ALPINKULTUR #3

Page 1

BILDGALLERI FYRA DECENNIER 176 KM/H på ETT BEN HUR FAN TÄNKTE HAN?

#3 DECEMBER 2013

HENRIK HARLAUT KEJSARENS STORA KLÄDER

KONTRASTERNAS RIKE OS - KRASNAYA POLYANA KAJSA KLING ALPINT EKO




From redaktionen with love Vi vill inte sätta oss på några höga hästar, men i ärlighetens namn har det varit svårt att inte hoppa upp i sadeln efter alla fantastiskt vänliga ord som följde på Alpinkultur #2. När vi inför utgivandet av AK #3 tar ett steg tillbaka och tittar på det vi gjort vill vi återigen klappa varandra på axeln, men samtidigt utdela stora kramar, pussar och massor av kärlek till er som bidragit till att vi ens har ett magasin att sätta ihop. Fotografer, skribenter, läsare, annonsörer, inspiratörer, konspiratörer – utan er skulle Alpinkultur inte finnas. TACK! Tack för att ni valt att jobba med oss. Tack för att ni tror på oss. Tack för att ni vill vara med på vårt tåg. Vi ser det här tåget som någonting gott, och vi vill att det ska fortsätta så. Vi vill kunna titta oss själva i spegeln och tänka att allt material i tidningen har vi tagit in för att

det hör hemma där, inte för att det varit ett bra affärsmässigt drag. Vi har inte som mål att vara breda. Vi har inte som mål att vara smala. Vi har som mål att vara goda, och bra. Det betyder att vi ibland kommer att skriva smalt, ibland brett, ibland argt, men oftast glatt. Alltid gott. Vi vill vara den goda kraften i skidsverige. Om ni tycker det låter sunt så hjälp oss gärna att sprida Alpinkultur. Dela den på Facebook, Instagram och Twitter. Maila länken till morsan, brorsan. Skicka ut den med ert nyhetsbrev. Och glöm inte att klicka på länkarna som finns överallt, både i reportagen och annonserna. Det är därför vi är online. Utnyttja det. Kärlek, glass, ballonger, puder /Redaktionen


CHEFREDAKTÖR Johan Jonsson johan@alpinkultur.se

CHEFREDAKTÖR Grim Båtelson redaktionen@alpinkultur.se

FOTOREDAKTÖR Daniel Rönnbäck redaktionen@alpinkultur.se

ART DIRECTOR / LAYOUT Aron Östman redaktionen@alpinkultur.se


Åkare JANNE TJÄRNSTRÖM foto GÖSTA FRIES plats ÅRE

BILDGALLERI FYRA DECENNIER 176 KM/H på ETT BEN HUR FAN TÄNKTE HAN?

#3 DECEMBER 2013

HENRIK HARLAUT

KONTRASTERNAS RIKE OS - KRASNAYA POLYANA KAJSA KLING ALPINT EKO

KEJSARENS STORA KLÄDER

OMSLAGET När vi först såg den här bilden blev vi helt hänförda. Tappade allt vi höll i våra händer. Blev sugna på att ta på oss ytterkläderna och lämna arbetet bakom oss. Vi ville bara åka skidor istället för allt annat vi gjorde på denna jord. Den känslan vill vi även bjuda er på, därför valde vi att sätta Göstas bild på omslaget. Titta och njut.


#3 MEDARBETARE GÖSTA FRIES FOTO Ruedi Flück FOTO MATTIAS HARGIN FOTO MATTIAS FREDRIKSSON FOTO NIMBUS/CHRISTIAN PONDELLA FOTO JOSEFINE ÅS TEXT FELIX OPPENHEIM FOTO PER ERIKSSON FOTO MARTIN SÖDERQVIST FOTO FWT/DOM DAHER FOTO HÅKAN STENLUND TEXT JONATHAN ÖSTLUND FOTO HUSKY/MAGNUS ORMESTAD PODCAST

Alpinkultur.se VILL DU FÅ NÄSTA NUMMER AV ALPINKULTUR DIREKT HEM I INKORGEN? MAILA REDAKTIONEN@ALPINKULTUR.SE


ALPINT EKO

12

FÄRGGRANNA PRYLAR

54 122 132

Snacket ekar kring bergsluttningarna. Denna gång har vi snappat upp att Årets Rookie kallas LSM, Frenkel har ett stort hjärta, Jacob Wester ogillar filter och Kajsa Kling är lika skön som hon åker bra.

INSTABANGERS

38

Vi skidåkare gillar prylar. Vi skidåkare gillar att matcha våra prylar. Vi på Alpinkultur ger er färdigmatchade prylguider. Succé!

HENRIK HARLAUT

108

Det har kallats “Världens bästa liftburna åkning.” Nu kommer OS-cirkusen dit med buller, bång och byggmaskiner. Bra eller dåligt?

40

Henrik är en tystlåten världsstjärna som alltid gått sin egen väg, på riktigt. Alla har någonting att säga om Henrik, men vad har Henrik egentligen själv att säga?

Mattias Hargin är en av världens bästa slalomåkare, en sagolik freerider och dessutom väldigt aktiv på Instagram. Här bjuder han oss på några av sina egna Instagram-favoriter – sina Instabangers.

KRASNAYA POLYANA

18

REINE BARKERED

124

Reine låter varken högst eller mest. Men på skidorna är han inte blyg, och när han väl höjer rösten är det för rätt saker. Här får du både läsa och höra hans ord, i samarbete med podcasten Husky.


INNEHÅLL Alpinkultur #3 GÖSTA & JANNE

20

EMMA DAHLSTRÖM

Sveriges okrönta jibbdrottning har många kloka tankar bakom pannbenet, bland annat om hur fler tjejer ska komma fram på skidscenen. Möt henne på hennes riktiga hemmaplan – Straight Outta Torsby.

Gösta gillar Janne. Janne gillar Gösta. Tillsammans skapar de fotokonst som inte är från denna galax, och vi får här äran att ta del av deras alster. Skidsugen, någon?

KAFFEKAMPEN

58

Fyra DECENNIER

134

Hur gör man en intervju utan att ställa en enda fråga? Man ringer Maximilian Smith. Om man lyckas få tag på honom, det vill säga.

67

Följa med på en tidsresa genom fyra decenniers skidfotande. Med oss på resan har vi Felix Oppenheim, Per Eriksson, Mattias Fredriksson och Daniel Rönnbäck.

Vad är viktigast på vår planet? Kaffe, så klart. Vi genomförde Kaffekampen för att kunna vaska fram det ädlaste guldkornet ur denna gruva, sprängfylld med svart guld. Bläddra dig framåt för att se vinnaren.

ÖNSKEINTERVJUN

32

HUR FAN TÄNKTE DU DÄR?

138

Ibland undrar man hur vissa människor tänker. I vissa fall kan man sedan inse styrkan av att inte låta någonting stoppa det man vill göra. Ola Rylander tillhör de sistnämnda.




Alpint EKO Text Redaktionen

01

02

Prestigefylld rookie

STORHJÄRTADE FRENKEL

Nu är vi sist på bollen, eftersom vi glömde ta med detta i AK #2. Men strunt samma! LSM (Lucas Stål-Madison) blev Rookie of the Year vid filmfestivalen IF3 i Annecy. Kul! Läs mer om LSM och hans progressiva åkning i nästa nummer av Alpinkultur. Drygt att vänta? Längre fram i detta nummer kommer hans vapendragare Maximilliam Smith till tals i en väldigt intressant intervju. Kolla in den så länge.

I Alpinkultur #2 hade vi äran att publicera en fantastisk text om Japan av Kristoffer Frenkel. En text vi köpte av honom, och när han skickade in fakturan överraskades vi väldigt positivt när vi läste hans önskemål. Vi skulle nämligen skänka 25 % av hans ersättning till Röda Korset, vilket vi med glädje gjorde. Otroligt stort av Kristoffer! Om fler skulle göra som honom töjer vi själva gärna ännu mer på våra ekonomiska gränser och höjer våra arvoden till medarbetare ytterligare. Personer som Kristoffer Frenkel får talesätt som ”En för alla – alla för en” att bli mer än bara en klyscha. Vi bugar.

Kolla in The Bunch - Far out HÄR.


03

Ofiltrerad Wester Det har surrats kring, och lockats från, Jacob Westers nya videoprojekt Ulfiltered. När den första episoden äntligen släpptes var förväntningarna höga. Men med hjälp av en episk försäsong i Alperna och hårt jobb blev resultatet därefter. Det ska bli riktigt intressant att se vad resten av säsongen bringar! Kommer vi att få se Jacob åka Mallory kanske?


KAJSA KLING OCH JUBEL

04

Text GRIM BÅTELSON FOTO PRIVAT

Kajsa Kling slog till med ett hattrick i personbästa i Lake Louise 6-8 december, och toppade det i S:t Moritz helgen efter med en andraplats i super-G och tiondeplats i storslalom. Just nu ligger hon dessutom nia i totala Världscupen! Fantastiskt kul tycker vi, men vad tycker Kajsa själv om helgerna som varit? – Jag är supernöjd och glad! Uppladdningen inför tävlingarna var inte optimala, med bland annat jetlag, sömnbrist, kräkningar och banankakor. Kommer du fortsätta med detta vinnande koncept? – Jag hoppas verkligen inte att det är framgångsreceptet. Det känns som tråkiga rutiner att behöva leva med för att det ska gå bra framöver också. Tog denna uppladdning udden av tävlingsmomentet, med tanke på att det sägs att du åker bättre på träning än tävling? – Jag funderade inte så mycket på det. Det var nog det som gjorde att det gick så bra. Att jag inte funderade så mycket överhuvudtaget. Bara åkte. Säger inte alla att de åker bättre på träning än tävling? – Haha, jag vet inte. Men ofta är det skillnad på träning och tävling. Vissa kanske är som jag och är mer avslappnade på träning än tävling. Andra har kanske svårt att tagga till på träning och åker därför bättre på tävling. Somliga kanske bara behöver bortförklaringar för dåliga resultat. Sådana kan vara bra att ha på lager. Hur ska du göra för att konservera formen? – Formen är jag egentligen inte så orolig över. Åkningen finns där och försvinner inte över en natt. Däremot hoppas jag kunna bibehålla den positiva känslan från Lake Louise och S:t Moritz, och med det också självförtroendet. Det är ofta där det brister.

Känner du att självförtroendet från Lake Louise sitter kvar, att det är därför det flyter på som det gör nu? – Ja det är stor skillnad på att tro och hoppas att man kan, och att veta att man kan. Fast innan start, typ under besiktning och all väntan, är det ett krig i min hjärna och klump i magen. Fanfanfan vad nervös jag är. Har jag besiktigat nog bra? Kan jag det här? Ja det kan jag. Nej det kan jag inte. Kommer det här att gå bra? Det kommer inte gå. Jo


det kommer det. Och så vidare. Men väl på start är det något som händer och då kan jag skita i alla de där tankarna, och det är kanske där självförtroendet – mycket i och med resultat och så – har slagit in på riktigt under de senaste tävlingarna. Utan att jag egentligen behövt göra något. För det sitter där. I ryggmärgen vet jag ju det. Så de där tankarna kan få komma och gå som de vill. Hur jobbiga de än må vara. Och jag får vara nervös och kan uppenbarligen åka ändå. Det är en häftig känsla.

Finns det någon oro att pressen på dig själv har ökat på grund av framgångarna? – Jag är nog orolig över det mesta så det där kommer nog att passera i tanken fler än en gång. Jag tror att jag framstår som lugnare än vad jag egentligen är. På besiktningen inför super Gtävlingen påpekade faktiskt tränarna hur lugn och sansad jag var.


Det var inget lugn. Det var kaos och panik. Men på något sätt verkar jag ha börjat lära mig hantera det och förhoppningsvis kan jag hantera pressen från mig själv, och andra, när den knackar på. Med tanke på att du åkt så pass länge i världscupen och breakar ordentligt först nu är du ett levande bevis på att trägen vinner. Har du något tips till yngre skidåkare som drömmer om att lyckas? – För min egen del har det handlat mycket om att inse vad det är jag själv behöver och vad fokus bör ligga på för att jag ska bli bättre, och det hela handlade nog mycket om mognad. Alla vet inte vad de vill, kan och behöver när de är sexton år. Man kan kanske tro det men så är inte fallet. Det är få förunnat. Jag trodde jag visste allt. Jag hade egentligen ingen aning och rätt kass koll på det mesta. Så tipset jag har är egentligen att ha tålamod. Ett tips som jag för övrigt spyr på när andra säger det till mig. Men det verkar faktiskt ligga något i det. Allt har sin tid. Och för att inte glömma det viktigaste: Ha kul. Det är en lek och man måste inte ta så himla allvarligt på det. Även fast jag allt som oftast ändå gör det och livet rasar samman titt som tätt när det inte går som jag vill. Senast för två veckor sedan. Men titta nu. Hur firar du helst dessa framgångar? – Skulle nog vilja vara någonstans där min familj med kusiner och kompisar är och bara vara. Då blir det vad det blir och ofta rätt kul. Med tanke på formkurvan: Hur många medaljer tar du i OS? – Jag är ju inte uttagen till OS ännu så i nuläget tar jag väl inga. Och ska jag spekulera i det för mycket så blir jag nog ännu mer mentalt labil än vad jag redan är. Jag får åka så fort jag kan, hoppas på uttagning, och då återigen åka så fort jag kan. Åka så fort hon kan. Det låter bra det. Lyckas hon med det tror åtminstone vi på Alpinkultur på fler gulblå glädjerop i februari. Om inte annat med tanke på att bl.a. Mattias Hargin blev tvåa förra helgen, och Jessica Lindell Vikarby både vunnit och tagit en andraplats i storslalom. Det blir sannerligen ett spännande OS.

När ni inte ser Kajsa flyga nedför backar runt om i världen tycker vi absolut att ni ska följa Kajsa och hennes tankar på hennes helt briljanta blogg: kajsakling.com



Prylguide 10. 9. 11. 8. 15.

7.

2.

18.

1. 5.

3.

2.

4.

2

6.

4.

20.

5.

1.

1. ELEVENATE W’s Backside Pnt, 4 000 kr

7. BLACK CROWS Viator, 3 950 kr

2. DYNAFIT Beast 16, 7 700 kr

8. BLIZZARD Gunsmoke, 6 000 kr

3. SALOMON STH 13 WTR, 2 300 kr

9. VÖLKL Nunataq, 5 600 kr

4. HOUDINI Kids Toasty Top Hat, 250 kr

10. DYNASTAR Cham Woman 107, 4 800 kr

5. ARMADA Stage Suspenders, 300 kr

11. LATSCHENKIEFER “Svart på en kvart”, 180 kr

6. NORRØNA M’s Lofoten Gore-Tex Pro Pnt, 5 000 kr

12. PEAK PERFORMANCE Jr Kim Zip Hood, 700 kr

Grön s.18

Svart s.54


12.

13. 14. 16.

17.

19.

Grön Köpsugen? Klicka här!

21.

22.

23.

13. LANGE RXJ 65, 1 800 kr

19. VOILÉ XLM Spade, 590 kr

14. K2 Pinnacle 130, 5 300 kr

20. SWEET PROTECTION Trooper, 2 300 kr

15. SMITH Vice, 1 300 kr

21. POC Nail Color, 900 kr

16. MAMMUT Element Barryvox, 2 900 kr

22. ARC’TERYX W’s Scimitar Jkt, 5 300 kr

17. K2 Trim To Fit Skins, 1 500 kr

23. OSPREY Kode 22, 1 200 kr

18. KASK Mask 4, 1 500 kr

Orange s.122

Turkos s.132


GÖSTA & JANNE Bildgalleri Text Redaktionen

FOto: VIGGO FRIES

Gösta Fries och Janne Tjärnström är två helt underbara mysprickar från Undersåker. Läs vad har att säga om varandra, och njut av magin de skapar tillsammans.

Gösta om Janne

Janne är grymt bra både att hänga ut med, och ute med. Han är lugn, och tycker det är kul att vara ute och kul att skapa bilder. Han har varit med och fotat så mycket att han vet vad det handlar om, och kommer även med egna idéer och vinklar. Dessutom tycker han att det är kul att jobba, så man tar den tid det tar på sig till jobbet är gjort. Till bilden är klar.


På slutet har jag mest fotat här hemma på Åreskutan – alla bilderna i galleriet är därifrån – och Janne har verkligen sjukt bra koll där, och vet alltid vart snön är bäst just den dagen. Men det bästa är att han är lugn…

Janne om Gösta

Jag tror alla som känner och har jobbat med Gösta skulle säga de här orden likadant. Han är otroligt avslappnad

och skön. Jämt. Även när man är ute och fotar. Det som är mest speciellt i Göstas fotograferande är hans kreativitet. När jag började fota med honom förstod jag inte riktigt hur duktig han var, men nu när jag hängt och fotat lite mer med honom så märker man ju att hur enkel situationen än verkar vara, så ligger det alltid minst ett lager extra kreativitet bakom det han tänkt göra.

Resultatet blir därefter – alltid mycket bättre än man anade. När man jobbar med Gösta är det skönt att han ofta har en klar idé. Han kan ringa och säga typ: ”Du vet det där trädet bakom den där stenen. Man har tänkt att man skulle kunna göra någonting med det.” Så det är enkelt att genomföra, även om resultatet bli otroligt. Men det bästa är att han är så behaglig att hänga med. Lugn.

01



02


03


04


05



Bildgalleri 01

Janne ringde och berättade att han sett ett fint åk på håll när han var ute och turade. Tre dagar senare stack vi dit för att kolla vilken tid solen låg rätt och kom fram till kvart i fyra. Ytterligare fyra dagar senare var vi på plats och tog bilden, men klockan kvart i fem då det övergått till sommartid.

02

Januari 2012. På väg mot toppen i dimma. Det hade blåst hårt och snöat i flera dagar. Egentligen ville vi bara komma upp på berget för att titta. Det var väldigt vackert med all blomkålssnö.

03

Bilden är tagen i källaren på ett nedlagt mejeri i Undersåker, och Janne längtar inte bort.

04

Mars 2013 och fyra dagar kvar till fullmåne. Hudar av.

06


05

En januaridag med Janne och Evelina Nilsson. Det var kartongsnö och dimma på stora delar av berget, men i Tväråvalvet fann vi någonting annat…

06

Vi hade just avslutat en plåtning längre bort på berget och var på väg hemåt då vi såg att någonting var på g med ljuset, sådär som det ofta blir när solen står lågt och går ner i dis. Vi hängde en kvart. Ljuset kom, Janne körde ett kort åk. Ljuset försvann. Helt enkelt så.

07

Baksidan av Åreskutan håller många fina spots. Janne känner till och hittar de flesta. Här är en av dem, nu kallad Vågen.

07





RF

Straight outta Torsby Emma Dahlström TEXT JOHAN JONSSON FOTO Ruedi Flück & JOHAN JONSSON

Ibland är det stolpe in med all publicitet, samtidigt som sponsorerna står i kö för att få pryda den lyckligt lottade med sina produkter. Men ibland kör någon sjukt bra, är skön, gör fina resultat, men har ändå lite otur och stolpe ut i perioder. Dem vill vi intervjua!


Vad vill du prata om? – Alltså… jag har mest blivit intervjuad av Värmlands Folkblad och sådana tidningar, så… Vad brukar man prata om? Ha ha. Och det är just därför Alpinkultur tog turen till Torsby. Emma Dahlström har de senaste åren vunnit några av de största tävlingarna i världen och kört park på en jäkligt bra nivå, med jäkligt bra stil, ändå har det mediala genombrottet inte riktigt kommit. Men mer än så behöver man inte prata om det, för framtiden är ljus. Hur känns kroppen? – Känns bra. Stark. Är helt tillbaka efter en lång, skadefylld period där skadorna avlöst varandra. En av få ljuspunkter var att jag kom fyra på en världscup i slopestyle med en spricka i höften. Så nu när jag vet varför jag hade så ont, och har vilat och rehabat bort det, känns det som att man kan göra stordåd! Under OS kanske? Känns det som det viktigaste just nu? – Jag hoppas det, om jag blir uttagen. Men svårt att säga hur viktigt det är. En stor tävling, med mycket media, självklart. Så för mig som åkare är det väldigt bra. För karriären och så. Sen vet jag inte vad det kommer att innebära för sporten. Jag antar att det är bra, så länge känslan får vara kvar, och att de som filmar kan fortsätta filma, och de som vill tävla får göra det. På våra villkor. Känslan? Vad menar du med det? – Att det inte blir för stort och strikt regelverk. Att det inte struktureras upp för mycket. Att den graben får si och så många poäng. Att vi inte faller ner i samma grop som puckel gjorde. Är du pepp på att filma mer, eller vill du fokusera mer på tävlingarna? – Jag vill hitta en bra balans som inkluderar båda. Men det är ju inte så lätt för tjejer att få filma med stora bolag, så det är svårt att överleva på bara det. Varför tror du det är så? – Det är väl mer spektakulärt att titta på killar, och då blir det lättare att sälja

in om man inte tänker på att det kan finnas andra saker som också är värdefulla. Men vill inte tjejer titta på tjejer ändå? – Jo. Och här tror jag att OS kan fylla en viktig funktion, eftersom fler kommer få upp ögonen för sporten, även tjejer. Fler kommer att känna sig trygga i att ta plats, och då kommer även fler egna projekt att ta fart. Det kommer bli bra! Vart får du inspiration från? – Mest killar i parken. De som kör på bra och ler samtidigt. Jag inspireras av glädje! Åker du hellre med killar? – Det beror på. Jag har alltid åkt med killar, och när jag gick i Malung utvecklades jag så fort för att jag åkte med killar varje dag. Men när man kör med Tiril (Sjåstad Christiansen, norsk X-gamesguld-

medaljör, red. anm.) och en del andra tjejer kan det ju också vara utvecklande såklart! Nine Queens är ett bra exempel när tjejer i toppen kan utvecklas tillsammans, utan killar. Jag tror det är många som är rädda för att ta plats annars som där blir pushade och utvecklas. Det är också under en hel vecka, med ett riktigt bra hopp. Blir sjukt bra ladd där! Tror du det är lätt att tjejer kommer till en viss nivå, och sedan stagnerar och blir bekväma? – Ja. Kaya Turski är ett exempel. Hon har vunnit allt, och gjorde switch tior, men gick sen tillbaka till att göra lättare trick, för att hon ändå vann tävlingarna. Men nu går det inte att hålla på så längre. Det kommer för många bakifrån som kan bra trick. Tiril och Lisa Zimmerman är två bra exempel.


“Det är ju därför man håller på med den här sporten också. Man åker inte bara för att tävla och vinna, utan även för att man gillar att hålla på med det.”

– Jag tycker väl att det inte är så schysst stil… men… jag tror inte jag kommer vara den som gör någon stor kupp eller så. Jag hoppas att de kanske lär sig någonting av OS. För alla borde ju få vara som de själva vill. Men om det är någon som drar igång någonting så… Ja, vi får väl se.

Är tjejerna trevliga mot varandra? Är det bra stämning på tävlingarna? – Ja, det tycker jag. Det är ju därför man håller på med den här sporten också. Man åker inte bara för att tävla och vinna, utan även för att man gillar att hålla på med det. Vi såg på din blogg att du var i Sotji. Vad gjorde ni i där egentligen? – Det var typ ett studiebesök. SOK kände att det var viktigt att vi fick många av de nya intrycken innan OS. Och… det var ju ganska speciellt där. Så det var bra. Men det var inte så mycket som var färdigt. Vår OS-by var nästan klar, men turistbyn var bara… ett stort rökmoln typ. Hur känns det att åka och tävla i Ryssland, med tossiga HBT-lagar och annat tråkigt som händer där?

Vad betydde tiden på Freeridegymnasiet i Malung? – Jag skulle absolut inte vara den jag är om jag inte hade gått där. Vi fick åka skidor på lektionstid, och åkte med andra sjukt duktiga och motiverade åkare. Det betydde allt. Per Edvall (tränare i Malung, red. anm.) hjälpte alla väldigt mycket. Han är väldigt peppande, och kan sjukt mycket om både fys och vad som krävs på den internationella scenen. Är fysiken viktig? – Ja, det tror jag. Speciellt eftersom vi tjejer inte har samma grundstyrka, men ändå kör samma banor och hopp. Så kanske framför allt för att hålla sig skadefri. Hur är det egentligen med det där? Är det bra att ni kör samma arena som killarna? – Jag tycker att vi borde ha mindre hopp. Jag tror tjejsporten skulle må bättre av det. Det skulle vara fler tjejer som vågade köra, och fler skulle utvecklas bättre. Och det skulle faktiskt bli mer spektakulärt. Vi kan köra 15-17-meterskickar, vilket ändå är ganska stort. Men det känns inte som att vi behöver 25-meterskickar. Jag tror det bara gör att vi skadar oss mer. Om man tittar på de största OS-favoriterna så har ju flera av dem inga WC-poäng ens, för att de

har varit så mycket skadade på slutet. Det kanske är ett tecken på att någonting inte står rätt till… Är pengar viktigt? – Nej. Har jag tak över huvudet, mat på bordet och får åka skidor behöver jag inget mer. Hade jag inte haft sponsorer hade jag nog jobbat hårt off season, men sen gjort samma sak på vintern som jag gör nu. Vad tycker du om tjejer som Mimi Jaeger, som i stort sett gör regelrätta utvik? – Det finns ju i alla sporter. Lindsey Vonn gör det också. Killar gör det. Det är upp till var och en antar jag. Men om det tar fokus från skidåkningen så är det ju… synd. Och fel. Varför är det inte fler tjejer i parkerna? – Jag har funderat på det många gånger. Kanske för att det klassas som ”extremsport”. Och det blir nog en större tröskel att ta sig över för tjejer för att det är mansdominerat. Men om man bara tar det första lilla klivet och kommer till parken märker man att människorna under facemasken inte är speciellt läskiga, utan bara snubbar och snubbor som åker runt med stora leenden och gör det de älskar. Bara man är där, börjar, så blir det bara roligare och roligare. Jag hoppas fler tjejer märker det. Vad är stil? – Henrik Harlaut. Han åker kontrollerat, kreativt och steezigt, med ett leende på läpparna.


RF


Hur peppar du upp dig inför ett åk? – Med musik. Inne på arenan brukar det bli ganska lugn musik, typ Kings of Leon. Sen när jag ska köra brukar det vara typ AC/DC, The Hives eller någon hårdrock. Bara det är bra drag. Vad pratas det för mycket om? – Facebook kanske. Vem vinner OS, herr och dam? – Tom Wallisch känns svårslagen. Jag vill vinna, såklart. Tiril var ju den solklara favoriten, men har just dragit av korsbandet och kommer kanske inte hinna tillbaka. Någon av nordamerikanskorna kanske… Och med en avslutning i den svenska blygsamhetens tecken är middagen på Liao’s Dynasty klar. Det stekta riset smakade ungefär som det brukar göra på kina restauranger i småorter, och klientelet såg ut som det alltid gör: Ensamma män som dricker starkpangare, par som lyxat till det och äter ute och kompisgänget som nästan ger en tinnitus. Men Emma Dahlström är, trots den klingande värmländskan, ett apart inslag. Hon är nämligen en av världens bästa jibtjejer, och Straight Outta Torsby.

EMMA DAHLSTRÖM Sponsorer VÖLKL, MARKER, DALBELLO, SMITH OPTICS, HESTRA, COLOUR WEAR, KASK, KLÄPPEN


PÅ INSTAGRAM MED

MATTIAS HARGIN Om någon skulle få för sig att ranka Sveriges bästa skidåkare är Mattias Hargin en av de självklara kandidaterna. Två andraplatser på NM och solida delar i Free Radicals, befäster friåkningskunskaperna medan otaliga topp tio-placeringar i Världscupen gör honom till en av världens bästa slalomåkare. När vi frågar vad han skulle säga om han fick ett wildcard till Freeride World Tour skrattar han bara. De som åkt stora berg med honom vet dock vad han går för, och det finns ingen konkurrens i världen som skulle göra bort honom.

instagram.com/mattiashargin

1. Två slalomgiganter. @andremyhrer @marcel__hirscher spanar in varandra inför showdown

2. En jobbig men fin morgon i Stelvio. @mattsolsson @andremyhrer sliter ont med den tunna luften på dryga 3000 m.

3. Grymt att vara tillbaka i Engelberg och få någon dag på puderlaggen mellan tävlingarna.

4. Spårar ett orört Steinberg, fyllt av magiskt rolexpuder!

5. Syskonträff! Gäller att ligga på för att hänga med två världsmästare @krikkan_ @janettehargin

6. Letar desperat efter OS-formen i Saas Fee.


1

2

3

4

5

6



KEJSARENS STORA KLÄDER Henrik Harlaut TEXT JOHAN JONSSON FOTO DANIEL RÖNNBÄCK

Vi på Alpinkultur känner att det alltid varit många ord om Henrik, men alldeles för få från Henrik. Vi utgick från att han skulle vara svår att få tag på, omöjlig att intervjua och generellt lite krånglig att ha att göra med. Men det var fel, fel och fel.


”Helvetes jävla skit. Jag visste att det skulle gå åt helvete!” När jag efter två misslyckade isbrytningsförsök och en frågan om vad DU vill prata om, Henrik Harlaut, endast får ett tyst ”Jag vet inte…” till svar, tänker jag att det är kört. Jag tittar ner i tangentbordet med tuggummi mellan tinningarna och tänker att ”Jahapp. Han är svår. Han vill inte bli intervjuad.” Men efter ett par

tuggor av kebabpizzan kommer de första orden från andra sidan bordet. De kommer lugnt och försiktigt, och bekräftar verkligen de som beskriver honom som blyg och tillbakadragen. – Alltså… Det är väl egentligen inget som riktigt saknas. Men jag tycker det är lite väl många som bara undrar över OS. Allt handlar om OS. Hur ska det gå i OS? Hur jag ska klara av att göra en

filmdel och köra OS? Och sådär... Mycket OS… Där ju en stor grejer, såklart, men… X-games har ju alltid varit vårt OS. Och det kommer ju bli lättare att vinna i Sotji än att vinna X-games. USA får bara ha fyra åkare totalt. I X-games brukar de ju ha sex stycken i topp tio. Snacka om att ta ner någonting stort till vad det egentligen är – en vanlig tävling. Lite lättare att vinna än X-games. Inga


”Jag kommer ha XXXXL på jacka och byxa, medan Jesper Tjäder ska ha M jacka och XXS byxor.” – Jag tycker ju inte det är jobbigt att prata om OS. Och jag förstår varför mycket av uppmärksamheten riktas mot det. Klart att det är en stor grej för mig. Men när jag var liten så ville jag ju bli hockeyproffs, och då var OS en större grej. Men sen jag var tio har jag velat hålla på med freeskiing, och då är det ju X-games man drömmer om, inte OS. Men någonting man bör prata om, är att det är så mycket fokus på OS nu att budgetarna dras ned för de som bara filmar. Det är väldigt tråkigt. För en filmåkare producerar ju jämt, hela året. Alla år. Jag förstår inte riktigt hur det kan vara så stort. Det är liksom vart fjärde år. Vad ska ske med OS-åkarna de andar tre åren? Ska de liksom… försvinna eller? Henriks filmare Emil Granöö flikar in hur märkligt det är att sponsorerna är så galna i OS, eftersom man inte ens får göra reklam för de flesta av sina sponsorer. Bakvänt. Kläderna, som H&M står bakom, blev dock över förväntan.

konstigheter. Henrik Harlaut är inga konstigheter, håller inte på med några konstigheter. Han vill åka skidor, och så mycket annat bryr han sig inte om. Visst, han har en välbesökt Instagram och så vidare, men fokuset ligger alltid, knivskarpt, på skidåkningen. I en tid där åkare blir professionella med hjälp av sina färdigheter i sociala medier är Henriks totala fokus ett undantag.

– De ser ganska bra ut faktiskt. De lyssnade på våra inputs och mätte våra kläder och så. Det var en stor sak, direkt när jag kom på SOK-programmet – jag måste ha stora kläder, annars sätter det sig i huvudet. Jag måste ha kläder som känns bra för mig, annars kan jag inte åka. Men Patte (Patric Nyberg, landslagscoach, red. anm.) var på vår sida och hjälpte oss få igenom så att alla kan få ha sin egen stil. Jag kommer ha XXXXL på jacka och byxa, medan Jesper Tjäder ska ha M jacka och XXS byxor. Ha ha. Henrik ser på OS med odramatiska ögon, men ser ändå fram emot det. Han gillar att tävla. Det känns lite motsägelsefullt vid första anblick, men när man tänker på att tävlingar också är skidåkning blir det med ens logiskt. Allt som har med skidåkning

att göra är kul. Bara på olika sätt. – Alla gillar ju olika saker, och en del växer typ ifrån delar av skidåkningen. Man har ju märkt ganska länge att Jacob (Wester, red. anm) inte vill tävla. Så fort han slutade tävlade, verkade det som en tyngd släppte från honom. Jag tyckte han började köra bättre på en gång. Det är jäkligt skoj att se. Var hittar du din motivation att pusha det och vinna tävlingar? – Jag tror det är för att jag tycker det är så kul att lära mig nya trick. Men jag tänker inte att jag ska lära mig saker inför en tävling egentligen. Jag vill bara lära mig nya saker, och det är kul att kunna göra någonting annorlunda på tävlingar. Jag kan nästan ”calla” varenda tävlingsåkare vad deras nästa trick kommer bli. De följer en mall, och den vill jag bryta. Jag vill vara oförutsägbar. På det sättet är det kul att tävla, överraska lite. Men efter den här säsongen ska jag breaka lite med tävlandet. Bara köra åkarstyrda tävlingar. Och så ska jag för första gången lägga så mycket tid jag vill på att filma. De senaste åren har det gått åt så sjukt mycket tid till att tävla. Ser verkligen fram emot att trappa ner på det. Men några grejer blir det. Jag och Phil (Casabon, red. anm) kommer ha en egen tävling i april, i Les Arcs. Kommer bli jäkligt fett. Sen har jag tänkt köra JOSS, om det blir av och jag blir inbjuden. Om han blir inbjuden. Först tror jag att han skämtar, men när han börjar på den sista pizzabiten syns inte ett uns av ironi. Henrik Harlaut råkar bara ha båda fötterna på jorden, och tar inte för givet att han ska bli inbjuden till några tävlingar bara för att han råkar vara jibbvärldens kanske största stjärna för tillfället. Han mumsar obekymrat på, och inte tänker han göra




någonting annorlunda bara för att det är ett OS om ett par månader.

“Det finns ingenstans man får lika mycket parkåk per dag som där, så det är därför jag hänger där.”

– Jag kommer inte göra så stort fuss av det. Inte göra någonting annorlunda egentligen. Filma en del. Köra mycket park i Mammoth. Finns ingenstans man får lika mycket parkåk per dag som där, det är därför jag hänger där. Så har jag alltid kört. Det har liksom aldrig varit ”hårdträning”… Jag ser liksom inte på det så. Jag åker bara mycket skidor. Inför X-games ifjol var det ingen som förstod hur det kunde gå så bra. Jag hade ju bara kört runt på Inspireds demotour – kört de minsta parkerna i USA typ. Ha ha. Men jag tror det berodde på att jag åkte mycket skidor. Åkte skidor varje dag. Nytt berg varje dag. Ny snö varje dag. Nya rails varje dag. Inga stora hopp. Bara åkte jävligt mycket skidor. Bara shreddade. Jag tror det hjälpte så sjukt mycket. När jag kom till slasket på X-games kändes allt bara glatt. Som skönt vårshred. Och god tid i hoppen. Ingen stress. Jag kommer göra lika den här säsongen. Shredda Mammoth med mina bästa vänner och bara åka sjukt mycket, i alla förhållanden. Det har gått bra hittills, och jag tror det kommer att gå bra nu också. Kanske är det där hemligheten ligger. Eller, en del av hemligheten i alla fall. Skidåkning i alla väder, på alla underlag, i alla backar. Inga egna superpipes utan vänner, inga perfekta parker vintrarna i ända. Mycket jävla tid på skidorna bara. Det som för andra är en ansträngning och ett skidåkningjobb är för Henrik bara kärlek. – Jag har aldrig riktigt förstått de som ser det här bara som ett jobb. Det är många som ska lägga skidorna på hyllan efter OS verkar det som. Men om man är skidåkare… vår sort... Äh, jag förstår inte. Jag kommer försöka göra det här tills jag

inte kan det längre. Jag kommer ju aldrig att sluta åka skidor. Jag kommer att åka skidor alltid! Det är liksom det fetaste och roligaste jag vet, så jag vet inte varför jag någonsin skulle sluta med det. Vi såg ett sjukt fett klipp i vintras. En101-årig gubbe som körde skidor i någon cup. Han har egen kategori där han vinner guld varje år. Ha ha ha.

Sådant är så sjukt inspirerande. Att se att man inte alltid måste göra galna grejer. Folk som… brinner för det och har passionen. Det inspirerar mig. Och man måste ju inte göra samma sak hela livet heller. När jag närmar mig 30 eller så, då kommer jag garanterat röra mig mer mot de stora bergen. Och om kroppen håller kommer jag garanterat tura runt i bergen


som en gråhårig gubbe hela livet ut. Känner du en dragning till stora berg redan nu? – Inte någon dragning. Men när jag kollar på skidfilm, så blir jag mer och mer peppad på backcountryn. Jag kommer ju inte att dra till Alaska direkt, utan börja smått och sedan stegvis lära mig. Men jag

är sjukt peppad på det! Och sjukt peppad att lära mig mer om bergen. I vintras var jag i Retallack och lärde mig en del bra grunder, men är riktigt sugen på att lära mig mer också. Var tror du att du kommer att bo när du blir gammal?

– Jag vet inte. Åre. Franska Alperna. Mammoth. BC. Men jag kommer nog flytta omkring ganska mycket, beroende på vilken terräng jag kommer att åka och så. Det hade varit fett att bo i USA. Inte bara på grund av deras åkning. Mycket som är bra där. Men jag vet inte om jag håller med om vissa saker…



“Jag har ingen vilja att bli uppfattad på exakt det ena eller andra sättet. Folk borde ju inte bygga en uppfattning på luft.” Tänker du på deras politik? – Nej. Jag funderar egentligen aldrig på det. Men vissa gånger så möter man ju liksom på det. Någon form av deras mentalitet som bara gör en ”Va?!” Jag har inget exempel, men… Ibland känner man bara att Sverige är bra alltså. I Alpinkulturs förra nummer intervjuades Jacob Wester, en åkare som genom åren blivit missförstådd och bespottad. Det är inte svårt att dra paralleller till Henrik. Och när samtalet glider in på myten om att Henrik skulle vara omöjlig att få tag på, berörs även detta ämne. – Jag tror inte kidsen tycker jag är omöjlig. Jag är ju rätt aktiv inom sociala medier. Och jag brukar svara om de frågar någonting relevant, som har med

skidåkning att göra. Men jag är inte den bästa på att svara i telefon, speciellt inte om det ringer från ett okänt nummer. – Henriks telenummer har ju florerat på Freeride sedan han var 13, så det är kanske inte så konstigt med en viss skepticism, flikar Emil in. – Som tur är är det inte så många sådana som ringer nu. Förut var det många som bara skulle ringa och dryga sig, för att försöka få ett svar. Men de hade egentligen ingen fråga. Folk som ringde från skolan och låtsades vara roliga. Men… Jag vet inte… Jag har alltid vart lite telefon-anti. Aldrig gillat prata i telefon. Känner du att du och Jacob fått samma, lite märkliga, behandling i vissa skidforum?

– Ja… Det kan jag tycka. Det spelar inte så stor roll, men vissa har ju fått en konstig uppfattning om mig. Men folk får tycka vad de vill. Det är upp till var och en. Det kanske är lite förståeligt också. Inte så ofta man ser någon med grillz och knälång t-shirt i Sverige. Men det är ändå tråkigt att många skapat sig en bild av mig som person utan att någonsin ha träffat mig. Men… Alla får väl tycka vad de vill. Hur vill du bli uppfattad då? – Jag har ingen vilja att bli uppfattad på exakt det ena eller andra sättet. Men folk borde ju inte bygga en uppfattning på luft. Bara chansa som de tror det är, fastän de egentligen inte vet.


Henrik Harlaut skulle kunna vara bitter och hatisk mot en scen som gett honom massor av skit, trots att han bara kört sitt eget race och aldrig gjort en fluga förnär. Men en fantastisk axelryckningsmentalitet gentemot andras skitsnack gör att han helt enkelt inte bryr sig. Det är underbart. Vad är viktigt i livet? – Att ha kul med sina vänner. Då blir allt fett. Vad är viktigt med skidåkningen? – Att ha kul. Det är inte roligt att inte ha kul. Ha ha.

Har du alltid varit helt opåverkad av skitsnacket runt omkring dig? – Nja, men typ. I början tyckte jag det var jobbigt, men… sen förstod jag att sjukt många får hate på sig, vad de är gör. Är det inte för stora kläder, så är det för små. Så det är ingenting att stressa över eller lägga ner tid och energi på.

Hoppar sjukt mycket studsmatta. Och så åker jag ju skidor kanske 300 dagar om året. Bara håller igång liksom. Det är väl det. Och så gillar jag att cykla. Det är bra för knäna. Vi har ett ställe nere i Frankrike, och där är det så fint att cykla upp i dalarna. Fin träning. Och man kommer långt på ganska kort tid.

Du ger inte sken av att vara någon som tränar mycket, men Tom-Oliver Hedvall sa att du har skidsveriges starkaste ben. – Ha ha. Jag har alltid hållit igång på ett eller annat sätt. Åker mycket skate.

Vad har Tanner Hall betytt för dig? – Otroligt mycket. När jag växte upp var han min största idol. Jag ville inte bli film- eller tävlingsåkare när jag var liten. Tanner var sjukt bra på att tävla, hade sjukt bra filmdelar, och en egen stil. Det var stort

Hur skulle du vilja att saker och ting ändrade sig på skidscenen? – Det är rätt fett som det är. Det finns självklart saker jag inte gillar, men de hindrar inte mig. Jag försöker se så mycket av det positiva som möjligt istället, och strunta i det negativa. Det jag sa innan – att support borde gå till de som varje dag pushar kläderna och prylarna och sporten, istället för de som bara kör en tävling vart fjärde år – det tycker jag de som har makten att göra det borde ändra på. I en tid av självhjälpsböcker och livscoacher är det nog många som skulle vilja ha Henriks synsätt. Att prata om att se positivt på saker och ting är en sak, men när man pratar med och ser Henrik in action så förstår man att han verkligen alltid är positiv. Hur är det möjligt? – Jag ser den turen jag har, att ha fått den här möjligheten att leva det liv jag lever. Jag får göra det jag tycker är roligast i världen. Jag njuter av det hela tiden, och tar det aldrig för givet. Och… det är roligare att vara glad än arg. Ha ha. Irriterar du dig aldrig på någonting? – Jo… Det gör jag nog. Men det är som sådana saker som att… tävlingsåkare får mer pengar än filmåkare. Men det är inte så att jag går och tänker på det hela tiden. Jag irriterar mig inte så mycket…

“Det finns självklart saker jag inte gillar, men de hindrar inte mig. Jag försöker se så mycket av det positiva som möjligt istället, och strunta i det negativa.”


att lära känna honom, men det klickade faktiskt direkt. Han och Eric Iberg (från Inspired Media, red. anm.) plockade upp mig när jag liftade till backen på Nya Zeeland 2008. Den dagen åkte jag bara med Tanner, och sen dess så… är vi bra polare liksom. Vad har du betytt för honom? – Det är ingenting jag kan svara på… Men han har sagt många gånger att jag är stor del att han började åka park igen bland annat. När han skadade sig sen så försökte jag vara mycket där och hjälpa honom. Han var svårt skadad, och CR dog… Det var en väldigt svår tid i hans liv. Jag försökte vara där och hjälpa honom då. Få honom peppad på skidåkning igen. Att ha växt upp med Tanner som förebild är någonting Henrik har gemensamt med många, betydligt mer kontroversiellt är den andra stora förebilden – Mickael Deschenaux – och många har svårt att förstå vad det gjorde att Henrik tydde sig till honom. – Han var en liknande förebild som Tanner, fast det handlade mer om hans filmdelar. Han hade min favoritstil. Allt han gjorde var så jävla fett, och han var så sjukt före sin tid med stilen och så. Han var det första riktiga proffset som jag började hänga med. Jag bodde med honom en hel sommar och lärde känna honom på riktigt, och lyssnade inte bara på det som stod i tidningarna. En sjukt snäll och omtänksam person, och jag har ingenting negativt att säga om honom. Det var även då jag förstod att det alltid är mycket snack. Han berättade tidigt att jag inte skulle bry mig om alla haters. Det har hjälpt mig mycket. Och jag vet ju själv vad som sägs om honom fortfarande, trots att han nu är drogfri och lägger ner sin själ i projektet Stop Hate Movement, som är en organisation mot nätmobbing.


“Jag vill inte ha pengar bara för att ha pengar.”

Hur viktig är musiken för din skidåkning? – Det är ju svårt att mäta, men den får mig så sjukt peppad. När jag lyssnar på musik tänker jag på skidåkning och vad för sorts åkning jag kan göra till just den musiken.

Vi skulle ju kunna få in lite pengar på det här såklart. Men vi har ju så att vi klarar oss. Vi vill inte ha pengar på hög. Men förhoppningsvis kommer folk nu att få upp ögonen för det här, och i framtiden kan vi kanske tjäna mer pengar. Lite till och själva, och ännu mer till välgörenhet.

Vart hämtar du din inspiration från? – Mycket! Men det måste liksom inte vara skidåkning. Bara det är speciellt. Någonting som sticker ut och inte följer den gängse mallen. Men mest är det musik, skidåkning och andra actionsporter. Och kompisar. Och familjen.

En av världens bästa skidåkare och hans filmare. Båda väldigt glada över att bara få göra det de tycker om. Emil hoppas självklart att hans jobb nu kommer att betala sig på andra sätt i framtiden, men är i dagsläget bara stokad på att få resa världen runt med sina bästa vänner. Det som blir över går till välgörenhet. Beundransvärt.

Tänker du på pengar? – Jag vill ju ha pengar för att kunna göra de saker jag vill göra. Ha filmare med och kunna resa dit jag vill. Men mer än så är det inte. Jag vill inte ha pengar bara för att ha pengar. Och det är inte det intrycket Henrik ger heller. Inga flådiga vanor eller onödigt slösande bara för att man kan. Emil Granöö berättar stolt om sin uppdragsgivare, som inte köper nya bilar eller stora hus bara för att han kan. ”Han gör det han vill. Reser och åker skidor. Men behöver inte flasha. Det är så skönt att se.” Deras gemensamma projekt Let It Flow är inte heller någonting som genomförts för att tjäna pengar, och Emil och Henrik pratar i munnen på varandra över projektet. – Vi kommer att ge alla inkomster från försäljningen till välgörenhet, till organisationen Let It Flow, som filmen är döpt efter. Säljer vi 1500 ex på iTunes kommer de kunna borra och bygga en brunn som en by kommer ha nytta av för alltid. Det känns… väldigt bra.

Vem vill du vi ska intervjua nästa gång? – LSM (Lucas Stål-Madison, red. anm.) Han kommer ha mycket kul att säga. Han är sjukt duktig också! Har du något du vill rekommendera? – Ha kul. Live da life. Love da life. No regrets. Ha ha. Haka inte upp er så mycket på saker. Gå bara ut och ha roligt. Fokusera inte bara på filmdelar och sponsorkontrakt. Gå ut och ha roligt och shredda med dina vänner istället, då kommer allt att lösa sig med tiden ändå. Och stäng av datorn. Läs klart Alpinkultur först bara. Att intervjua människor alla har en åsikt om är en ynnest. Och efter intervjun sitter jag och gottar mig åt att ha blivit väldigt positivt överraskad av människan Henrik Harlaut. Mitt starkaste intryck är hans kärlek till skidåkningen. Jag vet att det är en jävla klyscha, men jag tror aldrig jag har träffat någon som passar in lika bra på den. Henrik älskar verkligen skidåkning, och det är bara det han vill hålla på med. Det är därför han är så bra


som han är också. ”Bäst i världen” är alltid svårt att säga, men när diskussionen om den titeln pågår, är det han och max ett par andra jibbare som nämns i den. Det starkaste exemplet på denna kärlek är Inspireds Demo Tour, som Henrik var med på i vintras. 50 skidorter besöktes, och Henrik var med på så många stopp som var möjligt. Nästan alla. De flesta andra skidproffs skulle kalla detta ”skitåkning på små kullar” och ”brödjobb”, men Henrik Harlaut åkte

runt och shreddade dessa kullar som bara han kan, tillsammans med kids som har honom som sin största idol. Sen åkte han till X-games och tog silver på slopestylen och guld i Big Air med ett trick som ingen någonsin gjort innan, inklusive han själv. Sotji nästa. Alpinkultur satsar pengarna på guld.

HENRIK HARLAUT Sponsorer Monster energy, armada skis and outwear, oakLEY EYEWEAR, FULLTILT BOOTS, D-STRUCTURE.COM, BLUE-TOMATO.COM, EMPIRE GLOVES filmbolag inspired media concepts


Prylguide

3.

2. 4. 1.

10.

5.

7.

9.

8.

12. 6.

11.

1. THE NORTH FACEw, 4 299 kr

6. POC Skin GS Jr , 2 900 kr

2. MONS ROYALE M’s Supa Tech LS, 750 kr

7. SKI LODGE ENGELBERG Ski Lodge Bulletin

3. ATOMIC Redster Pro 120, 5 000 kr

8. KASK Tuben 160, 300 kr

4. VÖLKL Katana V-Werks, 8 800 kr

9. DRAGON APX, 2 400 kr

5. HEAD Prestige m. PRD12, 8 350 kr

10. SWEET PROTECTION Rooster LE, 3 000 kr

Grön s.18

Svart s.54


13.

14.

15.

16.

Svart

17.

Köpsugen? Klicka här! 20.

18.

19.

11. NORDICA Patron Pro 130, 5 500 kr

16. K2 Recoil, 4 500 kr

12. PEAK PERFORMANCE M’s Black Light 4S Jkt, 5 000 kr

17. HESTRA Leather Ski Cross 5-finger, 900 kr

13. PEAK PERFORMANCE W’s Black Light 4S Down Liner, 3 000 kr

18. SALOMON X Pro 130, 5 500 kr

14. LILLBERG OF SWEDEN Skisock, 160 kr

19. SALOMON Jr Flexcell, 800 kr

15. ATOMIC Cloud 9 m. XTE10, 4 900 kr

20. ARC’TERYX W’s Sentinel Full Bib Pnt, 4 800 kr

Orange s.122

Turkos s.132



less Weight IS MORE PERFORMANce

V-WERKS GOES FREESKI One newcomer to the team this year is the V-WERKS KATANA. Another masterwork of revolutionary ski building. The ultra-thin yet extremely functional and stable 3D construction with full carbon wrapper enables an enormously light full rocker construction with an impressively dynamic skiing performance. The V-Werks Katana is once more exactly what the name promises: a ski like a sword — and a high-tech sword at that!

voelkl.com

V-WERKS RTM

V-WERKS CODE

V-WERKS KATANA


Benhårt test

KAFFEKAMPEN TEXT JOHAN JONSSON FOTO DANIEL RÖNNBÄCK


Utan kaffe skulle inte Alpinkultur finnas. Så är det bara. Hela redaktionen är svårt kaffeberoende, och vi gillar det. Dock har vi och våra andra skidåkande vänner näst intill råkat i luven på varandra när vi pratat om vilket kaffe som egentligen är bäst. Med tanke på att kaffe har en speciell plats i många skidåkares hjärta, tog vi diskussion till en högre (lägre?) nivå och arrangerade en svart batalj – Kaffekampen 2013. Även om många olika sorter testades, ser vi ändå detta som en start på någonting större. Ett återkommande event där The Sky is the Limit.


1. Inne i värmen. Med kaffe. Blir inte så mycket bätre! 2. Gemytligt så det förslår. 3. Knivskarpa kommentarer i de strukturerade analyserna. 4. Sump – omtyckt av vissa, inte av andra.

1

2

3

4

Deltagarna i årets kaffekamp var: Christine Hargin

Finsmakaren i gänget som, influerad av vänner hos johan & nyström, dagligen tillagar många olika sorters kaffe.

Johan Jonsson

Alpinkulturs chefredaktör och testets mängdman. Svårt kaffeberoende. Får blixtrande huvudvärk strax innan lunch om morgonköppen uteblir. Smög även med sitt eget kaffe till testet.

Mikke Eriksson

Courmayer-baserad bergsguide som adderade en italiensk touch till testet.

Daniel Rönnbäck

Apinkulturs husfotograf och enda norrlänning i testet.

Alina Germundson och Julia Wistrand

Säsongande radarpar som utgjorde ett ungdomligt inslag bland kaffeveteranerna.


5. Tobias Palm fixar Aeropressen, med precision. 6. Rätt ska vara rätt. 7. För starkt för vissa, men smidigt on-the-run.

5

6

7

Årets test genomfördes under knivskarpa men ändå gemytliga former. Kafferosteriet johan & nyström tillhandahöll lokal och en eminent kaffemakare i form av Tobias Palm, som inte bara älskar kaffe, utan även tävlar i det. Senast i koppnings-VM, vilket gjorde honom mer än kvalificerad för uppgiften. Testet gick till precis som man kan förvänta sig: En VM-meriterad kaffeman tillreder kaffe på

ett antal olika sätt, deltagarna i testet smakar av, och bestämmer vilka de gillar mest och minst. För att inte testet skulle uppta halva magasinet, begränsade vi oss till sex metoder.



KAFFESORTERNA 1. Chemex

Gammal metod som blivit på modet igen, och vi förstår varför. Kaffet är rent och nästan klart, lite för rent för vissa i testet. Ett förslag var att mala kaffet finare, för att det skulle bli mer drag i smaken. Kannans förträfflighet (som även går att använda som vin- eller vattenkaraff, etc.) och design stod ut, och även kaffet var favorit hos någon i testet.

2. Clever

Den är också smart! De i testet som inte sett denna genialiska bryggningsmetod tidigare häpnade av fyndigheten. Går utmärkt att brygga rakt ner i en termos, eller mugg. Det finurliga ligger i att kaffet stannar i behållaren fram till att man ställer den på det man vill att kaffet ska rinna ner i. Smaken var snarlik Chemexs. Gott, men även detta lite tamt för vissa testdeltagare. Lätt att ta med på resan.

3. Espro Press

Som en vanlig presskanna. Men lite snyggare, lite bättre filter, och lite bättre på att hålla värmen. Många instämmande nickar när detta kaffe kom i kopparna. Lite mer driv och lite mindre rent. Gillades av många, och var testets favorit hos några. Dessutom snygg och praktisk. Dock lite dyrare som inköp än de andra alternativen. Många testdeltagare gladdes över att det var metoden som resulterade i mest koffeinrikt kaffe.

4. Aeropress

Smidigaste ”maskinen” att ta med sig. Liten, lätt och smart. Dessutom ser det lite lustigt ut att göra kaffet ”med lufttryck”. ”Bäst hittills.” och ”Min nästa resebryggare.” var några av kommentarerna. Den gick till och med, ganska oväntat, hem hos Norrlänningen i testet.

5. Kokkaffe

Baristan Tobias var intresserad och imponerad över chefredaktörens medhavda Lemmel Kaffe,

gasbrännare och svarta sotpanna. Kaffet var något av en vattendelare, där testets finsmakare tyckte det smakade ”för mycket av rosten” medan förespråkarna menade att det för bövelen ju är det som är meningen. Kokmästaren Jonsson erkände att han kanske kokat lite väl starkt för kokkaffenybörjare, men styrkan var även uppskattad av vissa.

6. Espresso

Är vad det är. En liten kopp starkt kaffe. Omtyckt av många, speciellt den italienskbaserade delen av testet. Vissa tyckte det blev lite väl starkt, men ingen ifrågasatte det praktiska i att svepa en snabb espresso när kaffesuget är som störst. Nackdelen är såklart att man vill ha espresson ut en riktig maskin, som är stor och kostar skjortan. Men vill man bara köpa en snabb köpp, är denna bryggform den smidigaste. Tankarna och diskussionerna efter att testet genomförts var självfallet glada och upprymda. Det är ju det som kaffet gör med den mänskliga själen! Enda klagomålet kom i form av en Instagram-post från Adam Widén, där han gav Johan skulden för att han var tvungen att laga nattmackor till sin flickvän Christine, som omöjligt kunde somna efter allt kaffe. Men vem vann då?! Ja… Det var inte helt lätt att kora en solklar vinnare, utan det handlar snarare om någon form av utvärdering av kaffets smak och hur praktiskt det är för en skidåkare. Kokkaffet fick till slut flest klara likes. Om det beror på deltagarnas vilja att bli pigga av väldigt starkt kaffe, eller bara någon form av skogsromantik låter vi vara osagt. Aeropressens smidighet och förmåga att få fram kaffets aromer gillades av flera. Men för den, precis som för Chemex och Clever, kände många i testet att lite större dos av finare malet kaffe skulle tillfredsställt skidåkarbehoven bättre. För hemmabruk och till större sällskap var både Espro och Chemex favoriter hos flera.


VINNAREN Lemmlarna från norr om polcirkeln gick till slut segrande ur Kaffekampen 2013. Chefredaktören tillade stolt att ”Det blir ännu godare om man kokar det ute, med vatten från en fjällbäck, över öppen eld.” Hederspriset går till Aeropress, som gör gott kaffe och är väldigt smidig att ta med. Vi tackar återigen johan & nyström för att vi fick låna den eminenta baristan Tobias Palm, som inte bara bryggde gott kaffe, utan även gav oss en intressant lektion om kaffesorterna vi drack, deras ursprung och hur de bäst bryggdes. Heja j & n! Heja Fairtrade! Heja Tobbe! Heja Kaffe!


Blizzard Gunsmoke

www.blizzard-ski.com

#blizzardski

Tecnica Cochise Light Pro Dyn

www.tecnica.it

ts #tecnicaskiboo


EL CAPO PAT R O N


Felix Oppenheim

Per Eriksson

Mattias Fredriksson

Daniel Rönnbäck

FYRA DECENNIER Bildgalleri Text Redaktionen

Tittar man på Maradonas legendariska mål mot England 1986, märker man att de är snarlika dagens bolltrollerier – lite fusk, lite snygga dribblingar. Men vad det gäller skidfotograferande, och det fria skidåkandet, har väldigt mycket ändrats sedan åttiotalet. Vi tänker varken säga att det blivit sämre eller bättre, men i mångt och mycket har det blivit annorlunda. Detta vill vi belysa, och hylla, med ett galleri som tar oss genom fyra årtionden, och fyra olika sätt att åka skidor och ta bilder på. De fyra legendarerna som bidragit med bilder är fortfarande aktiva i allra högsta grad, men i detta galleri har de fått representera varsitt årtionde. Fyra bilder, fyra fotografer, fyra årtionden. Håll tillgodo!



Felix Oppenheim

1980-talet FYRA DECENNiER



Fyra DECENNIER

Felix Oppenheim

01 Börje Marklund rattar spakarna och Calle Bratt kör stuntet. Han fick lite ont i

påkarna, för det var både platt och högt. Men det gick över. Numer är även Calle helikopterpilot, på Grönland.

1983

CALLE BRATT

KITTELFJÄLL



Fyra DECENNIER Felix Oppenheim Fyra Generationer Daniel Rönnbäck

02 Johan Rittner på Rendl i St Anton. Inga goggles. 1981

JOHAN RITTNER

ST ANTON


Fyra DECENNIER

Felix Oppenheim

03 Den franske extremåkaren och legenden Sylvain Saudan på 8068 meter höga Hidden Peak i Kashmir, Pakistan. Han blev då den förste att åka skidor utför en 8000-meterstopp.

1982

SylVain Saudan

PAKISTAN




Fyra DECENNIER

Felix Oppenheim

04 Old school på framsidan av Rendl, St Anton. Plåtat från Kapall med ett

Novoflex 400mm/5,6. Senare stod jag omringad av poliser med k-pistar på Frankfurts flygplats. Objektivet hade ett fokuseringshandtag som såg ut som på ett maskingevär. Det var Baader-Meinhof-tider då…

1981

ORDNING I LEDEN

ST ANTON



Per Eriksson

1990-talet FYRA DECENNIER


Fyra DECENNIER

Per Eriksson

01 Tanken var en slags “pipekänsla” där skidåkaren vänder i luften Fyra Generationer Daniel Rönnbäck och kommer tillbaka på hitsidan om kammen. Johan kör en tredje vända, mer fart, han försvann...

1998

JOHAN ENSTRÖM

NARVIK



Fyra DECENNIER

Per Eriksson

02 “När poliserna stormade in i hans lägenhet stod det en kopp

varmt kaffe på köksbordet och en halväten smörgås låg bredvid. Vad Generationer han eventuellt hade Daniel gjort ellerRönnbäck vart han tagit vägen är det Fyra ingen som vet. Jag vet dock att han satte svängen, kedjerökte och gillade friheten.”

1992

SERGE

LA GRAVE



Fyra DECENNIER

Per Eriksson

03 Anders Tobiasson på väg ner och Bjarne Rickardsson (fd världsmästare i telemark) på väg upp. Vi hade diskuterat idén ett tag innan vi hittade stället, varken ansats eller landning var optimal.

1997

ANDERS TOBIASSON

LA GRAVE



Fyra DECENNIER

Per Eriksson

04 Säsongarna såg minst sagt skeptiska ut när det glider fram en snubbe till

början av puckelpisten, en och nittiofem lång, helvit med dunjacka från De Ski. Det är 30 cm nysnö. Per mosar pucklarna och snöröken ligger kvar hela vägen ner. De andra glider åt sidan en efter en, ingen verkar vilja köra... Här gör Per en 25 meter lång backflip. Den borde ha varit 30 meter!

1990

PER STENEBERG

St anton




Mattias Fredriksson

2000-talet FYRA DECENNIER



Fyra DECENNIER

Mattias Fredriksson

01 Efter Red Bull Big Air i april 2002 ville Jon Olsson realisera ett av många

mer eller mindre vansinniga projekt i sin skidkarriär. Under fem snömoddiga, grå dagar byggdes en quarterpipe-liknande hip långt ute i vildmarken, en bra bit med skoter från Ullådalen. Här, i en stor snödriva, vid den västra sidan av Ullsjön hade David Kantermo hittat det perfekta stället för en QP/hip med en lång transition. Enda problemet; det var totalt platt kring denna snöhög. Vad gör man? Tow in med snöskoter. I över 100 kilometer i timmen! Resultatet ser ni här; Jon Olsson 8-9 meter upp i luften fryst i en flatspin 540 tail grab. Det här skulle hålla bra än idag, 10 år senare. Faktum är att jag aldrig plåtat något liknande vare sig före eller efter. För att skoja till det lite släpade vi ut en flaggstång och en svensk flagga. Ingen hade först tänk tanken att om det blåste nog mycket för att flaggan skulle vaja, då skulle det vara omöjligt att köra. Därför spikade vi upp flaggan så den ständigt vajade.

2002

JON OLSSON

ÅRE


Fyra DECENNIER

Mattias Fredriksson

02 Powder Magazine arrangerade under ett knippe år Superpark och flera gånger

blev den levande legenden från Frankrike, Candide Thovex, den stora snackisen. Jag var bara på Superpark ett par gånger och missade dessvärre den galna tredje upplagan i Mammoth 2002, men var på plats året efter i Mt Hood. Precis som i Mammoth var Candide i toppform och speciellt på den stora kicken – med 25 meters platå – imponerade han med högre, längre och snyggare hopp än alla andra. Och då ska man komma ihåg att verkligen ALLA var på plats. Det var ett stycke skidhistoria men allt Candide fick ur sig på sin knackiga engelska var att hoppet var ”big and good”.

2003

CANDIDE THOVEX

MT HOOD




Fyra DECENNIER

Mattias Fredriksson

03 Den här rutan plåtades samma år som Teddybear Crisis spelades in och

jag hade förmånen att få jobba mycket med det här roliga filmprojektet. Efter X-Games drog jag till Utah i två veckor. Där var det bra snö, bra väder och alla var peppade och fick shots i backcountryn. Efter en vecka med bluebird var det nästan skönt med en mulen dag så vi kunde ta sovmorgon och löka lite. Till slut ville ändå Henke Windstedt, TJ Schiller och Niklas Karlström ta en tur upp till Park City för lite parkåkning. Jag hakade på, men var väldigt nära att lämna kamerasäcken i bilen. Jag tog ändå med den och skidade runt med den hela eftermiddagen. När vi satt i en väldigt långsam sittlift rakt ovanför parken hittade jag så till slut det jag letade efter. Precis innan liften stängde fick vi till den här grafiska bilden som har blivit en klassiker i min samling och en av de bilder som jag sålt mest genom åren.

2005

HENRIK WINDSTEDT

PARK CITY


Fyra DECENNIER

Mattias Fredriksson

04 Alla som åkt skidor i Österrike har säkert noterat hur skidlärarna, och

deras adepter, är väldigt strikta med hur de åker lössnö. Spåren ska läggas precis intill varandra och det är tydligen för att spara orörda ytor för nästa gäng, fick jag höra då jag frågade en skidlärare. Vansinnigt fånigt om du frågar Henke Windstedt och Jon Olsson, som här gör en punkig tonårsrevolt mot den österrikiska modellen on location i Zürs am Arlberg.

2005

HENRIK WINDSTEDT JON OLSSON

Zürs am Arlberg




Daniel Rönnbäck

2010-TALET FYRA DECENNIER



Fyra DECENNIER

Daniel Rönnbäck

01 Det här är en av de bilder som berör mig starkast.

Det hade regnat i tio dagar och hela berget var täckt av is. Dag elva bjöd på ett tunt lager puder ovanpå den nu frusna basen. Under det som ser mjukt och skönt ut döljer sig betong. En dag som bjudit på dimma och dålig sikt välsignas plötsligt med ett par solstrålar som orkar tränga genom molnen och skapa denna mystiska stämning.

2011

ADAM FALK

CRYSTAL MT


Fyra DECENNIER

Daniel Rönnbäck

02 En av mina bästa dagar förra vintern. Ljuset var inte Fyra Generationer Daniel Rönnbäck

det bästa men vid ett tillfälle skingrade sig molnen och 03 Enspeciellt av mina bästa dagar förra vintern Januari, något hände som fick mig var atti verbier fastnai för detta vi spenderade en hel dag itillfälle. samma område, ljuset var inte det bästa men vid ett tillfälle under tiden vi fotade ett hopp trängde solen igenom emellan molnen och något speciellt hände 2013som fick JACOB VERBIER mig attWESTER fastna för detta tillfälle.



Fyra DECENNIER

Daniel Rönnbäck

03 Maj 2012 spenderade jag med Winter Project. Under Simon Ericsons första

dag och absolut första filmtillfälle fångade jag denna bild. En smooth switch 5 utför Klumpen. En av mina absoluta favoritbilder det året.

2012

SIMON ERICSON

RIKSGRÄNSEN




Fyra DECENNIER

Daniel Rönnbäck

04 Ett av de starkaste minnena från förra vintern. Det var en grå och molnig dag

som blixtsnabbt slog om till snöstorm och dimma. Här är vi på väg ner i West Couloir innan ovädret hunnit slå till.

2013

ANDREAS FRANSSON

CHAMONIX



Kontrasternas Rike Krasnaya Polyana / Sotji Vinter-OS nästa anhalt TEXT JOSEFINE ÅS FOTO NIMBUS/CHRISTIAN PONDELLA & MATTIAS FREDRIKSSON

Tredje året gillt. Jag börjar förstå eller kanske inte. På fyra år har Krasnaya Polyana gått från tidigt 1900-tal till modernt 2000-tal. Från en liten sovande by omringad av storslagna berg till drömmen om en metropol som blir större än de största alporterna. Kontrasterna är slående. Priset högt. Skidåkningen förblir dock vad den alltid varit: av högsta klass.

SKIDÅkare: CHRIS BENCHETLER (TIll HÖGER)


“Extreme makeover är bara förnamnet.” Det var en gammal kall skranglig sittlift som efter en timmes färd i fyra etapper tog oss upp till 1 700 fallhöjdsmeter drömsnö. Idag hoppar vi in i en ultramodern, västerländsk kabinlift som på halva tiden för oss upp till toppen av berget och den imponerande bergskammen 2 300 meter över havet. Utsikten är magnifik. Höga ståtliga berg så långt ögat når kontrasterar mot Svarta Havet i horisonten. Orörda puderfält och spännande rännor letar sig ner mot dalen. Men när blicken söker sig just neråt dalen avslöjas gigantiska byggplatser med oräkneliga lyftkranar till vägs ände. Omvandlingen har skett under endast ett par år. Den nya liften är bara ett litet exempel

på den metamorfos som Krasnaya Polyanadalen har gått igenom och kommer att möta fram till OS i februari 2014. ”Extreme makeover” är bara förnamnet. Krasnaya har under det senaste decenniet varit presidenterna Putin och Medvedevs favorittillhåll på vintern, och semestrarna har ofta spenderats i deras stora, fina datjor (ryssarnas svar på Alpernas chaleter) som ligger gömda i skogen i närheten av skidåkningen. Putin ville dock visa upp sitt paradis för många fler människor. Sommaren 2007 lyckades han övertyga den olympiska kommittén om att det var mot Krasnaya Polyana och Sotji alla världens

blickar skulle riktas under vinter-OS år 2014. Till varje pris skulle nu denna orörda lilla skidort i det sydvästra hörnet av Kaukasusbergen möta förväntningarna av ett evenemang av högsta dignitet. De första rejäla förändringarna märks år 2010, även om skidåkningen fortfarande sker från den gamla sittliften. Det regnar tungt de två första etapperna av liften – inte ens våra nya Gore Tex-ställ kan konkurrera med vädrets makter. Men kallt regn innebär stora snöflingor högre upp, och när vi genomblöta och stelfrusna kliver av den iskalla liften en timme senare är lidandet som bortblåst, för skidåkningen överträffar


Ă…kare: Chris Benchetler



Ă…kare: Chris Benchetler


alla förväntningar. Krämigt men fluffigt puder i bra lutning mellan idealiskt placerade silverbjörkar. Det är helt enkelt perfekt. Åk efter åk spårar vi nya orörda linjer i sagolikt puder. Men som av ett slag i ansiktet väcks vi ur vårt puderrus när vi huttrandes tar stolliften ner de två sista blöta etapperna. Scarfen fälls upp över näsan för att slippa andas in alla avgaser av de frenetiskt arbetande lastbilarna och byggmaskinerna på de leriga bergssluttningarna. Det är en overklig syn. Kontrasten mot vad vi just har upplevt uppe på berget är total.

MF

Den leriga vägen tillbaka till hotellet är övertrafikerad av byggfordon och lastbilar. Legendaren Glen Plake roar sig med lite matteuträkningar och kommer fram till att det passerar en lastbil var sjätte sekund. Dygnet runt. Du skulle kunna skära avgaserna med kniv. Under vår första visit till Krasnaya Polyana år 2008 syntes inte röken av lyftkranar och lastbilar. Bara den ”charmiga” gamla liften, några piståkande ryssar från storstan och en handfull entusiastiska, ryska skibums. Och de stora, fina, orörda bergen. Sotji är en anrik gammal badort vid Svarta Havet dit Rysslands överklass reser på badsemester under sommarhalvåret. Med det blivande snabbtåget kommer den kurviga, timmeslånga bilresan upp till skidorten Krasnaya Polyana att skäras ner till knappa 28 minuter. Från badstranden rakt in i liftkön. Unikt, effektivt och lättillgängligt. Men priset är högt. Den ödsliga ”röda dalen” med de stora bergen har förvandlats till en gigantisk byggarbetsplats. Naturen ritas om med maskiners hjälp. En 70 000 man stark armada av billig arbetskraft jobbar dag och natt i usla förhållanden sedan några år tillbaka för att hinna klart alla storslagna planer till februari 2014. Priserna stiger. Det satsas många miljarder kronor på att utveckla Sotji och Krasnaya Polyana inför de olympiska

spelen. Det är det mest kostsamma OS i historien och den ungefärliga prislappen är ofattbara 50 miljarder dollar. En budget som minst har fyrdubblats sedan den ursprungliga siffran 12 miljarder dollar fastställdes sommaren 2007. Bara snabbtåget från havet till bergen kostar mer än hela notan för de senaste vinterolympiska spelen i Vancouver 2010. Sotji är inte bara det mest kostsamma projektet utan även det OS som i störst utsträckning ändrat på det naturliga landskapet. Är det verkligen värt all denna satsning,

såväl ur ett ekonomiskt som mänskligt och ekologiskt perspektiv? Kommer området kunna attrahera så mycket människor efter att den olympiska elden falnat? Hur mycket kan man skada och ändra naturen för människans absurda lystnad efter pengar, ära och berömmelse? Kanske har vi ingen rätt att ifrågasätta. Det stora landet i öst vill också hänga med i den globala utvecklingen och exploatera sin väldiga natur, precis som vi i väst också har gjort. Möjligen går det att jämföra detta enorma projekt med de franska betongkomplexen som Les Arcs, Tignes och Val Thorens byggde


Åkare: HENRIK WINDSTEDT

under 60-talet i jakten på turismen? Men den snabba och oerhörda förändring som sker i Krasnaya Polyana är ändå svår att överträffa. Den talangfulle friåkaren Egor Sorokin, som fått wildcard till årets Freeride World Tour, har åkt skidor i Krasnaya Polyana sedan barnsben och är en av få riktiga locals på berget. Han medger att orten har förändrats dramatiskt och kan inte tänka sig att hela infrastrukturen kommer att kunna utnyttjas efter OS. – Innan Sotji annonserats som

“Bara snabbtåget från havet till bergen kostar mer än hela notan för de senaste vinterolympiska spelen i Vancouver 2010.”

värd för vinter-OS var Krasnaya Polyana ett perfekt, vilt skidparadis. Nu är det som en bubbla som håller på att spricka. Med alla nya liftar finns det i och för sig fler möj-ligheter, men mindre tid. Pudret blir trots allt uppåkt snabbare nu, säger Egor och tillägger att byborna från den ursprung liga byn Krasnaya Polyana inte får någon bit av den olympiska kakan. Istället flygs billig arbetskraft in och de stora företagen involverade i OS och områdets förvandling är mest intresserade av snabba puckar, inte att skapa arbetstillfällen till dem som redan bor här. Då är det svårt att glädjas åt den

positiva delen av utvecklingen. Det är något med fukten från svarta havet som gör att lössnön sitter som en smäck i branterna. Du liksom studsar ovanpå och ändå upplever det njutningsbara flufffluffet av högklassigt puder. Vi hajkar tio minuter från den nya toppliften och tittar ner i en frestande orörd ränna. Vi ser inte vart den tar vägen men snön och åket är så inbjudande att fotografen Dom Daher och filmaren Guido Perrini inte kan hålla sig. De lämnar sin jobbutrustning i ryggsäcken och droppar in. En i taget dammar de


ner för den första synliga delen av rännan. Glädjerop hörs där nerifrån. ”Yes! Det är bara att köööra!” Mycket bättre än så här blir det inte och några hundra fallhöjdsmeter längre ner landar vi i en lekfull terräng med härligt glesa träd och mjukt rullande kullar. Glada som barn skråar vi tillbaka in i det nybyggda liftsystemet. Då, liksom nu, tar åkningen dig från stora öppna ytor eller råa rännor överst i

systemet, till perfekt skogsåkning mellan de välplacerade träden en bit ner. Naturliga hopp över stock och sten, branta hang och spännande raviner mellan de snötyngda träden väntar den som fortsätter hela vägen. Det är sann åkglädje! Krasnaya Polyana är ett fantastiskt skidområde med enorma mängder lössnö (åtminstone på höjd) och stor potential. På grund av snön och bergen hade

Freeride World Tour ett av sina tävlingsstopp här under fyra års tid, och var det första evenemanget av internationell klass som upptäckte orten före OS-febern slagit till. Men även privata entusiaster från väst reste till denna okända pärla. Och inte var det för pisterna, utan för den orörda versionen av det vita guldet. Den gamla stolliften i all ära, men framförallt åkte puderkännarna hit för att med hjälp av jättelika ryska Mi-8 helikoptrar njuta

Åkare: HENRIK WINDSTEDT

Åkare: ERIC POLLARD

MF


“Prickskyttar står vid var och varannan liftstolpe och du stoppas vid minst tre passkontroller på vägen från hotellet till liften.” av den billiga och magiska helikopterskidåkningen. Tiderna har dock förändrats. På grund av OS, restriktioner och konstruktion har helikoptrarna slutat flyga i Krasnaya Polyana och står nu på helikopterbasen i Arkhyz. Kanske är den byn, med sina 600 invånare, på väg att bli det nya ”gamla” Krasnaya, med storslagen och orörd terräng så långt ögat når. Krasnaya Polyana är nu en storort med närmare 60 liftar planerade i fyra olika skidsystem. Endast i huvudorten Rosa Khutor, som är värd för de alpina grenarna i OS, räknar man med 10 000 skidåkare om dagen år 2015. Priset för ett dagskort kommer att ligga på samma nivåer som de mest exklusiva orterna i Europa. 130 affärer och 30 restauranger byggs vid foten av systemet, som under hösten 2013 är långt ifrån färdigkonstruerat. Flådiga, färgglada nybyggda hus kantar floden i dalen med exklusiva affärer och restauranger i nedre botten. Inget av detta såg vi när vi 2008 blev upphämtade vid floden efter lite mer avlägsna offpistturer från den gamla stolen. Då var det skog, flod, berg och grusväg. Inget annat. Skidortsexperter från de stora orterna i Europa konsulteras och fransmannen Jean-Marc Farini har handplockats från den franska skidmetropolen Chamonix för att leda projektet Rosa Khutor i rätt riktning. Men orten har en del att finjustera innan de exklusiva internationella gästerna kommer att peka sina skidspetsar hitåt. Det är inga vanliga liftspärrar vi går igenom för att nå den nybyggda österrikiska Doppelmayr-kabinen. En rejäl detektor måste passeras och ryggsäcken köras genom röntgen, precis som på flyget. Allt inför ögonen på bistra rys-

ka säkerhetsvakter med kalashnikoven i högsta beredskap. Självklart piper alla som går igenom, men det verkar inte bekomma den härligt barska personalen. De kontrollerade åtminstone våra ryggsäckar… Kommer Putin eller Medvedev på besök blir det krångligare. Prickskyttar står vid var och varannan liftstolpe och du stoppas vid minst tre passkontroller på vägen från hotellet till liften. De två mysiga grillrestaurangerna från stolliftens tid har bytts ut mot stora, folkslukande cantinor. Som vanligt blir kvaliteten lägre och priserna högre än på den genuina tidens tid. Något som inte har förändrats dock, är ryssarna som står i baren och häller i sig vodka till kaffet. Ett självklart inslag i den ryska kulturen. Till

vår glädje, för den grymma offpisten får vi ha för oss själva. Kontrasterna är stora och många. Under de år jag besökt orten har allt fler exklusiva stadsjeepar börjat trängas med de otaliga lastbilarna på vägarna. De gamla risiga sovjetbilarna Lada Niva har blivit mer av ett exotiskt inslag. I ursprungsbyn Krasnaya Polyana ser du dock allt fler sådana. Där har tiden stått stilla och inga högt uppsatta tjänstemän i Moskva verkar bry sig om dem som alltid har bott här. Den nya fina motorvägen och järnvägen för snabbtåget dras bortanför byn så att det nya, förmögna klientelet inte behöver se vad som varit. Vildhundarna springer i gatudammet och barn i trasiga kläder tittar förstulet på oss från de ruffa bakgårdarna till de fallfärdiga trähusen.




En krönika av HÅKAN STENLUND Vad betyder egentligen bra skidåkning. Och för vem åker du egentligen? När jag var barn gick jag med i scouterna före skidskolan. Den direkta orsaken till dessa semi-religiösa eftergifter stavades Annika och bodde i grannhuset. Hon var den vackraste flickan i trakten. Hennes storebror var scoutledare och på söndagar var det alltså bra om man också gick till högmässan efteråt. Det skulle möjligen imponera på Annikas goda hjärta. En av de bibelverser som följt mig från den tiden var: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.” Ja, säg det. Vad hjälper det? Både Annika och jag växte upp och hon blev mitt livs första kärlek. Och att hon blev den första som kysste mig berodde nog knappast på mitt engagemang i scouterna. Snarare tvärtom. Bredvid scouternas hus, inte långt från Missionskyrkan – mitt i samhället vars slogan löd ”Med allting så nära” – låg nämligen slalombacken. Tjamstan. Där, bland elljus och släpliftsrassel, hoppades förstås vissa föräldrar och ungdomar på en ny Ingemar Stenmark. Andra hoppades på att ingen skulle bryta benen av sig medan lika många, långt tidigare, redan gett upp hoppet. Jag tillhörde inte den första kategorin. Inte ens mina föräldrar, kunde i sina bästa stunder av omvårdande kärlek, se en ny Ingemar Stenmark i mig. Och lika bra är väl det – i alla fall var det inte bortkastad energi – eftersom jag inte blev något alls. Men den där versen och de förmanande orden från scoutledaren, den fastnade. Inte för att jag hängde omkring Annika och hennes kompisar i frikyrkan hela tiden, utan för att jag

hängde på berget, bland skidåkarna. De åkte skidor för att det gick fort, fladdrade i håret och var kul. Säkert fick de kyssa både den ena och den andra också. Och sedan kom revolutionen. När Robert Frost skriver sin berömda dikt The road not taken, vars sista verser lyder: “Two roads diverged in a wood, and I – 
I took the one less traveled by,
 And that has made all the difference” hade han ingen aning om att det skulle bli individualisternas frihetssång – men så blev det. Beatnicks, hippies och hotdogs fångades alla av känslan och viljan av att inte göra som alla andra. Att gå sin egen väg. Hotdog, dåtidens skidåkande revoltörer, var de som upptäckte och förmedlade att skidåkning inte alltid och enbart sker på tid mellan käppar i en förutbestämd bana. Hotdog, freestyleåkarna, sjuttiotalets fria radikaler, insåg att skidåkning sker där det finns möjlighet och är kul. Det är förstås bättre att njuta av det berg du står på, med sina tre hundra fallhöjdsmeter, än att sitta hemma och drömma om ett berg i Alperna med 2000 fallhöjdsmeter. Jag har åkt 250 skidorter världen över, ändå är mitt favoritberg Nalovardo i Sorsele. Därför att jag bor där. Länge var freestyle också en marginalsport, det tog väldigt lång tid innan de blev omfamnade av skidförbund och sponsorer. De oliktänkande bjuds sällan in eftersom de alltid stör ordningen. De är folket i


“Beatnicks, hippies och hotdogs fångades alla av känslan och viljan av att inte göra som alla andra. Att gå sin egen väg.” marginalen. Jag skulle tro att surfare, skatare och snowboardåkare känner igen sig ännu mer. Men det är alltid riskfyllt att tala om ”marginalsport”. Marginal är den blanka ytan kring en text och utan den skulle till exempel denna text vara närmast omöjligt att läsa. Marginal är den fria ytan som skiljer dig från det utmanande och farliga. Du kan spela med marginal. På så sätt är marginal ett närmast positivt laddat ord. Men redan som adjektiv är marginal på väg att få en mer negativ klang. Marginella människor, platser eller händelser är inget som precis lockar. Det marginella går inte bra ihop med en strikt marknadsekonomisk värld. När ordet gör ytterligare en metamorfos, från adjektiv till verb, blir det ett ord med negativ klang. Marginaliserade människor är ”förlorare” i samhällsbygget.

Och att marginalisera någon är ingen vacker handling. De marginaliserade blir lika de människor som i gamla tider levde på hedarna, kring våra samhällen, eftersom de inte välkomnades i den kristna stadsbilden. Men dessa ”hed-ningar” hade gjort ett val: ”Hellre mitt liv i fred, än ett liv dominerat av någon annans världsbild”. Hedningen var inget annat än det rådande skickets marginal. Numera använder vi väl inte ordet hedning, men vi är snabba på att marginalisera de som går sin egen väg. Varför? Den förste som satte en ”sju-tjugo” gjorde en, i det stora hela, marginell handling. Samtidigt är det just i marginalerna som nya idéer föds. Det är i marginalen du skriver dina egna fotnoter och kommentarer, och det är troligen i marginalen du får uppleva ett riktigt bra åk. Det enda du kan vara helt säker på – detta händer bara om du själv gör det.


Prylguide 1.

4.

11.

3. 2.

12.

13. 10.

6. 8.

7. 5.

9.

1. FOUR ELEMENTS Upper Pant, 3 600 kr

7. ROSSIGNOL Super 7, 4 990 kr

2. FOUR ELEMENTS Settle Jacket, 4 300 kr

8. FULL TILT First Chair, 4 500 kr

3. POC POCito VPD Spine, 900 kr

9. OAKLEY Canopy, 2 090 kr

4. APPERTIFF Fold Beanie, 200 kr

10. LINE Influence, 5 300 kr

5. SALOMON Jr Zero Jkt, 1 800 kr

11. BLACK CROWS Furtis, 1 000 kr

6. GORILLA TAPE 48mm x 11m, 119 kr

Grรถn s.18

Svart s.54


15.

16.

14.

Orange 17.

Köpsugen? Klicka här!

18.

19.

21. 20.

12. THE NORTH FACE W’s Free Thinker Jkt, 4 799 kr

17. BLACK CROWS Nocta, 6 450 kr

13. DYNASTAR Cham 127, 5 850 kr

18. POC Cornea NXT Photo, 2 300 kr

14. TECNICA Cochise 120, 5 000 kr

19. POC Receptor Backcountry MIPS, 2 300 kr

15. HOUDINI W’s Alpine Alphies, 700 kr

20. HESTRA Henrik Leather Pro Model, 1 200 kr

16. ARMADA Ballerklava, 300 kr

21. THE NORTH FACE Patrol 24 ABS, 7 200 kr

Orange s.122

Turkos s.132


DR


EN SMYGANDE VÄRLDSMÄSTARE Reine Barkered TEXT JOHAN JONSSON FOTO DANIEL RÖNNBÄCK, MARTIN SÖDERQVIST & FWT / D.DAHER

Reine Barkered har aldrig varit någon stor snackis. Han var ingen supertalang inom alpint eller puckel. När skidkarriären ändå började ta fart var han nästan mest känd för den där gigantiska laptopen han alltid reste runt med, bara för att kunna spela dataspel på en stor skärm vart han är var. Sen helt plötsligt var han bäst i världen. Ok, den där ingressen är en smula överdriven – Reine kom inte från tomma intet när han vann Freeride World Tour 2012. Men han har ändå på något vis smugit sig fram till den position han är i idag. Med ganska sparsamt foto- och filmjobbande, och inga framträdande roller bland Åkarklubbar och andra salta konstellationer har Reine bara varit sig själv. Och det är ju så in i helvete befriande i likejagandets och colgateleendenas tid.


MS


Eftersom Reine förtjänar precis allt utrymme han kan få, beslutade vi oss för att ge honom en form av dubbelintervju. Nedanstående text är alltså bara är en teaser för den stora intervjun ni kan lyssna på när ni klickar på länken i botten på sidan. Alpinkultur i kärleksfullt samarbete med podcasten Husky. Håll till godo gott folk!

Hej Reine. Hur är motivationen så här inför sjätte säsongen på FWT? – Bra! Det var nog jobbigare att ladda upp inför mina första år på touren. Mer hjärnspöken och annat krafs. Hur rädd är man på toppen av Bec des Rosses egentligen? – Fruktansvärt rädd. Det som hjälper mig mycket är att folk runt omkring mig, i alla fall synligt, är ännu räddare och nervösare. Så jag brukar knata omkring där uppe och pladdra på till de hopkurade figurerna. Det är mitt sätt att tackla det. I år bytte du linje. Från den ”lätta” på skiers right till den ultrahåriga i mitten av facet. Hur kändes det? – Jag försökte intala mig att jag hade koll, och trodde länge på det. Men det var nästan svart i skallen sista halvtimmen innan start. Och när jag hörde hur många sjukt bra åkare som kraschade blev det väldigt, väldigt svårt att fokusera på uppgiften. Det är ju en linje med höga konsekvenser, och när många kraschar så börjar man undra om någonting är fel. Är det någonting med snön? Har jag också missat någonting? Känns de andra tävlingarna nästan mesiga i jämförelse? – Terrängmässigt: ja. Bec des Rosses är i en klass för sig. Tävlingsmomentet är dock detsamma, så nervositeten finns alltid där. Men inte samma rädsla.

Inte ens om man är världsmästare? – Nej, absolut inte. Det är så mycket politik och tur. Alternativet ”obegränsad budget” finns ju såklart också. Där är jag dock inte. Ha ha. Men Hugo Harrison kom fram till mig efter att jag stompat mitt åk i Verbier i våras och sa att han skulle försöka prata lite med MSP. Han tyckte de behövde ”någon som han”. Det kändes hedersamt! Vi får väl se vad som händer. Du har höjt rösten mot sexismen i branschen ett par gånger på slutet. Är det ett svårt val med tanke på att det är en ganska grabbig kultur det här? – Till viss del, men det ska man ju inte tänka på. Och när man blir arg så reagerar man ju instinktivt. Sen har det alltid varit mer positiv än negativ feedback på de utspel jag gjort. Även om det inte ska spela någon roll egentligen… Det är inte jättelätt att förändra de här sakerna dock. Tyvärr. Inom vissa delar av skidbranschen känns det inte som det är någon idé att prata om det ens. ”Det går int att förklara någonting för den som int begrip.” Innan jag låter Reine återgå till sin skidtestarhelgsbakfylla läser jag upp de första styckena jag skrivit för honom för att kolla om det känns ok att jag säger att han aldrig varit den där hypade snubben. – Jo. Men det stämmer väl. Jag vill ju bara åka skidor liksom.

Är du inte peppad på att börja filma och shredda linjer i AK? – Jo. Men det är så pass kul att tävla att jag inte vill sluta med det. Enda sättet att få till det är egentligen att komma in i något stort projekt och åka till Alaska i april. Och sådant händer ju inte av sig själv direkt… Klicka på bilden för att höra podcasten Huskys intervju med Reine.


MS



FOto: FWT / D.DAHER



Prylguide 2. 1. 4.

9.

3. 10.

5.

6.

8.

7.

1. ICEBREAKER W’s Oasis LS Half Zip, 900 kr

5. SWEET PROTECTION W’s Voodoo R Pnt, 5 000 kr

2. POMOCA Climb Pro Glide, 2 200 kr

6. EVOC FR Pro, 1 500 kr

3. PEAK PERFORMANCE Heli Alpine Neck Gaiter, 300 kr

7. SWEET PROTECTION W’s Sinner Jkt, 5 000 kr

4. HEAD Ela, 1 000 kr

8. DRAGON DXS, 700 kr

Grön s.18

Svart s.54


11.

12.

13.

14.

16.

15.

Turkos

-ish

Köpsugen? Klicka här!

9. THE NORTH FACE W’s Free Thinker Bib Pnt, 4 399 kr

13. VÖLKL Kenja, 5 100 kr

10. OAKLEY Elevate, 1 690 kr

14. SCOTT The Ski, 5 500 kr

11. SALOMON X MAX 90 W, 4 000 kr

15. DPS NINA 99 Pure3, 10 300 kr

12. FULL TILT Soul Sister, 4 000 kr

16. ROSSIGNOL Savory 7, 3 990 kr

Orange s.122

Turkos s.132


TEXT REDAKTIONEN FOTO JONATHAN ÖSTLUND

ÖNSKEINTERVJUN

Maximilliam Smith

Förra numrets huvudobjekt Jacob Wester önskade denna intervju. Dock var det ingenting vi kände oss tvingade att göra, utan glada. Som medlem av skidkollektivet The Bunch har Maximilliam Smith de senaste åren levererat progressiv skidåkning av den allra bästa sorten. Men vad försiggår i hans huvud egentligen? – Just nu är jag i Kiruna. Kom från Tromsö igår. Oooohh!!! Oj. Förlåt. Jag håller på att filma samtidigt. Magnus Granér kör ett helt sjukt rail här, och det där var den värsta krasch jag sett i år. Men det gick bra! Jag kom från Tromsö igår. Jag jobbade på Posten tidigare, men sade upp mig. Fan vad det sög att jobba där alltså! Förlåt att jag pratar. Ha ha ha! Men sen efter jag sade upp mig drog jag till London Freeze. Stor railtävling och bra fester och asmycket folk och musikfestival och någon snobbig DJ som viftade med fingrarna men det var nice! Imorgon drar vi till Åre.

Maximilliam Smiths mun arbetar fort, utan pauser, och det tar ganska lång tid innan jag ens får en mikroskopisk chans att ställa några frågor, men då kastar jag snabbt ur mig: ”Hurgicktävlingen?” – Bra! Jag var i final, och det gick bra. Men det verkar som att domarna inte har alls har samma smak som mig. Jag vet inte riktigt om det bara är jag och mina polare. Men det känns som att många håller på att lämna switchup-businessen och snurrar och så, men domarna är kvar i det. Skidåkning är en konst, och konst kan man inte tävla i,

egentligen. Och som i all konst finns det trender, och det känns lite som att domarna inte hänger med i trenderna. Eller så är det bara jag som har lite annan smak bara… Jag kan ju inte svara för hela världen. Jag hade velat se en tävling med typ hur många domare som helst. Sextio stycken. Tio skidåkare. Tio målare. Tio skådisar. Människor som håller på med andra sorters konstformer. Och fyrtioåriga morsor. Allt! Och de ska inte bedöma efter vad de tycker ser svårast ut, utan vad de tycker ser mest estetiskt tilltalande ut. Ser mest nice ut. Om man ska hålla på


och tävla över huvud taget då… Men… Jag är ju inte egentligen så… tävling. Men jag gillar fan att tävla ändå! Det är kul. Och det är ju gött med massa snygga brudar i publiken som hejar på en. Ha ha. I nästa lilla syl i vädret försöker jag inflika att jag trodde jag bara skulle få måla upp honom som en konstnärssjäl. Men svaret kommer snabbt: ”Vadå? Konstnärer har väl också instinkter?!” Varför tror du Jacob ville att jag skulle intervjua dig? – Oh… Fan också… Jag visste du skulle fråga. Ha ha. Först blev jag glad när jag såg det, men sen kändes det lite som… att jag var konstig. Jag har försökt komma på ett svar. Men det kanske är som han sa – att jag är en urflippad snubbe. Men jag gillar ju att prata mycket. Fast jag vet ju egentligen ingenting. Som alla människor. Men jag är förvirrad. Är väldigt förvirrad nu. Och jag ändrar mig mycket hela tiden. Kan ändra åsikt var femte minut. Men alltså, jag har tänkt på det där. Att tycka är lite som ett intresse. Jag har skrivit en dikt om det. Men jag kommer inte ihåg den nu. Jag kanske kan skicka den? Klick. Maximilliams telefon dör, men jag hinner i alla fall säga att jag vill ha dikten. Någon timme senare, 23.39 för att vara exakt, ringer han upp igen och fortsätter som om inget hänt.

– Dikten handlar om tyckandet. Att det är som ett fritidsintresse. Man pratar om att man tycker något, och så har ju den åsikten oftast en logisk förklaring. Som den här vackra allén i Göteborg, med väldigt gamla träd. En del vill ha kvar den, för den är så vacker, men en del vill ta bort den, för träden är gamla och skulle kunna blåsa ner i huvudet på någon. Det finns såklart argument för båda sidor. Men jag har kommit till insikt att en del åsikter jag haft kanske inte kunde beläggas med logiska argument, utan att det bara var en känsla jag hade. Sen efter ett tag hade jag en annan känsla. Läser du mycket? – Nej. Jag skriver helst. Eller menar du böcker? Ja, som fan! Även mycket ljudböcker när jag jobbade på Posten. Huckleberry finn. Tom Sawyer. Mycket sådant. Jag vill också tillägga att jag står här med en DV-kamera. Du vet en sådan man trär in handen i. Ha ha. Får jag bara tillägga en till sak! Det som vi pratade om innan, innan det bröts. Det var bra att jag hann tänka nu... Jag har varit jävligt bortskämd. Jag har typ aldrig jobbat. Jag menade inte att dissa de som jobbar på Posten. Men jag kom ändå till insikt att man inte ska vara så rädd för att lyssna mer på vad sponsorerna vill. Vad man ska åka i för kläder och så.

Men skidåkningen är ju som ett litet barn, som man har vårdat genom hela livet, så man vill egentligen inte kompromissa… Det är svårt! Kanske ska köra på det där med sponsorer ett år. Stenhårt. Sen… jag vet inte. Flytta ut i skogen kanske. Vara självförsörjande kanske. Typ… leva som uteliggare kanske. Testa på lite olika grejer. Det verkar soft! Men jag kanske har en lite romantiserad bild av det eftersom jag läst mycket sådan litteratur… Inte omöjligt… Men vad händer med The Bunch? – Vi gör en ny film i år, som ska bli jävligt fet. Jag har tänkt mer på hur jag vill att min part ska vara, så jag kommer kunna filma efter det. Kommer bli bra! Men jag ska bara köra sjukt mycket. Vara en del i Sverige. En del i USA. Softa lite, men framför allt åka sjukt mycket. Mycket park. Är det något du vill tillägga? – Allting. Intressant. Bra avslut kanske. – Eller vänta. Jag vill tillägga fuck society. Jag hatar fan dagens samhälle. Eller… såhär skulle man kunna säga. Jag tycker att det börjar bli dags att testa någonting annat. Vi har haft demokrati ett tag. Jag säger inte att diktatur is the shit, men… jag hade varit down för att ge kommunismen en chans till. Nu talar jag bara om


hur det känns i allmänhet, för mig. Det känns som att folk inte tänker på andra styrelseskick än de vi har nu. Vi kanske måste fortsätta leta, istället för att vara nöjda med det sättet saker och ting är styrda. Jag pratade med Jacob Wester om det här. Första gången jag träffade honom pratade vi om dagens samhälle och så. Men i dagens samhälle skulle man kunna ha resursfördelning. Man skulle kunna dela upp jordens resurser mellan alla människor. Och det skulle kunna bli rättvist. Sen följer en ganska lång diskussion som rör sig mellan ämnena ”utopier”, ”demokratier” och ”diktaturer”. Kanske är inte alla argument vattentäta, men det finns å andra sidan inga vattentäta argument när man vadar runt i någon form av filosofisk/ politisk vass. Kristallklart är i alla fall att Maximilliam Smith inte bara är den flummiga snubben många tycker han är, utan även en snubbe som tänker mer, och längre, än i stort sett alla i den bransch han verkar. Som avslutning får jag ett par snabba tankar om att Sverige ändå är det bästa samhället, för att våra sociala skyddsnät är bland de bästa i världen, samtidigt som att trygghetsnarkomanin förlamar stora delar av folket. Sedan bränner han av finalen. – Man ska inte vara så jävla rädd för döden egentligen!


“Det är bara inom sporterna skidåkning, snowboardåkning och stavhoppning som man böjer/flexar eller studsar på sina verktyg, vilket jag tycker är sjukt fett! Där ligger surf och skate i lä. Att studsa på ett par lagom sönderböjda skidor är en av de bäste känslorna som finns i världen.”


Hur F N tänkte du där? Hahnenkamm i Kitzbühel är av de flesta räknat som det galnaste störtloppet i världscupen. Men väldigt sällan har åkarna där kommit upp i hastigheter över 140 kilometer i timmen. Ola Rylander är lårbensamputerad, och har ÅKT skidor (eller skida) i 176 kilometer i timmen. Hur fan tänkte HAN? Text johan jonsson foto PER ERIKSSON




“När det går över 160 säger de ju att man nästan bara åker på en luftkudde.” – Ja du… Ha ha. Speedskiing var egentligen inte min sport. Jag körde ju de alpina grenarna. Så anledningen var egentligen för att få rubriker, och i förlängningen sponsorer. Sen var det ju jäkligt skoj också! Men det var aldrig min huvudgren, så jag kan faktiskt lugnt säga så att jag hade kunnat åka fortare, även om det låter kaxigt. Jag åkte på säkerhet hela tiden eftersom jag inte ville skada mig i min ”bigren”. Säkerhet säger du… Men är det inte svårt att hålla balansen på ett ben? – Ja, det simmar utav bara helvete. När det går över 160 säger de ju att man nästan bara åker på en luftkudde. Men man kan jämföra det med att cykla, och det kan ju nästan alla. Så nej, att hålla balansen var inte speciellt svårt, förutom att det blev lite hårigt ibland när man kom över 160 då… Har du kraschat i de där hastigheterna någon gång? – Nej. Jag har aldrig kraschat i speed. Som jag sa – jag åkte på säkerhet. Tjänade du pengar på det? – Nej, inte på något sätt. Jag fick ju utrustning och kunde klara mig på sponsorhjälpen det på vintern, men hade ju inte en spänn över när

jag slutade. Men att som handikappidrottare kunna leva på sin sport är faktiskt ganska fantastiskt ändå. Varför gjorde du det då? – Jag gillade ju att tävla, och… jag ville åka skidor. Jag skulle fortfarande åka skidor året runt om jag kunde. Det är roligare nu än på länge faktiskt! Med de nya skidorna. Var det farligt? – Nej, det tycker jag inte. Det är betydligt farligare att åka störtlopp. Det som var annorlunda då var att det var ungefär tio stycken av de som höll på med speedskiing, totalt alltså, som var idrottare. På den tiden luktade det mer gräsbrand än valla i korridorerna ibland, och alla var kanske inte jätteduktiga skidåkare om man säger så… Kan man dopa sig i speedskiing? – Ha ha ha. Inte en aning. Kan man inte det i allt? Men jag tror inte det var något sådant. Det skulle vara de där från Squaw Valley då, som tog någonting för att lugna nerverna. Hur fort kommer du att åka i vinter? – Ha ha. Inte den blekaste. Jag kör så fort skidorna pallar med, men nu för tiden svänger jag ju ibland.


TACK FÖR ATT DU LÄSTE #3 AV

AV ALLA INTÄKTER TILL DETTA NUMMER HAR VI VALT ATT SKÄNKA 5 % TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER.

Alpinkultur.se VILL DU FÅ NÄSTA NUMMER AV ALPINKULTUR DIREKT HEM I INBOXEN? MAILA REDAKTIONEN@ALPINKULTUR.SE

DECEMBER 2013 ALPINKULTUR C/O ALPINGARAGET AB BIRGER JARLSGATAN 127 113 56 STOCKHOLM Alpinkultur.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.