Anna-Sara

Den är inte riktigt färdig men nu avslutar jag här och fortsätter skriva på min nya blogg. Det tar lite tid innan jag har kommit på alla finesser och inställningar med wordpress och därför kommer den nya bloggen att förändras eftersom. Jag lyckades flytta över alla gamla inlägg men inte kommentarerna tyvärr. Men jag har skrivit ut hela bloggen och alla kommentarer och satt in i en pärm så åtminstone jag kan se och ha kvar dem. Jag hoppas att ni fortsätter att följa mig på denna sida: http://jagarinnan.wordpress.com

Nu avlöser jaktpremiärerna varandra. Redan har det skjutits 9 björnar av en tilldelning på 25 i Västerbotten och idag är det fågeljaktspremiär. Jag var ut en sväng på eftermiddagen och det var nära att jag fick skjuta mig en tjäder. Bitzi den jakttokiga donnan skällde bra men jag skrämde upp en fågel när jag närmade mig ståndskallet och det saboterade det hela.
   Denna höst kommer det inte att bli lika mycket jakt för min del, av naturliga skäl. Men en hel del jaktdagar kommer jag förhoppningsvis att kunna få ihop tack vare välvilliga och ivriga barnvakter. Och jag ser verkligen fram emot en ny jaktsäsong!


Gamla Bitzi går inte av för hackor. Imorgon är det Nils och Dajnas tur att bege sig ut i skogen.

Det har kommit mycket regn den senaste tiden. Farmor som håller noga koll har sagt att det kom över 100mm på fyra dagar. Regnet är välkommet och välbehövligt för det har varit torrt i skogen och i potatislandet.

Igår kväll kom vi hem från en fantastisk resa. Det var Nils underbara morföräldrar Göran och Ulla som bjudit alla barn, barnbarn och barnbarns barn på en kryssning till Helsingfors för att fira att Ulla fyllt aktningsvärda 80 år. Det var en väldigt trevlig resa med många glada skratt och otroligt god mat. Herre jösses, jag tror jag fortfarande är mätt! Dessutom hade jag inte anat att Helsingfors är en så vacker stad! Jag förstår faktiskt varför Helsingfors kallas för ”den vita staden”.
   Den finaste hågkomsten jag tar med mig från denna resa är när Ulla läste upp texter med minnen som hennes barn och barnbarn skrivit till henne. Det var verkligen vackert. Det var också ljuvligt att se Klara och hennes syssling Gustafs reaktioner när de mötte varandra. Klara skrattade och var så glad!  Sen är också Nils släkt otroligt fina människor och varje gång jag träffar Göran och Ulla så häpnar jag över deras energi och ork!


Som vanligt är jag försiktig med att lägga ut bilder på andra människor på bloggen om jag inte frågat om tillstånd innan och dessutom håller jag på att tota ihop en fotobok av resan därför får ni nöja er med en bild på Helsingfors mäktiga domkyrka.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg besökte jag nyligen Ricklundgården i Saxnäs. Jag har märkt att det inte är så många som känner till denna kulturskatt. Ricklundgården har en väldigt intressant och fascinerande historia. Det är inte bara historien om ett makalöst hus, massor av konst och konstnärssjälar. Det är också en vacker och samtidigt ledsam kärlekshistoria. Men jag tänker fatta mig kort, för den som vill veta mer får allt ta och göra ett besök.

Emma Ricklund (född Johansson 1897) tog i unga år över sin fars gästgiveri i Saxnäs. Hon var omtyckt av både norgefarare och fjällturister och blev känd som en färgstark och målmedveten kvinna redan i unga år. En av dessa turister som sökte sig till fjället var den då unge konstnären Folke Ricklund. Han fattade tycke för Emma och efter några års uppvaktning gifte de sig år 1936. 
   Ricklundgården uppfördes i slutet av 1940-talet. Gården beskrivs bäst som en olivlund mitt i fjällbjörkskogen. Folke insperades av sina upplevelser från bland annat Italien när huset byggdes och varje detalj är uttänkt och noga planerad. De lokala snickrarna skakade på huvudet både en och två gånger när de byggde men Folke drev på och fick som han ville.
    Folke och Emma hade ständigt besök av konstnärer både bekanta och som gäster på gästgiveriet. Konstnärerna lämnade förutom betalningen för rummet även en tavla som tack för vistelsen. Denna tradition gjorde att en ansenlig konstsamling växte fram. Dessutom var Folke en väldigt skicklig konstnär själv och han räknas numera som en av de stora Lapplandsmålarna.
   Ett par år efter att huset byggts färdigt gick Emma och Folke skilda vägar. Emma tog det mycket hårt då Folke lämnade henne. Men hon tog sig samman och tack vare hennes testamente skapades Emma Ricklunds stiftelse och nu är Ricklundgården ett museum. Annexet inhyser fortfarande konstnärer från världens alla hörn som flitigt utnyttjar de två ataljeerna som Folke ursprungligen byggde. Alla lämnar de ett verk efter sig och konstsamlingen växer. Efter Emmas död 1965 uppdagades det ett hundratal målningar som hon själv gjort. Efter skilsmässan började hon själv att måla och det var få personer som känt till detta. Emma var också väldigt duktig på vävning och olika handarbeten. 
    Tyvärr finns det idag inget galleri som visar upp all denna konst. Guiden visade oss mängder med tavlor i garderober och på alla möjliga ställen. Jag hoppas att Vilhelmina kommun och Västerbottensläns landsting i en snar framtid tar tag i detta och bygger ett riktigt galleri där denna kulturskatt kan visas upp.    
     Innan jag fotade innuti huset frågade jag självklart om lov. Guiden sa att ju mer reklam Ricklundgården kan få dessto bättre. Och det håller jag med om för Ricklundgården är ett måste om man besöker Vilhelmina/Saxnäs.


Entrén vid Ricklundgården


Vacker utsikt


Även trädgården är väl värd att studera.


Inne i själva huset. Alla tavlor har en egen historia och inredningen autentisk.


Folke Ricklund gjorde denna mosaik av björk i hallen. Vilket jobb!


Brudsängen, överkastet har Emma gjort. Efter skilsmässan låg hon inte i denna säng mer utan sov i "pigkammaren".


Man kan tillbringa timmar i huset och alltid finner man något nytt. Detaljerna är många och spännande. Även textilierna på denna soffa har Emma Ricklund gjort.


Tavlor av både kända och mindre kända konstnärer.


Jag fastnade lite för denna djävul i öppna spisen på övervåningen :)

Dags för en tävling på bloggen! För att delta: lämna en kommentar av din gissning på vikten på fisken (på bilden nedan) samt gilla snowandmotion på facebook här. Glöm inte att ange din email när du gissar så att jag kan meddela eventuell vinst.

Tävlingen pågår till måndag 15/8. Förutom äran så vinner man ett presentkort hos snowandmotion på 350kr!


Gissa vikten på denna lilla firre. Anledningen till varför jag vet vikten på denna fisk är att Nils fick en betydligt större abborre som vi vägde när vi kom hem. Och bara för att vara bevisa hur pluttig min fisk var så vägde han den också. Lillstrumpa (katten) tyckte i alla fall att den var riktigt god.

Såg just att min räknare har passerat 170 000 besök. Helt fantastiskt! Det är väl vad riktigt stora bloggar kan ha i besök på en dag men för mig är det ändå ofattbart att så pass många besöker min sida. Faktum är att när jag får höra att den eller den läser min blogg så skäms jag nästan. Det känns lite konstigt att personer jag inte alls känner i viss mån vet vad jag är för filur och vad jag sysslar med. Och tänk vad mycket fånigt trams jag lagt ut! Men jag är ändå glad att det finns människor som uppskattar bloggen och som finner den läsvärd. Tack för det! 
   Jag håller på att fixa och trixa med en ny och bättre uppbyggd blogg. Men eftersom tiden framför dataskärmen är begränsad och inte i högsta prioritet så dröjer det än ett tag innan det blir klart.


Vy över Kultsjön. Marsfjällen i fjärran.

Nils, Klara och jag brukar någon gång i veckan hitta på något tillsammans. För det mesta har vi fullt upp med allt möjligt men vi försöker att få lite kvalitetstid tillsammans också. Och då är det ju skogen som gäller, helt klart.


Klara är mycket bättre på att titta in i kameran än mamma. Tyvärr är selen snart för liten för henne eftersom hon växer så det knakar. Bärselen köpte jag för övrigt av en jobbarkompis och jag har haft mycket nytta av den!


En myr man traskar över på väg dit.


En älg hade trampat i leran före oss.


Det är fint vid stuphälla. Jag provade fiskelyckan men fick inte ett endaste napp!


En trevlig kväll var det i alla fall.


Nils och Klara vid elden. Vi var nog med att släcka ordentligt efter oss.


När vi kom hem var himlen så här vacker. Solnedgångarna är verkligen magnifika just nu.