när man hittar massa gamla bilder...

har så mycket jag vill få ur mig. men samtidigt känner jag mig så tom. tom på ord. tom på känslor.


nått jag iaf kan få ur mig är att en väldig stor förändring skedde för mig för 8 månader sen.
jag fick fatta de tuffa beslutet gällande omega o ta bort henne. tänker inte gå in på de mycket mer än så, mer än att de var bland de jobbigaste jag gjort. min älskade fina omega. de gör så ont o veta att jag aldrig mer kommer få borra in mitt ansikte i hennes mjuka päls. aldrig få sitta på hennes rygg igen. hon var min stora tryggheten när de kändes som allt annat bara föll isär runt om en. o de gör så ont att de just nu känns som saker bara faller isär o hon finns inte där. när jag som allra mest skulle behöva henne så finns hon inte där.


visst att jag har köpt en ny häst, dicole. är så glad o lycklig över att jag fann henne. men vi har inte hunnit få samma band som jag o omega. dicole känner mig inte lika väl än så de är inte samma sak riktigt. men jag vet att vi en dag också kommer vara där. den känslan dicole ger mig ridmässigt är obeskrivlig. hennes kraft o hennes tryck i sprången. jag vet att jag kommer ha både väldigt roligt med den hästen o jag kommer att lära mig en hel del på henne med. precis som på/med omega.

När man skriver grattis till folk som just går in i ett förhållande.. 

Varför? För att man hitta nån som står ut med en lr vad?

Känns mer som nått man gör "för att", men de låter ju lite weird om man tänker efter. Men till förlovning o sånna saker låter de ju mer naturligt med ett grattis.

när jag ändå är igång kan jag väl lika gärna få ur mig detta också.

nått jag stör mig på o har gjort nu en längre tid är all skitsnack. att folk nu förtiden ska vara så fulla av skit o snacka så himla mycket. inte skit som att "den personen hade de, gjorde de" osv. utan man säger alldeles för mycket saker som man sen inte menar bara för att få vad man vill ha. hur svårt ska de vara att va ärlig liksom? säga saker man menar istället. menar du inte vad du säger kan du lika gärna hålla käften liksom. för ja, detta stör mig nått så enormt.

det är nästan så att de är jobbigt att gå in här o läsa alla inlägg från dom senaste månaderna. att se hur dåligt jag verkligen mådde. ja, jag skäms såhär ett år senare o jag skulle väl kunna radera en del inlägg, men samtidigt varför?, de var jag då. nu, ett år senare har jag hittat tillbaka till mig själv o jag är inte längre där. mitt fåniga leende är tillbaka o jag känner mig sådär fånigt lycklig för ingetting. men självklart har jag mina sämre dagar precis som alla andra. alla går vi nån gång i livet igenom de här och alla tar vi de olika. på mig tog de väldigt hårt. men de fick mig också att växa som person och jag har lärt mig av mina misstag. ett av dom var att jag höll alldelens för mycket känslor inom mig. sa aldrig vad jag ville, vad jag tyckte eller vad jag tänkte. de gör jag nu, för de mesta. inte alltid men jag jobbar på de.

men men, annars då.

jobbet rullar på o jag trivs som bara den, de är roligt att gå till jobbet o de är precis så de ska vara!. efter att ha stressat runt på 3- 4 jobb plus hästen är de så himla skönt att vara nere på bara 1 nu, o nån gång då o då hoppa in lite på jobb nr 2.
slippa stressandet att ta sig mellan alla ställerna osv.

o med hästen rullar de på. har varit ute på en hel del tävlingar o t.o.m hunnit starta en del 110 rundor o lyckats få till dom hyffsat iaf. dom två första gick väl sådär, men sen blev piloten arg på sig själv o skärpte till sig o efter de har de gått bättre. men just nu är vi inne i ett  litet bakslag, hon har nämligen åkt på en muskelskada. men vi är en god bit på väg tillbaka så jag hänger inte läpp för de. så snart är vi fit for fight.
kommer tillbaka lite starkare, lite bättre... förhoppningsvis haha. (skämt åsido).

Det sjuka är att det snart har gått ett år. Fatta ett år utan dig. De sjuka är även att det än idag finns dagar då jag saknar dig. Kanske inte på de sättet, men som vän. 

Idag är en sån kväll då jag inte riktigt vet vad jag tycker, tänker eller vill. Känner mig bara så extremt tom. Vill inte känna efter för mycket, vill inte tänka för mycket. Vill bara låta de bli som de blir o gå som de går. Men att allt ska hända på samma gång. Borde egentligen inte göra mig förvånad men ändå.

Sen att man känner sig så himla ensam, fast man egentligen har jätte många omkring sig o som bryr sig.

Jag är iallafall så himla tacksam för alla jag har omkring mig, familj som vänner & släkt!!

Ingen nämnd ingen glömd, ni vet vilka ni är så ta åt er!

Jag lever, ska strax till jobbet. 7-12, teamplock. Känns som en helt okey torsdag. 

Okey, förutom att de är -15 då..

Den där känslan när allt bara klickar o man vet att man har funnit rätt. Precis så var det med dig o de fanns inga tvivel. Idag 3 år senare är jag ännu lika nöjd med mitt kap. Tänk att på bara 3 år hur mycket du har gett mig o hur mycket du har kommit o betyda för mig. För du är verkligen en once in a lifetime häst. Även fast vi har mycket tid kvar ihop önskar jag att vi hade mer. 

Min fina underbara Omega, vad jag älskar dig!💕

Det jobbiga är att de känns som att inte alla men många, förväntar sig att jag ska må bra nu. Att jag inte ska vara ledsen längre. Men sanningen är att jag vet inte hur jag mår. Ibland är jag glad, ibland gör jag inget annat än gråter. Ibland känns de bra, ibland känns de skit. Ibland känner jag att ingenting ska få knäcka mig, ibland vill jag bara ge upp.

Jag vet helt enkelt hur jag mår.  

Men en sak vet jag, att dom dåliga dagarna börjar komma mer än dom bra, då är jag glad jag har dig min kära häst! 

Man kommer till en viss gräns. En gräns där man inte orkar mer. Jag är där snart. Vill bara ge upp o skita i allt. Ingenting spelar längre någon roll. 

Nothing hurts more than being disappointed by the person you thought would never hurt you.

Bara för att allt inte visas på sociala medier betyder de inte att de inte är så!

Om man kollar igenom min insta, fb o blogg så märker man kanske att de inte finns så mycket om dig men mycket om min häst. (Nu har jag dock raderat en del men aa). Men samtidigt, jag behövde inte sociala medier för o visa hur mycket jag tyckte om dig. Bara för att min häst syntes mer där betyder de inte att jag älskade henne mer o dig mindre. Bara för att jag inte skickade kärleks noveller till dig på din logg på fb betyder de inte att jag inte hade enormt starka känslor för dig. Kände minst lika mycket för dig som alla andra som väljer att skylta med "hur underbar deras partner är". Jag prioritera hellre att skicka i ett sms direkt till dig, eller säga de face to face. Sen vet jag att jag har svårt o visa känslor för allt annat utom min häst. När de gäller henne kan jag överösa med känslor, men när de kom till dig var jag mer försiktigt. Men jag visade, de gjorde jag. 

Fyra månader har gått, snart inne på femte. O jag har fortfarande inte förlåtit mig själv för misstaget som kostade mig att förlora dig!  

Men nånting jag har lärt mig är att man ska sluta vara så förbannat feg att låta någon man tycker om komma en nära inpå, att man istället väljer att hålla ett visst avstånd för man tror att man på så sätt inte ska bli sårad. DET ÄR SÅ FEL. Oavsett hur du gör blir du sårad på ett eller annat sätt. Så med facit i hand, välj alternativ ett o släpp personen du tycker om in. Våga visa dig sårbar inför personen, o framförallt våga berätta dina känslor. Det är SÅ mycket mer värt det i slutändan. O jag blir hellre sårad igen,  med vetskapen om att jag gav allt, att jag släppte personen in. Hellre det än att slippa ångesten att man hade kunnat gjort mer.

Min födelsedag imorgon o jag vet att hela dagen imorgon kommer de kännas som att något hela tiden saknas. Du saknas! 

Jag är nästan dessutom tvärsäker på att jag inte kommer att få ett grattis ifrån dig ens. Även fast att ett grattis ifrån dig är vad som skulle betyda allra mest.

Jag saknar dig...... fortfarande!

god morgon!

var ett tag sen nu, men nu så.

sen sist har jag hunnit vara ute på tävling faktiskt. skulle tävlat i boxholm men den tävling blev inställt så de blev grankärr. aldrig varit där förr men de var ett jätte mysigt ställe! hoppade två klasser, 1m & 110.
gick ut bland dom första i 1m o satte första nollan. låg även etta ett bra tag men sen vart efter blev jag nerpetad o slutade som fyra. inte så illa ändå, o jag vet att jag kunde ha gasa mer men jag valde att safe rida. 110 kom vi bara över hinder nr 1 & 2, på hinder nr 3 tog de stopp o jag föll av.. haha. blev ett litet missförstånd o jag är glad att hon satte på en tvärnit o inte räddade situationen genom att hoppa. jag vet att omega ofta ställer upp o räddar mig i många situationer o hoppar, men de finns även dom hon stannar. dels är de bra så att jag lär mig o inte får allt "gratis" o dels att blir de hel tokigt så ska en häst inte hoppa. men jag åkte hem från tävlingen o var jätte nöjd! hon kändes fin i 1m o jag fick till allt som jag ville, o 110 dom två hinderna vi kom över kändes de bra.

för övrigt rullar allt på som vanligt.
varit mycket hos min bror o malin o jag bara älskar o spendera tid med alice o viggo.  som i lördags, viggo åt sin välling i mitt knä o de är så himla mysigt o sitta där o han ligger i famnen o dricker sin välling för att sen somna! skulle kunna sitta i flera timmar o bara titta på honom o njuta av stunden för att de är så himla mysigt.



på tal om annat, satt här om dagen o gick igenom mina o meggis tävlingar för iår.

• rappestad , 1m - sjunde placering
• vreta , 1m - 4 fel i grunden
• aneby , 1m - sjätte placering, 105 - precis utanför
• boxholm, 1m - sjätte placering
• nyckelryttarna dag 1, 1m - 4 fel i grunden
• nyckelryttarna dag 2, 1m - första placering, 110 - fjärde placering (plus vinst i meetingpriset)
• grankärr, 1m - fjärde placering, 110 - ute pga av avfallning.

jag har alltså varit på 7 tävlingar i år, varav 5 av dom har jag kommit hem med en placering.
jag har gjort 10 starter varav 6 placeringar.

jag är verkligen super nöjd med mitt tävlingsår hittills.
2013 kom vi ju bara ut på en tävling sen kom motgången, 2014 vände allt o vi kom ut på tre tävlingar, o så nu 2015 har verkligen varit vårt år tävlingsmässigt. plus att omega är ju den första hästen jag startat på riktigt med. så för mig handlar de fortfarande mycket om att komma ut o få rutin på rundorna, ibland får vi till fina rundor, o ibland blir de lite mindre fina haha. (o de skyller vi på piloten ofc!!) men jag är så glad att jag har omega o uppleva allt det här med, en tryggare häst hade varit svår att hitta!

som tex vår första 110, aldrig förr har jag hoppat en bana på den höjden (omega har gått högre med tidigare ägare). så gick in på banan med noll press o kändes de inte bra så var tanken att jag utgår o då har jag iaf fått känna på höjden, lite så var planen... går in o de känns SÅ bra o omega kändes så fin. o vi kammar hem en fjärde placering utan att ens satsa. de var liksom verkligen inte vad jag hade räknat med. men så nöjd jag var! bästa omega.


nae nu ska jag gå upp o äta frukost, ledig idag.
ut mot stallet o rida o trimma vidare, i helgen vaknas de tävling igen! :)