Man måste nog läsa det här innan: http://rodeo.net/lisamagnusson/2012/02/23/partypajare-och-ateologer/ eftersom det är vad allt här under handlar om.
Klar? Okej, bra.
Huruvida ateism verkligen är en organisation, eller en religion, vilket Lisa påstår, är ju något man kan ifrågasätta, vilket man tydligen också har. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Alla förstår ju vad hon menar. Bör man som ateist, kristen, muslim eller för den delen scientolog, avstå från alla försök att övertyga andra om att tycka och tro lika dant? Ja eller nej?
Den första krönikan, som publicerades i Metro, hade rubriken ”Problemet är inte själva Kristendomen” Och det är så klart sant. Det är varken Kristendomen i sig eller organiserad religion i allmänhet som utgör problemets kärna. Även om somliga säkert skulle hävda att de för den delen inte är oproblematiska. Men det kan för stunden kvitta.
Istället räcker det att konstatera att Lisa uppenbarligen har rätt i att det verkliga dilemmat ligger i ”oförmåga att bara tillåta andra att vara annorlunda”. Det vill säga, i avsaknaden av tolerans. Och att erkänna att förmågan till tolerans är lika viktig för ateister som för troende, samt att bristen därpå är påtaglig hos de förra såväl som hos de senare.
Det finns intoleranta kristna. Och det finns intoleranta ateister. Och båda gör sig skyldiga till samma synd. Dessutom finns det otaliga intoleranta högermänniskor, vänstermänniskor, mittenmänniskor, miljöaktivister, forskare, feminister, anti-feminister, vegetarianer och monarkister och republikaner. Och så vidare. Tolerans är naturligtvis lika viktigt i fråga om alla frågor där det finns utrymme för att tycka på två sätt. Och i brist därpå har oförrätter begåtts i snart varje tänkbar åsikt namn.
Men nu till det viktiga: Är tolerans verkligen oförenligt med missionerande ateism?
Vad innebär tolerans? Eller snarare, vad bör det innebära? Att vi avstår från att försöka övertyga oliktänkande? Eller att vi visserligen tillåter försök till övertalning, men tar avstånd alla former av tvång och restriktioner?
Lisa tycks förorda det förra i fråga om tro och religion. Samtidigt som det senare förhållningssättet för de flesta verkar vara givet i andra frågor. I sin text skriver hon:
”Men herregud, livet är tungt som det är. Om folk vill leva i föreställningen att de omges av osynliga rosa enhörningar som kommer med budskap från bortgångna anhöriga, så låt dem då leva i den föreställningen. Vilka är egentligen ateisterna och humanisterna och skeptikerna och allt vad de kallar sig att säga att enhörningsvännerna har fel och försöka slå sönder deras världsbild? På riktigt, Partypajare!”
Samma förhållningssätt applicerat på exempelvis politiska frågor skulle uppenbarligen te sig absurt. Att till exempel hävda att ”livet är tungt som det är, och om folk vill leva i föreställningen att allt dåligt beror på invandrarna, vilka är då oppositionen att hävda att rasister har fel och slå sönder deras världsbild” skulle väl rimma ganska illa med den allmänna föreställningen om politiskt ansvarstagande.
Är det egentligen inte så att varje förändring till det bättre är konsekvensen av ”missionerandet” för en viss åsikt? Oavsett om det gäller jämställdhet, naturvetenskap eller mänskliga rättigheter, så bygger väl varje framsteg på att en liten grupp människor ”slagit sönder” de andras världsbild, genom outtröttliga försök att övertala, argumentera och omvända?
Således kvarstår en fråga, om huruvida trosfrågor skiljer från övriga områden inom vilka vi pläderar för tolerans, i det att man ställda där inför bör avstå från de försök att övertyga och argumentera som andra gånger faller sig så naturligt. Det är på intet sätt orimligt att hävda att så är fallet. Tro är ju, uppenbarligen, väsensskilt från övriga områden, varför det också finns bra argument för att vårt förhållningsätt gentemot tron och bör skilja sig från det vi anammat gentemot exempelvis politiken och vetenskapen.
Först och främst kan man ju se till just det argument Lisa använder i sin text. Hon skriver:
”Det som utmärker kombatanterna – kristna, muslimer, ateister etc – i slaget om religionen är oviljan att inse vad det handlar om, nämligen tro. I ateisternas fall är det en icke-tro, men det blir ju också en sorts tro i det att den berör något som per definition går bortom bevis och motbevis. Det är omöjligt att fastslå att det finns en Gud eller liv efter döden eller whatever, lika lite som det är omöjligt att fastslå att det inte gör det. Vi kan bara gissa, tro.”
Ett bra argument. Men det innebär ett problem, eftersom vi, om vi utgår från att man inte kan debattera sådant som ligger bortom bevis och motbevis, egentligen inte kan debattera något alls. I varje fall om man med ”bortom bevis och motbevis” menar att sådant som inte är absolut säkert, även om rationella och empiriska bevis åtminstone antyder att det är på ett sätt. Om något är säkert, så är det ju att ingenting här i världen är absolut säkert.
Man kan använda sig av ett omvänt cartesianskt resonemang. Om en god Gud vore en garant för vår tillgång till säker kunskap, så innebär en Gud som vi inte vet något säkert om (vilket man väl ändå får lov att säga att vi inte gör) med nödvändighet att allting är relativt, eftersom Gud, om Gud existerar, i så fall skulle kunna bedra oss. Finns Gud, kan vi inte veta om världen finns, eftersom Gud är allsmäktig och således kan ha skapat en illusion, och vet vi inte att Gud inte finns, kan vi alltså inte veta att världen inte inte finns.
Med andra ord: om man utgår från att man bara kan diskutera sådant man har absolut kunskap om, kan man inte diskutera någonting alls. Men då vi åtminstone har ett par argument både för och emot tron, vore det väl dumt att avstå från den diskussionen. Någonting kan vi kanske ändå komma fram till? Som att bokstavstolkningar av bibeln i varje fall är felaktiga. Detta kan vi ju säga säkert, eller i alla fall med samma säkerhet som vi förhåller oss till världen i övrigt.
Framför allt borde vi väl i alla fall försöka att prata om det här med religion, argumentera och diskutera, nu när det faktiskt rör sig om så viktiga frågor, med så stort inflytande på den värld vi lever i?
Det finns i och för sig de som hävdar att tron är något privat, och att just detta skulle vara ytterligare en anledning till varför vi, ifråga om just religion, bör avstå från alla försök till att missionera. Men är den verkligen privat? Får inte tron extremt konkreta och allomfattande konsekvenser? Påverkar inte tron vår syn på homosexuella, på sexualitet, på jämlikhet, på yttrandefrihet och vår säkerhet? Beror inte otaliga kränkningar, våldsgärningar och mord på tron? Bör vi, om så är fallet, då inte åtminstone försöka prata om det? Försöka påverka?
Här skulle man visserligen återigen kunna hävda att det är bristen på tolerans och inte tron i sig som är problemet, men är det enbart det? Ni vet i början när jag sa att det kunde kvitta, huruvida den organiserade religionen i sig var problematisk eller inte? Ja, nu har det slutat kvitta.
Om man är troende, och tron förutsätter en viss inställning till vissa ting, en viss form av handlade i vissa frågor, uttryckligen i text, är då inte detta ett problem som ligger hos religionen i sig? Det uppstår naturligtvis bara problem när människor tar dessa stycken till sig på ett omdömeslöst sätt, vilket långt ifrån alla gör. Men om det nu ändå står där, och vi vet att människor läser det, köper det och handlar därefter, bör vi då inte åtminstone ha spelrum nog för att kunna missionera för en mer kritisk syn, ett annat förhållningssätt eller en annan filosofi?
I grund och botten handlar det kanske om att se till de rent praktiska aspekterna. En demokrati förutsätter, för att fungera funktionellt, ett visst mått av kritiskt ifrågasättande och en viss grundläggande kunskapsnivå. Tro i sig utgör inget hinder. Men delar av den organiserade religionen gör uppenbarligen det. Att inkludera Gud i politiska och samhällsmässig förklaringsmodeller gör det svårare att kartlägga verkan och orsak och bekämpa de faktiska problemen. Att hänvisa till förlegade normer och seder, i fråga om jämställdhet och sexualitet bidrar ytterligare till ett otrevligt samhällsklimat. Där måste man väl få missionera för en annan inställning? Inte argumentera för att människor ska överge sin tro, men för att de ska se bristerna i och konsekvenserna av deras logik?
I dagens DN finns det en artikel om att Vatikanen ställer ut ett hundratal ark ur påvestatens privata bibliotek, som dessförinnan hemlighållits för allmänheten. Hedersplatsen innehas av de dokument som vittnar om inkvisitionens process mot vetenskapsmannen Galilei. 1633 dömdes han till husarrest och till att göra offentlig avbön från de ”irrläror” där han, i strid med den kristna doktrinen, stöttade Kopernikus teori och hävdade att jorden rör sig runt solen.
När vi i negativa ordalag talar om att ”slår sönder” oliktänkandes ”världsbild”, gäller det då också om världsbilden i fråga var den geocentriska? Eller var det okej? Vilken sida gjorde sig skyldig till intolerans: inkvisitionen eller Galilei? Eller både två?
Och om vi ändå tvingas sluta oss till att det i detta fall rör sig om en rättfärdigad invändning från Galilei, vart ska vi då dra gränsen? När han framlade sina teorier, avfärdade kyrkan dem med nästan samma ord som Lisa i sin text avfärdar ateismen: Det rör sig om tro, där kan man inte veta något säkert, det är en diskussion bortom bevis och motbevis, och även om saker verkar förhålla sig på ett sätt, behöver detta inte vara fallet.
Det går faktiskt att få till stånd en reell, positiv förbättring, som är så gott som allomfattande via missionerande ateism, även om det, i det korta loppet, kan verka verkanslöst. För även om Galilei själv knappast kan sägas ha varit en missionär så har det åtminstone missionerats en hel del i hans namn och efterföljd. Och vi har uppenbarligen kommit en lång väg sedan dessa teorier sågs som ett vansinne, och dess spridare hotades med fängelsestraff eller döden. Frågan är då: varför stanna nu? Det är inte som om det inte fortfarande finns behov av en mer kritisk inställning till religionen och dess läror?
Det var så klart bekvämt och trevligt att föreställa sig att jorden befann sig i centrum av kosmos, och att världen således skapats runtom och för människorna. Men det innebär ju inte att Galilei var en satans tråkmåns för att han tog mod till sig och sa ”öhm, jag tror det blivit lite fel här”.
Eller var Galilei, han också, en partypajare?
tisdag 20 mars 2012
tisdag 24 maj 2011
Addition och subtraktion - Milan Kundera
"I vår Värld där det varje dag uppenbarar sig ständigt fler ansikten som liknar varandra alltmer, är det ingen lätt uppgift för människan att få bekräftelse på sitt jags egenart och övertyga sig om dess oefterhärmliga enhet. Det finns två metoder arr odla jagets enhet: additionsmetoden och subtraktionsmetoden. Agnes avlägsnar från sitt jag allt som är yttre och lånat för att på så vis närma sig sitt rena väsen (med risk för att sluta vid noll genom alla på varandra följande subtraktioner). Lauras metod är den rakt motsatta: för att göra sitt jag tydligare, lättare gripbart, för att ge det större täthet, lägger hon ständigt till nya attribut som hon försöker identifiera sig med (med risk för att förlora sitt jags väsen bland alla dessa adderade attribut.
/.../ Låt os försöka svara genom att minnas den unga kvinnan i bastun som stridslystet hävdade sin förkärlek för kalla duschar. Sålunda lyckades hon med en gång särskilja sig från halva mänskligheten, den som tycker om varma duschar. Olyckligt nog liknar den andra hälften henne desto mer. Ack, vad sorgligt det är! Många människor, få idéer, hur skall vi göra för att särskilja oss från varandra? Den okända unga kvinnan visste bara ett sätt att klara av olägenheten att likna de tallösa skarorna som ivrade för kalla duschar: hon skulle med alla den energi hon kunde uppbåda slunga ut sitt "jag älskar kalla duschar!" genast i bastudörren för att miljoner andra som älskar kalla duschar skulle framstå som ynkliga efterapare. Med andra ord: vill vi att (den oskuldsfulla betydelselösa) kärleken till duschar blir ett attribut till vårt jag måste vi för hela världen tillkännage vår avsikt att kämpa för denna kärlek."
- Odödligheten.
/.../ Låt os försöka svara genom att minnas den unga kvinnan i bastun som stridslystet hävdade sin förkärlek för kalla duschar. Sålunda lyckades hon med en gång särskilja sig från halva mänskligheten, den som tycker om varma duschar. Olyckligt nog liknar den andra hälften henne desto mer. Ack, vad sorgligt det är! Många människor, få idéer, hur skall vi göra för att särskilja oss från varandra? Den okända unga kvinnan visste bara ett sätt att klara av olägenheten att likna de tallösa skarorna som ivrade för kalla duschar: hon skulle med alla den energi hon kunde uppbåda slunga ut sitt "jag älskar kalla duschar!" genast i bastudörren för att miljoner andra som älskar kalla duschar skulle framstå som ynkliga efterapare. Med andra ord: vill vi att (den oskuldsfulla betydelselösa) kärleken till duschar blir ett attribut till vårt jag måste vi för hela världen tillkännage vår avsikt att kämpa för denna kärlek."
- Odödligheten.
3/3 om Dylan.
Apropå Män som missbrukar Dylan och kulturskribenter som missbrukar män som missbrukar Dylan kom jag att tänka på en sak jag läst för ett tag sen.
Ur Milan Kunderas Odöligheten:
”Agnes minns den okända som just tillkännagav sitt hat mot varma duschar. Hon hade kommit för att tala om för alla församlade kvinnor 1) att hon tyckte om att svettas, 2) att hon älskade högfärdiga människor, 3) att hon föraktade anspråkslösa människor, 4) att hon var galen i kalla duschar, 5) att hon avskydde varma duschar. I fem drag hade hon tecknat sitt självportträtt, i fem punkter hade hon definierat sitt jag och skänkt det till alla. Hon hade inte skänkt det anspråkslöst (hon hade ju uttryckt sitt förakt för de anspråkslösa) utan på ett stridslystet sätt. Hon använde känsloladdade verb, jag älskar, jag föraktar, jag avskyr, som för att visa sig redo att steg för steg försvara de fem dragen i sitt porträtt, de fem punkterna i sin definition.
Varför denna lidelsefulla inställning, frågade sig Agnes och tänkte: då vi skickats ut i världen sådana vi är har vi först tvingats identifiera oss med detta tärningskast, denna tillfällighet som ordnats av Guds dator: att upphöra att förvåna oss över att just detta (som möter oss i spegeln) är vårt jag. Utan övertygelsen om att vårt ansikte uttrycker vårt jag, utan denna första, grundläggande illusion hade vi inte kunnat fortsätta leva eller i varje fall at ta livet på allvar. Och det räckte in att identifiera oss med oss själva, det krävdes en passionerad identifikation med livet och döden. För det är bara på detta villkor vi i våra egna ögon framstår som något mer än en enkel variant av den mänskliga prototypen, som varelser begåvade med ett eget outbytbart väsen. Därför hade den unga okända kvinnan inte bara känt behovet av att teckna sitt porträtt utan även av att visa för alla att det porträtt röjde någonting helt unikt och oersättligt.”
Den så kallade Dylanmannen är alltså antagligen, i denna kontext, en person som, medvetet eller omedvetet, gjort sitt Dylanmannaskap till det mest framträdande draget i hans portträtt. Och kanske är det detta som skiljer honom/henne från ett vanligt Dylanfan, vars passion för Dylan utgör endast en av många andra punkter i dennas jag, istället för att som hos Dylanmannen vara den enda, eller i alla fall den överlägset mest framträdande.
Möjligtvis var denna Dylanmannens självspegling i sin idol från början ett försök att finna något som kunde utgöra den passionerade identifikationen, som enligt Kundera är nödvändig för att kunna leva. Det passionerade Dylanmannaskapet blev ett sätt att i sina egna ögon och andras framstå som ”något mer än en enkel variant av den mänskliga prototypen”, som en varelse som begåvats med ”ett eget outbytbart väsen”.
På frågan ”Vem är du?” svarar Dylanmannen, till skillnad från den okända kvinnan i bastun som deklarerar sin kärlek till varma duschar osv. att ”Jag är någon som älskar Bob Dylan”, vilket ju fungerar utmärkt fram till dess att samma frågeställare kommer med invändningen ”Men det gör ju Michael Wiehe också, inte är du och han densamme?”.
Det är vid det laget som Michael Wiehe blir till någon som ” inte lyssnat på Dylan sedan 66 och borde inte få uttala sig i frågan”, Fredrik Wikingsson till en koketterande nörd och alla som inte utantill kan rabbla samtliga viktiga och oviktiga årtal i Dylans karriär eller vet varifrån precis alla bilder på idolen härstammar blir till sämre, mindre passionerade kopior av en själv.
För det finns ett behov inte bara av att teckna sitt portträtt utan ”även av att visa för alla att det porträtt[et] röj[er] någonting helt unikt och oersättligt.”
Ur Milan Kunderas Odöligheten:
”Agnes minns den okända som just tillkännagav sitt hat mot varma duschar. Hon hade kommit för att tala om för alla församlade kvinnor 1) att hon tyckte om att svettas, 2) att hon älskade högfärdiga människor, 3) att hon föraktade anspråkslösa människor, 4) att hon var galen i kalla duschar, 5) att hon avskydde varma duschar. I fem drag hade hon tecknat sitt självportträtt, i fem punkter hade hon definierat sitt jag och skänkt det till alla. Hon hade inte skänkt det anspråkslöst (hon hade ju uttryckt sitt förakt för de anspråkslösa) utan på ett stridslystet sätt. Hon använde känsloladdade verb, jag älskar, jag föraktar, jag avskyr, som för att visa sig redo att steg för steg försvara de fem dragen i sitt porträtt, de fem punkterna i sin definition.
Varför denna lidelsefulla inställning, frågade sig Agnes och tänkte: då vi skickats ut i världen sådana vi är har vi först tvingats identifiera oss med detta tärningskast, denna tillfällighet som ordnats av Guds dator: att upphöra att förvåna oss över att just detta (som möter oss i spegeln) är vårt jag. Utan övertygelsen om att vårt ansikte uttrycker vårt jag, utan denna första, grundläggande illusion hade vi inte kunnat fortsätta leva eller i varje fall at ta livet på allvar. Och det räckte in att identifiera oss med oss själva, det krävdes en passionerad identifikation med livet och döden. För det är bara på detta villkor vi i våra egna ögon framstår som något mer än en enkel variant av den mänskliga prototypen, som varelser begåvade med ett eget outbytbart väsen. Därför hade den unga okända kvinnan inte bara känt behovet av att teckna sitt porträtt utan även av att visa för alla att det porträtt röjde någonting helt unikt och oersättligt.”
Den så kallade Dylanmannen är alltså antagligen, i denna kontext, en person som, medvetet eller omedvetet, gjort sitt Dylanmannaskap till det mest framträdande draget i hans portträtt. Och kanske är det detta som skiljer honom/henne från ett vanligt Dylanfan, vars passion för Dylan utgör endast en av många andra punkter i dennas jag, istället för att som hos Dylanmannen vara den enda, eller i alla fall den överlägset mest framträdande.
Möjligtvis var denna Dylanmannens självspegling i sin idol från början ett försök att finna något som kunde utgöra den passionerade identifikationen, som enligt Kundera är nödvändig för att kunna leva. Det passionerade Dylanmannaskapet blev ett sätt att i sina egna ögon och andras framstå som ”något mer än en enkel variant av den mänskliga prototypen”, som en varelse som begåvats med ”ett eget outbytbart väsen”.
På frågan ”Vem är du?” svarar Dylanmannen, till skillnad från den okända kvinnan i bastun som deklarerar sin kärlek till varma duschar osv. att ”Jag är någon som älskar Bob Dylan”, vilket ju fungerar utmärkt fram till dess att samma frågeställare kommer med invändningen ”Men det gör ju Michael Wiehe också, inte är du och han densamme?”.
Det är vid det laget som Michael Wiehe blir till någon som ” inte lyssnat på Dylan sedan 66 och borde inte få uttala sig i frågan”, Fredrik Wikingsson till en koketterande nörd och alla som inte utantill kan rabbla samtliga viktiga och oviktiga årtal i Dylans karriär eller vet varifrån precis alla bilder på idolen härstammar blir till sämre, mindre passionerade kopior av en själv.
För det finns ett behov inte bara av att teckna sitt portträtt utan ”även av att visa för alla att det porträtt[et] röj[er] någonting helt unikt och oersättligt.”
måndag 23 maj 2011
Jag, du, Bob Dylan och alla andra.
“Never theorize before you have data. Invariably, you end up twisting facts to suit theories, instead of theories to suit facts.” – Sherlock Holmes.
Ni vet, när man redan bestämt sig för vilket samband man letar efter och därför missar alla andra? Det brukar fungera ungefär lika bra om man är kulturskribent som om man vore mästerdetektiv.
Allting finns ju där. Men därför att man varit upptagen med att försöka bekräfta den slutsats som redan på förhand bestämt sig för, eller därför att man helt enkelt inte orkat bemöda sig med att göra någon som helst analys bortom den rent anekdotiska, misslyckas man tydligen med att se hur hela hänger samman.
En stor del av texten i Män som missbrukar Dylan används till att låta diverse Dylanfans baktala varandra och tävla i vem som brinner mest för sitt Dylanmannaskap. De som inte köper skivor missar ”halva hans konstnärsskap”, Michael Wiehe har inte lyssnat på Dylan sedan 66 och borde inte få uttala sig i frågan, konsertentusiasterna är ”frimärkssamlare” och Fredrik Wikingsson ”dundrar in en Dylankrönika då och då för att kokettera med sin nördism”.
Hanna Fahl konstaterar att Dylanfansen är för individualistiska och
”för upptagna med att definiera sitt eget Dylanmanskap för ens förstå hennes frågor”.
På en rad ställen i texten återkommer samma tema: Dylanfansen tycks generellt sett föreställa sig att deras relation till idolen är olik och antagligen bättre, mer äkta och mer hängiven, än alla andras.
Den andra observationen som Hanna Fahl gör är att det bland Dylanfansen tycks finnas en tydlig tendens att använda Dylan som ett redskap för att besvara frågan om vem de är och vad som definierar dem. Dylan används som ”ett sätt att positioner sig. Som ett ställningstagande, som ett plakat som förklarar honom och hans personlighet”.
Och däri, i just det sambandet, ligger kanske förklaringen till varför författarens försök att med handledning av andra fans låta Dylan bli en del av henne, redan från början var dömt att misslyckas. Hennes vägledares skenbart uppmuntrande inställning till trots, så vill de kanske, medvetet eller undermedvetet ändå inte att hon skall lyckas.
Varför skulle de, egentligen? Om Dylanmannaskapet kommit att bli en av de väsentligaste delarna i svaret på frågan Vem är jag?, så skulle väl alla ansträngningar att pedagogiskt lära ut Dylandoktrinens kärna vara detsamma som att förenkla och blottlägga sig själv, till dess att ens jag förminskats till något så själlöst som ett femtiotal skivor och en rad långt ifrån personliga anekdoter.
På samma sätt är detta möjligtvis förklaringen till varför Dylanfansen aldrig tycks upphöra att försöka ”definiera sitt eget Dylanmanskap” och på så sätt särskilja det från övriga fansens, antingen genom att höja det högre än de andras eller genom att förringa deras. Det är en knepig sits att ha hamnat i, när den främsta symbolen för ens jag och därmed ens särart, är något man delar med tusentals andra. Men man gör så gott det går.
Kan det till och med vara så att detta löser gåtan med det för många Dylanfans gemensamma behovet av att känna till precis allt om Dylan, som Fredrik Wikingsson beskriver på nästa uppslag i samma tidning under titeln En Dylanologs bekännelse, och som en av personerna i Hanna Fahls text förklarar med orden ”ju mer man vet om Dylan, desto bättre blir det”?
Om jag är mitt Dylanmanskap och mitt Dylanmanskap är mig, så innebär detta att ju mer jag vet om Dylan, desto detaljrikare blir bilden av mig och desto större blir alltså också mina chanser att kunna urskilja de konturer som utgör mitt jag i det stora publikhav som är alla andra.
Elementary, my dear Watson.
Ni vet, när man redan bestämt sig för vilket samband man letar efter och därför missar alla andra? Det brukar fungera ungefär lika bra om man är kulturskribent som om man vore mästerdetektiv.
Allting finns ju där. Men därför att man varit upptagen med att försöka bekräfta den slutsats som redan på förhand bestämt sig för, eller därför att man helt enkelt inte orkat bemöda sig med att göra någon som helst analys bortom den rent anekdotiska, misslyckas man tydligen med att se hur hela hänger samman.
En stor del av texten i Män som missbrukar Dylan används till att låta diverse Dylanfans baktala varandra och tävla i vem som brinner mest för sitt Dylanmannaskap. De som inte köper skivor missar ”halva hans konstnärsskap”, Michael Wiehe har inte lyssnat på Dylan sedan 66 och borde inte få uttala sig i frågan, konsertentusiasterna är ”frimärkssamlare” och Fredrik Wikingsson ”dundrar in en Dylankrönika då och då för att kokettera med sin nördism”.
Hanna Fahl konstaterar att Dylanfansen är för individualistiska och
”för upptagna med att definiera sitt eget Dylanmanskap för ens förstå hennes frågor”.
På en rad ställen i texten återkommer samma tema: Dylanfansen tycks generellt sett föreställa sig att deras relation till idolen är olik och antagligen bättre, mer äkta och mer hängiven, än alla andras.
Den andra observationen som Hanna Fahl gör är att det bland Dylanfansen tycks finnas en tydlig tendens att använda Dylan som ett redskap för att besvara frågan om vem de är och vad som definierar dem. Dylan används som ”ett sätt att positioner sig. Som ett ställningstagande, som ett plakat som förklarar honom och hans personlighet”.
Och däri, i just det sambandet, ligger kanske förklaringen till varför författarens försök att med handledning av andra fans låta Dylan bli en del av henne, redan från början var dömt att misslyckas. Hennes vägledares skenbart uppmuntrande inställning till trots, så vill de kanske, medvetet eller undermedvetet ändå inte att hon skall lyckas.
Varför skulle de, egentligen? Om Dylanmannaskapet kommit att bli en av de väsentligaste delarna i svaret på frågan Vem är jag?, så skulle väl alla ansträngningar att pedagogiskt lära ut Dylandoktrinens kärna vara detsamma som att förenkla och blottlägga sig själv, till dess att ens jag förminskats till något så själlöst som ett femtiotal skivor och en rad långt ifrån personliga anekdoter.
På samma sätt är detta möjligtvis förklaringen till varför Dylanfansen aldrig tycks upphöra att försöka ”definiera sitt eget Dylanmanskap” och på så sätt särskilja det från övriga fansens, antingen genom att höja det högre än de andras eller genom att förringa deras. Det är en knepig sits att ha hamnat i, när den främsta symbolen för ens jag och därmed ens särart, är något man delar med tusentals andra. Men man gör så gott det går.
Kan det till och med vara så att detta löser gåtan med det för många Dylanfans gemensamma behovet av att känna till precis allt om Dylan, som Fredrik Wikingsson beskriver på nästa uppslag i samma tidning under titeln En Dylanologs bekännelse, och som en av personerna i Hanna Fahls text förklarar med orden ”ju mer man vet om Dylan, desto bättre blir det”?
Om jag är mitt Dylanmanskap och mitt Dylanmanskap är mig, så innebär detta att ju mer jag vet om Dylan, desto detaljrikare blir bilden av mig och desto större blir alltså också mina chanser att kunna urskilja de konturer som utgör mitt jag i det stora publikhav som är alla andra.
Elementary, my dear Watson.
söndag 22 maj 2011
Kultursidor som missbrukar Dylan
Någon som läste Hanna Fahls text Män som missbrukar Dylan i DN idag? Den här: http://www.dn.se/kultur-noje/ef. Någon som tyckte den var, öhm, det sämsta någonsin? Så här står det i ingressen:
”Få andra artister har en lika beroendeframkallande inverkan på sina fan, som låter sig berusas av varje detalj i idolens liv och karriär. De finns i alla åldrar och politiska färger men de har en sak gemensamt: de är alla män”.
Ja. Eller, förutom att det inte är sant då. För det är väl egentligen alldeles uppenbart att alla Bob Dylans fans inte är män? Om man inte syftar på att alla de fyra män som blir intervjuade i texten är män alltså, för då stämmer det ju visserligen, även om nyhetsvärdet kanske inte är riktigt detsamma.
Dock är det antagligen rätt att en övervägande majoritet av Dylans fans är män. Vilket vore väldigt intressant om det inte vore för att det samma gäller för i princip alla andra manliga kultmusiker, någonsin. Det däremot, vore väl en hyfsad utgångspunkt för en artikel (bortsett från att den redan blivit skriven sådär en miljard gånger då, naturligtvis).
Eller också, om det nu verkligen är så att männen är överrepresenterade bland Dylans fans, också i förhållande till andra manliga musikers fans, så vore det på allvar intressant att veta varför. Något svar på den frågan får läsaren dock aldrig.
Faktum är, att den överhuvudtaget inte ställs. Det verkar snarare som om rubriksättaren och författaren av ingressen bara skumläst texten och hakat upp sig på termologin och användandet av begrepp som ”dylanmän och dylanliveman” vilka används ungefär som synonymer för hängivet fans. Dock finns det ingenting som pekar på att författaren menar att dessa är epitet ägnade att beskriva enbart män eller ens skulle representera någon typiskt manlig karaktäristik.
Tvärtom, de tycks vara fullständigt frikopplade från kön, i det att hon till och med skriver att ”han har också frälst sin hustru, som är på god väg att bli en Dylanliveman”. Om hon nu inte syftar på att hustrun, driven av en nyfunnen dyrkan av sin mans idol, skulle vara halvvägs igenom en könstransplantation.
Bortsett från just det faktum att det är enbart män som intervjuas och att deras idoldyrkan på ett diffust sätt ställs som en könsrelaterad antites till den kvinnliga författarens egen inställning, återfinns i texten ingen som helst analys av den i ingressen utlovade genusaspekten.
Vilket väl i egentligen är lika bra; det finns ju en hel del mer tankeväckande och originella utgångspunkter för en analys av världens nu levande största musiker. Till exempel följande observationer som ändå görs i förbifarten: ”/…/ det finns ett visst mått av självupptagen autoeroticism i Dylanmännens förhållande till sin idol. Ett självbekräftande, ett speglande, ett tillfredsställande som bara Dylan kan ge dom.”
Eller: ”Fredrik har många gånger använt sig av Dylan som maktmedel i vår relation, och i sin relation till andra. Som ett sätt att positioner sig. Som ett ställningstagande, som ett plakat som förklarar honom och hans personlighet”.
Men istället för att lyfta fram dessa observationer som exempel på det psykosociala förhållandet mellan fans och idol, mellan musik och personlighet, eller som belägg för Dylanologernas särart i förhållande till andra fans, så banaliseras de, på grund av textens uttalade könsrelaterade utgångspunkt, till att utgöra en löjlig popkulturell distinktion mellan manligt och kvinnligt.
Författarens oförmåga att helhjärtat uppskatta Bob Dylan blir, istället för att vara den enklaste fråga om smak, till kvinnans misslyckande att förstå och uppskatta den manliga kulturen.
Och mest besvärande av allt: om det nu verkligen är så att det olyckliga man/kvinna perspektivet enbart är kommet ur en dålig rubrik/ingress och en för homogen intervjugrupp, vad är då författarens egentliga tes? För inte kan det väl vara fyra sidor om att hon inte tycker så värst bra om Bob Dylan?
”Få andra artister har en lika beroendeframkallande inverkan på sina fan, som låter sig berusas av varje detalj i idolens liv och karriär. De finns i alla åldrar och politiska färger men de har en sak gemensamt: de är alla män”.
Ja. Eller, förutom att det inte är sant då. För det är väl egentligen alldeles uppenbart att alla Bob Dylans fans inte är män? Om man inte syftar på att alla de fyra män som blir intervjuade i texten är män alltså, för då stämmer det ju visserligen, även om nyhetsvärdet kanske inte är riktigt detsamma.
Dock är det antagligen rätt att en övervägande majoritet av Dylans fans är män. Vilket vore väldigt intressant om det inte vore för att det samma gäller för i princip alla andra manliga kultmusiker, någonsin. Det däremot, vore väl en hyfsad utgångspunkt för en artikel (bortsett från att den redan blivit skriven sådär en miljard gånger då, naturligtvis).
Eller också, om det nu verkligen är så att männen är överrepresenterade bland Dylans fans, också i förhållande till andra manliga musikers fans, så vore det på allvar intressant att veta varför. Något svar på den frågan får läsaren dock aldrig.
Faktum är, att den överhuvudtaget inte ställs. Det verkar snarare som om rubriksättaren och författaren av ingressen bara skumläst texten och hakat upp sig på termologin och användandet av begrepp som ”dylanmän och dylanliveman” vilka används ungefär som synonymer för hängivet fans. Dock finns det ingenting som pekar på att författaren menar att dessa är epitet ägnade att beskriva enbart män eller ens skulle representera någon typiskt manlig karaktäristik.
Tvärtom, de tycks vara fullständigt frikopplade från kön, i det att hon till och med skriver att ”han har också frälst sin hustru, som är på god väg att bli en Dylanliveman”. Om hon nu inte syftar på att hustrun, driven av en nyfunnen dyrkan av sin mans idol, skulle vara halvvägs igenom en könstransplantation.
Bortsett från just det faktum att det är enbart män som intervjuas och att deras idoldyrkan på ett diffust sätt ställs som en könsrelaterad antites till den kvinnliga författarens egen inställning, återfinns i texten ingen som helst analys av den i ingressen utlovade genusaspekten.
Vilket väl i egentligen är lika bra; det finns ju en hel del mer tankeväckande och originella utgångspunkter för en analys av världens nu levande största musiker. Till exempel följande observationer som ändå görs i förbifarten: ”/…/ det finns ett visst mått av självupptagen autoeroticism i Dylanmännens förhållande till sin idol. Ett självbekräftande, ett speglande, ett tillfredsställande som bara Dylan kan ge dom.”
Eller: ”Fredrik har många gånger använt sig av Dylan som maktmedel i vår relation, och i sin relation till andra. Som ett sätt att positioner sig. Som ett ställningstagande, som ett plakat som förklarar honom och hans personlighet”.
Men istället för att lyfta fram dessa observationer som exempel på det psykosociala förhållandet mellan fans och idol, mellan musik och personlighet, eller som belägg för Dylanologernas särart i förhållande till andra fans, så banaliseras de, på grund av textens uttalade könsrelaterade utgångspunkt, till att utgöra en löjlig popkulturell distinktion mellan manligt och kvinnligt.
Författarens oförmåga att helhjärtat uppskatta Bob Dylan blir, istället för att vara den enklaste fråga om smak, till kvinnans misslyckande att förstå och uppskatta den manliga kulturen.
Och mest besvärande av allt: om det nu verkligen är så att det olyckliga man/kvinna perspektivet enbart är kommet ur en dålig rubrik/ingress och en för homogen intervjugrupp, vad är då författarens egentliga tes? För inte kan det väl vara fyra sidor om att hon inte tycker så värst bra om Bob Dylan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)