Sjukfrånvaron förklaras inte med överutnyttjande
Som HL Mencken uttryckte saken ”på varje komplicerat problem finns en mycket enkel lösning – och den är fel”. Statsvetaren Björn Johnsons nya bok ”Kampen om sjukfrånvaron” (Arkiv förlag) kunde inte ha varit mer angelägen.
Sjukfrånvaron i Sverige fördubblades mellan 1998 och 2003. Från vänster har man hävdat att det handlade om sviktande hälsa. Ett allt brutalare arbetsliv med långtidssjuka som offer och arbetsgivare som skurkar. Från höger sa man att det beror på bristande moral – svenskar sjukskriver sig eftersom det ”inte lönar sig att arbeta”.
Bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka vann mark i början av 2000-talet, påverkade den dåvarande socialdemokratiska regeringen och har i brutalare form blivit utgångspunkt för regeringen Reinfeldts reformer. Men Björn Johnson visar att den ökade sjukfrånvaron varken kan förklaras med försämrad arbetsmiljö eller ökat överutnyttjande av sjukförsäkringen.
Antalet nya sjukskrivna ökade inte särskilt mycket mellan 1996 och 2002. Ökningen av sjuktalen kan i stället till mer än 80 procent förklaras av längre sjukskrivningstider. I gruppen arbetslösa sjukskrivna kan 100 procent förklaras av detta och det är helt enkelt inte trovärdigt att ett ökat överutnyttjande skulle visa sig på ett så märkligt sätt:
Om svenska folket hade fått sämre moral eller de ekonomiska drivkrafterna till arbete hade minskat, då borde detta ha lett till att även antalet sjukskrivna ökade – inte bara till att sjukskrivningsperioderna blev längre. Samma sak om en brutalare arbetsmiljö varit anledningen.
Den ökande överrepresentationen av arbetslösa i sjukförsäkringen kan inte ha berott på att fler arbetslösa lät sjukskriva sig, flödet från a-kassan till sjukförsäkringen var litet. Föreställningen om regionala skillnader – att norrlänningar i högre grad sjukskriver sig av kulturella skäl – kan det ligga något i. Men det förklarar inte explosionen. Den norrländska andelen av sjukfrånvaron minskade under samma period.
Men i ett alltmer polariserat debattklimat fattar politiker beslut på bristfälliga och i många fall direkt felaktiga grunder.
I bästa fall har det blivit verkningslösa symbolåtgärder, i sämsta fall rent kontraproduktiva förslag. Oftast går resonemangen i cirkel: ökningen av sjukfrånvaron förklaras med ökat överutyttjande och som belägg för att överutnyttjandet ökat anförs den kraftiga ökningen av sjukfrånvaron.
Överutnyttjande förekommer naturligtvis, men förklarar inte vad som hände. Troligast är att utveckligen i stället hängde samman med rehabiliteringssystemets kollaps, menar Johnson. Möjligheterna till arbetsträning och omplacering minskade, lättare tjänster försvann, lönebidragsmöjligheten drogs in och företagshälsovården monterades ner. Sedan renodlades sjukförsäkringen och strax därefter började sjukfrånvaron galoppera.
Denna förklaring tilltalar inte socialdemokraterna (eftersom den pekar ut några av deras reformer som utlösande faktorer).
Men än mindre de borgerliga. Idén om inbillningssjuka som ska botas med ekonomiska incitament är en av alliansens mest grundläggande.
Sverige behöver hursomhelst en mer nyanserad debatt om sjukskrivningar och Björn Johnsons bok är en utmärkt början.