Hans historier fängslade mig som få saker gjort.
Bakom varje bild fanns en saga vackrare och mer fantastisk än den andra.
Trots detta fungerar det gamla “en bild säger mer än tusen ord” ypperligt i detta fall.
Under sin resa genom Sydamerika, finansierad helt genom försäljningen av foton från densamma, stannade han till i El Bolson i de argentinska Anderna.
Å tur var väl det!
Allt som började med ett fotografi där i parken slutade med en helkväll av anekdoter och inspirerande samtal.
Nyligen hade han den goda smaken att dela med sig av sitt flickr-album och ikväll slår jag ett slag för en fantastisk argentinsk fotograf och konstnär som jag helt enkelt inte vill att ni går miste om!
Mar del Plata-sonen Gonzalo Marinone!
FÅNGAR BLAND ORDEN
Jag vet att allt det som sagts har blivit sagt förut.
Finns det inte något komiskt i att vi tror att vi är först med allt för att vi placerar orden i en annan följd.
Eller för att vi plötsligt har ord för det och som passar i vår “tid”.
Tid är alltid densamma, bortanför klockorna och kalendrarna är det inget annat än vinden som blåser i olika riktningar i trädkronorna.
Boris Pasternak hade både rätt och fel, beroende på vilken sida man läser ifrån, då han poängterade vikten av att “kalla saker för dess rätta namn”.
Vi förstod vad Hemingway menade i titeln till sin roman “Farväl till vapnen”.
Eller åtminstone trodde vi att vi förstod det.
Men i Sverige år 2013 heter vapnen något annat.
Vapnen är ord.
Ord med religiös eller politisk anknytning.
Det finns en stor mängd människor här idag på båda (/alla) sidor av samhället som har ett artilleri av ordklasser upp över öronen och så länge ingen vågar sudda ut eller stryka över desamma, eller rentav riva sidorna de är skrivna på, så kommer allt bara att gå runt runt.
Att lägga beslag på uttryck och ord är sedan länge ett beprövat knep världen över.
En härskar-teknik som alla andra.
Ett slags omedvetet (eller medvetet) försök till hegemoni-utövande, ett självförsvar.
I kulisserna smyger rädslan omkring, som vanligt.
I vår sönder-nischade “fyra-nyanser-av-brunt”-värld finns det ord för precis allting och lite till.
Men glöm inte att poesin är den äldsta formen av litteratur i västerlandet och att tyngden då som nu ofta låg i det icke skrivna.
Mellanrummen mellan orden, det utelämnade.
Där fanns och finns möjligheten att plocka upp förnimmelserna och följa känslans väg samt därigenom komma till egna insikter.
Detta är anledningen till att poeterna i alla tider har jagats världen över.
Poesin klär av och blottar det mest elementära.
Jag kan lova er att det mesta här och nu, idag och imorgon, runt, under och över oss är precis likadant som det alltid har varit.
Vi måste bara hitta tillbaka till det elementära.
Som Syd Barrett i Pink floyd en gång sa om hemligheten i deras musik, “leave a gap”.
Det går att applicera på det mesta i livet.
