör. Hon är en av de kvinnor som deltagit i professor Yvonne Brandbergs studie vid Karolinska Institutet om hur kvinnor påverkas psykiskt och sexuellt av en cancerförebyggande bröstoperation.
Hon är enbart tacksam att hon fick chansen.
– Det här är det bästa jag gjort – jämte att skaffa barnen. Hela min uppväxt har jag levt under hot och permanent stress. Varje gång jag skulle undersöka brösten fick jag ångest. Det hotet försvann efter operationen, säger Carina Lundberg Markow.