Rödpennans återkomst – och om höga förväntningar

Dagens gästbloggare är Monica Esborn:

Aldrig har så många haft så mycket att säga om den svenska skolan som nu. Det mäts och det vägs. Det görs utspel och inspel. Det skrivs ledare och bloggar – här ytterligare en – i ämnet. Det hoppas och förtvivlas. Några menar att vi är någon helt annanstans – vi kan andra saker nuförtiden – och är därför utom räckhåll för mätningar som den nyss levererade käftsmällen att våra svenska elever läser sämre än tidigare skolgenerationer.

Detta är en filosofisk betraktelse snarare men för den intresserade så lutar jag mig pedagogiskt mot sådana tankar som att relationen är central för att lärande ska ske. Jag menar också att vi skapar en reducerad kunskaps – och människosyn när estetiska uttryck får mindre utrymme i samhället. Dit skolan hör. Inom det området tycker jag bland annat att professor Anne Bamford har en del att säga. Jag är, förutom legitimerad lärare (sv, re, hi), egen företagare, sångerska och präst. Och har sysslat med IKT-frågor en hel del. Så vet ni var ni har mig.

Men nu var det om de strukturer som vår skolverklighet just nu består av och en del problem som jag ser kopplad till den senaste retoriken om en forskningsanknuten skola. Så låt mig berätta om en lärarspaning från mina första år.

Om röda bockar i kanten
Som ny lärare i svenska gjorde jag som alla andra rättade elevernas uppsatser med rödpenna. Några elevers alster var otroligt korta. Sedan lärde vi oss ”processkrivning”1 enkla stegen att göra tankekartor, skriva fritt utan tanke på stavning och interpunktion så att berättelsen kom igång, genom att läsa upp sin berättelse för en kamrat och först därefter skriva rent – först här kom stavningskontrollen in, skedde mirakler. De som tidigare endast skrivit några rader, kanske för att det inte skulle hinna bli så mycket rött av bockar i kanten, vad vet jag? skrev nu längre och bättre. Vilken lycka att vara svensklärare och få förmånen att ta del av alla dessa berättelser som göms i oss människor, små som stora. Men varför seglar detta minne upp när jag ska skriva om våra skolstrukturer idag? Därför att jag tror att de har med varandra att göra.

Man ska inte underskatta vilka signaler som skickas ut av det tillskapade ramverk för skolan vi nu lever med. Det styr – vilket är helt korrekt och förhoppningsvis meningen – vad vi fokuserar på. Ja, vad fokuserar vi på?

Om höga förväntningars påverkan 
Hatties studie visar att inom väl utvecklade skolsystem så råder en hög autonomi hos lärarna, studien visar också att höga förväntningar, motivation och inte oväntat, goda relationer, är avgörande för vår förmåga att våga vilja lära oss. Detta stämmer också mycket väl med min egen erfarenhet, både av att vara elev själv och lärare. Det är i den tillitsfulla relationen vår fulla potential kan blomma. Bedömningen som är viktig ska vara formativ och ske i dialog så att eleven själv förstår. Redan väldigt små barn kan berätta och reflektera om det de är med om. Om någon har tid att sitta still ett bra tag och lyssna. Språkutvecklingen är en långsam process, anser jag, och behöver mycket obruten tid.

Nå, om vi nu faktiskt nästan vet att dessa faktorer är av avgörande betydelse så undrar jag varför jag får en känsla av att skolan och dess lärare tittas på med rödpennan i högsta hugg. Varför får jag när jag ser på fenomenet Skolinspektion associationer till dåtidens rödpenna? Vad gör vi med vår tid egentligen? För tiden är begränsad och även om jag inte har några siffror på hur många i en vanlig kommun en vanlig dag som lägger tid på att träffa, svara, och hålla sig uppdaterade om Skolinspektionens varande och göranden så är det i varje fall ett antal timmar. Och det kanske är timmar vi behöver till annat. Och det finns i varje fall en risk att fokus bryts från att förstärka det som fungerar och att samtala med kollegor. Och hur påverkar det vår vilja att våga att någon finns där för att kontrollera och dokumentera det som inte fungerar. Jag har inga svar men jag ställer frågor?

Ergo: Om höga förväntningar är viktiga för elevers lärande – och om detta samband numera finns väl dokumenterat genom forskning – bör vi då inte, menar jag, åtminstone fundera över hur den höga och positiva förväntan på dagens lärare och skola ser ut?

Tack för ordet Skolvåren!

/Monica Esborn

Fotnot:

1 Metoden kritiserades för att ta för lätt på elevers skrivfel och i sin extrema form – man skulle inte rätta alls – fanns risker. Min erfarenhet var dock att man vann i att sätta berättarglädjen först och först därefter gå in och rätta texten. De flesta skrivfel hittade dessutom eleven själv när de läste igenom sitt utkast.

Lästips:

Aspelin, Jonas: ”Om relationell pedagogik” Gleerups (2011)

Bamford, Anne: ”The WowFactor – Global research compendium of the arts in education” Waxmann Verlag (2009)

Hattie, John: ”Visible learning” Routledge (2008)