Under många år har jag varit engagerad i kristen media.

Under perioden från cirka 1999-2010 satt jag med i tidningen Dagens styrelse. Jag kom med där i samband med att ägandet breddats från att bara ha ägts av Pingströrelsen före 1999. Jag företrädde då Evangeliska Frikyrkan i Dagenstyrelsen. Sedan blev jag tillfrågad om att bli krönikör i Världen Idag och var det några år och blev sedan tillfrågad om att bli ledarskribent, något jag var fram till november 2020. Ett viktigt skäl till varför jag slutade var tidningens alltför Trumpvänliga linje. Ni som läser det jag skriver vet att jag är djupt skeptisk till den nya fascism som växer fram med viss kristen fernissa, och Trump och det republikanska partiet har nu blivit en del av den fascistiska rörelsen enligt min mening.  En intressant erfarenhet var när jag slutade på Världen Idag, jag noterade i varje fall 50 kommentarer på olika sociala medier som uttryckte glädje över att jag slutade på Världen Idag, man såg det som ett bönesvar att tidningen blev av med mig. Det är bara en notering från min sida, jag gräver inte ner mig i bitterhet över saken. Då ringde Dagen till mig och erbjöd mig att bli krönikör. Har haft ett kontrakt hos Dagen under tre år som löpte ut vid årsskiftet. Just nu har jag inte några uppdrag alls hos kristen media.

Kristna pressen ligger mig varmt om hjärtat. Jag började skickade in artiklar till både Hemmets Vän och Dagen redan på sjuttiotalet som publicerades.

Nu gör regeringen om statsstöden på medieområdet. De utformas så att kristen press drabbas extra hårt.

Jag är storkonsument av kristen media. Jag prenumererar på Dagen, Världen Idag, Sändaren, Hemmets Vän och Kyrkans tidning. Vill följa helheten och bredden i kristna pressen och gärna läsa sådant jag inte håller med om. De olika tidningarna har olika profiler och innehåller i sin tur en viss bredd. Man hör ständigt synpunkter på de olika tidningarna, främst tycker jag det är Dagen och Världen Idag som folk tycker till en rad olika saker om.

I detta läge är det dock ett gemensamt kristet intresse att värna om kristna pressen.

Jag vill därför allvarligt uppmana alla kristna att teckna i varje fall någon digital prenumeration på någon av de kristna tidningarna, om man inte prenumererar på någon.

Har man god privatekonomi vill jag allvarligt utmana dig att prenumerera på i varje fall tre kristna tidningar, och gärna ge bort gåvoprenumerationer. Det sistnämnda är en bra möjlighet att stötta dem som har en svagare privatekonomi.

Detta är viktigt att den kristna pressrösten lever vidare, och de olika tidningarna behövs.

Gör slag i saken idag. Teckna prenumerationer och gåvoprenumerationer, nu!

Senaste månaden har varit speciell för mig och min fru. Hon genomförde en knäledsoperation i början av mars och det kräver ett antal månader av rehabilitering och sjukgymnastik.  Det är dock en operation som på sikt ska leda till en påtaglig förbättring. Byta knäled gör sjukvården bara när det är stora problem med värk och förslitning. Det har dock krävt att jag under en dryg månad har behövt hålla mig hemma och delvis fungera som personlig assistent, första veckorna på dygnet-runt-basis. Tillståndet har dock förbättrats påtagligt senaste dagarna då Eva har kunnat sluta med en medicin som skapade svåra biverkningar., så svåra biverkningar att vi var på St Görans akuten en hel natt och förmiddag tidigare i veckan, med misstanke om blodpropp. Vi kunde dock åka hem efter ett halvt dygn på akuten och det var ingen blodpropp och det tackar vi Jesus för.

En annan stor familjehändelse senaste månaden har varit att vi har fått vårt sjätte barnbarn, en liten gutt föddes vid Bergens sjukhus i västra Norge för en vecka sedan, som blir lillebror till vårt andra barnbarn, som vår yngste son har fått tillsammans med sin norska fru. Jag räknar med att åka till Bergen i slutet av april för att få träffa det nya underverket. Fem av våra sex barnbarn bor i Bergen, Norge, så det blir en del pendlande i båda riktningarna.

När det gäller mina kristna engagemang har det blivit en stor förändring under mars månad. Folkungakyrkan i Stockholm valde mig till församlingens ordförande vid årsmötet 17 mars och jag går nu med glädje in i uppdraget att leda församlingen tillsammans med det övriga församlingsrådet, och Martin Tebus som är församlingens pastor sedan i oktober. Ser mycket fram emot ett samarbete med Martin, vi delar så mycket av övertygelser och andliga värderingar. Jag var ju tidigare församlingens pastor och drev aktivt på utvecklingen att flytta församlingen från Östermalm till Södermalm och försäljningen av gamla Elimkyrkan på Östermalm, som Zlatan köpte, och köpet av gamla baptistkyrkan Salem, som stod tom. Att sälja en gammal baptistkyrka, att köpa en annan gammal baptistkyrka och flytta hela församlingen från Östermalm till Södermalm, har varit ett av mitt livs mest utmanande och påfrestande projekt. Om jag någon gång har varit nära att bli utbränd så var det då. Satsningen har dock varit till stor nytta för församlingen långsiktigt och det finns stora möjligheter för Folkungakyrkan inför framtiden.

Jag och hustrun fortsätter med missionellt arbete i stadsdelen Östermalm i Stockholm.  Östermalmsborna är i ganska stor utsträckning kulturkristna och mer än hälften av befolkningen är fortfarande med i Svenska kyrkan, döper sina barn i kyrkan, konfirmerar sina tonåringar i kyrkan, gifter sig och begravs i kyrkan, och går ofta till kyrkan, första advent, vid jul och påsk, framförallt. En betydande andel av befolkningen är med i någon av kyrkans körer eller barn- och ungdomskörer. Det är en speciell missionell miljö. Det senaste som har hänt är att vi har initierat en ekumenisk bönegrupp i stadsdelen som möttes för första gången på skärtorsdagen, i Frälsningsarméns lokaler. Vi var drygt 30 närvarande vid första tillfället, och det var mycket inspirerande. Jag och hustrun nätverkar aktivt på Östermalm, vi är båda med i kyrkofullmäktige i Oscars församling, och jag är med i både kyrkoråd i Oscars församlling och är vice ordförande i ett kyrkobyggnads- och fastighetsutskott som har hand om det mesta av Svenska kyrkans fastigheter på Östermalm.

Min övertygelse är att ska vi få en ny folkväckelse i Sverige kan vi inte räkna bort Svenska kyrkan, den har enormt mycket större kontaktytor mot svenska befolkningen än vad frikyrkorna har. Därför behövs det aktiva frikyrkokristna som också engagerar sig i Svenska kyrkan.

 

 

Då har den uppmärksammade utredningen om Pingstledaren Daniel Alm äntligen lagts fram. För min del har jag haft svårt att förstå varför det har tagit så lång tid, det har handlat om relationen med en kvinna. Men hur som helst, nu är utredningen klar och den är naturligtvis sekretessbelagd, så vi vanliga dödliga vet ingenting om vad som har hänt.  Det är inte bra. Vi jobbar i förtroendebranschen och transparens är en grund för förtroende. Sedan vet jag också hur arbetsrättsliga regler ser ut. Ledare behöver dock vara transparenta angående sina egna liv, det kan inte arbetsrätten hindra.

Pingsts ordförande säger att att det har inte hänt något som kan klandras juridiskt, däremot är förtroendet förbrukat. En enig styrelse står bakom enligt ordförande Edström. Alm och advokaten Sjöberg har gått i svaromål i Dagen och kraftigt kritiserat Pingststyrelsen. Det är en uppenbart en stor förtroendeklyfta mellan Alm och styrelsen när man offentligt kritiserar varandra med dessa ordval.

Jag sörjer över situationen. Den är naturligtvis fruktansvärt jobbig för Daniel och hans familj och för de berörda kvinnorna. Men naturligtvis en mycket jobbig situation för hela pingströrelsen. Men eftersom jag inte vet något om vad som har hänt har jag inte någon anledning att spekulera om detta. Jag tänker på de berörda i mina böner, det är vad jag kan göra.

Däremot skulle jag vilja kommentera den övergripande och allmänna frågan om kristna ledare och sexuella frestelser. Det har ju inträffat ett antal dikeskörningar på det området både i Sverige och på den internationella scenen under senare år. Jag tänker t.ex. på den berömde amerikanske profetförkunnaren Mike Bickle som nu anklagats av ett antal kvinnor för olämpligt beteende. Den amerikanske teologen Yoder, som nu är bortgången tycks slå alla rekord i dubbelmoral och olämpligt beteende. Många kvinnor har anmält honom. Hillsongpastorn Houston och Hillsongs New York-pastor är världskända exempel. Brittiske profilen Mike Pilavachi, ett annat exempel. Bill Hybels och Willow Creek, ett annat världsberömt exempel. Listan kan göras lång. Det går att ge ett antal svenska exempel men då börjar det brännas lite mer.

Hur kan vi göra för att slippa den här typen av dubbelmoral i fortsättningen och i framtiden? Några iakttagelser från min sida.

1. Det tycks ibland inte finnas några samband mellan hög svansföring när det gäller bibeltro och hög moral när det gäller relationen till kvinnor, och ens livsstil. Det går att ge ett antal exempel på predikanter och kristna ledare som har varit helt rätt i sin undervisning men helt fallerat på det personliga planet.
2. Jag tror att ett grundproblem är bristen på helgelse och helgelseförkunnelse i moderna kristenheten. Om man är medveten om att man som kristen ledare en dag ska stå inför Kristi domstol då ens livsinsats ska utvärderas och dömas, då kanske man hanterar frestelser med mer ödmjukhet, förkrosselse och respekt.
3. Syndabekännelse och transparens är grunder i kristen etik. Varje ledare måste stå ansvarig inför andra och ha personer man kan bekänna sina synder för. En rad otrohets- och kvinnoaffärer bland kristna ledare har präglats av brist på transparens. Det har avslöjats långt senare när personer som utsatts för ledarens synder berättat. Många gånger har kristna organisationer försökt tysta ner den här typen av affärer. Det är förödande. De berörda männen har inte kommit ut och berättat, om de hade gjort det – då hade förtroendet mycket snabbare kunnat återställas. Värsta exemplen är att sekulära media avslöjar vad som har hänt, det var fallet när det gäller Bill Hybels. Allt detta är uttryck för låg nivå av ansvarighet och transparens i kristenheten, inte minst i så kallade bibeltrogna och pingstkarismatiska kretsar. En stor eloge till EFK-ledaren Linalie Newman som öppenhjärtligt berättat om utmaningar i sitt eget liv för en del år sedan, på detta område. Vi skulle slippa många problem om fler kristna ledare visar lite mer transparens.
4. Vi måste ha ödmjukhet när vi talar om detta. Jesus har inte lovat oss att vi ska slippa frestelser, han har bara lovat att hjälpa oss i frestelsens stund och att vi inte ska bli frestade över vår förmåga. Den som står måste se till att man inte faller. För min del har det varit avgörande under alla år att vara transparent, att kunna dela om mitt liv med andra ledare, och framförallt leva i transparens med den person man är gift med. Då kan man hantera frestelser när de dyker upp och det behöver inte utvecklas till att bli stora eller små snedsteg, förödande för alla parter. Som pastor är det också viktigt att i viss utsträckning vara transparent med sin församling, att kunna berätta även om sina svårigheter och sin brottningskamp.
5. Det måste finnas en väg tillbaka för ledare som trampar snett på dessa områden. Förlåtelse är omedelbar, förtroende kan dock ta tid att återställa. Men det är orimligt att man blir dömd på livstid för felaktigheter man har gjort, om man bekänner sin synd och omvänder sig.
6. Som aktiva kristna och engagerade i församlingar runt om i världen, vi behöver be för våra ledare, både lokalt, nationellt och globalt. Vi kan inte heller helt tappa modet när världsberömda predikanter kör i diket, vi får aldrig glömma att det är bristfälliga människor som Jesus vill använda. Den som är utan synd får kasta första stenen, vi måste också tänka på det. Jag tycker nog att jag själv  ibland har uttryckt mig för hårt över fallerande kristna ledare, det har varit uttryck för min egen besvikelse över deras vägval.
7. Detta är inte nya problem, i min barndoms Maranataväckelse var detta ett stort problem. När det är seger- och framgångstider verkar det som om det ibland kan bli slapphet och nonchalans i inställningen till synd och frestelser.
8. Det här handlar om viktiga trovärdighetsfrågor för kristna församlingen. Den sekulära samhällsmoralen accepterar inte att män uppträder på ett olämpligt sätt mot kvinnor, detta har förstärkts under senare i kölvattnen av Metoo-rörelsen. Kristna ledare måste vara föredömen här på alla plan. Även världsberömda kristna ledare. Otrohetsaffärer tar även sekulära moralen i stor utsträckning avstånd ifrån. Svenska kyrkan som klassas som en teologiskt liberal kyrka, men man sparkade biskopen i Visby på grund av en otrohetsaffär. Kvinnorörelsen kämpar kampen mot nätporren. Det behöver vi kristna göra också, och den kristne ledare som kämpar på detta område måste vara transparent och bekänna inför någon man har förtroende för. När vi kristna inte lever som vi lär så drar vi vanära över kristna församlingen.
9. Bara för att man lever i ett stabilt och trohet och långsiktigt äktenskap är man inte skyddad från alla bekymmer. Även inom ett äktenskap kan det gå snett, det kan förekomma våldtäkt i ett äktenskap, eller sexuella trakasserier. Att behandla varandra med respekt och kärlek, det är avgörande. Bibeln uppmanar den kristne mannen att älska sin hustru som Kristus har älskat församlingen.

 

 

 

På söndag har jag förmånen att få predika i Folkungakyrkan på Södermalm, i Stockholm. Där jag tidigare var pastor. Sitter och förbereder mig. Kommer att ta upp om att alla kristna är kallade av Gud till tjänst, och vardagsjobbet är en heltidstjänst för Gud. Vad vi än gör så tjänar vi Herren. Jag tjänar Kristus när jag jobbar som lärare, ingenjör, sjuksköterska-sjukskötare, förskolelärare, städare, kriminolog, polis, socialsekreterare, politiker med mera. Vi kan uppleva Guds kallelse även när det gäller yrkesval och yrkesinriktning och var vi ska jobba. ”Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.” står det i Kol 3:17 ”Ni tjänare, lyd era jordiska herrar i allt, inte som inställsamma ögontjänare utan med uppriktigt hjärta i vördnad för Herren. Vad ni än gör, gör det av hjärtat, som för Herren och inte för människor. Ni vet att det är av Herren ni ska få arvet som lön. Det är Herren Kristus ni tjänar. Det står i Kol. 4:22-24. Vi gör det för Herren – det gäller vårt vardagliga civila liv.

Gud har kallat människan till arbete. Paulus skriver i 1 Tess. 4:11,12 att ”Sätt en ära i att leva lugnt och sköta er och arbeta med era händer, så som vi befallt er, så att ni väcker respekt hos de utomstående och inte behöver sakna något.” 1 Tess. 4:11,12

Budordet om sabbaten, där citerar vi bara halva budordet. Andra delen är att sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. När vi blir kristna och kanske lämnar ett struligt liv bakom oss, att börja arbeta är bland de viktigaste som finns för att få ordning på  sitt liv.

 

”Tjuven ska sluta stjäla och i stället arbeta och göra nytta med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver”. Det läser vi i Ef. 4:28

Gud kallar oss till olika yrken, olika gåvor och kompetenser. Vi läser redan om urhistorien att Abel blev herde och Kain blev jordbrukare, 1 Mos. 4. Längre ner i samma kapitel står det om yrken som att vara smed, bygga städer, spela harpa och flöjt, alltså – professionella musiker fanns redan på den tiden. Att vara boskapsskötare är också omnämnt.

I andra mosebok läser vi att: ”jag har kallat Besalel, som till Uri av Juda stam. Jag har fyllt honom med Guds Ande med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten. .. jag har gett honom Oholiab av Dans stam, till mehjälpare. Åt alla era konstnärligt begåvade män har jag gett vishet i hjärtat att utföra allt som jag har gett dig befallning om”. 2 Mos. 31:1-6

Ordspråksboken 31 är ett unikt kapitel i Bibeln om en driftig affärskvinna. Hennes arbete var välsignat av Gud, hon var nitisk. Företagsam. Drev affärer. Vi läser att hon har omsorg om ull och lin, och hennes händer arbetar med lust. Hon är som köpmannens skepp, hon hämtar sin mat fjärran ifrån. …… Hon har planer på en åker och köper den, hon planterar en vingård med vad hennes händer tjänat. …. Hon märker att hennes arbete går bra …. Hon räcker ut sina armar mot den fattige. … Linneskjortor gör hon och sälljer, köpmännen förser hon med bälten.

Hon var alltså i textilbranschen, drev handel, tjänade pengar, investerade, och planterade en vingård. Det här var för bortåt 3000 år sedan. Pengar hon tjänade användes till att göra gott, hon sträckte ut sin hand till nödlidande, och hon hade resurser till att hjälpa.

Och till sist, i Markus 6:3 läser vi att Jesus jobbade som snickare, troligen fram till dess att han började sin officiella tjänst som lärare och predikant. Som snickare var han hantverkare och troligen småföretagare. Aposteln Paulus jobbade delvis som tältmakare, för att kunna försörja sig under begränsade perioder då missionsbidragen var begränsade. Det är bra att en pastor och predikant har ett yrke vid sidan om.

Gud vill använda dig på jobbet, och han vill använda dig när du är pensionär. Även när man är riktigt krasslig. När jag låg mer eller mindre döende i covid 19 på St göran hösten 2020 var det en sak jag kunde göra, att be. Jag upplevde Guds närvaro i sjukhussalen.

Jag uppskattar tonläget i den Finländska politiken. Presidentvalsdebatterna mellan Alexander Stubb och Haavisto har varit sakliga och stillsamma tillställningar, långt bort från de personangrepp och primitiv demagogi som numera präglar amerikansk politik, och tyvärr i för stor utsträckning svensk politik. Finland har dessutom inte några strikta blockgränser utan olika partier kan bilda regeringskoalitioner med stöd i riksdagen.

Att politiken präglas av saklighet, fakta, inte skapa halmgubbar och nidbilder av politiska konkurrenter, och helt undvika personangrepp, tycker jag borde vara ledstjärnor för varje mogen demokrati.

Den svenska politiska debattnivån är idag för låg. Och det gäller i ännu större utsträckning den amerikanska där Trump ständigt slår alla lågvattenmärken för obildad och primitiv politisk demagogi.

 

Jag har följt mellanösternkonflikten sedan sextiotalet, minns mycket väl samtalen i mitt föräldrahem i samband med sexdagarskriget 1967, ett krig som berörde inte minst pingstvänner och karismatiska kristna i stor utsträckning, kristna med hög bekännelse av bibeltrohet. Frågorna är komplexa. Som statsvetardoktorand för länge sedan skrev jag även akademisk uppsats i ämnet, jag fördjupade mig i frågan om fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten i slutet av sjuttiotalet. Här följer några kommentarer från min sida, notera jag går nu inte alls in på eskatologi och bibeltexter om att Jesus kommer snart. Jag kommenterar bara frågan ur politisk synvinkel. Och skriver från minnet, det kan finnas detaljer jag minns fel.

1. FN beslutade efter andra världskriget att skapa två nya stater av det gamla området Palestina-Israel som då hörde till Storbritannien, Dessförinnan hade hela området hört till det Ottomanska riket under ett antal hundra år. En judisk-israelisk stat, en arabisk stat. Arabiska sidan vägrade att acceptera tvåstatslösningen, man gick istället ut i krig mot den helt nybildade israeliska staten för att stoppa en Israelisk statsbildning. Kriget medförde att Israel fick lite större områden än vad ursprungliga FN-planen angav, Egypten ockuperade Gazaremsan och Jordanien Västbanken och Syrien Golanhöjderna.
2. Sexdagarskriget 1967 gick arabstaterna ut i krig igen för att krossa Israel, men Israel försvarade sig bra och det medförde att man ockuperade områdena som Syrien, Jordanien och Egypten hade tillskansat sig vid kriget 1948, Israel har slutit fred med både Egypten och Jordanien, Israel återlämnade ockuperade egyptiska områden i samband med fredan utom Gazaremsan som Egypten inte hade anspråk på. Jordanien hade inte anspråk på att få tillbaka västbanken. Golanhöjderna har Israel behållit av militärstrategiska skäl.
3. Kravet på en palestinsk stat har drivits hela tiden. PLO och den mer moderata grenen av palestinierna har efterhand kommit att acceptera att det finns en israelisk stat. Hamas utgångspunkt har dock hela tiden varit att inte acceptera FN-beslutet från 1947, yrkandet är på en enda palestinsk stat och att krossa Israel.
4. Israel byggde bosättningar på Gazaremsan, men lämnade Gaza helt och hållet cirka 2005. Palestinierna på Gazaremsan har haft omfattande ekonominskt stöd från många håll och har haft många möjligheter att bygga upp en fungerande statsbildning i Gaza. Hamas som regerat på Gaza är dock stämplad som extrem terroristorganisation av civiliserade västländer och har haft död åt Israel och judarna som stående målsättning under dessa år. Har med stöd av flera länder kunnat bygga upp militära resurser på Gazaremsan sedan 2005, nära sammankopplat med civilbefolkningen som fungerat som mänskliga sköldar. Sedan 2005 har Hamas haft många tusen raketanfall mot Israel, ett lågintensivt krig har pågått hela tiden som kraftigt eskalerade i oktober i fjol i samband med den omfattande massakern mot Israel.
5. Efter detta har Israel bestämt sig för att besegra Hamas militärt en gång för alla. Vilket civiliserade västerländska rättsstater har accepterat, framförallt USA. Israel utkämpar ett renodlat försvarskrig för att händelser som det som hände i oktober inte ska kunna hända igen. Man bör dock komma ihåg att Hamas inte bara är en militär organisation, det är också ett tankesystem och en ideologi. Så även om Israel lyckas besegra Hamas som militär organisation kommer Israelhatet och judehatet att finnas kvar.
6. Mönstret upprepar sig hela tiden. Israel får vissa sympatier och förståelse när man blir angripen. När man sedan ska försvara sig och försöka ta tag i de militära strukturer som ligger bakom angreppen mot Israel, möts man av hat från hela världen, klassisk antisemitism och judehat upprepas igen. Har själv stått och lyssnat på marscherna på Strandvägen i Stockholm när judehatarna har marscherat bort mot Israels ambassad. Det är horribelt att jämföra Gazasituationen med Ukrainakriget. Ryssland bedriver ett regelrätt angreppskrig mot en helt oskyldig part. Israel försvarar sig mot en angripare vars enda syfte är att utplåna Israel och döda så många judar som möjligt.
7. Tyvärr drabbas det palestinska folket svårt av denna konflikt, deras stora problem är dock inte Israel, det stora problemet är den terrorstämplade egna regimen. Att aktionen i oktober skulle leda till dessa konsekvenser behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Det finns dock fredliga och Israelvänliga krafter bland araberna som lever i samarbete med Israel. Flera miljoner palestinier lever i Israel och är Israeliska medborgare och är representerade i Knesset genom sina partier. På mikronivå finns det också fredliga samarbeten även mellan Israel och ockuperade områden.
8. En lösning av problemet vore att palestinierna fick en politisk ledning som helt överger den hatiska målsättningen att krossa Israel och döda judar, och istället inriktar sig på fredligt samarbete. Arbets- och företagssamarbete skulle skapa win-win för båda parter. Att börja i den änden jobb, ekonomi, arbetsutbyte – istället för att slåss om små landytor, skulle gynna medborgarna enormt. Jag tror inte att någon Israelisk regim skulle motsätta sig detta.

 

Tack Pekka för kommentarer på min kommentar över din bok. När det gäller oron för växande högernationalism och trumpism är vi mycket överens och lika oroade. Och vi är lika oroade över att dessa politiska trender förenas med evangelikal och karismatisk kristendom. Jag har ju i många år försökt driva tesen att kristna tron måste frikopplas från partipolitiska positioneringar. Kristna behövs i olika politiska partier. Det var enklare förr med mångfalden när företrädare för svensk väckelserörelse och friförsamlingsrörelsen, också var medlemmar i socialdemokratiska broderskapsrörelsen, även om redan då folkpartiets frisinne var huvudalternativet.

Vi får nog anledning att återkomma senare i år om frågan om Trumpismen, beroende på vad som händer på andra sidan Atlanten.

När det gäller Per Ewerts avhandling har jag bara läst avhandlingen. Den är mycket välskriven och ambitiös och jag tycker hans slutsatser är välgrundade. Hamnade i liknande slutsatser i min egen doktorsavhandling som försvarades 27 januari 1984. En slutsats är att socialdemokraterna har varit betydligt mer drivande i frågan om sekularisering och avkristning än de borgerliga partierna, men borgarna har efterhand hakat på. Ett paradexempel är dagens Liberalerna som på 70-talet var ett mycket frikyrkligt präglat parti, men idag är genomsekulariserat. Ewerts populärversion har jag inte läst och det tycks ju vara den som ni agiterat emot. Att använda sin forskning i populärdebatt, och kanske vrida argumenten längre än vad forskningsresultaten tillåter – är ju ett ganska vanligt fenomen inom både statskunskap, nationalekonomi och miljöforskning. Det är de tre områden jag känner till. Men som sagt var, jag har inte läst Ewert här, så jag kan inte bedöma det enskilda fallet. Att forskare deltar i offentlig debatt och uttrycker välgrundade ståndpunkter, som inte helt kan beläggas i deras forskning, det är ju mycket vanligt. Joel Halldorf använder sin professorstitel för att kampanja i många olika frågor där hans forskning inte har någon relevans, och det verkar ju inte vara någon som hetsar upp sig över detta.

Men tack Pekka, vi hörs och ses, och återkommer.

 

Ett stort grattis till Ylva Eggehorn som utnämnts till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Jag minns ju Ylva från tidiga karismatiska eran under sjuttiotalet. Mötte henne och hennes man George vid ett antal tillfällen under den perioden. Besökte bland annat Hannagården 1974, och var där vid flera ytterligare tillfällen. Försökte bjuda hem henne och George när vi flyttade till södra Stockholm 1981 till Vendelsömalm-Haninge, men lyckades inte med detta. Ylva är en enastående författarinna med en unik språkkänsla, en kreativ språkbegåvning av unikt slag. Ylva och George var nyckelpersoner inom den ytterst informella karismatiska väckelse som präglade Stockholm under sjuttiotalet.

Jag befinner mig just nu i slutspurten av ett bokprojekt. Jag har gått igenom de 2000-3000 blogginlägg och bloggdebatter jag varit involverad i sedan 2008 och försöker redigera ihop en bok av detta. Försöker hitta höjdpunkter och frågor och debatter jag bedömer har varit viktiga. Boken blir Allt mellan himmel och jord – då det har varit en ganska stor bredd i vilka frågor jag skrivit om och engagerat mig i. Jag räknar med att skicka ett råmanus till bokförläggaren nästa vecka.

Hej igen Stefan.

Så fint att ta del av din läsning av ”Hur kunde det gå så här långt?” och ditt huvudsakligen positiva omdöme. Jag är imponerad av att du tagit dig tid att skriva en så omfattande sammanfattning av dina intryck. Och det känns bra att vi kan mötas i samtal, och att vi kanske t o m närmat oss varandra en del, efter några ”duster” något decennium tillbaka, där vi kanske delvis talade förbi varandra, eller åtminstone hade lite svårt att förstå den andres ståndpunkt. (Samtidigt ska vi förstås inte släta över de skillnader som nog fortfarande finns, och som i bästa fall kan göra samtal spänstigare, och stimulera till fortsatt utforskande av ”längden, bredden och höjden” i vår gemensamma tro och strävan till efterföljelse).

Boken är ju ett ”bricolage”, ett försök att lägga ett pussel med rätt många bitar, för att om möjligt låta en bild träda fram. Jag vet inte om jag riktigt lyckats, delvis därför att jag i stor utsträckning avstått från en riktig sammanfattning av EN tydlig bild. Förhållandet mellan ”nationalistisk högerkristendom”, ”trumpism” (som jag inte uppfattar vara samma sak) och ”evangelikaler” (som i sig inte är något entydigt och lättdefinierat begrepp) är komplext.

Du efterlyser mer ”nyansering” i ett antal avseenden. Och jag skulle förstås ha kunnat lyft fram positiva saker som människor har fått förmedlat från sådana som Derek Prince, Oral Roberts, Demos Shakarian, E.W. Kenyon med flera. Men dels tror jag att det skulle ha gjort texten lite mer uddlös och ”ljummen”, och dels var det ju de faktorer som har haft (i mina ögon) negativa och ”förklarande” konsekvenser som jag var ute efter att identifiera. Och där blev jag under skrivandets gång alltmer övertygad om att de olika pusselbitar jag beskriver i kanske ”onyanserade” termer har varit viktiga.

Du tvivlar på darbyismens/dispentionalismens inflytande bland amerikanska evangelikaler. Där tror jag att du har fel. Det finns enkätundersökningar som bara är ett par år gamla som visar hur utbredd den fortfarande är bland pastorer och ledare. I den kanske första riktiga översikten över dispentionalismens historia (Daniel Hummel, ”The Rise and Fall of Dispensationalism – How the Evangelical Battle Over the End Times Shaped a Nation”) som kom ut våren 2023 konstaterar författaren att dispentionalism förblir “one of America’s most resilient and popular religious traditions”. Det som är intressant är hur denna ”pretribulationistiska pre-millenialistiska” teologi utan intellektuell krock kan kombineras med de drag av ”post-millenialism” som blir alltmer tydliga, inte minst bland de som ser Trump som sänd av Gud, i den s k ”7-Mountain”-rörelsen, och i Peter Wagners böcker om att ”ta kontroll” över olika typer av makter.

Får väl här klämma in att självklart tycker även jag som du att det ”inte är fel” att ”seriösa kristna med föredömlig karaktär får ledande positioner i samhället”. Tvärtom skulle vi behöva fler sådana ”seriösa kristna med föredömlig karaktär”. Jag tror faktiskt att det finns flera sådan i Sveriges Riksdag, där jag tror att en av dem är med i samma församling som du: Jakob Forsmed.

Att i en svensk kontext skriva kritiskt om ”evangelikaler och pingstvänner/karismatisk troende” kan ju vara att slå in öppna dörrar, eller rättare sagt riskera att bekräfta cementerade och ytliga fördomar. Jag är glad att du ser att jag försökt och kanske lyckats undvika detta. Den evangelikala delen av kristenheten är ju bred, vilket bland annat har speglats i Lausannerörelsen (med spänningen mellan John Stott-Billy Graham, och mellan nordamerika-”syd”) och även i skillnaden mellan Sverige och USA.

Just kapitlet med titeln ”Svensk högerkristendom – finns den?” är nog det jag är minst nöjd med – framför allt den senare delen som handlar om nutiden. Jag skrev det sent i processen, i en lite stressad känsla av att jag borde få med något kopplat till det svenska sammanhanget. Där skulle jag velat ha mer tid, och jag har lekt med tanken att skriva något mer omfattande just utifrån vårt svenska sammanhang. Vi får se hur det blir med den saken.

Även om ditt namn nämns i det kapitlet så var det inte i avsikt att etikettera dig som ”trumpist”. Men jag konstaterar att du haft ett stort engagemang i några av de frågor som är viktiga för de amerikanska evangelikaler som utgör Trumps kärntrupper, det vill säga: abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin. Och det är väl inte fel uppfattat? (Vad gäller evolutionsteorin – som du ”inte vet så mycket om” – så tangerade vi ju den i en debatt om Adam & Eva för ett antal år sedan, om du minns?). Samtidigt ville jag verkligen betona att du radikalt skiljer dig från dessa kärntrupper i ditt engagemang för klimat, miljö och flyktingar, och att du varit uttalat kritisk mot amerikanska evangelikalers omfamning av Trump och de värderingar (eller snarare brist på dito) som han i övrigt står för. Och jag var noga med att betona att både Stefan Gustavsson och Mats Selander tydligt signalerat avståndstagande från trumpism och högerkristendom.

Du har ju helt rätt i att ”Trumpismen har kidnappat några klassiska kristna kärnfrågor som kampen för ofödda barnens rätt till liv och en traditionell äktenskapssyn”. Det jag tycker är både intressant och anmärkningsvärt är att detta har blivit en sorts ”Shibolet”-fråga för Trumps evangelikala kärn-trupper, som överskuggar det mesta av evangeliet, inklusive det Jesus säger om ”vadhelst ni har gjort mot en av dina minsta”, där jag har svårt att förstå hur man samtidigt kan försvara ett 8-veckors embryo och sättet att skilja tusentals minderåriga barn från sina föräldrar vid USA:s gräns mot Mexiko.

Även om boken tar sin utgångspunkt i frågan om hur kristna kan stödja Trump, så breddas ju frågan till att handla om ”nationalistisk högerkristendom” i bredare bemärkelse. I det sammanhanget undrar jag om du ändå kan hålla med mig om det jag skriver i kapitlets avslutande stycke: a) att det engagemang som Världen idag och kretsen runt tidningen har i frågor om abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin ”bidrar till att många i det sekulariserade Sverige har svårt att se skillnad mellan svenska och amerikanska evangelikaler”, och b) att för den som vill närmare studera svensk högerkristendom ”finns det knappast något enklare sätt att börja än sätta sig ner och läsa några veckors utgivning av Världen idag”?

Och precis som du – exempelvis i din bloggpost om SD partikongress/årstämma – så är jag oroad över utvecklingen i Sverige. Och särskilt oroad över att det tycks finnas ett stöd för den sorts inskränkta nationalism som SD står för bland evangelikala kristna. Det är möjligt att jag tog i lite för hårt i en debattartikel i Dagen härförleden, men jag har ju tyckt mig se en del av detta i den entusiasm som visats för Per Ewerts bok om ”Landet som glömde Gud”, och en del av de ledartexter han skriver just i Världen idag. Skulle vara intressant att höra dina tankar kring detta.

Jag tror att jag slutar här. Men jag fortsätter gärna samtalet. Och återigen, tack för att du tagit dig tid både för läsning och att skriva ner dina reflektioner.

Vännen Pekka