Vila i Frid <3

Det var länge sedan jag skrev här täss, men du vet att jag tänker på dig varje dag, jag ville bara att du skulle få läsa mitt tal jag höll till dig i nationella, ifall du inte hörde det då. <3

”när jag var 17 år, 17 år i staden där jag växte upp och så,
märker du hur fort det går,
när jag var 17 år
jag ville inte vara den som blev kvar.”

Jag känner igen mig i Veronica Maggios låt, för när jag var 15 år, var jag först knappt rädd för någonting, När jag var 15 år så hade jag underbara vänner som jag älskade och som jag inte ville lämna, men faktum var att gymnasiet närmade sig med stora steg, men jag var inte redo.

Men när jag var 15 år skulle allt det ändras.
för när jag var 15 år förlorade jag min bästa vän
och med henne försvann min trygghet och den personen jag berättade allt för.

Jag ville ifrån skolan, för där visste alla och där tyckte alla synd om mig. Gymnasiet kunde inte komma mycket lägligare, för där skulle jag inte känna någon, där skulle ingen veta och kanske främst, där skulle ingen tycka synd om mig.

Jag ville inte ifrån mina vänner men kanske var det som krävdes. Jag ville ifrån sorgen och de påminde mig för mycket och jag klarade inte av att se den i deras ögon och hur skulle jag kunna hjälpa och stötta dem, när jag själv inte hade kraft att ta mig upp ur sängen på morgonen.

Under sommarn försökte vi tillsammans ta oss igenom allt, alla motgångar och även om vi trodde att vi hjälpte varandra, stjälpte vi nog mer varandra för ingen av oss ville ju vara först med att gå vidare.

Vi skulle alla  vara på samma nivå.

Jag minns fortfarande första skoldagen efter det som hände, hur min lärare sa att ”bara för att livet stannar upp för en person, gör den inte det för alla andra” och även fast jag visste att hon hade rätt, ville jag att tiden skulle stanna upp ett tag, för just då… gick den alldeles för fort.

Anledningen till att jag minns det hon sa, är för att de hjälpt mig vidare
en dag i taget.

Jag var hemma hos en nära vän till mig för någon månad sen och kom över en dikt skriven av Marie Fredriksson som löd:

”Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna

Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest

Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den

Att falla till botten, att slå sig hårt och alltid komma igen

Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast

(paus) Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit”

Den resa jag har gjort från att jag var 15 år har förändrat mitt liv, jag har legat på botten och kravlat men rest mig upp, nu när jag ser tillbaka inser jag hur stark jag blivit, o då menar jag inte fysiskt…

Om mitt 15 åriga jag hade sett mig idag, hade hon aldrig trott att vi var samma person.

Jag har lyckats med det jag då trodde var omöjligt, jag har lyckats gå vidare även fast jag har svårt att erkänna det för mig själv.

Det har krävts en del, och det tärde en del på min vänskap med mina gamla vänner, för vi kom varandra helt enkelt för nära,

 Så att vi i gymnasiet valde olika vägar i livet, att vi ett tag inte ens blickade tillbaka, vi vände inte om, förmodligen var vi rädda att stå ensam i den korsning vi utgått ifrån.

Men på något sätt har jag alltid vetat att det spelar ingen roll hur ofta vi ses, för att när vi ses,

så är det som för 3 år sen, som om vi aldrig varit ifrån varandra.

För vi delar något speciellt, vi har någonting gemensamt.

Och hennes namn är Therese

igår var min studentskiva, jag hade jättekul men jag önskar du hade varit där. jag sitter och kollar igenom gamla bilder på datan o inser hur mycket vi förändrats både utseendemässigt och på insidan o tanken slår mig hur du hade sätt ut idag och hur du hade varit. jag skulle gå in på din facebook men de går inte längre och det gör det hela bara mer verkligt, att det snart gått 3 år. jag tänker fortfarande på dig varje dag, och jag har velat gå till dn grav flera gånger men jag har inte riktigt funnit mod. det är jobbigt att gå till sin 15 åriga kompis grav, det gör ont i hjärtat för man vet att egentligen skulle du varit här med oss.

Jag vet att någonstans i himlen ovanför mig så finns du
Jag vet att jag står ostadigt kvar på jorden, lämnad
Jag vet att för att jag ska ska klara av det här
så måste jag vara hel, men är trasig utan dig.

Therese, jag vet inte vart du är. himlen är för stor
Varför skulle detta hända, varför kunde detta ske
Förvirringen blåser mig omkull
Jag orkar inte resa mig upp längre, jag ger upp
Jag faller.

Therese jag försöker, jag försöker vara stark men
det är inte lätt. Det är inte lätt när jag inte har en
trygghet eller lycka, du tog den med dig när du gick.

Therese, jag är vilsen. Jag liksom behöver dig
Vart är du... skulle göra allt för att bara för en
stund finna mig i din närhet. höra din röst

Det är så mycket som håller minnena vid liv. Platser, ljud, lukter.. 
Varje dag tänker jag på dig. Undrar hur du har det, hur du känner. 
Du är så otoligt saknad vännen..
Låten som väckte minnena till liv idag:

Det är inte lätt att gå vidare när man tänker tillbaka,
tillbaka hur bra man hade det & hur underbar du var

Vila i frid vår fina

Therese.
Jag saknar dig, jag saknar att umgås med dig.

Du kommer aldrig försvinna ur folks tankar, för en sån personlighet som du hade är det ingen som glömmer. Du hade en sån utstrålning och ville alla gott, inte ville du någon annan något ont. Du var så försiktig med allting men på ett sätt inte, du vågade vara dig själv och ta för dig mer och mer. Kommer aldrig glömma första skoldagen för dig i klassen då du var så blyg, du hann knappt komma in i klassen förns du gick ut igen så din pappa fick komma och ta in dig igen, och senare när du skulle börja. åh du var så blyg, första dagen i skolan gick vi ihopp jätte bra och vi hittade på något direkt efter skolan, sen dess har jag varit så glad att jag träffade dig och ja, du var min bästa vän.
Vi har hunnit med att hitta på en del dumma grejer, roliga grejer och en del tråkiga grejer men oavsett hur kul vi har haft det, eller hur tråkigt vi har haft det så har det på ett sätt ändå vart kul. Jag behövde inte anstränga mig när jag var med dig, du kunde sitta kvar vaken på kvällarna vid datan och jag kunde sova, man kände sig aldrig tvungen att sitta vaken och vänta tills du blev trött eller tvärtom.

Något jag verkligen saknar är när vi varje morgon vaknade upp hos dig och åt frukost, din mamma hade alltid med sig jätte gott bröd och på nåt sätt så var oboyen hos dig alltid godare än hemma, kunde dricka oboy i omgångar.
Jag minns även när du fick en nalle av din mamma som du sa att du alltid kramade om när ni hade tjafsat eller små bråkat, så som alla ungdomar gör med sina mammor. Om man råkade sätta sig på den blev du helt hysterisk.

Therese, du är det bästa jag vart med om.
du förtjänar det bästa där uppe.

/ Din Emma