Att titta på riktig film projicerad på en stor duk kan vara en upplevelse. Med åren börjar det dock kännas lite omständigt jämfört med att slänga in en kassett i videon och sätta på teven. Det är praktiskt om man då har sina gamla filmer tillgängliga på video. Nedan följer en beskrivning av våra erfarenheter i Sollentuna Filmklubb att överföra dubbel-8 och super-8 filmer till video.

För många år sedan lät vi en proffsfirma kopiera några av våra storalster till video. De hade tillgång till en "professionell" scanner, en stor, tung och säkert dyr apparat. Trots detta var vi inte speciellt imponerade av resultatet. Det var alldeles för kontrastrikt, bleka färger, grynigt och inte alls roligt. Ljudet var inte heller något vidare, mycket svaj och brum.

Vi började därför experimentera med att själva spela över filmer till video. Grunden är enkel, filmbilden projiceras på vanligt sätt på en duk, som filmas av en videokamera. För att detta skall bli bra måste man dock ha koll på vissa saker:

Bildvinkeln
För att bilden inte skall bli sned måste kamerans objektiv placeras i så liten vinkel mot projektorns objektiv som möjligt. Detta blir lättare om längsta möjliga brännvidd används på projektorobjektivet. Duken, i form av ett vanligt vitt matt papper av bra kvalitet, placeras någon till några meter bort. Med en 10 till 15 cm bred bild ger detta en minimal påverkan på geometrin.

Ljusstyrkan
En för mörk bild på projektionsduken ger en grynig videobild med en vanlig videokamera. Hög ljusstyrka på den projicerade bilden är därför bra. Gör bilden så liten som möjligt utan att bildvinkeln mellan projektorn och kameran blir för stor. Exponeringen måste låsas på videokameran, annars kan irriterande ljusvariationer uppkomma vid snabba övergångar mellan mörka och ljusa bilder.

Flimmer
En videokamera tar 50 bilder per sekund. För att inte videobilden skall flimra måste projektorn blinka lika fort, dvs 50 gånger per sekund. En normal amatörfilmprojektor innehåller en trebladig slutare. Det innebär att den blinkar med tre gånger filmhastigheten. Körs filmen i 16 2/3 bild per sekund kommer bilden blinka 16 2/3 gånger tre dvs 50 gånger per sekund, vilket ger en flimmerfri videobild.

Filmer inspelade med 16 eller 18 bilder per sekund bör alltså visas med 16 2/3 bilder per sekund. För att kunna köra filmer inspelade med 24 eller 25 bilder per sekund, måste en projektor med tvåbladig slutare användas. Detta ger en flimmerfri bild vid visning av 25 bilder per sekund.

Kontrast och färgtemperatur
Video kan normalt inte återge lika stort kontrastomfång som film. Mörka partier sotar igen och ljusa delar blir utfrätta. Man kan förbättra återgivningen något genom att inte ha helt mörkt i rummet, med lite ströljus på projektionsduken kan bilden bli bättre. Ströljuset bör ha samma färgtemperatur som projektorlampan, annars får man en underlig färgning av bilden.

Kamerans färgtemperaturinställning bör låsas mot projektorlampan. Detta görs enklast genom att köra projektorn utan film.

En trechips videokamera verkar klara av stora kontraster bättre än en enchipskamera.

Vad använder vi då för utrustning i Sollentuna Filmklubb?

Projektor
För super-8 använder vi klubbens projektor ELMO GS-1200. För filmer filmade med 18 bilder per sekund används den ordinare trebladiga slutaren. För 24 och 25 bilder per sekund använder vi en tvåbladig slutare som vi själva har tillverkat.

Denna projektormodell har som standard en ingång för att styra hastigheten. Till styringången har en hemmabyggd burk kopplats, som från en vanlig videosignal från videokameran plockar ut synkpulser, en per videobild (baserad på videosynkseparatorkretsen LM 1881, finns på ELFA). Denna signal delas med två eller tre, beroende på om en två eller trebladig slutare används, och styr sedan projektorhastigheten.

Till ELMO-projektorn använder vi ett objektiv med extra lång brännvidd (25 - 50 mm), vilket ger en mycket liten och ljusstark bild vid ett par meters projektionsavstånd. Projektorn ställs naturligtvis på maximal ljusstyrka.

För dubbel-8 har vi använt filmklubbens gamla Eumig-projektor MARK-S-709, som går att ställa om mellan både dubbel-8 och super-8. Hastigheten kan varieras manuellt genom att dra på en spak, vilket mekaniskt påverkar bildfrekvensen. Reglerområdet är normalt 18 till 24 bilder per sekund, men genom att ställa om från 50 Hz till 60 Hz nätfrekvens, ändras reglerområdet neråt och det går att justera hastigheten till nödvändiga 16 2/3 bilder per sekund. Justeringen görs genom att kontrollera bilden på en videomonitor och variera bildfrekvensen tills bilden inte flimrar. Då hastighetsstyrningen här inte är automatisk kan man behöva justera den då och då, men resultatet brukar kunna bli tillfredsställande ändå.

För att sänka kontrasten har vi med framgång provat att sätta ett svagt blåfilter framför en vanlig lampa, som sedan svagt belyser projektionsduken. Som projektionsduk har vanligt A4-papper för t ex laserskrivare använts.

Videokamera
Filmklubben har en Panasonic MS-95 S-VHSC videokamera. Kameran är väl lämpad för uppgiften då bland annat bländare och färgtemperatur kan låsas. Då det är en enchipskamera är bl a konstrastomfång och färger inte lika bra som en trechipskamera. Kameran kopplas till klubbens Panasonic FS-88 S-VHS videobandspelare där filmen kan spelas in på VHS eller S-VHS. Ljudet kopplas direkt till videobandspelaren. (Kamerans bildsensor har med åren tappat en del pixel, vilket resulterar i några blå punkter på bilden. Detta är tidvis ganska störande.)

Vi har även provat andra kameror. Bäst resultat har vi uppnått med en Sony VX-9000 DV-kamera. Det är en trechipskamera med alla upptänkliga manuella inställningsmöjligheter. Filmen spelas in digitalt direkt i kameran. Även ljudet kan spelas in bra då kameran har linjeingång och möjlighet till manuell utstyrning.

Videokameran kopplas alltid till en stor färgmonitor för att direkt kunna kontrollera resultatet. Med överföring gjord till DV eller miniDV-format kan man med gott resultat göra VHS eller S-VHS-kopior därifrån. Det är alltså lätt att åstadkomma många kopior utan att slita på originalfilmen.

Ljudet
Ljudet ligger normalt på en magnetremsa på filmen. Ljudsignalen tas då från projektorns linjeutgång eller högtalarutgång och kopplas till linjeingång eller mikrofoningång på videokamera eller videobandspelare (observera att dämpmotstånd behövs om man bara har mikrofoningång och/eller om man tar ljudet från en högtalarutgång).Ljudkvaliteten kan eventuellt förbättras genom att koppla någon form av ljudbearbetningsburk mellan ljudkälla och videobandspelare. På detta sätt kan t ex störande brum minskas.

På många av våra filmer finns originalljudet på separat ljudband, t ex på super-8 perfoband (perfoband är ett ljudband som har samma mått som super-8-film, inklusive perforeringshål). I dessa fall blir det naturligtvis bättre om ljudet kan tas direkt från det separata bandet. I fallet med perfoband styrs bandspelaren från projektorn genom att en liten ljussensor placeras i projektorns strålgång.

Varianter
Som alternativ till ovan beskrivna metod har vi även testat en speciell burk avsedd för film till videokopiering. Burken innehöll bl a spegel och mattskiva. Visst tog uppställningen lite mindre plats, men mattskivan gjorde att bilden blev extra grynig, det såg ut lite som om man la smörpapper över bilden.

Övrigt
Det är alltid lite spännande att köra gamla filmer som inte runnit genom en projektor på länge. Skall cementskarvarna hålla? Kommer det bli sallad när projektorn skall svälja nästa tejpskarv?

Det kan vara minst lika spännande att se om alla gamla apparater fungerar. Håller den gamla gummiremmen? Kommer projektorlampan överleva? Någon kallödning i den 20 år gamla hembyggda synkelektroniken?

Vid den här typen av filmvisning känns det extra viktigt att göra ren både projektor och film noga. Det vore ju synd om dammråttorna dansar allt för mycket över teven sen.

Om man gör överspelningen till video själv, och inte skickar bort filmen, har man själv koll på allting. Ingen risk att någon "proffsfirma" repar filmen eller att posten slarvar bort den. Har man, som vi ofta har, originalljudet på separat band blir ljudkvaliten bättre om detta kan användas, jämfört med en "proffsfirma" som bara kan köra magnetremsan på filmen.

Sedan kan man alltid fundera på om det är värt allt slit. Några kronor per meter, eller vad det nu kostar om man skickar bort jobbet, kan efter några sena nätter kännas som rena vrakpriset.

När det sedan är klart, när filmen är "räddad" till video, känns det lite lugnare. Man behöver inte slita på originalet för att bara titta på filmen. Däremot kanske det blir ny överföring om 10 till 20 år, när VHS eller DV-spelare inte går att uppbringa och de nya formaten och utrustningarna är mycket bättre än dagens. Det är säkrast att spara alla gamla filmapparater.

Sammanfattning
Resultatet blir inte perfekt med vår metod. Den blir dock betydligt bättre än vad proffsfirman vi testade åstadkom. Nu känns det faktiskt som man med gott utbyte slänger in en kassett i videon för att titta på gammal film. Minns ni trasslet med projektor, duk, mörkläggning, cementskarvar som går upp, magnetspårsremsor som lossnar från filmen och annat strul?