Helgens kappsegling !

Två Tiger22:or har kappseglat denna helg , jag har bara en kort rapport från Cirdan och så har jag hört att Hummingbird seglade sig till en 2:a plats i Nynäshamn endast slagen av en Neppare !
De är svåra de där Nepparna och jag tror inte Stefan är helt nöjd med andraplatsen ! Men hur som helst så får man gratulera besättningen på Hummingbird till 2:a platsen !

Hummingbird X-pokalen 2005

Cirdan deltog på Gran prix seglingen (Gransegels regatta) i Lördags, det var ca 25 båtar som deltog, vinden låg runt 7-10 ms med nån enstaka by på 15 ms. Benke har gjort en del jobb med båten och blev inte riktigt klar med allt till denna säsong.

Nya ideer och mera arbete, den blå lacken är nedslipad och den svarta skymtar fram.

Bla så saknas genuaskenor, så det blev till att hissa den nyinköpta focken från Gransegel. Benke uttryckte nåt i stil med "Kryssen gick bra ", på vanlig hederlig svenska för oss som inte utrycker oss så blygsamt som Benke brukar göra så betyder det ungefär "vi gick som fan på kryssen och fullständigt mosade allt motstånd" !

Cirdan Gran Prix 2005


Spiken satt inte där men en andraplats är inte fy skam det heller ! Grattis till besättningen på Cirdan (Christer "Sjövinge" Johansson gastade).

Vann gjorde en 606:a, tre kom en Lotus och fyra kom en M30:a

Hoppas jag kan komma med lite utförligare information snart...

Konsten att ”hotta” en Tiger

Ja, rubriken kan ju förefalla en smula pretentiös och utmanande. Men i den andan har jag blivit ombedd att skriva några rader om Tiger 22:an. Och främst handlar det ju förstås om jakten Bruzaholm som för ett par år sedan inköptes i "icke-kappseglingsbart skick". Jakten tog ju förra året hem segern i den stora klassen på Pater Noster Race i konkurrens med IMS40, Mumm, Smaragder och allt vad de heter. Det blåste förstås A 22 – vind med bortåt 18 m/s i byarna och med nya Ottossonsegel lyckades vi hålla undan. Visst, man ska förstås inte dra för stora växlar på en enskild händelse och där förutsättningarna för framgång är gynnsamma, rätt vind, bra segel och inte minst en fantastisk besättning. Men allt det där har jag ju skrivit om i en tidigare artikel på hemsidan.


Det roliga är väl att jakten Bruzaholm efter en genomgripande renovering och uppgradering över huvud lyckades i sitt första riktiga elddop. Och det är gott så, även om det aldrig mer skulle upprepas. De följande raderna kommer att ägnas åt en del väsentliga saker som kan vara avgörande när det handlar om att få fart på Tiger22:an. Naturligtvis har vi folk i klubben som vet åtskilligt mer än jag om Tigerjakten. Vi måste ju genast omnämna Sven Högelin, Bengt Pettersson, Stefan Andersson, Bernt Jansson och andra som ägnat år av möda och arbete åt sina Tigrar. Inte minst är det genom att utbyta erfarenheter med dem som det blivit möjligt för mig att optimera Bruzaholm på ett någorlunda vettigt sätt. De här raderna vänder sig kanske främst till dem som ännnu inte kappseglar eller funderar på att skaffa sig en Tiger22.

Om man ska ta det från "botten" och det ska man väl göra. Ja, då handlar det främst om köl och roder. Det är ju allmänt bekant att kölarna på Tigrarna är skeva och deformerade i olika grad när de kommer ut ur formen. Det lär ha byggts kring ett 15-tal och ju senare bygge ju sämre köl. Min egen jakt är troligen en av de första som byggts och kölen var mycket jämn och snygg, om än med felaktiga kurvor. Jag har ganska ingående beskrivit hur kölen rättades till i en tidigare artikel. Det handlar främst om att närma den så gott det går till Peter Norlins originalritning. Men det finns andra aspekter. Man kan ta upp de kölfickor som är utritade på linjeritningen och få bort c:a 100 kg. Man kan vara mer drastisk och såga bort det dubbla och ännu mer med en väl vässad motorsåg. Man kan också som Bernt Jansson har gjort såga bort rejält med bly, strax under sulan och istället gjuta i mera längst ned. Den i sig genialiska idén ger ju en lättare jakt med i stort sett samma styvhet även om släpmotståndet i gengäld ökar.


Än mer drastiskt blir det om vi tittar på Refuge där en relativt lätt (c:a 1050 kg) bulbköl använts. Då kölen i original var tänkt att passa även SK30 är den i själva verket för lång. Här har Bengt Pettersson fått bort en del bly i akterkant köl genom att korta underkanten c:a 30 cm drygt och dessutom erhållit en elegant fallande roderstäv som på de klassiska jakterna. Ja, originalkölen har en lodrät avslutning. Framförallt har flera ägnat sig åt att försöka flytta fram tyngdpunkten på Tigern. Bengts nyss nämnda variant har också i en del fall kompletterats med att flytta fram och korta överbyggnaden och kapa häcken en c:a 40 cm. Också genom att ta bort den självlänsande sittbrunnen i vissa fall har jakten "rest" på sig en smula. Allt för att få vattenlinjen att stämma bättre med den Norlin tänkt sig. Här är nog Refuge den jakt som gått längst och som i princip flyter med det Lx jakten var tänkt för. Variationerna bland de andra jakterna när det handlar om flytläge och Lx är mindre men märkbara vid en närmare titt.

Ok, vi ser här en strävan efter att få jakterna att flyta mer rätt och att befria dem från en del överskottskilon. I mitt fall har jag behållit originalkölen tills vidare med sina modiga 1350 – 1400 kg bly. Jag har också valt att inte röra den självlänsande sittbrunnen. I den sjö och vind som då och då bjuder upp till dans här på västkusten känns det hyfsat rätt. Kölens framkant har betydelse och här har det spacklats på litet olika sätt. Min egen, smal som en hajfena och några betydligt rundare och plattare. Profilen är så vitt jag förstår en NACA065 och tämligen smal i framkanten. En sådan köl gör mindre motstånd i vattnet men stallar i gengäld lättare och ger aningen sämre lyftkraft än de som är rundare. Men enligt de lärde ska betydelsen inte överdrivas av det här när det handlar om extremt långsmala jakter som A 22:orna. Däremot är det mycket viktigt att rodret centrerar exakt och är fullständigt symmetriskt. Mycket små fel här resulterar i starkt ändrade egenskaper. I mitt fall, med ett roder, avsevärt tunnare på ena sidan gav det en jakt, omöjligt fallgirig och stendöd på ena halsen. Även en vass och planslipad avslutning på rodret är att föredra.

Och en väl utförd bottenbehandling med epoxi och välslipade, jämna ytor är en självklarhet för den som vill kappsegla.



I "Tigerklassen" finns åtminstone två ganska olika koncept när det handlar om rigg och segel. Norlin tänkte sig jakten med ett J-mått på 2,50, troligen inspirerad av de R-jakter som byggdes vid samma tid Tigern kom till. Ett långt J-mått ger mycket segelyta långt ner och ökar jaktens styvhet. Det ger också självfallet en större effektiv segelyta framför masten. Storseglet blir dock smalt med ett mycket kort B-mått. Minskar man å andra sidan J-måttet får man större "akterrunda" på storen och mer effektiv yta längre upp samtidigt som man tappar effektiv segelyta framför masten. Men mer segel högre upp borde ju vara fördelaktigt i inte minst lättare vindar. Refuge har drivit denna linje mest av alla med ett J-mått på endast 1,90. Tillsammans med den lätta bulbkölen och det höga flytläget är jakten optimerad för lättare vindar. Bengt Pettersson och Bernt Jansson har kompromissat en smula och lagt J på c:a 2,15 om jag inte är felunderrättad. Jag själv och Stefan Andersson har behållit Norlins koncept. Här finns som synes alla möjligheter till experiment.

Och så masten. De flesta har valt Safirrör och skrotat den tunga originalmasten från Benn. Dock icke Cirdan som istället konat originalmasten rejält. Men betydelsen av reducerad vikt ovanför däck är ju uppenbar för alla. Fiolstag rekommenderas dock. Safirmasten, stagad långt ner som den blir på en A22:a böjer rätt bra i toppen redan vid 4 – 5 m/. Finns ingen anledning att spilla vind då Tigern i grundutförande är en mycket stabil och styv konstruktion.
När det sedan handlar om backstagen finns olika skolor. Med framflyttad mast och svepta spridare kan man ju skrota dem. Jag har valt att behålla mina. Vill inte frånhända mig möjligheten att trimma upp förstaget i olika vindar och förhållanden. Här har jag valt ett system som Ottosson införde en gång på Smaragderna. En fin och en grovjustering. Grovjusteringen behöver man inte röra på kryssen utan man jobbar med finjusteringen som löper under däck och kommer ut i sittbrunnen. Den sammanlagda utväxlingen är här 1 till 16. Stefan Andersson har ett liknande system på Hummingbird. Häckstagsutväxlingen har dubbelkommando. En tamp i lä och en i lovart. Bomuthalet sköts från ruffskottet och alla tampar och justeringar är hyfsat åtkomliga i sittbrunnen och så är det ju på de flesta jakter. Storseglet skotas på en vagn på det s k bridgedäcket. Då detta sitter relativt djupt ner på Tigern får man jobba mycket med att dra upp vagnen i lovart för att finna en bra skotpunkt. Här har Refuge helt sonika flyttat skenan upp på rufftaket för att få bättre kontroll. Genuans förlik kan spännas från sittbrunnen under gång med hjälp av en svirvel som roterar i topp förstaget och med fallet som leds ner till sittbrunnen till lämplig vinsch. Kicken är av typ Rod och fungerar alldeles utmärkt. Eliminerar åtminstone bomsaxen…

Sammanfattningsvis är Tigern ett utmärkt embryo för goda resultat på kappseglingsbanan. Med relativt enkla medel och en god portion tid kan bottnen och köl och roder optimeras. Med en lätt mast, hyfsade trimmöjligheter och goda segel är hon en alldeles utmärkt seglare. Och detta oavsett vilket koncept man väljer.
Men hur var det nu? Vann vi Pater Noster Race tack vare alla "fantastiska" möjligheter med backstag, häckstag, genuaförlik etc? Hm, skam till sägandes rörde vi nog ingenting av detta utan hade fullt sjå med att bara köra runt. Sanningen är nog att besättningen är viktigare än allt annat. Och visst var det "Tigerproffsen" Bengt Pettersson och Sven Högelin som fick Bruzaholm på extra gott humör med mellan 7,3 och nästan 8 knop ibland på kryssbogarna när kulingen tjöt som mest ;-)

Oumbärligt verktyg !

Har man inte en Tigersåg så kan man lika gärna strunta i att ta upp båten, för då har man ju ändå inget att göra med den !

Kalmar Race Week

När vi andra fyller vår tid med kreti och pleti så är Stefan på plats och vrider musten ur träholkarna, Hummingbird krossade alla utom en som slank undan !

Med Tigern Bruzaholm runt Tjörn

Fin fart på Bruzaholm ! Foto: www.seglingsbilder.se

Juli bjöd nog inte på mycket mer än 100 soltimmar härnere på västra kusten. Antingen ösregn eller kuling, eller bådadera. Augusti började inte mycket bättre. Så jakten Bruzaholm har mest legat och stampat otåligt vid bryggan under högsommarveckorna. Men veckan före Tjörn Runt såg det ut att arta sig litet. Och jakten anmäldes till klassikern runt den sägenomspunna ön. På måndagen var prognosen för lördagens tävling 9 – 13 m/s. Åkte de fem milen ut och skiftade från genua till fock. På torsdagen ändrades prognosen till 6 – 10 m/s. Ut igen och på med genuan. Proffset Sven Högelin var inkallat som vanligt. Jan-Eric Florén, min gamle trogne vapendragare och dottern Inga-Lisa skulle göra besättningen fulltalig.
Det drog ihop sig till fredag kväll och dåliga nyheter strömmade in från huvudstaden. Proffset från östra kusten fick plötsliga förhinder och missade tyvärr tåget så att säga. Stämningen var något dyster. Men vi skulle köra. Skulle väl inte vara några större problem i 6 – max 10 m/s som nu gällde.
Dottern och jag nattade över i jakten. På morgonen skulle Jan-Eric dyka upp. Inte blev det mycket sömn. Vi hade ju en klasseger och en 10:de plats från förra året i Pater Noster Race och Hermanö Runt att försvara. Och ingen Stefan Andersson och ingen Sven Högelin. Efter några minuter av sömn i trummande störtskurar vaknade vi upp till en mörk, hotfull himmel och vinande vind från sydväst. Knappast de 6 m/s som utlovats från väst! Hmmm. Försent att skifta till fock och så kom vi iväg. Inte särskilt taggade. Frusna, stela och litet uppgivna. Men väl över linjen i bra position vaknade ju A22-instinkten och vi började dra i tampar och skot. Kom bra iväg under flaskhalsen Tjörnbron och valde – som det visade sig – den fördelaktigaste vägen öster om Lilla Brattön.
Ute på Hakefjorden började vi plocka båtar i lovart på kryssbogen, en efter en. Till slut hade vi ett eget spår och kunde segla fritt. På Jan-Erics inrådan valde vi att gå litet längre ut i fjorden. Där är normalt strömmen starkare och sjön högre. Å andra sidan slapp vi tampas med alla de andra 100-tals båtarna..

Möjligen tappade vi någon minut eller så här. Så var vi mitt ute på Hakefjorden och nu märkte vi plötsligt hur ruggigt det blåste! Väderstationerna på Tjörn rapporterade 10 – 11 m/s i medelvinden och uppemot 15 m/s i byarna. Jösses! Nu insåg vi att vi var en man kort. Jan-Eric slet med genuan som ett djur. Men det var hart när omöjligt att få in den ordentligt och när vi strax fick svänga in mot Tjörnlandet bland alla de andra framstormande båtarna och ge oss in i en massa slagdueller och undanmanövrar var uppgiften att sköta genuan i den tilltagande kulingen rent övermänsklig. Vi räknade till 21 slag och de flesta mycket dåliga. Här tappade vi nog tyvärr värdefulla minuter. Travaren på genuaskenan på babordssidan splittrades också i tusen bitar och vi blev "drivande" en stund. Men ingen båt – så långt ögat räckte, vill säga – gick fortare eller högre på någon bog. Och GPS:en som Inga-Lisa rattade i högsta hugg mellan skär och grund, visade för det mesta 7,2 – 7,6 knop och någon gång 8. Inte kunde vi ha seglat så himla dåligt iallafall! Och nu såg vi att vi seglat upp och halvt igenom fältet som startade 6 min framför! Vi plaskade, slingrade och forsade förbi X99:or, några Smaragder och Firstbåtar av diverse slag. Så äntligen var det dags. Sträckbogen utanför Tjörns västsida. Jan-Eric som med sin styrka och envishet tvivelsutan stått för dagens bragd kunde äntligen pusta ut och vila björnramarna. Halvvind, sträck och ibland slör. På GPS:en loggade vi stundtals 11 – 12 knop. Och på hela vägen mellan Tjörne Kalv och inloppet till Stigfjorden (c:a 9 dm) släppte vi inte förbi oss en enda båt. När vi passerade genom Kyrkesund ropades det i högtalarna om båt med nummer så och så och med LYS 1,24, 1,32 etc. Så blev det litet tyst och speakern mumlade något om båt nummer 600, Så kom det "En A22:a!!. Oj, oj, oj! Det var inte illa. LYS 1,17. En A22:a!" Vi vinkade glatt och fattade att vi inte svärtat A22:ans ädla rykte iallafall.

Bruzaholm tränger sig in i de främre startgrupperna ! Foto: www.seglingsbilder.se

Och så sluttampen, den långa plattlänsbogen över Stigfjorden in mot målet. Och nu, ja nu fegade vi ur ordentligt. Bakom oss brotschade X99:or och diverse sportbåtar. En låg platt med vattnet med en besättningsman i sjön. Vi tyckte det gick fort som tusan och höll jämna steg med en First med spinnacker intill oss. Spinnackern var färdig att hissa. Men vi gjorde det inte! Pinsamt nog missade vi också att mållinjen flyttats fram och vi hade gjort en rejäl båge för att få fördelaktig vind efter ett skär. En stund senare körde en ribbåt upp jämsides och frågade om vi lämnat våra lappar med tidsangivelser och rorsmansförklaring. Vilka lappar, stammade vi och fortsatte. Några minuter senare insåg vi att vi gått i mål för längesedan och rullade snopet in genuan. För första gången på den våldsamma färden kom vi ihåg att vi hade med oss dricka och smörgåsar. Skaffningen gick åt på mindre än två minuter……

Efter seglingen var vi nollställda. Vi hade seglat fort. Javisst. Men ingen spinnackersättning och stora problem med genuan på kryssbogen. Jan-Eric började prata om att han hade dåligt samvete för det där med spinnackern. Han spände ögonen i mig, skrattade och sade att jag skulle gett honom order om spinnackersättning utan prut. Asch, sade jag. Det är inte ditt fel, Vi var helt enkelt en man kort. Struntsamma. Och visst hade vi haft jäkligt roligt i de stora vågbergen utanför Tjörn, när vi susade fram i 10 – 11 knop. Och trots allt. Utan den svårbemästrade genuan hade vi inte kommit dit vi kom i den tjutande halvvinden.
Vi seglade till bryggan och förtöjde jakten. Bilen in till klubbhuset i Stenungsund och en preliminär prislista. 3:a i klassen. Långt över förväntan! Senare på kvällen ringde Sven Högelin. Han hade kollat på nätet. Vi var klasstvåa bland 49 startande båtar och hamnade på en total 28:e plats bland 513 startande. Jösses! Det var nog litet bättre än väntat det! Samtidigt började vi studera våra misstag och räkna. Det kan ju inte undvikas. Vi tappade 5 - 6 minuter på utebliven spinnackersättning och ytterligare minuter på trasslet med genuan. Vi hade troligen rott hem klassegern med spinnackern satt. Det var vi övertygade om. Å andra sidan var vi chockade över hur snabb en A22:a faktiskt är i friska vindar. Vi seglade henne duktigt illa stundtals men på något underligt sätt seglar hon sig själv så att man bara behöver åka med. Det var 25 – 30 år sedan jag seglade Tjörn Runt sist. Mycket har hänt inom segel, trim, båtkonstruktion etc sedan dess. Och här kommer en gammal museal "retrobåt", utvecklad på en regel från 1908 och uppvisar en potential att hamna bland de tio bästa på Tjörn Runt i friska vindar. I sanning en märklig farkost! Nog är det ett nöje att segla en sådan jakt. Och nog ska det bli ett nöje att stega upp och hämta ett andrapris om ett par veckor i Stenungsund på den stora festen och prisutdelningen för Tjörn Runt 2007.

X-pokalen 04, S-356 Cirdan, S-326 Juana och 349 närmast.

Aj aj aj!

Ojjjj, så här ser det ut när man gått på grund i sju knop med en Tiger. Förhållanden: platt vatten, full fart med rovan - oj, en 0.7 undervattensten. Skepparen vägrar att kommentera ytterligare, men vi vet att fru och barn klarade det hela utan kroppsskador. Båten är för närvarande på renovering i Nyköping. Läckte som ett såll....

Härligt att se denna välspacklade köl !

HERMANÖ RUNT MED 22-347 BRUSAHOLM

I Strindbergs roman Hemsöborna möter ju Carlsson upp med ett Höganäskrus dinglande runt halsen. Dagen innan Hermanö Runt, en av de större och mest populära LYS-seglingarna på västra kusten, dök än en gång ett proffs upp, inhyrt från östra kusten. Inte var det Carlsson, men väl Stefan Andersson från Nynäshamn. Med solhatt på sned, vargagrin och ett tre veckors semesterskägg som glittrade i kvällssolen äntrade han raskt jakten Bruzaholm. Väl nere i sittbrunnen och utskänkt med bästa ölet från Bohuslän uttryckte han sin förundran och besvikelse. Det blåste ju ingenting! En underbar kväll och inte en vindil. Här hade man ju hört att det alltid blåste på västra kusten. Här hade man ju tänkt sig A22 - vind och gott och väl tjutande kuling. Men inte….. Besättningen, jag, dottern Inga-Lisa och Stefan kojade. I morgon måtte det väl blåsa.......

Tidigt nästa morgon blåste det en vind ifrån land på ett par sekundmeter. Plötsligt vände det och kom istället utifrån havet. Den nye anlände gasten Jan-Eric Florén installerade sig bland alla tampar och skot. Han var min hängivne gast under de fornstora dagar då B22-jakten Bruzaholm I härjade på västra kusten. En sällsynt skicklig seglare och en ypperlig taktiker och med ett aldrig sinande och sällsamt gott inspirerande humör. Och så: Noll till tre sekundmeter. Starten gick. Stefan fick rodret. Upp till bevis! Hummingbird brukar ju inte göra bort sig i lättvind! Bruza, i stort en Hummingbirdkopia borde ju inte heller precis släpa häcken efter sig………


Omvänd LYS. Stefan missade starten med två sekunder. Sådant brukar ju fresta på nerverna och visst såg han litet sammanbiten och osäker ut, den gode mäster Stefan. En lång kryss ut mot Måseskär i fjärran med ett par Smaragder jagande där bak. Vi studerade alla det fladdriga och vingliga uttrycket i rorsmans ansikte. Hur skulle det här gå? Ingen A22 - vind precis och 30 graders värme. Vi svettades och våndades. Så plötsligt såg vi hur proffset greppade upp rorkulten och alla anletsdrag slätades ut i ett av de bredaste grin jag sett på länge. "Fan , det här är ju Hummingbird! Hummingbird! Skutan går ju för helvete!" Saken var klar. Vi skulle göra allt för att rädda A22-äran. De svaga vindarna till trots. Många, många distansminuter senare nådde vi Måseskär och den första Smaragden var i fatt. Nästa bog, en halvvindssbog till en tetraboj ute i havet passerades vi av tre X99:or som bara susade fram i den nu aningen tilltagande vinden. Så ett långt slörben in mot Hermanö Huvud och spinnacker. Den lilla 48:an såg genast ut som ett slags "nödsegel". Inte mycket att dra upp. Konstigt nog passerades vi inte av mer än någon enstaka båt. Och så var det dags för sträckbogen genom den långa och smala Hermanö ränna. Vinden ökade litet ytterligare. Jan-Eric och Inga-Lisa jobbade här frenetiskt med storskot och vagn och vi kom i fatt och passerade en av de bästa IOD-kryssarna plus flera andra båtar. Stefan fick plötsligt ett lysande infall!! Här skulle genas! Nynäshamnsproffset stod längst fram i fören och dirigerade – fall av, lova, fall av, lova……. Ett och annat grund poppade upp då och då, strax framför Bruzas stäv. Hmmmm... En ny spinnackerbog upp till det sista rundningsmärket före målet vid Käringön. Vinden hade ökat ytterligare litet och nådde kanske fem sekundmeter. Det märktes att jakten Bruzaholm började trivas bättre. Vi gjorde god fart och höll väl undan för bl a en jagande X99:a och ett Elvström - strykjärn. Sista korta kryssen upp mot målet närmade vi oss rejält båtarna framför och en av Smaragderna var bara ett kort stycke före då vi skar mållinjen. Ingen spik den här gången alltså men vi fick vara mycket nöjda med en total 14:de plats bland c:a 40 båtar. Med tanke på den mycket lätta vinden, så tyckte vi nog att vi ändå försvarat A22:ans färger och hållit fanan högt. På kvällen. Baluns, regattamiddag och krogbesök. Allt det bästa som en av Bohusläns pärlor Käringön, kan bjuda på. Mästergasten Jan-Eric Florén bjöd laget runt. Och jag undrar om inte Nynäshamnproffsets glada skratt fortfarande rullar över Käringöns solvarma klippphällar......... Vi tyckte nog ändå alla att vi gjort väl ifrån oss. Ingvar Hellsing-Lundqvist, skipper

Tigerkaka - från Bagare Bernt i S-350 Eagle Eye

Nu när hösten är över oss och våra jakter står på land och väntar på nästa säsong, kanske 22 klubbens medlemmar vill ägna sig åt inomhusaktiviteter i hemmets vrå istället för att släpa runt på tunga pressar till båtens täckning.
Varför inte ta och svänga ihop en god kaka till kaffet! Från Bernt ”bagarn” Jansson har vi fått in detta recept på en mycket smaskig tigerkaka.
Du behöver följande ingredienser: Vetemjöl Polyester Jäst (alt. Fogskum) Blyköl Vatten
Applicera fogskummet i lämplig hålighet i blyet. Låt jäsa under uppvärmning till ca. 50 grader. Blanda till en glasyr av polyester och vetemjöl och bred på ett generöst lager över fogskummet, låt torka, om så önskas kan ytan jämnas till med slipmaskin. Tillsätt sedan vattnet genom att sjösätta blykölen, helst med vidhängande båt. Efter ca. 5 månader i sjön är kakan klar att avnjutas! Bryt loss en bit i lämplig storlek från kölen och njut!

Nu äntligen har det hänt igen!

Nu äntligen har det hänt igen! Det var nog decennier sedan en 22:a lyckades vinna en stor LYS-segling här nere på västra kusten. Men på Pater Noster Race var det dags igen. Tigerproffsen Bengt Pettersson och Sven Högelin "hyrdes" in från östra länet, satte sig i bilen och for ned till Götet för att mönstra på jakten Bruzaholm i Stenungsund för vidare transport till Skärhamn där starten för årets race skulle gå på lördagen (3 juni) dagen efter.
Efter en ruskig tillfartssegling med vinterkyla och kuling emot kunde tre genomblöta och frusna gossar förtöja jakten vid bryggan i Skärhamn vid pass 21 på kvällen. Efter en välbehövlig måltid på en hamnkrog - rakt ner i kojerna för att ladda för eskapaderna dagen efter. För mig blev det inte så mycket sömn då ruggiga byar tjöt i riggen större delen av natten. Nog var man en smula nervös. Hade ju aldrig seglat den här jakten i mer än 6 m/s förut.......
På morgonen vaknade vi till fortsatt vinande och tjut i riggen. Handlade väl om c:a 10 - 12 m/s eller något. Tillräckligt mycket iallafall för att tävlingsledningen för första gången i tävlingens historia skulle lägga om banan och välja en kortare variant, litet mer skyddad bakom kobbar och skär. Det var nog ett klokt val. Den ordinarie banan sträcker förbi de ökända och fruktade Pater Noster - skären där hela havet har fritt spelrum och där våghöjden kan nå rent förskräckliga dimensioner.

Någon timme före starten dök en fjärde besättningsman/kvinna upp, dottern Inga-Lisa. Nu var vi fyra och nog hade vi en känsla av att det kunde behövas i den alltmer tilltagande vinden. Genuan gick ner och focken sattes upp. Vi var redo för start och det handlade om omvänd LYS. 12.09.14 gick skottet och startansvarig Sven Högelin missade med exakt 0,4 sekunder. Det där är något vi givetvis måste försöka förbättra i framtiden. Har haft ett allvarligt samtal med Sven om saken.
Iväg på en första kort kryss, rakt ut i det mullrande havet som påminde om berg o dalbanan på Liseberg. Det kittlade i magen när vi kanade utför de vältrande bergen och vi tjöt ibland som barnungar. Sven sa sedan att han ibland undrade vad som fanns på andra sidan de stora, rullande bergen.... Enligt väderstationer på Tjörn var vinden nu mellan 10 och 15 m/s med upp till 18 m/s i byarna. Jakten vältrade sig fram bland skummande brott och grund och kaskader av sprut vräktes upp mot bergssidorna på de yttersta öarna. Snart var vi inne bland skär och kobbar och sjöns raseri avtog. Bengt skötte navigeringen med sjökort i ena handen och GPS:en i den andra. Vi andra burkade för glatta livet.

Ett par Smaragder närmade sig bakifrån på den här första sträckbogen. Det var ju litet illavarslande. Så fick vi falla av och upp med spinnackern. Först en stor, inlånad från Cirdan som senare byttes ut mot Bruzaholms egen 48 m2, original från 1979. Vi flög fram och började segla förbi den första IOD - kryssaren (International One Design, ett slags entypssexa) som startat en stund före oss. Avståndet till Smaragderna hade ökat och jakten for fram med fören nästan svävande högt över vattnet. Här gick det verkligen undan och Inga-Lisa, dottern ropade - Pappa, nu är det jakting, jakting!!!!
Vi drog ifrån Smaragderna litet ytterligare och började plocka båtar. Väl inne på Hakefjorden handlade det om två avstickare västerut. Två mycket korta kryssar, rundning och spinnacker upp och ned. Här visade Sven Högelin högsta Refugeklass och dansade runt masten med ett dussin tampar i händerna som handlade det om majstång och midsommarfest. Inga-Lisa jobbade frenetiskt med gajar och skot och Bengt snurrade med. GPS:en i ena handen och nedhalet i den andra. Här kom några rejäla körare och jakten accelererade som en Formel 1 racer. Jisses, man fick klamra sig fast för att inte åka av. Smaragderna hyfsat långt akteröver och några IOD föröver. Två av dem, nybyggen i plast, ledde IOD-eskadern på fem båtar.

Och så den första kryssbogen. Spinnackertrasslet nedslängt i ruffluckan. Alle man ut på rälen. Plankskotat med vagnen nära mitten på skotbänken. Nu gällde det! A22:an är byggd för kryss. Och kryss skulle det bli! Nu kunde det hela avgöras. Skulle 1350 kg bly, 10 – 12 m vattenlinje och de plana seglen från Ottosson stå oss bi och hålla måttet? Har aldrig varit så fokuserad på att blindstirra i en fock och försöka hitta det rätta spåret.
Och plötsligt lossnade det. Vi bara dånade fram, högre och snabbare än något annat som flöt på havet. Den ena efter den andra hamnade i lä om oss - om vi inte bara forsade förbi med högre höjd. På den sista korta kryssen gick vi förbi de främsta två nybyggda IOD-kryssarna strax i lovart. Spegelvind, skitvind - vi bara tuggade rätt igenom allt och rundade klart före. In mot mål med spinnackern. En flera distansminuter lång undanvindsbog med ruggiga körare då och då. Den gamla trotjänaren på 48 m2 från 1979 höll måttet.

Vi började undra var alla andra båtar tagit vägen. Vi såg kanske fyra stycken som var ett stycke före oss. Bland annat någon H-båt som startat en bra stund före oss. Och så en annan båt vi låg jämsides med men som klarade spinnackerföringen in över mållinjen medan vi fick gå för fock i brant vinkel. Vi trodde att vi kanske låg tvåa i den stora klassen och kände oss hyfsat nöjda.
Hem med jakten några distansminuter därifrån. Så tog vi en sväng till Stenungsunds segelsällskaps klubbhus. Men vi hittade inga resultatlistor. Ordförande kom fram och log brett. "Ni gick ju bra idag." Så böjde han sig fram ett stycke till och mumlade något om att Leif Caspersson hade stått på bryggan när vi skar mållinjen. Han hade hoppat och viftat med armarna och skrikit till alla som ville höra på: "Där är en A 22:a!! Titta! Där ser ni världens snabbaste segelbåt!!!!"

Vi skulle just dra oss hemåt till den väntande middagen. Vi hade ju några mil att åka. Så fick jag en ingivelse. Kunde iallafall fråga efter resultatet. Prisutdelning om 5 minuter blev svaret och vi stannade. Man började bakifrån och när det drog ihop sig till tredjeplatsen och vi ännu inte var uppropade började vi ju lystra till riktigt ordentligt. Jodå. Bruzaholm vann stora klassen. Damen som räckte över den graverade silvertallriken viskade i mitt öra. "Folk har snackat, sa hon. Ni gick som bara fan...."
När vi så bänkade oss kring middagsbordet på kvällen smakade anrättningen riktigt bra. Är väl bara att hoppas nu att formen till Tigern beställs ner till västra kusten så vi får se litet riktiga jakter härnere i västerhavet igen. Det var som sagr väldigt längesedan. Och en sak kan jag försäkra: Den västra kusten har fått uppleva en stor A 22 dag. Och de inhyrda proffsen från östra kusten kunde i sinom tid lyckligt återvända hem efter sedvanligt väl förrättat ärende.
Tilläggas kan att de tre största klassikerna på västkusten är Hermanö Runt, Pater Noster Race och Tjörn Runt. En A 22:a blev klassegrare på Pater Noster Race.

Funderingar under arbetets gång. Eller att jaga båt!

Ett återkommande bekymmer är att jag alltid måste söka nya båtar (A22:or), för att testa ett å annat på. Förra hösten satte det igång igen, Tricksonita hade gjort sitt, dvs gett mig en inteckning i X-pokalen och en spik under pokalseglingarna 1999 med kryssfock i mycket lätt vind.
Därvidlag kommer jag inte så mycket längre, nu vill jag ha en pansarkryssare för segling året runt. Eftersom jag är mycket förtjust i Tigern så började jag jaga en sån, kikade på Aquilia i Örebro, förmodligen en mycket bra Tiger.
Men innan affär så ville jag kolla om Rasa var till salu och det var hon, åkte ner och tog mig en titt. Gillar Lillebrors ombyggnad av kölpartiet och så fanns där ett å annat som var bra att bygga med. Köp blev av och jag var på det klara med att det inte skulle byggas om till sommaren, men som ni vet, båten var nu min och det började klia i fingrarna och funderingar virvlade runt i skallen.
En sak som jag inte gillade med Tigern var den breda ruffluckan som dessutom var förskjuten åt babordsidan. Det bästa man kan göra åt en sån sak är att sätta igång sågen, sen måste man ju lappa ihop det hela. Plastade fast ruffluckan i rufftaket och naturligtvis så såg jag till att det blev någorlunda symetriskt. Blev faktiskt riktigt nöjd med resultatet, dessutom förpassades storskotet till rufftaket, en sen lång tid tillbaka tänkt tanke.
Men där fick det bli stopp, allt annat skulle va som Lillebror haft det, ville ju testa båten och fundera på förändringar lite.
Upptäckte att röstjärnen satt lite löst med risk för läckage, hmm, kan väl inte va allt för svårt att fästa dom i aktre skottet och förvara backstagen i källaren. Som sagt, bara att riva och bygga ihop det igen, sagt och gjort... Sen blev det lite modifiering av länksystemet till rodret, men det var bara ett smärre jobb. Trevligt besök fick man i båtskjulet, Rickard som just Köpt Cassandra trotsade styrenångorna och tittade förbi ibland och snackade lite, fick mycket stor hjälp av honom vid sjösättning.
Kul att se när Rickard först drog ut en Rival och sedan tog Rasa ur skjulet med hjälp av traktor och vagn. Det var verkligen på håret att det gick, men ut kom den klar för sjösättning, jag tror det var runt 5 april och jag skulle sova kvar i båten och masta på dan efter.

Rickard sjösätter

Det blev en rejält kall dag och natt, med blåst från havet och minusgrader, men masten kom på ( med hjälp av Rickard förstås) och det kändes väldigt bra att se Rasa vid bryggan, mastad och klar. Hemsegling skulle ske en vecka senare så det gällde att få grejerna på plats, det är alltid en speciell känsla att segla hem en ny båt ( i mitt tycke ny), vi hade tur med vädret även om söndagen gjorde en lätt frusen framåt kvällen.

En kall aprilmorgon

En skön känsla att få lägga henne vid tomma bryggor i Långholmskanalen, tycker faktiskt att hon är lite småfräck att kolla på.
Nu kunde man väl anse att hon var klar, bara att sätta igång och segla in sig på henne och jag såg fram emot Lidingö runt. Naturligtvis skulle det mörkas så mycket det gick, valde den minsta genuan, storsegel och spinnacker, det var ju absolut inga dåliga segel och genuan är ju betydligt större än vad jag är van vid.

I Långholmskanalen efter segling från Oxelösund

På Lidingö runt fick jag önskeväder, dvs lättvind, och Rasa skötte sig utmärkt på kryssen ut från Värtan, vi hängde med bra och riktigt hyfsat på undanvinden, fast vi hade nog tidvis lite väl häftigt trim på stäven, men det är kul att testa. Kryssen in i mål (vinden hade ökat en del) gjorde mig lite fundersam, kändes som hon inte ville va med när det blåser ??? Hur som helst så var jag mycket nöjd och jag anmälde mig till Jungfruvalsen (Götas segling inne i Mälaren), den körde jag själv och det blev ett kämpande i fyra timmar med att försöka hänga med M30:orna, eller åtminstone inte tappa så mycket. Stundtals så blåste det frisk och där emellan kunde det va riktigt svag vind, problemet med kryssfarten visade sig tydligt denna dag, i måttlig vind loggade Rasa 5,2 och i byarna då man kunde förvänta sig en acceleration så dök loggen istället till 4,8 !!!!
Jag har problem och det måste åtgärdas, fick verkligen nåt att fundera över och därmed ställde jag in mitt deltagande i Vikingaregattan. Två veckor innan pokalen så bestämde jag mig för att rigga om, jag hade kvar racingseglen från Tricksonita, (storsegel och genuan på 13,5 kvm) men det krävde att j-måttet minskades till 1.91 m. Så det blev till att borra och flytta bak förstaget och fram masten lite, sen var det bara ut och testa. Jag blev verkligen nöjd, tyckte att det inte bromsade som tidigare när det blåste i lite och allt kändes mycket bättre. Kort och gott var jag nöjd och tyckte att hon seglade bra på kryssen, men tune up seglingen på X-pokalen skulle verkligen väcka mig ur törnrosasömnen.
Nån fart på kryssen var det inte tal om, vi hängde inte alls med (jaja, jag kan ju inte skylla allt på båten) vi låg och kämpade om näst sista platsen. Det bästa med segling är att inget går på räls utan man får faktiskt jobba om det ska gå bra och gamla meriter vägde inte tungt i detta läge.
Så det blev en vecka med dålig fart på kryssen och taktik för den delen också, men det finns väl ett samband. Undanvindarna var ok och det var glädjande. Som sagt, det fanns verkligen ett å annat och fundera över när jag kom hem, måste erkänna att jag tyckte hon var snabb på kryss, men de andra var ju snabbare ??!!
Lillebror hade ju lättat båten rejält sista året han deltog i pokelseglingarna och allt togs ur kölen, kanske det kan va en förklaring till dålig fart. Fiolen åkte i alla fall bort då jag kom hem, tyckte masten betedde sig konstigt med den fiolen. Kändes i alla fall bättre utan, sen fick jag ett vansinnesryck och åkte ner för att riva och flytta fram hela sittbrunnen, men som tur var så sansade jag mig innan sågen var igång och jag nöjde mig med att riva länksystemet till rorkulten och såga hål i durken och skruva fast rorkulten direkt på hjärtstocken. Det gör ju att den hamnar framme vid skottet och står i stort sätt rakt upp i brunn, och det gick väldigt lätt att styra, fast det kändes lite konstigt ibland.
Det får man fixa till i vinter, till slut fick jag en hyfsad segling och vi lyckades spöa upp en uppriggad rival och en modern sexa på ett kvällskör i lätta vindar. Vi vann på beräknad tid med en kvart och det på en timmes segling och det kändes skönt att få till ett bra kvällskör. Naturligtvis så är det alltid lite buskigt och har man rätt flyt så kan marginalerna bli stora, men så är det ju ! Nu är det vinter och pokalen är inte förrän i slutet på juli, så jag har än så länge gått om tid på mig att flytta sittbrunn, gjuta tillbaks blyet i kölen, göra nytt skarndäck (i plast).

Ruffluckan fastplastad

Ruffen kapad ca. 0.7 m, tidigare jobb till soporna

Sittbrunnssargen framflyttad

Bygga om masten och modifiera den så gått det går (alla dessa idéer), spackla upp kölen så den blir slät och fin, osv........ Till råga på allt så läser jag i segling på klassförbundens sida att "De" som seglar entyp är riktiga seglare (inga andra), suck ! Jag som trodde jag var en riktig seglare...

Vi ses på Pokalen !

Sven Högelin

Thunderbird 22-353

Uppgifter saknas !

Kohi-noor 22-354

Till och från en flitig deltagare på X-Pokalen.

Evalda 22-358

Okänd !

My-lady 22-361

Är den enda Tigern med trädäck, byggdes klar av Rolf Bäckström Göta SS efter ett antal år på land. Rolf rev bort det trädäck i teak som hade börjat att läggas och byggde ett nytt i pine. Han behöll Tigerns välvda däck samt långa ruff, onekligen en mycket vacker 22:a...
Rolf gjorde ett mycket snyggt arbete med däck och inredning, så jag misstänkar att de som har båten idag är mycket nöjda..

Det hände en liten olycka då båten togs upp på slipen nere vid Göta SS, den välte ikull och man får vara glad att ingen stod ivägen !
Reparationen blev yrkesmässigt utförd och det gick inte se att den var reparerad.

Adiane 22-364

Såvitt jag vet den ända Tigern med ett frihängande roder, den självlänsande sittbrunnen sågades bort för några år sen.

Bild efterlyses !

Ex prcellis porci 22-369

Pluggen, kallas visst suggan !

Refuge

Cirdan 22-356

Bengt Pettersson Tillbaka till matrikelnVisa kappseglingsresultat

S-356 Cirdan
Skrov och däck byggdes på Ekoln marin i Uppsala under september månad 1979. Därefter gjordes båten sjösättningsklar i Lännersta under perioden oktober 1979 till augusti 1980 och sjösattes i Saltsjö-Duvnäs i slutet av augusti. Jungfruturen avverkades med hjälpmotor genom Skurusundet via Hammarbyslussen till Mälaren och hemmahamnen i Kvarnviken. Riggen ställdes på och två dagars provsegling hanns med innan det var dags att ta upp Cirdan för vintern på Kvarnvikens uppläggningsplats vid Råcksta sjöhage. Arbetet med inredningen forsatte denna vinter. Cirdan är byggd utan den basinredning som Tigern hade tänkt att båten skulle förses med. Till säsongen 1981 var Cirdan segelklar och denna vår mättes jakten in. Denna premiärsäsong semesterseglades Cirdan under fyra veckor i Stockholms norra skärgård och på Åland samt debuterade på Skärgårdskryssarpokalen i Fiskeboda vid Hjälmaren. Förutom en massa mindre ombyggnader och justeringar har under åren följande gjorts för att öka jaktens prestanda. 1984 minskade J-måttet från 2,50m till 2,40m. 1987 konade Roffe Erixon den kraftiga M66-masten. 1989 spacklades och hyvlades kölen så att den överensstämde med ritningen. 1999 kapades aktern ca 0,4m. 2000 minskades J från 2,40m till 2,15m, backstagen skrotades och vanten sveptes bakåt. 2002 kapades kölen, K-måttet minskades med ca 0,1m, så att det anpassades till Lx. Den tidigare lodräta akterkanten på kölen snedställdes. Rodret byggdes om för att passa till den nya kölformen och gavs en Naca-profil.
Bengt Pettersson

Tiger 22:an 25 år // av Bengt Pettersson

Den första Tiger 22:an sjösattes 1978, i år är det alltså 25 året somTigern seglar Kryssarepokalen. Bengt Pettersson på 356 Cirdan seglarfortfarande sin Tiger 22:a sedan 1980. Här har han sammanställt några avsina erfarenheter av Tigern som konstruktion, blandat med tips om hurman får maximal fart ur båten.
I år - 2002- är det 24 år sedan Ekoln senast arrangerade X-pokalen 1978.Vid detta tillfälle debuterade den första Tiger-22an 345 Raffa med än2:a plats i första seglingen och en 4:e plats totalt.
Efter den lovande debuten kom det dock inte att gå något vidare förTigerbåtarna på X-pokalen. 1981 hade det byggts ca. tio Tiger 22:orvarav åtta deltog i seglingar om pokalen under 1980-talet. De somlyckades bäst var bröderna Lasse och Ulf Anderssonmed pappa som tredjegast i 351 Aquila. Vi övriga seglade mest istartfältets mellersta och nedre halva.
Men efter 1986 och två fjärdeplatser (1984 och 1986) som bästatotalresultat (och ännu ingen delseger) tröttnade de och slutadekappsegla. Vid den här tiden var det många självutnämnda"förståsigpåare" som dömde ut båten och hävdade att det var en dåligkonstruktion. Själv funderade jag mycket vad de många tillbakaskjutnaplaceringarna berodde på och tyckte mig finna ett antal olikaanledningar.
Av de besättningar som seglade Tigerbåtar var det egentligen barabröderna Andersson som var duktiga kappseglare. Vi andra var ett gängentusiaster som hade byggt oss varsin båt kanske med delvis olikaambitionsnivå vad gällde kappsegling. Själv hade jag aldrigseglat en bankappsegling då jag första gången åkte till pokalen.
Vad gäller båten så tyckte jag att den hade ett antal olika brister. Enlåg i segelplanets fördelning, men de flesta andra bestod i ett antalkompromisser och avsteg från Peter Norlins originalritning. Båten hadeett i mitt tycke ofördelaktigt segelplan med en för stor del avsegelytan fördelad till förtriangeln. Tiger22:an hade enligtoriginalritning ett J-mått på 2.5m. Här var man dock inte ensamma om atttro på detta. Ragge Lindstedts Alma 22-355 ritad av LarsHaggren hade ett J-mått på hela 2,7m. Teoretiskt så ökar man jusegelytan då man lägger en större andel på förtriangeln då bara 85% avdenna räknas in i den totala segelytan. Den extra yta man får kommerdock att hamna lågt. Om man istället minskar J-måttet och ökar B-måttetså kommer man att få en ökad akterrunda hos storseglet vilken interäknas in i segelytan. Detta medför att man får en större andel segelytasom ligger högre placerad vilket bör förbättra båtens prestanda, framförallt i det lättare vindregistret. Att man valde en onödigt tung mast,Benns M66 som mäter in som 30:a-mast förbättrade inte läget.
Själva skrovet tyckte jag verkade vara en bra konstruktion med effektivalinjer. Problemet låg enligt min bedömning i att kölen ändrades jämförtmed originalritningen. Dels så ligger inte blyet fördelat så somritnigen anger, dels så förlängdes kölen så att K-måttet skulle räckatill om ville bygga en Sk30:a i samma form. Ett annat stort problem varatt kölformen var för klent byggd vilket medförde att för varje ny kölsom göts i denna form så deformerades formen. Tillsammans medförde dettaatt kölprofilen inte var den som ritningen angav och att skrovet inteflöt så som det var menat. Detta kan ju tydligt ses då man var tvungnaatt höja Lx-planet för att mäta in båten. Lx ökade därmed från PeterNorlins 9.6m till10,01m.
Vad kunde då, med begränsade ekonomiska medel och en minimalarbetsinsats göras för att förbättra båten? Redan 1984 då jag köpte mittandra segelställ till båten minskade jag J-måttet till 2.4m vilketenkelt kunde göras genom att flytta fram masten tre cm. och flyttatillbaks förstaget sju cm. Jag tog kontakt med Peter Norlin som hadevänligheten att sponsra mig med en kopia av kölens originalritning.Utifrån denna kunde jag ta fram en mall med vars hjälp jag hyvlade ochspacklade kölen så att den angivna profilen erhölls. Efter detta fickbåten ett tydligt bättre "bett" på kryssen.
Nästa punkt på programmet var att förbättra riggen. Min ekonomi viddenna tidpunkt medgav inte att jag köpte en Safirmast, som ju visat sigvara den effektivaste masten som fanns att få till en rimlig kostnad.Jag tog därför kontakt med Roffe Erixon som konade min M66 mast för1500:-.
När sedan Svenne Högelin klev ombord, efter att ha sålt Titti, ochstädade upp bland mina förvirrade och inte helt genomtänktatrimanordningar började alla bitar att falla på plats. Och med ett nyttstorsegel från Kent Carlsson anpassat till den nya mastkurvan åkte vitill X-pokalen i Norrköping 1990 fulla av förtröstan. Resultatet lätinte vänta på sig, äntligen var vi med och slogs med toppbåtarna. Vilyckades t.o.m. med vinna pokalen detta år.
Med relativt små medel var det alltså möjligt att påtagligt förbättrabåtens prestanda.. Stefan Andersson vann sedan i Sandhamn 1997 medHummingbird efter att ha förbättrat sin båt på ungefär samma sätt.
Jag är övertygad om att Tiger 22:an kan bli en ännu bättre båt genom attytterligare närma den till Peter Norlins ritning. Här har LillebrorRylander tagit ett steg till med sitt projekt 349 Rasa. Han har byggt omhela kölen för att med en lägre tyngdpunkt kunna lätta köl och båt .Detta har resulterat i en minskad våt yta och att det har gått att mätain båten med det Lx som Peter Norlin en gång avsåg att denna båt ska ha.Farten i lätt undanvind har nu märkbart förbättrats. Själv har jagfortsatt på min minimalistiska linje. 1999 kapade jag aktern för att fåfram tyngdpunkten på båten. 2000 flyttade jag fram masten 25cm och hardärmed minskat J till 2,15m. Spridarna har svepts och backstagenavlägsnats enligt Svennes koncept med Tricksonita. Denna vinter kapaskölen i akterkant för att minska den våta ytan och ytterliggare få framtyngdpunkten.
Att Tiger 22:an kom till berodde på en mans vilja att göra något nyttnämligen att ta fram en A22:a i plast. Det var Uppsalabon Lars-Olov"Tigern" Johansson som drev detta projekt. Lars-Olov som tyvärr avled1998, måhända till följd av sitt mångåriga engagemang i olika plastbåtsprojekt.
Tigerns bortgång har tyvärr fått passera oförmärkt i skärgårdskryssar-kretsar. Jag vill dock här gärna påminna om den stora insats han gjorde för att få tillstånd en nyproduktion av skärgårdskryssare. Han gav oss som inte hade kunnandet att bygga eller pengarna att beställa en traditionell träbåt möjligheten att bygga en A22:a i glasfiberarmerad polyester. Även om Tigern var vårdslös med sin egen hälsa så var det en mycket fin och ändamålsenlig lokal han iUppsala-Ekebys gamla fabrikslokaler ställt i ordning för oss som villebygga vår egen 22:a under hans professionella ledning. Att antaletbyggda båtar inte blev större en de ca. femton som byggts tror jag tillviss del beror på att båten kom något för sent. Hade den kommit iproduktion en 4-5 år tidigare så hade det säkert byggts många fler. Meni slutet av 1970 och början av 1980- talet hade luften nästan gått ursjälvbyggarmarknaden. Priserna hade skjutit i höjden och marknaden var istort sätt mättad efter det stora antal skärgårds-kryssarliknande båtarsom byggts på 1970-talet. Annars hade risken varit stor att BenganHelgessons mardröm hade förverkligats. Jag tror det var i Motala 1983som Bengan berättade för mig hur han en natt vaknat alldeles kallsvettigefter att drömt om hur han vid en framtida X-pokal kommit seglande ditoch funnit att han var ensam träbåt vid bryggan där ett femtiotalidentiska Tiger 22:or låg förtöjda. Några femtio Tigrar kommer vi juinte att kunna mönstra, men jag vill uppmana alla ägare till Tiger22:or; Kom till X-pokalen i Uppsala 2002 och förgyll 25 års jubileet medjust din båt! Låt oss åstadkomma det hittills största antalet Tigrar påstartlinjen vid en X-pokal!!
Bengt Pettersson22 - 356 Cirdan
Mer info finns bl.a i Thelander/Thorsells bok "Jakt på kryss" sid 13-14.

Författaren i sin Tiger Cirdan. Foto: Olle Madebrink under SM2001

Ingvar Hellsing Lundqvist rapporterar

Ingvar Hellsing Lundqvist rapporterar !
Botten renskrapad, kölen mallas av Efter att ha seglat B 22 S 174 och inte minst S 222 under många år på 70-talet och därefter fruns Trissjolle(!) och pappas Shipman 28 var valet helt självklart när längtan efter en ”riktig” båt blev för stark en tid efter sekelskiftet: Det skulle bli en A 22:a så klart.
Efter att ha rest land och rike runt med vägvisaren Leif Caspersson och snudd på fastnat för Tintomara i Mariestad slog jag till på en annons som länge stuckit mig i ögonen på klubbens hemsida. Det blev en Tiger. Var väl inte till att börja med så där övermåttan förtjust i jakten, men Casperssons rekommendation (bra semesterbåt, plast – mindre jobb…) och familjens förtjusning över hyfsat utrymme fällde nog avgörandet.
Första provturen på Stockholms fjärd blev en besvikelse. Tung, klumpig, trög och helt död på babordshalsen – jag började undra vad jag gett mig in i. Min härliga gamla B 22:a Bruzaholm var temperamentsfull och explosiv som en tiger(!), en villig och hungrig höjdätare. Det här var stendött… Nåväl, i min generation var ju allt som hade en IF-båts boutrymmen en stor båt och här var det ju knappast sämre. Efter konsultationer med högvördade Tigerexperterna Bengt Pettersson och Sven Högelin blev det ju så affär och jag visste en smula mer om Tigerkonceptet s a s.
I början kallade jag henne ”Finlandsfärjan”. När hon levererades i Nynäshamn flöt hon gott och väl med det enda synliga mätmärket helt under vattenytan. Bengt och Svenne som var ombord i Stockholm för att stuva ner ett begagnat Kent Carlsson-segel kunde inte undgå att förvånas över hur orörlig hon var när de gick på hennes däck. Satt hon månne stadigt fast i bottenleran??
Nåväl, för att korta ner i historien. Det blev en Lys-segling i Stenungsund innan båten kördes hem till trädgården på hösten. Vi lyckades slå en Dominant 78 i lättvind. Annars är nog ordet trögt en underdrift. Genom ideliga och ändlösa samtal med Bengt och Sven (undrar fortfarande varför de inte skaffat hemligt nummer) drogs strategien upp för vinterns och den kommande vårens arbete, varvid intresset fokuserades på framförallt två saker:
Vikten Kölen
Vikten, ja. Det var nog inte så farligt med den saken. Var nog inte frågan om extratunnor med polyester vid bygget. Snarare var det ett bevis på hur generösa säljare kan vara med semester -och extrautrustning. När värmeanläggningar, extra batteri, extra dragg, brandsläckare. Kilometervis med tamp, kätting, extrasegel, kapell, nödraketer bergskilar etc åkt ut hade båten med erforderlig, kvarvarande utrustning lättats 320 kg. Allt uppmätt och registrerat på våg. Det är ju allmänt bekant att kölarna på Tigrarna är mer eller mindre skeva. Detta var det viktigaste projektet att ta itu med. Ställningar runt kölen byggdes upp på olika höjder och kölen mallades av på fyra olika nivåer. När kurvorna sedan jämfördes visade det sig att kölen som ryktet gjort gällande var smalare på babordssidan än på styrbordssidan. I övrigt snygga kurvor. Genom Bengts generösa försorg kom jag över en kopia av Norlins kölritning och glädjande nog stämde styrbordssidan förbluffande väl med densamma. Beslöt i detta läge att inte hyvla bort bly utan endast spackla så att de bägge kölsidorna blev så symmetriska som möjligt. Några kölfickor fanns inte heller upptagna och eftersom jag vill starta med en styv jakt får det hela vara som det är. Erfarenheten får visa om kölen kan behöva lättas så småningom.

Botten spacklad och slipad I höstas skrapades hela botten ner och 20 års knaggliga färglager och epoxi togs bort. Gelcoaten hårt nedslipad och diverse inbuktningar och ojämnheter under vattenlinjen spacklades upp. För tillfället är jag i full gång med att avsluta kölprojektet och 5 liter epoxispackel har försvunnit. En annan svag punkt visade sig rodret vara. Svängt åt styrbord och åtskilliga mm tunnare än roderstäven – så mycket som 6 mm på babordssidan. Detta skapar ju ett sug och vill dra ner stäven mot lä och kanske t o m är detta den största förklaringen till fallgirigheten på babords halsar.
När allt är klart skall jakten mätas in ånyo. Här utgår jag ifrån det gamla mätbrevet från 1983 och de trimmärken och skruvskallar som utmärker Lx etc. Hon mättes en gång in med ett Lx på 9,865 m och det bör hon klara igen. Gunnar Eriksson, mätningsman från Alingsås skall konsulteras vad det lider.
När det gäller segelplanet fanns först tankar om att minska J-måttet och öka storsegelytan – akterrundan men de planerna har för stunden lagts på is. Hon kommer att få ett J-mått på 2,46, i stort sett original efter Norlin. Några uppsluppna samtal med Stefan Andersson i Hummingbird har fått oss att starta 2.40-klubben – tröjor skall tryckas upp till sommaren.
Vad beträffar riggen så har den gamla Benn M66-masten pensionerats och en Safirmast inhandlats. ”Plåt-Roffe” tillverkar några nya rosfria grejor och Martin Carlsson i Alingsås har kommit med många goda råd om utförande och val av beslag.
Sjösättningen blir sen i år. Det får kompenseras av att jakten förhoppningsvis blir roligare att segla i sommar och att vi kanske seglar ifrån några Smaragder eller IOD-kryssare vid någon Lys-segling. Hursomhelst, att numera kalla damen för ”Finlandsfärjan” uppfattar hon nog som en svår förolämpning ;-)

Ingvar Hellsing Lundqvist

22-347 Bruzaholm har tokrenoverats!

Ingvar Hellsing-Lundqvist blev med Tiger för ett drygt år sedan. Då kallade han henne för "Finlandsfärjan" - trög, tung och inte i 100%-igt kappseglingsbart skick. Mycket har hänt sedan dess med fd "Catjo", som numer heter Bruzaholm. Här är Ingvars egen rapport från förfinande av rigg och köl!

Brusaholms botten behandlad sju gånger med epoxi!!!

Så här i vinterkylan kanske det kan passa med litet glimtar från varmare och ljusare dagar. Visserligen står jakten Bruzaholm därute i vintermörkret under ett snötyngt skjul. Men vi flyttar oss raskt tillbaka till förra våren då fas 1 - kan man ju alltid kalla det - av renoveringen av jakten S 347 Bruzaholm timade under timmar och åter timmar av mödor och intensiv närkamp med epoxi, glasfiber, lättmetall, vajer etc.

Det handlade alltså om att ge jakten en "ny" botten och rätta till en skev köl och ett sorgligt deformerat roder.
Det handlade också om att förfärdiga och "mäta in" en ny rigg. Eftersom jag tidigare en gång i svunnen tid ägde två jakter i trä: B 22:an S 174 Zephyr och B 22:an S 222 Bruzaholm - hade jag ju en viss erfarenhet av diverse träarbeten - byten av bottenstockar, däcksläggning, roder och - beslagtillverkning osv. Men det här med glasfiber, aluminium, nitning och epoxi var skam till sägandes nytt för mig. Därför tog det hela sin lilla rundliga tid kan man väl säga och mycket har man lärt sig under resans gång. Dessutom måste jag än en gång påpeka hur tacknämligt det är att ha villiga och hjälpsamma rådgivare och handräckare av idéer och tips till hands. Så en tacksamhetens tanke går åter till "Tigerbröderna" Bengt Pettersson, Sven
Högelin och Stefan Andersson. Men även Martin Carlsson och inte minst beslagstillverkaren Håkan Lind har varit till stor hjälp för en osäker "plast o aluminium - amatör" som jag. Det är roligt att träffa på sådan generositet när man är nygammal i 22 - klassen efter ett drygt 20-årigt uppehåll.

Klar för sjösättning!

Nå, fas 1 är avslutad. Kölen är efter c:a 10 liter epoxispackel i princip ny. Peter Norlin skulle knappast ha något att invända då den rätt väl följer linjerna på hans ritning. Och skulle jag vilja påstå: från ett skräckexempel till kölblad har det med svett, förbannelser, beräkningar, mallar och ett par hundra arbetstimmar förvandlats till - tror jag - ett av de mer välturande och symmetriska bladen.

Bottnen är nedslipad, spacklad och behanlad med 7 lager epoxi. Också rodret som i svår osymmetri, väl innanför roderstäven på babordssidan drog jakten mot lä på babordshalsar har med 2 till 3 liter epoxi i stort sett fått en ny, betydligt mer ändamålsenlig profil. En av mina gamla studiekamrater Gabriel Heyman - numera båtkonstruktör - gav mig några enkla råd. Gör bladet 1 mm tjockare strax bakom roderstäven och så en tredjedel in på bladet öka till 2 mm. Dra en vacker kurva och rodret kommer att funka. Då det låg så långt in som 8 mm innanför roderstäven gick det som sagt åt litet spackel.

Och så riggen. Här utrustades ju ett Safirrör med diverse mer eller mindre komplicerade beslag plus en massa nitar förstås.... Och så ska ju allt helst mätas och mätas igen för att möta de krav som den stränga regeln ställer. Lodlinor, vattenslangar, vattenpass, riktbrädor - ja just det, ett evigt kontrollerande, mätande igen.... Slutligen efter veckor av väntande på riggare som aldrig levererar eller levererar fel eller sticker på semester fick jag alla vajrar en mörk augustinatt efter nervpirrande nattkörning. Jakten skulle i sjön ett par dagar senare och vi skriver nu c:a 20 augusti. Dagen efter revs skjulet i all hast och den efterlängtade lastbilen med den stora kranen dök upp. Och så var hon strax i sjön - vid en tidpunkt då en del börjar fundera på att ta upp sina jakter.
I sitt rätta element. Javisst är det Tjörnbron i bakgrunden!!!

Tyvärr blev det inget segla av på över en vecka. Jag var bortlovad som banläggare/blysänkelyftare i Marstrand under EM för Zoom8:or - ja, dottern seglade en sådan. Så först ett stycke in i september var jakten klar för en första provsegling. Ganska lätt vind, kanske 4 m/s och först en styrbordshals ut från bryggan. Det var ju på babords halsar hon tidigare var så fatalt fallgirig och omöjlig att segla. Nu gällde det. Jag vågade inte slå förrän min gode vän började gasta om att vi strax går på ett skär. Jag blundade och slog. Perfekt. Lätt lovgirig. Exakt likadan på bägge halsar. Alla 100 - tals arbetstimmar hade gett frukt. Jag vågade knappt tro det.

Så här sent på säsongen återstod ju endast ett par poängseglingar och i den första missade vi starten med 20 min. Men skam den som ger sig. Vi gick till rundningsmärket efter näst sista länsen och väntade in Finiekette som kom glidande i 2 - 3 m/s vind. Lade oss 100 m efter och gick med den nyinköpta Ottossonfocken mot kryssmärket. Den gode Ottosson kan tydligen sy segel för vi gick både högre och fortare och "rundade" 80 m före.

Nästa poängsegling dök Casper upp med de riktiga tävlingssegeln. Och nu blåste det 0,5 - 1 m/s. Och visst, vi fick ge oss rejält med den lilla focken - och så var säsongen slut.. Segelmakare Ottosson och jag var sedan ute och seglade ett par gånger och diskuterade nya segel inför nästa säsong. Herr Ottosson själv är förresten riktigt entusiastisk när det handlar om A 22:or. Helt omöjligt är det inte att bröderna Ottosson på något sätt dyker upp på någon av de framtida pokalseglingarna. Vi får väl se. Tills vidare har jag fått låna hans kollega, Patrik Helgegren som intresserad gast. Med dottern Inga-Lisa på fördäck blir ju besättningen komplett.

Ja, talar man om fas 1 får man väl säga något om fas 2. Här handlar det mest om anordningar för back/häckstag, skotpunkter etc. Också en del uppsnyggning av skarndäck mm. Håkan Lind tillverkar också ett nytt motorbeslag. Äntligen kan man väl få i jakten tidigt i maj och vara med på poäng - och LYS-seglingar framöver. I augusti har vi ju en omvittnat trevlig distanssegling härnere på västkusten: Hermanö Runt. Inte omöjligt att någon av Tigervännerna från östra kusten drar vinsharna då. Öst och väst. Aldrig mötas...... Fast vi seglar ju faktiskt ändå på samma vatten. ;-)

22-347 Ingvar Hellsing Lundqvist

PS. 22 klubbens ordförande seglade Hermanö Runt 2005, och kan varmt rekommendera!!!!