Detta skulle vara en ny början. Detta läsåret skulle jag samla mig själv, få tillbaka alla energi.
Jag skulle satsa på att bygga min framtid. Bygga mitt liv. Jag skulle vara fokuserad.
Idag känns det verkligen som om allting har gått i kras igen. Jag vet inte längre vart jag har mig själv.
Det känns som om hela själen ligger på golvet som sprucket glas. Hur man än försöker tejpa ihop den så spricker den alltid igen i ännu fler bitar.
När man alltid ska stå på en finkänslig linje mellan liv och död. När allting rätt som det är vänder och slår en i ansiktet. Att jag alltid måste försöka skydda mig själv från att bli sårad genom att såra andra. Jag vet inte varför, men det har blivit som någon reflex nu efter själv ha blivit sårad så länge.
Jag erkänner nu. Det är här allt kommer ut, jag erkänner att jag säger saker som sårar bara för att jag själv inte ska vara den som blir attackerad. Jag vet inte varför, hur jag än försöker sluta så går det inte. Vad är det som är fel på mig???
Men den riktiga ögonöppnaren var när lärarna skulle presentera oss elever för de nya ettorna idag.
Många fina ord blev sagda och alla fick så positiva presentationer.
Min presentation dock var att bli skrattad åt och sedan få presentationen "En retsticka, som vill mycket."
Jag tror det var där som sanningen slog mig. Vilken jävla äcklig människa jag är. Att det är så folk ser mig. Att det nu är så ettorna kommer se mig. Man försöker ju alltid blunda för det man inte vill se.
Men nu kom allting tillbaka som en ordentlig käft smäll.
En retsticka. Nej en jävla mobbare. En jävla översittare.
Jag skäms så jävla mycket för mig själv så det inte är sant.
Jag skäms för allt hemskt jag någonsin gjort.
Men värst av allt är att efter den presentationen så fick jag någon sorts äcklig press. Att jag behöver leva upp ÄNNU mer till det.
När ska det sluta? När ska jag slippa vara den vidrigaste människan på jorden?
Jag kände där och då hur all energi jag försökt samla under sommaren bara försvann. Hur all ork att ens finnas bara blåste bort. Hur all ork att göra bättre, att vara en bättre människa bara dog.
Jag är så trött på att vara den jag är, jag är så trött på dessa jävla demoner i huvudet som alltid ska förstöra allting. Men mest av allt är jag trött på att vara trött på att vara Carla.
Jag är trött på att vakna varje dag och behöva leta efter anledningar som kan få mig motiverad å stiga upp å ta mig igenom dagen. Jag är trött på att behöva ta en dag i taget, endast för jag inte längre kan drömma om en framtid.
Mest av allt vill jag bara sova. Det är det enda som tar mig bort här ifrån.
Hur fan ska man göra när man inte längre vill vara den man är? När man givit upp allt hoppet på sig själv?
Med detta inlägget vill jag säga förlåt, till alla jag någon gång sagt / gjort något dumt mot.
Jag är så jävla äcklad över mig själv.
Detta blir nog mitt sista inlägg på bloggen, då det verkligen inte är någon mening med bloggen.
Jag menar, vem fan vill ens läsa den från första början?
Det är lika bra å lägga ner.
Hejdå.
Jag skulle satsa på att bygga min framtid. Bygga mitt liv. Jag skulle vara fokuserad.
Idag känns det verkligen som om allting har gått i kras igen. Jag vet inte längre vart jag har mig själv.
Det känns som om hela själen ligger på golvet som sprucket glas. Hur man än försöker tejpa ihop den så spricker den alltid igen i ännu fler bitar.
När man alltid ska stå på en finkänslig linje mellan liv och död. När allting rätt som det är vänder och slår en i ansiktet. Att jag alltid måste försöka skydda mig själv från att bli sårad genom att såra andra. Jag vet inte varför, men det har blivit som någon reflex nu efter själv ha blivit sårad så länge.
Jag erkänner nu. Det är här allt kommer ut, jag erkänner att jag säger saker som sårar bara för att jag själv inte ska vara den som blir attackerad. Jag vet inte varför, hur jag än försöker sluta så går det inte. Vad är det som är fel på mig???
Men den riktiga ögonöppnaren var när lärarna skulle presentera oss elever för de nya ettorna idag.
Många fina ord blev sagda och alla fick så positiva presentationer.
Min presentation dock var att bli skrattad åt och sedan få presentationen "En retsticka, som vill mycket."
Jag tror det var där som sanningen slog mig. Vilken jävla äcklig människa jag är. Att det är så folk ser mig. Att det nu är så ettorna kommer se mig. Man försöker ju alltid blunda för det man inte vill se.
Men nu kom allting tillbaka som en ordentlig käft smäll.
En retsticka. Nej en jävla mobbare. En jävla översittare.
Jag skäms så jävla mycket för mig själv så det inte är sant.
Jag skäms för allt hemskt jag någonsin gjort.
Men värst av allt är att efter den presentationen så fick jag någon sorts äcklig press. Att jag behöver leva upp ÄNNU mer till det.
När ska det sluta? När ska jag slippa vara den vidrigaste människan på jorden?
Jag kände där och då hur all energi jag försökt samla under sommaren bara försvann. Hur all ork att ens finnas bara blåste bort. Hur all ork att göra bättre, att vara en bättre människa bara dog.
Jag är så trött på att vara den jag är, jag är så trött på dessa jävla demoner i huvudet som alltid ska förstöra allting. Men mest av allt är jag trött på att vara trött på att vara Carla.
Jag är trött på att vakna varje dag och behöva leta efter anledningar som kan få mig motiverad å stiga upp å ta mig igenom dagen. Jag är trött på att behöva ta en dag i taget, endast för jag inte längre kan drömma om en framtid.
Mest av allt vill jag bara sova. Det är det enda som tar mig bort här ifrån.
Hur fan ska man göra när man inte längre vill vara den man är? När man givit upp allt hoppet på sig själv?
Med detta inlägget vill jag säga förlåt, till alla jag någon gång sagt / gjort något dumt mot.
Jag är så jävla äcklad över mig själv.
Detta blir nog mitt sista inlägg på bloggen, då det verkligen inte är någon mening med bloggen.
Jag menar, vem fan vill ens läsa den från första början?
Det är lika bra å lägga ner.
Hejdå.