Jag heter Karin Lissel och spelar fotboll i Tyresö FF. Vi vann allsvenskan förra året. Alla som spelar i vårat lag är professionella fotbollsspelare. Bara en i laget kommer från Tyresö, resten kommer från andra delar av Sverige eller från andra länder.

Förutom att spela ihop tillbringar vi mycket tid tillsammans. Har vi bortamatch reser vi dagen innan och kommer hem dagen efter. Nu nyss när det var EM i fotboll såg vi matcherna tillsammans, de av oss som inte spelar i något av de landslag som var med i turneringen. Genom all tid vi har tillsammans blir vi också bra vänner.

När vi spelar en match talar vi hela tiden med varandra. På planen går allt väldigt fort så det gäller att hitta ett språk som både är tillräckligt snabbt och kan förstås av alla, även av de spelare som varken talar svenska eller engelska. Man kan inte titta på allt själv så det är väldigt bra om man får hjälp av de andra laget som till exempel kan säga saker som akta rygg, ta med dig fram, kommer sidan, fall, lyft. Att få den här kommunikationen att fungera kan vara skillnaden mellan om vi vinner eller förlorar matchen.

Det är genom att prata om personliga saker som man lär känna någon. Det gör också att vi får den där extra tilliten till varandra på planen. En fotbollsmatch kan vara tuff. Vi är beredda att offra oss för varandra. Det blir inte bara en grej som handlar om fotboll, utan också till något på ett personligt plan. I Tyresö funkar allt väldigt bra och vi är just nu ett tajtare team än någonsin.

I ett fotbollslag finns det ju en viss konkurrens mellan spelarna om att få spela på matcherna. Min bästa vän och jag har lärt känna varandra genom fotbollen och vi konkurrerar med varandra om att spela på samma position i laget. Men vi låter inte den delen hindra vänskapen mellan oss. Det gör ingen av spelarna, det skulle inte fungera. De senaste tio åren har det kommit in mycket mer pengar i vår sport än vad som fanns tidigare. Men inte heller det har ändrat på hur vänskapen mellan spelarna fungerar.