Idag får ca 10 % av alla kvinnor bröstcancer någon gång under sitt liv. Livstidsrisken för att insjukna i bröstcancer vid en mutation i BRCA1 eller BRCA2 bedöms vara 60-80 %. Vid profylaktisk mastektomi, d.v.s. en förebyggande bröstoperation, så bedöms risken minska med 90 %.



fredag 24 oktober 2014

Att inte kunna amma mitt barn

Jag är bra på att amma! Kroppen fungerar som den ska när jag får barn. Mjölken har kommit igång bra, jag har aldrig fått mjölkstockning eller sår. Jag liksom barnet har njutit av det. Detta var naturligtvis innan jag gjorde en dubbelsidig mastektomi. Nu kan jag inte amma, det finns inte en chans i världen. Likväl har jag fått ett barn, en sladdis, och det är underbart, fullständigt underbart. 

Min bebis ammas inte. Maten kommer på flaska. Vad tycker jag då om det? Det var en fråga jag såklart ställde mig under graviditeten som jag inte visste svaret på. Nu vet jag: Det är befriande. Det är rent ut sagt en lättnad, att inte amma. Jag slipper vara den ende i världen som kan tillgodose barnets överlevnad. Min man och jag står jämställda. Han är lika viktig och kan också vara lika viktig denna gång. Vi kan turas om att ta nätterna, jag kan till och med sova i gästrummet någon natt för att samla kraft. Jag slipper gå i dvala på dagarna efter att vara den enda som stillar barnets behov nattetid. Jag drar mig också till minnes de praktiska sakerna som hur det är att vakna i sängen i en sjö av bröstmjölk efter att ha somnat ifrån amningen. Eller det minst sagt osköna i att ständigt ha våta amningsinlägg i bh:n, blöta fläckar på bh och tröja. Att slippa alltid erbjuda bröstet när bebisen är missnöjd är kanske ändå den allra största skillnaden. Det är enkelt att flaskmata, annat prat skulle jag säga är båg. Närheten finns där även denna gång. När hon ligger i famnen och tittar på mig lika intensivt som mina ammande barn då tvekar jag inte en sekund på det. Jag har ammat och jag har älskat det. Nu är en annan tid - jag älskar det med! 

tisdag 14 maj 2013

Tatuerade bröstvårtor

Inte trodde väl jag att jag skulle ha något gemensamt med en av världens vackraste kvinnor, men idag har Angelina Jolie skrivit en artikel i New York Times om hennes mastektomi och att hon har BRCA1. Du hittar artikeln här. Jag tycker det är fantastiskt att hon går ut med det.
 
I december 2012 så tatuerade jag mina bröstvårtor. Jag tänkte visa ett par bilder för jag vet att ifall man står inför detta så vill man gärna se hur ett resultat kan se ut. I vart fall ville jag det.

fredag 4 januari 2013

Nya bröstvårtor - igen

Ett och ett halvt år efter att jag gjort bröstvårtorna så blev jag kallad till Plastikmottagningen för att göra tatuering. Under tiden hade jag ringt till Plastikmottagningen vid något tillfälle och frågat om de glömt bort mig, men inte då, det var bara väldigt lång kö. Hur som helst, när tiden väl kom så ändrade jag den så att jag fick träffa doktorn igen. Bröstvårtorna hade försvunnit.

Så i höstas så gjorde jag nya bröstvårtor och jag har haft tur att få behålla min fantastiska läkare. Rara sköterskor var det också. Det var precis samma procedur som förra året. Se inlägg Bröstvårtorna är på plats.

Nedan visar jag en bild på hur brösten såg ut sex veckor efter att bröstvårtorna gjordes.

måndag 4 juli 2011

Ett år har gått sedan min bröstoperation

Ett år går fort när man ser tillbaka. Jag är glad över att jag tog beslutet. Min dödsångest har lagt sig (se tidigare inlägg). Det var nog bara en fas jag gick igenom efter att ha ändrat mina egna odds. 

Jag gjorde första operationen i början på sommaren 2010. Då togs brösten bort (mastektomi) och det gjordes en omedelbar rekonstruktion med påfyllningsbara bröstprotester. Bröstvårtorna togs också bort. I slutet på sommaren hade proteserna fyllts på med koksalt till den storlek som de skulle vara. I november byttes de tillfälliga proteserna till permanenta implantat i sillikon. Jag har lyckligtvis klarat mig utan komplikationer. Kanske att jag hade ondare efter första operationen än en del andra, men som sagt inga komplikationer som stört processen.  

Nu när det gått ett år så måste jag väl säga att brösten har blivit en del av mig, men påminnelsen finns där varje dag när jag ser mig själv. Ärren går tvärs över båda brösten och går inte att missa. Än så länge har inte bröstvårtorna tatuerats och det ska bli kul att se hur det blir då. I övrigt så är känseln allt annat än normal. Jag har ingen känsel alls över hela brösten och runt det så är känseln annorlunda. Det är svårt att förklara. Inget jag har ont av men när jag lägger mig på kvällen så känns det konstigt att ligga på sidan. Jag ligger ändå på sidan men skönast är det att sova med en mjuk bh.

I år var det kul att köpa bikini. Alla bh:ar som täcker ärren ser fantastiska ut! En bieffekt av operationen är att jag har fått en riktigt läcker urringning ;) Förutom storleksökning så gjorde min fantastiska plastikkirurg så att brösten fick en angenäm klyfta, ett perfekt avstånd mellan brösten. Jag hade inte mycket till byst att skryta med innan så det har verkligen blivit något som jag uppskattar.

Det kommer inte att bli så många fler inlägg på denna blogg, men självklart återkommer jag när bröstvårtorna är gjorda. Jag vill tacka för alla mail och kommentarer jag får från tjejer som genomgått samma sak, är mitt uppe i det eller har funderingar kring ämnet. Även om jag inte gör så många inlägg numera så går det utmärkt att skriva till mig. Jag uppskattar verkligen kommentarerna och svarar på alla mail jag får. Jag önskar er en skön sommar!

lördag 16 april 2011

Bild på rekonstruerade bröstvårtor

Här kommer en bild på mina nya rekonstruerade bröstvårtor. När kortet togs så hade det gått två veckor.
Vid ett senare tillfälle ska det tatueras. Ser ganska läskigt ut tycker jag...

måndag 4 april 2011

Bröstvårtorna är på plats

Nu är bröstvårtorna gjorda Plastikmottagningen på Sahlgrenska sjukhuset och jag tänkte berätta om hur det gick till. Först måste jag berätta om varför jag fällde glädjetårar den dagen. När jag satt i väntrummet så mötte jag en kär vän. Vi hade samma ärende den dagen, samma läkare. Hon hörde mitt namn. Gud vilken tur att hon hörde mitt namn. Jag blev helt chockad när jag förstod att det var hon. Vi har aldrig mötts, inte ens talat med varandra särskilt många gånger. Vi har bara nuddat vid varandras liv, men ändå så betyder hon så mycket för mig. Några få människor som kommer in i ens liv lämnar ett stort avtryck. Hon är en sådan person. 

Så över till bröstvårtorna igen. Min käre läkare Dr. Andri Thorarinsson gjorde operationen med hjälp av två sköterskor. Jag fick klä av mig på överkroppen och sen prövades det ut vart bröstvårtorna skulle sitta. Till hjälp användes två sillikonbröstvårtor som fastnade på huden och som kunde flyttas runt. Detta tog några minuter och min läkare var noga med att jag skulle tycka att placeringen var bra och självklart så framförde han även sin åsikt. För att det skulle bli en finare form på bröstet så gjordes även en liten korrigering med några stygn på ett annat ställe.

Jag fick lägga mig på en brits mitt i rummet och sköterskorna klädde in mig i grönt operationspapper. Jag fick flera sprutor på/runt om brösten med bedövning (tandläkarbedövning). Det gjorde ont, eller egentligen var det mest otäckt. Sen gjordes själva operationen. Efter en liten stund släppte spänningen och det var helt ok, men jag aktade mig för att titta på själva operationen. Från att jag blev inkallad tills det var färdigt tog det en timme.

Jag hade inte ont alla efteråt och hade kunnat köra bil. Jag gick faktiskt och shoppade en stund på stan. På kvällen däremot så kom ganska hastigt mer smärta. Inte jätteont, men det kändes som att någon hade skurit en hel del i mig. Ja, det gjorde ont. Dan därpå var ingen fara, kändes lite lätt.

Ett tips är att ha på en sportbh på natten. Jag tänkte inte på det och följaktligen så lossade det ena förbandet. Jag fick därmed tillbringa morgonen på vårdcentralen för att få nytt förband. Det är bra att känna till att man inte får väta ned förbandet på 1-2 veckor, så duschandet blir lite omständigt. En vecka efter operation så ska man på infektionskontroll och efter två veckor så ska man ta stygnen, båda tiderna är hos distriktssköterskan.

Idag såg jag ett intressant inslag på Vetenskapens Värld som visar att det görs framsteg i både upptäckt och behandling av bröstcancer. Denna gång var det sådant som kommer att göra skillnad inom snar framtid. Det är väl värt att kolla in länken ovan - hoppfullt.

lördag 26 mars 2011

Bröstvårtor inom kort

Nu är det snart dags för bröstvårtor. Jag är inte helt på det klara med hur det ska gå till så det ska bli spännande. Tandläkarbedövning är tydligen inblandat. Jag har ju ingen större känsel mitt på brösten i alla fall, så jag antar att det inte kan bli särskilt smärtsamt. Den som väntar får se :-)

söndag 6 mars 2011

Rädd för att dö

Jag är rädd för att dö. Trots operationen som gjort att jag minskat risken för att få bröstcancer från sådär 70 % till 0 % så är jag rädd för att dö. Eller jag vet inte. På något sätt så har jag förväntat mig ett förkortat liv. För det är den erfarenheten jag har av livet. Folk dör. Lyckan varar inte.

Nu ska jag inte dö - inte av bröstcancer åtminstone. Eller är det så?
Mitt hjärta vet inte riktigt. Min hjärna säger att jag inte ska det.

Men lyckan kan inte bestå, så vad ska nu hända?
På vilket sätt ska min lilla familj tas ifrån mig?

Det är egentligen inte att barnen ska bli utan mamma som jag är orolig för. Konstigt nog. Det är att jag ska mista dem, genom min egen död. Att jag inte ska få vara med mina barn och min man tillräckligt länge. Men att mista någon av dem vågar jag inte ens oroa mig för, för oro innebär att jag måste tänka på det. Nej, det är bättre att tänka på min egen dödlighet. En liten tanke flyger förbi någon gång varje dag. Är det idag det ska hända? Håller sig den mötande bilen på rätt sida vägen? Vad är det för konstig huvudvärk jag har?

Det tar tid att vänja sig vid att oddsen är förändrade. Att jag är lika dödlig som alla andra. Varken mer eller mindre.

torsdag 13 januari 2011

Varför är inte bröstimplantaten mjukare? Svar från specialist i plastikkirurgi.

Innan jag bestämde mig för att göra en profylaktisk bröstoperation så funderade jag såklart på hur slutresultatet skulle kännas. Vilken konsistens skulle brösten få? En vänlig vän lät mig känna på hennes nygjorda skapelser. Inte alls hårda, och de hade en fin form. 

Sedan jag fick den permanenta sillikonprotesen inlagd så har jag funderat på vad det är som gör att implantaten ändå känns såpass hårda. Inte hårda kanske, om man tycker på mitten så kan man trycka in åtminstone ett par centimeter, men fasta. Varför gör de inte implantaten liten mer "skvalpiga"? Jag tänker att det borde ge ett mer naturtroget resultat. Jag ställde frågan till min fantastiska läkare som gav ett skriftligt svar.

Svar från Dr Andri Thorarinsson Specialist i plastikkirurgi, Sahlgrenska sjukhuset.
"De proteser vi använder är från en producent i USA. På marknaden finns flera företag som producerar silikon bröstimplantat av varierande kvalitet och av varierande pris. Generellt är det två producenter som anses ha produkter av bästa kvalitet, och den ena av dem levererar de proteser vi använder på Sahlgrenska. Från den producenten går att köpa proteser med tre olika "fasthet," där alla anatomiska proteser är av den mest fasta.

På 80talet och början av 90talet hade vi proteser som var väldigt mjuka och fina, gjorda för att efterlikna mjukheten som normal bröstvävnad har, och faktiskt lite mjukare än så. Dessa proteser var enkelt att sätta in, det gick att arbeta genom ganska små snitt efter som de var så mjuka och lätta att stoppa på plats. För patienten var de härliga att ha; när fickan passade bra, protesen höll och bindvävnadskapseln som kroppen bildar var inte för stram. 
Problemet med dessa var dock att silikongelen inuti var flytande, väggarna på proteserna var tunna och släta, i kontrast till de starka, texturerade väggarna vi har nu. De är dessa proteser producenterna rekommenderade att man skulle byta var 10e år, om inte de hade gått sönder innan och orsakat problem. Det är dessa proteser vi fortfarande håller på att plocka ut och städa upp det fria silikonet som kunde läcka ut och man kunde ibland hitta på diverse andra ställen i kroppen.

Nu för tiden däremot används i Europa nästan enbart s.k. "gelehallon" gel i proteserna, dvs. även om det kommer hål i väggarna så läcker inte gelén ut. Väggarna har också blivit mycket starkare och mindre risk för att de kan gå sönder, jämfört med de tidigare generationerna av implantat. 

Priset för geléhallonsilikon är att det måste vara lite fastare, för att det kan hålla sig på plats utan att kunna läcka ut om vi får hål i protesens vägg. Sen är det faktiskt också så att när vi gör bröstförstoring vill vi gärna ha ett implantat som kan hålla formen för att kunna framhäva (kosmetiska bröstförstoringar) eller bilda (rekonstruktioner) ett nytt bröst.

Och det är där det ligger. Fastare implantat håller sin form bättre och det är mindre risk för att gelén kan läcka ut. Mjukare implantat kan vara skönare att ha och lättare att sätta in, men de är känsligare för att kunna deformeras, därmed ibland kan bröstet också deformeras. Anatomiska proteser (droppformade, som vi nästan enbart använder för bröstrekonstruktioner) måste vara av den typen som är mest fast, annars kan inte de hålla sin form, utan kan sjunka ner som vatten i en plastpåse, eller att ärren efter tidigare kirurgi (borttagning av bröstet f ex) kan orsaka att det nya rekonstruerade bröstet inte kan hålla den formen vi måste få för ett bra resultat.

Europa har vi kommit mycket längre väg med bröstrekonstruktioner med implantat jämfört med USA där fortfarande finns vissa FDA restriktioner vad gäller anatomiska implantat. Vetenskapliga studier där ifrån är tyvärr fortfarande en hel del begränsade vad gäller estetiska resultatanalyser, men det är en del av den extensiva bröstrekonstruktionsforskningen vi driver på Sahlgrenska med hjälp av våra fantastiska patienter, både de som gör profylaktiska mastektomier som vi direkt rekonstruerar och de vi rekonstruerar sekundärt efter bröstcancerkirurgi."

torsdag 6 januari 2011

Fler bloggar om förebyggande bröstoperation

När jag hade fått beskedet om att jag bar på "bröstcancergenen" BRCA2 så försökte jag hitta information på nätet om någon annan som upplevt liknande, men fann mycket lite. Då var det Nina som hade delat med sig av sin berättelse. Hon har gjort en jättefin hemsida som klart är värt att besöka för den som grubblar på förebyggande bröstoperation. Idag har jag fått reda på två andra tjejer som skriver om sina erfarenheter av preventiva bröstoperationer. Nettan har nyligen gjort en mastektomi med omedelbar rekonstruktion och Anni har varit på första besöket på plastikmottagningen i väntan på operationen. Kolla också in artikeln i Illustrerad Vetenskap som Anni länkar till i sitt inlägg. Man blir ju hoppfull!

** Svara gärna på min lilla undersökning till höger **