Mitt skyddsnät är mitt allt

Att jag väljer att dela med mig om det har ärrat mig mest....som även just i detta nu fortsätter att skära djupa sår i mig, det är egentligen så långt ifrån Mare som man kunnat komma förr. Innan var jag som en mussla när det gällde att dela med mig av dåliga saker. Som jag nämnt så många gånger förr..så fick jag för mig att det skulle bli värre. Det jag upplever nu...när jag faktistk delar med mig när jag mår som sämst över pappas bortgång..   det är inte skam eller ångest, utan tvärtom så känner jag mig stolt att jag vågar, att jag orkar.
Jag känner  en del personer vars egna föräldrar eller släktingar gått bort för tidigt, och det skiljer väldigt mycket hur vi alla hanterar det. Om jag så bara kan påverka EN endaste person genom det jag väljer att dela med mig av...so be it. Jag vet att jag inte är ensam om det jag går igenom, för jag har vågat fråga andra som gått igenom ungefär detsamma. Men det är inte alla som vågar fråga, inte alla som orkar...och då kanske min story...det JAG dokumenterar kan få någon annan i samma sits att känna sig "normal" och att det faktiskt är ok att vara ostabil både fysiskt och psykiskt när man sörjer.
Jag tror det är viktigt att hitta saker och personer som man mår bra över när man mår som sämst. Jag har en tendens att vilja gräva ner mig när det blir för mycket, och bara försvinna. Men tack vare ett otroligt starkt nätverk av vänner och familj som fångar upp mig när dom märker att jag faller
...så tar jag mig upp igen.
 Man kan ha massor med folk som finns runtomkring i vardagen. Men det kanske inte är människor som kan utgöra ett skyddsnät för dig när du är på väg utför?? Mitt tips till er som känner er ensamma trots att ni har en arme av människor omrking er...  - Våga släpp in någon, om det så bara är en endaste själ. Det går att vara stark ensam, absolut! Jag fixade det väldigt länge. Men man orkar inte vara stark lika länge...  och tillist kommer du inte att orka hålla dig uppe.
Mitt skyddsnät är mitt allt. Dom vet precis vilka dom är, och vet att jag utgör en lika stark tråd i deras nät som dom i mitt.

 

 

Men jag har även intressen i mitt liv som fungerar som skyddsnät. Varje gång jag hänger och dinglar på kanten, så tar det ca en dag eller två tills jag antingen sätter full fart mot träningen, eller mot studion. Eftersom jag tränar kampsport så har inte tränigen fungerat vid alla tillfällen då jag ibland har haft för mycket tårar och ångest inom mig. Då har jag ibland kännt att jag varit för labil för att utdela slag eller ens ta emot..  men då har musiken varit min tillfklyktsort istället.
Det är med andra ord saker jag brinner för, och som får mig att må bra... VIKTIGT VIKTIGT VIKTIGT!!

 

 

Sammanfattningsvis så är "the sum of the cardemum" att ha något att luta sig mot när det känns som att allt annat rasar i ditt liv. Ibland rasar även det du lutar dig mot tillfälligt... hitta då en ny vägg.. ;)

<3 p="p">

En av dom jobbigaste kvällarna på länge...

För ett tag sedan fick jag minneskortet till pappas kamera av mamma...   Idag tog jag modet till mig att titta på dom... på dom alla.
Det kanske låter simpelt, ett minneskort ifrån en kamera...  jaha? men det är bilder som pappa har tagit, många utan vi vetat det, och bilder som är tagna ur HANS perspektiv.  Jag är nära honom..

Jag visste att han var med på en bild... den i princip sista bilden av honom där han inte var sjuk...  Att den skulle göra så ont att se...det kunde jag inte föreställa mig.
Bilden visar min pappa såsom alla som kände honom säkert minns honom...  Frisk, stark, brun...    Jag har kämpat med att försöka tänka på honom precis som på denna bilden....   för detta är Pappa för mig. Men den sista tiden på sjukhuset har överskuggat så mycket.... för mycket.

Det fanns så många bilder som pappa tagit både innan han blev sjuk, men även när han varit riktigt svag... tex från mitt och Alex bröllop. Jag visste inte att han orkat ta så många?!
 Han hade precis avslutat en intensiv behandling, och genomgått svåra operationer och var så fruktansvärt trött och svag, men orkade ändå dokumentera hela den dagen... till och med sina egna fötter i kyrkbänken.....det e pappa det...haha.
Allt detta trots att vi hade hyrt en fotograf som skulle vara med hela dagen...  <3 p="p">

Jag har alltid sett upp till honom, men när han blev sjukt blev han min alldeles egna hjälte eftersom hans mod och livsglädje är det starkaste jag någonsin upplevt. Att ikväll få höra hans röst...på småsnuttar ur filmer han råkat filma när han trott att han fotograferat...den känslan....  puuuh....
Hade jag inte suttit ner...hade mina ben vikit sig. Hade mitt hjärta inte suttit fast, så hade det hoppat ur bröstet. Hade jag inte vetat att han är borta...så hade jag trott att han var här.... Så var det att höra pappas röst, för första gången på snart tio månader...


Pappa & hans favorit..vargen 

Detta har utan tvekan varit en av dom jobbigaste kvällarna sen pappa gick bort, men jag är så otroligt glad att jag vågade titta.... för nu känner jag mig så nära honom igen. Som att jag lyckats backa tiden iaf några sekunder...   Jag älskar dig pappa, för alltid. Du finns i våra hjärtan... <3 p="p">

Pappa på Julaftonskvällen, året då han precis fått reda på cancern...

 

 

Mamma på mitt och Alex bröllop, pappa som tagit bilden...

 

Ge inte upp er egen lycka av rädsla att misslyckas..

har tänkt mycket på det där med sorg och saknad dom sista dagarna som ni märkt..   Så otroligt tacksam över att många av er bemödade er med att ge mig  hjälpande ord.  Det värmer!                                                                                                        
Det dom flesta säger, är att sorgen bli lättare... Men att saknaden finns kvar. Jag kan bara inte förstå skillnaden än..  Sorgen över pappas sjukdom och bortgång är baserad på saknaden .. Han är inte här längre.. Jag kan inte prata med honom, berätta om viktiga saker som jag vet hade gjort honom stolt. Men även allt det där andra vardagliga... -Han sa det, hon gjorde så..  Som dom flesta kanske vet så jobbade jag och min pappa tillsammans i över sex år..  Och träffades därför exakt varje dag.  Hur ska sorgen över att aldrig någonsin få träffa honom igen bli lättare? jag förstår verkligen inte det.                
 julen..... jag fasar inför den. Den kommer vara en ständig påminnelse om att inget var som det skulle den helgen. Julaftonmorgon blev han medvetslös, men kämpade med oss hela dagen för att kunna vakna en sista gång och på något sätt ta farväl. På Juldagen tog hans tre år långa kamp slut..  jag vet att pappa visste hur mycket julen betydde för mig.. Ända sen jag var liten, så innerst inne vill jag fira den precis som vanligt. Men han kommer inte finnas där.. För första gången på 28 år.. kommer han inte att vara där. Inget kommer att vara som vanligt.  
  Jag är, tro det eller ej en väldigt positiv person, och väljer så ofta jag bara kan att försöka se det positiva i det som känns hopplöst, men jävlar vad det är svårt vissa perioder.                                  

Som närstående till någon som fått lämna livet trots den största viljan att få finnas kvar... Så vill jag så ofta jag bara kan uppmana er till att ta vara på livet, skjut inte upp saker som ni drömmer om att göra.  Tro aldrig att ni kan visa era nära och kära hur mycket ni älskar dom för mycket.  Man kan inte älska för mycket... Ge inte  upp er egen lycka av rädsla för att misslyckas.. då kanske ni går miste om något...eller ännu viktigare någon, som gör er hela.                                                                                                                                     

Släpp inte garden..

Har skrivit om detta förr... hur saker och ting har en tendens att gå i kras så fort man börjar slappna av, och känna att ja... det är okej att må bra, jag förtjänar det.
 Sen min pappa blev sjuk, kan jag räkna antalet gånger då jag låtit mig själv känna mig värd lycka, på en hand..  Man levde för dagen, andades in, andades ut, och uppskattade allt som ingen annan såg, men vågade ändå aldrig riktigt slappna av. För när man slappnar av, stänger ute kylan..och tar in värmen...det är då man är som mest sårbar, och det är då man har som mest att förlora. Muren som jag byggt upp under dessa åren har rasat så många gånger nu att jag inte själv förstår hur jag ska kunna bygga upp den.
Jag är tacksam över dom personerna i mitt liv som gör allt för att försöka rycka upp mig när jag är nere på bottnen och kravlar, vilket händer ganska ofta sen juldagen...  Det har gått 9 månader nu sen pappa lämnade oss, och jag önskar att jag kunde säga att det blivit lättare med tiden..men för mig har det blivit precis tvärtom. Jag fungerar som människa, skrattar, gråter. jobbar, tränar...   men så fort jag tänker tanken "han kommer aldrig tillbaka"... så blundar jag, och tänker på något annat.   Det är kanske inte bra, inte rätt...men så är det.
När man då gång på gång känner att yes! NU... mår jag fan riktigt bra, nu kanske jag kan börja se fram emot saker igen, se längre fram än EN dag i taget...  så rasar allt igen. Varför vet jag inte, det enda jag vet är att det räcker att en av tio säger att du måste ändra dig eller det du gör....så börjar processen.... vad gör jag för fel?  Att manhar världens största hjärta och samvete känns mindre viktigt. Det som alltid verkar vara väsentligt är att man har alldeles för mycket skinn på näsan som vissa tycker borde rivas av....  lite har man tappat på vägen, av erfaranheter...     Frågan är bara hur många lager som krävs, innan man tappar bort mig själv helt och hållet.
 Det finns dom som säger att man måste tycka om sig själv innan man tycker om andra..... men hur ska man kunna tycka om sig själv, vara stolt över sig själv.... när man ständigt blir påmind om att man inte räcker till....    Tänk er för, som jag sagt tidigare - Vissa saker går inte att ta tillbaka...det är och förblir sanning tills den dag du visar genom handling att så är inte fallet..
 under den tiden hinner man vända ut och in på sig själv tusentals gånger..vilket skadar mer och mer för varje gång.. och tillsist vet man inte om man ens tycker om sig själv...