Dom kommande E-böckerna
"Vägen till min första Allsvenska match!"
"Vägen till min första Elitserie-match!"
Dom kommer att fyllas med berättelser av Allsvenska/Elitserie spelare
som lirar eller lirat minst 1 Allsvensk/Elitserie-match genom åren.
Här kommer du att kunna att följa deras resa och läsa deras egna
unika berättelser och historier om blod, svett, glädje och tårar.
Om vad som krävdes för att nå de utsatta målen och vägen fram till deras första Allsvenska/Elitserie match.
Om olika uppväxtförhållanden och förutsättningar men med samma drömmar.
Syftet och målsättningen med boken är att inspirera och motivera barn, ungdomar och samtidigt vara
ett verktyg för idrotts och ungdomsledare.
Oavsett hur många matcher man spelat så är just resan fram till sin första match som är av betydelse
för att inspirera våra barn och ungdomar.
Vi Lirares mål är att Boken kommer att distribueras utan kostnad till alla intresserade föreningar och idrottsledare i Sverige.
Således kommer då även Boken att kunna läsas och laddas ner gratis på av Vi Lirares valda distributionskanaler.
Det här är Vi Lirares sätt att ge tillbaka vad idrotten
en gång givit oss, genom att ge våran story om vad som
krävdes för att gå hela vägen till Allsvenskan/Elitserien och varför vi aldrig gav upp.
Du spelare med kärlek till sporten och som vill dela med dig av din story, och samtidigt motivera och inspirera barn och ungdomar. Mer info och registrering. Fotbollsspelare Hockeyspelare
Sköna utdrag från Lirare:
När jag var sex år så spelade jag och min tre år äldre bror Tomas och våra kompisar spontanfotboll på våra gräsmattor varje dag i bostadsområdet. Jag var yngst och fick oftast spela back och jag försökte efterlikna Franz Beckenbauer som var min idol.
Lycktstolpar och tröjor var våra mål och det hände att kupan på toppen råkade träffas och gick i tusen bitar. Det var inte uppskattat av alla, framförallt inte av vår vaktmästare på området, som höll igång vår konditionsträning genom att jaga oss för att försöka få tag i oss och bollen, men tjii fick han, vi var snabbare.! Detta var starten på min fotbollskarriär. Min första riktiga pojklagsmatch fick jag göra åtta år gammal med min brors lag Mönsterås Goif, de var tre år äldre än mig.......
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag får åter följa med min pappa Lars till anrika Hovet och se finalen mellan AIK-DIF, det är match tre och AIK leder med 2-0 i matcher. Året är 1984. Stämningen är magisk på läktaren och spelet böljar fram och tillbaka. Alla mina idoler krigar om varje mm på isen.
Det är Södergren, Mörth, Nänsén, Björn Carlsson, Berglund, Kalle Lilja och alla de andra, för jag kan DIF:s laguppställning. Jag vet vilken klubba dom spelar med, vilka skridskor de har och har dom ändrat tejpningen på klubban, så berättar jag det snabbt för min pappa. DIF är allt för mig, och jag är 10 år.......................
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag var femton skulle vi åka på en turnering med stadslaget i handboll till Ystad, men samma helg var det också träningsläger med fotbollen i Eskilstuna. Jag var tvungen att välja, men det var inte så svårt. Det blev fotbollen, och efter det var jag inte välkommen i handbollen längre så det där löste sig själv. Jag har alltid haft delmål i livet.
Att ta sig in i Wartas 59:e lag 1, när jag kom in där så var nästa delmål att ta sig in i juniorlaget. När det gick vägen var nästa delmål att ta mig in i B-laget, när det gick vägen var nästa delmål att ta mig in i A-laget som låg i gamla div III, som i dag heter div 1. Jag spelade sex A-lagsmatcher, sen ringde Anders Bernmar som då var IFK Göteborgs klubbdirektör. Han erbjöd Warta 25.000 kronor för mig,.......................
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det börjar med ett par benskydd som är alldeles för stora. Det börjar med du känner den där nervositeten som är så svår att skaka av sig, den som är underbart härlig och alldeles läskigt otäck på samma gång. Känslan av inte riktigt veta om du önskar att domaren ska blåsa igång matchen eller om du helst bara vill springa iväg och gömma dig. Fast egentligen börjar det ännu tidigare.
Precis innan du ska somna hemma i din egen säng under den stora affischen på din idol och din idol har det där stora leendet, han har Ajax-tröjan på sig och han är fortfarande ung och har en glugg mellan framtänderna. Du tänker att han också kände det där pirret i maggropen när han tänkte på matchen. Och du är säker på att han känner det fortfarande även om han ska gå ut genom en spelargång och mötas av tiotusentals röster medan du ska snegla mot sidlinjen för att kolla om mamma och pappa fortfarande står kvar och tittar............
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag var 8 år skickade vår mamma i väg mig och brorsan på kollo till Barnens Ö. På kolonien Strandhem vistades vi hela 7 veckor med andra ungar från förorterna till Stockholm. Strandhem hade en fotbolls-tunering som rullade under vistelsen där alla skulle delta.
En varm sommardag kom min mamma och hennes nya kille och hälsade på oss och gav oss efterlängtade paket med godis och serietidningar. Den dagen skulle naturligtvis det laget jag spelade i lira match.
Det var första gången jag drog på mig en matchtröja och jag var 9 år. Efter att ha gått och visslat och plockat sten på planen i 10 minuter var det dags att bli utbytt. Det här med fotboll verkade inte riktigt vara min grej...............................................
