Erik Nilsson 1897-1974, var initiativtagare när Stora Lundby Hembygdsförening bildades den 2/4 1949. Han var sedan dess självskrivne ordförande i 25 år fram till sitt frånfälle. Han var född på gården Ramberg, nära Stannum, till yrket var han husbyggare och byggnads- snickare. Hans hus Solberga, vid oljebergs vägen i Gråbo kallades i folkmun för ”Slottet ” Anledningen var förstås dess herrgårdsliknande framtoning, synligt vida omkring. trevlig hembygdsstuga, belägen på Mon


Styrelsen 2013
 
Hemsidan Förslagslåda: thomas.sjovik@spray.se
 
 Svenska Dialekter från din hembygd
 
Ordförande: Iréne Johansson 0302-44133
 
Vice Ordförande: Solvig Hermansson
 
Sekreterare: Alf Hallgren
Kassör: Almer Svanlund
Ledamöter: Karl Gustafsson, Lennart Hård och Benny Johansson
Suppleanter: Christina Gustafsson och Ann-Christine Hedlund
Revisor: Inger Petersson
Suppleant: Birgitta Arvidsson

 
Medlemskap
Föreningen har 228 betalande medlemmar. Årsavgiften för 2012 är 100 kr per person.  
Du blir medlem genom att betala in avgiften på vårt postgironummer: 52 23 54 - 0
 
 


Hembygdsstugan

 

             

  Bautasten

 Vid kanten till åkern nedanför hembygdsstugan står denna sten som en knivsegg pekande mot himlen. Här finns de flesta stenarna på det gamla hednagravfältet, och strax ovanför stugan stod antagligen Erik Dahlberg och gjorde sin skiss över fornlämningarna och Hjällsnäs by på 1690-talet

                                           


Aktiviteter 2014
 

STUDIE CIRKLAR

Bilder framkallar minnen 

Torsdagar kör vi igång med cirkeln, med början den 30/1, 27/2, 27/3 och 24/4 KL.18,30 (Parasollen matsal) 

     

                           Fotografier från 1950-, -60 och 1970 talet, skannas in och får förhoppningsvis texter

                           Ta med er foton, med text och årtal, så hjälps vi åt att få fram det som saknas

                           Bilder med texter kommer att visas på projektor - duk genom pc´n       

              

Inträde avgift 40 kr Inklusive kaffe med dopp

Hjärtligt välkommen !!!

 

ÅRSMÖTE

2014

 

BYGDESPEL

2014

 

  FAMILJEDAG

2014

 

ÖPPET HUS DAGEN

2014

 

   

MIDSOMMAR

2014

Vid Hembygdsstugan tillsammans med Lekstorps IF

 

 

För skolor och intresserade kan vi köra en guidning av stugan och dess föremål

Kontaktperson Iréne Johansson 0302-44133

  (reservation för eventuella korrigeringar) 

 


Föremålssamlingarna

 I dag har vi en stor samling bilder och texter från Stora Lundby kommun, från Anten i norr till Ytterstad i söder. Vår uppgift är att försöka sammanställa och bevara detta, till eftervärlden. Med hjälp av hembygdsföreningarna i kommunen har vi kommit en bra bit på väg.

Östad hembygdsförening ansvarar för den norra delen av kommunen, Anten till Östad

Stora Lundby hembygdsförening för den södra, Björboholm till Ytterstad

Videofilmer har även redigerats över till DVD. Det finns mängder av filmer som skall redigeras och klippas in i olika sekvenser

FILMER SOM REDIGERATS GRÅBO

                                                                                                             En resa genom kommunen 1952-53

                                                                     Sista tåget ut   Göteborg - Sjövik 1967

                                                              En resa genom tiden  Ytterstad - Stannum och Gråbo 1995

                                                                           Byvandring genom Gråbo 2013

 

 FILMER SOM REDIGERATS ÖSTAD

Tre filmer berättar om Anders Gustavsson 1 Från Klevsjön till Kulladal. 2 Sågar på Risveden. 3 Super 8 filmer

                                                                       4 Greta Bengtsson Boda (händelser från då till nu)

                                                                       5 Hans-Erik och Hulda berättar (händelser från då till nu)   

                                             

DOKUMENTATION AV TEXTER OCH BILDER

 Dessa finns att se på biblioteken i kommunen, samt på Lerums hemsida.  Vid intresse kan dessa även visas och köpas av Karl Gustafsson, Thomas Svensson. När du har hittat en bild med text som är av intresse, skriv ner s-numret på papper eller e-malla till Karl Gustafsson, Thomas Svensson

BÖCKER SOM FINNS ATT KÖPA        

Vid intresse kontakta Karl Gustafsson kg.alv.gustafsson@gmail.com eller thomas.sjovik@spray.se  

 

                                                                       

                                                         Silverskatten i Ljungslätt En ny bok om skatter 

 

                                                                              

Kyrkvandringen

  

  Söndagen den 16 september 1682 började med klar sol, stilla vind och en nästan molnfri himmel där endast en svart molnbank i väster tydde på att ett väderomslag var att vänta.

   Helge Bengtsson och hans hustru Matilda i frälsegården Ljungslätt på Vättle Fjäll, hade tidigt på morgonen mjölkat och släppt ut kreaturen i beteshagen, och gjort sig i ordning för att tillsammans med sina fyra barn och drängen börja vandringen till Lundby för att delta i mässan.  

  Kyrkoherden, Jöns Stenius, hade vid några tillfällen påmint Helge om vikten och skyldigheten att deltaga i gudstjänsterna när hälsan och vädret så tillät. Helge ansåg sig denna dag inte ha något att skylla ett uteblivande på.

  All årsgröda av säd och foder hade bärgats så vandringen till kyrkan denna vackra dag blev lite av ett äventyr för de små, och en högtidsdag för de vuxna, som på detta sätt kunde avsluta årets alla mödor och skyldigheter som en frälse-bonde under Björboholms säteri hade att förhålla sig till.

  Någon bra körväg till Lundby fanns inte från gården på ”fjället”. De funderade på att använda kärran med Pontus som dragare, en trög men stark oxe, men vägen var bara en liten ojämn och stenig stig och med tre vuxna och fyra barn skulle resan inte bli något vidare bekväm. Helge valde att de skulle gå den sex kilo-meter långa vägen till kyrkan och tidvis hjälpas åt att bära de två minsta barnen. 

  Solen hade nyligen gått upp och dimslöjorna höll på att upplösas nere vid sankmarkerna vid Långsjön när ljungslättsborna startade vandringen. Vättle Fjäll var till mycket stor del obeskogad och ljungen lyste starkt röd som om den stod i brand under de tidiga morgontimmarna.

  Hustrun Matilda gick först, bärande den ettåriga lilltösen Ida, följd av drängen Josef och yngste sonen Gustaf som nyss fyllt fyra.  Sedan följde stortösen, den nioåriga Anna, och sist tolvårige Andreas tillsammans med Helge.

  Stigen slingrade sig bitvis runt sankmarker, så att de sex kilometerna fågelvägen till Lundby blev mycket längre. Vättle Fjäll var rik på tjärnar och små sjöar så vandringen som startat vid boplatsen i Ljungslätt, som var belägen mellan sjöarna Långsjön och Lilla Lövsjön, passerade många mindre vatten efter stigen ner mot kyrkan. Däribland Trehörningen*, Smalasjön, Frötjärn och Kroksjön, och kanske man även kunde ta stigen som gick förbi Grimtjärn innan man närmade sig mera bebyggda trakter. 

  När man passerade Trehörningen, som låg vid en mycket vacker plats, visade  Helge äldste sonen att här tyckte han sig se möjligheten för Andreas  att anlägga en bosättning där betesmarkerna skulle kunde föda lika många kreatur som hemma i Ljungslätt, och endast bondens flit och vädrets makter  begränsade  livs-betingelserna. Men Andreas svarade direkt:

 

* kallas än idag för Trönningen

 

 

4

 Att flytta och bryta ny mark, det ville jag inte, men att hjälpa far att utvidga och förbättra hemmet i Ljungslätt, det vill jag”.

 

  Den fyraårige Gustaf som inte mindes att han tidigare varit med på en sådan här utflykt, höll Josef i handen och tittade sig storögd omkring på allt så långt han kunde se. Hans litenhet begränsade utsikten och fast han helst ville gå själv så fick Josef vid flera tillfällen lyfta upp honom när man fick syn på något intressant.

  Ser du någon älg?” frågade han Josef titt och tätt.

  

  Josef som också såg sig nyfiket omkring för att se om det kunde löna sig att gå ut på tjyvjakt i höst, lyfte plötsligt upp Gustaf och pekade bort mot en mosse där en älgtjur och några kor reste sig, som om dom bara växt ur marken, och sakta och majestätiskt liksom flöt bort över ljungheden.

    Hur vägarna eller stigarna från Ljungslätt gick under 1600-talet vet man inte  exakt. På denna karta, som är uppmätt på 1890-talet, har markerats en trolig väg som familjen kan ha tagit från Ljungslätt till Hjällsnäs och kyrkan. Den stora vägen till höger på kartan vid Mörtaklätten fanns inte då. Där var endast en liten smal gångväg över Trångaberget som löpte parallellt med sjökanten.

 

 

 

 

5

  Idag valde Helge att ta vägen förbi Mjörn och vek därför av till vänster vid Smalasjön där stigen gick förbi Kroksjön och Alsjön. När de kom fram till Trångaberget fick de sällskap av folk från Björboholms säteri som kom ridande på den smala stigen och slog sig i samspråk med Helge. Från stigen hade man en vacker utsikt över Mjörn och här kunde de se några båtar med kyrkfolk komma roende från Björboholm och Sunnerön mot Hjällsnäsviken.

  Barnen, vars fötter hade härdats av att gå barfota hela sommaren, gick också nu utan skor men både Anna och Andreas hade sina träskor med sig, samman-bundna i snöre runt midjan om terrängen skulle bli för vass och fötterna ömma. I varje fall skulle man ta dem på när man närmade sig kyrkan.

  Andreas som gick och spanade efter någon lämpligt växt som han kunde göra pilbåge av, hittade en enbuske i närheten av Låddegården vid Hjällsnäs by. Han bad pappan om att få låna kniven för att kapa enen och bitvis skala av barken, för att sedan ha den som vandringsstav tills man kom hem till Ljungslätt igen.

  Nu var Gustaf trött och Josef bar honom, medan Helge sedan länge tagit hand om Ida. När man kom fram till höjden vid Låddegården kunde man se den gamla ruinen vid Hjällsnäsviken som dominerade landskapet, och där Hjällsnäsborna under årtionden plockat bort sådant byggnadsmaterial som tegel, stentrappor och glas som kunde vara användbart i byggnaderna i byn.

  När Andreas frågade Helge vem som hade bott i den gamla ruinen var Helge inte säker. Han trodde att det kanske varit ett adelsgods eller att en storbonde från Gräfsnäs hade byggt det slottsliknande huset för cirka 150 år sedan.

  I Hjällsnäs by låg husen tätt samlade. Ladugårdar, boningshus, svinhus, tvätt-stugor, bakstugor och källarränne tillhörde ju de nödvändiga byggnaderna för en fungerande by, och på vägen ut och in till byn fanns hus för smed och smedja samt ett båtsmanstorp.

  Gustaf hade somnat i Josefs armar men Andreas tittade sig nyfiket omkring och fick se de gamla höga stenarna som reste sig ur marken ovanför byn. Han tyckte att de liknade vaktposter som bevakade byn och bygden och när han undrade vad det var förklarade Helge att stenarna var minnesmärken efter avlidna hövdingar eller storbönder i Hjällsnäs som levat i förkristen tid, men att detta gamla hednagravfält inte använts för gravsättning under de sista 600-700 åren.  Han berättade också att det inte bara var de resta stenar som syntes från byn som hörde till gravfältet, utan på sandmon ovanför fanns också ett flertal stora runda stenhögar som var gravar från ännu äldre tid. Helge tillade att detta  gravfält var mycket större än det som syntes från bystigen och att det inte var tillrådligt att störa eller fördärva dessa gamla gravar, för då kunde det gå illa för hjällsnäsbönderna.

 

 

 

 

 

 

6

  Kyrkstigen genom Hjällsnäs mot kyrkan är den prickade linjen. Uppe till höger ser vi en tecknad rekonstruktion av Sjöborg (Margaretelund) som låg på en liten kulle vid i Hjällsnäsviken. I mitten har vi gravfältet och byn som Erik Dahlberg tecknade det på 1690-talet och som finns med bland kopparsticken i bokverket ”Suecia Antiqua Et Hodierna” som gjordes efter hans teckningar på 1720-talet. Korsbäcken är markerad ungefär där byn tar slut och där Grönbackatorpet låg.

 

  En gammal historia som Helge hade hört, handlade om den varning en bonde i Höggården fick, när han ville hämta en lämplig sten att användas som trappsteg i sitt boningshus. När han började gräva runt stenen hörde han ett oljud och tittade ner och såg då att hela byn stod i brand. Han skyndade ner, men där var allt normalt och ingen skada hade skett.

 

 

 

7

  Han berättade vad han hade erfaret för sina grannar och man gjorde en överens-kommelse att i framtiden inte störa de andar som låg och vaktade på byn däruppe.

  När ljungslättsborna gick genom byn var det fortfarande gott om tid att hinna fram till kyrkan, och då alla var trötta och hungriga ansåg Helge det lämpligt att ta en vilopaus och inta lite föda. En stor platt sten fick duga som sittplats så de slog sig ner och tog fram det medhavda brödet och mjölken. Ida som fortfarande ammades fick lite närande modersmjölk. Förbipasserande hjällsnäsbor kunde dock inte låta bli att påpeka för de rastande att de hade satt sig på den så kallade ”Kungastenen”, den sten som Gustav II Adolf cirka 60 år tidigare suttit på när han uppmanade Hjällsnäs kvinnor att spinna och väva för att byborna skulle få bättre kläder. Den stenen var i det närmaste helig för byborna, och de i byn som hört detta berättas skulle aldrig komma på tanken att sätta sig på den.

  Man lämnade byn på kyrkstigen och passerade ”Korsbäcken” där det tidigare under den katolska tiden stått ett kors där kyrkvandrarna knäböjde och bad en bön för att fördriva djävulen ifrån sig innan de bevistade gudstjänsten. Fortfarande fanns lite av denna vidskepelse kvar hos kyrkfolket och många gjorde korstecknet när man gick över bäcken.

  Anna och Andreas tog på träskorna när de vandrade den sista sträckan av kyrk-stigen genom Lundby Hagar där det fanns en liten träbro över bäcken som rann från Sissledalen ner mot fågelkärren. Nu var man nära kyrkan och såg den norra stigporten som man gick in igenom till kyrkogården och kyrkan. Det fanns ytterligare två stigportar. Den östra porten användes av bosättare i Olstorp och Stenkullen, och den södra porten där bland andra Ytterstadsbor, Stannumsbor och andra från den södra delen av Lundby socken passerade.

  Några kom ridande och en del bönder som hade sina hemman långt från kyrkan kom åkande i enkla små kärror där hela familjen fick plats och som drogs av en häst och ibland av en oxe. Men de flesta kyrkobesökarna använde apostlahästarna. Något folk från Öijareds Säteri, som hörde under Lundby, syntes inte till denna söndag då den fromma ägarinnan Catharina Bjelke, som hade egen huskaplan och kapell, firade Gudtjänsten hemma på säteriet.

  Många hade anlänt till kyrkan i god tid och mycket kyrkfolk hade samlats för en pratstund i väntan på att klockorna skulle kalla till gudstjänst. I fjärran hördes ett åskmuller och en mörk molnbank tornade upp sig i söder så regn var att vänta. Man uttryckte sin glädje över att allt var skördat och inne i lador och förråd. Åkrar och ängar hade givit gott utbyte detta år och många trodde att ingen skulle lida någon nöd denna vinter.

  Utvändigt såg kyrkan ganska förfallen ut, med skadade väggar där rappningen på många ställen var borta och några fönsterglas vid koret hade spruckit. Det var uppenbart att underhållet av kyrkobyggnaden var eftersatt.

                                                          

 

 

 

 

8

  Kyrkan var dessutom för liten för den växande befolkningen i Lundby socken, där så gott som alla var mer eller mindre skyldiga att bevista gudstjänsterna. Sedan länge hade kyrkans ledning planerat en renovering eller ännu hellre en utbyggnad av kyrkan efter de skador som de ständiga striderna med danskarna inneburit, och som inte bara drabbat socknens gårdar i form av brandskattning och plundring utan också kyrkobyggnaden. Det fanns hopp om att donationer skulle möjliggöra en renovering, och socknens bönder var på det klara med att alla måste lämna sitt bidrag till att förbättra kyrkobyggnaden.

   Denna bild som är tagen i början 1900-talet visar den nya kyrkan som byggdes år 1728. Det som påminner om den gamla kyrkogården är en av stigportarna som vi ser till vänster. När den nya kyrkan byggdes revs den norra väggen och flyttades ut cirka två meter och det mesta av stenen lades på den plats intill klockstapeln som i dag kallas ”Prästakullen”.

 

 Samtidigt som kyrkklockorna började ringa syntes på himlen en kraftig blixt och strax blandades klockklangen med ett så kraftigt och långdraget åskmuller att Gustav blev rädd och började gråta. Josef tröstade lillpojken och man skyndade in i kyrkan och ställde sig längst bak i den snart till trängsel fyllda lilla kyrkan. Sittplatser fanns längst fram avsedda till några storbönder och sjuka gamlingar. De i dag tomma platserna för adeln på Öijared kunde nu begagnas av andra som hade behov av att sitta.

  Kyrkorummets tak var vitmålat utan några bilder som kunde distrahera menigheten, men längs fram till vänster stod ett synnerligen märkvärdigt så kallat epitafium i alabaster. Bakom altartavlan fanns ett litet utrymme som användes som sakristia. 

 

 

9

    Läktaren var liten och rymde kanske ett 20-tal platser, och läktarbröstet var dekorerat med bilder av profeter.

  Gustav som somnade i Josefs famn under psalmsången, vak-nade inte förrän mässan och nattvarden var över och kyrkoherde Stenius utdelade välsignelsen.  

  Även Anna och Andreas tyckte att predikan och cere-monier var sövande men de kunde ju inte somna stående.   

  Kyrkfolket skyndade ut, men Helges familj stannade kvar eftersom Andreas gärna ville närmare betrakta det prakt-fulla gravmonumentet framme till vänster i koret.

   Helge berättade för Anna och Andreas att Catharina Bjelke hade låtit en konstnär förfärdiga detta monument som stod på nio pelare och sträckte sig ända upp till takbjälken.  

  Mor Matilda, som gått i Chatarina Bjelkes skola på Öijared när hon var barn, var läskunnig och kunde berätta vad som stod inristat i förgylld skrift i mitten av monumentet.

  Bilden är en tecknad rekonstruktion av epitafiumet utförd av Karin Lindblad efter de lämningar som fanns förvarade i kistor.

   Idag, år 2012, finns två av de nio nedre pelardelarna kvar, placerade en på var sida om altartavlan med var sin kandelaber.

 

 

 

 

10 

  Matilda som försökte lära sina barn att läsa och skriva var dock själv ganska ovan att läsa längre stycken, men kunde dock tyda denna skrift så att barnen förstod innehållet:

 ”Fil 1 cap.21. v. Kristus är mitt liv och döden min vinning. Salige äro de som i Herranom dö, ty deras själar äro i Guds hand och intet dödskval kommer vid dem.

  Härunder är begraven den välborna släkt och familia som dessa vapen och namnen utvisa, vilket jag Catharina Bjelke, haver låtit gjort till testamente över mine salige käre män och salige käre barns grav år 1654”.

Nedanför fanns även denna inskrift:

  ”Gud förläne oss alla på den yttersta dagen en fröjdefull uppståndelse med alla Guds utvalde till evig glädje och salighet. Amen. Herre Jesu Amen”. *

 

  Kyrkan var nu tom på folk förutom ljungslättsborna. Anna knuffade på Andreas och sa: ”Varför ser så många av bilderna på de nio pelarna längst ner så elaka och farliga ut medan dom andra verkar så snälla och rara?

  Kyrkoherde Stenius, som hade sagt farväl till kyrkfolket kom oförmärkt ut från sakristian bakom altartavlan där han tagit av mässkruden och han hörde vad Anna sa. Anna tyckte att prästen nu såg ut som en snäll gammal farbror där han stod utan sin praktfulla mässkrud och försökte förklara varför han trodde att gravmonumentet såg ut på det viset. Hör ni, sa han:

  De nio pelarna och de bilder som är inristade i dem föreställer jordelivets alla prövningar, frestelser och fasor. Ovanför dessa ser vi två av de goda evan-gelisterna som i bibeln förkunnar det glada budskapet om den glädje och salighet och frälsning som de fromma kommer att erfara på den yttersta  dagen”.

   ”Du läser bra Matilda, sa kyrkoherden till Matilda. Skall du inte låta dina barn gå i samma skola på Öijared som du gick i när du var ung?”

  Det skulle dom gärna få, men det är långt från Ljungslätt till Öijared, och jag själv är ju uppväxt på torpet Svinaboda som låg på andra sidan Öijaredsviken där vi bara behövde gå den lilla biten runt viken för komma till skolan. Torpet vårat hörde ju också under Öijared och Catharina Bjelke var mycket mån om att barnen som hörde till hennes torp skulle gå i skola och  kunna läsa i bibeln och även skriva”, svarade Matilda

  Kyrkoherde Stenius nickade och förstod hennes skäl att låta barnen vara hemma.  Han trodde dock att hon kunde få låna ett exemplar av den läsebok som användes i Öijareds skola vilket kunde underlätta undervisningen av barnen för Matilda.

 

* Under tillbyggnaden av kyrkan 1728 togs epitafiumet ned men sattes sedan tillbaka i den nya kyrkan. Då hade följande text tillkommit mellan ättevapnen näst längst upp: Detta epitafium är renoverat år 1730 av  wälborna fru Elisabeth Cronström.)

 

 

 

 

11

 

 

  Den gamle Gudstjänaren klappade barnen på huvudet, rufsade om Anders lite och önskade därefter familjen en angenäm hemfärd. Utanför kyrkan var fort-farande mycket folk församlat och där förekom både heta diskussioner och för-troliga samtal mellan folk som inte såg varandra så ofta mellan kyrkobesöken. Helge blev erbjuden skjuts en bit på vägen av August Hansson i Aggetorp och hans fru. De hade kommit i en kärra med sex platser dragen av två hästar. Helge satte sig på kuskbocken jämte August, Matilda och barnen tog plats i kärran tillsammans med Berta, Augusts fru. Josef erbjöd sig att gå trots att han haltade.

   Åskan och regnet hade upphört och solen sken så att det nästan kändes som högsommar, men västerut syntes fortfarande mörka moln och ett svagt åskmuller kunde höras när de startade hemfärden från kyrkan. Kärran rullade lätt ner för backen vid Röseliden och sedan förbi Knepplakullen som var ett ganska nybyggt torp lydande under någon av Hjällsnäs större gårdar. Framme vid Sniken, där bönderna brukade hämta grus till sina bygator, gick färden upp mot Vättle Fjäll fortfarande raskt då de två hästarna drog villigt och längtade hem. Nästan framme vid Björkåsmosse där det fanns en skvaltkvarn steg Helge med familj av, tackade för skjutsen och började vandringen mot hemmet i Ljungslätt.

  Barnen som varit stilla under den långa gudstjänsten, men nu fick möjlighet att röra på sig, började stoja och leka, och lille Gustav befallde Andreas att han skulle vara häst så att han fick rida på honom. Han lydde och Gustav hängde sig på hans rygg och klamrade sig fast, medan Andreas till Gustavs stora förtjusning hoppade och galopperade som en häst. Anna hängde med i leken och knuffade Andreas så att alla ramlade i en hög. Så fortsatte färden mot hemmet under stoj och glam. Helge och Matilda gladdes över barnens lek och ingen tänkte på åskmullret som fortfarande hördes vid horisonten. Man hade ganska stark vind i ryggen, och kunde hela tiden se att ovädret drog bort åt nordväst.

  Vandrarna hade nu nått fram till Kroksjödal mellan Sundasjön och Tre-hörningen, den plats där vägen mot Mjörn vek av, och som de vandrat på morg-onen. De hade nu bara halvannan kilometer kvar till hemmet, och Andreas och Anna som väl kände till stigarna och skogarna började slå vad om vem som skulle komma hem först, och började med föräldrarnas tillåtelse springa mot Ljungslätt. Man sprang först tillsammans men Andreas ökade farten och sprang ifrån sin syster när man närmade sig den lilla nedförsbacken där man efter en högersväng kunde se hemmet.

  Helge och Matilda promenerade lugnt stigen fram och Ida sov gott i Helges famn. Nära hemmanet kände man en först en svag brandlukt och strax fick dom se barnen komma gråtande mot dem. Anna var alldeles förtvivlad och kunde bara få fram, ”Min docka!!!”, och Andreas berättade att det bara fanns en stor glödande askhög där husen varit. 

 

 

 

12

  All den inbärgade årsgrödan av hö och säd och dessutom allt man hade i kläder, matvaror, verktyg och annat hade blivit förtärt av elden. Huset och ladugården med förråd och avträde som var sammanbyggt med bostadshuset, vilket kunde vara praktiskt kalla vintrar då man slapp gå ut när man skulle mjölka och sköta djuren, var hel nedbränt.  Endast ett litet hus, byggt över en källare, och boskapen som var ute i beteshagen, hade ljungslättsfamiljen kvar inför den kommande vintern.

  Matilda som hörde hur korna råmade och ville bli mjölkade, kände en gnagande hunger trots hon var skakad av det elände som drabbat dem. Hon förstod att det bästa hon kunde göra nu var att få männen och barnen mätta eftersom de inte hade fått något till livs på många timmar. I källarrännet fanns några bunkar som hon hämtade. Hon gav en till Josef och de gick tillsammans ut i beteshagen och mjölkade. Den varma och feta mjölken lugnade dem något, och hela familjen samlades i det lilla förrådshuset där de började rådpläga om hur de skulle handla för att klara den prövning som nu drabbat dem. Att stanna kvar var inte att tänka på och snart skulle det skymma, så de måste fort bestämma sig för vad som skulle göras.

  Josef, som hela tiden varit tyst och allvarlig, ansåg att det enda de kunde göra var att gå till Björboholms Säteri som Ljungslätt hörde under, och be om hjälp med natthärbärge och kläder. Djuren kunde vara kvar i beteshagen tills man ordnat plats för dem på säteriet eller i någon annan ladugård.

  Helge och Matilda förstod att Josefs förslag var den enda möjlighet man hade i den nöd som man hamnat i. Så det beslutades att de omedelbart skulle ge sig ut på vandring igen.

 

  I ett protokoll från sommar-tinget med Vättle Härad år 1683 kunde man läsa:

 ”betygade nämnden sannfärd-igheten av en skadelig och fast beklaglig vådeld, som yttrade sig under gudstjänsten sönd-agen den sistlidne september uti frälsehemmet Ljungslätt, då folket var vid kyrkan, har åboen därstädes lidit en märkelig stor skada, i det vid sin hemkomst från Lundby kyrka månde han finna hemmanet till alla husen helt och hållet med all inbärgad årsgröda av hö och säd samt dessutom allt det han hade i kläder och matvaror och annat slikt i brand förtärt, blivande intet mer än ett litet hus, byggt över en källare, samt boskapen, som var ute på marken, behållet, således den arme mannen med sin hustru och fyra små barn lämnade uti största elände och fattigdom, vilket härmed attesterades”.

 

 

 

13

              Det var en gång En ny bok som handlar om miljöer och byggnader  

                En Resa Genom Tiden Händelser från Gråbo, Stannum och Ytterstad

                       Stora Lundby Skolor 1849 - 1999 Från Anten i norr till Ytterstad i söder

       Risveden boken del 1  Av Karl-Erik Andersson och Bo Björklund

       Risveden boken del 2  Av Karl-Erik Andersson och Bo Björklund

       Risveden boken del 3  Av Karl-Erik Andersson och Bo Björklund

                  Kilanda Risveden Ekman - von Schéele - Klingspor Av Bo Björklund

http://www.risveden.com/

                                     


 

Andra länkar
 

Herrljunga Hembygdsförening

Svenska Dialekter från din hembygd

Gråbo.nu 

ostad.se