she might think that I've forgotten her, don't tell her it isn't so
att den finns kvar, den här platsen. jag tänker på den som en bortglömd gammal jordkällare. mm, det funkar alltid att jobba med liknelser. hyllvis med glasburkar med konserverade päron. vänner jag inte längre hör av. personer som inte finns längre. personer som är föralltid sexton, nitton, tjugoett. när victor kysste mig under en bro, härmade fyrverkerier, vi delade vantar. den här platsen är full av ögonblick som koncentrerats, blivit ord som fått en plats att leva kvar på. oändligt runkmaterial för en nostalgiker. vad skulle jag minnas om jag inte skrivit? inte ett skit, förmodligen. ibland saknar jag den typen av skrivande som jag ägnade mig åt här. men, och det här är viktigt: det är något så jävla skavigt över att skriva saker om sig själv som kan läsas av andra. jag börjar upptäcka den här grejen med att vara för gammal för vissa saker. det här är en sådan sak. ja. okej, en sak till bara. lilla känslan, stora locket.
let's go out and find the ocean 'cause I think we need a swim
vi har hängt ihop i över två år nu, jompayo och jag. det är ju egentligen en himla evighet. men jag är verkligen så jävla tvärsäker, varje dag. allt har blivit bättre sen den där morgonen då vi stod utanför stans vidrigaste uteställe och jag höll hans huvud mellan mina händer och sa "kan du inte bara fatta att du tycker om mig. och att jag tycker om dig med".
you know I still run this thing like a dance hall queen
när jag inte pluggar rockhistoria, ger mig ut på nattliga stöldrundor med malin, studsar på promenader, livskrisar eller kliar john i skägget, så funderar jag en del på det här med identitet, tillhörighet, sammanhang. att landa i sig själv. eller kanske snubbla i sig själv och slå ut framtänderna mot trottoarkanten, vad vet jag om sånt egentligen. inte mycket. något jag däremot helt bombsäkert vet, det är att jag, emma knyckare och edward blom skulle vara världshistoriens bästa kompisgäng.
we're having drinks at heaven's gate
bäst just nu är att jag är kär i en person som lärt sig älska bonde söker fru och sitter bredvid mig i soffan varje onsdagskväll klockan 8 och klappar händerna av förtjusning.
nelson mcguire he's the same age as I though he looks and appears to be older
har skaffat mig en ny sorts vardag. det är ovant, men det var bannemig på tiden. jag jobbar mindre, lär mig mer och går och lägger mig i tid. och så finner jag lyckan i mitt kök en vanlig sketen söndagkväll över korvstroganoff och ris.
I get adrenalin straight to the heart, I feel like Uma Thurman post-overdosing kick start.
jag hänger ut genom fönstret på nätterna och djupandas höstluft, tvättar bort snusfläckar från mina lakan, börjar plugga genusvetenskap, drömmer om berlin, plockar ihop mitt liv och flyttar till en skokartong på 25 kvadrat. och så hänger jag såklart en hel del på rosa fluffiga moln med det där skägget som jag tycker om.
allt faller på plats.
I'm yours to keep
vi slår förmodligen alla rekord i löjlighet när vi äter glass ur samma skål, håller hand på ica och pratar (skämtar) om att flytta till landet och skaffa några skäggiga bebisar. men jag gillar det. gillar oss. och jag är så vansinnigt glad. så jävla kär. och just nu är det allt.
an older version of me, is she peverted like me? would she go down on you in a theatre?
har ätit 7 clementiner på raken, njutit av de senaste dagarnas spöregn, maratondrömt mardrömmar och pratat om precis allting förutom den enda saken jag borde prata om.
saker jag finner vansinnigt intressanta 03.00:
valrossar
anoftalmi
och så skägg. givetvis.
caring is creepy
försöker vara snäll, och ta hand om mig själv, och tvätta håret. har hittat mig ett nytt favoritband, som släppt en rakt igenom perfekt debutplatta. man tackar. och jag vet inte vad som hände, hur det hände, eller när det hände. men det som var ett varken eller har nu blivit något annat. det kan bli spännande det här, eller också blir det bara pannkaka. jag gillar visserligen pannkaka. med sylt och grädde.
the paramedic thinks I'm clever cos I play guitar, I think she's clever cos she stops people dying.
oj, hoppsan.
I got to ramble
oroshjärtat slutar dunka, jag reser mig upp och slår på led zeppelin på högsta möjliga volym. jag är inte såhär hård egentligen, men jag har blåmärken över armar och ben och ser ut som om jag varit i en brutal fight. det var vad någon sa, iallafall. jag bara garvade och höll med. det är rätt soft allting just nu, även om jag glömmer bort det ibland.
åker till schweiz snart också. till den bästa personen jag vet. bara det får ju hjärtat att slå kullerbyttor.
come loose your dogs upon me and let your hair hang down
lever sen ett tag tillbaka i en rätt så ovan känsla. jag har lite ont i magen, kan inte sluta lyssna på telephone med lady gaga och beyoncé, dansar på jobbet och har inte ett dugg dåligt samvete för ett 8 dagar gammalt sms som jag ännu inte svarat på och nog faktiskt inte heller kommer att svara på överhuvudtaget när jag tänker efter. något har hänt helt enkelt. och I didn't see it coming, som somliga säger. kan det vara en liten fjäril som skaver kanske.
every cell in this body has been replaced since I last saw you but the memory is in the DNA and through the vessels and veins weaves a halo round the brain. every little hair knows your name.
längtar tills livet blir en smula mindre stormigt och mer harmoniskt, mellanmjölk. jag kan nämligen inte hantera något som går utanför mina rutiner och mönster just nu. häromdagen kom ett blomsterbud till jobbet med 10 röda rosor till mig. det är flippat. och jag flippade. känner mig rätt så hjärndöd, understimulerad och har näsblod alldeles för ofta, fast för det mesta är livet rätt så himla kalas ändå. när mina fina vänner slirar hem till norrköping igen, när man springer in i en gammal kärlek på city gross och när jag skruvar ur en och annan glödlampa på pubtoaletter med my. och så var det en fredagkväll då jag satt ensam och svinfull på nattens sista spårvagn och insåg att ingenting i hela världen spelar någon roll alls så länge vi har varandra. sen kräktes jag hela natten.
saknar att dekorera den här personen med mitt hår. saknar den här personen, ofta.
"förlåt jag trodde det var någon annan"
det finns kvällar då man ramlar över sånt här. och på mindre än en sekund backar vi bakåt i tiden, både månader och år, och är tillbaka någonstans där en person planterade frågor i mitt huvud, fjärilar i min mage och frön i mitt bröst. det var självklart, och kanske även oundvikligt. jag trivdes till och med i min frustration. en stund. sedan kraschades vi in i en betongvägg. det hela var hopplöst, skitjobbigt och sanslöst romantiskt. cheezy. japp, det var det. nu mår jag lite illa.
antal vettiga anledningar till att jag inte badar badkar, jämt: 0
I'm not the one holding you hostage, squeezed inbetween my lips.
den nionde jobbdagen i rad inser jag att jag har tillräckligt mycket pengar sparade för att rymma exakt vart jag vill på relativt obestämd tid. det var ju exakt såhär det skulle bli, och ändå är jag mest förvirrad och trött och köttfärs i hjärnan. behöver en spark i röven, en flygbiljett, lite genuin jävla vilja och en smula ork.
och så ibland, bara ibland, funderar jag på hur saker ska bli när vi slutat sjunga på sista versen. men det har jag oftast inte tid med.
på repeat:
