Efter en dag på landet, en fettdrypande carbonara på Ljusterös vintersylta var det då dags att försöka sig på ett snabbdistanspass.
30 minuter skulle passet köras och det skulle vara mer som ett testlopp. "Tänk miltävling" var order från coacherna.
Ni som följt mig ett tag vet att långaintervaller och snabbdistans inte är min starkaste gren. Det är något i min hjärna som redan innan bestämt sig att det kommer bli jobbigt och ångestfyllt. Idag hade jag ungefär samma känsla som vanligt men ändå mer hopp i kroppen.
Kom ner till gymmet och jag behövde inte vänta länge på ett löpband. Körde uppvärmning i 2 kilometer i 5 minuters-tempo. Drack lite vatten och samlade mig. Höjde farten på bandet och när det kommit upp till 15 kilometer per timme (4:00/km) startade jag klockan. Det kändes helt okej, det var inte läskigt att köra i den farten utan benen kändes kontrollerade och säkra på bandet.
Dagen till ära hade jag laddat iPoden och körde med musik. En låt som gick i repeat ett par gånger var denna:
Efter 15 minuter kändes det jobbigt och trögt men jag fokuserade och drack lite vatten (snuttefiltsvatten). Tänkte "hälften, hälften, du är bra E". Efter ungefär 20 minuter så började min vänsterfot pocka på uppmärksamhet. Trampdynan på den foten är lite grinig och straffar mig med blåsor just på löpband. Jag bet ihop, kände mig trött men ändå vid gott mod. Pulsen låg på strax under eller på tröskelpulsen. Ville inte öka farten utan hålla mig där jag var och försöka härda ut.
Men efter 26 minuter ville jag inte fresta på foten utan jag klev av. Illamående av lunchen som åkte jojo upp och ner för matstrupen.
Ett misslyckat pass men jag ser det inte så. Jag har aldrig sprungit så här långt i detta tempo. Det kommer jag ta med mig och plocka fram. Det går faktiskt!
Joggade ner i 2 kilometer och samma tempo som uppjoggen. Cirka 10,5 km på 46 minuter.
söndag 28 februari 2010
Peppande mail
Igår damp det ner ett mejl i inboxen. Det hade rubriken "Jag vill inte stressa dig men..."
Undrande öppnade jag det och Sub40-Mattias skrev:
"Mitt 30min test pass gick i sub40 fart (löpband med lite lutning), jag hoppas att det går bra även för dig. 3,49min/km i snitt."
Blir jag stressad? Jag funderade en stund men kom fram till att det första jag blev var glad. Glad för Mattias skull. Att han har ett kvitto på att träningen går framåt och att målet inte är långt borta. Den andra känslan jag fick var av sporrande karaktär. Jag vill också kunna springa 30 minuter i 3:49-fart. Jag kommer inte kunna göra det idag. Men en dag så.
Så nu har jag bestämt mig för att köra dagens pass på löpband senare i eftermiddag.
Pannben, walk with me!
(Men nåt straff ska Mattias ha för att han springer i från mig, så han får sin "favoritbild" publicerad)
Undrande öppnade jag det och Sub40-Mattias skrev:
"Mitt 30min test pass gick i sub40 fart (löpband med lite lutning), jag hoppas att det går bra även för dig. 3,49min/km i snitt."
Blir jag stressad? Jag funderade en stund men kom fram till att det första jag blev var glad. Glad för Mattias skull. Att han har ett kvitto på att träningen går framåt och att målet inte är långt borta. Den andra känslan jag fick var av sporrande karaktär. Jag vill också kunna springa 30 minuter i 3:49-fart. Jag kommer inte kunna göra det idag. Men en dag så.
Så nu har jag bestämt mig för att köra dagens pass på löpband senare i eftermiddag.
Pannben, walk with me!
(Men nåt straff ska Mattias ha för att han springer i från mig, så han får sin "favoritbild" publicerad)
lördag 27 februari 2010
Distanslöpning på ren asfalt
Det är nästan så jag börjar gråta. Bar, ren asfalt. Vilken lisa för själen och benen.
Tyvärr kunde inte mina ben och vader njuta helt och fullt. De var lite trötta efter veckans härjande.
Men vi pinnade på i sällskap med P. Det blev en stadstur runt Kungsholmen och sen Söder för att kunna få så mycket barmark som möjligt. Rekningen igår sa att trottoarerna skulle vara bra.
I veckans schema stod det 90 minuter långpass. Inga krussiduller, inga fartökningar. Så jag hängde på P's plan på närmare 2 timmar.
Efter 90 minuter blev jag trött i benen och kroppen men huvudet var med, vilket kändes skönt. Kroppen går alltid att lura. Men nu i efterhand förstår jag varför jag blev lite vek. Det gick ganska så fort med låg puls. Jag är helt enkelt inte van att springa utan snö.
Nåja, nu en stor mat på lokal tillsammans med Maria.
Annan stor mat, äten med Maria i Köpenhamn
Tyvärr kunde inte mina ben och vader njuta helt och fullt. De var lite trötta efter veckans härjande.
Men vi pinnade på i sällskap med P. Det blev en stadstur runt Kungsholmen och sen Söder för att kunna få så mycket barmark som möjligt. Rekningen igår sa att trottoarerna skulle vara bra.
I veckans schema stod det 90 minuter långpass. Inga krussiduller, inga fartökningar. Så jag hängde på P's plan på närmare 2 timmar.
Efter 90 minuter blev jag trött i benen och kroppen men huvudet var med, vilket kändes skönt. Kroppen går alltid att lura. Men nu i efterhand förstår jag varför jag blev lite vek. Det gick ganska så fort med låg puls. Jag är helt enkelt inte van att springa utan snö.
Nåja, nu en stor mat på lokal tillsammans med Maria.
Annan stor mat, äten med Maria i Köpenhamn
fredag 26 februari 2010
Svett, beväring och gamla strumpor
upptäckte jag att jag luktade efter 45 minuter löpning idag. Synd bara att jag skulle köra cirkelträning med klubben.
Lusigt att Coach Malin, Coach Lisa och jag pratade igår under nerjoggen att tjejer vanligtvis inte luktar så mycket svett. Men Lisa, även tjejer kan lukta orienterare har jag nu bevisat.
Nåväl, det blev totalt 55 minuter löpning för att kolla hur vaderna mådde samt för att kolla underlager på eventuella snabbdistanssträcka. Det ser mörkt ut. Jag älskar att det plaskar ute och jag kan ta ett par dagar med riktigt ruskigt underlag, bara det blir barmark.
Cirkelträningen var bra som vanligt och idag kände jag mig stark i kroppen.
Känner av att jag inte sov så mycket inatt. Gäspar stort och länge. Ska lägga mig snart och sova hela natten, som omväxling.
Min nya mössa invigdes idag. Den var riktigt skön
Lusigt att Coach Malin, Coach Lisa och jag pratade igår under nerjoggen att tjejer vanligtvis inte luktar så mycket svett. Men Lisa, även tjejer kan lukta orienterare har jag nu bevisat.
Nåväl, det blev totalt 55 minuter löpning för att kolla hur vaderna mådde samt för att kolla underlager på eventuella snabbdistanssträcka. Det ser mörkt ut. Jag älskar att det plaskar ute och jag kan ta ett par dagar med riktigt ruskigt underlag, bara det blir barmark.
Cirkelträningen var bra som vanligt och idag kände jag mig stark i kroppen.
Känner av att jag inte sov så mycket inatt. Gäspar stort och länge. Ska lägga mig snart och sova hela natten, som omväxling.
Min nya mössa invigdes idag. Den var riktigt skön
Sökes: Testloppshare
På söndag ska jag springa ett testlopp på 30 minuter. Finns det någon som är sugen på att sparra mig?
Jag hoppas kunna hålla ett för mig relativt högt tempo på cirka 4:10-4:15 minuter per kilometer. Jag kommer inte kunna vara social under passet men kommer vara pratbar efter.
Så om cirka 7 kilometer låter lockande meddela mig!
PS Om det är glashalt och galet väder kommer det bli inställt.
Jag hoppas kunna hålla ett för mig relativt högt tempo på cirka 4:10-4:15 minuter per kilometer. Jag kommer inte kunna vara social under passet men kommer vara pratbar efter.
Så om cirka 7 kilometer låter lockande meddela mig!
PS Om det är glashalt och galet väder kommer det bli inställt.
torsdag 25 februari 2010
Blodsmak, vadmos och present
Torsdag och dags för Sub40-träning. Hela gänget var med och vi joggade iväg mot Hagaparken.
När vi pratade dagens pass vid tennisbanorna kom smurfhorden förbi och gav inspiration.
Ikväll var det ett grispass. 2 serier med 800-1000-1200 meter i 90% av maxpuls. Vilan var 45 sekunder respektive 60. Serievilan var 2 minuter.
Jag fick order av Lisa att köra hårt. Inte fega utan försöka köra så hårt jag bara kunde och sen krascha om det skulle behövas. Allt för att jag behöver komma upp i fart och ansträngning och inse att det inte är så farligt. Nåja, att det går att köra med trötta ben och lungor som vill vändas ut och in ur kroppen.
Jag fixade den första serien bra. Där kände jag mig ganska stark och hade häng på Mattias. Henrik var med mig en stund men han fick tyvärr problem med muskelkramp i ett ben.
Serie två gick inte lika bra. Framför allt tusingen gick inte alls. Jag hade inget bra flyt, benen skrek och andningen var grund och ledsam. Jag kom inte riktigt upp i puls heller på den intervallen (det såg jag efteråt. Medan jag sprang kändes det som om hjärtat skulle banka sig ur kroppen). Jag skärpte till mig på den sista långa och fick till ett okej lopp.
Kilometertiderna gick från drygt 4 minuter per kilometer ner till cirka 4:20. Ett alldeles för stort tapp och gör mig fundersam. Jag fick blodsmak i munnen och det tyder på att jag i alla fall inte maskade. Ska ta ett snack med Coach Lisa och höra hennes analys.
Jag hoppas att min oförmåga att hålla ihop passen beror på snömodden annars är jag riktigt illa ute. Jag vet att jag har blivit bättre men just nu känns det som jag går kräftgång. Funderar på att åka ut till Bosön nästa vecka och köra ett av passen där och kolla hur det står till med formen.
Här skulle man kunna tro att passet var slut men icke. Det skulle till 5 stycken 200-ingar. De gick bättre fast det bara var 20 sekunders vila mellan varje. 39 till 40 sekunder gick de på.
Nu är jag riktigt trött och joggen hem till gymmet var ganska så plågsam för mina vader. De hade omvandlats till spända, stela historier. Jag hoppas att stretch och massage kan hjälpa.
Väl tillbaka fick jag lite presenter för väl genomfört pass (tror jag att anledningen var)
När vi pratade dagens pass vid tennisbanorna kom smurfhorden förbi och gav inspiration.
Ikväll var det ett grispass. 2 serier med 800-1000-1200 meter i 90% av maxpuls. Vilan var 45 sekunder respektive 60. Serievilan var 2 minuter.
Jag fick order av Lisa att köra hårt. Inte fega utan försöka köra så hårt jag bara kunde och sen krascha om det skulle behövas. Allt för att jag behöver komma upp i fart och ansträngning och inse att det inte är så farligt. Nåja, att det går att köra med trötta ben och lungor som vill vändas ut och in ur kroppen.
Jag fixade den första serien bra. Där kände jag mig ganska stark och hade häng på Mattias. Henrik var med mig en stund men han fick tyvärr problem med muskelkramp i ett ben.
Serie två gick inte lika bra. Framför allt tusingen gick inte alls. Jag hade inget bra flyt, benen skrek och andningen var grund och ledsam. Jag kom inte riktigt upp i puls heller på den intervallen (det såg jag efteråt. Medan jag sprang kändes det som om hjärtat skulle banka sig ur kroppen). Jag skärpte till mig på den sista långa och fick till ett okej lopp.
Kilometertiderna gick från drygt 4 minuter per kilometer ner till cirka 4:20. Ett alldeles för stort tapp och gör mig fundersam. Jag fick blodsmak i munnen och det tyder på att jag i alla fall inte maskade. Ska ta ett snack med Coach Lisa och höra hennes analys.
Jag hoppas att min oförmåga att hålla ihop passen beror på snömodden annars är jag riktigt illa ute. Jag vet att jag har blivit bättre men just nu känns det som jag går kräftgång. Funderar på att åka ut till Bosön nästa vecka och köra ett av passen där och kolla hur det står till med formen.
Här skulle man kunna tro att passet var slut men icke. Det skulle till 5 stycken 200-ingar. De gick bättre fast det bara var 20 sekunders vila mellan varje. 39 till 40 sekunder gick de på.
Nu är jag riktigt trött och joggen hem till gymmet var ganska så plågsam för mina vader. De hade omvandlats till spända, stela historier. Jag hoppas att stretch och massage kan hjälpa.
Väl tillbaka fick jag lite presenter för väl genomfört pass (tror jag att anledningen var)
Återhämtning för stumma ben
Igårkväll gavv jag mig ut för lite återhämtningsjogg. Det blev en kort historia på 30minuter för att försöka mjuka upp de stela benen.
Träningen tog i tisdags och det känns på ett speciellt sätt. Träningsvärk fast liksom längre in i musklerna och på väldigt specifika ställen där jag har svårt att komma åt med styrketräning.
En helt klart lustig känsla. Dessutom har jag träningsvärk i magen, långt in. Festligt är ordet.
Avslutade kvällen med lite yogaövningar som var hathainspirerade. Skönt och avslappnande. Men vad spelade det för roll när det var skidstafett. Pulsen upp igen på tröskelnivå.
Bild från Raukloppet
Träningen tog i tisdags och det känns på ett speciellt sätt. Träningsvärk fast liksom längre in i musklerna och på väldigt specifika ställen där jag har svårt att komma åt med styrketräning.
En helt klart lustig känsla. Dessutom har jag träningsvärk i magen, långt in. Festligt är ordet.
Avslutade kvällen med lite yogaövningar som var hathainspirerade. Skönt och avslappnande. Men vad spelade det för roll när det var skidstafett. Pulsen upp igen på tröskelnivå.
Bild från Raukloppet
onsdag 24 februari 2010
Utanför träningsschemat
men riktigt, riktigt kul.
Tisdagkvällen spenderades på Bosön med Petra och FK Studenternas Bangrupp.
Med Ingemar i spetsen hängde vi på de övningar som gjordes. En annorlunda uppvärmning (jämfört med en långdistansares vanliga) genomfördes fört med blandade häckgångar, där vi även skulle krypa under dessa. Såg väldigt lätt ut när snabbfötterna genomförde detta men jag tror att själv flyttade jag på ett par häckar i bara farten.
Efter det blev det en del löpskolning på gamla och nya övningar. Har i läxa att lära mig galoppera med tryck. Som avslutning körde vi tre stycken stegringslopp som flygande 30 meter. Här gällde det att inte maxa men att komma upp i bra fart och få samman löpskolningsövningarna i ett snyggt, energibesparande och effektivt löpsteg.
Jag lyckades inte slå mitt rekord på 4:40 men ner till 4:70 kom jag i alla fall.
Redan efter löpskolningen kände jag att det skulle bli en tuff onsdag för mina rumpmuskler.
Och nu var det dags för själva huvudträningen. Eftersom inomhussäsongen i stort sett är klar så har bangruppen gått in i en grundträningsperiod stod det långa intervaller på schemat för långsprintgruppen, där Petra och jag praoade idag.
4x3x100 meter med 100 meter gång mellan och serievilan var 5 minuter. Puh, ser ju ut som en promenad i parken på pappret men ack så fel jag kan ha.
Att maxa i hundra meter och sen upprepa det 11 gånger till kräver sin kvinna. Jag kan inte säga att jag var speciellt kaxig efter. Det tar och det tar på de ställen där det känns. Men det finns massor att jobba på.
Jag behöver verkligen komma ur min bekvämlighets bubbla och lära mig att ta ut mig så jag kan kräma max ur min kropp.
Den här typen av träning kommer att utveckla mig som löpare på de längre sträckorna. Den kommer göra mig mer modig att våga bli trött. Riktigt trött. Spytrött rent ut sagt. Jag har en bra bit kvar till dess men jag ska kämpa tills den dagen kommer. Steg för steg ska jag ta mig dit.
Efter intervallerna stod det fler flygande 30 meter på schemat men här tackade vi för oss och körde lite ÅHL (återhämtningslöpning). Vi kände att skulle vi försöka kräma ut mer ur dessa kroppar skulle de slå tillbaka och orsaka förstämning.
Är sprintträning bra för långdistanslöpare? Ja, jag tror på det. Jag tror att det ger en bättre löpekonomi så att i de längre loppen kan man hushålla med energin och bli snabbare till mindre kostnad. För egen del vet jag att inervaller i överfart (jämfört med min vanliga intervallfart/tävlingsfart) ger mig tillit att kunna köra lite snabbare i den valiga träningen.
Stort tack till hela gruppen som tog hand om oss och vi kände oss väldigt välkomna.
Ingemar aka Chefen och Jens tog hand om och guidade oss genom kvällen träning (alla foton Petra Månström)
En present. Har inte provat drycken än.
Vi springer så fort att vi blir suddiga. Jens är mest suddig, men så har han SM-guld på 60 meter också.
Tisdagkvällen spenderades på Bosön med Petra och FK Studenternas Bangrupp.
Med Ingemar i spetsen hängde vi på de övningar som gjordes. En annorlunda uppvärmning (jämfört med en långdistansares vanliga) genomfördes fört med blandade häckgångar, där vi även skulle krypa under dessa. Såg väldigt lätt ut när snabbfötterna genomförde detta men jag tror att själv flyttade jag på ett par häckar i bara farten.
Efter det blev det en del löpskolning på gamla och nya övningar. Har i läxa att lära mig galoppera med tryck. Som avslutning körde vi tre stycken stegringslopp som flygande 30 meter. Här gällde det att inte maxa men att komma upp i bra fart och få samman löpskolningsövningarna i ett snyggt, energibesparande och effektivt löpsteg.
Jag lyckades inte slå mitt rekord på 4:40 men ner till 4:70 kom jag i alla fall.
Redan efter löpskolningen kände jag att det skulle bli en tuff onsdag för mina rumpmuskler.
Och nu var det dags för själva huvudträningen. Eftersom inomhussäsongen i stort sett är klar så har bangruppen gått in i en grundträningsperiod stod det långa intervaller på schemat för långsprintgruppen, där Petra och jag praoade idag.
4x3x100 meter med 100 meter gång mellan och serievilan var 5 minuter. Puh, ser ju ut som en promenad i parken på pappret men ack så fel jag kan ha.
Att maxa i hundra meter och sen upprepa det 11 gånger till kräver sin kvinna. Jag kan inte säga att jag var speciellt kaxig efter. Det tar och det tar på de ställen där det känns. Men det finns massor att jobba på.
Jag behöver verkligen komma ur min bekvämlighets bubbla och lära mig att ta ut mig så jag kan kräma max ur min kropp.
Den här typen av träning kommer att utveckla mig som löpare på de längre sträckorna. Den kommer göra mig mer modig att våga bli trött. Riktigt trött. Spytrött rent ut sagt. Jag har en bra bit kvar till dess men jag ska kämpa tills den dagen kommer. Steg för steg ska jag ta mig dit.
Efter intervallerna stod det fler flygande 30 meter på schemat men här tackade vi för oss och körde lite ÅHL (återhämtningslöpning). Vi kände att skulle vi försöka kräma ut mer ur dessa kroppar skulle de slå tillbaka och orsaka förstämning.
Är sprintträning bra för långdistanslöpare? Ja, jag tror på det. Jag tror att det ger en bättre löpekonomi så att i de längre loppen kan man hushålla med energin och bli snabbare till mindre kostnad. För egen del vet jag att inervaller i överfart (jämfört med min vanliga intervallfart/tävlingsfart) ger mig tillit att kunna köra lite snabbare i den valiga träningen.
Stort tack till hela gruppen som tog hand om oss och vi kände oss väldigt välkomna.
Ingemar aka Chefen och Jens tog hand om och guidade oss genom kvällen träning (alla foton Petra Månström)
En present. Har inte provat drycken än.
Vi springer så fort att vi blir suddiga. Jens är mest suddig, men så har han SM-guld på 60 meter också.
söndag 21 februari 2010
Sköna söndag
Idag bara "måste" jag ut på en tur. Det fick blir så långt som det blev och i vilket långsamt tempo som helst.
Efter lite tveksamheter och utdragning hemma kom vi så iväg. Och det var nog tur att vi var lite sena. Snöfallet hade upphört och det blåste inte lika mycket. Undrar om inte solen tittade fram lite också.
Ska jag vara ärlig så var det riktigt skönt. Ingen modd utan det var ganska så bra underlag, givetvis inte som barmark, men hård snö är inte fy skam. Sprang ett varv i Haga och kunde nu konstatera i dagsljus att området som kommer hägnas in för Haga slott blir bara större och större mot första planen de hade. Vi får nog räkna med att Ekotemplet kommer inte bli möjligt att besöka. Efter några månader efter inflyttningen kommer den paviljongen att ingå i avspärrningarna. Det är ju fri utsikt in i slottet där uppifrån. Jag kan inte tänka mig att Vickan vill att någon ska se henne hasa runt i favorit-mjukisbyxorna.
Nåja, tillbaka till löpningen. I lugnt trevligt tempo och låg puls fortsatte vi upp mot Norra Djurgården, Månzabanan och Stora Skuggan. Väl där vågade jag på mig en fartökning. Planen var att komma upp i 90% av maxpuls under 10 minuter. Det blev väl en 8 minuter i alla fall. Alltid något.
Efter det var det ungefär en 40 minuter kvar innan passet skulle ses som överstökat. Det kändes helt okej i kroppen. Benen var tunga och träningsvärkiga efter styrkepasset igår men det är bara att tänka bort och fokusera på annat.
Nu idag är jag glad över att jag inte tvingade mig iväg igår. Idag hade jag faktiskt något som liknade löpglädje.
Efter lite tveksamheter och utdragning hemma kom vi så iväg. Och det var nog tur att vi var lite sena. Snöfallet hade upphört och det blåste inte lika mycket. Undrar om inte solen tittade fram lite också.
Ska jag vara ärlig så var det riktigt skönt. Ingen modd utan det var ganska så bra underlag, givetvis inte som barmark, men hård snö är inte fy skam. Sprang ett varv i Haga och kunde nu konstatera i dagsljus att området som kommer hägnas in för Haga slott blir bara större och större mot första planen de hade. Vi får nog räkna med att Ekotemplet kommer inte bli möjligt att besöka. Efter några månader efter inflyttningen kommer den paviljongen att ingå i avspärrningarna. Det är ju fri utsikt in i slottet där uppifrån. Jag kan inte tänka mig att Vickan vill att någon ska se henne hasa runt i favorit-mjukisbyxorna.
Nåja, tillbaka till löpningen. I lugnt trevligt tempo och låg puls fortsatte vi upp mot Norra Djurgården, Månzabanan och Stora Skuggan. Väl där vågade jag på mig en fartökning. Planen var att komma upp i 90% av maxpuls under 10 minuter. Det blev väl en 8 minuter i alla fall. Alltid något.
Efter det var det ungefär en 40 minuter kvar innan passet skulle ses som överstökat. Det kändes helt okej i kroppen. Benen var tunga och träningsvärkiga efter styrkepasset igår men det är bara att tänka bort och fokusera på annat.
Nu idag är jag glad över att jag inte tvingade mig iväg igår. Idag hade jag faktiskt något som liknade löpglädje.
lördag 20 februari 2010
Nä det gick inte
Hade ju som plan att springa på bandet nu på kvällen. Men det gick bara inte. Jag kom inte iväg.
Min löplust är totalt borta just nu och jag kan bara skylla på vädret. Under dagen har jag varit ute och promenerat lite. Eller rättare sagt, försökt promenera. Det var så isande kallt att trots min mössa gjorde det ont i pannan av kylan och öppnade jag munnen för att prata, ilade det i tänderna. Så där som det kan göra om man äter för kall glass.
Jag stannar hemma, beställer dammsugarpåsar och äter semla i stället och ska verkligen njuta av min löpvilodag (för helt har jag inte vilat. Det blev styrketräning i morse).
För övrigt så var Medeltidsmuseet inte så roligt som jag hade hoppats på. Ingen struktur, för lite information och för få knappar att trycka på.
Kan någon knacka på mitt ide sen när våren kommer?
Min löplust är totalt borta just nu och jag kan bara skylla på vädret. Under dagen har jag varit ute och promenerat lite. Eller rättare sagt, försökt promenera. Det var så isande kallt att trots min mössa gjorde det ont i pannan av kylan och öppnade jag munnen för att prata, ilade det i tänderna. Så där som det kan göra om man äter för kall glass.
Jag stannar hemma, beställer dammsugarpåsar och äter semla i stället och ska verkligen njuta av min löpvilodag (för helt har jag inte vilat. Det blev styrketräning i morse).
För övrigt så var Medeltidsmuseet inte så roligt som jag hade hoppats på. Ingen struktur, för lite information och för få knappar att trycka på.
Kan någon knacka på mitt ide sen när våren kommer?
När är det för kallt?
Idag är det rejält med minusgrader och som pricken över i blåser det en hel del.
Frågan är om det är värt att riskera att förfrysa delar av ansiktet och få fingrarna helt borta?
Jag tror att det kommer bli inomhusträning idag. Troligtvis på löpband. Jag har förfrusit både händer och tår tidigare och är nästan löjligt känslig i de kroppsdelarna. För mig är det inte värt den smärta det är att tina upp fingrarna.
Vek? Feg? Klok? Smart? Jag väljer de två sista. Men än är inte dagen slut. Det kan ju bli solsken, 20 grader varmt och vindstilla.
Frågan är om det är värt att riskera att förfrysa delar av ansiktet och få fingrarna helt borta?
Jag tror att det kommer bli inomhusträning idag. Troligtvis på löpband. Jag har förfrusit både händer och tår tidigare och är nästan löjligt känslig i de kroppsdelarna. För mig är det inte värt den smärta det är att tina upp fingrarna.
Vek? Feg? Klok? Smart? Jag väljer de två sista. Men än är inte dagen slut. Det kan ju bli solsken, 20 grader varmt och vindstilla.
torsdag 18 februari 2010
60 stycken intervaller
Visserligen inte långa men väldigt intensiva.
Sub40-programmet bjöd på 15 sekunders intervaller med 15 sekunders vila. Detta skulle vi köra i 30 minuter.
Syftet med passet var att låta de snabbare muskelfibrerna få jobba lite och samtidigt ändå få uthållighet då vi höll på länge. Pulsen skulle upp på 90 % av maxpuls eller högre.
Vi körde igång och efter 5 minuter så flyttade Coach Lisa stoppunkten så sträckan blev längre. Jag kom inte upp tillräckligt i puls.
Fram och tillbaka sprang vi i Hagaparken. Ingen variation idag men ändå så kändes det inte enformigt eller träligt. Det går inte att tänka så mycket när det är så kort vila. Bara att gasa på.
Jag fokuserade på att få bra teknik och jobba med steget. Kändes bra och det gick helt klart segare på slutet men då var det bara tekniktänk som gällde. Jag tycker det hjälper väldigt bra att fokusera på tekniken när jag är trött. Då blir det lättare att springa. Känns det som i alla fall.
Trött hasade vi hemåt i samlad tropp och lyssnade på Lisas äventyr i Afrika.
Fick i uppgift att samla ihop antalet minuter på min träning som ligger på eller över 90% av maxpuls. Det ska analyseras lite och eventuellt slipas lite på träningsupplägget för mig.
Hatten av till Anja Pärson som visar upp ett sådant pannben att jag nästan blir rädd.
Sub40-programmet bjöd på 15 sekunders intervaller med 15 sekunders vila. Detta skulle vi köra i 30 minuter.
Syftet med passet var att låta de snabbare muskelfibrerna få jobba lite och samtidigt ändå få uthållighet då vi höll på länge. Pulsen skulle upp på 90 % av maxpuls eller högre.
Vi körde igång och efter 5 minuter så flyttade Coach Lisa stoppunkten så sträckan blev längre. Jag kom inte upp tillräckligt i puls.
Fram och tillbaka sprang vi i Hagaparken. Ingen variation idag men ändå så kändes det inte enformigt eller träligt. Det går inte att tänka så mycket när det är så kort vila. Bara att gasa på.
Jag fokuserade på att få bra teknik och jobba med steget. Kändes bra och det gick helt klart segare på slutet men då var det bara tekniktänk som gällde. Jag tycker det hjälper väldigt bra att fokusera på tekniken när jag är trött. Då blir det lättare att springa. Känns det som i alla fall.
Trött hasade vi hemåt i samlad tropp och lyssnade på Lisas äventyr i Afrika.
Fick i uppgift att samla ihop antalet minuter på min träning som ligger på eller över 90% av maxpuls. Det ska analyseras lite och eventuellt slipas lite på träningsupplägget för mig.
Hatten av till Anja Pärson som visar upp ett sådant pannben att jag nästan blir rädd.
onsdag 17 februari 2010
Alternativ träning
Idag blev det alternativt både på morgonen och kvällen.
Jag behöver min alternativträning. Det är prehab för mig. Utan min yoga och funktionella styrketräning skulle jag vara ett skadat vrak och samtidigt inte tycka att löpning är det roligaste som finns.
Yogan ger mig styrka, smidighet och träning i fokus. Jag lär mig att vara i mig själv, inte bry mig om det som händer runt om och att vara i nuet.
Musklerna blir smidigare, de känns lättare att sträcka ut steget i löpning.
Styrketräningen är träning med kroppsvikt eller med lätta vikter. Jag fokuserar på magmusklerna, ryggen och höften. Rumpmusklerna i min högra skinka är min akilleshäl. De stramar och gör inte sitt jobb. De låter min hamstring och ländrygg jobba alldeles för mycket. En arbetsvägrare, en lat jävel. Men nu börjar jag få fason på rumpan. Jag kan inte låta den vara och glömma mina övningar. Då kommer de gamla laterna tillbaka.
Så det blir styrketräning ungefär två gånger i veckan och lika många gånger yoga.
Den dagen då löpningen gör mig starkare kan jag kanske dra ner på det men idag vill jag inte riskera något. Lusten framför resultat. Annars blir det inga resultat om lusten till löpning inte finns.
Jag behöver min alternativträning. Det är prehab för mig. Utan min yoga och funktionella styrketräning skulle jag vara ett skadat vrak och samtidigt inte tycka att löpning är det roligaste som finns.
Yogan ger mig styrka, smidighet och träning i fokus. Jag lär mig att vara i mig själv, inte bry mig om det som händer runt om och att vara i nuet.
Musklerna blir smidigare, de känns lättare att sträcka ut steget i löpning.
Styrketräningen är träning med kroppsvikt eller med lätta vikter. Jag fokuserar på magmusklerna, ryggen och höften. Rumpmusklerna i min högra skinka är min akilleshäl. De stramar och gör inte sitt jobb. De låter min hamstring och ländrygg jobba alldeles för mycket. En arbetsvägrare, en lat jävel. Men nu börjar jag få fason på rumpan. Jag kan inte låta den vara och glömma mina övningar. Då kommer de gamla laterna tillbaka.
Så det blir styrketräning ungefär två gånger i veckan och lika många gånger yoga.
Den dagen då löpningen gör mig starkare kan jag kanske dra ner på det men idag vill jag inte riskera något. Lusten framför resultat. Annars blir det inga resultat om lusten till löpning inte finns.
Planerar en tävling
Så där, en dag med tveksamma tankar får räcka. Era peppande ord tar jag med mig och sparar i en liten ask inom mig och tar fram vid behov. Stort tack för dem.
Full fart framåt!!!
Funderar starkt på att springa Genève halvmara.
Dels ligger den bra i tiden och dels så bor min bror där nere med familj. Så jag har både boende och hejarklack.
Hoppas jag, för familjen väntar tillökning inte många dagar efter loppet. Kanske slutar med att jag får ta alla kidsen och springa loppet med dem i släptåg.
Det skulle vara en syn för gudar.
Ska fundera ett varv till och även ta ett snack med värdfamiljen. Så att de vet att jag kommer.
Coola kids!
Full fart framåt!!!
Funderar starkt på att springa Genève halvmara.
Dels ligger den bra i tiden och dels så bor min bror där nere med familj. Så jag har både boende och hejarklack.
Hoppas jag, för familjen väntar tillökning inte många dagar efter loppet. Kanske slutar med att jag får ta alla kidsen och springa loppet med dem i släptåg.
Det skulle vara en syn för gudar.
Ska fundera ett varv till och även ta ett snack med värdfamiljen. Så att de vet att jag kommer.
Coola kids!
tisdag 16 februari 2010
Kommer det gå vägen?
Jag har nog för mycket tid att tänka. Just nu undrar jag om jag kommer uppnå min dröm, mitt mål.
Kommer jag kunna bita ihop och förtränga smärtan i benen och lungorna när kroppen inte längre vill springa? Kommer jag kunna fokusera på det jag ska göra utan att bli alldeles paralyserad av stundens allvar?
Kommer träningen räcka? Åh, alla dessa frågor som jag inte har några svar på.
Går det inte får jag bida min tid...
Äppelblommor, Anneboda
Kommer jag kunna bita ihop och förtränga smärtan i benen och lungorna när kroppen inte längre vill springa? Kommer jag kunna fokusera på det jag ska göra utan att bli alldeles paralyserad av stundens allvar?
Kommer träningen räcka? Åh, alla dessa frågor som jag inte har några svar på.
Går det inte får jag bida min tid...
Äppelblommor, Anneboda
Idag "fular" jag mig
jag vilar.
Jag kommer få en kväll helt för mig själv. Undrar om jag ska passa på att äta "fulgodis", äta "fulmiddag" och ha "fulkläder".
Varför allt detta ful? Inom träningsbloggvärlden har det tydligen blivit en trend i att det är fult att vila.
Jag har själv väldiga problem med att vila tillräckligt. Och det har inget med att jag får press av andra träningsbloggare eller tränande. Utan det har att göra med en huvudorsak.
Jag tycker det är så hiskeligt kul att träna men samtidigt så vet jag att kroppen och huvudet behöver vila från träningen.
Fulgodis
Fulmiddag
Fulkläder
Jag kommer få en kväll helt för mig själv. Undrar om jag ska passa på att äta "fulgodis", äta "fulmiddag" och ha "fulkläder".
Varför allt detta ful? Inom träningsbloggvärlden har det tydligen blivit en trend i att det är fult att vila.
Jag har själv väldiga problem med att vila tillräckligt. Och det har inget med att jag får press av andra träningsbloggare eller tränande. Utan det har att göra med en huvudorsak.
Jag tycker det är så hiskeligt kul att träna men samtidigt så vet jag att kroppen och huvudet behöver vila från träningen.
Fulgodis
Fulmiddag
Fulkläder
måndag 15 februari 2010
Ett okej pass
som visade sig vara ett skitpass.
Men vi tar det från början.
Hade bestämt träff med Sub40-Mattias och vi joggade iväg till Hagaparken och tog ett varv på den tänkta intervallbanan som uppvärmning. Kroppen kändes okej, inte sprudlande men okej. Långpasset satt lite i benen.
Det var 7x4 minuter med 2 minuters pausjogg som vi skulle avverka i tävlingsfart. Vi sprang varv efter varv och det var jobbigt. Dock kom jag inte upp i den puls jag ville men andningen var med och benen kändes som om det gick fort, det kändes bra ansträngt och jag kände tillförsikt.
Jag höll mig på ganska så jämt avstånd från Mattias. Han ökade avståndet i backarna men jag lyckades täppa till lite på platten. Mattias såg stark ut och hade bra driv i steget. Jag försökte efterlikna och känna mig stark.
Därför blev jag förvånad och lite ställd när jag såg etappfarterna. De var riktigt dåliga och de föll som en gråsten i Östersjön.
Så om detta var min tävlingsfart kommer jag inte komma under 43 minuter i vår. Jag hoppas att det inte var facit som utspelade sig i Haga ikväll.
Tack Mattias för att du tog dig tid att springa med mig ikväll.
Charlotte Kalla är en inspirationskälla!
Men vi tar det från början.
Hade bestämt träff med Sub40-Mattias och vi joggade iväg till Hagaparken och tog ett varv på den tänkta intervallbanan som uppvärmning. Kroppen kändes okej, inte sprudlande men okej. Långpasset satt lite i benen.
Det var 7x4 minuter med 2 minuters pausjogg som vi skulle avverka i tävlingsfart. Vi sprang varv efter varv och det var jobbigt. Dock kom jag inte upp i den puls jag ville men andningen var med och benen kändes som om det gick fort, det kändes bra ansträngt och jag kände tillförsikt.
Jag höll mig på ganska så jämt avstånd från Mattias. Han ökade avståndet i backarna men jag lyckades täppa till lite på platten. Mattias såg stark ut och hade bra driv i steget. Jag försökte efterlikna och känna mig stark.
Därför blev jag förvånad och lite ställd när jag såg etappfarterna. De var riktigt dåliga och de föll som en gråsten i Östersjön.
Så om detta var min tävlingsfart kommer jag inte komma under 43 minuter i vår. Jag hoppas att det inte var facit som utspelade sig i Haga ikväll.
Tack Mattias för att du tog dig tid att springa med mig ikväll.
Charlotte Kalla är en inspirationskälla!
söndag 14 februari 2010
Moddhelvete!
Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete! Moddhelvete!
Så, nu har jag avreagerat mig. Långpass idag. 22,4 kilometer på 120 minuter. Sen stängde jag av klockan och gick in i affären. Handlade för mycket. Jag vet att man inte ska handla om man är hungrig. Nåja, nu har vi ett tag i alla fall.
Så, nu har jag avreagerat mig. Långpass idag. 22,4 kilometer på 120 minuter. Sen stängde jag av klockan och gick in i affären. Handlade för mycket. Jag vet att man inte ska handla om man är hungrig. Nåja, nu har vi ett tag i alla fall.
lördag 13 februari 2010
Är det bra eller dåligt?
Ibland känner jag att det är så in i bängen träligt att ta mig ut och springa. Jag har inte känt det på länge men just idag, just ikväll var det ett sådant tillfälle.
Jag bara ville inte springa. Det stod 60 minuter distans på schemat så det var inget jobbigt pass. Mest mysigt men det fanns inget i kroppen att plocka fram.
Dock plockade jag på mig träningskläderna. Långsamt och omständligt kom plagg efter plagg på men tillslut tar kläderna slut och allt som behöver vara på är på. Inget att be för, bara att ge mig ut.
Som tur hade jag P med som kunde hålla humöret uppe. Men det hjälpte inte så mycket. Det var moddigt, moddigt, moddigt och tungt. Jag sprang luslångsamt och tungt. Men det blev den planerade rundan i alla fall och jag kände mig nöjd med att ha kommit ut.
Men var det ett bra pass? Hade det varit bättre att ligga kvar i soffan och ätit chokladpraliner?
Jag bara ville inte springa. Det stod 60 minuter distans på schemat så det var inget jobbigt pass. Mest mysigt men det fanns inget i kroppen att plocka fram.
Dock plockade jag på mig träningskläderna. Långsamt och omständligt kom plagg efter plagg på men tillslut tar kläderna slut och allt som behöver vara på är på. Inget att be för, bara att ge mig ut.
Som tur hade jag P med som kunde hålla humöret uppe. Men det hjälpte inte så mycket. Det var moddigt, moddigt, moddigt och tungt. Jag sprang luslångsamt och tungt. Men det blev den planerade rundan i alla fall och jag kände mig nöjd med att ha kommit ut.
Men var det ett bra pass? Hade det varit bättre att ligga kvar i soffan och ätit chokladpraliner?
Energihämtardag
Fredagar har en tendens att bli träningsintensiva. Det är yoga på morgonen, kortlöpning och styrka på kvällen. Inte någon högintensiv träning men det känns att kroppen har jobbat. Speciellt yogan är fysiskt jobbigare än vad man kan tro. Det känns i ben- och ryggmuskler att det jobbats där.
Så idag var det väldigt skönt att åka med svärmor till hennes häst och se hur han hade det och muta honom lite med morötter. Vi hade även bestämt att äta lunch på Waxholms hotell och den lunchen gick inte av för hackor. Den var god, vällagad och stor. Kalventrecote med en potatisbakelse och Citron cheesecake till efterrätt.
Jag mår nu som en prinsessa.
Herr Gibson, i egen hög person
Så idag var det väldigt skönt att åka med svärmor till hennes häst och se hur han hade det och muta honom lite med morötter. Vi hade även bestämt att äta lunch på Waxholms hotell och den lunchen gick inte av för hackor. Den var god, vällagad och stor. Kalventrecote med en potatisbakelse och Citron cheesecake till efterrätt.
Jag mår nu som en prinsessa.
Herr Gibson, i egen hög person
fredag 12 februari 2010
Ja, kallare!
Det är ett utrop jag inte trodde skulle hamna över mina läppar men igår var jag glad över den kyligare tillvaron. Detta då snön blir hårdare och inte sladdrigt moddig som den varit de senaste dagarna.
Igår var vi fyra tappra själar och Coach Malin som sprang bort till Hagaparken och tennisbanorna. Fyra idag då Tri-Henrik var tillbaka efter ett par månaders cyklande och simmande. Skulle han orka vara sparringpartner till mig? skulle istället jag bli frånsprungen?
Det var dags för en repris av ett pass vi körde i mitten av oktober. Eller inte helt lika.
Vi har ju utvecklats så istället för 2,25 kilometer backig tröskelintervall följt av en lång backintervall och ett avslut med 2,25 kilometer tillbaka i tröskelansträngning såg passet ut som följer:
2,25 kilometer, med start vid tennisbanorna, sprang upp mot Koppartälten via branta backen, bort mot Studentbacken och ner för den. Stopp strax före "kulturhuset".
90 sekunders vila/promenad bort till startpunkt för backintervall.
2 styckern backintervaller (10 lyktstolpar cirka 300 meter) med gå/joggvila nedför. den andra backintervallen fick en joggvila bort åt koppartälten till. Efter 1:45 var det dags för tröskelintervall nummer två.
Den var längre, för den skulle gå ända tillbaka till Studentbacken, via tennisbanorna. Lite knappt 2,6 kilometer blev den intervallen.
Samma vila som förut, 90 skunder.
Och två backar på det. Sen var det en trött Ellinor som joggade hem.
Tider:
Första LT: 4:21 minuter/kilometer
backe: 1:21 minuter
backe: 1:25
Andra LT: 4:16 minuter/kilometer
backe: 1:21
backe: 1:23
Den här gången så kroknade jag inte. Pulsen var lägre och farten högre jämfört med höstens pass. Och detta på snöunderlag. Jag kände mig mycket stark, vilket mina 3 medlöpare fick höra efter. Jag tjattrade som bara den. Stackarna.
Men det var skönt att få ett litet kvitto på att träningen har gett något under vintern. Sen får jag ju se i vår om det är tillräckligt eller om något ska ändras i upplägget.
Och jag lyckades hålla Henrik bakom mig. Nu är det bara de andra två herrarna som ska betas av...
Här försöker jag lära mig kasta diskus i Hagaparken
Igår var vi fyra tappra själar och Coach Malin som sprang bort till Hagaparken och tennisbanorna. Fyra idag då Tri-Henrik var tillbaka efter ett par månaders cyklande och simmande. Skulle han orka vara sparringpartner till mig? skulle istället jag bli frånsprungen?
Det var dags för en repris av ett pass vi körde i mitten av oktober. Eller inte helt lika.
Vi har ju utvecklats så istället för 2,25 kilometer backig tröskelintervall följt av en lång backintervall och ett avslut med 2,25 kilometer tillbaka i tröskelansträngning såg passet ut som följer:
2,25 kilometer, med start vid tennisbanorna, sprang upp mot Koppartälten via branta backen, bort mot Studentbacken och ner för den. Stopp strax före "kulturhuset".
90 sekunders vila/promenad bort till startpunkt för backintervall.
2 styckern backintervaller (10 lyktstolpar cirka 300 meter) med gå/joggvila nedför. den andra backintervallen fick en joggvila bort åt koppartälten till. Efter 1:45 var det dags för tröskelintervall nummer två.
Den var längre, för den skulle gå ända tillbaka till Studentbacken, via tennisbanorna. Lite knappt 2,6 kilometer blev den intervallen.
Samma vila som förut, 90 skunder.
Och två backar på det. Sen var det en trött Ellinor som joggade hem.
Tider:
Första LT: 4:21 minuter/kilometer
backe: 1:21 minuter
backe: 1:25
Andra LT: 4:16 minuter/kilometer
backe: 1:21
backe: 1:23
Den här gången så kroknade jag inte. Pulsen var lägre och farten högre jämfört med höstens pass. Och detta på snöunderlag. Jag kände mig mycket stark, vilket mina 3 medlöpare fick höra efter. Jag tjattrade som bara den. Stackarna.
Men det var skönt att få ett litet kvitto på att träningen har gett något under vintern. Sen får jag ju se i vår om det är tillräckligt eller om något ska ändras i upplägget.
Och jag lyckades hålla Henrik bakom mig. Nu är det bara de andra två herrarna som ska betas av...
Här försöker jag lära mig kasta diskus i Hagaparken
onsdag 10 februari 2010
Batteriladdning, GE-gala och mat
Det var dags för batteriladdning. Bestämde att äta mat med Maria. Vi hamnade på Xe Ôm och åt fantastisk asiatisk mat.
Det var en tuff dag igår som idag har resulterat i träningsvärk, både här och där.
Vi pratade om allt men så klart mycket träning. Jag kommer ändra lite upplägg nu. Onsdagar ska verkligen vara en återhämtningsdag där jag kommer som mest köra en morgonyoga. Detta för att få maximalt med vila mellan de två intervallpassen. Det ska skruvas upp nu och då ska jag vara fräschare än fräsch på torsdagen. Tack för råd och synpunkt, Maria.
Sitter och tittar nu på GE-galan. Det är trist med all reklam. Det blir så hackigt. Synd att de inte visade herrarnas 3000 meter. Alltid lärorikt att se duktiga löpare springa. Jag får fokusera på Ulrika Johanssons 1500 meter.
Det var en tuff dag igår som idag har resulterat i träningsvärk, både här och där.
Vi pratade om allt men så klart mycket träning. Jag kommer ändra lite upplägg nu. Onsdagar ska verkligen vara en återhämtningsdag där jag kommer som mest köra en morgonyoga. Detta för att få maximalt med vila mellan de två intervallpassen. Det ska skruvas upp nu och då ska jag vara fräschare än fräsch på torsdagen. Tack för råd och synpunkt, Maria.
Sitter och tittar nu på GE-galan. Det är trist med all reklam. Det blir så hackigt. Synd att de inte visade herrarnas 3000 meter. Alltid lärorikt att se duktiga löpare springa. Jag får fokusera på Ulrika Johanssons 1500 meter.
tisdag 9 februari 2010
Stockben och hare
Hade bestämt träff med Sub40-Mattias. Det var dags för veckans första intervallpass.
3 serier med 6-4-2 minuter med respektive 90-60-60 sekunders vila mellan. Platsen för dramat var bestämt till Månzabanan med förlängning.
Redan under uppvärmningen kändes det tungt och benen var inte med idag. Det kan ha berott på att jag körde lite styrka i morse men det är egentligen inget att nämna. Har jag varit så dum att jag körde rumpstyrka samma dag som intervaller får jag svälja det och inte gnälla.
Första serien var bara att sparka igång. Inget att be för.
Jag lät Mattias stuffa iväg då han är starkare och ska ligga en 10 sekunder före per kilometer. Man jag hade honom före som en fyrbåk att följa och peppas av. Jag försökte hålla ihop tekniken och att flyta ovan på snön.
Det gick ganska så bra och jag låg hyfsat på plan (analys av farten kom efter passet) och pulsen låg där den skulle (nu under vintern har jag bara kört på puls och struntat i farten. Den säger ändå inget)
Den mellanlånga intervallen gick likasamma som den långa. Började kännas i benen. Lite småsyrig så där. Jag härdade ut på den korta och valde sen att gå ner lite i fart.
Eller rättare sagt, kroppen valde åt mig idag att gå ner. Jag hade inte riktigt skalle att kriga.
Jag tappade lite på lång- och mellanintervallen men shapade upp farten på den korta under serie två.
Den sista serien gick ungefär som den andra men där lyckades jag klämma till med den snabbaste korta.
Jag berättade för Mattias att vår sista tvåa skulle gå på Premiärmilens upplopp och att det var dags att visualisera vår, kortbrallor, linne, sol, tävling och 39:XX.
Mattias rejsade iväg som ett jehu och kom på 39:23. Jag nöjde mig med 39:45.
Nerjoggen var en trött historia från min sida och jag var mycket glad över att Mattias hade tid att springa med mig. Hade jag sprungit själv hade jag nog vikt ner mig totalt och lagt mig i en snödriva i närheten av Stora Skuggan.
Men jag känner mig tillfreds med passet. Inget tipptopp-pass men absolut helt okej.
En galen bild från annat träningstillfälle
.jpg)
3 serier med 6-4-2 minuter med respektive 90-60-60 sekunders vila mellan. Platsen för dramat var bestämt till Månzabanan med förlängning.
Redan under uppvärmningen kändes det tungt och benen var inte med idag. Det kan ha berott på att jag körde lite styrka i morse men det är egentligen inget att nämna. Har jag varit så dum att jag körde rumpstyrka samma dag som intervaller får jag svälja det och inte gnälla.
Första serien var bara att sparka igång. Inget att be för.
Jag lät Mattias stuffa iväg då han är starkare och ska ligga en 10 sekunder före per kilometer. Man jag hade honom före som en fyrbåk att följa och peppas av. Jag försökte hålla ihop tekniken och att flyta ovan på snön.
Det gick ganska så bra och jag låg hyfsat på plan (analys av farten kom efter passet) och pulsen låg där den skulle (nu under vintern har jag bara kört på puls och struntat i farten. Den säger ändå inget)
Den mellanlånga intervallen gick likasamma som den långa. Började kännas i benen. Lite småsyrig så där. Jag härdade ut på den korta och valde sen att gå ner lite i fart.
Eller rättare sagt, kroppen valde åt mig idag att gå ner. Jag hade inte riktigt skalle att kriga.
Jag tappade lite på lång- och mellanintervallen men shapade upp farten på den korta under serie två.
Den sista serien gick ungefär som den andra men där lyckades jag klämma till med den snabbaste korta.
Jag berättade för Mattias att vår sista tvåa skulle gå på Premiärmilens upplopp och att det var dags att visualisera vår, kortbrallor, linne, sol, tävling och 39:XX.
Mattias rejsade iväg som ett jehu och kom på 39:23. Jag nöjde mig med 39:45.
Nerjoggen var en trött historia från min sida och jag var mycket glad över att Mattias hade tid att springa med mig. Hade jag sprungit själv hade jag nog vikt ner mig totalt och lagt mig i en snödriva i närheten av Stora Skuggan.
Men jag känner mig tillfreds med passet. Inget tipptopp-pass men absolut helt okej.
En galen bild från annat träningstillfälle
.jpg)
Vad tycker du är en bra instruktör?
Egentligen är detta inlägg mer eller mindre OT men jag kan inte låta bli att få ner mina tankar i detta ämne.
Jag har en bakgrund som gruppträningsdeltagare och även som grupptränare så viss erfarenhet har jag i ämnet.
Här om dagen fick jag inläggets rubrik som fråga och jag tänkte svara så gott jag kan på det.
Jag delar upp det i mjuka och hårda värden och börjar med de hårda.
En bra instruktör ska vara tydlig, informativ och förklara syften med träningen/övningen. För mig är det viktigt att det finns ett syfte med en övning så att jag förstår varför jag gör den och var det ska kännas. Och jag ska lätt förstå hur den ska utföras samt få feed back på om jag gör rätt.
Instruktören ska även berätta för mig hur länge en övning eller exempelvis en intervall ska pågå och att berätta antalet intervaller totalt så att jag kan ligga på rätt intensitet. Det är även bra att meddela typ halvtid eller liknande så att jag kan pressa mig extra.
Mjuka värden: Detta är helt individuellt i mina ögon. Det beror på personligheten hos instruktören. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag är som instruktör ”pratig” på gott och ont. Jag informerar hela tiden vad som är på gång och hur saker ska göras samt hur långt det är kvar. Jag kan pusha ganska rejält och är inte rädd att höja rösten om musik och övning tillåter det. Jag kanske skulle pass som Army instruktör?
Sen har vi instruktören som är lågmäld som person. Men det betyder inte att coachningen genom passet är tråkigt utan det kan bli hur bra som helst om personen i fråga är den typen. Det behövs inget tjo och tjim för att pressa sig det allra lilla sista utan det görs ändå.
En tredje variant är den instruktör som med sin kropp och med få ord exakt kan beskriva hur en övning ska göras och med hjälp av musiken får folk att lyfta från golvet. Sådana pass kan vara magiska.
Val av musik är även det viktigt. Det som aldrig brukar funka är om instruktören inte använder sig av musik som den själv gillar eller som inte alls passar till övningen. Dessutom är det väldigt bra om övningarna följer musiken (eller tvärt om). Det är hopplöst att ösa på om musiken inte är ösig.
Sen en väldigt personlig åsikt om att inte använda allt för många olika övningar i ett block.
Jag har en bakgrund som gruppträningsdeltagare och även som grupptränare så viss erfarenhet har jag i ämnet.
Här om dagen fick jag inläggets rubrik som fråga och jag tänkte svara så gott jag kan på det.
Jag delar upp det i mjuka och hårda värden och börjar med de hårda.
En bra instruktör ska vara tydlig, informativ och förklara syften med träningen/övningen. För mig är det viktigt att det finns ett syfte med en övning så att jag förstår varför jag gör den och var det ska kännas. Och jag ska lätt förstå hur den ska utföras samt få feed back på om jag gör rätt.
Instruktören ska även berätta för mig hur länge en övning eller exempelvis en intervall ska pågå och att berätta antalet intervaller totalt så att jag kan ligga på rätt intensitet. Det är även bra att meddela typ halvtid eller liknande så att jag kan pressa mig extra.
Mjuka värden: Detta är helt individuellt i mina ögon. Det beror på personligheten hos instruktören. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag är som instruktör ”pratig” på gott och ont. Jag informerar hela tiden vad som är på gång och hur saker ska göras samt hur långt det är kvar. Jag kan pusha ganska rejält och är inte rädd att höja rösten om musik och övning tillåter det. Jag kanske skulle pass som Army instruktör?
Sen har vi instruktören som är lågmäld som person. Men det betyder inte att coachningen genom passet är tråkigt utan det kan bli hur bra som helst om personen i fråga är den typen. Det behövs inget tjo och tjim för att pressa sig det allra lilla sista utan det görs ändå.
En tredje variant är den instruktör som med sin kropp och med få ord exakt kan beskriva hur en övning ska göras och med hjälp av musiken får folk att lyfta från golvet. Sådana pass kan vara magiska.
Val av musik är även det viktigt. Det som aldrig brukar funka är om instruktören inte använder sig av musik som den själv gillar eller som inte alls passar till övningen. Dessutom är det väldigt bra om övningarna följer musiken (eller tvärt om). Det är hopplöst att ösa på om musiken inte är ösig.
Sen en väldigt personlig åsikt om att inte använda allt för många olika övningar i ett block.
söndag 7 februari 2010
Ett penibelt distanspass
Dagens pass skulle köras i kuperad terräng så jag styrde kosan till Lill-Jansskogen och KTH-spåret som är bra backigt och det är inga skidspår preparerade.
Det gick bra, jag höll ett ok tempo. Dock lite för taggad för att vara ett distanspass men vädret var vackert och mycket folk ute.
Visserligen är jag positiv till att folk är ute och rör på sig men varför är det jag som löpare som måste flytta på mig? Petra skrev för ett par dagar sedan ett liknade inlägg.
Jag har inte reflekterat så mycket på det men det beror nog mest på att jag springer på tider då gångtrafikanter inte är ute i lika stor utsträckning. Men de senaste dagarna har jag sprungit när det varit ljust och det slår aldrig fel. Har jag fått möte av två personer på en stig som kan hysa två människor i bredd så är det ändå jag som måste ge vika (men min armbåge är vass)och ge mig ut i djupsnön. Varför?
Sen idag på motionsslingan gick det 13 på dussinet av hundägare. Och det var inte många av de hundarna som var kopplade.
När jag hade fått 3 hundar som nästan trasslat i sig i mina ben och ett par som jagat mig en bit fick jag nog när en hund sprang emot mig och började hoppa upp. Jag sa (tack gode gud att det inte var aggressivt eller elakt, bara flåsigt) till hundägarna att "man måste ha hunden kopplad!" -Åh, hej P, hej B! Det var brorsans svärföräldrar som var den hoppande hundens ägare.
Lite lätt rödfärgad på kinderna sprang jag vidare men jag hoppas att budskapet gick fram.
I övrigt gick det helt okej. Inget tuff tuff tåg idag men det känns bra på de få fläckar av barmark. Då är jag nästan en liten Boeing
Det gick bra, jag höll ett ok tempo. Dock lite för taggad för att vara ett distanspass men vädret var vackert och mycket folk ute.
Visserligen är jag positiv till att folk är ute och rör på sig men varför är det jag som löpare som måste flytta på mig? Petra skrev för ett par dagar sedan ett liknade inlägg.
Jag har inte reflekterat så mycket på det men det beror nog mest på att jag springer på tider då gångtrafikanter inte är ute i lika stor utsträckning. Men de senaste dagarna har jag sprungit när det varit ljust och det slår aldrig fel. Har jag fått möte av två personer på en stig som kan hysa två människor i bredd så är det ändå jag som måste ge vika (men min armbåge är vass)och ge mig ut i djupsnön. Varför?
Sen idag på motionsslingan gick det 13 på dussinet av hundägare. Och det var inte många av de hundarna som var kopplade.
När jag hade fått 3 hundar som nästan trasslat i sig i mina ben och ett par som jagat mig en bit fick jag nog när en hund sprang emot mig och började hoppa upp. Jag sa (tack gode gud att det inte var aggressivt eller elakt, bara flåsigt) till hundägarna att "man måste ha hunden kopplad!" -Åh, hej P, hej B! Det var brorsans svärföräldrar som var den hoppande hundens ägare.
Lite lätt rödfärgad på kinderna sprang jag vidare men jag hoppas att budskapet gick fram.
I övrigt gick det helt okej. Inget tuff tuff tåg idag men det känns bra på de få fläckar av barmark. Då är jag nästan en liten Boeing
lördag 6 februari 2010
Tuff tuff tåg
Det var dags för veckans långpass. Twisten idag var att skoja till passet med 10 minuter i tävlingsfart.
Efter att ha varit på stan ett par timmar och därefter knoppat in i en och en halv timme var kroppen inte särskilt sugen på löpning. Men det var bara att snöra på sig dosorna och ge sig av.
Idag valde jag att köra runt Ulvsunda sjön med förlängning på Kungsholmen för att få ihop tillräckligt med tid.
I början var benen lite sega och jag bestämde mig för att inte pressa på utan bara låta det gå i den fart som kroppen ville. Det vill säga jag trodde att det skulle bli ett moderat tempo.
Men jag fick tji. Det gick gick kalasbra. Benen släppte sin trötthet. Pulsen var låg, andningen knappt hörbar (nåja).
Jag bara flöt fram över marken. De backar jag brukar tycka suger studsade jag upp för och kom på mig ett par gånger att jag inte ens märkt av att jag sprungit upp för en backe.
Livet var toppen!
När jag kommit till Norrmälar strand, via Kungsholmen runt-banan, började jag fartökningen. Det blev inte direkt tävlingsfart eller ansträngning men jag hittade ett härligt flyt i löpningen och landade på ett snitt av 4:12 minuter per kilometer på de 10 minutrarna.
Totti så höll jag 5:02-tempo och det fattades 100 meter till 18 kilometer.
Lite bra kände jag mig idag
Efter att ha varit på stan ett par timmar och därefter knoppat in i en och en halv timme var kroppen inte särskilt sugen på löpning. Men det var bara att snöra på sig dosorna och ge sig av.
Idag valde jag att köra runt Ulvsunda sjön med förlängning på Kungsholmen för att få ihop tillräckligt med tid.
I början var benen lite sega och jag bestämde mig för att inte pressa på utan bara låta det gå i den fart som kroppen ville. Det vill säga jag trodde att det skulle bli ett moderat tempo.
Men jag fick tji. Det gick gick kalasbra. Benen släppte sin trötthet. Pulsen var låg, andningen knappt hörbar (nåja).
Jag bara flöt fram över marken. De backar jag brukar tycka suger studsade jag upp för och kom på mig ett par gånger att jag inte ens märkt av att jag sprungit upp för en backe.
Livet var toppen!
När jag kommit till Norrmälar strand, via Kungsholmen runt-banan, började jag fartökningen. Det blev inte direkt tävlingsfart eller ansträngning men jag hittade ett härligt flyt i löpningen och landade på ett snitt av 4:12 minuter per kilometer på de 10 minutrarna.
Totti så höll jag 5:02-tempo och det fattades 100 meter till 18 kilometer.
Lite bra kände jag mig idag
Jag är en fegis
Idag är det deltävling 3 i Bore Cup. Jag hade en liten plan att deltag i den för att träna på att tävla.
Jag struntar i det. Lite är att jag skulle åkt dit själv och att underlaget inte är roligt men den största anledningen är att jag vågar inte riktigt.
Förra Bore Cup gick väldigt bra och det skulle göra mig ont om jag kände att det inte gått framåt sen dess. Det är det väldigt dumt resonerande för det går inte att vara på topp hela tiden och det måste komma bakslag. Det ingår. Och det är verkligen nu med dessa tankar som jag skulle ha tränat på att tävlat.
Kanske kommer jag ångra mig men nu sitter jag här i soffan och det är för sent att ta mig till tävlingen. Jag får ta och tävla med mig själv i eftermiddag på träningspasset i stället.
Ångest, ångest är min arvedel....
Jag struntar i det. Lite är att jag skulle åkt dit själv och att underlaget inte är roligt men den största anledningen är att jag vågar inte riktigt.
Förra Bore Cup gick väldigt bra och det skulle göra mig ont om jag kände att det inte gått framåt sen dess. Det är det väldigt dumt resonerande för det går inte att vara på topp hela tiden och det måste komma bakslag. Det ingår. Och det är verkligen nu med dessa tankar som jag skulle ha tränat på att tävlat.
Kanske kommer jag ångra mig men nu sitter jag här i soffan och det är för sent att ta mig till tävlingen. Jag får ta och tävla med mig själv i eftermiddag på träningspasset i stället.
Ångest, ångest är min arvedel....
fredag 5 februari 2010
Darriga armar
Ikväll var det nypremiär för Cirkelträningen som klubben har varje fredag. Jag har varit borta från den sen innan jul.
Trodde jag skulle få det kämpigt men jag känner mig oförskämt stark i bålen. Men mina sillmjölke armar har inte mycket kvar just nu. Darrig är bara förnamnet.
Tur jag inte springer med dem...så mycket i alla fall.
Inte mycket där inte.
Trodde jag skulle få det kämpigt men jag känner mig oförskämt stark i bålen. Men mina sillmjölke armar har inte mycket kvar just nu. Darrig är bara förnamnet.
Tur jag inte springer med dem...så mycket i alla fall.
Inte mycket där inte.
Inga rosa skor i sikte
Jag längtar väldigt efter ett par nya skor. Lite muntration så här i snön. Kontaktade Anders Szalkai på Puma för att kolla om mina favoriter är på väg ut till butikerna.
Dessvärre är de försenade. Åh, vilket mörker men väldigt världsligt.
Jag får titta på bilden så länge och sukta
Dessvärre är de försenade. Åh, vilket mörker men väldigt världsligt.
Jag får titta på bilden så länge och sukta
torsdag 4 februari 2010
Efter regn kommer solsken
Efter snö kommer tö. Och det var exakt det som Humlegården var full av i kväll.
Dagens pass var ett likadant som vi körde i slutet av oktober (notera att då var det barmark).
Det började med 3 kilometer progressivt och sedan skulle vi avsluta med 10 stycken allélöpningar. Det vill säga ungefär 650 meter som går lika mycket upp som ner. Där backarna skulle attackeras uppför och att nedförslöpningen skulle gå i hyfsad fart så kallad styggjogg. Ingen direkt vila.
Idag var jag alldeles för het och började för snabbt på den progressiva delen och det straffade sig rejält på de andra två varven men friskt vågat hälften brunnet! Jag borde ha anat oråd när killarna inte sprang om på första varvet. De ska ligga en 10 till 20 sekunder snabbare än jag per varv.
Nåja, jag vågade även om jag inte vann. Jämfört med barmarksträningen så var första varvet idag betydligt långsammare än det långsamma varvet då. Modden tar helt klart!
Däremot gick backarna bättre och det tar jag som bevis på att jag blivit starkare i benen och fått bättre löpekonomi. Det var moddigt i allérna men inte så mycket drivor som på varvlöpningen.
Ett sådant här pass låter inte så jobbigt på pappret men det tar att först springa ganska snabbt under en lite längre tid och sen blåsa ur på backintervaller. Nu har jag trötta ben och ett nöjt sinne.
Dagens pass var ett likadant som vi körde i slutet av oktober (notera att då var det barmark).
Det började med 3 kilometer progressivt och sedan skulle vi avsluta med 10 stycken allélöpningar. Det vill säga ungefär 650 meter som går lika mycket upp som ner. Där backarna skulle attackeras uppför och att nedförslöpningen skulle gå i hyfsad fart så kallad styggjogg. Ingen direkt vila.
Idag var jag alldeles för het och började för snabbt på den progressiva delen och det straffade sig rejält på de andra två varven men friskt vågat hälften brunnet! Jag borde ha anat oråd när killarna inte sprang om på första varvet. De ska ligga en 10 till 20 sekunder snabbare än jag per varv.
Nåja, jag vågade även om jag inte vann. Jämfört med barmarksträningen så var första varvet idag betydligt långsammare än det långsamma varvet då. Modden tar helt klart!
Däremot gick backarna bättre och det tar jag som bevis på att jag blivit starkare i benen och fått bättre löpekonomi. Det var moddigt i allérna men inte så mycket drivor som på varvlöpningen.
Ett sådant här pass låter inte så jobbigt på pappret men det tar att först springa ganska snabbt under en lite längre tid och sen blåsa ur på backintervaller. Nu har jag trötta ben och ett nöjt sinne.
Intressant läsning
på marathon.se.
Det handlar alltså om Isabellah Anderssons träning nu och hur hon tränat innan.
Att få till den mängd hon har är respekt. Och tänket bakom träningen verkar klokt och vettigt. Att det är en långsiktig plan som finns. Det har inte direkt tagit en kafferast för Isabellah Andersson att komma upp i 25 mil per vecka.
Och jag trodde faktiskt hon körde mer och tuffare kvalitetspass, men det är klart. "Morgonjoggarna" är ju inte direkt små mysiga tillställningar.
Och jag tycker det låter mycket intressant med upplägget att dagens två pass ligger ganska så tätt. Bara ett par timmar mellan.
Men att bara peta i sig lite te och en smörgås mellan passen skulle göra mig jättehungrig. Men det är nog en vanesak. Åh andra sidan är det kanske det som är framgångsreceptet. Men jag behåller nog min gröt till frukost. Planerar ju inte EM-start i maraton.
Däremot så har jag harar på träning på samma sätt som Isabellah. Fast Sub40-Mattias och Sub40-Joachim vet nog inte om det.
Bild Marathon.se
Det handlar alltså om Isabellah Anderssons träning nu och hur hon tränat innan.
Att få till den mängd hon har är respekt. Och tänket bakom träningen verkar klokt och vettigt. Att det är en långsiktig plan som finns. Det har inte direkt tagit en kafferast för Isabellah Andersson att komma upp i 25 mil per vecka.
Och jag trodde faktiskt hon körde mer och tuffare kvalitetspass, men det är klart. "Morgonjoggarna" är ju inte direkt små mysiga tillställningar.
Och jag tycker det låter mycket intressant med upplägget att dagens två pass ligger ganska så tätt. Bara ett par timmar mellan.
Men att bara peta i sig lite te och en smörgås mellan passen skulle göra mig jättehungrig. Men det är nog en vanesak. Åh andra sidan är det kanske det som är framgångsreceptet. Men jag behåller nog min gröt till frukost. Planerar ju inte EM-start i maraton.
Däremot så har jag harar på träning på samma sätt som Isabellah. Fast Sub40-Mattias och Sub40-Joachim vet nog inte om det.
Bild Marathon.se
onsdag 3 februari 2010
Flygande backe
Igår kändes det som om jag flög upp för backen. Eller det är en lätt överdrift men jag kände att jag hade kontroll och att jag vågade stå på utan att tänka på de intervaller som var kvar att genomföra eller hurvida jag skulle orka ta mig hem. Mitt mål med kvällen var att hänga på Mattias och inte släppa hans rygg. Jag ville så gärna få ett bra pass då det inte gått så himla bra på senare tid. Eller har det det?
Sub40-Mattias och jag hade bestämt träff vid Klappjaktstigen i Lill-Jansskogen, uppvärmda och klara. Jag värmde upp med FK Studenterna som skulle köra backvarv på ungefär samma ställe som vi.
Väl samlade och klarar brände vi i väg på vår första backintervall (9 lyktstolpar, ca 270 meter). Det kändes bra i benen, det vill säga det kom lite syra i slutet av backen och jag undrade hur detta skulle sluta. Flåsade som värsta blåsbälgen och tiden landade på knappa 71 sekunder.
Joggade fint och försiktigt ner och drog på direkt. Samma resultat 71 sekunder. Bra! Då hade flåset och benen kommit i kapp och det kändes inte lika jobbigt. Avverkade de resterade tre mellan 70 och 71 sekunder. Jämna och fina. Jag lämnade inte Mattias rygg alls utan bet mig fast.
Vi transporterade oss i sakta mak till startplatsen för våra 70/20. Fem stycken glada skulle det bli innan ytterligare backar.
Det var bara att hugga i. Samma taktik på dessa som i backen. Inte släppa Mattias rygg!!! Efter ett par stycken så kändes det som om vilan blev kortare och kortare. Inte kan väl 20 sekunder gå så snabbt? Men jag fokuserade på ryggen och att hålla min teknik. Det lyckades. Jag kom i snitt 300 meter på varje intervall. Efter den sista kände jag att illamåendet kom. Det var ett tag sedan och det kändes bra. Då vet jag att jag tagit i.
Det var inte med stor entusiasm och lust vi tog oss tillbaka till backen. Men det stod fem stycken intervaller till på schemat. Bara att tugga på.
De två första intervallerna gick lite snabbare än förut (68 respektive 69). Kan bero på att vi fick draghjälp upp för backen av några "smurfar". Och det staffade sig för mig. De två sista tog mig 73 sekunder att avverka. På den sista kändes det som om jag stod helt still i backen.
Men vad nöjd jag kände mig efter. Mycket har jag Mattias att tacka för. Utan hans draghjälp hade det inte gått så här bra. Det gick alldeles utmärkt att springa på och det var länge sedan jag var så här trött efter ett pass. Nu kommer jag ihåg vad jag ska sträva efter.
Mera, bättre, snabbare!
tisdag 2 februari 2010
Löpardejt med backintervaller
Kvällen till ära kommer jag ha sällskap på mina backintervaller. Det är Sub40-Mattias som springer dem med mig.
vi kommer hålla till i Lill-Jansskogen och köra backen från Snömilsstarten upp mot Vattentornet.
Tio stycken ska det bli och mellan de två seten på fem var, ska vi springa gamla klassiska 70/20. Det känns jobbigt redan nu.
Men kul ska det bli och jag känner mig laddad. Håll tumme att jag kommer fixa dagens pass. Behöver det efter förra torsdagens lilla nederlag.
vi kommer hålla till i Lill-Jansskogen och köra backen från Snömilsstarten upp mot Vattentornet.
Tio stycken ska det bli och mellan de två seten på fem var, ska vi springa gamla klassiska 70/20. Det känns jobbigt redan nu.
Men kul ska det bli och jag känner mig laddad. Håll tumme att jag kommer fixa dagens pass. Behöver det efter förra torsdagens lilla nederlag.
måndag 1 februari 2010
Träningssug å det grövsta
Men idag måste jag vila för att orka all träning som komma skall i backar och terräng under veckan.
Veckans fokus liggar alltså på löpstyrka. Alla pass kommer innehålla någon slags backintervall eller liknande.
Det är bra det. Starka ben och stark rumpa är fint att ha i vår när pb'n ska ryka.
Terräng-DM 2005(?)
Veckans fokus liggar alltså på löpstyrka. Alla pass kommer innehålla någon slags backintervall eller liknande.
Det är bra det. Starka ben och stark rumpa är fint att ha i vår när pb'n ska ryka.
Terräng-DM 2005(?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)