Det tar inte ens en minut, det räcker med en liten blick från dens ögon så är du fast.

Men vad du än gör, ta inga förhastade beslut, tänk över noga, för det är ett val som är på väg att förändra ditt liv för alltid.

Du har valt ett nytt liv in i ditt och du kan inte bara kasta bort det, som en påse skräp.

Livet har lika mycket känslor som du, förstår mer än du tror.

LÄS DENNA TEXTEN!

BLIR DU INTE BERÖRD DÅ, Ja, då ska du nog inte skaffa en hund.

*********************************************************

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig ”ditt barn”, och oavsett antalet skor jag tuggade sönder, och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.

När än jag var ”dum hund”, pekade du ditt finger mot mig och frågade ”Hur kunde du?”- men sen mjuknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog ett litet tag längre för mig att bli rumsren än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.

Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på ditt stadiga andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick långa rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för ”glass är inte bra för hundar” sa du).

Jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagarna. Stegvis började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och du lade mycket tid på att leta efter en ”människo” vän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem och när du blev kär blev jag lycklig för din skuld. Hon, numera din fru, är inte en ”hund-människa”- men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, och visade tillit och lydde henne.

Jag var lycklig därför att du var lycklig.

Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem jag också. Det var bara det att du och Hon var oroliga att jag skulle skada dem, och jag fick spendera mesta delen av min tid bannlyst till ett annat rum eller en hundbur. Åh vad jag ville älska dem, men jag blev ”fånge i kärleken”. När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på sina egna ben, petade fingrar i mina ögon undersökte mina öron, och kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dem att göra och deras beröringar - ditt kel med mig var numera så sällsynt- och jag skulle försvara dem med mitt liv och det så behövdes.

Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var tider då andra frågade om du hade hund, och du visade stolt dem foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. Dom senaste åren svarade du bara ”Ja” och bytte sen samtalsämne.

Jag hade gått från att vara ”Din hund” till ”bara en hund”, och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärsmöjlighet i en annan stad, och du och De ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din ”familj”, men där var tider då JAG var din enda familj. Jag var jätte glad över bilturen (som i början av vårt ”förhållande”) tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa ”Jag vet att ni kommer hitta ett fint hem till henne”. Dom skakade på huvudena och gav dig en ansträngd blick. Dom förstår verkligheten för en medelålders hund, även med ”papper”. Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls under tiden han skrek ”Nej pappa!!! Snälla låt dom inte ta min hund!” Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap, och respekt för liv! Du gav mig en ”hejdå” klapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa, och nu har jag en också. Efter att du gått sa de snälla flickorna att Du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.

Dom skakade sina huvuden och sa ”Hur kunde Du?” Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.

Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen.

I början då någon passerade min bur, bubblade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var NÅGON som brydde sig, NÅGON som kunde rädda mig.

När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt i korridoren in i ett separat rum.

Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som nu skulle hända, men det var också en känsla av frihet och lätthet. ”Kärlekens fånge” hade nu kommit till sitt slut. Av min natur var jag orolig för henne.

Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, och det känner jag till, på samma vis jag kände till alla dina obehag och ledsamhet. Artigt och snällt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder.

När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade ”Hur kunde du?”. Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa ”jag är så ledsen ”.

Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv- en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade, försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt ”Hur kunde du?” inte var riktat mot henne.

Det var du, min älskade husse, jag tänkte på.

Jag glömmer dig aldrig och kommer vänta på dig i all framtid.

Måtte alla i ditt liv fortsätta vara så lojala mot dig som jag har varit!

De säger att det bara tar:

En minut att hitta en speciell vän.

En timme att uppskatta dig.

En dag att älska dig,

men det tar ett helt liv att glömma dig.

För alltid i våra hjärtan!

Jag stod vid din säng i natt, jag kom för att titta till dig.

Jag såg att du grät och hade svårt för att sova.

Jag viskade försiktigt för att trösta dig när du torkade bort en tår:

"Det är jag, jag har inte lämnat dig, Jag har det bra och jag mår bra

Jag är hos dig".

Jag satt bredvid dig när du åt frukost, jag såg när du spillde ut lite kaffe.

Du tänkte på alla gånger du sträckt ut din hand för att smeka mig.

Jag var med dig i affären idag, dina armar börjar värka.

Jag önskade att jag kunde ta några paket åt dig.

Jag önskar att det var mer jag kunde göra för dig.

Jag var med dig när du besökte min grav i dag,

du sköter den med sådan omsorg.

Jag vill försäkra dig om att jag inte finns där.

Jag gick med dig hem och såg när du fumlade med nyckeln.

Försiktigt la jag min tass mot ditt ben, log och sa;

"Det är jag"

Du såg så fruktansvärt trött ut när du sjönk ner i fåtöljen.

Jag försökte så hårt att få dig att förstå att jag stod vi din sida,

att det är möjligt för mig att vara hos dig varje dag.

Jag säger uppriktigt till dig; "Jag lämnade dig aldrig".

Du satt mycket tyst, sedan log du,

jag tror att du då, i kvällens stillhet förstod att jag var hos dig.

Dagen är över, jag ler när jag ser dig gäspa och säga;

"Gud välsigne dig, vi syns i morgon".

När tiden är inne för dig att gå över till andra sidan,

kommer jag att springa dig tillmötes och välkomna dig.

Och då kommer vi återigen att gå sida vid sida.

Jag tror jag kommit på en ny mening i livet, en sådant som egentligen borde upptäckts mycket tidigare.

Denna veckan har varit fullbokad med något varje dag.

Måndag – Möte på soc.

Torsdag- Arbetsförmedlingen

Och imorgon Fredag – Krafthuset

Nästa vecka blir det besök hos läkaren, psyk och öron läkaren.

Det är fullt upp, jag har väl gått upp mellan 7-8 varje dag i en hel vecka.

Det känns så skönt, livet har fått en mening, dagarna slösas inte bort, ska bli gott att göra ngn nytta liksom.

Men samtidigt gnager den där hemska rädslan inför mycket annat. Men det löser sig nog tillslut det med.

Jag har även minskat ner på kaniner, hade så många innan, lite för många 11 är mer lagom än 16. Känns som det är mer tid över till varje kanin och skötseln de behöver. Jag har fått en kanin till som är så där himla go som min vita albino dvärgvädurskanin. Ska fram och hälsa och puttar upp dörren m.m.

Busans kattungar bara växer, springer för fullt och älskar att mysa i famnen. Jag är helt kär i den svartvita som jag kallar mini pepsi, det var så att jag hade en katt som hette Pepsi, han var min skatt, den bästa katten jag haft, och denna katten är så lik honom. Det är precis som det var menat att han skulle komma tillbaka. Min älskade lilla skatt, han kommer alltid vara speciell.

Grannen har ju fått hem en liten mops bebis, hon är så jäkla underbart go, lillan heter hon, och det passar henne bra just nu iaf hehe. Hon är så go, flera kvällar i rad har hon och Anneli följt mig hem, för jag är så jäkla mörkrädd, samt så har vi dragit på poolskyddet efter att hennes dotter badat i vår gigantiska pool som hon fullständigt älskar. Spelar ingen roll vad det är för väder, hon ska bada endå.

Det är en otroligt fin tjej, inte så liten längre, men hon blir bara vackrare och mysigare för var dag som går trycker jag. Denna ungen har en stark personlighet som verkligen klär henne,, liksom utseendet. En guda gåva. Vici är en tjej i vars sällskap du sällan har tråkigt, om du nu kan ha det med henne?

Chihuahua valparna har växt fortare än att ja hunnit med. När Anneli åkte ner till resten av familjen i Serbien hade de inte ens öppnat ögonen och då hon kom hem hade de öppnat ögonen, vare flera veckor gamla, åt själva och var pigga och lekande små valpar.

Precis som jag varnat Anneli för så blev hon så kär i dem, att hon hade svårt att slita sig från dem.

Jag ångrar aldrig mitt val av att passa alla hennes hundar denna sommar 6 st Chihuahuor 1 mops och 3 Chihuahua valpar. Samt hennes 2 katter och alla fiskar. Vi har haft det så mysigt, många promenader, många timmar i famnen :) o.s.v. och frallan badade i badbalja de varma dagarna vilket hon gillade.

Det var en stor upplevelse som jag aldrig ångrat och inget gjorde mig gladare av tanken på att Anneli skulle få spendera sommaren med sina älskade barn och sin man.

Klart jag vill unna henne det, hon gör så mycket för mig och jag gör vad som helst för henne. För jag har aldrig haft en sådan vän som hon.

Nä, nu är sängen som gäller här.

Bilder kommer i morgon.

Tårar rinner för mina kinder, jag försöker le, försöka hålla mig lugn. Men ändå kommer inbillningarna, hjärtklappningen och denna stora ångest och bara trycker på. Jag klarar inte längre av att stå emot.

För 3 ½ år sedan blev jag psykiskt sjuk på grund av en olyckshändelse nyårsafton mellan 05/06. Det resulterade i att jag inte kunde gå utanför lägenheten, jag kunde inte sova mer ön 1 h per natt, inte äta, jag bara grät 24 h om dygnet ungefär. Jag var på akuten 4-5 dagar i veckan.

Jag trodde jag skulle dö hela tiden, jag kunde inte bli lugn och alla läkare skickade hem mig med orden du är frisk utan att ens ha undersökt mig.

Min mamma tvingades gå ner i halvtid på sitt jobb, jag kunde inte fortsätta skolan.

Jag kunde inte skratta bara gråta, ångesten höll på att ta allt min kraft.

Tillslut efter mycket om och med fick jag hjälp, då hade jag ändå var inne på akut psyk i Borås X antal gånger och även var på gränsen till att bli inlagd vilket jag aldrig blev eftersom alla där inne ville dö och jag var rädd för att dö så det skulle inte gå ihop sig.

Jag fick i alla fall en tid hos en läkare och fick antidepressiva utskrivna och redan dagen efter började jag må bättre. Jag kunde sova 8h och vräka i mig mat, jag åt verkligen som om jag inte sett mat på flera dagar, sakta kunde jag även börja ta mig ut och träffa andra.

 Jag kan knappt beskriva känslan av hur lycklig jag kände mig just då, för trots att jag mådde så jävla dåligt som jag gjorde dessa månader i depressionen så var jag fullt medveten om att det fanns ljusare tider, saken vara bara den att alla ångest, smärta m.m. just då tog all min styrka så att hoppet sjönk till botten så fort det kunde efter att ngt fått upp den en bit.

Men jag klarade mig ur det, och jag har aldrig gett upp innan så varför ska jag nu.

Jag ska klara detta med, jag har överlevt helvetet på jorden, jag har överlevt från barnsben då allt startade och nu ca 16 år senare står jag kvar, trots allt. Det var många som var rädda för att jag inte skulle klara det och jag tackar innerligt de få som kämpat hårt för mig.  Ni är guld värda.

Ni är delvis det som får mig att kämpa nu, ni har visat mig så mycket och lärt mig att jag har styrkan, att jag kan klara alla andra motgångar då jag klarat de som jag har.

Men just nu är det bara så jobbigt, jag gråter mig tills sömns,  och ångesten ligger på från de tjag vaknar tills det jag somnar. Det hugger i magen och inbillningarna, tvångsrörelserna, oroligheten inget blir bättre. Jag har inget annat val längre jag måste börja med antidepressiva igen.

De sa till mig 2006 ”Har du väl hamnat där en gång kommer du alltid få ett återfall, många behöver äta dessa tabletter livet ut” och jag är rädd för att det är där jag är nu.

*tårarna rinner*

Kramar om min hund en stund och han svarar mig med en halv sömning slick på kinden, precis som han säger ”Va inte ledsen mamma, jag ör ju här” och så sjunker han ner i sin sköna ställning igen. Och tårarna rinner ännu mer, vad har jag gjort för att förtjäna dessa underbara djur.

Min lilla vovve, min ögonsten, han som kan få mig att mitt i en stor flod av tårar att brista ut i skratt.

Han som bara behöver ge en blick för att smälta mitt hjärta. Ett huvud so läggs på sne, öron som höjs för att försöka förstå och frågande ögon, det är min hund och jag älskar han så det finns inte ord för det.

Han finns för mig hela tiden, när jag gråter ligger han jämte mig och går inte fören tårarna slutat rinna.  Han ger hopp och styrka just nu. Han kan få mig att koppla av några minuter och glömma den panikångest.

Men inget varar tillräckligt länge…..