AR dag 3 - Great ocean road

Åh, det är svårt att vara tyst när man ska upp tidigt och det är mörkt i rummet och man är fortfarande lite sömndrucken. Var tvungen att gå upp klockan 6 i morse för att göra mig redo för äventyr nummer 2: Great ocean road med de 12 apostlarna i slutet. Minibussen hämtade mig klockan 7.05, så jag hann precis slänga i mig en macka och köpa en kaffe innan jag var tvungen att gå ut. Det var visst många turer som gick samtidigt. Det kom fram 3 stycken olika chaufförer och frågade mig om jag skulle med dem innan min, Andy från Bunyiptours kom och plockade upp mig. Sedan ägnade vi de nästkommande 30-40 minuterna med att åka runt i cirklar för att hitta ett hostel som det senare visade sig ligga i andra änden av gatan. Typiskt.

Vi var nåågot fler idag. Faktum var att vi var full buss (alltså 22) som åkte på rundturen idag och bestod bara av folk som var yngre än 27. Det blir alltid lite annorlunda då. För det första verkar intresset för de fakta som guiden ger ut inte tas emot lika entusiastiskt som när det är lite mer blandat mellan unga och gamla. Eller så är det kanske bara som det verkar.

Det blev mycket bussåkande idag. Vi skulle köra hela 55 mil för att både komma dit och tillbaka, med några mindre stopp längs med vägen. Jag kände att min sömnskuld började trycka på lite väl. Det är något konstigt med sängarna. Kan inte få ro helt enkelt. Eller så är det en blandning av att jag fortfarande är så uppspelt över min resa, att snart få åka hem och att folk var ganska högljudda i korridoren långt in i natten. Så det blev att jag sov en del när jag kunde hitta en skön sovställning (dumma bussar som inte har något nackstöd... varför har de inte det för?). Men den första timmen var det i och för sig inte så mycket att se. Men sedan kom vi till Torquay, staden som är starten för ”Great ocean road” och födelsestaden för en hel del surfing-märken visade det sig. Men sedan bar det av på allvar och in på ”Great ocean road”. 

 Bells beach

Välkommen till Great ocean road

Första biten åkte vi dock inte så långt. Kanske 15 minuter in stannade vi längs Bells beach, en känd surfingstrand, för lite morgonfika (kaffe och en liten kaka). Under högsäsong och rätt förhållanden brukar här krylla av entusiastiska surfare, men idag var det inte riktigt rätt väder. Där var kanske 4 som försökte eller väntade på bättre tider, men det såg ut som att de kommer få vänta ett litet tag till.

Efter Bells beach började turen på allvar kändes det som. Vi körde längs med havet mer eller mindre hela tiden och upp och ner för olika klippor och kullar som gick längs med vägen. Det var riktigt fint stundvis. Solen tittade fram emellanåt och gav liksom lyster till klipporna och havet. Efter någon timmes körande kom vi fram till Lorne, där vi tog ett litet stopp för att sträcka på benen och för att beställa mat till oss vid en fyr som vi skulle besöka lite senare. Lorne var ett typiskt ställe som alla Melbournes studenter åkte till för att lätta på trycket efter tentaperioden, så här var rätt så många barer för att vara en så pass liten by.

 

 Crimson rosellas

Jag med en nyfiken kings parrot

"any food for me?"

En timme senare stannade vi till på ett annat litet ställe som i sig inte var mycket mer än ett litet café mitt ute i ingenstans, men som hade blivit känt för alla sina papegojor som var ganska så vänliga om man säger så. Det dröjde inte länge efter att vi hade stigit av bussen innan en massa färglada små papegojor började flocka sig runt oss för att se om vi hade något gott att äta. De två vanligaste som kom var ”Crimson Rosella” och ”kings parrot”. Och de skojade inte när de sa att de var vänliga. Inte långt därefter började de sätta sig på alla möjliga ställen, som någons axel, någons arm eller, favoritstället, på huvudet. Vi hade mycket roligt åt de små liven, fram tills vår chaufför sa att vi fick vara lite försiktiga då vissa av dem hade salmonella. Då blev de plötsligt inte lika roligt när de satte sig på en.

 Fyren vid Cape Oatway

Tarzan-koala

Så efter ÄNNU en timme (jodå, mycket körande blev det), vid 13 ungefär, var vi framme vid fyren för att äta lunch. Man fick antingen välja mellan lite Australiensk korv eller falafel, med tillhörande pastasallad och grönsallad. Jag tog falafel, vilket var helt okej. Jag var mest glad att få någonting i mig. Efter maten stegade jag bort till fyren för att ta lite bilder och titta ut över havet. I fyren satt en fyrvaktare som försökte skoja med mig, men som passerade rätt förbi mig (han frågade ”whe're you from? Och när jag sa ”Sweden” så sa han rätt sarkastiskt ”never heard of the place”. Jag förklarade då var det var... kan inte läsa sarkasm alls...) Men när jag var på väg ner fick fyrväktaren ett radiomeddelande och vände sig sedan till mig och frågade ”Do you wanna see a whale?”. De hade nämligen siktat en knölval i området. Jag fick låna hans kikare och inte långt därefter fick jag se knölvalen göra en fantastisk backflip. Så himla häftigt! Jag var så till mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, än mindre ge kikaren till någon annan. Men förr eller senare måste man ju åka vidare... mycket kvar att se än. Men himla kul att se en val. Vilken bonus! Innan vi åkte vidare stannade vi till precis innan den stora vägen för att titta på alla koalor de hade längs med vägen. Jag trodde koalor var sällsynta innan jag kom hit, men i Victoria är de nästan på gränsen till för många, vilket leder till att de håller på att ta kål på många av eukalyptusträden då de äter upp alla löven så att träden inte kan andas längre. Det verkligen kryllade av dem här och man kan förstå vilka problem de kan vara. Vi hittade en liten Tarzan-koala som svingade sig från en gren till en annan. Var ganska kul att se.

 Apostlarna!

Och till slut, vid 15.45 ungefär, kom vi till dagens höjdpunkt. De 12 apostlarna! Man fick gå under vägen och kanske 5 minuter för att ta sig ut till utsiktsplatsen, men när man väl fick se dem var de helt fantastiska. Jag hade dock hoppats gå längs med stranden för att se dem. De hade varit väldigt häftigt. Men på grund av säkerhetskäl (var ganska branta klippor och ofta ganska höga vågor) så gick inte det. Men det var häftigt från en höjd också och med solen som höll på att gå ner i bakgrunden. Känns coolt att ha sett dem på riktigt och inte bara på kort. Och för en gång skull kändes de STÖRRE i verkligheten än på bild.

 Loch Ard gorge

Innan solen gick ner tog vi vårt sista stopp 5 minuter längre bort vid Loch Ard gorge för att se apostlarna från en liten annan vinkel och se lite fler formationer innan solen gick ner. Det är svårt att låta bli av alla de krafter som formar landskapet och hur varierande ett landskap kan vara.

Sedan var det dags för den låånga resan hem, som raka vägen tog 4 timmar. Då ingick ett stopp i en liten stad på vägen för att handla något att äta och fylla magen med. Jag fick dock vänta lite längre, då jag hade mat som behövdes ätas upp på mitt hostel. Så jag fick nöja mig med ett äpple och lite tidigt fredagsgodis som jag köpte från coles. På den långa resan sov jag mest (som alla de andra), men satt även och funderade på min underbara resa. Jag är nu nere på ensiffrigt och är snart hemma i Sverige igen. Det känns fortfarande så overkligt, men samtidigt så nära. Och imorgon åker jag till Adelaide redan, min storstad nummer 2. Fast inte utan att ha en liten rundtur på stan först. Ikväll däremot ska jag sova och förhoppningsvis lite längre. Det börjar kännas i kroppen att jag har sovit dåligt. Vilket bådar gott för resan hem. Då borde jag vara så pass slutkörd att sova på flyget blir lätt som en plätt.