LedarBloggen

Manglat ännu en bok i den digra litteraturlistan på rektorsprogrammet; Jon Pierre, Skolan som politisk organisation, en antologi med flera olika skribenter och med flera olika perspektiv på de förändringar som gjordes på 90-talet med kommunaliseringen av skolan, nya styrdokument och rektors och lärares förändrade roller. 

Denna decentraliseringsprocess har på senare år ifrågasatts tämligen rejält. Man pratar idag om två olika framtida inriktningar; mångfaldsmodellen eller likvärdighetsmodellen. Å ena sidan är det viktigt att ha en likvärdig skola och därmed en gemensam huvudman, staten. Å andra sidan är det lika viktigt att man regionalt och lokalt, med mångfald, kan ge rektorer och pedagoger visst friutrymme att anpassa sin undervisning till den egna regionen, kommunen eller skolan.

Men hur klokt är det egentligen att ha en statlig uppdragsgivare, men kommunala krafter som ska förse oss med de medel som behövs för att uppnå de av staten uppsatta målen. Kan vi ha det så i längden, behöver vi kanske välja ... eller inte? Jag velar ....

Och var hamnar rektor i allt detta? Vilken är rektors viktigaste roll; att se till att eleverna uppnår de statliga läro- och kursplanemålen eller att hålla den kommunala budgeten?

Jag velar igen .... 

Ljusglimtar, eller snarare ljudglimtar, i en osedvanligt kall och grå höst; Womex-festival (World Music Expo) i Köpenhamn. Musik från världens alla hörn, ett myller av människor och en stor portion danskt "hygge". Det värmde!

Har ägnat merparten av dagen åt att titta tillbaka på läsåret 2009/10, först i vår s k kvalitetsdialog där vi skärskådat kvalitetsredovisningarna 2010 (med utvecklingsledarna), sedan med att läsa redovisningen av vårens portfolioenkät till föräldrarna och sist åt att reflektera över de resultat årets LUNK-enkät (Lunds ungdomsenkät) visar.

Mycket av det vi gör i skolan idag håller hög kvalitet, det kan vi själva konstatera och det får vi också mycket beröm för, både från förvaltningshåll, föräldrahåll och från gäster som besöker skolan. Vi är duktiga på många områden, ligger ofta i framkant och är ivriga att ta till oss nyheter. 

Ändå blir jag lite nedstämd och bekymrad när jag tar del av diverse utvärderingar och enkätresultat; LUNKen visar på ett knappt medelmåttigt resultat (jämfört med andra skolor i Lunds stad) vad gäller elevers upplevelse hur de främst får veta hur det går för dem i skolan; via IUP:n, utvecklingssamtalet, andra samtal med läraren, skriftliga omdömen eller annat sätt, typ loggböcker, kamratrespons etc. Bara drygt fyra elever av tio (strax över snittet för alla Lunds stad-skolorna) ser sin IUP som en viktig del för sin kunskapsutveckling, inte alla upplever att de får bra feedback inför utvecklingssamtalet via de skriftliga omdömena (under snittet) och mest nedslående; rekordlåga 17% (32,9 snittar hela staden) av eleverna instämmer i påståendet "Lärarna planerar de olika inslagen i undervisningen tillsammans med oss elever."

Nu finns det förvisso en hel del man kan anföra som orsaker till det inte helt optimala resultatet; omständigheterna kring hur, var och när eleverna besvarat enkäten, hur elever på olika skolor uppfattar begreppen olika, hur väl och hur länge verktygen varit med i elevernas vardag osv. Det finns en hel del felkällor, resultaten och siffrorna ska läsas och tolkas försiktigt. Men frågan är: har eleverna tolkat frågorna fel, missförstått eller är det faktiskt så att de inte upplever mer mening med IUP, skriftliga omdömen och utvecklingssamtal, och i så fall varför upplever de inte det? 

Nog måste vi kritiskt granska oss själva här vid lag och fundera över vad vi kan göra bättre.... I vilken mån är eleverna delaktiga i planeringen av arbetsområden? Vilken kvalitet har vi på de skriftliga omdömena? Hur får vi en IUP som verkligen av eleverna upplevs som ett levande och utvecklande dokument? 

På samma sätt upplever jag resultaten från försommaren och den då genomförda föräldraenkäten om portfolio/lära-att-lära. Trots det relativt låga deltagandet, (drygt 40-procent) kan man få en rätt bra bild av hur föräldrar kommer i kontakt med och upplever vår sedan åtta år införda portfoliometodik. Många har en allmän uppfattning om att "det där med portfolio är bra, "de lär sig att tänka" och liknande. De flesta uttrycker det som något väldigt positivt, utvecklande och intressant. Men det är inte många föräldrar som vittnar om ett flitigt bruk av portfolion som redskap för kunskapsutveckling, i hemmet eller i skolan. Knappt att man ens ser den på utvecklingssamtalet, säger några. 

Åter igen, vad kan vi göra bättre? Varför är inte portfolion tydligare än så för föräldrarna? Varför används den endast vid utvecklingssamtalen? Hur väl integrerad är portfolion i all undervisning?

Man kan tycka vad man vill om kvalitetsredovisningar och kvalitetsdialoger (många svär över dem ;-), men det får i alla fall mig att se mönstren, de röda trådarna och sambanden mål och resultat.  

I morgon ska jag skriva färdigt kvalitetsredovisningen för läsåret 2009/10 .... !

I rektorsprogrammet har vi fått i uppgift att göra besök i den egna verksamheten; den här gången en uttalad uppgift att endast observera ... men, tänker jag, i framtiden förhoppningsvis också för att vara behjälplig som en extra pedagoghand. Något man sällan ger sig tid att göra, även om jag försöker ta de möjligheter jag kan att träffa elever och pedagoger ute i arbetslagen, t ex alla de gånger jag söker upp pedagoger och elever på sina arbetsplatser och klassrum hellre än att skriva mail, lägga en lapp eller ringa; tillfällen att träffas IRL. 

Så här löd instruktionerna:

1. I Fronter finns en besöksmall att skriva ut. Använd den och börja redan nu att dokumentera när du gör planerade besök. Det synliggör både vad du gör och underlättar systematiken.

Mitt i uppstarten av en-till-en på den egna skolan läser jag i tidningen om hur en grannskola i kommunen råkat ut för ett osedvanligt brutalt rån av ett antal äldre ungdomar, när de rånat flera trettonåringar på sina skoldatorer. Bestulna på sina nya lärverktyg, men också bestulna på sina möjligheter till ett modernt lärande och, vad värre är, sin tillit till omvärlden och sin självklara trygghet att kunna gå till skolan oantastade.

Man blir bestört... och förbannad! Att händelsen nu får skolpolitiker i kommunen att överväga att skärpa reglerna för hur elever ska handha sina lärverktyg oroar mig än mer. Ska dessa negativa krafter få styra en hel generations möjligheter till lärande? Tyvärr riskerar vi nu att fokusera svårigheterna och inte se möjligheterna, som är så långt mer omfattande. Självklart kan man inte ignorera problemet, men det är i proportion till vad möjligheterna ger, faktiskt ett relativt litet problem, kanske inget problem alls, på sikt. 

Hela lärandekonceptet med att varje elev ska ha tillgång till en egen bärbar dator bygger på att eleverna ska disponera verktyget hela tiden, både i skolan och i hemmet, att det ska ske ett kontinuerligt och smidigt lärande var eleven än befinner sig. Lärande sker överallt, inte bara inom skolramen mellan 8-15. Särskilt om lärandet bygger på eget skapande och konstruktivistiska idéer om kunskap, och vi vill skapa en skola som tar sin utgångspunkt i just detta. Då måste eleverna ha möjlighet att arbeta med sitt lärande också på hemmaplan.

Låt oss inte nedslås av detta, se över hur vi kan motverka detta, ja visst, men inte binda upp oss med förbud och regler som hindrar en storartad vision som sannolikt kommer att innebära en revolution för lärandet. 

"Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa ditt liv stående på ett ben." Gammalt kinesiskt ordspråk .... Jag tänker mest 1-1-satsning. Vem vill bli stående på ett ben?

Sensemaking, eller meningsskapande, är ett begrepp som diskuteras i senaste numret av Chef & Ledarskap. I denna artikel, som tar sitt avstamp i en nyutkommen bok, Rektors ledarskap av Margrethe Brynolf och Sören Augustinsson, lyfter man fram de ökade kraven på kontroll, hårdare styrning och dokumentation som faktorer som inverkar menligt på det goda ledarskapet.

"Kontrollen har exploderat och det vänder vi oss emot, säger Margarethe Brynolf. Eftersom det är så mycket som ska kontrolleras måste man också dokumentera allting för att ha ryggen fri. Det leder till att det egna ansvaret tas bort och tilliten raderas.(---) Människan har en inneboende drift att skapa rutiner och regler. Det är en del av meningsskapandet, sensemaking. Men det blir lätt för mycket. Om man i arbetslivet skriker efter nya regler så fort verksamheten drar iväg åt ett okänt håll hamnar man snett, i värsta fall i ett nytt kaos. Men om man förstår hur vi som människor gör när vi skapar mening, då begriper man också paradoxerna i en organisation på ett annat sätt och kan hantera både stabilitet och förändring, säger Sören Augustinsson."

Visst är det så. Vid tillfällen då det inte finns en absolut regel att luta sig emot, efterfrågas detta; man vill ha en tydlig och för alla tillfällen gångbar regel. För mycket av sådana regler, menar jag, gör just detta som författarna till ovanstående bok menar, att den enskilda individen kan sluta att tänka själv och bara hänvisa till vad står i någon regelbok. Handlar det inte om att frånsäga sig ansvar?

I rätt många av de "speciella" situationer som man dagligen och stundligen hamnar inför i skolans komplexa värld, finns det sällan någon patentlösning, någon regel som kan gälla för alla de tillfällen som dyker upp, varje situation måste bedömas från fall till fall och med varje enskild pedagogs sunda förnuft.

I senaste numret av Lärartidningen finns en artikel på samma tema, Inspektion negativ för skola, om en kommande bok av Gunnar Berg; Skolledarskap och skolans frirum, som menar att skolorna måste vara delaktiga i sin egen utvärdering, för att utvecklas på ett optimalt sätt. Skolinspektionen och dess feedback, ja visst, det behövs säkert till någon del och på vissa platser, men väl fungerande skolor behöver främst ett stort mått av feed-forward; kompetenta utanför-ögon som kan se vad respektive skola behöver för att utvecklas ytterligare. Det som gäller för elever, vad gäller självvärdering (en av de viktigaste faktorerna för elevers lärande) gäller så klart också i vuxenvärlden, bland skolledare och pedagoger. 

Är det bara jag som saknar Myndigheten för skolutveckling?

Ibland är det särskilt roligt att vara rektor; i dagarna har vi äntligen kommit till en punkt då vi kör igång flera års väntan och längtan att köra igång ett 1-1-koncept. Med Lunds stads IKT-strategi och med lite ekonomisk starthjälp i ryggen kan vi, enligt politikers och förvaltningslednings direktiv, efter lovet (10 november) förse alla våra årskurs 7 elever med en egen bärbar dator. Jubel i klassrummet och jubel (dock något mer kontrollerat och subtilt) i lärarlaget ...

Bland mina Facebookvänner har det de senaste veckorna figurerat olika siffror som angett hur många gånger man blivit googlad i månaden, ett slags bekräftelse på att man är eftersökt och intressant. För någon kanske jagstärkande och uppskattande, men för de flesta antagligen betydelselöst och rätt intetsägande. Men lite roligt är det dock att göra manövern, särskilt om man gör det många gånger; googlesökningar på Ulf Tornberg flukturerar mellan 3 982 och 1 235 på bara 30 sekunder och 4-5 uppdateringar!

Läser i Sydsvenskan om Nossebro skola som på kort tid (3 år) gått från att vara nästsämst i Sverige till att vara bäst, mätt i andel behöriga elever till gymnasiet. Receptet har varit att konsekvent integrera elever med särskilda behov i de vanliga klasserna, enligt en enig forskarkår det absolut bästa sättet att nå ett optimalt resultat. 

Blandning ger bästa resultatet, i skolan såväl som utanför skolan.

I fredags på Skolledarforum fick vi än en gång presenterat för oss vilka faktorer som är mest avgörande för elevers lärande (siffrorna anger effekter på lärande, låg siffra, liten effekt och tvärtom) klasstorlek (0,21), lärarutbildning (0,11), läxor (0,29), individualisering (0,23), webbaserade läromedel (0,18) etc. Alltså inte så stora effekter och därav kanske inte heller så mycket att ta hänsyn till och prioritera om man vill öka elevers resultat.

Däremot talar följande variabler och siffror sitt tydliga språk; återkoppling (0,78), formativ bedömning (0,99) och elevers egna bedömningar (1,20): Enligt forskaren John Hattie, i en 15 år lång studie, med 80 miljoner elever involverade, är det mötet mellan lärare och elev som är det avgjort viktigaste (ingen siffra nämndes dock). Det är pedagogen som betyder mest (och nota bene, inte lärarutbildningen). Läs mer om Hatties studie på forskning.no och/eller titta på inlägget om Feedback och feedforward.

Skolledare har en faktor 0,36, inte helt oväsentligt således ;-P.

Men än en gång är nya skollagen och forskningen på kollisionskurs, tycker jag. Om man tar hänsyn till vad det står i nya skollagens inledning, i den sk portalparagrafen, §4, där det anges:

"i utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt."

... så tänker åtminstone jag att rektorer och pedagoger med detta får tydliga signaler; att nivågruppera mera framöver, för då lär man ju kunna utmana de starkaste eleverna bäst. Men så klart på bekostnad av ett sämre självförtroende för de elever som behöver mycket stöd. Rakt emot forskarrön således. Nossebro skola förespråkar fler lärare ute i klasserna och mindre exkluderande manövrar när man placerar elever i särskilda undervisningsgrupper. Nivågruppering i kärnämnena, som vi på sätt och vis praktiserar på vår skola, borde tas under övervägande. Finns det bättre lösningar? Forskningen är tydlig med det inkluderande och det ska vi också vara i praktiken; extra personal i kärnämnena och specialpedagogen ute i verksamheten, i linje med vad modern forskning säger. 

Åsså, glöm inte att feedbacka, formativt bedöma och låta eleverna få många tillfällen att bedöma sig själva! Det är det viktigaste!

Grät idag på morgonen ... Plötsligt är de egna problemen rätt futtiga.

Var igår på utbildningsdag med SKED, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Skoldatateket. Kan inte direkt påstå att jag fick klarhet i alla möjligheter med kompensatoriska hjälpmedel, eller alternativa verktyg eller lärverktyg (välj själv; sist minst exkluderande), men jag känner mig klart inspirerad att ta tag i denna "djungel" och har fått flera uppslag till hur man kan få hjälp att få ordning i detta svåra.

På rektorsprogrammet har vi fått i uppgift att föra läslogg i lärplattformen; välja ut stycken vi gillar, ogillar, undrar över eller startar tankeprocesser. Det är en hel del understrykningar och gulmarkerade texter hittills, finns mycket att reflektera kring. De egna reflektionerna ska sedan kommenteras av de andra i lärgruppen och jag ska kommentera mina kollegors inlägg. Ett bra sätt att hålla dialogen igång om väsentligheterna i de texter vi får att läsa. Publicerar en del av det jag funderat över i den digra litteraturlista vi håller på att ta oss igenom (dock inte mina lärgruppares kommentarer). Här kommer en del av dessa, i Läslogg 1:

"Men i dessa snabbt föränderliga samhällen är skolornas mål och syften, eller sätten att uppnå dessa, sällan klara och statiska. I en mer och mer globaliserad och kunskapsbaserad ekonomi måste skolorna lägga grunden för livslångt lärande samtidigt som de ska klara av nya utmaningar som föränderliga befolkningsmönster, ökad invandring, förändringar på arbetsmarknaden, ny teknik och snabbutvecklande kunskapsområden."

Förbättrat skolledarskap Volym 1 Politik och praktik (sid 15)

I senaste numret av Chef & Ledarskap recenseras ett antal (3) böcker om framtidens ledarskap. I artikeln finner jag flera saker som jag själv tänkt rätt länge nu. Vi har ett samhälle i snabb förändring och som framfusigt tar mark i skolans värld, om vi vill det eller ej. Men skolan i sig, med all dess "trögrörliga", traditionella och hierarkiska strukturer, står på många sätt väldigt still; vi har klasser om 25-30 elever, som bevistar 40-minuters lektioner i skolsalar som ser ut som de gjorde för 100 år sedan, mestadels lärare som överför kunskapsbitar i lagom portioner, för elever att svälja på samma sätt, samtidigt och med samma innehåll. 

Det nya begreppet för dagen, i alla fall för mig, är "distribuerat ledarskap"; ett ledarskap som bygger på medarbetares engagemang, ansvar och initiativ; när man "ser alla på skolan som potentiella ledare, coachar dem som vill ta mer ansvar och fördelar ledarskapet efter situation och individ." Ett ledarskap som bygger på gemensamma värderingar och ett grundläggande partnerskap, på deltagande, samarbete och gemensamt skapande. På samma sätt vill man skapa ett distribuerat lärande, med en skola med elever som lär med moderna verktyg, i situationer som liknar verkliga livet, med problem att lösa, i ett samlärande och kreativt lärande-koncept och med ett slags coachande pedagoger som lotsar eleverna i sina egna medvetna lärandeprocesser.  

Nyckelord är varje elevs personliga utveckling, ökat elevansvar, individualisering, mångskiftande bedömning, en handledande lärarroll, ett uppbrytande av fasta strukturer och undervisningsrum, en organisation som bygger på samverkan och medverkande föräldrar. 

"Om skolan inte hänger med riskerar den att plötsligt en dag ses som irrelevant av eleverna. De kommer helt enkelt att föredra att lära sig saker på annat sätt än i skolan - eller i alla fall välja de skolor som börjat fatta galoppen."

Kan vi räkna oss till skolor som "fattat galoppen"? Jag tror det, men vi står inför stora utmaningar.

Torsdagkväll , matlagning och P1 - och ett inslag och en påminnelse om ett program om Keith Jarrett, som sändes första gången i maj i år. Kom in i programmet sent, men blev intresserad och lyssnade senare på programmet på webben.


Förutom inklippta intervjudelar med Vera Brandes som producerade konserten och Jarretts musik i bakgrunden, berättar människor om stunder i livet och känslor musiken väckt hos dessa. 

"Kölnkonserten har med åren blivit en hörnsten i miljoner skivsamlingar världen över. Den är, med sitt stilrena omslag, som gjord för att ligga framme - och spelas. Den har hörts genom sommaröppna fönster, människor har spelat den vid möten och avsked, till och med när barn blivit till."

För mig är det sent 70-tal, tidigt 80-tal, lägenhetskollektivet på Södergatan, stora ytor, blank parkett, öppna fönster och försommarhetta, dofter av regnvåt asfalt och cigarettrök, lättsinnigt liv och framtidstro, allt är möjligt!